Jag unnar Roma tre poäng för Rosella Sensis återhållna ångest, för det röda, för Curva Sud, för fem andraplatser, för att de är en levande korkad underbar förening, för Er Pupone och Ilary, för Claudio Ranieris ledsna ögon, för Ménez parisiska pojkdumhet, för Roma Roma Roma och för miljoner saker till.

Men för de 90 minuterna? Nja. Nä.

I derby della capitale var ramen bättre än tavlan, och Lazio på de allra flesta sätt bättre än Roma. Ranieri ställde, förstås, inte över Totti. Men Totti ställde över sig själv. Offensiven var en sak, de hade inte mycket där, men framför allt så körde Rejas himmelsblå över Romas mittfält. Fem mot tre, och då krävs det att i alla fall en av tre anfallare tar klivet ner och plockar upp en motståndare.
Toni är spets, han gör inte sånt.
Totti är Totti, han hade ingen lust. Och när Vucinic också fuskade så var matchen och härligheten Lazios. Fria landskap. Varsågod. Pricka in bollar bakom backlinjen på Floccari och Rocchi och se vad som händer.
Lazio gjorde det, och Lazio gjorde det bra. Roma söndagspromenerade, taktiskt illojalt och ihåligt. Till slut var det bara en fråga om var fördämningen skulle brista. Och nej, det var det inte alls eftersom Cassetti var med.
Cassetti ser inte ut som en fotbollsspelare, av den enkla anledningen att Cassetti inte är någon fotbollsspelare, och när den där bollen kom så läste han Rocchis löpning som Al Qaida läser Hustler. 1–0. Rättvist.

Jag tycker inte man ska hylla tränare som vänder matcher som de själva tappat, men Ranieri plockade i alla fall ut både kejsar Totti och vicekejsar DDR i paus. De satt på bänken och såg ut som buspojkar utanför rektorsexpeditionen.

Någonstans var det väl symptomatiskt att två straffar avgjorde en match utan större spelkvalitéer. Båda straffarna var mjuka som bomull (men Taddeis dyk var verkligen vackert), Floccari slog sin ofattbart uselt och Vucinic montenegrinmörsade in sin utan en darrning.

Det var över då. Roma är ingen vinnarklubb, men de har fått ett vinnarlag och de visste det efter 1–1. En usel Brocchi-duckning senare hade Vucinic montenegrinmanglat in 2–1 på frispark, och även om Reja coachade rätt (han plockade av Lichtsteiner som varit lagets bäste, men det var taktiskt smart) och även om Zarate var underbar så var manus skrivet.

Det är klart att det blev bråk efteråt, det är klart att lille korkskallen Ménez blev varnad i onödan – men i natt dansar Testaccio så att det vibrerar hela vägen till Milano, och man vinner inte serier på segrarna man förtjänar, utan på de andra.

Svennis, med erfarenhet från både Roma och Lazio:
Môcke bra:
Zarate – Perrotta
Môcke, môcke bra:
Lichtsteiner – Julio Sergio
Môcke, môcke, môcke bra:
Rocchi – Vucinic

/Simon Bank

Okej, om vi nu ska jobba veckan hela vägen in i mål så ska vi väl också se till att städa upp efter oss.

Häromdagen låg en bonusfråga och skvalpade efter Erik Nivas sydamerikanska inlägg, komplett med paradinha-straff och allt. Frågan handlade helt enkelt om de där straffarna, som det gått inflation i i sydamerikansk och framför allt brasiliansk fotboll, är tillåtna eller inte.

Det är nu inget nytt med innovativa straffsparkar, så vi kan ta och sopa av allihop på en och samma gång, med benägen hjälp av svenske domarbasen Bosse Karlsson.

I all enkelhet:

Paradinha:

Varannan straff i Brasilien är numera en paradinha, en litet-stopp-straff. O Fenomeno har slagit en, Neymar har lurat Ceni med en – ja, varenda spelare med två ben har försökt sig på att förnedra målvakten.

Förr var det förbjudet att stanna upp i det sista steget av en ansats, men nudå? Jo, nu är det tillåtet så länge som det inte upplevs som osportsligt.

