För alla oss som är intresserade av Terek Groznyj – och let’s face it, vem är inte det – har ju januarifönstret mest kretsat kring framtiden för den belgiske landslagsyttern Jonathan Legear.

Nya rykten varje dag. Vad händer med det blonda yrvädret? Blir han kvar, eller lyckas han driva igenom en övergång till någon av de stora ligorna i väst efter bara ett halvår i Tjetjenien?

Det visar sig i sinom tid, men det bästa med hela den här transferkarusellen är att den har givit mig en ursäkt för att sammanställa en av alla dessa livsnödvändiga listor.

Det är nämligen så att Jonathan Legear sitter på fotbollsvärldens allra mest misslyckade tatuering, och det är givetvis ett faktum som förtjänar att uppmärksammas.

Såhär ser prispallen ut.

1. Jonathan Legear – ”Vini, Vidi, Vici”
I min värld är det här så roligt att jag inte riktigt vet åt vilket håll jag ska springa. Spelaren som på allvar kallades för ”Den nye Chippen” då han slog igenom i Anderlecht hade alltså bestämt sig för att göra ett statement, visa för världen vem han var och vad han stod för. Det blev ”Vini, vidi, vici” – en felstavning som med en liberal latinsk översättning utläses som: ”Jag drack vin, jag såg, jag segrade”. Legear själv var förbryllad. ”Jag förstår ingenting. Jag har kollat upp uttrycket minst tjugo gånger, och varje gång har det varit den här stavningen som kommit upp. Men det spelar egentligen ingen roll – jag tycker att den är snygg”.

2. Afonso Alves – ”Henrrique”
Här finns en svärta som är så mycket större än när någon Manchester City-gycklare tatuerar Kakás eller Rooneys namn i förtid – en svärta som faktiskt gör så att jag inte har hjärta att placera den här tatueringen på förstaplatsen. När Afonso Alves flyttade till Örgryte från Brasilien lämnade han kvar sin treårige son i hemlandet. Mer än tio år har nu gått sedan dess. Pojken har blivit tonåring, men Afonso är kvar på andra sidan av det stora havet. De ses ibland under ligauppehållen och hörs på telefon då och då – men i vardagen är det tatueringen med sonens namn som främst påminner Afonso om honom. Tatueringen som tyvärr är felstavad, och refererar till ”Henrrique” snarare än ”Henrique”.

3. David Beckham – ”Vihctoria”
I lite väl hög utsträckning är det ju David Beckham som är ansvarig för hela den här tatueringstrenden som svärtat ner fotbollsvärlden det senaste årtiondet. Därför är det ju lite extra underhållande att inte ens världens mest uppassade och marknadsstrategiske fotbollsspelare lyckas stava sin tatuering rätt. Beckham var tidigt ute, och hade redan fäst två söners namn på kroppen när turen kommit till frugan. Av någon anledning tyckte han att det vore smakfullt att skriva hennes namn på hindi – men tydligen var det ingen i hela hans stab som hade kläm på språket. ”Namnet Victoria är ju inte okänt för oss hinduer. På grund av drottningen står det till och med i våra ordböcker. Men såhär ser det ju inte ut. Här står det ”Vihctoria”. Tatueringen måste vara gjord av en engelsman som inte har någon som helst koll på hindi”, förkunnar tidningsmannen Pademesh Gupta.

***UPPDATERING***

Och där trodde jag att jag var klar – men det har ju faktiskt sina fördelar med läsare ibland. Flera alerta gynnare uppmärksammar mig på att vi har en väldigt stark utmanare, kanske till och med en senkommen titelfavorit. John Carew hade en sak han ville ha sagt på franska. Han ville tatuera in frasen ”Ma Vie, Mes Règlès”, som betyder ”Mitt liv, mina regler”.

Dessvärre hamnade ett par apostrofer fel, och i färdig form blev texten istället ”Ma Vie, Mes Régles”. Det kan tyckas vara ett obetydligt misstag, men betydelseglidningen visade sig vara rätt stor. Utläst på det här sättet påstås Carews tatuering nu betyda ”Mitt liv, min menstruation”.

I’ve seen the needle and the damage done.

/Erik Niva

Lite träningsmetodik, såhär på fredagsförmiddagen? Det kan ni haja.

Jag vet inte om det fortfarande är vad som gäller, men för några år sedan skulle varenda polare som 30-årskrisade hitta sina nyare, bättre jag genom KBT – kognitiv beteendeterapi.

Nu ska jag verkligen inte måla upp mig själv som någon expert på ämnet, men om jag har fattat det någorlunda korrekt är kognition en term som grovt uttryckt handlar om varför människor tänker som de gör – och hur det tänkandet sedan styr vårt handlande.

Kognitiv beteendeterapi är tänkt att hjälpa människor att förändra sina negativa tankemönster och beteenden. I livet – och numera även i fotbollen.

