Man ska visserligen akta sig för att förväxla kommentarsfält och twitterflöden med någon sorts folkopinion, men det finns något jag stört mig på i de svenska reaktionerna på att Pep Guardiola tar över Bayern München. Där finns en ganska utbredd vilja att misskreditera Guardiola, att förringa hans framgångar i FC Barcelona.

Det heter att han kom till dukat bord, att han bara lutade sig tillbaka och lyssnade på ett självspelande piano.

Och ja… Det kan väl stämma att FC Barcelona stundtals var smått självspelande under våren 2011, men Pep Guardiola var både med om att bygga upp pianohelvetet och att stämma det i en tid då det skorrade riktigt illa om tangenterna. Våren 2008 vann Real Madrid ligan för andra året i rad. Barça slutade däremot bara trea i ligan, hela tio poäng efter lilla Villarreal. De var ett slött och såsigt lag som blev utbuat av den egna Camp Nou-publiken flera gånger under våren. Omklädningsrummet var splittrat och saknade arbetsmoral – och det var alltså i det läget som en oenig ledning för världens mest populära klubb till sist beslutade sig för att befordra den oerfarna b-lagstränaren Pep Guardiola. En revolution krävdes och en revolution blev det.

Men nu menas det tydligen att Guardiola är en feg tränare, som bara tar bekväma beslut.

Vid sin allra första presskonferens som huvudtränare för Barça förkunnade han sin avsikt att göra sig av med tre av truppens allra mest namnkunniga spelare: Ronaldinho, Eto’o och Deco (och nej, det var inte ett svaghetstecken att han därefter omprövade deporteringen av Eto’o). Under sin första säsong som huvudansvarig gav han istället speltid till elva av de spelare han coachat i b-laget året före. Han introducerade Sergio Busquets (20 år) och Pedro (21), han startade om Gerard Piqués (21) karriär och han ställde helt nya fysiska, taktiska och disciplinära krav på de redan etablerade världsspelare han hade tillgång till.

Inget av det här garanterar att Pep Guardiola kommer att lyckas fullt ut i Bayern München. Han kommer att leva resten av sitt liv utan att någonsin bli lika rätt man på lika rätt plats som han var som katalansksnickrad fotbollsideolog i FC Barcelona – men för den sakens skull ska inte hans historia framgångsperiod förvanskas i efterhand.

Man kan vara hur besviken som helst på hans sätt att handskas med Zlatan Ibrahimovic och man kan vara alldeles makalöst trött på att en och samma klubb dominerar den europeiska klubbfotbollen – i den här frågan ska det inte behöva spela någon roll.

Arbetet Pep Guardiola utförde i FC Barcelona saknar på många sätt motstycke i den moderna fotbollshistorien. Det tycker jag faktiskt att alla borde kunna acceptera och applådera.

/Erik Niva

Jag tänkte att jag skulle berätta historien om världens mest otursförföljde fotbollsspelare, men Stuart Holden skulle inte acceptera den beskrivningen. ”Jag har alltid sett mig själv som väldigt lyckligt lottad”.

Jovars. Det går att se på en fotbollskarriär på flera olika sätt.

Del I
Under uppväxten spelade Stuart Holden fotboll för sin high school i Houston, Texas. När han var 16 år gammal slet han sönder menisken, och tvingades vara mer eller mindre stillasittande i över ett halvår. För första gången fick han öva sig i att hitta ett annat utlopp för sin energi, att fortsätta framåt trots att världen tycktes vilja bromsa upp honom. Stuart Holden började spela Counterstrike på lite större allvar. Efter några månader var han med i laget som kom på andra plats i en sorts inofficiellt amerikanskt mästerskap. Han var en hårsmån ifrån att kvalificera sig för det spektakel som kallas Cyberolympics.

Del II
Efter att ha tagit examen från college blev Holden handplockad av Sunderland. Han hann knappt ens komma till nordöstra England innan han blev misshandlad av Newcastle-fans då han väntade på en taxi, enbart för att han numera var en Sunderland-spelare. Hans öga blev så illa skadat att det dröjde flera månader innan han kunde återuppta träningen fullt ut. Efter ett halvår valde Sunderland att säga upp kontraktet. Holden fick ändå en möjlighet att klamra sig kvar i England, då han erbjöds att provspela med Leicester. Under ett av de allra första träningspassen bröt han vristen.
– Jag hade alltid drömt om att spela i England, så det var ett väldigt hårt slag att behöva vända hem igen. Men det gick snabbt för mig vända allt till något positivt. Nu fick jag en möjlighet att spela i MLS, att utvecklas och att sedan komma tillbaka som en mycket mer färdig spelare.

Del III
Stuart Holden hade överhuvudtaget inte spelat fotboll ifall det inte varit för hans far, Brian. Pappan var egentligen en av alla de engelsmän som levt sitt liv med fotbollen, och familjen hade bara hamnat i Texas eftersom han även var en oljearbetare som posterats där. Han var sin sons förste tränare, han var hans störste supporter – men i februari 2009 gick han bort i cancer, 55 år gammal.
– Han var min bästa vän. Jag vet att det är en kliché, men om jag kan bli halva den man som han var så har jag levt ett bra liv. Fotbollen hjälpte mig att gå vidare efter hans död, vetskapen om att minsta lilla sak jag uträttar inom sporten skulle göra honom väldigt stolt.
Familjen Holden har alltid varit positivt och konstruktivt lagd, något som Stuart menar kommer från mamman, Moira.
– Det är bara så vi är. Ur ont kan komma något gott, det var så vi sa under Brians sjukdom. Vi sa till folk: ”Vi vill ha era positiva vibbar och ert stöd. Vi förstår att ni tycker att det här är hemskt, men kom inte hit och berätta det för oss. Kom leende, kom och var positiva tillsamma med oss på den här resan”.