Bosse Karlsson:

– Fintning är tillåten (överst sidan 117 i Regelboken) om den inte anses som ett olämpligt uppträdande.Har ändrats sedan några år för att det anses som en del av spelet att förvirra motståndarna under normala omständigheter.

Olsson:

Ja, och var börjar då det där ”olämpligt uppträdande” gälla någonstans? Det är väl, lite som med det eviga spörsmålet om huruvida Louis van Gaal har ”hår” eller ”en frisyr”, en bedömningsfråga. Men jag kan gissa att gränsen går strax före Djalminhas uppdatering av Staffan Olssons gamla snurrstraff.

The Nippon Trap:

För ett par veckor sen jobbade Sanfrecce Hiroshima fram en straff mot Shimizu S-Pulse. Tomoaki Makino la upp bollen på punkten, backade för att dra till med sin högerfot – varpå the cheeky little bastard known as Hisato Sato dök in och placerade in bollen med vänstern.

Briljant, förstås. Men tillåtet? Japanska domarföreningen gick ut och vrålsågade domaren som tillåtit målet. Det hade Bosse Karlsson också gjort.

– Samma sida (117) berättar om att straffsparksläggaren skall vara identifierad, den första svarta punkten och det måste vara ett regelbrott enligt min uppfattning.

 Äh, det är bättre att vi lämmar straffpåhitten till de riktiga genierna. Som Cruijff-passningen. Och Er Pupones Panenka-sked.

200 minuter till match. Francesco Totti har varit ute och promenerat med Ilary. Och gått till frisören, tydligen.

/Simon Bank

Derbydag. Eller derbynatt. Jag sitter och ser på filmer från presskonferenserna i Rom, både Edy Rejas och Claudio Ranieris.

De är så fina, båda två. Ranieri försöker, desperat, att lyfta över något slags omvänt favoritskap på Lazio. Inte för att de gått en månad utan förlust eller för att de har en uppsjö anfallare som börjat hitta rätt – utan för att de… är sämre.

– De som ligger före i tabellen brukar inte vara favoriter. De som ligger efter måste rädda sin säsong, så de brukar vara favorit.

Reja tar emot med upphöjt lugn, men erkänner att det är en större match för Ranieri än för honom.

Inte för tabellens skull, utan för att Ranieri är romare och för att kvällens partitissima klyver Rom på mitten.

300 poliser, 400 matchvärdar och två polishelikoptrar kommer att vaddera Olimpico ikväll, jag hade kunnat ge en isländsk vulkan för att vara där, men nu är det som det är. Och det är som det är med romarna också, särskilt de i Roma.

Daniele De Rossi har fått ta det lugnt i veckan, eftersom han har allergi. Det finns något Akilles-gulligt över det, inte sant? Och de två senaste passen ute på Trigoria har Ranieri nött spel med Luca Toni, Vucinic och Ménez i en topp-tridente.

Och då har vi kommit till gissningsleken ”vänta ett tag nu, vem fattas här?”.

Nej, Ranieri har inte fjäskat med il capitano i onödan, och han plockade av honom i paus mot Palermo. Men inte kan han… väl…?

Vi får se. Det är Ranieris kväll lika mycket som Tottis. Dessutom är det, menar Ranieri, en kväll för poesi.

Sista året i Chelsea, när the Tinkerman såg som allra mest olycklig och Abramovitj-pressad ut, plockade han fram en engelsk dikt och citerade för den engelska pressen.

If you can meet with Triumph and Disaster

And treat those two impostors just the same

Om nederlag och seger du kan glömma

som två bedragare av samma ull

Rudyard Kiplings ”If”.

– I England kan de den där dikten. Jag läste den när jag var liten och kommer att fortsätta på det sättet. Bedragarna framgång och misslyckande kan förändra en man, men jag vill stå stadigt i mitten.

Det har gått sex år sedan Claudio Ranieri sa det där, men han har inte glömt. I går, på Trigoria, när han fick en fråga om derbyt blivit för laddat, drog han fram samme Kipling igen, och samma dikt.

– Segern är, som Kipling säger, bara en sida av samma mynt. Jag hoppas att staden får det trevligt, att alla kan gå lugnt till lo Stadio, både romanisti och laziali.

