Shabba Ranks

av Erik Niva

Egentligen var det väl en saga för bra för att vara sann, ett manus för orealistiskt för att kunna accepteras.

Det hade tagit VM-spektaklet åttio år att rulla över fyra kontinenter för att komma fram till Soccer City. För Siphiwe ”Shabba” Tshabalala hade vägen däremot varit ungefär tio minuter och några tvärgator lång.

Han kommer precis just härifrån, från det ökända Soweto dit Soccer City sänkts ner som ett utomjordiskt rymdskepp från den främmande galax där Fifa håller till. Han lärde sig sparka boll i de här gathörnen, spelar fortfarande för populära Soweto-klubben Kaizer Chiefs.

Såklart att det var han som skulle kickstarta det här monumentalmästerskapet med en vänsterslägga som fick tiden att stanna.

Hade han fått bli matchhjälte hade det döpts gator och torg till hans ära nere i Soweto, men nä – någonstans var det som om till och med fotbollsgudarna kände att det fick finnas en gräns för hur mycket det tänkte låta verkligheten överträffa dikten.

Rafa Márquez var en av tre spelare som blev fria efter en misslyckad push-up. Inga problem att raka in kvitteringen, och inga möjligheter att hävda något annat än att det var välförtjänt.

Mexiko ägde drygt två tredjedelar av den här matchen. De var bättre på att skapa flexibilitet i sin formation – spelare droppade mellan linjerna och skapade numerära överlägen över i stort sett hela planen – bättre på att hantera bollen. I jämförelse var Sydafrika långt mycket trögare, stelare – och därtill sämre på basorganisationen. Flera, flera gånger hade försvaret gått bort sig i de mest elementära momenten vid fasta situationer.

Utjämningsmålet var en logisk följd av en fundamental försvarsbrist hos hemmalaget, och även om det var kaptenen Aaron Mokoena som gjorde bort sig i ögonblicket är det förbundskaptenen Carlos Alberto Parreira som måste ta ansvaret.

***

Sydafrika hade sina ögonblick när de utnyttjade sin fysik, vann bollen i rätt lägen och därefter ställde om snabbt och rakt. Men totalt? Mer entusiasm än kvalitet. Ska de ta sig vidare ur den här gruppen kan de inte fortsätta spela såhär.

Stolpskottet på slutet? Ännu ett exempel på att fotbollsgudarna kände att det fick lov att finnas någon maxnivå för hur tokiga de fick lov att vara.

***

Övriga noteringar:

* Jag är såklart besviken på att mexikanerna övergivit sin gamla vinkelarmade krigarpose i samband med nationalsången.

* Sju spelare i den sydafrikanska startelvan kommer från den lokala ligan, som är lite underskattad i Europa. Budgetmässigt är den någonstans mellan den sjunde till tionde största ligan i världen, beroende på vilka siffror du tror på. Mexiko startade å sin sida med tre klubblösa spelare.

* Tills han tröttnade runt timmen såg Gio dos Santos ut att ha vuxit ut till den spelare som först Barcelona, sedan Tottenham och därefter Galatasaray alltid hoppats på att han ska kunna bli.

/Erik Niva

Wishful Beginnings

av Simon Bank

Var med mig nu – innan ni hoppar ner en bit och läser Erik Nivas nyanserade, nödvändiga inlägg – ni måste tänka er Bosse Hanssons allra mest övertaggat trasiga sopran, de första darrande sekunderna av en Europacupfinal i mitten av 80-talet, årets andra direktsändning av internationell fotboll:

Välkomna till Soccer City, till Soweto, till ett sydafrikanskt VM som just ska till att börja. Solen delar planen mitt itu, man lägger de sista händerna vid invigningens detaljer, och publiken börjar i detta nu strömma in på arenan.

Jodå, jag har masat mig upp för läktarna, in på detta monster till fotbollsstadion i Joburg. Resan hit var ett extrakt av det VM som just ska börja. En bussresa som skulle ta en timma tog nästan två, men det var en resa genom färg, form, fest och fantastiska bilder.