Ute i Europa intresserar sig allt fler för att applicera praktisk kognition på fotbollsträning, vilket bland annat uppmärksammas i det senaste numret av The Blizzard.
– Fram tills nu tror jag att de flesta coacher bortsett från – eller ens förstått – att fotboll är en enormt kognitiv idrott. Vi måste utveckla spelarnas hjärnor i precis lika hög utsträckning som vi utvecklar deras kroppar, men det är mycket enklare att se och mäta de fysiska resultaten än de kognitiva.

Kevin McGreskin är en skotsk coach som klivit fram som en av apostlarna för den kognitiva träningen. Ett av de mer intressanta koncepten i hans metodik är det han benämner som ”överlastning”. I en av hans övningar ska till exempel spelarna kasta en tennisboll och ropa ut olika färger samtidigt som de passar fotbollen.
– Överlastning ger både tankeprocessen och fötterna snabbare.

Det som tidigare mest varit en sorts gerillarörelse – för att prata Marcus Birro-språk – har nu börjat få ordentligt fäste inom elitfotbollen. McGreskin jobbar för närvarande med Partick Thistle, och i somras utsågs hans meningsfrände Michel Bruyninckx till akademiansvarig hos belgiska ligatvåan Standard Liège. Han jobbar också med överlastning, ger sina spelare i uppgift att prata på fyra olika språk samtidigt som de ägnar sig åt styrke- eller konditionsträning.

Efter bara några månader fick Bruyninckx bud om att en lite mer välkänd tränare hade uppmärksammat hans metoder och ville veta mer om dem. José Mourinho bokade in ett möte.
– Mourinho förstod omedelbart vad jag försökte göra, och frågade många intelligenta frågor. Han noterade också hur träningsövningarna skulle behöva större koncentration och uppmärksamhet, att man kontinuerligt skulle stimulera perceptionen – och att ”intelligent playing” kan växa mycket.

”Intelligent playing” är alltså en term som Bruyninckx använder, ”brain-centered learning” en annan.
– När man använder svåra ord blir folk motsträviga, men när Darwin pratade om evolutionen trodde folk att han var galen. De vi försöker göra är att utveckla en ny neurologisk bana i hjärnan på spelarna.

Även inom KBT pratas det om det där med att gräva nya banor i hjärnan, att plöja upp fåror dit positiva tankar kan ta vägen snarare än att försvinna ner i samma negativa spår dit de vant sig vid att ta vägen. De hjärnbanorna ska sedan isoleras med myelin, ett ämne som gör att impulsens hastighet ökar.

George Bartzokis – professor i neurologi vid UCLA – förklarar:
– Vad gör egentligen skickliga idrottsmän när de tränar? De sänder precisa impulser längs nervbanor, som sänder ut signalen att täcka banan med myelin. Efter all träning utvecklar de till sist en superdupernervbana. Och det är det som skiljer dem från oss andra.

Fotbollens framtid? It’s the myelin, stupid.

/Erik Niva

I lördags handlade ett av de här halvtidsprogrammen som vi fyller FA Cup-pauserna med på Viasat om klassiska Wimbledon och deras mytomspunna ”Crazy Gang”.

Ett kort parti berörde deras omklädningsrumshumor, som jag beskrev som typ ”1980-talets Blåvitt på droger”.

Där IFK Göteborg klippte sönder varandras kläder så brände Wimbledon upp dem. Där alla Glennarna klippte av skosnören nitade ”The Crazy Gang” fast varandras dojor i golvet. Där Blåvitt lekte blindbock på träning sänkte ”The Dons” ner en pappkartong över busschauförens huvud, medan han susade fram längs motorvägen i 110.

Jag kom att tänka på det här då jag belåtet noterade att Jan Åge Fjörtoft var en av mina nytillkomna followers på Twitter (och för övrigt antar jag att det är där någonstans som svaret på frågan om vad jag ska med Twitter till ligger – jag kan interagera med folk av Fjörtofts kaliber och sedan skrävla om det).

Ett av de senaste numren av 11 Freunde innehöll en stor intervju med Felix Magath – numera i Wolfsburg – tränaren som allmänt anses som den mest humorbefriade slavdrivaren i världens mest humorbefriade fotbollsnation. Där anförde dock Magath om hur han upplever det som att hela hans diktatorimage är en vrångbild. I själva verket är han minsann en glad lax med mysgubbshumor – det var bara det att ingen verkade begripa det.
– Ibland får jag intrycket att Jan Åge Fjörtoft är den enda spelaren som förstått mig på ett adekvat sätt.

Citatet är underhållande hur man än vrider och vänder på det, men får ett extra trovärdighetslager i och med att Fjörtoft och hans Magath-skämt ses som en självständig humorkategori i Tyskland.
– Jag är inte säker på att Felix Magath kunnat rädda Titanic, men jag vet att överlevarna hade varit i fantastisk form.
– Ett träningspass med Felix Magath är som ett besök hos tandläkaren. Du fruktar det på förhand, men känner dig bättre efteråt.
– Snart kommer Magath att hålla våra träningsläger på Alcatraz.

