Ska fatta mig kort då my man Hugo fyller 1 år i morgon, och jag därmed är upptagen med kalasförberedelser hela helgen lång. Vill ni ha längre läsning kan ni roa er med den här texten om kvällens överhettade Belgrad-derby.

Jo, såhär. Efter att West Hams nya ägare David Sullivan sett över klubbens ekonomiska situation i början av året gick han ut och dundrade:
– Jag kan inte begripa vilka kontrakt jag ärvt. Varenda position är överbetald, oavsett om det är inom administrationen eller på spelarsidan. Klubben är en enda röra. Vi har redan gjort besparingar, men vi kanske måste låta ytterligare 20-30 personer gå i sommar. Det har redan kommit fram folk till mig och sagt: ”Okej, vi vet att vi är överbetalda, men vi är bra människor som vill stanna och kan tänka oss en frivillig lönesänkning. Om vi åker ur kommer det att bli Armageddon här, värre än hur det var i Newcastle.

I mitten av veckan läckte det så ut ett dokument från West Ham, där hela a-truppens kontraksuppgifter fanns preciserade. Allt tyder på att siffrorna är riktiga – och här på bloggen räcker ett ”allt tyder…” gott för publicering, så länge vi dessutom hänvisar till ryktesparagrafen – även om de faktiskt är rejält i underkant. Lönerna som anges är baserade på grundbeloppen, och exkluderar alltså alla former av bonusar.

Mest fascinerande i mina ögon? Att Luís Boa Morte lyfter 70 000 pund i veckan – och att raketlöftet Zavon Hines tjänar klart mindre än vad jag gör.

Namn                   Veckolön           Årslön           Kontrakt går ut
Gianfranco Zola £36,300            £1,887,600   Jun 2013
Steve Clark         £24,200            £1,258,400   Jun 2013
Kevin Keen         £12,100            £629,200      Jun 2011
Kevin Hitchcock £3,000              £156,000       Jun 2010

Robert Green     £30,000            £1,560,000    Jun 2011
Danny Gabbidon £50,000         £2,600,000     Jun 2010
Kieron Dyer        £70,000            £3,640,000    Jun 2011
Scott Parker       £70,000            £3,640,000     Jun 2012
Mido                    £1,000              £52,000           Jun 2010
Guillermo Franco £20,000        £1,040,000      Jun 2010
Ilan Araújo         £19,231            £1,000,000     Jun 2010
Carlton Cole      £50,000            £2,600,000     Jun 2013
Luís Boa Morte £70,000            £3,640,000      Jun 2010
Radoslav Kovác £20,000         £1,040,000       Jun 2012
Matthew Upson £70,000          £3,640,000       Jun 2011
Mark Noble        £20,000          £1,040,000       Jun 2013
Benni McCarthy £38,462         £2,000,000       Jun 2012
Jon Spector        £20,000         £1,040,000       Jun 2010
Julien Faubert    £30,000         £1,560,000       Jun 2012
Valon Behrami   £30,000         £1,560,000       Jul 2013
Manuel da Costa £20,000       £1,040,000       Jun 2012
Hérita Ilunga      £20,000          £1,040,000       Jun 2013
Péter Kurucz       £5,000           £260,000          Jun 2014
Marek Stech       £3,000           £156,0000        Jun 2010
James Tomkins £4,000           £208,000          Jun 2013
Jack Collison     £2,000           £104,000          Jun 2013
A. Diamanti        £30,000         £1,560,000       Jun 2014
Fabio Daprelà   £10,000         £520,000          Jun 2014
Zavon Hines     £400                £20,800            Jun 2010
Junior Stanislas £1,500          £78,000            Jun 2014

/Erik Niva

Det är när ett lands president känner sig tvingad att gå ut och kommentera en fotbollsmatch som man vet att något hänt.

– Klubbarna måste agera hårdare mot våldet kring fotbollen, och det som Totti gjorde är en del av samma bild, säger Giorgio Napolitano till La Repubblica.

Balotelli påstår att Totti kallat honom ”negro di merda”, ”skitneger”. Totti går ut i Corriere dello Sport och skriver om Balotellis brist på respekt, om Inters brist på respekt, om det oacceptabla i att en slyngel springer runt och ifrågasätter honom.