Jag läser om ett nytt rån – fyra kinesiska kollegor stannade till för att pissa längs en väg, och blev överfallna av en beväpnad proffsstyrka som stal deras kameror och datorer – och jag läser storyn om Mexikos hackiga väg hit en gång till. I radio berättar de det senaste om Zenani Mandela, Madibas trettonåriga barnbarnsbarn som blev överkörd av ett rattfyllo i går kväll och som inte lever längre. Jag ser ett foto av när hon kramar en grånad gammal Nelson för två år sen, och tragedin och familjen blir konkret för första gången.

Allt på en gång.

Och mitt i det en fotbollsmatch. Soccer City motsvarar exakt min bild av hur det måste vara att bli bortrövad av utomjordingar. Det är en arkitektoniskt fenomenal arena, en av de vackraste jag sett, och på insidan brölar 20 000 vuvuzelor rakt genom mina av socialstyrelsen rekommenderade öronproppar så att det knappt går att tänka.

Men känna kan man ju, och nu är VM här. Hårda, euforiburna Sydafrika mot stormbegåvade seminaiva Mexiko.

Hur känns det för er?

/Simon Bank

White Youth, Black Youth – Better Find Another Solution

av Erik Niva

Historiens mest grånyanserade svart-vita mästerskap.

Det är svårt att hitta omskrivningar som klingar rätt i öron vana vid den svenska politiska debatten, så jag låter helt enkelt bli att ens försöka. Sydafrika är fortfarande ett land som definieras av rasfrågan. VM 2010 handlar om svarta och vita, om förhållandet dem emellan.

I dagens tidning skriver jag om Matthew Booth, den sydafrikanska VM-truppens enda vita spelare. Det är en story med övertydliga historiska paralleller. För femton år sedan var Chester Williams den enda färgade spelaren i det rubgylandslag som vann hemma-VM, och förevigades därefter som nationsbyggare i den ostiga Clint Eastwood-rullen ”Invictus”.

Dramaturgin runt både Booth och Williams blir såklart ofta översimplifierad, men den är ju för den sakens skull inte påhittad. I Sydafrika bryr sig vita om rugby och svarta om fotboll. Fortfarande. Förstår man det – vågar man inse det – så begriper man också lite mer om vad som står på spel under detta VM. Det här är inte bara månaden då svarta och vita ska komma lite närmare varandra – det här är också tillfället då det svarta Sydafrika ska demonstrera vad det är kapabelt til

Steven Friedman, professor i politisk vetenskap på Rhodes University i Johannesburg
– Många vita sydafrikaner utgår ifrån att svarta inte ens kan sköta ett kafé, än mindre ett VM. Nu vill den svarta delen av samhället motbevisa dem.
1996 vann Sydafrika de afrikanska mästerskapen på hemmaplan. Enligt Friedman var det en triumf som i stort sett bara registrerades i den svarta delen av landet.
– Jag var en av kanske tio vita som var på arenan under finalen. Svarta idrottsfans har en poäng när de säger att vita borde bry sig mer om fotbollslandslage

Drivkraften att prestera – att visa sig kapabel – finns absolut inte bara på organisatorisk nivå, utan sträcker sig hela vägen ner på planen. Dåtidsstjärnan John ”Shoes” Moshoeu förklarar hur känslorna gick 1996.
– Det var en viktig del av det. Det vita laget hade vunnit året före. Som ett övervägande svart lag kände vi stor press att visa att vi kunde klara av att göra detsamma.

Om några timmar få timmar går elva hemmaspelare ut på plan för att visa världen vad de kan. Alla är svarta. Det är svårt att tycka något bestämt om betydelsen av det faktumet – men det är dumt att blunda för det.

/Erik Niva

Kiss Me on the Bus

av Simon Bank

Ni noterade att Erik Niva ägnade sig åt serbiskt slagordsrubricerande i förrgår? Det må förstås vara hänt, om han bara sett till att redovisa sina källor ordentligt.

Igramo srcem (”Spela med hjärtat”) är nämligen halva den fras som står skriven längs sidorna på Serbiens spelarbuss under detta VM.

Den sydkoreanska biljätte som levererat bussar till alla VM-lag passade, som brukligt är, på att utlysa en tävling där folk fick spåna fram vilka slogans som bäst beskriver just deras favoritlags VM-själ. Det är därför serberna tuffar runt på vägarna som laget som ”Spelar med hjärtat, leder med ett leende”. Vilket ju, som av en slump, exakt sammanfattar hela Nemanja Vidics framtoning på en fotbollsplan.