Naturligtvis har 11 Freunde även sett till att ringa upp Fjörtoft, för att förhöra sig om vilken humoristisk nivå detta omaka par egentligen lyckades mötas på.
– Magaths humor ligger någonstans i gränslandet mellan ironi och sarkasm.
• Har du något exempel?
– En gång var vi lite orolig precis före vinteruppehållet, eftersom vi inte hade fått något exakt besked om när vi skulle komma tillbaka från julledigheten. Vi hade många utlänningar i truppen på den tiden, och flygen hem behövde bokas. På den sista träningen före uppehållet var vi ute på planen, och Horst Heldt frågade Magath när i januari vi behövde vara tillbaka för den första träningen. Då sprack Magath upp i ett skälmskt leende och sa: ”Horst, vem har sagt att vi tränar igen först i januari?”.
• Hur reagerade du?
– Jag började skratta, varpå Magath frågade vad som flugit i mig. Jag sa till honom: ”Trainer, jag ser verkligen fram emot att springa i skogen på Nyårsafton, men då måste vi göra det med ett champagneglas i handen”. Ingen av de andra vågade skratta, men Magath var tvungen att le.

Den här sortens skämtande gör väl sig inte som bäst i skrift, men Fjörtoft kommer med ytterligare några reflektioner värda att återge. Han pratar om skillnaden i hur humorn värderas i olika fotbollskulturer – något jag själv gärna skulle vara kompetent nog för att författa ett inlägg om – och hur synen på den förändrats över tid. Och intressant nog, det här är ett fält där han menar att det inte nödvändigtvis var bättre förr.
– Man måste differentiera. Å ena sidan är fotboll en allvarlig affärsverksamhet idag, där allt handlar om pengar. Å andra sidan vill folk se spelare som njuter av sporten. Det är därför man även pratar om fotboll som en underhållningsindustri. Dagens generation domineras av spelare som lyckas balansera det här på ett perfekt sätt. De är högkoncentrerade, men samtidigt avspända.
• Men lika slagfärdig som dig är tyvärr ingen av dagens Bundesliga-profiler.
– En sådan som Mario Götze är sannerligen ingen stå upp-komiker, men du kan se i var och en av hans aktioner att han verkligen älskar fotboll. Och när allt står på spel, så är det skönt att se. Fotboll förlorar någonting när man tar den på för stort allvar. 

Den där intervjun med Magath jag refererade till inledningsvis börjar förresten med en genuint rolig scen. Journalisten drar sig för att visa Magath en sak – numret av 11 Freunde där det gjordes parafras på filmaffischen för Star Wars.

Felix Magath har iklätts rollen som Darth Vader, och skribenten är uppriktigt orolig för hur Magath ska reagera. Han väntar till slutet av intervjun innan han till sist tar mod till sig och visar upp tidningen.

Det visar sig att Magath överhuvudtaget inte känner till filmerna, inte har en aning om vad Darth Vader är för figur. Arg? Tvärtom. Han gillar det han ser.
– Den där figuren som jag föreställer… Han ser ju ut att vara Chefen.

/Erik Niva 

They told me that the classics never go out of style, but they do… They do. Somehow baby, I never thought that we’d do too.

Det finns som bekant återkomster – och det finns återkomster.

Men okej, mellan varven ska det här föreställa en fotbollsblogg – och någonstans får jag väl motvilligt respektera att aningen fler läsare här är intresserade av Thierry Henrys comeback än ni är av långt mycket viktigare saker.

Och jodå, jag har inga problem med att erkänna att jag själv sveptes iväg av ögonblicket igår, av den patenterade insidan, av det passionerade firandet, av hela den amerikaniserat känslosvallande perfektionen i hela dramaturgin.

Det var ett stort ögonblick, på sitt sätt bland det största som någonsin utspelats på Emirates.

Det var samtidigt ett väldigt nostalgiskt ögonblick – så som återkomster alltid är – vilket ger mig en alldeles utmärkt ursäkt för att vältra mig i fotbollsnostalgi.

Rätt och slätt – de tre bästa återkomsterna i den här sportens historia.

Johan Cruyff återvänder till Ajax
Ingen annan spelare har någonsin betytt lika mycket för en europeisk storklubb som Johan Cruyff har betytt för Ajax. På egen hand gjorde lillpojken från kvarteret Ajax till en bjässe att räkna med på den allra största scenen – och han passade på att revolutionera hela fotbollssporten på samma gång. Sedan flyttade han till Katalonien och gjorde samma sak för FC Barcelona, men efter åtta år återvände den förlorade sonen till Amsterdam en vinterdag, 1981. Benen kanske inte var så kvicka som de en gång varit, men Cruyff hade alltid hävdat att snabbhet var en egenskap som berodde på ifall man hade vett att börja springa i rätt tid. Hans fotboll spelades med hjärnan. Gamla De Meer var fullsatt, och 20 minuter in på matchen demonstrerade Johan Cruyff att hans huvud fortfarande fungerade på en annan nivå än andra spelares. Lobben var perfekt utförd, och framstod som än mer mästerlig i och med att Cruyff knappt ens tycktes titta efter var motståndarmålvakten stod. Själv menade han att det inte behövdes. ”Jag kände till att han var skolad Jan Jongbloed, och på så sätt visste jag att han skulle stå långt ut i just den här situationen”.