Hear, hear. In med Totti nu. Fram med partyt.

Vi hörs om ett par timmar, hörrni.

/Simon Bank

Alltså, ni skulle ju slippa läsa om Tottenham ett tag, överdosen var maximerad.

Men vafan ska jag göra när de går och gör såhär?

Jag märker ju själv av att jag fastnat med handen i kogret där de bredaste penslarna finns. Var och varannan dag pumpar jag upp något som mer eller mindre historiskt – men vafan ska jag göra när de går och gör såhär?

Efter en av de värsta förlusterna i min 25-åriga Tottenham-epok går de sedan och ger mig fyra av de absolut bästa dagarna under samma evighetslånga period. Så bra som Spurs spelat under ett par 30-minutersperioder under de här två matcherna, så bra har jag nog aldrig någonsin sett dem förr.

Idag gjorde vi det dessutom utan fem 100-procentiga startspelare, och ytterligare ett halvdussin av våra självklara ersättare.

Det har hänt att folk som inte bryr sig om fotboll har haft rejäla problem att förstå sig på min relation till Tottenhams spelare: ”Du verkar ju inte gilla någon av dem – varför håller du då på laget?”. Fair question, I s’pose, men alla ni som läser det här kan ju själva redogöra för svarsresonemanget om hur man numera håller på klubbmärken snarare än de som råkar bära tröjan för stunden.

Nu märker jag dock hur mina känslor håller på att gå igenom en förändring av seismiska proportioner. Helt plötsligt gillar jag ju spelarna, känner beundran och till och med stolthet för dem (förutom Benoit Assou-Ekotto, but that goes without saying).

Michael Dawson är världens bästa människa, alla kategorier. Tom Huddlestone och Luka Modric har chockerat mig genom att pussla ihop ett tre-för-två-innermittfält av allra högsta Premier League-klass. Och sedan är de där andra två…

Nu när jag redan dundrat på om hur jag sällan eller aldrig sett Spurs spela bättre kan jag lika gärna fortsätta ner för samma linje. Så hög individuell nivå som Heurelho Gomes och Gareth Bale hållit sedan nyår kan jag bara komma på att jag sett två Tottenham-spelare tidigare bemästra – Gazza säsongen 90-91 och David Ginola 98-99. Hade jag tagit ut ett världslag – ja, ett VÄRLDSLAG – baserat på de tre senaste månaderna insatser hade de här två platsat, bredvid Messi, Xavi och Rooney.

Om inte Gomes får plats i Brasiliens VM-trupp är det en travesti, då turneringen redan går miste om en superstjärna från Wales. Han är en fotbollsspelare i en medeldistanslöpares kropp, och springer just nu till sitt lag minst tre, fyra öppna målchanser per match.
– Jag tror att han satte världsrekord i löpning för fotbollsspelare redan i matchen på Wembley, säger Harry Redknapp.
I den matchen sprang Gareth Bale 1011 meter i vad som betecknas som sprintfart. Hans höghastighetslöpningar i minst 21 km/h var mer än dubbelt så många och långa som de en genomsnittlig Premier League-ytterback får ihop till under en match.
– Det är skrämmande att tänka på vad han kan uträtta. Han har allt. Han är sex fot, kan nicka, har en fantastisk vänsterfot och bra löptouch. Utöver sin löpförmåga, säger Redknapp.

Och nej, jag tror fortfarande inte att Tottenham klarar någon fjärdeplats, men just idag spelar de ingen roll. De fyra senaste dagarna har varit bland de bästa under en 25 år lång tid med Tottenham, och de kan ingen någonsin ta ifrån vare sig mig eller spelarna.

De ska ha ett väldigt stort tack för det.

/Erik Niva

Derby Day.

Manchester City can play football. De kan vinna kampen om mitten, de kan tvinga en allt mer darrig motståndarbacklinje att spela allt mer felvänd, de kan hota från fasta och i spel. De kan trycka ner storebror i skorna i 90 minuter och jaga de sista två poängen hela vägen hem. De kan skicka in gamle långben Vieira och trycka ner sin motståndare i andra halvlek. De kan få hela Eastlands att stå upp och skrika efter blod, efter den sista bekräftelsen på att det här är på riktigt, att de har allt som krävs för att bli stora, större, störst.