Del IV
I januari 2010 återvände Stuart Holden till England. Han provspelade sig till ett kontrakt med Bolton Wanderers – med ett LiveStrong-armband rund handleden – och den 27 februari gjorde han till sist sin Premier League-debut. Bolton slog Wolverhampton, och Holden utsågs till ”Man of the Match”. Fyra dagar senare representerade han USA i en träningslandskamp mot Holland. Nigel de Jong hoppade in i en tackling – Stuart Holden bröt benet. Amerikanen lyckades inte ta sig tillbaka till matchform före VM i Sydafrika. Nigel de Jong fick både spela VM-final och sparka Xabi Alonso i bröstet.
– Kvällen då jag fick röntgenbilderna tänkte jag för första gången: ’Inte nu igen’. Det tycktes förutbestämt att jag skulle drabbas av en stor motgång varje gång jag spelat tillräckligt bra för att få lite uppmärksamhet. I några dagar funderade jag på ifall det faktiskt låg något i att jag skulle vara otursförföljd. Sedan slog jag den tanken ur huvudet. Som fotbollsspelare är det allra viktigaste att alltid fortsätta se framåt.

Del V
Den hösten var Stuart Holden tillbaka på planen med full kraft, och den här gången gjorde han ett så starkt intryck att The Guardians läsare faktiskt utsåg honom till hela Premier Leagues bästa spelare under säsongens första halva. Hans energi och kampvilja var hans styrka – han låg i topp av statistiklistorna vad gällde både löpmeter och tacklingar – men samtidigt även hans förbannelse. Med sina 72 kilo dyker Stuart Holden entusiastiskt in i situationer som mycket kraftigare spelare skulle undvika. I bortamatchen mot Man United på Old Trafford brakade han ihop med en vilt satsande Jonny Evans. Evans reste sig. Holden blev utburen på bår, fick sy 26 stygn och sitt knä söndertrasat.
– Även om jag är liten så är jag en tacklare – det är den jag är, och det är så jag spelar. Om jag försöker ändra på det skulle jag inte längre vara samma spelare. Men det jag vill göra är att vara lite smartare, lite mer försiktig, att inte ge mig in i helt dåraktiga tacklingssituationer.

Del VI
Efter ett drygt halvår av rehabilitering spelade Stuart Holden alla 90 minuter i en ligacupmatch mot Aston Villa. Men det var något som inte var som det skulle. Uppföljningstesterna visade att korsbandet inte läkt ihop som det borde ha gjort. Holden tvingades till ytterligare rehabilitering. Först sades det sex veckor. Sedan blev det sex månader. Och plötsligt hade det gått sexton månader.
– Rehab är tufft. Det är ensamt, det innebär prövningar – men jag försöker ha roligt när jag går igenom det. Jag antar att det är mitt sätt att bekämpa den inre känslan av att det suger.
Hela vägen har vi haft ovanligt god insyn i Stuart Holdens svett- och smärtsamma väg tillbaka. Han är flitig och öppen på twitter, och har regelbundet publicerat små videodagböcker under samlingsnamnet ”No Holden Back”.
– Vad är alternativet? Att lägga av? Jag är inte ens nära den punkten där jag funderar på att ge upp. Jag skulle gå igenom en miljon andra operationer för att kunna spela igen. Jag är bara 26. Du kan hävda att jag borde stå på toppen av karriären nu, men jag måste se på det som ledig tid, år som inte har satt sig i mina ben. Jag ville bara få allt ur vägen tidigt, så att jag kan ha en skadefri karriär från och med nu och spela fram till det att jag är 36.

Det går att argumentera för att Stuart Holden både är sällsynt lämpad och ovanligt illa rustad för att spela Premier League-fotboll. Att hålla sig skadefri är också en talang – att kunna anpassa sitt spel efter sina fysiska förutsättningar – och krasst uttryckt är det tveksamt ifall han besitter den. Samtidigt är de flesta överens om att den mentala styrkan, förmågan att komma igen efter bakslag och att alltid tänka konstruktivt är en av fotbollsspelarens allra viktigaste egenskaper. Och på det fältet är jag övertygad om att Stuart Holden tillhör den absoluta världstoppen.

Jag vet inte var han är om fem år, men jag vet att Bolton Wanderers slog Sunderland med 2-0 i FA Cup-omspelet igår kväll. Och jag vet att Stuart Holden hoppade in efter 74 minuter. Det var hans första match på 16 månader, hans andra på 22 månader. Hans farfar satt på läktaren.

Jag blev väldigt glad när jag såg det.

/Erik Niva

Okej, nu kan det vara nog med syrligheter kring den aningen inkonsekventa människan Alex Ferguson, och istället dags för ett inlägg om den fullständigt fenomenale fotbollstränaren Alex Ferguson.

I detta nu pågår nämligen ett mystiskt tränarseminarium på St George´s Park i anslutning till det engelska fotbollsförbundets 150-årsjubileum. Exakt vad som pågår där är höljt i dunkel, men José Mourinho är definitivt där och Pep Guardiola påstås också vara det.

Värd och huvudpedagog? Jodå, Alex Ferguson.

Tyvärr blev jag inte inbjuden för att lyssna, så istället får jag väl ta det som erbjuds. Under det senaste året har ju Ferguson samarbetat med Harvard för en fallstudie runt hans ledarskap, och strax före jul besökte han även prestigeuniversitetet för att hålla ett seminarium.

Nu ska jag väl erkänna att den där fallstudien inte gav mig dussintals nya insikter – det är knappt jag kan rekommendera er att betala de sju dollar det kostar att ladda ner rapporten – men även bland den akademiska gråstenen tenderar det att finnas guldkorn.

Fergusons ledarskap innebär en fascinerande kombination av makro- och mikromanagement. Han lyckas få ihop det långsiktigt visionära översiktsperspektivet med det noggranna detaljstyret på en och samma gång.

Harvard-studien konkretiserar detta genom de D-vitaminmaskiner som Ferguson låtit installera på träningsanläggningen. Manchester har 140 regndagar om året, och nästan alla infaller under fotbollssäsongen. För en spelare uppvuxen runt Medelhavet eller i Sydamerika kan det tydligen leda till både benskörhet (ökad skaderisk, på fotbollsspråk) och depression (en transferbegäran).

Spelare som Chicharito Hernández och Antonio Valencia har specifika avsluts- och inläggsövningar i sina individuella träningsprogram. Numera har alltså veckouppläggen även kompletterats med obligatorisk tid i de solarieliknande maskiner som sprutar ur sig D-vitamin.