Och eftersom ni frågar – här har ni alla de 32 bussbombastiska programförklaringarna. VM-konceptet har aldrig varit sämre, så därför tar vi oss friheten att samtidigt avslöja alternativen som valdes bort i sista gallringen.

Algeria نجمة وهلال من أجل هدف واحد: النصر (Star and crescent with one goal: Victory!)

(Bortvalt: ”Glada att vara med!”)
Argentina Última parada, la gloria (Last stop: Glory)
(Bortvalt: ”Håll avståndet. Diego kör”)
Australia Dare to Dream, Advance Australia
(Bortvalt: ”Seen Hiddink, mate?”)
Brazil Lotado! O Brasil inteiro está aqui dentro! (The whole of Brazil is in here!)
(Bortvalt: ”Kör inte om. Vi har bussen full av defensiva mittfältare”)
Cameroon Les lions indomptables sont de retour (The Indomitable Lions are back)
(Bortvalt: ”En buss lika lång som Rigobert Song”)
Chile Roja la sangre de mi corazón, Chile campeón (Red is the blood of my heart, Chile will be Champion)
(Bortvalt: ”Miljöbuss. Bielsa går på vatten”)
Côte d’Ivoire Eléphants, battons nous pour la victoire! (Elephants, let’s fight for victory!)
(Bortvalt: ”Didier kör”)
Denmark Det eneste der kræves, er et dansk hold og en drøm (All you need is a Danish team and a dream)
(Bortvalt: ”All you need is a Mikael Nilsson back heel kick”)
England Playing with Pride and Glory
(Bortvalt: ”Playing with Pride and Glory. And Wayne Bridge’s wife”)
France Tous ensemble vers un nouveau rêve bleu (All together for a new dream in blue)
(Bortvalt: ”In med Zahia, ut med Domenech!”)
Germany Auf dem Weg zum Cup! (On the road to get the Cup!)
(Bortvalt: ”Flytta på er, vi känner Ollie”)
Ghana The hope of Africa
(Bortvalt: ”Är inte det här U20-VM?”)
Greece Η Ελλάδα είναι παντού!  (Greece is everywhere!)
(Bortvalt: ”Fanis Gekas har gret hair!”)
Honduras Un país, una pasión, 5 estrellas en el corazón! (One Country, One passion, 5 Stars in the heart
(Bortvalt: ”Ett land, en passion, två regeringar per år”)
Italy Il nostro Azzurro nel cielo d’Africa (Italian Azzurro on African sky)
(Bortvalt: ”Spelar du i Juve? Kom ombord!”)
Japan 侍魂はくじけない!日本勝利! (The Samurai spirit never dies! Victory for Japan!)
(Bortvalt: ”Tora! Tora! Tora!”)
Korea DPR 또다시 1966년처럼, 조선아 이겨라 ! (1966 again! Victory for DPR of Korea!)
(Bortvalt: ”You pushed away the severe storm
, You made us believe, Comrade Kim Jong-il