Manchester City kunde idag allt som Manchester United kunde.

Men det finns saker det tar tid att lära sig, och i United finns spelare som fått och haft den tiden.

The Ginga Ninja. Paul Scholes. He scores goals. Ingen kan säga att det var rättvist. Ingen kan påstå att det är en slump.

/Simon Bank

Genom askmolnet, nere på jorden, tillbaka i regnet.

Dags att lyfta blicken.

Har blivit mycket Spurs, mycket Champions League och en hel del franskt i bloggen sedan nystarten –däremot har vi inte riktigt haft tid att samla upp världen mitt i all vår eurocentrism. And that’s our loss.

Precis som vanligt tenderar det ju att hända en del grejer nere i Sydamerika. Det här är bara en kort summering av vad som varit på gång det senaste dygnet.

* Vi har fått en ny bottennotering vad gäller överarbetade målgester. Super-super-super-löftet Neymar stannar in en paradina-straff – som väl måste vara regelvidrig? – springer han ut till sidlinjen och hämtar ett halvdussin hiphophattar som han sedan delar ut till Robinho och de andra lagkamraterna. Vafan?

* I samma match – cupmatch mellan Santos och Guaraní – stod super-super-löftet André för en miss som inte sätter några rekord, men i alla fall är tillräckligt underhållande för att visa.

* Ner i Argentina trädde Boca Juniors colombianske försvarare Breyner Bonilla fram framför tv-kamerorna. Tårfyllt berättade han om hur han utsatts för rasistiska glåpord under matchen mot Colón, hur han omringats av motståndarspelare och hur gamla Derby County-anfallaren Esteban Fuertes gått över från förolämpningar till direkta hot: ”Han sa: ”Jag ska bryta benen på dig, din svarta skit. Åk tillbaka till Afrika”. Man känner sig impotent när någon hotar att skada en motspelare. Vi är alla sydamerikaner, och jag kom hit för att arbeta, inte för att råna någon”. Fuertes förstår å sin sida ingenting: ”Jag kallade honom aldrig ”svart”.

* På andra sidan stan väntar vi senare idag på en väldigt speciell comeback på River Plates Monumental-stadion. Mindre än fyra månader efter den svåra bilkraschen är gällröstade knattegeniet Diego Buonanotte nu redo för comeback, likt en uppspeedad Charlie Davies. OS-guldmedaljören Buonanotte körde bilen som vändes upp och ner och kanade in i ett träd när han tappade kontrollen under en storm. Själv klarade han sig med skador skador på skuldror och lungor – men tre av hans passagerare dog, alla bland hans bästa barndomskompisar. ”Jag är glad att kunna spela igen. Det håller huvudet upptaget”, säger Buonanotte, som lär börja på bänken mot Godoy Cruz.

* Inga upplopp då? Jo, såklart. När argentinska Lanús åkte ut Libertadores mot peruanska Universitario kokade det för Leandro Díaz. Han skickade in en tjuvspark när han tyckte att peruanernas målvakt Raúl Fernández maskade och… sedan var det igång.

Ett ganska normalt sydamerikanskt fotbollsdygn, alltså.

***

Oberoende av något annat var det länge sedan den brasilianska ligan var så intressant som den är just nu. En hel flock av storspelare har strömmat hem från Europa, vissa för att slipa sig i VM-form, några för att hitta tillbaka till spelglädjen, andra för att ha närmare till strandpartyt.

Kikar vi närmare på högstaligans trupper hittar vi långt mer än 50 spelare som försökt göra avtryck i någon av de större europeiska ligorna, för att ge upp och vända hem.

Några av de mest välkända namnen: Ronaldo, Robinho, Adriano, Roberto Carlos, Vágner Love, Fred, Cicinho, Kléberson, Lincoln, Fábio Rochemback, Caçapa, Edú, Roberto Abbondanzieri, Gilberto, Andrés D’Alessandro, Fabián Carini, Marcos Assunção, Amoroso, Edinho, Ricardinho, Marcelinho Paraíba, André Lima, Ewerthon, Carlos Alberto, Giovanni, Sebastián Abreu, Edu Dracena och Cléber Santana.