I detta nu håller även Manchester United på att färdigställa specialdesignade sömnrum på Carrington. Det var många år sedan Ferguson beordrade en inspektion av alla spelares sovrum – som ledde till att en majoritet av madrasserna byttes ut och att en rad termostat justerades – och nu är det alltså dags att ta nästa steg.

Man United flyger alltid hem direkt efter bortamatcherna i Champions League, oavsett var de spelas. De brukar vara tillbaka i Manchester vid tretiden på morgonen. Så som Ferguson ser på saken finns det då inget behov för spelarna att köra fram och tillbaka till sina hem. Istället kan de slinka in i de optimerade sömnrummen, klämma in en effektiv sextimmarslur och sedan vara pigga och alerta lagom till ett förmiddagspass morgonen därefter.

I ett överspäckat schema kan den extra halvdagen på torsdag mycket väl innebära skillnaden mellan vinst och kryss på lördag – och i förlängningen det som skiljer titelvinnarna från förstaförlorarna när säsongen summeras.

Jag vet att det svenska fotbollsförbundet tillsatt en utredning för att bena ut vad som bygger vinnartraditionen i en klubb som Manchester United. Den bör ha inkluderat både D-vitaminapparaterna och sömnrummen.

/Erik Niva

En figur i det förra kommentarsfältet påminde mig om att den där Alex Ferguson-kommentaren minsann förevigats i sång.

Den avskydda Glazer-familjen från Florida hade precis tagit över Manchester United och fotbollskommersialismen hade nått sitt definierande ögonblick. Tiotusentals supportrar kände att deras klubb inte längre var deras, men där de hade väntat sig sympati och förståelse från Alex Ferguson fick de istället en sorts tror-ni-verkligen-att-ni-betyder-något-attityd.

I slutet av augusti 2005 uppmanade Alex Ferguson missnöjda Manchester United-fans att dra och kolla på Chelsea. För vissa människor var det den sista pilen in i ett brustet fotbollshjärta, och därefter gick det fort. Några få månader senare stod fans till en helt ny klubb och sjöng en helt ny sång.
– Oh Fergie said,
go and watch Chelsea
Are you having a laugh?
We’ll be watching FC.

Fotbollspiraterna i FC United hade satt sin skuta i sjön, och det finns ju alltjämt väldigt mycket att skriva om dem och deras plats i tillvaron – men den här gången hade jag tänkt nöja mig med att säga det med några sånger.

I mina ögon är FC United kanske klubben med hela fotbollsvärldens bästa sångrepertoar.

Jag har alltid varit den där killen som främst gillat musik med ett budskap, och därför uppskattar jag också FC Uniteds bakkatalog så oerhört mycket.

Även om jag såklart också stämmer upp i ”We Are Tottenham, Super Tottenham, From the Lane” inbillar jag mig inte att det är någon vidare fotbollssång. Där finns ingen egentlig mening, inget som är det minsta karaktäristiskt eller unikt, inget som säger något om vad som egentligen är så speciellt med Super Tottenham From the Lane.

Den är av samma snitt som 95 procent av alla andra läktarsånger, och just därför använder jag också den som exempel och kontrasteringsobjekt.

FC Uniteds sånger – eller rättare sagt, deras texter – är av en helt annan kaliber. De utgår ifrån den verklighet som en gång var deras, men som sedan togs ifrån dem. De handlar om drömmen om att en annan fotbollsvärld fortfarande är möjlig, om kampen för att ta sig dit.

De är inget annat än moderna protestsånger.

Och nej, de görs aldrig någonsin rättvisa genom burkiga Youtube-klipp – de ska upplevas på en svettig pub eller en trång ståplatsläktare – men en provkarta ska nu likafullt få sin speltid.

Tottenham Hotspur är min klubb, och jag kommer aldrig att kunna sjunga med i vad som i grunden ändå är hybridiserade Man United-sånger. Det är underordnat. Ölgubbarna som plitat ihop de här raderna på någon nedgången Salford-sylta borde likafullt ha någon form av Polarpris.

I am an FC fan,
I am a Mancunian
I know what I want and I know how to get it
I wanna destroy Glazer and Sky
’Cause I wanna be, at FC

Glazer, whereever you may be
you bought Old Trafford, but you can’t buy me
I signed ”Not For Sale”, and I meant just that
you can’t buy me, you greedy twat 

Won’t pay Glazer or work for Sky,
still sing ”City’s gonna die”
Two Uniteds, but the soul is one
As the Busby Babes carry on

This is our club, belongs to you and me
We’re United, United FC
We may never go home, but we’ll never feel down
When we build our own ground, build our own ground
We’ll build our ground, at Ten Acres Lane
We’ll put our pitch, by the old canal
We’ll live the dream, down in Newton Heath

This badge is your badge,
this badge is my badge
Three stripes and three sails,
oh, what a fine badge
They tried to take it,
but we replaced it
On the shirt of United FC 

Och sist men viktigast – sången med den bästa fotbollstext jag överhuvudtaget känner till. Sorgen, smärtan, ljuset… För bövelen. Plakatpoesi när den är som allra starkast, fränder.

My eyes have seen the glory and my heart has felt the pain,
with Glazers at Old Trafford I will never go again
We’ve taken all the passion and we’re singing at Gigg Lane,
as the reds go marching on on on!
Glory, glory FC United…
I am a Busby Boy and that is all I’ll ever be,
until some greedy bastard took my club away from me
We’ve taken all the passion and we’re following FC,
As the reds go marching on on on!
Glory Glory FC United… 

/Erik Niva

Right.

Slut på snösafaris i Malmberget. Nog med sandsåsande på Lanzarote. Dags att återvända till den mullrande, malande fotbollsfabriken.

Här är det business as usual, i flerdubbel bemärkelse.

De senaste dagarna har jag varit extra intresserad av att följa turerna runt matchen på Emirates, toppmötet som ramades in av att Man City valde att skicka tillbaka drygt 900 av de 3000 biljetter de tilldelats.

Som ni säkert har hört kostade de 62 pund styck.

Och ja… Vi har ju varit här förut i den här bloggen. Vi har svurit över hur marknadsekonomiska principer fått envåldshärskarmakt över läktarna, argumenterat för att det faktiskt inte finns något samband mellan hur rik en klubbs ägare är och hur mycket pengar dess supportrar har.

