Inför den här finalen gav José Mourinho två exklusiva intervjuer. Den ena till spanska Marca, då han ville kratta mattan inför sin landning i Madrid. Den andra till brittiska Sunday Times, då han vet att han en dag kommer att jobba i England igen.

Ingen enda aspekt av den här mannens tränargärning är slumpmässig.

Men i alla fall, i den där Sunday Times-intervjun fick han frågan om hur han lyckats förändra det Inter som i fjol åkte upp till Old Trafford och kapitulerade till det Inter som numera triumferande intar Stamford Bridge och Camp Nou. Han svarade genom att prata i mer än fem minuter utan uppehåll. Det här är sammanfattningen.
– Inters historia gick ut på att åka ut i åttondelsfinal och sedan grina över förlusten. Efter förlusten i Manchester blev jag kritiserad i italiensk press, och jag kände även att mina kommentarer på Old Trafford inte var särskilt välkomna inom klubben. Jag sa på ett väldigt objektivt och pragmatiskt sätt: ”Jag vet varför vi är ute ur Champions League, och det är för att de är bättre än oss”. Varför är de bättre än oss? Varför kunde inte Inter gå vidare? Varför kunde inte Inter uträtta något i Champions League på så många år? Varför kan Inter nå framgång i Italien, men inte i Europa? Vad kan vi göra för att förbättra laget och komma på svaret på de frågorna?

– Jag gick steg för steg. Jag kan inte spela i Champions League utan två väldigt starka mittbackar. Vi kan inte spela i Champions League utan en expert på fasta situationer, eftersom matcherna är väldigt, väldigt tajta och ibland behöver du den mannen för att göra skillnaden. Vi behövde ett mittfält kapabelt att kontrollera bollen under större delen av matchern. Och vi kunde inte lyckas i Champions League utan en forward gjord för de stora ögonblicken. Inte en anfallare som gör tre mål på femton chanser, en anfallare som kan göra ett mål på två chanser.

– Vi arbetade för att besvara de frågorna. Klubben var väldigt öppen för mina idéer, det måste jag säga. Efter det behövde vi bara klättra över den psykologiska muren; det stora ögonblicket, den stora motståndaren. Det ögonblicket kom mot Chelsea i åttondelsfinalen. När vi slog Chelsea – i synnerhet på det sätt som vi gjorde det, i synnerhet för att vi gjorde det välförtjänt genom två segrar. Det var vad laget behövde, i synnerhet som vissa spelare gått igenom år efter år av besvikelser i Inter. Efter att ha slagit Chelsea kunde de slå vem som helst.

/Erik Niva

(short for Saturday Night’s Allright for Fighting, to all you hooligans out there)

På plats på Bernabéu, efter att ha baxat oss förbi staket, hästar och ett dussintal tusen italiani som är ute på fest.

En banderoll värd att notera?

”Ibra noi ci siam, eto’o?” (Ibra, vi är här, och du?).

Ska man generalisera så är de blåsvarta mer för banderoller, de röda mer för upplåsbara pokaler och lederhosen. Men det är en generalisering. Med en och en halv timma till avspark kan det vara på sin plats att dessutom upprepa den allemand-italienska prestigefajten som pågår parallellt i koefficient-katalogerna.

Ni vet det säkert, men det tål att upprepa:

Om Inter vinner inom 120 minuter behåller Italien/Serie A sin fjärde plats i Champions League. Om de misslyckas med det går platsen över till Tyskland/Bundesliga. Det är i så fall första gången på mer än 25 år som italiensk fotboll inte rankas topp-tre i Europa.

Men det är bara en bisats i den här bisvärmen. Watch this space for more.

/Simon Bank

Estadio Santiago Bernabéu, Madrid.
22 maj, 2010.

Too bad if you can’t keep up with the pace. Step on it.

/Erik Niva

Ja, sepåfan. Blackpool it is.

Ni ska förstås ta det med en nypa salt, eftersom vi inte bara hamnade i en mörk irländsk pub utan dessutom framför en Sky-sändning som i bästa fall var pointillistisk och i sämsta fall helt jävla osebar. Men det kändes som att Blackpool jobbade upp ett övertag i första halvlek som de rätt rättvist kunde surfa hela vägen till det heliga landet på.