Vad vet vi? Att Balotelli det senaste året utsatts för fotbollsvärldens förmodligen mest osmakliga läktarkampanjer någonsin. ”Se saltelli muore Balotelli” sjöngs av Juves fans: ”Om du hoppar dör Balotelli”. De följde upp med ”Un negro non è un italiano”, ”en neger är inte italienare”. I den miljön försöker en osäker, aggressiv ung talang växa upp. Vi har berättat om Balotellis bakgrund förut, ni kan den berättelsen.

Om då en av Italiens största ikoner i den mest ikoniska idrotten skriver under på den rasismen är det förstås en skandal bortom alla gränser, en eftergift för ett klimat och en jargong av en som alltid, i alla sammanhang, stått upp för en annan sorts människosyn. Totti har tidigare rackat ner på Balotelli, tyckt att hans konsekventa konfliktsökande gjort att han ”förtjänat en smäll”.

Men om detta vet vi ingenting. Inte ett dugg. Att Balotelli säger något behöver inte betyda att det är sant. Och det var Totti som tappade fattningen, inte Balotelli. Utöver de uppenbara olikheterna borde Totti kunna se sig själv i Super-Mario. En ung Totti hade precis samma förmåga att svara på provokationer på sätt som mest straffade honom själv (ni kan fråga Poulsen om det där). Totti kräver respekt från Balotellis sida gentemot fansen, samtidigt som han själv sätter hela Curva Nord i lågor med ett par tummar.

Med Balotelli blir det direkt och ofelbart en fråga om rasism, för det är så den italienska fotbollens och samhällets verklighet ser ut. Ber ni mig analysera varför Totti sparkar ner honom så svarar jag att det handlar om en form av megalomani, en allsmäktighet som slår tillbaka.

Francesco Totti har varit sin världs oomtvistade kung och kejsare och älskling i snart sagt hela hans liv. Om någon ska välta det över ända så ska de i alla fall göra det med ett visst mått av respekt.

Balotelli kan inte stava till respekt. Han är en ung, svart man i en värld som konstant säger att han är värdelös slåss för sitt eget värde. Dumt, kantigt, klantigt, idiotiskt. Men förståeligt. Totti är allt som Balotelli inte är, men också en del av det som Balotelli är. Det är Tottis charm och samtidigt hans svaghet.

Jag älskar honom, men jag protesterar inte om han får en lång avstängning för den där sparken.

Och om vi nu pratar om fotboll, rasism och dumheter: En liten bit av min krönika från IFK Göteborg–AIK ströks ur tidningen igår, av platsskäl. De handlade om publiken på matchen, och jag kör in dem här istället.

Två saker om publiken, till sist.

Blåvitts klack hade lilla julafton igår, mestadels med humoristiskt AIK-hån – men för andra matchen i rad väljer de också att skandera pseudo-rasistiska ramsor mot enskilda spelare. Malmös Guillermo Molins fick höra ”Rosengårds-tattare”, igår var det Martin Mutumba som var en ”Rinkeby-tattare”.

Har man inte smartare saker än så att sjunga ska man hålla käften.

•••

•••

AIK då? De har klarat sig från den värsta publikpressen eftersom de fortfarande levt på en immunitet från 2009. Den sista lilla goodwills-reserven kan de ha slösat bort när de lämnade Gamla Ullevi utan minsta lilla gest mot de 300 AIK-fans som rest ner till Göteborg för att bli förnedrade.

Det var nog inte så smart det heller.

/Simon Bank

Dels ville jag inte skriva något igår för att det skulle signalera någon sorts återgång till vardagen, dels var jag för dränerad för att orka – och dels kan det ibland kännas poänglöst att försöka formulera något om supporterliv när Nick Hornby alltid redan gjort det bättre.

Det finns en aspekt som tydligt särskiljer de stora segrarna från rutinvinsterna i mitt liv. Omedelbart efter slutsignalen i onsdags – eller egentligen direkt efter Crouchs mål, era björnskinnsförsäljare – började gratulationerna studsa in. Det kom sms från människor av alla de sorter; från U21-kaptenen Jörgen Lennartsson (som tillhörde de första gratulanterna även efter Ligacupen 2008, den hedersknyffeln) över hardcorepionjären Dennis Lyxzén till den där skolkamraten jag inte hört av på tio år och den vanliga, hederliga kompisen som bara inte ringer så ofta.