We cannot live without you
, Our country cannot exist without you!
Our future and hope depend on you
, People’s fate depends on you,
Comrade Kim Jong-il!
We cannot live without you
Our country cannot exist without you!
Even if the world changes hundreds of times
, People believe in you,
Comrade Kim Jong-il, 
We cannot live without you
, Our country cannot exist without you!
Oh… Our Comrade Kim Jong-il
, Our country cannot exist without you!”)
Korea Republic 승리의 함성, 하나된 한국 (The Shouts of Reds, United Republic of Korea)
(Bortvalt: ”It could be worse. We could be Scouse”)
Mexico ¡Es tiempo de un nuevo campeón! (It is time for a new champion!)
(Bortvalt: ”Hoppa om du älskar Svennis, hey hey!”)
Netherlands Let niet op de grote 5, maar pas op voor de oranje 11 (Don’t fear the big five, fear the Orange eleven)
(Bortvalt: ”En buss – 32 bestämda uppfattningar”)
New Zealand Kickin’ it Kiwi style
(Bortvalt: ”Kickin’ it Mango style”)
Nigeria Super Eagles super fan united we stand
(Bortvalt: ”Well, it’s hard to say really”)
Paraguay El león Guaraní ruge en Sudáfrica (The Guarani lion roars in South Africa!)
(Bortvalt: ”Ich Roque”)
Portugal Um sonho, uma ambição…Portugal campeão! (One dream, one purpose… Portugal victorious!)
(Bortvalt: ”Brasil B”)
Serbia Igramo srcem, vodimo osmehom! (Play with the heart, lead with a smile!)
(Bortvalt: ”We come from Serbia, we’ll fookin murder ya”)
Slovakia Rozbehnime to: Slovensko do toho! (Shake the green field: Go Slovakia!)
(Bortvalt: ”Czech us out!”)
Slovenia Z enajstimi pogumnimi srci do konca (With eleven brave hearts to the end)
(Bortvalt: ”Vi kan köpa er familj, vi kan köpa era jävla berg”)
South Africa One nation, proudly united under one rainbow
(Bortvalt: ”Boooooooooooooth”)
Spain Ilusión es mi camino, Victoria mi destino (Hope is my road, victory my destiny)
(Bortvalt: ”Domenech är inte alls katalan”)
Switzerland Hopp Schwiiz! – ”Hop Suisse!” – ”Forza Svizzera!” – ”C’mon Switzerland!”
(Bortvalt: ”Hej Schweiz”)
Uruguay El sol brilla sobre nosotros. ¡Vamos Uruguay! (The sun shines upon us. Go Uruguay!)
(Bortvalt: ”Det finns bara en Sebastian Eguren”)
USA Life, Liberty, and the Pursuit of Victory!
(Bortvalt: ”Life, Liberty, and Health Reform!”
/Simon Bank

Mundial Moments XIV

av Erik Niva

Somliga ting ska invigas, andra ska avslutas.

Precis som Simon Bank uppmärksammat finns det ju ibland gripande livsberättelser gömda någonstans där under pompa-och-ståt-slöjan – och någonstans ser jag ju faktiskt fram emot den där Mandela-vinkningen imorgon – men allt sådant dränks ju ändå alltid av dessa laviner av plastig vulgaritet.

VM-invigningar, huh?! Av någon anledning långt mycket mer meningslösa än OS-invigningar. Jag har inte sett en enda minnesvärd invigningsceremoni i fotbollssammanhang, kommer knappt ens ihåg något enskilt ögonblick.

Med ett undantag.

Nu avslutar vi den här nedräkningsserien och sparkar igång själva VM-turneringen istället. Förhoppningsvis med lite större elegans och akuratess än Diana Ross hade när hon skulle sätta dit det formella startskottet för USA-VM 1994.

Mundial Moment XIV. Ensam mot en målvakt som givetvis instruerats att släppa bollen förbi sig till varje pris – VM-historiens sämsta straffspark.

/Erik Niva

Death of Hope

av Simon Bank

Snabbrapport en snabb dag.

Har redan varit ute och svängt på Mandela Square i Sandton – där halva Sydafrikas lag var ute och åkte öppen buss igår, inför ett par hundratusen tutande fans – och kollat in en biljardmatch mellan Marko Pantelić och Nikola Zigic (som precis nådde ner till bordet). Småkillarna la beslag på pingisbordet (förvånade många var högerhänta), medan Dejan Stanković mest hängde runt och såg blasé och livstrött ut.

Därifrån till Soccer City i Soweto, ett rymdskepp som landat bland bråte och sand. Sydafrika tränar med brasiliansk disciplin, med voluntärer som står och skriker efter Pienaar och MacBeth Sibaya. Stället kommer att lyfta från marken imorgon, jag hoppas att de har kedjat fast betongen.

Och inget av det här kommer Siphiwo Ntshebe att få vara med om.

Han, fattigpojken från Port Elizabeths kåkstäder, som klippte grannens häck för att få lyssna på Pavarotti i utbyte, som fick höra att Mozart inte var något för svarta, men som drömde sig hela vägen till ett stipendium i Australien, kommer inte att vara här imorgon.