Diego Maradona återvänder till Boca Juniors
Världens bästa spelare och världens mest engagerade supporter i en och samma person – dagen då Diego Maradona kom hem till La Bombonera skulle aldrig bli någon diskret liten ceremoni för de allra närmaste. Någon liten udd hade väl försvunnit i och med att Maradona redan hade spelat ett par säsonger tillbaka i den argentinska ligan med Newell’s Old Boys – men öken var färgad, fyrverkerierna synkroniserade och döttrarna inslagna i paket på triumfvagnen. Det här var inte en fotbollsmatch, det var ett skådespel. Det förtar inte den emotionella effekten. Och även om en turistresa av en pensionerad spelare aldrig kan räknas så måste såklart det där besöket i Neapel häromåret också nämnas.

Didier Drogba återvänder till Elfenbenskusten
Jag har hållit mig borta från alla de här vinnare-kommer-tillbaka-till-hembyn-och-visar-upp-bucklan-grejerna – Stanley Cup-fasoner – men det här är ju något helt annat. Under ett fem år långt inbördeskrig hade i stort sett inga ivorianer från landets södra delar satt sin fot i Bouaké, högkvarter för de rebeller som slogs mot regeringsstyrkorna. Men Didier Drogba åkte dit vare sig politiker eller militärer tagit sig. Han tog med sig sitt pris som årets afrikanska spelare och mötte människor som struntade totalt i vilken del av landet han vuxit upp i eller vilken religion han tillhörde. De såg bara ett bevis på vad en ivorian faktiskt kunde uträtta – och för några få månader kändes det faktiskt som att Didier Drogba och hans fotbollssoldater hade stoppat ett krig.

/Erik Niva

Det här är en av mina favorithelger på hela året.

Små ska möta stora i FA-cupens tredje omgång, och under några få dagar lever illusionen om att fotboll fortfarande är en sport där allting faktiskt kan hända.

Givetvis är jag smärtsamt medveten om att cupen inte längre är vad den har varit – det krossar till exempel mitt hjärta att cupklassikern Coventry City bara sålt 5000 biljetter till hemmamatchen mot Southampton – men den ingrodda doften av idrottsromantik finns fortfarande kvar och för den engelska fotbollen kan ingenting vara viktigare.

Oldham Athletic tar med sig 6500 supportrar till Anfield, Cheltenham Town tar 5200 till White Hart Lane och Tamworth 5000 till Goodison.

Även om hypemaskineriet kring Manchester-derbyt kör över det mesta är ändå det här en helg då en hel radda småklubbar får sina historier berättade och sitt kämpande uppmärksammat.

Ta er en halvtimme, läs igenom artiklarna – och ni kommer att få en bättre förståelse för vad som gör den brittiska fotbollskulturen speciell och varför det är så ohyggligt viktigt att bevara.

Oldham Athletic
Daily Mail
The Independent 

Salisbury City
The Guardian
The Independent 

Macclesfield Town
Daily Mail

Fleetwood Town
The Guardian
The Times (betalsida) 

Tamworth
The Guardian
The Telegraph
Daily Mail

Wrexham
The Guardian 

Bristol Rovers
Daily Mail 

Peterhead (Skottland)
The Telegraph 

Håll utkik efter skrällen.

/Erik Niva

FA cup-helg i antågande, och med klubbar från de lägre divisionerna närmare rampljuset än vanligt är det ett utmärkt tillfälle att återuppliva bloggtemat spelare-från-andra-länder-som-håller-till-längre-ner-i-det-engelska-seriesystemet-och-ger-intryck-av-att-vara-riktigt-jävla-bra-snubbar.

Den första delen kretsade ju kring Brentfords tyske försvarare Marcel Eger – och nu är det läge att uppmärksamma en alldeles fenomenal intervju med Charltons baskiske mittfältare Mikel Alonso.

Ni känner nog till namnet – det är alltså Xabi Alonsos storebror – men det är värt att ta sig tid att tränga lite djupare lära känna killen. Det blir roligare så, bättre så – och det är dessutom så Mikel Alonso själv resonerar kring sin fotboll numera.

– Sedan jag kom hit har jag intresserat mig för Charltons historia. Det var något jag gjorde på Teneriffa också, eftersom det är viktigt att förstå klubben och fotbollen. Jag gör det för att njuta mer av fotbollen, då jag tror att jag blir lyckligare ifall jag har kunskap om yrket jag utövar. Jag tror att det hjälper mig professionellt att leva mer intensivt med fotbollen. Det är bra att känna till att hela fotbollsvärlden förändrades eftersom en ungrare gjorde en taktisk korrigering en dag för länge sedan, och att vi därför spelar som vi gör idag. Eller att bollen härstammar från hjulet, och att människan först inte hade kompetensen för att tillverka läderbollar, utan istället gjorde något så trevligt som att spela fotboll med huvudena de huggit av sina krigsfiender. Jag har en stående inbjudan till Freemasons Arms, puben där några män slog sig ner för att skriva ner de första fotbollsreglerna.