Den här gången har också diskussionen tagit fart på ett nytt sätt borta i England. Journalister har intresserat sig. Politiker har engagerat sig. Till och med linjedomare har tyckt till.

Det som gjorde starkast intryck på mig var dock kommentaren från en betydligt mer central aktör. Arsène Wenger fick frågan om han tyckte att 62 pund var ett ”fair” biljettpris, och överraskade mig med sitt svar.
– Of course it is fair. Fansen har ett val. De kan välja att gå och se Manchester United. De kan välja att gå och se Manchester City, de kan välja att gå och se Barcelona. Eller de kan välja att gå på teatern.

Var ska man börja? Wenger gjorde visserligen några förmildrande svepningar om hur han önskar att biljettpriserna vore så låga som möjligt, men jag väntar mig ändå mer av en man med ett stort rättvisepatos, ett färskt tal om värdet av klubbens ”socialistiska” lönestruktur och – framförallt – drygt 16 år i Arsenal.

Han borde faktiskt fatta. De borde faktiskt fatta.

Att klubbägare och marknadsmänniskor agerar enligt sin egen logik är en sak – men det fortsätter faktiskt förvåna mig att framgångsrika, erfarna fotbollstränare missar den grundläggande poängen så grovt.

Livet som fotbollssupporter, ur en managers ögon. Tycker man fotbollen är för dålig på Emirates så åker man ner till Barcelona istället. Har man inte råd med biljetterna där så får man lov att stanna hemma och nedgradera till en Barnet-match istället. Efterfrågan och prissättning – allt enligt produktkvalitet.

Att de allra flesta fotbollsfans släpar sig till arenan av lojalitet snarare än av underhållningstörst tycks gå dem helt förbi. Att det var lika viktigt för tiotusentals människor att se Manchester City mot Rochdale i tredjedivisionen som det är att se dem mot Arsenal idag – det är tydligen en obegriplighet i deras värld.

Arsène Wenger är ju verkligen inte ensam. För ett drygt år sedan fräste Harry Redknapp om hur missnöjda Tottenham-fans borde gå och titta på Chelsea istället. Det var väl en sak – Harry Redknapp är ju som Harry Redknapp är – men till och med Alex Ferguson har använt sig av precis samma sorts retorik.

I samband med att Glazer-familjen höll på att ta över klubben spelade Manchester United en Champions League-match i Ungern. När de landade på flygplatsen i Budapest stötte Ferguson ihop med en grupp fans, som undrade varför han inte ställt sig på deras sida i anslutning till protesterna.
– Kommer inte fansen först, undrade en supporter.
– Jag antar att de kommer någonstans, muttrade Ferguson tillbaka.
– Vad sa du? That’s well out of order.
– Om du inte gillar det, åk och kolla på Chelsea.
– Fansen har blivit screwed right over. Det kostar mig mer än 20 pund per match redan nu.
– Chelsea kostar ännu mer. Gå och se dem.

Ingen annan manager i världen är lika tätt sammanlänkad med sin klubb som Alex Ferguson. Han gör dessutom en poäng av att alltjämt kalla sig socialist, av att minsann vara en man av folket. När han inte visar minsta förståelse för de fans som inte längre har råd med klubbarna de vuxit upp och levt sina liv med – då vet jag inte riktigt hur framtidshoppet ser ut.

/Erik Niva

Malmberget.

Den platsen på jorden igen. Den tiden på året igen.

Fotbollssäsongerna sammanfattar vi i annat väder och på andra platser – musikåret måste däremot summeras just här och precis nu.

Vad blev det av det?

För mig personligen var 2012 ett väldigt udda musikår. Det viktigaste bandet i mitt liv återuppstod plötsligt från de döda, och när The Refused Party Program nu var aktiverat var det min förbaskade skyldighet att resa från västerbottnisk östkust till amerikansk västkust. Dels för att visa min uppskattning, för att tacka för inspirationen och pay my respects – dels för att det var en jävligt rolig grej att göra.

Jag kastade mig ut ur 2012 när ett band som varit avlivat i 14 år spelade en 23 år gammal låt och även om avstampet kunnat vara bättra gjorde jag alldeles förbaskat rätt i det.

Men samtidigt kan vi såklart inte nöja oss med att stanna där.

Precis som alla andra år finns det drivor av nyskriven musik att välja bland när årsbästalistan ska konkretiseras, och så länge där ryms en låt skriven av en 26-årig kille från Jokkmokk så kommer nog det mesta bli okej med världen, trots allt.

Som vanligt gäller de gamla blandbandsprinciperna kring en enda låt per artist och grundhållningen att det är viktigare att välja bort än att lägga till – men jag måste samtidigt erkänna att jag tagit det definitiva klivet över till låtlistan nu.

Därför är det precis just här som ni får lov att klicka för att lyssna på 2012 års bästa musik.

Pallar inte längre att bläddra fram en räcka semiofficiella Youtube-klipp utan extravärde, utan nöjer mig slappt och samtidsenligt med en Spotify-lista.

Men visst, låtlistan ska jag väl inkludera.

Dream In Blue – The Stray Birds
Fortune Teller – Calexico
Am I That Lonely Tonight? – Justin Townes Earle
Each the Others World Entire – Moneybrother
Straight At the Sun – Murder By Death
Drinking By the River – Loosegoats
The Obituaries – The Menzingers
United Stagnant – Yankee Brutal
Victim Culture – Gallows
Patrolling Days – The Hives
True North – Bad Religion
Seen It All – Jake Bugg
National Anthem – The Gaslight Anthem
Misdiagnosed – Kasey Chambers & Shane Nicholson
Stubborn Love – The Lumineers
Hopeless Wanderer – Mumford & Sons
Is It Honest? – Woods
Anyhow – Tyler Lyle
Lakeside View Apartment Suite – The Mountain Goats
Gone Tomorrow – Lambchop
All the Rowboats – Regina Spektor
Sunset – The XX
Working Titles – Damien Jurado
Portsmouth, Ohio – The Black Swans
Write This Number Down – Dar Williams
Gatorna Tillhör Oss – Love Antell
Fortfarande Här – Magnus Ekelund & Stålet
Sluta När Jag Vill – Thåström

Och med det försvinner bloggen iväg på ett jullov som nog kan pågå tills januari har hunnit sisådär halvvägs. ’Til then.