Summerar jag samtal, sms, mail, Facebook-meddelanden och allt vad det nu är så har säkert ett par hundra personer hört av sig det senaste dygnet. Ni ska alla ha stort tack, även de jag ännu inte har hunnit svara.

Födelsedagar och sånt krafs har tappat sin betydelse. Numera är det inget som får mig ihågkommen på samma sätt som ett dramatiskt Tottenham-resultat. Nick Hornby skriver om den här dimensionen av fotbollen som ”an appeal”, något tilltalande.
– The appeal is one that has emerged slowly over the years, but it is a powerful attraction nevertheless; I like the thought of people remembering me on a regular basis.

Och det är klart att det går att se det som något smått sorgligt och ganska patetiskt – vem fan vill ha en underpresterande engelsk fotbollsklubb som främsta kännetecken? – but hey, beggars can’t be choosers. Sedan 30-årsstrecket susade förbi med sina barn, sina lägenhetslån och sitt vardagspusslande har ju mycket av den där snubben som var socialt tillgänglig 24/7 dessvärre försvunnit. I första hand gör man det man måste göra. Sedan gör man det man borde göra. Därefter tappar man tyvärr kontakten med den ena, glider isär med den andra och hinner bara inte höra av sig till den tredje.

Man ska ju inte överskatta tiden som andra människor ägnar åt att tänka på just en själv. Ändå finns det drösvis av gamla bekanta därute som bara inte lyckas skaka av sig minnet av mig, hur gärna de än skulle vilja. Någon gång varje år snubblar de över namnet ”Tottenham”, och i deras ögon är det ordet synonymt med ”Erik Niva”. Och just där och då ägnar de mig en liten tanke, skickar kanske rent utav det där sms:et.

Nick Hornby:
– You know that on nights like the ’89 Championship night, or on afternoons like the afternoon of the 1992 Wrexham disaster, you are in the thoughts of scores, maybe even hundreds, of people. And I love that, the fact that old girlfriends and other people you have lost touch with and will probably never see again are sitting in front of their TV sets and thinking, momentarily but all at the same time, Nick, just that, and are happy or sad for me. Nobody else gets that, only us.

/Erik Niva

Vi kanske borde be om ursäkt eller nåt, men vi var inte riktigt förberedda på följderna av en kväll som den i onsdags. Det tog helt enkelt lite tid för oss att landa igen, att vara tillbaka i den vanliga bloggrytmen, reporting the reports that are to be reported to the people.

Excuse us, while we touch the sky. Eller nåt.

Jag har, utöver att se IFK Göteborg dansa cancan över världens blekaste mästarlag, ägnat dagen, kvällen och bättre delen av natten åt att fundera ut hur jag ska kunna kompensera er för sveket.

Jag kom fram till att det var för längesen som vi jammade ihop. Hela fotbollsvärlden håller ju på att svänga ihop sina block rocking beats, och vi är grabbarna som står längst bak i baren med en öl och tittar på. Nu är det i och för sig exakt den sortens grabbar vi är, men det hindrar inte att vi borde kika ut över utbudet.

Så här, då:

•Från England kommer rapporter om att Rio Ferdinand ska spela in en VM-låt. Nänä, det är inte så illa som det låter.

Det är värre.

Rio ska vara ”gammal polare” med Simon Le Bon, och ihop har de kommit fram till att det vore en toppenidé att spela in en nyrelease av Duran Durans gamla dänga Rio, med Rio Ferdinand på sång.

What could possibly go wrong with that?

•Från Frankrike är det vår sällsamma plikt att berätta att bloggfavoriten Eden Hazard, Lille, nu inte bara begåvats med en teknik i världsklass. Han har också fått en rap-låt.

Rapparen Busta kliver in och lägger de rhymes som ska läggas:

Numéro 26 t’inquiète il y a trop de niveau,

Un jour tu rentreras dans la légende comme Robinho

C’est du foot star, freestyle 5 étoiles

T’imagines un petit Belge marquer des buts chez Arsenal

Donne-lui le ballon pour qu’il te fasse des tours de magie

Donne-lui le ballon pour qu’il te mette des buts de folie

Nummer 26 gör dig orolig, han är för bra

En dag kommer du sluta i historien, som Robinho

Han är en fotbollsstjärna, en femstjärning lirare

Föreställ dig en liten belgare som gör mål för Arsenal

Ge honom bollen, han kommer ge dig magiska grejer

Ge honom bollen, han kommer ge dig galna mål

Well put, Busta.