Alonso fortsätter:
– Här i England finns en känsla för historien som jag tycker är fascinerande. Man kan kalla dem romantiska eller idealistiska – men jag fascineras av den där känslan för historien. Och allt det där känns nog tydligare i de lägre divisionerna än i Premier League idag. Folk är förbannade på hur fotbollen blivit marknadsanpassad och mjölkats ur – men fotboll är fortfarande väldigt viktigt här. Och FA-cupen är fantastisk. I den allra första omgången går det in lag som nästan hade kunnat vara det kompisgäng jag brukar träffas och spela sjumannafotboll med.

Vid sidan av fotbollen håller Mikel Alonso på med sin masterexamen i filosofi (han har redan ett universitetsbetyg i ekonomi). Han skriver sin slutuppsats om relationen mellan 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza och den samtida neuropsykologen Antonio Damasio, om förhållandet mellan begär, känslor och rationalitet. Och han vore inte Mikel Alonso ifall han inte applicerat de studierna på sitt eget fotbollsspelande, funderat kring förhållandet mellan Spinozas syn på den mänskliga friheten och fotbollsspelares tendens att behöva en auktoritär ledare.

– Jag håller med om att det finns ett behov av ledarskap, men fotbollen lär dig samtidigt också att vara fri. Inom fotbollen finns det inget mer givande än att känna hur en lagkamrat verkligen förstår dig under en match. Du växer mycket som spelare ifall du fungerar ihop med den andra innermittfältaren, eller om du som kantspelare inser att dina chanser att göra en bra match hänger på ditt lag. Om du vet att du inte är fullständigt fri, utan att ditt spel är direkt beroende av dina kamrater,  då ökar dina chanser att spela bra. Ett bra samarbete är det som verkligen kan göra dig fri. Och talar man om livet i allmänhet skulle Spinoza säga att det är det som gör dig lyckligare. Den kollektiva ”alla tillsammans”-grejen förvandlar därmed till något annat, och ledarskapet framstår som mer relativt.

Enligt Mikel Alonso är fotbollen av idag en mycket mer maskinell sport än den var då hans egen pappa spelade VM för Spanien 1982 – ”99 procent perspiration, 1 procent inspiration” – men likafullt ändå en syssla med stort emotionellt och filosofiskt värde.

– Fotbollen lär dig om viktiga värden som uppoffring och ödmjukhet. När du går av planen går det inte längre att förändra något, och fotbollen är väldigt grym mot de som tror att de är förmer än andra. Den sätter alltid dem på plats. Du gör två eller tre bra matcher, du sväller lite – och då kommer smällen. 

Som ni förstår tänker inte Mikel Alonso riktigt som den genomsnittlige fotbollsspelaren, och kanske är det vad som hindrat honom från att nå den allra högsta toppen. Han har visserligen spelat i både La Liga och Premier League – men han har ju inte vunnit EM och VM som sin lillebror.
– När jag slog igenom i Real Sociedad kombinerade jag det med mina studier och mitt litteraturintresse. Jag hade andra passioner vid sidan av fotbollen, och var inte helt inne i yrket. Ibland hade jag tvivel, och var inte säker på om jag skulle bli lycklig som fotbollsspelare. Många gånger var jag frestad att sluta, men sporten hade samtidigt också saker jag gillade. Men jag var intresserad av saker som jag var utestängd från som spelare, och jag kunde inte göra samma saker som andra ungdomar gjorde. Plötsligt var Real det enda som fanns i mitt liv från morgon till kväll, och det var lite för mycket. Det kändes som att Real var allt som fanns, och så är det givetvis inte. Man måste kunna skilja idrotten från livet – annars äter den upp dig. Såhär i efterhand förstår jag att jag hade en stor chans som jag inte riktigt tog vara på, men på den tiden mådde jag inte riktigt bra. Jag ville läsa, jag ville skriva, jag ville vara mina vänner. Jag ville göra tusen saker, men kunde inte göra någonting.

Om Mikel Alonso ångrar sig, om han önskar att han hade haft samma fotbollsfokus som sin lillebror?

– För mig vore det hemskt att vara berömd på den nivån. De tjänar mycket pengar, men det är vedervärdigt. Min bror vet till exempel att han måste upprätthålla en image vart han än går, han har ett mycket mindre manöverutrymme. Om han ska twittra måste man spela en roll, vara artig, diplomatisk. Man måste ta färre risker, vara mer bunden. Du måste känna till det, och klara av att hantera det. Om Xabi kommer hit till London – en stad där det är väldigt lätt att vara anonym – spelar det ingen roll om han tar på sig en keps. Om han promenerar ner för gatan kommer han ändå att bli igenkänd och då och då kommer någon att vilja ta en bild på honom. ”Titta, det är Xabi Alonso”. Min bror är väldigt bra på det där – han tar det på ett bra och naturligt sätt – men ibland vill du ändå vara lite mer diskret och göra saker i stillhet med din familj. Anonymitet är ett intressant begrepp, som framförallt skänker dig frihet.

Nå, jag ska nu inte fortsätta i all evighet. Intervjun i den spanska kulturskriften Jot Down är nästan 40 000 tecken lång – tidningsspråk för ”väldigt lång” – och spänner väldigt brett. Mikel Alsonso resonerar kring spelare och ledare han mött, taktiska förändringar han gått igenom, film, musik, blommor, choklad – och sportjournalism.
– Jag gillar passionerad journalistik, idrottsromantiker som skriver så att deras hår spricker. Jag menar de som uppmärksammar något bra – ett bra anfall, ett skott, ett ögonblick då det liksom går en elchock mellan två olika spelare – och får det att låta som om du lyssnar på ditt favoritband eller precis är på väg att bli förälskad. De som kan skriva bra, och som förstår att fotboll i slutändan är något som kretsar kring de rena känslorna. De som får dig att vilja gå iväg till arenan eller att spela själv när du läser dem. Det är den journalistiken jag vill se – och inte det här morbida letandet efter kontroverser som inte existerar, journalistiken som inte riktar in sig på skönheten med idrott.

***

Well, I’m not the worlds most passionate guy – men nu när jag ändå har börjat i den här änden vill jag ändå ta tillfället i akt att göra er uppmärksamma på ytterligare en text.

Anrika Darlington FC håller numera till i Conference, den engelska femtedivisionen. I årtionden har klubben blivit ekonomiskt misshandlad av olika finansiella fifflare – och till sist har nu situationen blivit så kritisk att det är frågan om det finns någon väg ur den. Pengarna är borta, och det tycks inte vara några nya slantar på väg in.

På lördag spelar Darlington FC borta mot Barrow. Lokaltidningen betalar spelarbussen, spelarmaten har finansierats av en Twitter-insamling. Det finns en högst konkret risk att det blir den sista matchen i klubbens 128-åriga historia.
– Utan ekonomiskt stöd utifrån eller en investering från någon som är villig att köpa klubben har jag olyckligtvis inga andra alternativ än att stänga ner verksamheten väldigt snart, säger den ekonomiske administratör som för stunden agerar tvångsförvaltare.

Och det är ett sätt att sammanfatta situationen, men det finns fler. Det här inlägget publicerades på ett Darlington-forum i förrgår – och blir man inte berörd av det har jag ingen aning om varför man överhuvudtaget bryr sig om fotboll.

Jag vet inte om Mikel Alonso har läst texten. Jag är säker på att han skulle gilla den ifall han gjorde det.

/Erik Niva

Det säkraste tecknet på att man jobbar för mycket är väl att man blir sjuk så snart man blir ledig.

Kort sammanfattat bestod mitt jullov av en tiodagars influensa som inte gav med sig förrän det började bli dags att jobba igen. Peachy.

Men tja, en av fördelarna med att vara sängliggande är ju i alla fall att man har en chans att tömma datorn på några av de där filmerna som man aldrig tidigare fått möjlighet att hinna titta på.

I det här sammanhanget kan jag passa på att nämna ”Blue Moon Rising” – en sorts sämre ”Blådårar”-variant baserad på Manchester City, komplett med putsad corporate-känsla – och ”Cuando Fuimos Campeones”.

Den sistnämnda skildrar det spanska landslagets väg fram mot VM-guldet 2010, och jag tänkte på den när jag såg Chelsea besegra Wolverhampton igår eftermiddag. Fernando Torres gjorde visserligen en av sina bättre insatser i blå tröja – men han förblir ju tyvärr ändå en skugga av den spelare som tillhörde världens allra bästa forwards för tre, fyra år sedan.

Det som är intressant med hur han pratar i den här dokumentären är att han ger intryck av att ha gjort ett medvetet val, tagit en kalkylerad risk. Han visste att det kunde bli såhär – men han tyckte ändå att det var ett pris värt att betala.

Mindre än två månader före VM-premiären opererade Torres menisken för andra gången på kort tid. Det var ett ingrepp som egentligen borde ha gjort slut på hans VM-dröm, men det faktumet vägrade Torres helt enkelt att acceptera.
– Jag sa till läkaren att jag ville spela VM, till varje pris. Om det innebar att han var tvungen att ta bort halva menisken – och att min karriär därmed skulle förkortas med tre, fyra år – då var det så det fick lov att bli. För mig var det nödvändigt att spela VM. Det var allt jag tänkte på, och jag brydde mig inte alls om hur det skulle bli efter turneringen. Vi fick lov att hoppa över några steg i den medicinska processen – den blev inte korrekt utförd – men läkarna förstod att jag ville nå VM till vilket pris som helst. Jag ville spela. Jag visste att Spanien kunde vinna.