Siphiwo Ntshebe var som jag, 35 år, och han hade blivit utvald att sjunga invigningssången Hope, med sin tenor sida vid sida med Nelson Mandelas tal. Han skulle göra allt det där inför två och en halv miljard människor och inför sin mamma som bor kvar hemma i Port Elizabeth. Hans öde skulle vara en av alla de där berättelserna om hopp och möjlighet som Sydafrika frossar i 2010, för att de behöver dem.

Men Siphivo Ntshebe kommer inte att sjunga imorgon. För tre veckor sedan lades han in på sjukhus med akut hjärnhinneinflammation. För två veckor sedan gav läkarna upp hoppet om att rädda honom. Det är en av VM:s sorgligaste historier, redan innan vi börjat.

/Simon Bank

Twit Twat

av Erik Niva

Ni kanske redan har hört att VM i Sydafrika blir ”det första Twitter-mästerskapet”?!

Jotack. Men för det holländska landslaget är det första Twitter-mästerskapet redan slut. Häromdagen spelade Ryan Babel och Eljero Elia en bäst-av-fem-serie i något fotbollsspel på Playstation. Sociala medier-fenomenet Babel tyckte då att det var en bra idé att slå på en datorkamera, och streama live från hotellrummet.

Och visst var det väl lite kul i att få en insikt i hur det ser ut när den yngre generationen av holländska landslagsspelare umgås, men det var ju inte sådär alldeles lyckat att Eljero Elias reaktioner på sina förluster gick rätt ut på internet.
– KANKER-MAROKKAAN, ylar han plötsligt rätt in i kameran. Cancer-marcokan.
Till och med hans egna spelkamrater blir upprörda, frågar vad han sysslar med. Några minuter tidigare hade lagets marockanskbördige försvarare Khalid Boulahrouz varit inne i rummet och vänt.
Nu hade visserligen inte Elias kommentar något med vare sig Bolhahrouz eller Ibrahim Affelay att göra, men skadan blev inte mindre för det. Elia kände det förmodligen på sig, och försökte rättfärdiga sig lite senare i klippet. Frågan är bara om han träffade så värst rätt genom att beskriva sig själv som en korsning mellan den islamkritiska somalisk-ättade politikern Hirsi Ali, och den ännu mer islamkritiska halvfascisten Geert Wilders.

I samband med att den holländska VM-basen Cruyff Court öppnades i morse berättade Elia om det som hänt.
– Det jag sa var avsett för en god vän till mig, Reduan, som alltid kallar mig ”negro”. Det låter konstigt, men det är vår slang. Jag vill be det marockanska folket om ursäkt, men jag är inte rasist. Jag är uppvuxen i ett område i Haag där 75 procent av befolkningen är marockaner, och jag har många goda vänner bland dem.
Elia fortsatte:
– Ik ben erg dom, dom, dom geweest.
Jag har varit dum, dum, dum. Det har varit ett dramatiskt dygn, och jag har verkligen varit nere och tuggat gruset.

Som en följd av turbulensen bestämde sig den holländska landslagsledningen att förbjuda Elia, Babel och Gregory Van der Wiel att använda sina Twitter-konton.
– Inför VM bestämde vi oss för att tillåta Twitter. Det är något som tillhör de moderna tiderna. Men nu har Elia bevisat att han inte kan hantera nya medier, och därför har vi bestämt oss för att även förbjuda Twitter, säger en talesman för förbundet.
I synnerhet Gregory Van der Wiel – som visade upp på Ipad och tatueringar under den här klassiska streamingsejouren – borde ju ha lärt sig ett och annat om sociala medier och dess konsekvenser. I oktober drog han sig ur en träningslandskamp efter att ha skadat sig i en Ajax-match. Problemet var bara att han istället gick på en konsert med Lil’ Wayne – och twittrade om vilket alla tiders party han var ute på.

/Erik Niva

Igramo Srcem

av Erik Niva

VM-feber?

Kan ni ger er fan på. 20 minuter hann gå sedan jag postade det förra inlägget, där jag skämtade om att jag hade för avsikt att släpa med mig de serbiska landslagsspelarna ut på hotellobbyns miniplan – sedan stod de där.