Om ni nu – av någon obegriplig anledning – inte är nere med Busta så kan ni ju alltid tänka att det kunde varit värre.

Eller… att det redan är det.

•I Schweiz har de nämligen bestämt sig för att, lagom till VM, göra en nyinspelning av den gamla fina nationalsången Schweizerpsalm. Och om man nu gör en nyinspelning så måste man tillföra något nytt, eller hur? Så de tillförde Bandit, en rappare. Och Alex Frei, landslagskaptenen.

Ni ska ha förbannat klart för er att ni följer länken på egen risk.

Mer då?

Tja, i korthet kan vi ju konstatera att Noel Gallagher länge stog och funderade på Labour versus Libdem i valet, innan han bestämde sig för att rösta på… Carlito Tevez.

•Ja, och så ska vi i sexistiskt jämlik anda berätta att Umbro fått ett gäng spelarfruar (inklusive Champions League-kvalande Peter Crouchs flickvän Abigail Clancy) att visa VM:s tröjmode.

De klär av sig mindre än Drogba och C-Ron gjorde när vi senast ägnade oss åt modefoto, men de gör det bättre.

Här har ni laguppställningarna:

England – Abby Clancy (Champions League-kvalande Peter Crouchs tjej)

Italien – Alice Bregoli (Gilardinos flickvän)

Frankrike – Charlene Suric (Gaël Clichys fru)

Tyskland – Julie Godicke (Christoph Metzelders flickvän)

Argentina – Luli Fernandez (Pablo Mouches flickvän)

Brasilien – Susana Werner (Júlio Césars fru)

Uruguar – Zaira Nara (Diego Forlans flickvän)

Okej, det var det det. Nu ska vi bara försöka sy ihop det här med a) musik, b) fotboll och c) fotomodeller på ett aptitligt sätt så att ni fortsätter komma tillbaka till bloggen även efter det här. Men hur? Äh, det finns väl egentligen bara en lösning.

Jag ger er Petter Hansson med ett gäng polare. Och en gitarr. Bara sådär.

/Simon Bank

Ligaguld för Marseille.

Tottenham Hotspur till CL

Scarlett ♥ Simon.

Fred på jorden.

Tack.

Tack.

Tack.

Tack.

Doncaster-Spurs, sommaren 2009.

/Simon Bank

Jag har haft fel om allt.

När Harry Redknapp utsågs som manager för Tottenham Hotspur den 26 oktober 2008 var det en av mina lägsta punkter någonsin som Spurs-supporter. Jag såg en klubbidentitet gå förlorad, i utbyte mot en meningslös jakt på framgång som ändå aldrig skulle uppfyllas.

Jag skrev det här blogginlägget, och fram till ikväll hade jag aldrig ångrat ett ord.

Det är klart att jag också ville ha framgång, men vi hade kommit femma två år i rad med Martin Jol och vi hade vunnit Ligacupen med Juande Ramos. Vi hade nått maxnivån för en klubb som Tottenham under 2000-talsfotbollens första årtionde.

Men något hände. Ett Tottenham med två poäng efter åtta matcher började plötsligt vinna och säkrade en poäng på Emirates efter två mål på stopptid i Redknapps andra match som manager. Frågorna började där och då: ”Har du accepterat Redknapp ännu?”.

”Nej”, svarade jag. ”Vi har fortfarande förlorat mer på den här utnämningen än vi vunnit. Den dag vi slutar bättre än femma i ligan eller vinner en större buckla än Ligacupen – då ska jag erkänna att vi valde rätt”, sa jag, givetvis väl medveten om att det aldrig någonsin skulle hända.

Fram tills för 20 minuter sedan var jag fortfarande övertygad om att jag hade rätt. Efter 25 år med Tottenham hade jag nämligen lärt mig hur Fotbollsguden fungerade. Visst kunde han skänka några strimmor av hopp ibland och visst kunde han överraska med sina metoder – den där lasagnen 2006 var inspirerad, det får jag ge dig – men slutresultatet blev alltid detsamma.
– Tottenham will always let you down in the end, summerade Match of the Day-experten Alan Hansen sitt tabelltips så sent som för en månad sedan.

Såklart. Hansen har varit med ett tag. Han känner också till vad som gäller.