Och nu? Ja, nu är Blackpools viktigaste spelare varken Charlie Adam (and his left foot) eller Superstar DJ, utan en lettisk tjockis som heter Valerij Belokon. När han tog över klubben lovade han Premier League om fem år, och här är han nu. Hittills har han spelat rollen som den ansvarskännande och generöse ägare till punkt och pricka. Nu är det, som det heter, en helt annan bollsport.

Belokon är knappast rik nog för att tokspendera Blackpool kvar i ligan, det lutar åt en moderat men klok satsning. Gör de allt rätt igen kan de kanske jobba sig upp till en 17:e plats 2010/11. Gör de det inte får de nöja sig med ett par minnesvärda lördagar en säsong då de med raka ryggar kan be Preston North End se och lära.

Och det är väl rätt bra det också.

/Simon Bank

At last, lite ordnung på torpet.

Förhoppningsvis minns ni inte hur den här bloggen inledde den europeiska cupsäsongen, men oavsett om ni vill eller inte så ska ni få en påminnelse här.

Det var Supercupfinal, det var Monaco – och det var så jävla fullbelagt överallt att det var delat hotellrum. Men det var okej, det var trots allt balkong och utsikt över Medelhavsmarinan.

Tio månader senare.

Det är Champions League-final, det är Madrid – och det är så jävla fullbelagt överallt att det är delat hotellrum. Och den här gången är det minsann inga soldränkta terasser, den här lördagen är det murriga Sovjetkorridorer och igenmurade fönster.

Tyck synd om oss.

Nu ska vi ignorera den här infernaliskt stekande 35-graderssolen fullständigt, och istället ägna våra två fria eftermiddagstimmar åt att krypa in i det mörkaste hörnet på den mörka irländska puben för att se ett walesiskt lag bli klart för den högsta engelska ligan.

Champions League-upptrappningen pumpar vi igång igen sådär vid sjutiden.

/Erik Niva

Okej då, en snabbrapport från en soldränkt, feberhet stad innan Erik Niva gör sin sedvanliga in-på-en-räkmacka-entré och ställer en massa märkliga frågor (”var är mitt playstation?”, ”vafan ska inte jag ha den högra sängen?!”, ”varför är minibaren så högt upp?”).

En kvicktur genom gator och torg ger vid handen att Bayern-fansen är i knapp men klar majoritet, skulle säga 65-35, men det kan ju jämna ut sig. Många har åkt över dan, det är ovanligt nyktert och städat och varmt och trevligt. Det ska också noteras att gli interisti har återupptäckt sin supersarkastiska ”Non si vende Kaka”-ramsa, vilken ju faktiskt får en extra dimension just i den här stan. När lusten faller på kör de vidare med Per vedere segnare Kaka. Having their day in the sun, they are.

Vi har visst jobbat en del också. Erik har berättat storyn om holländarna som var tvungna att åka härifrån för att komma hit. Jag har skrivit uppjabbningskrönika och gett mig på det mer konkreta taktiska spelet.

En dimension känner jag dock att jag missat, och det är att det är en final mellan fotbollsvärldens två mest arroganta uppsyner vi kommer att få se. Jag ser det som en livsnödvändig kvalité hos en tränare. Frågan är vem som vinner, där också.

Talkin to me?

Talkin to Mou?

/Simon Bank

Jag var på väg att skriva att bara en Champions League-final hade fått mig att ställa väckarklockan på 04.40, men efter ett ögonblicks besinning konstaterade jag att det vore ett påstående ganska långt från sanningen.

Det finns rätt många fotbollsmatcher som skulle kunna få mig att gå upp 04.40. När jag rannsakar mig själv inser jag att gränsen nog går någonstans mellan den engelska tvåan och den engelska trean. I stort sett varenda Championship-match vore värd den arla uppoffringen; ska jag däremot släpa mig upp ur sängen för att se League One så får det nog lov att vara typ Millwall-Leeds.

Jaja, tidigt var det, men framme i Spanien är jag.