Miloš Krasić, Marko Pantelić och Zoran Tošić körde match. Jag stod vid sidan och fördelade förlupna bollar tillbaka till det lag som hade rätt till dem.

Så ska en VM-resa inledas.

/Erik Niva

bild.jpg bild.jpg

Jo’Burg Jamboree

av Erik Niva

VM-feber?

Jovars, både och. När vi satt i taxin på väg ner till Ellis Park körde vi rätt in i en jubelparad. Några hundra glada laxar i de sydafrikanska färgerna kom vällande mot oss – mitt i vägen, givetvis – springandes, sjungandes, tutandes.
– Något särskilt på gång, frågade jag taxichauffören, som hade Orlando Pirates-klistermärken i vindutan.
– No. They’re just happy.

IMG_3647.JPG

Det visade sig vara en sanning med viss glidning. Några kvarter bort hade det sydafrikanska landslaget – de där som många svenska journalister fått för sig att man precis alltid måste benämna med smeknamnet Bafana Bafana – strax innan åkt förbi på sin kortege genom staden. Många tusen entusiastiska anhängare hade mött upp.

Nere i Johannesburgs downtown var däremot turneringen en hel värld borta. Nu är visserligen det här en jättemetropol som kan svälja tiotusentals fotbollsfans utan att de ens märks, men under några timmar nere i centrum såg jag inte mer än fem, sex stycken tillresta supportrar från andra länder. Visserligen har väl ryktet om Johannesburgs stadskärna – som påminde en hel del om Downtown Detroit i sin utblåsta ödslighet – skrämt ut de flesta till förstäder och supportercampingar, men ändå… Aldrig tidigare har jag varit i ett mästerskapscentrum där själva turneringen passerat så obemärkt förbi.

•••

Själv inbillade jag ju mig att jag hade den mentala styrkan att klara vuvuzelorna utan större problem, men det är bara att acceptera att jag gjort en felbedömning. Jag insåg såklart att det skulle tutas något alldeles infernaliskt i samband med själva matcherna – men jag hade inte fattat att det där satans tjutandet skulle ligga som en slöja över hela Johannesburg.

Alla tutar. Överallt. De ger inte intryck av att vara fotbollsfans, utan verkar mest bara blåsa i sina lurar som en del av sin dagliga rutin. Några uttråkade snubbar står och hänger i ett gathörn. Två av dem tutar, medan de andra singlar slant om något. En ung kille är på väg ombord på sin buss, och tutar medan han betalar. Ett par tanter vakar över dörren till ett snabbköp, tutar åt alla som passerar in eller ut.

Varför?

•••

I övrigt har dagen mest gått åt till att fixa ackreditering och till att hänga med Vidic, Krasic och Stankovic. Jag bor på samma hotell som det serbiska laget i ytterligare en natt, och stöter på runtsläntrande spelare i korridorerna mest hela tiden.

Det finns en liten miniplan i lobbyn. Jag väntar nu på chansen att utmana Branislav Ivanovic på en-mot-en-match. Eller Nikola Zigic på nicktennis.

IMG_3643.JPG

•••

Den historia som griper mig djupast under denna premiärdag i Sydafrika är annars den om den australiensiske andramålvakten Brad Jones. Ni har säkert redan hört att hans fyraårige son Luca drabbats av leukemi, och att Jones flugit till Frankrike för att vara med honom på sjukhuset.

Nu har han beslutat sig för att stanna kvar där, att rätt och slätt strunta i VM.
– VM är irrelevant för mig nu. När jag gick i rummet och han log när han fick syn på mig… Det var värt mer än något ett VM någonsin kan ge mig. 

Det var efter ett lagmöte för några dagar sedan som Jones slog på sin mobiltelefon och fick det ofattbara beskedet.
– Jag blev alldeles kall, och alla möjliga saker började snurra i mitt huvud. Jag visste att han känt sig dålig, och åkt in till doktorn för att ta några blodprover, men vi trodde ju aldrig att det skulle vara något så allvarligt. Att få ett sånt telefonsamtal är en massiv chock, något du aldrig trodde skulle hända ditt eget barn. Du vet inte vad du ska göra, du går bara på någon sorts autopilot.
Middlesbrough-målvakten fortsätter:
– Nu har jag tänkt mycket och länge på vad jag ska göra, och bestämt mig för att stanna. Bara att han vet att jag är här med honom är värt allt.