Jag trodde aldrig någonsin på en Champions League-plats, inte ens efter 173 tabelldagar bland de fyra främsta. Tottenham will always let you down in the end. Jag var övertygad om det i februari, i mars, i april, i morse, vid avspark, i paus, med kvarten kvar, när Crouch gjorde 1-0 och när Martin Fulop slog en inspark i 95:e minuten. På något sätt skulle vi hitta en variant den här gången också, ännu mer spektakulär än någonsin tidigare.

Men exakt vafan var det som hände? Vad var det jag fick se? Den här korthusföreningen tog sin förlorarmentalitet under armen och åkte istället upp till Eastlands för en direkt avgörande match mot ett arabpumpat Manchester City – och dominerade fullständigt. Vi gjorde det The Tottenham Way – två riktiga yttrar, två forwards, offensiv satsning – och vi spelade matchen utan att någonsin förtjäna något annat än den seger vi fick. Crouch i stolpen, Ledley tveksamt bortdömt, Defoe på Fulop, Crouch på Fulop, bollen förbi både Defoe och Crouch – ändå tyckte vi aldrig någonsin synd om oss själva. Ändå fortsatte vi tålmodigt arbeta oss fram mot den Champions League-plats vi faktiskt verkligen, verkligen är värda.

Jag har sett bättre Tottenham-insatser i mina dagar, men jag har nog aldrig sett en mer imponerande Tottenham-insats. Solida. Mentalt starka. Ett gäng vinnare. Det blev knappt ens dramatiskt.

Jag har haft fel om allt. Jag kunde inte vara lyckligare.

/Erik Niva

BELIEVE!

/Erik Niva

I början av april tog sig ett tiotal åldrade män in genom dörrarna till Narodnaja Voljas (Folkets Vilja) tidningsredaktion i Minsk. De var gamla, flera av dem över 80 år, och de var oerhört upprörda. Demonstrationer hade pågått utanför redaktionen, nu ville man träffa chefredaktören öga mot öga.

Det slående med demonstrationen var inte bara åldern på dem som samlats, utan även medaljerna de bar. Hedersutmärkelser, hjältemedaljer. Och så banderollerna: ”Vi besegrade nazisterna – nu ska vi besegra lögnarna”. ”Skam åt dem som förfalskar historien”.

Orsaken till protesterna var texter från en av tidningens kolumnister, som hade berättat om sin barndom i det nazi-ockuperade Vitryssland utan att tydligt ta ställning emot nazisterna.

Nazismen, kriget, ockupationen är fortfarande ett levande ämne i Vitryssland. Levande nog för att den som står utanför ska kunna använda den som den yttersta formen av provokation i ett land där de flesta andra former av provokationer slås ner av en benhård Lukasjenko-regim.

Men krigsveteranernas protest var sanktionerad av myndigheterna, det officiella Vitryssland må se mellan fingrarna med antisemitism och skadegörelse mot judiska gravplatser (vilket de enligt rapporter gjort och gör) men det vill inte göra sig ovän med krigsveteraner och problemen med manifesterad rasism/rasistiskt våld är på många sätt mindre i Vitryssland än i flera av de andra länderna i öst.

Mindre än en månad efter demonstrationen på tidningsredaktionen, i onsdags för en vecka sen, spelade Dynamo Minsk hemma mot Vitebsk. Det går tungt för de gamla Sovjet-mästarna (bättre för hockeyn, fråga David Petrasek), både sportsligt och ekonomiskt. Och det blev tyngre i onsdags. Inte bara för att Vitebsk tog en poäng, utan för att en grupp på Dynamos läktare vecklade ut en stor banderoll med texten ”För oss är ditt liv en förebild av lojalitet”.

Mitt i texten hade de tecknat en bild av Rudolf Hess.

Efter matchen hände… ingenting. Att en stor klack hyllat Adolf Hitlers nummer tre öppet, på en fotbollsarena, gick tyst förbi. Det var först när en tidning rapporterade om det som förbund och förening förklarade att det förstås var skamligt. Dynamo har gått ut på sin hemsida och kallade det ”en skam för Dynamos fans, för klubben, för hela det vitryska folket”. Klubben menade att de som visat banderollen hade ”infiltrerat läktaren förklädda till fans till vårt lag”.

Dynamo bad även krigsveteranerna om ursäkt för övertrampet.

Sedan dess har Vladimir Vitusjko, ordförande i vitryska fotbollsförbundet, hotat med stora böter och hotat med böter på 750 000 kronor för en ekonomiskt tungt belastad klubb.