/Erik Niva

Det blev en sådan bloggvecka då inte särskilt mycket hände, men vafan… Ni vet hur det är såhär års. Det ska fixas och det ska trixas och det ska konsumeras, och det är jävlar i min jullåda inte alldeles enkelt att hinna med på alla fronter.

Men just precis därför – bloggen till undsättning.

Kanske har ni också hopplöst svårt att gräva fram vettiga julklappar. I så fall är den här guiden för er. Det här är nämligen ett axplock av allt högrelevant gods som fotbollens förtrollade krämarvärld kan erbjuda.

Finns det inte något för er här – då är det bara att ge upp.

Jag går ut hårt med en av mina personliga favoriter: Fribrottningsmasken, Chivas Guadalajara-style. Men okej, hur högt jag än håller masken måste jag erkänna att det fanns en variant jag egentligen skulle rekommendera ännu högre. Häromåret sålde nämligen Chivas anti-svininfluensa-masker – men dessvärre tycks de utgått ur sortimentet.

Vi stannar kvar i Mexiko, och det här skäms jävlar i mig inte heller för sig. Håller du på Cruz Azul? Är du sugen på att bygga ett hus? I så fall är din lycka gjord – då Cruz Azul nämligen säljer klubbstylade cementsäckar.

Ni har rätt. Om vi nu ändå är därborta på andra sidan Atlanten – då får vi allt lov att uppmärksamma att Corinthians spelar VM-final på söndag. Hur uppmärksammar vi det? Med en Corinthians-cykel. Vad annat?

Livet på knivseggen.

Champions League-studion på Södermalm? Nej.
Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris. Ja.
Tid till sändningsstart? Alldeles för kort.

Det är inte direkt så att jag jobbat med tajta marginaler heller. Avsikten är att ta mig från Paris till Stockholm, och jag har råd med en tiotimmarsförsening längs vägen. Tyvärr finns det nu bara några få timmar kvar av den marginalen, och på Arlanda tycks snön fortsätta falla över landningsbanorna.

Men jaja, det är som det är och det blir som det blir. Vissa andra fick sitt Champions League-äventyr avbrutet innan det ens hade börjat.

Celtic började sin långa vandring mot kvällens ödesmatch för drygt fyra månader sedan, med ett första kval hemma mot HJK Helsingfors. Då fanns fortfarande Anthony Stokes med på planen. Såklart. Den framfusige anfallaren gjorde ju 23 poäng (12 mål och 11 ass) på 34 matcher under fjolårssäsongen i skotska ligan.

Men så – plötsligt – försvann Anthony Stokes från Celtics laguppställning.

Till en början hänvisades det till en lättare vristskada. Han borde vara tillbaka någon av matcherna mot Helsingborg. Men tiden gick och veckorna blev till månader utan att Anthony Stokes syntes till. När han väl dök upp var det inte riktigt i det sammanhang man hade tänkt sig.

För ett par veckor sedan hölls en sorts insamlingsgala för mördade Alan ”The Model” Ryan, en ökänd gangster som uppges ha varit ledare för Real IRA i Dublin. Anthony Stokes var där.

Man kan säga att det handlade om två män vars liv hunnit ikapp dem. Alan Ryan och Anthony Stokes levde såklart inte likadana liv, men de kom ifrån en likartad bakgrund.

När han föddes hette Anthony Stokes inte Anthony Stokes, utan Anthony Byrne. Hans biologiska mamma valde att lämna bort honom när han var tre år gammal, och pojken kom istället att växa upp med sin moster och hennes man.

Enligt alla berättelser var John Stokes en innerlig och omtänksam far, men samtidigt också en tuffing med starka kopplingar till de paramilitära kretsarna i Dublin. När Anthony Stokes slagit igenom som proffsspelare använde han sina pengar för att köpa en pub till honom. Den blev snabbt ett tillhåll för yrkeskriminella och ett inofficiellt högkvarter för Real IRA, den militanta falang som fortsatt iscensätta terrorattentat även efter att IRA officiellt lade ner sina vapen.

När den brittiska drottningen besökte Dublin ifjol hängde John Stokes upp en sex meter lång protestbanderoll på fasaden: ”Så länge som britterna ockuperar en tum av vår ö kommer hon aldrig att vara välkommen till Irland”. Polisen nöjde sig med en reprimand den gången, beordrade honom att ta ner den. Några månader senare var de barskare. De arresterade både John Stokes och hans fru – de föräldrar som Anthony Stokes vuxit upp med – efter att de hittat vapen och ammunition i anslutning till puben.

Det var inte första gången som puben The Player’s Lounge figurerat i brottsutredningar. Den har varit skådeplats för flera regelrätta mordförsök. Ett av dem riktades mot Alan ”The Model” Ryan, mannen som varit dömd till fyra års fängelse för terrorbrott och mannen som sades såga av fingrar med bågfil på de som vågat sätta sig upp mot honom.

Det var familjen Stokes som ägde puben, men det var Alan Ryan som styrde den. Arrangemanget passade alla inblandade. De såg sig som nära vänner.

När Anthony Stokes spelade för Sunderland sammanfattade hans manager Roy Keane hans framtidsutsikter:
– Antingen kan Anthony bli en spelare av högsta toppklass, eller så kan han spela amatörfotboll om fem år. Det är upp till honom själv.

Det är som om Anthony Stokes aldrig riktigt kunnat bestämma sig för vart han helst vill; till de allra största fotbollsarenorna eller till de barer och nattklubbar där hans brokiga galleri av barndomsvänner håller till.

En av dem finns inte längre. Alan Ryan blev mördad i början av september, avrättad på öppen gata med sex revolverskott. Samma dag som han begravdes twittrade Anthony Stokes: ”Tänker på dig Alan”.

Sedan dess har han inte spelat fotboll. Hans skada har tagit alldeles osedvanligt lång tid att läka, utan att någon egentligen har kunnat förklara varför.

/Erik Niva

Vi ska hinna med lite tyskt före sabbaten.