Alla resor har sin utgångspunkt, och när jag nu ändå hade kopplingen tyckte jag att det kunde vara värt ett minifokus på två gamla starter som båda haft avgörande betydelse för dagens Champions League-final.

Vet ni till exempel vilken tränare Louis van Gaal ställdes emot i sin allra första match som huvudtränare för ett elitlag? Det var hösten 1991. Leo Beenhakker hade precis lämnat Ajax och en djupt oenig styrelse beslutade sig för att ge jobbet till hans 40-åriga assistent, Louis van Gaal.

Hans första match som huvudansvarig var en Uefa Cup-match borta mot Örebro på Eyravallen. På andra bänken: Roffe Zetterlund. Van Gaal satsade högt; han flyttade Stefan Pettersson längre ner i planen, och ställde upp med ett 4-4-2-system på tvärs med Ajax traditioner. Hur Roffe Z reagerade på den taktikchock vet vi dessvärre inte säkert, men vi vet att han ställde upp med ett lag som bland annat innehöll Pär Millqvist, Lennart Sjögren, Magnus Sköldmark, Tommy Ståhl, Hasse Holmqvist, Pelle Blohm, Magnus Erlingmark, Christer Fursth och Miroslaw Kubisztal.

Det här var alltså Louis van Gaals första match som Ajax-manager. Ändå fruktade han redan för sitt jobb. Han var övertygad om att starka krafter inom klubben var ute efter honom, och att han levde på lånad tid från första dagen. Ett mål av Aaron Winter på Eyravallen gav honom lite manöverutrymme.
– Jag visste att mitt jobb var säkert så länge vi kvar i Uefa-cupen. Men jag spelade högt när jag satsade på två anfallare. Hade vi inte vunnit i Örebro hade min tränarkarriär varit över innan den börjat.

•••

Sex år senare kom Louis van Gaal till Barcelona för att ta över som manager. Det första som mötte honom när han kom in på presidentens kontor var en ursinnig, ung man som stod och skrek. Det var José Mourinho – assisten till avskedade Bobby Robson, som inte kunde begripa varför de fått sparken.
– Vi har vunnit tre bucklor, och nu blir vi bortskickade. Vad handlar det om?

Mourinho eldade på mot president Núñez. Han tänkte inte finna sig i den här behandlingen. Louis van Gaal var imponerad.
– Jag gillade hans reaktion. Jag tycker om folk som gör motstånd.
 José Mourinho behövde inte alls lämna Barcelona. Louis van Gaal gjorde istället honom till sin assistent.

Van Gaal och Mourinho hade tre säsonger ihop i Barcelona, vann två ligan två gånger, cupen en gång.
– Snabbt märktes det att han hade en väldigt hög förståelsenivå för sporten, säger Van Gaal.
Holländske försvararen Winston Bogarde spelade i det här Barcelona-laget, och beskriver arbetsfördelningen mellan huvudtränaren och hans assistent.
– Mourinho gav alltid sin åsikt. Det fanns lägen då Louis ville spela man-man-markering, medan han föredrog zon. Då sa han det.
Lagkamraten Patrick Kluivert fyller i:
– I matcherna i Copa Catalunya så lämnade Van Gaal helt över laget till Mourinho. Med hans färdigheter, karisma och kunskap om alla spelare så kunde han rättfärdiga det.

Relationen var lycklig fram till den tredje och sista säsongen. Då var det så tydligt att Mourinho vuxit ur assistentkostymen att han själv kände hur den klämde.
– Jag kom ofta hem till min fru och uppförde mig mer som en kritiker än en assisterande tränare. Under dagen arbetade jag på Camp Nou, som den seriösa och trogna assistent jag alltid varit. Hemma var jag mycket mer kritisk, och tänkte på hur Van Gaal hade bytt honom ut och tagit in honom, medan jag skulle ha gjort så och så. Jag var en plågad assistent, ibland barsk och överkritisk.

Sommaren 2000 skiljdes de två tränarnas vägar. Louis van Gaal återvände till Holland för att träna landslaget. José Mourinho åkte hem till Portugal för att ta över Benfica och sjösätta sin egen managerkarriär.