I måndags höll disciplinnämnden sitt möte, och beslutade att begära in mer information från både Dynamo och polisen.

Beslutet sköts upp, det fattas under ett nytt möte imorgon. Dynamo kommer att få spela flera matcher inför tomma läktare, och bötfällas.

Storleken på böterna kommer att avgöra hur den närmaste framtiden ser ut för den enda vitryska klubb som någonsin blev hela Sovjets mästare. Om en månad spelar Sverige landskamp hemma hos Lukasjenko, på samma arena.

/Simon Bank

Just när ni trodde att det var över.

Vi hade ju redan klarat av det här. Vi hade tackat av Jens Lehmann tillsammans med en grön krokodil och småfnittrande börjat blicka fram emot hans självbiografi ”Der Wahnsinn liegt auf dem Platz” istället.

Men så tvingades en revbensskadad Rene Adler tacka nej till VM – och nu är hela kaoskarusellen igång igen. 

Resultaten från tyska läsarundersökningar är så gott som eniga: skicka Jens Lehmann till VM.

Och det slutar ju inte där. Skulle det verkligen fungera att bända ner 40-årige Lehmann på en sydafrikansk bänk? Att förvänta sig att han skulle träna på i stillhet, och samtidigt fungera som ett tyst och lojalt stöd för 24-årige Manuel Neuer och 28-årige Tim Wiese?

Franz Beckenbauer tror inte det.
– Jogi Löw måste ha en sak klar för sig: Om han väljer Lehmann så måste han bli Nummer Ett. Det går inte att sätta honom på bänken.
Oliver Kahn tror inte det.
– Jag har allvarliga tvivel om huruvida Jens skulle finna sig i att spela tredjefiolen. Det är vad allt borde handla om – att stötta Wiese och Neuer – men jag tror att hans egna ambitioner skulle hindra honom från att göra det.

Enligt grundplanen ska Lehmann åka till Sydafrika som expert för tyska Sky. Underhållande bara det, men det kan alltså bli långt mycket bättre än så. När han  tränade med sitt VfB Stuttgart igår ville han inte uttala sig om den nya situation som nu plötsligt uppstått:
– Inga kommentarer.
För några månader sedan utvecklade han däremot sina tankar om det tyska landslagets målvaktsläge på karaktäristiskt sätt.
– Vill du bli världsmästare så får du det inte lätt med relativt oerfarna målvakter. Inget av de alternativ som diskuteras har regelbundet spelat på allra högsta nivå, som Champions League.
Vad vore då idealiskt?
– Någon som mig.

I morgon klockan 12 presenterar Joachim Löw sin provisoriska VM-trupp. Han gör det i Stuttgart – Jens Lehmanns hemstad.

/Erik Niva

Varför har ni inte sagt nåt?

Nä, jag syftar inte på Kyle Laffertys världsklasstackling mot en jazzande Broxi Bear efter Gers ligaguld förra helgen (ser man en maskot ska man tackla, undantaget Billy the Badger). Jag syftar på att Sven-Göran Eriksson varit ute och lekt Frankenstein.

Utifrån oljepuffarna Castrols index-bas (ni vet, den där man bland annat kan ta reda på att Leo Messi står för 1000-1500 riktningsförändringar per match) har Svennis plockat ihop en monsterspelare med världens bästa egenskaper i ett och samma paket.

Längd: Peter Crouch.

Hår: Carles Puyol.

Ögon: Xavi.

Bröst: Michael Ballack.

Armar: Rory Delap.

Händer: Julio Cesar.

Ben: Cristiano Ronaldo.

Vänsterfot: Leo Messi.

Högerfot: Thierry Henry.

Môcke, môcke bra.

Castrol påstår att alltihop är baserat på ”objektiva fakta” ur databasen, men undlåter helt den självklara uppföljningen, så vi får väl ta och hjälpa dom med den.

Världens sämsta spelare:

Längd: Ludovic Giuly.

Hår: Theofanis Gekas.

Ögon: Jens Lehmann.

Bröst: Peter Crouch.

Armar: Ze Carlos.

Händer: John Terry.

Ben: Owen Hargreaves.

Vänsterfot: Titus Bramble.

Högerfot: Jean-Alain Boumsong.

Môcke, môcke, môcke bra.

/Simon Bank