I Sportbladets nya webb-tv-program ”Bollklubben” berör vi som hastigast Bundesliga-lagens framfart i Champions League, och jag skjuter in den obligatoriska hyllningen till de tyska fansen och deras supporterkultur.

Inget fel med det. Det förblir sant och relevant – även om det dessvärre var länge sedan det var hela sanningen.

Jag har ju skrivit tidigare om hur diskussionen kring tysk supporterkultur blivit alltmer konfrontativ, och sedan dess har allt eskalerat ytterligare. 2012 har varit det stökigaste Bundesliga-året på länge. Makthavarna ser fler och våldsammare huliganbråk, de ser missköta pyroteknikaktioner som sånär antänt hela läktarsektioner. Ultrasgrupperna ser en allt kraftigare repression, en allt mer reglerad och steriliserad fotbollsupplevelse.

Just nu pågår därför den så kallade 12:12-aktionen.

Vill man så kan man se den som en utveckling och utvidgning av den tysta Råsunda-protest som gav globalt eko häromåret. Tanken är helt enkelt att alla tyska kurvor ska vara helt tysta de första 12,12 minuterna av varje match fram till och med den 12/12/2012.

Detta för att markera och illustrera dystopin om morgondagens stämningslösa fotboll.

Allra mest iögonfallande blev effekten på Hertha Berlins hemmamatch mot FC Köln häromdagen. Bilden gör det inte riktigt rättvisa, men hela Ostkurve var alltså klädd i svart för att verkligen visualisera begravningsstämningen.

Jag har inte tid att resonera kring allt det här i full och utvecklad detalj – måste skriva artiklar inför morgondagens Madrid-derby – men ville i alla fall nämna det nu när det nämnas bör.

***

Något mer? Javafan, inför mötet mellan Bayern München och Borussia Dortmund ifjol skrev jag en artikel om Toni Kroos, Mario Götze och den tyska talangutvecklingen.

Götze avgjorde sedan matchen.

Eftersom den låg bakom ett Plus-galler var det inte en människa som läste den – men eftersom relevansen fortfarande är densamma kan jag väl lika gärna hälla ut texten här för de potentiellt intresserade.

’Til next time.

***

Det kan gå fort när framtiden forsar förbi. Fråga det brasilianska fotbollslandslaget. I början av hösten var de i Stuttgart för att spela träningslandskamp mot Tyskland.

De ställdes mot ett gäng spolingar. Medelåldern i den tyska startelvan var 23,5 år, lägst genom tiderna.

En dryg timme i matchen bröt sig Toni Kroos fram från mittfältet. Tog fart, spelade vägg med en medspelare, satte en rak markpassning bakom den brasilianska backlinjen på ett tillslag. Mario Götze rusade in mellan Lúcio och Thiago Silva. Ett tillslag för att ta emot bollen, ett för att runda målvakten, ett för att skicka in bollen i nät.

Fem sekunder från stiltje till explosion, från mittplanslunk till mål. Både framspelaren och målskytten var födda på 1990-talet. De var det rekordunga tyska landslagets två yngsta spelare, men redan mogna för att dansa Stuttgart-samba med Brasilien.

•••

Toni Kroos är den sista store fotbollsspelaren från Östtyskland. Han föddes i Greifswald – högt uppe vid Östersjön, ända borta vid den polska gränsen – ett knappt år före den tyska återföreningen. Båda hans föräldrar var elitidrottare under den gamla regimen. Mamma Birgit vann de östtyska mästerskapen i badminton. Pappa Roland var brottare, men sadlade om till fotbollstränare efter att ha skadad handen.
– Allt var inte bra på DDR-tiden, men den systematiska träningen inom idrotten var föredömlig, menar fortfarande Ronald Kroos.

Muren föll, men familjen inrättade ett litet sportlaboratorium i hemmet. Tiger Woods hade sin golfpappa och systrarna Williams hade sin tennispappa – Toni Kroos hade sina fotbollsföräldrar. Han var inte en unge som tultade omkring och kickade planlöst på bollar under sina första levnadsår. Drog han iväg en hafsigt halvhjärtad spark blev han stoppad, instruerad i korrekt skotteknik, uppmanad att göra om och göra annorlunda. Familjenöjet var inte sällskapsspel eller skogsutflykter – det var två-mot-två-matcher i den lilla trädgården, komplett med hårda närkamper och strikta taktiska riktlinjer.
– Allt underordnades fotbollen. Den var vårt familjeprojekt, säger Roland Kroos.

I ett av de första reportagen som gjordes om Toni Kroos hälsade tyska Focus på hemma hos familjen. Roland hade svårt att koncentrera sig på intervjun, utan ägnade sig mest åt att trycka bort samtal på sin mobiltelefon.
– Arsenal. Igen.
Journalisten som skrev artikeln var lite förundrad. Toni Kroos var bara en talangfull tonåring. Blev han inte besviken när pappan avfärdade europeiska toppklubbar utan att diskutera saken med honom?
– Nej, vad skulle jag till Chelsea och göra? När flyttade de senast upp en ung spelare till sitt eget a-lag?

Vare sig Chelsea eller Arsenal ingick i Planen.

När Toni Kroos var 12 år gammal flyttade hela familjen till Rostock så att han skulle få utvecklas i en elitklubb. För att vara säker på att det skulle bli rätt såg hade Roland Kroos själv tagit sig in i Hansa Rostocks organisation, och sett till så att han skulle få träna sonens lag. När han fyllt 16 gick han till Bayern München, men enbart mot löfte om att få bli den första 17-åringen någonsin i klubbens a-trupp.

•••

Jämfört med Toni Kroos föddes Mario Götze på andra sidan av det stora ideologiska havet. När hans mamma Astrid blev gravid bodde familjen i USA. Pappa Jürgen är universitetsprofessor, och gästforskade på Yale i Connecticut. Familjens förhållande till idrott var avspänt amerikanskt. Skidutflykter på helgerna, vattensport på somrarna. Basket på garageuppfarten, baseball och amerikansk fotboll vid grillen i trädgården.
– Själv gillade jag tennis bäst, men bär vi flyttade tillbaka till Tyskland fanns det inga tennisbanor där vi bosatte oss. Där fanns bara ett par gröna fotbollsplaner, säger Jürgen Götze.