Tio år senare möts de två nu igen.

Undrar var Roffe Z ser matchen.

/Erik Niva

Som sagt, vi kommer ju att ha vårt fokus märkligt riktat åt Madrid, München och Mourinho just idag – så vi får passa på att avhandla den engelska kvalfinalen lite i förväg.

Cardiff City v Blackpool FC. Erik Niva har redan gett er Olly Holloway, ett skäl så gott som något att sympatisera med Blackpool just idag. Själv håller jag också en tumme för the Tangeringes, och det har med en annan tränare att göra.

De senaste femton åren har Blackpool varit ett av de där lagen jag letat efter i tabellerna, noterat när det gått dåligt och blivit lite oriktat glad när det gått bra. Det är helt och hållet Neil Baileys och Fred O’Donoghues förtjänst.

I mitten av 90-talet satt de i ett kök i Kinna och drack öl. Jag satt i samma kök och slickade i mig deras berättelser från en annan, större fotbollsvärld. På den tiden hade Blackpool varit nere och vänt på botten, Bailey hade klivit in som spelande ledare i laget och Fred O’Donoghue var en av klubbens chefsscouter. Det var därför de, av någon märklig anledning, hade tagit sig till Sverige, inlett ett vagt samarbete med den klubb där jag spelade och hamnat i ett kök där de satt och flyttade bestick och pratade fotboll ihop med min pappa.

De kommande åren skickade Kinna över ett par spelare som tränade med Blackpool, men det ledde aldrig längre än så. Neil Bailey blev ett av toppnamnen i Manchester Uniteds ungdomsverksamhet, men fick kicken av Alex Ferguson i början av 2000-talet. De senaste åren har han bland annat varit Roy Keanes assistent i Sunderland.

Jag minns inte så väldigt mycket av vem Neil var, hur han pratade eller förde sig, men jag minns att det var väldigt lätt att tycka om den store gamle mannen han hade med sig.

Fred O’Donoghue är ett namn ni säkert aldrig har hört, men han var en av den gamla stammens allra mest respekterade fotbollsscouter, sådana som inga engelska klubbar klarade sig utan. En stor man, sorten som måste ha en stor mage för att få plats med hjärtat.

Och han hade stora berättelser med sig.

Fred rände runt på planer i Lancashire i 40 år, på jakt efter talanger. Han hittade Alan Taylor åt Rochdale och fick ett par fina vinglas när Taylor såldes vidare till West Ham för en miljon. Han jobbade för Bill Shankly i Liverpool, för Blackburn, för (framför allt) Preston, för Blackpool och – på slutet – för Sam Allardyce i Bolton. Han dömde ut en 15-årig Kevin Keegan, men hans värsta miss var en annan.

– Det var jag som missade Ryan Giggs, sa han och skrattade så kroppen skakade. Han grämde sig fortfarande över det.

The man who missed Ryan Giggs var en farbror som sjöng för oss i omklädningsrummet, som drack som en irländare, som skickade julkort i flera år, som länge var en av Englands allra mest respekterade scouter, som gav ut en bok om scouting (Scouting for Glory) där Alex Ferguson tog sig tid att skriva förordet.

Fred O’Donoghue dog i september 2002, 75 år gammal. Jag träffade honom bara ett par gånger, men när jag får veta resultatet från Blackpools match i eftermiddag så kommer jag att tänka på honom.

/Simon Bank

Ett par grader svalare, en kvarts resa inåt stan, 50 meter rakt upp i luften – och en helt ny träning.

FC Bayern har intagit Santiago Bernabéus tartan-mönstrade gräsmatta, och det är precis samma dagen-före-det-stora-feelgood här också.

Lahm och Demichelis är först ut och står och passar och pratar, resten står mest och känner in sig i miljön. Mest rörande är det första som Louis van Gaal gör, när han går fram och lägger armen om David Alaba, lillpojken som inte ens kunde drömma om en plats längst ut på Bayerns bänk för ett år sen. Man hör inte vad han säger, men man förstår vad han säger. Fint.

van Gaal står med stoppur men låter assistenterna sköta träningen, mer än Mourinho. Olic skämtar med sin tränare, får honom att skratta. Tyskarna väntar längre med att ta in bollen i träningen, de kör löpmomenten mestadels i skuggan och lägger tonvikt på att få igång fötterna, snabbt-snabbt-snabbt. När de slarvar i en avslutsövning ryter van Gaal till.