/Erik Niva

I dag är dagen efter en stor match, det är dagen då IFK Göteborg och Kalmar FF går till sängs med sina spöken en gång till, dagen då Crvena Zvezda-supportern Igor Vrevic vaknat upp på ett sjukhus i Belgrad efter att ha blivit skjuten i en kriminell läktaruppgörelse under cupmatchen mot OFK. Det är dagen då Prag delas mellan Slavia och Sparta i en cupkvart, då Partizans chans på en titel försvann och Real Madrid haltar vidare i ligan.

Men framför allt är det dagen då 21 år gått sedan Hillsborough. Liverpool glömmer inte, och Liverpool kräver fortfarande rättvisa för de 96 som aldrig kom hem. Ingen fotbollssupporter i världen står på någon annan sida än deras i den kampen.

För oss som inte lever i det är årsdagarna en påminnelse om dagen då fotbollen i England gick sönder så att den aldrig gick att laga. I Liverpool blir den historien aldrig historia, det såret aldrig en skorpa.

•••

Utanför och i Liverpool fortsätter fotbollen ändå och trots allt, och om vi ska snabbrepetera gårdagen så hände en hel den även i den del av Europa som inte ryms i Londons N17. För att göra det enkelt för oss så kan vi attackera det från fotbollens allra mest matematiska aspekt: Tabellen.

Vi börjar underifrån. Xerez, laget som skulle leda Primera División om tabellen räknades ut på samma sätt som Alfapet, nickade ju hem tre poäng på Vicente Calderon och har därmed på något fullkomligt obegripligt sätt skaffat sig en mikroskopisk chans att hänga kvar.

Det är bara värt att notera det, att ett lag som gick upp lite halvt av misstag och startade sin säsong som en spansk motsvarighet till Gallipoli, och med en marginellt starkare trupp. På de första nitton omgångarna gjorde de totalt åtta mål och poängmaximerade sig upp till lika många poäng. Sedan dess har de jubelsamlat in arton poäng, vilket är exakt ett poäng mer än vad Atlético Madrid dragit ihop under samma period.

Den som räknar ut huruvida det säger mest om Xerez eller om Atleti vinner Jesús Gils avlagda medlemsskap i tränarfacket.

Intressant. Och ännu mer intressant, även för de mindre frankofila av er, är det som händer och har hänt i Ligue 1. Bordeaux ramlade ihop mot Le Mans och är nu på god väg att skriva negativ fotbollshistoria på ett smått obegripligt sätt.

Alldeles nyss hade Lolo Blancs lag dansat igenom Champions Leagues tuffaste grupp utan att blinka, de var regerande mästare och ledde ligan med åtta poäng. De var klara för final i ligacupen och kvar i franska cupen. Det kändes sannolikt med en dubbel, mycket möjligt med en trippel, och det var möjligt att till och med låtsasdrömma om en kvadrupel.

När 2009 gick över i 2010 ledde Bordeaux alltså ligan med åtta poäng. Låt oss, för jämförelsens skull, titta på de värsta ihopklappningarna i toppligornas moderna historia. Här är de som gått in i väggen mest av alla de senaste fem åren:

Premier League:

ARSENAL 2007/08, ledde med två poäng vid årsskiftet, slutade fyra poäng efter.

Primera División:

SEVILLA 2006/07, ledde med två poäng vid årsskiftet, slutade fem poäng efter.

Bundesliga:

HOFFENHEIM 2008/09, ledde med två poäng vid årsskiftet, slutade fjorton poäng efter.

Ligue 1:

LYON 2008/09, ledde med tre poäng vid årsskiftet, slutade nio poäng efter.

Bordeaux är nu nio poäng efter Marseille (låt vara med en hängmatch) och har alltså redan, i mitten av april, tappat sjutton poäng sedan de drack nyårschampagne. Obegripli… äh, eftersom det är vårt jobb att förklara saker så är det väl lätt att peka på åtminstone ett par faktorer som fått Girondins-skutan att springa läck:

1. Oron.

Alla de tyngsta nycklarna som fick igång lagets motor ifjol har haft framtidstankar att hantera. Var hamnar Gourcuff efter VM? Var ska Chamakh ta vägen? Ska Blanc ta över landslaget eller inte?