Med tiden slumpade det sig så att universitet i Dortmund erbjöd en professur, och det var först när Borussia Dortmund ville knyta till sig Mario Götze som han började engagera sig mer i fotbollen än i sina andra fritidssysslor. Själv säger han att han aldrig ens reflekterat över möjligheten att bli professionell fotbollsspelare innan han blev uttagen i pojklandslaget som 15-åring, 2007.
– Vi har aldrig någonsin försökt påverka honom i någon riktning, och jag tycker att det är där skönheten ligger. Mario har alltid kunnat se idrott som idrott, och njuta av lekfullheten i den. Att nivån han spelat på har blivit högre har bara inneburit att det roliga har blivit större, säger Jürgen Götze.

Den definierande punkten i Mario Götzes fotbollskarriär kom när han var 17. Han hade gjort Bundesliga-debut för Dortmund då – men fortfarande inte ens bestämt sig för om han skulle satsa på fotbollen eller studierna. Tillsammans med familjen kom han fram till en kompromiss som innebar att han gick klart sitt tredje gymnasieår, men hoppade över kompletteringsåret.
– Hade han inte tagit sin grundläggande examen hade jag varit väldigt starkt emot det, men nu vet jag att han kan få ett stipendium även om han misslyckas med fotbollen. Alternativet att gå på universitet finns fortfarande kvar.

Själv gav Mario Götze en intervju till Die Zeit, samma vecka som han gjorde det där landslagsmålet mot Brasilien. Han lät inte direkt som Wayne Rooney eller Leo Messi gjorde när de nyss fyllt 19.
– Ibland tänker jag fortfarande på att jag skulle vilja uppleva livet som student, snarare än som professionell fotbollsspelare. Jag skulle vilja lära känna universitetslivet, studenterna, professorerna… Och jag skulle vilja resa utomlands – som student, inte som spelare – för att vidga mina horisonter genom andra kulturer.

•••

Ikväll är det toppmöte i Bundesliga. Mesta mästarna Bayern München toppar tabellen, regerande mästarna Borussia Dortmund ligger tvåa. 21-årige Toni Kroos är kreatör på det röda mittfältet, 19-årige Mario Götze på det gula. De har helt olika bakgrund och är två av hela fotbollsvärldens mest utvecklade unga spelare – men det riktigt unika med dem är att de inte är unika.

Tyskland har dundrat förbi Frankrike, Holland och Spanien som Europas största talangfabrik. Förklaringen ligger drygt tio år tillbaka i tiden. I EM 2000 misslyckades Tyskland totalt, med ett illa åldrat landslag i stort sett helt utan ung talang. Genomgående förändringar krävdes, och genomgående förändringar blev det. Viktigaste åtgärden var att samtliga klubbar i de två högsta divisionerna förband sig att driva en egen ungdomsakademi enligt givna riktlinjer – annars blev det ingen elitlicens.
– Alla ropade ju inte hurra. Vi fick tvinga dem till lycka, säger Andreas Rettig, som är företrädare för ligaföreningen.

Förändringen har sannerligen inte varit gratis – sammanlagt har talangprojektet kostat mer än sex miljarder kronor – men effekten har blivit enorm. Räknar man bara den här säsongens trupper så har Bundesliga-klubbarna fått 275 spelare ur sina nystartade akademier. Tyskland har fått världens kanske allra mest spännande landslag.

Ändå är varken mängden eller spetsen det allra mest imponerande. Det är istället bredden, spännvidden. Idag är det verkligen rättvist att prata om fotbollen i Tyskland som en folksport. Talangerna kommer från alla bakgrunder, samhällsklasser och etniciteter. De kan heta Mario Götze och komma från en akademikerfamilj och de kan heta Toni Kroos och vara uppvuxna i fotbollslaboratoriet. De kan precis lika gärna heta Mesut Özil och ha invandrarbakgrund eller Manuel Neuer och vara ett barn av ståplatsläktaren.

I tisdags rullade det nya Tyskland sönder VM-tvåorna från Holland fullständigt, vann med 3-0 efter en uppvisning i tempostark, dynamisk nästagenerationsfotboll. Med inhopparna inräknat var 12 av spelarna yngre än 25. I 11 Freunde skrev krönikören med den sortens entusiasm som de här spelarna genererar.
– Tidigare såg omvärlden på vårt landslag som elva tanks som skoningslöst mullrade över motståndarna. Nu har vi slängt den identiteten i soptunnan och skapat en ny. Tyskland slog Holland genom att spela vacker fotboll. Det är som om Mike Tyson hade sänkt sin motståndare med lite varsam nackmassage.

/Erik Niva

Det här utlöstes ju av att en liten mittfältare vände upp, avancerade några meter och lyrade in ett distansskott med sin pålitliga vänster. Mål för Rumänien. Hagi målskytt. 

Men nä, inte Gheorghe Hagi den här gången, utan Ianis Hagi. Han är 14 år gammal, spelar för U15-landslaget och alltså son till den störste rumänske fotbollsspelaren som någonsin funnits. Målet gjorde han igår eftermiddag, och det är ingen överdrift att påstå att han idag är Karpaternas mest omskrivne tonåring.
– Alla förväntar sig mycket av mig, men jag försöker bara göra mitt bästa på planen, kommenterar Ianis Hagi.

Det här förtjänar givetvis att – trumvirvel – sättas i ett större perspektiv.

Den senaste tiden har det nämligen blivit uppenbart att en våg av fotbollsspelarsöner är på väg att skölja över oss – fler än tidigare, bättre än tidigare och med ännu mer berömda pappor än tidigare. Allt tycks utgå från VM i USA 1994. Världsmästarbacken Branco har tidigare skrävlat om hur hans egen son tillverkades under en av mellandagarna, och att Bebetos son föddes mitt under turneringen har ju inte undgått någon.

Givetvis är det därför också där den måste börja, den ofullständiga genomgången av 94-hjältarnas fotbollssöner. Det är ju nämligen så att alla de tre stjärnorna som deltog i det där vagga-bebis-firandet fått söner som nu är i full färd att sätta egna avtryck i den stora fotbollsvärlden.