Och då får jag väl se till att titta lite noggrannare också.

Men om vi ska få igång en liten fredagsdiskussion som avslutning så kan vi väl ta rygg på de utmärkta medarbetarna på 101greatgoals, som snokat reda på en fin liten match från Bilbao som tar rygg på en hypotesdiskussion jag dragits med i ett par år.

Min grundfråga är ”Hur många sexåringar skulle det krävas för att vinna ett slagsmål mot en fullvuxen man?”.

Just den frågan har inte Athletic Bilbao svarat på, men de har i alla fall rört sig i samma område. De skickade helt enkelt ut a-laget för att möta hundra stycken skolpojkar, lite för att hedra det gamla geniet Etxeberria.

Skolpojkarna tog ledningen med 2–1 men förlorade till slut med 5–3.

Så hur många normalbegåvade, låt säga, elvaåringar skulle det krävas för att slå ett fullvuxet fotbollslag?

Mina gissningar:

Real Madrid: 200 stycken.

Barcelona: 150.

Manchester United: 600 (Scholes eats toddlers).

Cyril Rool: Nej.

AIK: 50.

Skene IF: 10.

Eller?

/Simon Bank

28 grader och sol.

Wesley Sneijder är först ut på träningsplanen ute på Real Madrids träningsanläggning ute i Valdebebas. Han vankar runt, får syn på nån holländsk favorit-journo i publiken, tjoar till och sätter sig i skuggan. Mourinho syns inte till, inte än, men alla ser förstås fram emot att se honom just här. Alla förväntar sig att det är här han ska börja jobba om ett par veckor, han ska bara dra hem den där gamla bucklan med stora öron först.

Inter kom hit igår, de har 22 grader i rummen (spelarna får inte sänka temperaturen själva), två flaskor vatten i minibaren, de får inte beställa roomservice, och personalen på hotellet får inte närma sig dem för att ta autografer eller foton och telefonerna är stängda för inkommande samtal. Tough beat, this CL.

Dagens hetaste rapporter kom ju förstås annars från Bild, som gick ut med att Franck Ribéry INTE kommer att hamna i Real Madrid, att han skrivit på för fem år till i FC Bayern. Goda nyheter, om du frågar mig. Inga nyheter alls, om du frågar Louis van Gaal, som inte ville kommentera saken på dagens presskonferens.

– Har Ribéry spelat sin sista match för Bayern? frågade en tysk reporter.

Franck är som bekant avstängd imorgon.

– Ah, du är en smart kille, sa van Gaal. Men jag är också smart.

Och mer än så blev det inte. Kanske berodde det på att åtminstone hälften av världspressen inte ens var där. Uefas pressavdelning hade satt sina skarpaste hjärnor på att räkna matte, och kom fram till att ”jo, en kö borde väl räcka när 500 journalister kommer för att plocka ut sina ackrediteringar, presspaket och matchbiljetter”. Det blev kaos, och det berättar jag inte för att jag inbillar mig att medias situation är särskilt intressant för er. Jag berättar det för att sättet att behandla media brukar säga ganska mycket om hur en organisation funkar.

Pressen har tillgång till enorma kanaler för att ropa ut om man blir illa eller arrogant behandlad. Den vanliga publiken har minimala kanaler för att göra samma sak. Så om man tvingar journalister att köa i två timmar och komma för sent till sitt jobb – hur behandlar man då den vanliga publiken? I’m just saying.

Nu är Mou inne på planen. Han bråkar med sina assistenter, klappar händer, lallar runt i långbyxor och träningströja och kramar de flesta han kommer åt. Eto’o busar med Sneijder och Zanetti, Toldo (den perfekte reservmålvakten) släntrar in, de ser fenomenalt avslappnade och lyckliga ut allihop och det vore väl skam annars.

Partitissima coming up. Nu börjar träningen.

/Simon Bank