Träskblueslegenden Robert Johnson sägs ju ha sålt sin själ till djävulen i utbyte mot ett riktigt styggt gitarrsound. Fernando Torres gick igenom fotbollsmotsvarigheten när han lade upp sina briljanta ben på operationsbordet och sa åt läkarna att börja karva.

Nu tror jag väl visserligen inte att hela förklaringen till Fernando Torres formsvackestup går att spåra tillbaka till de här ingreppen – min huvudtes ligger fortfarande här någonstans – men det är likafullt ett tankeexperiment värt att dra till sin spets.

Säg att du tillhörde världens allra bästa anfallare, och fick en enda chans att kröna karriären med ett VM-guld… Skulle du ta den möjligheten – även om du visste att du innebar att du därmed skulle offra din egen högstanivå, att du knappast skulle bli något mer än en ordinär Premier League-forward i mängden på andra sidan av triumfen?

Vad är viktigast när man summerar en fotbollskarriär – vilka titlar man vunnit eller hur hög nivå man hållit individuellt? Vad är allra mest eftersträvansvärt när man utvärderar livet – den allra högsta toppen eller den längre perioden av mer stabil framgång?

/Erik Niva

Den sista texten är skriven, den sista sändningen är gjord och nu ska alltså det sista blogginlägget formuleras.

2011 ska buntas ihop – och det hör givetvis till traditionellt god ton att göra det med årets viktigaste gärning, kompilationen av årets allra bästa nyskrivna musik.

Det ska göras och det ska baskemig göras rätt.

På gott och ont är utrymmet på internet som bekant obegränsat. Det har sina fördelar, men det har även fått folk att tappa all sans och balans i dessa årsbästasammanhang. Numera är det snarare regel än undantag att de här listorna utgörs av Spotify-länkar som innehåller över 100 punkter, spellistor som aldrig tar slut, där fegisen i fråga klämt in i stort sett varenda halvdan låt han eller hon hört under året som gått.

Så ska det givetvis inte gå till.

Det är ju urvalet – begränsningen – som är själva grejen. Blir ingen bortvald blir ingen heller utvald.

Själv har jag strömlinjeformat mig ytterligare under det nya årtusendet. Där jag tidigare ansåg mig ha ett C90-band till förfogande har jag idag strukit ner utrymmet till de 80 minuter som ryms på en vanlig CDR-skiva.

Självfallet max en låt per artist – och en tydlig och uttalad förtur för nya upptäckter. Även om det går att hitta gyllene låtar även på en halvsaggig Steve Earle-platta ska aldrig en sådan få tränga ut en likvärdig dänga från en genombrottsskiva från ett Radical Face eller ett We Are Augustines.

Låtarna ska kunna stå för sig själva, men det är samtidigt även livsviktigt att de hänger samman och fungerar tillsammans – att mixen är tillräckligt genomtänkt för att skapa en albumkänsla.

Problemet här i bloggformatet är att det aldrig går att hitta länkar till alla de låtar man egentligen vill ha med. Det är alltid någon rättighet som saknas på Spotify, alltid några artister som är för obskyra för att ha blivit uppladdade på Youtube.

Man får kryssa sig så nära slutmålet som det nu någonsin är möjligt – och år 2011 landar vi på aningen olika nedslagsplatser beroende på mediekanal.

Spotify-listan ligger här.

Den innehåller de låtar jag egentligen vill ha med både The Nightwatchman och Crooked Fingers – men saknar framförallt det Morello-missionerande som verkligen bör mässa igång hela spektaklet. På Youtube-listan väljer jag att förlika mig med att ”Union Song” egentligen inte är någon standoutlåt (inte det viktigaste just den här gången, believe it or not) och att jag inte hittar någon ordentlig version av ”The Counterfeiter” (egentligen det bästa på Crooked Fingers-skivan) – och glädjer mig åt att några av videolänkarna faktiskt tillför någon sorts visuell dimension. Och i de fall jag har föredragit liveversioner har jag gjort det av en anledning.

The Nightwatchman – Union Song
Frank Turner – I Still Believe
Blind Pilot – Half Moon
Crooked Fingers – Typhoon
Bon Iver – Towers
Radical Face – Always Gold
Glasvegas – Shine Like Stars
We Are Augustines – Juarez
Israel Nash Gripka – Drown
Richmond Fontaine – On a Spree
Lucinda Williams – Seeing Black
Richard Buckner – Gang
Roadside Graves – Love Me More
Good Old War – While I’m Away
Woods – Be All, Be Easy
Fountains of Wayne – A Dip In the Ocean
Ron Sexsmith – Get In Line
Dawes – Little Bit of Everything
The Low Anthem – Burn
Fucked Up – Queen of Hearts

Belive the hype.

God jul och gott nytt år. Ses på andra sidan.

/Erik Niva

Den här gången är jag väl skyldig er både en förklaring och en ursäkt.

Nästan en veckas tystnad på bloggen, och förklaringen till det är att december är min egen personliga helvetesmånad, då jag likt en viljelös flipperkula studsar mellan jobben, dagishämtningarna, presentbutikerna, planeringskalendern och alla dessa ändlösa julbordsfiranden.