Förra våren haltade laget också, men då stack Gourcuff in med poängmål hela vägen hem. Det har han inte gjort i år.

2. Mittförsvaret.

Ciani är ligans bäste mittback när han är i ordning. Av någon oerhört svårgripbar anledning har han sedan i vintras varit som en sämre kopia av… Boumsong. Sämre i sitt passningsspel, orolig i sin defensiv. Och när inte Planus funnits bredvid honom har det bara accentuerats.

3. Trötthet.

Bordeaux har en bra trupp, men inte bred nog för att strida på fyra fronter samtidigt. De har inte orkat.

4. Psykologi.

De hade redan vunnit ligan och började tänka på Champions League istället. När vindarna var de inte förberedda på det, och då märktes bristen på äldre, rutinerade spelare.

På lördag möter Bordeaux Lyon, i en sista chans att täta läckorna. Annars kan båten sjunka hela vägen ner i mörkret – och vem vill bygga om den i höst, utan Chamakh, utan (?) Blanc och Gourcuff? Rödvinsglaset ser minst lika halvtomt ut som halvfullt, pessimisten kisar och ser slutet på en era innan den ens börjat.

Och om vi nu ska dra det spåret hela vägen in i mål så förtjänar ni att få ett favoritlag i franska cupfinalen också. Den 1 maj möts PSG och Monaco i Paris, och om ni har svårt att placera era sympatier så ska ni veta att mer än en titel står på spel. En era kan nämligen ta slut där också.

Guy Lacombe, Monacos tränare, har lovat att raka av sig mustaschen om ASM vinner. Här har ni mustaschen, nu är det upp till er att ta ställning för eller emot.

/Simon Bank

Men för helvete.

Ända sedan Wembley har jag varit på uruselt fotbollshumör. Inget annat i idrottsvärlden kan suga musten ur mig som en riktigt vakumförpackad Tottenham-insats, få mig att ifrågasätta värdet av att fortsätta bry sig. Spurs är meningslöst, alltså är fotbollen också meningslös. Ergo: mitt yrkesliv är meningslöst, min passion något utan värde.

Ibland tar det några dagar, någon enstaka gång flera veckor – förr eller senare släpper det alltid. Men det skadar ju liksom inte med lite hjälp på vägen.

Egentligen tog jag mig tillbaka upp i sadeln redan under timmarna före matchstart. Simon Bank hade för en gångs jävlla skull orkat släpa sig upp till White Hart Lane, och utan att kunna hjälpa det slank jag snabbt in i rollen som oönskad turguide. Allt från det helt bedövande ointressanta (”I det gathörnet låg Prince of Wales-puben förut. Där drack jag före min första match som säsongsbiljettsinnehavare, 97”) till högkalibrigt extremnörderi (”Uppför den där gatan bodde den stora Bill Nicholson ända tills han dog”).

Vi gick luggslitna Seven Sisters Road upp – förbi alla de där halalhaken och alla afrikanska ringerier som vuxit fram efter att den traditionella engelska arbetarklassen flyttat längre ut i förortsbältet – och solen sken och sirenerna ylade och supportrarna strömmade och jag kände att… Fan, jag älskar ju det här. Jag älskar de här kvarteren, som med årtiondena kommit att kännas som mina egna. Jag älskar White Hart Lane och jag älskar Tottenham Hotspur Football Club.

Egentligen behövdes inte vinsten. Jag var redan ute på andra sidan. Men ja… den gjorde ju sitt.