Jag ska absolut inte påstå att jag är i närheten av att förstå vad Jones går igenom, men jag vet hur vedervärdigt vemodigt det var att åka ifrån min egen ettåriga son för fem veckor i Sydafrika. Jag vet hur oerhört gärna man vill vara här nere för att uppleva de här världsmästerskapen, men förstår samtidigt att Brad Jones tog ett beslut som var fullständigt självklart för honom.

I grunden är jag såklart lika trött på den här vaggande-barnet-målgesten som alla andra – men jag vet varför Tim Cahill gjorde den efter sitt mål mot USA och jag är glad för att han gjorde det.

/Erik Niva

Mundial Moments XIII

av Simon Bank

Jo, det var ju så att vi döpte den här lilla nedräkningen till Mundial Moments med någon form av baktanke om att den skulle handla om just ögonblick (ja, det och att det var en rubrik på utrikiska, vilket aldrig ska underskattas).

Men när vi nu jobbat oss hela vägen ner till Sydafrika, när Joburg tar emot med svarta nätter och ljumma dagar och hemmalaget, Mandela och Mexiko står och skrapar med fötterna i startfållorna… då kan vi väl lika gärna störtdyka in i pudelns själva kärna?

Varsågod: The moments of moments.

Här är ögonblicken som definierade VM-finalerna, i någon form av kvalitetsordning:

1966: Geoff Hurst gör ”mål” mot Västtyskland.
Alla mål som gör att linjemän får nationalarenor döpta i sitt namn är något speciellt. Idag vet vi att bollen inte var inne. Idag fortsätter vi likafullt att prata om det.

1954: Das Wunder von Rahn.
Historiens mest betydelsefulla VM-seger, om vi nu ska anlägga det breda perspektivet. Västtysklands comeback, i turneringen, i matchen (0–2 efter tio minuter) och som nation slöts av ett Rahn-skott med fem minuter kvar. Och ett klassiskt referat.

2006: ZZ vs Matrix.
Det kanske är elakt mot Fabio Grosso, men det var här det avgjordes. VM-historiens mest chockartade finalögonblick.

1950: Ghiggias Maracanazo.
Uruguayanerna har förstått det här med att om man ska bli världsmästare så ska man bli det med viss panache. Ny VM-final (i praktiken, trots att det var gruppspel), nära 200 000 åskådare, hemma hos Brasilien, nytt underläge. Och en ny matchhjälte: Mini-yttern Alcides Ghiggia, med tio minuter kvar.

1982: Urlo di Tardelli.
Kan ett målfirande vara bättre än ett mål? Ja, helt bestämt. 

1990: Brehme stödjebensbombar.
Usel final, ett hemskt Argentina, ett halvblekt Tyskland. Och så en straff med ett par minuter kvar. Det ska en tysk till för att rulla in den med fel fot. Ett stort ögonblick i en minimal final.

1930: Tokvändningen på Centenario.
Héctor Castro, historiens ende enarmade VM-finalist, gör historiens första avgörande mål. På hemmaplan, i sin hemstad, med en minut kvar, inför 90 000 åskådare, inför arvfienden, i en match där de legat under med 2–1. Jo, det var nog ett ögonblick det.

1978: Kempes konfetti.
Det där halkande, hattande, halvgalna 2–1-målet är konstruerat på exakt det okontrollerade, ostoppbara sätt man vill att finalmål ska göra. Och så långhåret och konfettin på det.

1958: Konungens födelse.
Pelés emblematiska mål mot ett sänkt Sverige gav en stor berättelse till en final utan dramatik.

1986: Diego Armando Mästare.
32 år efter Bern kom Västtyskland tillbaka efter 0–2 en gång till. Maradona bröt manus och blev mästare. Det finaste är hans pibe-banter med domaren efteråt.

1970: Carlos Alberto Masterclass.
Finalen var redan avgjord, men det var Brasiliens lekfulla 4–1-mål som förde in finalen – och världens brassekärlek – i en ny genre.

/Simon Bank

Sida 101 av 239
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB