Några ögonblicksbilder från de europeiska fotbollsläktarna, hösten 2011.

Leeds United-Manchester United
20 september
Leeds: ”I like to Munich, Munich”.
Man United: ”Istanbul, Istanbul”.
Leeds: ”Who’s that lying on the runway, who’s that dying in the snow? It’s Matt Busby and his boys, making all the fucking noise, ’cause they cannot get the aeroplane to go”.

Dynamo Dresden-Eintracht Frankfurt
26 september
Frankfurt: ”Nazischweine, nazischweine”. 
Dresden: ”Jude, jude, jude – Eintracht Frankfurt”.
Dresden: ”Haut se, haut se – haut se auf die Schnauze!”. Gammalt krigsrop från nazitiden.
Dresden: ”Ihr seid nur Dönerverkäufer”. Ni är bara Dönerförsäljare.

Spurs-Arsenal
2 oktober
Spurs: ”He’s only four. Wenger’s boyfriend’s only four”.
Arsenal: ”Shot in Angola, it should have been you”.
Spurs: ”Sit down, you paedophile”.
Arsenal: ”Burned in the riots, you should have burned in the riots”.
(Gammalt klipp, verkar på gott och ont inte som att Adebayor-sången från i söndags nått Youtube). 

Atlético Madrid-Sevilla
2 oktober
Atléti: ”Ea, ea, ea – Puerta se marea”. Puerta är yr, ungefär.

Tillbaka i ordinarie tjänst, alltså. Som om man aldrig varit borta.

/Erik Niva

Fyra månader blev det visst.

Det hade jag inte tänkt mig. Två blogglediga månaders sommarlov hade jag visserligen planerat in, men idén var att vara igång igen den 1 augusti.

Men ja… Sedan undrade redaktionsledningsfolket ifall det inte vore en bra idé för mig att åka jorden runt och försöka skildra fotbollens betydelse för människor och samhällen som tvingats gå igenom tragedier – och jag är ju en sån där kille som inte vill vara den som är den.

”Fotboll efter döden” fick artikelserien heta, och även då jag är på mitt allra mest norrländskt självförminskande perspektiv tycker jag faktiskt att den är värd att kolla in.

***

En gårdag var det ju.

Speciell derbydag på många sätt, inte minst genom att promenaden upp genom ett raserat, utbränt och igenbommat Tottenham flyttade mig halvvägs tillbaka till de där katastrofhärdarna jag flackat runt mellan de senaste månaderna.

Det kommer att dröja väldigt länge innan såren läker ihop i det här området.

Men saker och ting varar ju faktiskt ändå aldrig för evigt. Under en period – grovt hugget från och med milleniskiftet fram till 2008 – avskydde jag verkligen derbydagarna. Jag ville bara bli av med dem, komma undan någorlunda helskinnad. Erbjöd någon mig ett 0-0-resultat tog jag det direkt, och uppriktigt sagt hade jag nog smygaccepterat en uddamålsförlust också.

Jag visste hur stor skillnaden mellan lagen var. Jag var medveten om att en historiskt förödmjukande förlust låg närmare till hands än en fullständigt osannolik seger.

Igår gick jag för allra första gången till ett derby medveten om att den objektiva logiken faktiskt talade för Tottenham-seger. Emotionellt kunde jag naturligtvis inte ta till mig det, men intellektuellt visste jag att vår förstaelva bestod av bättre spelare än deras.

Inget som sedan hände under själva matchen gjorde något för att motsäga det.

Spurs spelade inte bra. Ändå skapade vi klart flest målchanser. Ändå vann vi.

Det krävde visserligen en självklar taktisk justering – hade inte Sandro ersatt en defensivt massakrerad Van der Vaart hade vi förlorat – men det må vara hänt.

Tottenham slog Arsenal rättvist efter en 70-procentsinsats. Det går verkligen inte att underskatta det seismiska skifte som krävts för att överhuvudtaget göra det möjligt.

Nu innebär naturligtvis inte det här att något tronskifte fullbordats. Arsenal har 15 år av varumärkesbyggande Champions League-spel i företagsportföljen. De har sin kassako till arena, och långsiktigt kommer de kunna dra allt större nytta av den ekonomiska plattformen.

Men kortsiktigt? Jag räknar absolut inte bort Arsenal från kampen om fjärdeplatsen, men accepterar samtidigt att Tottenham har en minst lika god chans.

För mindre än tio år sedan låg vår chans att ens vinna ett derby i att Goran Bunjevcevic skulle lyckas stoppa Thierry Henry.

Nya tider. Bättre tider.

***

Nähäpp. Nu tycker tydligen piloten det är dags att påbörja inflygningen mot Arlanda, och mitt trådlösa kabininternet ska alltså stängas ner.

Själv ska jag åka in till en webb-tv-studio för att hylla en födelsedagsfirande Zlatan – och sedan måste jag erkänna att det finns en risk att jag sätter mig och twittrar lite också.

Nya tider. Andra tider.

/Erik Niva

Tottenham Hotspur Football Club vann the North London Cup, Arsenal kom inte ens till start, Andrea Agnelli tände en slutminutscigarett i Turin, Javier Pastore är kejsare i Paris, och… ja, så hade fotbollsplaneten snurrat ett varv till.

Ni vet förstås hur just den här delen av planeten resonerar, att vi gärna hade ägnat ett par veckor framöver åt att prata om händelser på en rektangel i Londons N17, men med handen på valfri religiös dogmskrift? Om någon bett mig tala om de senaste dagarnas viktigaste fotbollshändelse? 

Då hade jag pekat mot Balkan. Då hade jag vänt mig mot Bosnien.

Ni vet ju hur a) genompolitiserad, b) utnyttjad och c) misshandlad fotbollen i BiH varit de senaste åren. Det är inget nytt. Så sent som i våras var BiH:s fantastiska landslag, med alla sina beundransvärda fotbollsspelare, halvvägs utslängda av Uefa-gemenskapen eftersom förbundsstyrelsen var mer intresserad av egenintressen än av att ge ett ungt land chansen att samlas kring ett landslag. Jag skrev då att jag var rädd för fortsättningen, av vart landet (främst) och dess fotboll (sedan) skulle bli av.

Fotbollens betydelse i Bosnien kan inte överdrivas, och oftast har vi skildrat de positiva aspekterna av det tillståndet. Den enande kraften, stoltheten, allt det. De är ju inte allt. För två år sedan hade vi FK Sarajevo-supportern Vedran Puljics död i samband med en match och demonstrationerna som följde. 

Det här var veckan när våldet högg tag i Bosnien igen.

Normaliseringskommittén som tagit över BiH:s förbund, med fotbollsfolk som Ivica Osim, skulle bli en spjutspets för ett fotbollsland som ville ägna sig åt fotboll istället för politik. Nu får de ägna sig åt att försöka släcka bränder istället.

Förra helgen åkte bosniska Zeljeznicar från sitt Sarajevo upp till Banja Luka, den serbiska delen av BiH, för att möta Borac i ligan, men matchen blev aldrig färdigspelad. Zeljo ledde med 1–0 efter en halvtimme, när Borac-ultras stormade planen och det blev våldsamma sammanstötningar och kravaller; stenkastning, fyrverkerier, nationalistiska ramsor.

Borac dömdes till förlust med 3–0, till böter och tre matcher utan publik. Idrottsministern Nada Tesanovic gick ut och kallade huliganerna ett hot mot idrotten, Zeljos klubbledning krävde stenhårda straff mot Borac, och i pressen diskuterades meningen med att över huvud taget spela klart ligan.

Efter skandalen lades förslag om att till och med förbjuda bortasupportrar helt och hållet, som en total och uppgiven eftergift.

Sedan – blev det värre.

I onsdags spelades cupmatch i det delade Mostar. Zrinjski mot Velez. Kroater mot bosniaker. Matchen spelades på Bijeli Brijeg, arenan som en gång tillhörde Velez men som hamnade på ”fel” sida Mostar när staden delades på mitten under kriget och som sedan dess är Zrinjskis hem. 

21-årige talangen Rijad Demic gjorde ett sent 1–0 för Velez, och helvetet bröt ut. Zrinjski-huliganer stormade planen för att jaga Velez-spelarna, som flydde för livet. En spelare gjorde det till mer än bara ytterligare en berättelse om sekteristiskt huliganhat: Zrinjskis Mile Pehar stod inte stilla när alla ultrás sprang in. Han försökte fälla en av Velez-spelarna så att huliganerna skulle hinna ifatt honom.

Pehar är nu inte vem som helst. Han är en av bosnisk fotbolls talanger, en U21-landslagsman med framtiden för sig. Nu är han avstängd från vidare landslagsspel.

– Det var skamligt att se Mile Pehars uppträdande när supportrarna stormade planen. Jag vågar inte ens tänka på vad som hade hänt om han hade fällt Tarik Céric. Allt syns ju tydligt på filmen, sa Velez-anfallaren Damir Rovcanin, som samtidigt hyllade andra Zrinjski-spelare.

– Särskilt kaptenen Damir Dzidic. Han var extremt artig och korrekt. 

Mile Pehars facebook-sida har svämmat över av anklagelser mot förbundet, och av hatiska kommentarer mot orättvis behandling av Zrinjski. Där dras befängda paralleller mellan Pehars sparkförsök och Zvone Bobans spark mot en polis på Maksimir 1991. Zrinjski-tränaren Slaven Musa tyckte annorlunda:

– Jag skäms. Jag ångrar att jag tog mig till stadion idag. Det här måste få ett slut, sa han.

Idag spelades det Mostar-derby igen, Zrinjski vann med 1–0 men matchen spelades utan publik. Zrinjski har dömts till fem matcher inför tomma läktare, säkerheten kan inte garanteras längre, och det som skulle föra Bosnien framåt har tagit flera farliga steg åt helt fel håll.

Det finns inget som säger att det är etniska konflikter som startat oroligheterna den här gången, det kan lika gärna vara gammal hederlig idiotisk huliganism, eller – som det spekuleras i –tunga  politiska intressen som vill undergräva normaliseringskommitténs arbete. Men det är upplopp på fotbollsplanerna på Balkan igen, och i den här delen av Europa ser de bilderna otäckt bekanta ut.

/Simon Bank

Dags att återgå till vardagen igen, säger ni?!

Okejrå, vi hörs i morgon eller så.

/Erik Niva

Och solen gick upp idag också. Det är sånt man vet när man ligger och drar sig till kvart över fem efter en hård arbetsnatt i Valencia.

Det var, på många sätt, en väldigt fin kväll på Mestalla igår. Diego Alves gjorde den bästa målvaktsinsats jag sett den här sidan Manu Neuer mot Porto, lille Canales var allt det där han borde kunna vara alltid, och gamle Lamps klev in i startelvan med all den pondus som omständigheterna velat ta ifrån honom den senaste veckan.

Jo, en bra kväll.

Från läktarhåll fanns också mycket att bära med sig. Från extasexplosionen när Soldado tryckte in kvitteringsstraffen till de vackra hyllningarna av den förlorade sonen Juan Mata efter slutsignalen. Och vid sidan av jublet hade vi en tystnad att reflektera över.

Före avspark hölls en tyst minut, för att hedra två stora män. Paco Real var tränare i Valencia-organisationen i 40 år, men det är Chus Peredas berättelse vi ska ge oss på här.

Jésus Maria Pereda är mest känd som mannen som låg bakom spanska landslagets första – och väldigt länge enda – stora framgång. Han började sin seniorkarriär i Real Madrid och var en bifigur i den supertrupp som vann ligan och europacupen 1958. Madrid var inte det lättaste av lag att ta en plats i, och Chus hamnade istället, via en lyckad period i Sevilla, i FC Barcelona, där han skulle bli en nyckelfigur som lagets mittfältsmotor under hela 60-talet.

I veckan gick han bort i cancer, och det alla gamla lagkamrater pratat om är hans humör, hans entusiasm och hans roll som glädjespridare. Det är det som gett honom en plats i spanska hjärtan. Det som gett honom en plats i den spanska historien är 1964.

För Franco-regimen var EM-guldet förstås en framgång som var för bra för att inte använda i pr-maskineriet. Det enda lilla problemet var att finalen (Spanien slog Sovjet med 2–1) råkade ha fel hjälte. Pereda gjorde själv det tidiga 1–0-målet, innan han spelade fram Marcelino till Spaniens andra, historiska segermål med ett fint inlägg. Bilder från finalen kablades ut på spanska biografer, lyckliga spelare höjde pokaler, man visade Chus mål och man visade det andra målet och den där fina framspelningen från… Amancio?

Klippen som visades hade, liksom alla filmer som visades i Spanien under regimen, granskats av censurmyndigheten No-Do (Noticiarios uy Documentales). Och när filmen väl visades var den klippt så att det framstod som att Real Madrid-anfallaren Amancio slog inlägget till det avgörande guldmålet, inte Barcelona-spelaren Pereda.

Senare skulle det hävdas att det var ett misstag, men den sortens lyckade misslyckanden har sina trovärdighetsproblem. Det finns mycket i barcelonismon som är offermentalitet och paranoia, men även paranoida kan ju, som bekant, vara förföljda. Och No-Do var en dirigent i generalissimons propagandaapparat.

Och Chus själv? Han sa att han brydde sig mer om verkligheten än om hur verkligheten skildrades.

– Nä, för på den tiden gick jag på bio med henne som idag är mor till mina barn, och hon frågade ”men… var är du?”. De framställde det som att det var Amancio istället för mig, en vit tröja istället för en blå, så det var fejk. Men för mig spelade det ingen roll vem som slog inlägget.

Pereda slog det, Marcelino gjorde målet, Spanien blev mästare för allra första gången – och vill ni veta hur fint det ser ut när två gamla lagkamrater träffas när tiden gjort sitt så kan ni göra det här.

I veckan gick Chus ur tiden, det var därför det var tyst på Mestalla igår och det var därför hela barcelonismon mobiliserade kring en begravning medan Barça spelade mot Bate. De vann, som ni vet, med 5–0 i en match där Messi tangerade de 194 mål som László Kubala gjorde för klubben på 50-talet.

Efteråt försökte Pep Guardiola säga att det varit en rätt svår match, trots allt. Och det var inte Messi han hyllade först.

– Den här segern, sa han, den var för Chus Peredas familj.

/Simon Bank

Well, I’ll be damned.

Roberto Mancini har just lämnat presskonferensen här på Allianz Arena, och jesus, vilken presskonferens det var. Även om vi tänker bort det faktum att efter-matchen-konferenser brukar vara lama eller att Mancini är en kontrollerat sval elegans som inte höjer rösten ens när han slår en hammare mot tummen så var det här dynamit.

Han gjorde ju obegripliga byten i den här matchen, men nu förklarade han dem. Carlito Tevez vägrade alltså att värma upp och är, säger Mancini nu, slut i City. Han är borta, finito, kommer aldrig att spela för klubben igen. Mancini sänkte Dzeko också, sa att han gärna får skaka på huvudet men att han inte var bra nog för att få vara kvar på planen.

Det var han, tyckte jag, men det har inte med saken att göra. Det som har med saken att göra är att Manchester City uppenbarligen förlorat mer än en viktig fotbollsmatch ikväll.

Att de förlorade mot världens just nu bästa fotbollslag är väl en sak. Att de förlorade sig inför sig själva är något helt annat. Det kommer att bli en lång resa hem den här gången.

/Simon Bank

På väg ut till Allianz Arena för den där krocken mellan aristokrati och noveau riche som jag ägnade gårdagen åt att skriva om. 3000 City har vält in på krogarna runt Hauptbahnhof de senaste timmarna, hederspresidenten Bernard Halford har hedrat offren för München-kraschen ute på Manchesterplatz, tidningarna skriver fortfarande lika mycket om Brenos tragiska kamp i fängelset och det börjar närma sig match.

Själv tänkte jag mest berätta om en mellanraderna-detalj som gått mig helt förbi. Att den übersympatiske Didi Hamann gått och blivit tränare visste jag ju, att han är det i Stockport hade jag också koll på – men jag ska ju erkänna att jag inte riktigt hade koll på hur det gått för honom där nere i the Conferences brådjup.

Så för dem av er som också missta det – låt mig berätta lite om hur det går för Didi.

Han tog alltså över klassiska Stockport i somras, efter att Ray Mathias fått avsluta säsongen med att leda Hatters ut ur ligasystemet för första gången på över hundra år. Mathias sista match spelades mot Cheltenham och slutade 1–1.

Sen alltså: entré Hamann, nu skulle trender vändas.

Och ser ni en trend i Didis elva första matcher som coach så kan ni väl höra av er:

Forest Green (b) 1–1
Kettering Town (h) 1–0
Ebbsfleet (h) 1–1
Kidderminster (b) 1–1
Lincoln City (b) 1–1
Mansfield (h) 0–1
Luton (h) 1–1
Telford (b) 1–1
Grimsby (h) 2–0
Newport (b) 1–1
Tamworth (b) 1–1

Nä, nu drar jag ut för att känna på gunget runt den bayerska glödlampan som heter Allianz Arena. Ikväll spelas det viktiga matcher, med avspark kvart i nio. FC Bayern möter Manchester City. Och hemma i Manchester möter Stockport Fleetwood Town, på jakt efter tre poäng. Eller en, förmodligen.

/Simon Bank

Hammarby slår ett VSK utan Pelle Fosshaug, och tar ett steg mot en mark som… ja, den är ju inte säker, men den gungar lite, lite mindre. Man får se uppgifter för vad de är, och hur matchen än såg ut (inte så bra, har jag förstått) så var det starkt gjort att vända och vinna i Västerås.

Och hur ska vi nu få in det där i ett internationellt perspektiv? Genom Björn Runström? Jo, jag önskar ju att det vore så, men vi får leta på annat håll. Bajen blev svenska mästare 2001, för tio år sedan, och löper alltså – trots tre poäng i kväll – en reell risk att spela tredjedivisionsfotboll nästa år. Det är inte vanligt. Det är, faktiskt, extremt ovanligt i europeisk fotboll att ett lag tappar allt och gör det så snabbt.

Låt oss se hur många mästarklubbar från den senaste tioårsperioden i Europas 25 främsta ligor som idag inte längre spelar i högstaligan och…

…vi ska hitta en enda klubb som åkt ner utan att ha gjort det genom force majeur-orsaker, som alltså gjort det på fotbollsplanen.

Nantes blev franska mästare 2001, idag harvar de i mitten av Ligue 2.

Annars?

•Boavista blev mästare 2001, hamnade i ett träsk av usel ekonomi och spelar idag i portugisiska tredjeligan, efter att ha tvångsnedflyttats för sin inblandning i domarskandalen häromåret.

•Tirol Innsbruck blev österrikiska mästare 2001, gick i konkurs året efter.

•Graz AK blev mästare 2004, men gick också i konkurs. Nu spelar de i tredjedivisionen.

•Unirea Urziceni blev rumänska mästare 2009, men gick i konkurs i somras.

Fyra av klubbarna som blev mästare 2001 har alltså gått i konkurs, tvångsnedflyttats eller bara åkt ur. Hammarby kan bli den enda klubb i Europa som rasat rakt ner till tredjeligan utan att ha särskilt mycket annat än fotboll att skylla på.

Det svänger om Bajen. Mest i Europa.

/Simon Bank

Har alla vaknat nu? Pär Hansson? Erik Edman? Conny? Jamen, dåså.

Det blev en ny resdag, det här, och ett nytt land. Vi har ju mästarliga på ingång, och då håller det inte att vila på hanen. Eftersom det är mycket som ska göras och eftersom det finns en stad att ge sig på där ute på andra sidan det här tågstationsområdes-groteskt-överprissatta-hotellets fönster så får vi hålla oss till att se till att summera de senaste dagarnas viktigaste händelserna på temat skrik.

Eftersom ni ju redan hört allt om alla HIF-skrik så tar vi de internationella varianterna:

Först och främst finns det ju få saker som imponerar mer än när något så svårt som attitydförändringar verkar bli till. Alltså förtjänar ett tystat rop lika stor uppmärksamhet som de hörbara från helgen som gått. När Lazio mötte Palemmo möttes Acquah, Palemmos ghananska okontrollerbara energiknippe, av den där sortens hånljud som en gång i tiden stämplade Curva Nord som rasistisk och högerextrem.

Den här gången visslade resten av stadion tills rasistljuden tystnade. 2011 är Djibril Cissé årets värvning i Lazio, 2011 visar Olimpico-majoriteten vad de vill stå för.