Mattheus
Född den 7 juli 1994, mitt mellan åttondelen och kvartsfinalen i VM. Tio år senare provade han för första gången på spel i Flamengos ungdomslag. Bebeto såg till att en vän till familjen tog med honom till provspelet – Mattheus skulle bedömas utifrån sina egna kvaliteter, och inte utifrån vem hans pappa var. Och jodå, Mattheus har klarat sig utan hjälp. Tidigare i år debuterade den spelskicklige innermittfältaren för Flamengos a-lag, och häromdagen blev han uttagen i den brasilianska truppen till U20-VM.

Rafinha Alcântara
Mazinho var killen som stod längst till vänster när vaggan gungades 1994 – och Rafina är hans yngre son. Jodå, jag vet att det egentligen är storebrorsan Thiago som hunnit längst i karriären, men jag väljer att exemplifiera med Rafinha eftersom cirkeln sluts på ett bättre sätt då. Både Thiago och Rafinha har ju vuxit upp i Barcelona, och därigenom spelat för de spanska ungdomslandslagen. För bara några dagar sedan blev dock Rafinha också uttagen i den brasilianska U20-truppen, och sägs ha bestämt sig för att acceptera. Och det är klart att det finns något väldigt tilltalande med att Bebetos och Mazinhos söner ska spela tillsammans i den brasilianska landslagströjan.

Romarinho
En begåvad yngling som knackar på dörren till Vasco da Gamas a-lag – har satt ett par mål i cupspel – och som har kopplats ihop med en flytt till Barcelona. Dock inte den Romarinho som gjort gigantiska avtryck i Corinthians – vilket den här bloggen först lyckats fatta det som. Någon förmildrande omständighet ur min synvinkel? Egentligen inte, även om Romários son själv pratat om hur förväxlingen spridit sig över världen i ilfart.

Carlos Valderrama & Sebastián Rincón
Det går inte att separera dessa två. Visserligen var det i VM 1990 som deras pappor nådde sin allra största stund tillsammans – passningen och avslutningen som tufsade till Västtyskland på stopptid – men de spelade ihop under USA-VM också. Det kändes oundvikligt att deras söner också skulle lira tillsammans. Så blev det också, under några år med juniorlagen i den colombianska storklubben Santa Fe. Nu har dock duon splittrats, då Sebastián Rincón flyttat till USA och MLS-spel med Portland Timbers. I förra månaden var han första gången uttagen till matchtruppen.

Jonathan Klinsmann
Pappan var ju en tysk landslagsforward som gjorde det allra första målet i VM 1994 – sonen är en målvakt som representerar USA. Familjen flyttade ju till Newport Beach efter att Jürgen Klinsmanns aktiva karriär tagit slut, och sonen har vuxit upp och fått sin fotbollsfostran i Kalifornien. Han har varit uttagen i det amerikanska U15-landslaget.

Christian Maldini
Milan är ju inte vad Milan var, men i ungdomslagen finns det en 16-åring som får både fantasin och förhoppningarna att sväva iväg. Efter Cesare och Paolo kommer nu Christian Maldini, ytterback precis som pappa. Och efter honom – tja, då kommer ytterligare en lillebrorsa som redan bevisat sin brytsäkerhet.

Fernando Redondo Jr
17-åringen är på gränsen till genombrottet. Han tillhör Club Atlético Tigre, och i somras var han med a-lagstruppen som laddade upp för säsongspremiären i den argentinska högstaligan. Han har inte fått chansen att göra seniordebut ännu, men fortsätter att imponera i juniorlagen. Hans tid kommer.

Daley Blind
Likt en annan Mikael Nilsson fick visserligen inte Danny Blind göra en enda minut under USA-VM, men han var i alla fall med i truppen. Och eftersom vi skrev ett helt inlägg om Daley Blind i förra veckan vore det väl tusan ifall vi inte nämnde honom.

Jordan Larsson
Verkligen inte att förglömma. Han används visserligen på vänsterkanten i P15-landslaget, men därute har han tillhört de absolut vassaste anfallsvapnen det blågula pojklandslaget har. Ett mål har det blivit på årets fyra landskamper, och fler kommer det att bli. Har dessutom spelat regelbundet för klassiska Högaborgs a-lag i Division 2 Södra Götaland, där han bland annat gjort fem mål den här säsongen. Och detta alltså som relativt nybliven 15-åring. För den stora sakens skull nämner vi här även Simon Thern.

Liam Irwin
Får bli symbolsspelare för en klunga killar som verkar vara på väg att falla på något av de sista hindren. Liam Irwin har debuterat för det irländska U19-landslaget, har tränat med Premier League-spelarna i Boltons a-trupp – men lyckades aldrig spela sig till ett proffskontrakt. För tillfället spelar han för Stockport Sports FC i den engelska tiondedivisionen. I den här kategorin hittar vi också Arne Nilis, som sågs som ett superlöfte under sin tid i PSV:s ungdomsakademi, men idag representerar KSK Hasselt i den belgiska fyran. Där finns även Andrea Zola och Kevin Völler, som de senaste åren mest siktats i de engelska och tyska sjättedivisionerna och nu sägs ha lagt ner sina elitsatsningar.

Hedersomnämningar? Gott om sådana. Igår debuterade Denis Tjerysjev för Real Madrid, i cupmatchen mot Alcoyano. Hans pappa Dmitri Tjerysjev var rysk landslagsman under just den här tiden, men blev petad ur 94-truppen i sista stund. Den engelska U21-landslagsmannen Tom Ince sägs vara på väg till någon av de riktiga storklubbarna i Premier League. Pappa Paul Ince var ju en av de besvikna engelska landslagsmännen som tvingades konstatera att de inte lyckades kvalificera sig till VM i USA.

Och så ska vi inte glömma Jack Reyna, inte ur något hänseende. Hans pappa Claudio Reyna var ju kapten för USA:s landslag, och precis som de flesta andra fotbollspojkar drömde hans son om att gå i samma fotspår. Tyvärr blev det inte så. Efter en flera år lång kamp mot en hjärntumör gav hans kropp tragiskt nog upp i somras. Jack Reyna blev bara 13 år gammal.

Alla fotbollssagor slutar tyvärr inte lyckligt.

/Erik Niva