White Hart Lane glödde av den där extra elektriciteten som kvällsderbyn alltid ger. Nya Wembleys raka motsats. Sulzeer Jeremiah Campbell är på vippen att göra mål efter en minut. Danny Rose gör istället det mest osannolikt vackra mål jag någonsin sett av en Tottenham-spelare, Jason Cundy ochDavid Bentley inkluderat. Arsenal håller bollen, Spurs kontraslår. Några få minuter in på andra får outtröttliga multigeniet Gareth Bale friläge. Håller inne, håller inne… och borrar ner bollen i närmsta hörnet. Arsenal sätter in Walcott och van Persie, fortsätter rulla runt bollen. Ledley King och Michael Dawson är herkuliska. Heurelho Gomes gör tre räddningar av yppersta världsklass på fem minuter. ”Heurelho Gomes – I want you to shag my wife”, sjunger WHL. Men sedan stöter Nicklas Bendtner in bollen.

Rätt ofta får jag frågan om ifall jag är journalist eller supporter. Svaret är naturligtvis att jag är både-och – men även om jag lägger ner både mer tid och energi på mitt yrke kan det aldrig någonsin få mig att känna lika mycket och starkt som supporterbiten. Sista tio minuterna är ren, obefläckad tortyr. Jag undrar inte om Arsenal ska göra mål, bara när det ska komma. Och om de ska hinna göra ett eller två till. Jag mår direkt fysiskt illa. På allvar funderar jag – som aldrig någonsin lämnar arenan innan matchen är slut – på att dra i förtid för att slippa se det oundvikliga.

Till sist – efter att ha snurrat ner igenom alla Dantes nio infernokretsar – går slutsignalen. White Hart Lane lyfter ut i hyperrymden.

Jag hoppas att arenan tar mark igen ganska snart, och blir kvar där den står. Ska vi kunna fäkta oss in i Europaeliten behöver vi visserligen bygga nytt – men hur mycket skulle egentligen den där Champions League-kvarten vara värd? Kvällar som den här saknar White Hart Lane ju Premier League-motstycke som überkompakt tryckkokare. Bäst i Europa blir vi ändå aldrig. Fortsätt istället föda mig med några såna här upplevelser vart tredje år eller så, och jag är rätt jävla nöjd.

Jag gillar inte längre fotbollens storskaliga spelregler, jag tycker inte om de som styr sporten och jag har inga högre tankar om de flesta som spelar på yppersta toppnivå. Ändå fortsätter jag vara blint och intensivt förälskad i själva fotbollssporten.

Ett av mina absoluta favoritklipp därute i cyberrymden är det som spelades in då Aaron Lennon gjorde 4-4 på Emirates – och välkända engelska medieprofilen Danny Kelly slänger all professionell neutralitet rätt över bord. Just det här har inget att göra med att det var Tottenham som råkade göra mål, det är den totala, hjärtbultande ärligheten i ögonblicket som gör det.
– I LOVE FOOTBALL, STAN! I LOVE IT!!

Det här jobbet grundas för mig inte i vare sig objektivitet eller neutralitet. Så länge jag fortfarande kan känna samma grundmurade lycka som Danny Kelly är jag ändå på precis rätt plats.

I love football. Long may it last.

/Erik Niva

Resultatbörs, fotboll:

North London Cup 2010:

1. Tottenham Hotspur Football Club.

2. Arsenal.

Bloggen återkommer med analyser, bilder och ärlighet när den vaknar. And kids, don’t wait up.

/Simon Bank

Raka i ryggen nu, allihop. Eftersom lite OM-godis efterlystes i kommentarsfältet så kan vi väl lika gärna inleda onsdagen med en lektion i just det ämnet?

In the words of Mats Strandberg: Spetsa pennorna!

1. Fotbollsspelare har fina bilar.

2. Fotbollsspelare har, generellt, inget emot att visa upp sina fina bilar.

3. Har du tur kan du till och med få en trevlig åktur i den fina bilen som fotbollsspelaren har.

4. Marseille är en klubb som gillar problem.

5. Marseille har just nu inga problem.

6. Marseilles fans mår bättre än på evigheter.

7. Mamadou Niang är lagkapten och skyttekung i Marseille.

8. Den problemfrie lagkaptenen Mamad kommer till träningen med sitt problemfria Marseille i sin fina problemfria bil som han inte har något problem med att visa upp.

Nu tar vi läxförhör på det här. Ni ska alla kunna svara på frågan ”vad händer i Marseille om man inte har några problem?”.

(Facit)

/Simon Bank