Bra ljud. Bra tystnad.

Och annars? Jo, det ska ju erkännas att vi (eller, vi och vi: Erik Niva är alltjämt upptagen med att blockera halva huvudtidningen med sina charterresor) slarvat lite med våra uppdateringar från den rumänska fotbollen det sista. Nu tror ni kanske att vi ska dra upp helgens svarta mutbrotts-rubriker en vända till, men det finns det ju ingen anledning till nu när rumänsk fotboll nått hela vägen in i rekordböckerna.

Fjolårets ligasjua, uppstickargänget Gaz Metan, slog ju, som ni minns, ut finska Kups ur Europa League-kvalet i somras. Vi kan väl känna att den matchen svepte förbi lite oförtjänt mycket under radarn, särskilt som vår rumänske kollega Ilie Dobre utnyttjade den till att slå världsrekord i direktsänd radio.

Ilie har, enligt egen utsago i en AIPS-intervju, kommenterat matcher i mer än 30 år, 1300 matcher totalt, och det är en erfarenhet som gett honom vissa unika egenskaper. Och, ja, när Gaz Metan gjorde mål så såg han ju inga skäl till att inte visa upp dem.

Han skrek alltså.
Och skrek.
Och skrek lite till.

När han var färdig hade han måltjutit i 27 sekunder utan inandning, vilket alltså ska vara ett sprillans nytt världsrekord i klassen. Tidigare rekord ska ha legat på 19 sekunder. Och hemligheten?
Dobre säger att han inte röker, och att han varken dricker alkohol eller kallt vatten.

Så. Det är väl det jag alltid sagt: Håll er borta från det kalla vattnet, kids. Skiten dödar er.

/Simon Bank

Wigan Pier, Wigan soul. Pie, peas and chips för tre bob på the Orwell. En lördagspromenad utmed kanalen där hästarna drog kol och bomull och männen och kvinnorna arbetade tolv timmar om dagen i fabriken, och halva lördagen. De stoppade bomull i öronen för oväsendet, gick barfota för att inte skorna skulle slå mot golvet och antända textilierna.

Jag åkte ju hit för att se på fotboll, men åker man bort kan man komma hem – och det som är botten i Wigan var början för mig.

Jag kommer från Rydal i Västergötland, och Rydal kom från England, från Manchester, från Viskans vatten som rann in i fabriken och ur bomullen som kom ut därifrån. Till fabriken kom arbetarna, kom min farfarsmor från Mockfjärd, där fanns min farfarsfar som körde taxi och organiserade Rydals Gymnastik- och Idrottsförening och var ordförande i 40 år. Min lillebror är döpt efter honom, och igår gick vi längs kanalen i Wigan.

Saker hänger ihop.

Vi fick se en arbetsmatch. Tottenham lekte i en halvlek, Spurs tioårige maskot avgjorde en tävling i paus med att pricka ribban från sexton meter, spelarna gjorde sitt yttersta för att ge bort 2–0 mot tio man i andra halvlek och efteråt gick Adebayor demonstrativt fram till the travelling supporters, applåderade och kastade upp sin tröja. Spurs through and through, that one.

Hur som helst. Nu är det söndag, och apropå att saker hänger ihop så vet jag inte om ni har noterat att Carlo Ancelotti just talat ut i en lång, exklusiv intervju med Matt Lawton i Daily Mail. Det är inget märkligt med intervjun, mer än att den återigen bekräftar bilden av Carletto som en hedersman med upphöjt lugn och elegans (ja, och att den återigen visar hur förbannat smal han blivit i sommar). Och hur blir man sån? Jo, eftersom man lär sig det.

Ancelotti förklarar:
– Jag använder inte piska, har aldrig gjort. Jag behandlar spelare som vuxna. Nils Liedholm lärde mig det. Han var rolig. Om man bad honom ranka världens bästa spelare någonsin så sa han ”Jag, Pelé, Di Stefano”. Jag älskade det med honom. Men han inspirerade mig, och jag hörde honom aldrig skrika på en spelare.

Vi kommer där vi kommer ifrån, vi blir de vi blir, saker hänger ihop och efter lördag kommer söndag. Dags för fotboll, dags för nya mästare. 

/Simon Bank