Tyvärr är det ytterst sällan som någon flipper skickar upp mig i bloggläget.

Och därför är det lika bra att passa på att skicka med en föregripande ursäkt också. På jobbet har vi någon sorts system som innebär att jag måste ta ut ett dussin kvarvarande ”bokstavsdagar” före årsskiftet om de inte ska brinna inne – och därför stundar plötsligt ett nästan tre veckor långt jullov för mig.

Så värst mycket mer bloggat kommer det därför inte att bli under 2011 – även om jag naturligtvis kommr att peta in den livsviktiga listan över årets bästa musik innan jag stänger ner helt.

Men lite skulle vi ju hinna blogga också. Alldeles strax spelar FC Barcelona semifinal i klubblags-VM mot Al Sadd från Qatar – och även om det nu inte är den fotbollsmässigt allra mest intressanta matchen jag inväntat så är det däremot en uppgörelse med stor geopolitisk betydelse.

Alla har ju märkt att några mäktiga män från Qatar har bestämt sig för att rita om fotbollskartan, och de har redan hunnit ganska långt. De har fått sitt VM, de kommer att göra PSG till en maktfaktor och de har sitt samarbete med just FC Barcelona.

Stora krafter är i rörelse – och i Asien finns det gott om röster som menar att det är just de krafterna som fört Al Sadd hela vägen till VM-semifinalen.

Egentligen var de inte ens kvalificerade för att spela i Asiens Champions League. De fick en friplats först efter att det asiatiska fotbollsförbundet, AFC, beslutat sig för att slänga ut en vietnamesisk klubb som gjort några administrativa fel.

Al Sadd lyckades sedan krångla sig genom gruppspelet – trots att de bara vann två av sex matcher – och ställdes mot iranska Sepaphan i kvarten. Där förlorade klubben från Qatar båda matcherna – men gick vidare ändå. Iranierna hade ställt upp med en otillgänglig spelare i den första matchen, och Al Sadd tilldömdes därför en 3-0-seger av AFC.

Semifinalen följde, med den största kontroversen av dem alla.

Ni har kanske sett videon av jättebråket som bryter ut efter att Al Sadd struntat i att ge tillbaka bollen till motståndarna efter ett skadeavbrott – för att istället utnyttja läget och göra målet som visade sig bli avgörande.

När sedan AFC utdömde klart hårdare straff till sydkoreanska Suwon Bluewings än till Al Sadd såg många det som ett uppenbart bevis för att det var förutbestämt att det var klubben från Qatar som skulle få spela klubblags-VM.

Nu är vi i alla fall där. Studentklubben Al Sadd från Doha ska möta FC Barcelona i semifinalen av FIFA Club World Cup 2011, borta i Yokohama. Också en bild av fotbollssporten av idag.

/Erik Niva

Det behövs inte så mycket längre.

Det räcker med att jag hör en professionell fotbollsspelare prata på ett sätt jag kan relatera till för att jag ska bli innerligt själaglad.

Men det händer inte så ofta längre – och just därför vill jag passa på att tipsa om den här intervjun med Brentfords tyske försvarare Marcel Eger.

För ett och ett halvt år sedan spelade han Bundesliga-fotboll med St Pauli, och även om du kan ta mittbacken från piratklubben kan du tydligen inte ta piratklubben ur mittbacken. 28-årige Edger har dragit in i Brentford med ett förhållningssätt som varit mer eller mindre utrotat från den engelska fotbollen.
– Alla nya spelare som kommer till St Pauli går igenom en sorts introduktionsprocess. De får lära sig om klubbens ursprung och historien om St Pauli-distriktet, som är ett ganska fattigt område. Man måste komma ihåg att fansen kanske inte har så mycket pengar, men betalar för att gå på matcherna. Spelarna har ett ansvar att respektera det.

Eger är den sortens kille som inte bara bekymrar sig över finanskrisens effekter, utan faktiskt åker ner till Occupy London-lägret för att visa sitt stöd och byta idéer. Han rekommenderar Slavoj Žižek. På morgnarna tar han tunnelbanan till träningarna, och på kvällarna försöker han hinna åka på någon av alla stadens konserter.
– När jag bodde i Hamburg hade jag många vänner som jobbade inom musikindustrin, så jag kunde alltid komma in på konserterna där. Men då började jag fundera – varför skulle jag gå in gratis? Det verkade inte rättvist när alla andra betalade. Så jag och några vänner gjorde det obligatoriskt att de som stod på gästlistan skulle göra en donation till välgörenhet. Jag känner att man ska betala för konst. Jag laddar aldrig ner musik gratis. Jag tycker att det är fel, och att det förstör för alla.

Många intervjuer med Premier League-spelare brukar numera följas av en väl synlig fotnot: ”XX pratade i samband med lanseringen av den nya skon YY”. Den här intervjun ramas in av raderna: ”Marcel Eger stödjer Viva con Agua, en välgörenhetskampanj för rent dricksvatten över hela världen”.

/Erik Niva