Inre monolog, hotellrum, Barcelona den 28 november:

Simon Bank:

– Jadu, här sitter du i ensamhet och ska ersätta Erik Niva. Hur fan ska nu det gå till?

Simon Bank:

– Gör som vanligt.

Simon Bank:

– Som vanligt?

Simon Bank:

– Skicka in en tändsticksask och en låda äpplen.

Simon Bank:

– Jo, men jag menar inte på en fotbollsplan. I bloggen.

Simon Bank:

– Ah. Knivigare.

Simon Bank:

– Kan man säga.

Simon Bank:

– Kan du få med något östeuropeiskt? Nåt obskyrt? Nåt med lite svordomar?

Simon Bank:

– Hm. Jag kan väl försöka.

Simon Bank:

– Och så toppar du med lite av dina egna huvudsakliga bidrag till bloggvärlden.

Simon Bank:

– Vilket skulle vara?

Simon Bank:

– Udda fotboll, mat och lite naket.

Simon Bank:

– Du tänker så… javafan, så får det bli.

 

Yttre monolog, samma hotellrum i samma stad:

Jo, jag är medveten om att det är mitt i den emo-intensivaste helgen i mannaminne. Erik Niva blickar bakåt (och mot Wonder Wazza) i någon form av gubbgäng i tv-rutan, vi yngre ser fram emot ett galaktiskt klassikermöte i Barcelona, och däremellan ska vi klämma in gigantmatcher i Liverpool, London och Genua.

Men med det sagt så är det förstås dags att höja blicken.

Det rasar in engagerade rapporter från Argentina om Christian Fabbianis senaste öden och äventyr, och eftersom vi är mycket för både den rumänska och argentinska fotbollen så ska vi förstås berätta mer om det.

Fabbiani är, för att börja med kortversionen, en anfallare som är utlånad från Cluj – där han var lagkompis med Dorsin och gänget – till River. Nu har lånet gått ut och River har ingen lust att köpa ut honom, av olika skäl som vi ska återkomma till. Problemet är att hans flickvän, Victoria Vanucci, vägrar att flytta med honom till Rumänien igen. Hon har sin karriär att tänka på. Victoria var förut en mycket, mycket lovande tennisspelare, men skadeproblem gjorde att hon övergav den banan för att istället satsa på att bli pinuppa.

Fabbiani ska ha försökt lösa problemet på det enda relevanta och mogna sättet man kan tänka sig: Han har köpt henne en hundvalp.

Ni kan skratta åt det där och tycka att det är fjantigt, men då skrattar ni också åt hela Cristian Fabbianis liv.

Han är en levande saga från den moderna fotbollen, den pojken. Om ni tänker er en modern George Best, som är fet och sämre på fotboll, så är ni i närheten.

Han är 26 år gammal, och till att börja med så får ni hårdfakta: Längd: 187 cm. Vikt: 102 kilo.

– Om jag är fet så är det min mammas fel, säger han till So Foot.

Det är hans mamma som, fyra gånger i veckan, lagar honom kummelfilé i ugn med ost, ruccolasallad och extra parmesan. Det är hon som driver en restaurang som ser till att pojken får ordentligt med mat i sig.

– Jag gillar inte att de säger att han är tjock. Visst, han är lite mullig men det är för att han opererat blindtarmen, säger mamma själv.

Fabbiani kallas ”El Ogro” (”Trollet”) och är en av de absolut största profilerna i inhemsk argentinsk fotboll. Om det inte vore för att han åt så förbannat mycket så hade han, menar många, varit en superstjärna på planen också.

– Om han gick ner till sin idealvikt vore han ordinarie, och ännu mer. Jag tvivlar inte på att han skulle komma med till VM med Argentina. Han spelar bra, han är snygg, han har allt, säger hans ex-tränare Nestor Gorosito – och Maradona har bekräftat det (ja, inte snyggbiten, men resten).

Nu flaxar Trollet mest världen runt för att få någon form av genombrott som liksom aldrig riktigt kommer. Han är mer känd för sitt fenomenala facit med Lanus, där han drog på sig fyra röda kort på 22 matcher. När Ardilles plockade honom till Beitar spelade han en handfull matcher, blev utvisad direkt och hemskickad.

Fabbiani gillar mat. Han gillar kalas. Och han gillar, som hans barndomskompis Lucas berättar i So Foot, tjejer.

– Det var alltid likadant med brudarna. Han lät ingen komma undan.

Det fortsatte så. Trollet är den borne missbrukarpersonligheten, och han har haft fler uppmärksammade kvinnoaffärer än han gjort mål. Först var han tillsammans med Amalia Granata – som tidigare mest var känd för att ha förfört Robbe Williams och Marcelo Rios – som han fick en dotter, Uma, tillsammans med. Den relationen fick sig lite av en knäck när Fabbiani var i Rumänien. Eller, när han sa att han var i Rumänien – men Amalia ändå kom på honom hemma i Buenos Aires.

Han låg i en säng. Bredvid hennes bästa väninna.

Sedan dess har de bråkat oavbrutet, Fabbiani har sms-hotat henne och redogjort för sin syn på gott faderskap:

– Uma har allt. Jag ger henne pengar, jag hyr henne en lägenhet, jag betalar allt. Hon begär tio gånger mer än vad den lilla behöver. Hon har döpt henne, utan att informera mig. Jag uppdateras via facebook.

Vi ser ju alla olika på en faders ansvar. Eller en makes, för den delen. Efter Amalia träffade Fabbiani Rosario-tjejen Justine Fuster, 18. Justine är Leo Messis ex (jag har försökt att ringa in hennes smak vad gäller män, men det är svårt med de gemensamma nämnarna) och han raggade upp henne med att säga ”Satan, vad snygg du är”.

– Sen sågs vi varje dag. Han gick ut från måndag till måndag, gick och la sig vid fyra och gick upp vid åtta för att ta sig till träningen. Hans vikt är inget som stör honom, han skiter i om man kallar honom tjockis. Han har ingen avsikt att bry sig om vad han äter. Varje dag med honom är det pizza och champagne, har Justine förklarat.

Det tog slut sen, och nu är alltså Trollet ihop med tennistjejen Victoria Vanucci och på väg tillbaka till Transylvanien för att spela i rumänska ligan.

Hans livshistoria berättas mest som något roligt, som något ekivokt och underhållande. Men mest är det en berättelse om vad som kunde varit.

Om en spelare som kunde spelat i landslaget.

Om en tjej som kunde hittat en bättre farsa åt sin dotter.

Om en annan tjej som dejtar fotbollsspelare.

Om en tredje tjej som kunde varit en framgångsrik tennisspelare.

Om ett par timmar spelar River mot Estudiantes. Inget talar för att Cristian Fabbiani sitter någon annanstans än på en bänk. Och äter, möjligen.

 

Inre slutmonolog:

Simon Bank:

– Hur gick det där, tycker du?

Simon Bank:

– Så där, ärligt talat. landade lite i mitten mellan tragik och komik utan att bli vare sig det ena eller andra.

Simon Bank:

– Du kan bättre.

Simon Bank:

– Kan jag?

Simon Bank:

– Du har mer i artilleriet.

Simon Bank:

– Har jag?

Simon Bank:

– Du har inte skrivit en rad om fransk fotboll, bögar och homofobi på flera timmar.

Simon Bank:

– Det får bli imorgon va?

Simon Bank:

– Det får bli imorgon.

Okej, vi är framme vid den tiden på året igen. Dags att låta bultandet från bloggfabriken tystna och koncentrera sig på andra saker. Jag ska ta mitt ansvar för artens fortlevnad, fostra det uppväxande släktet i den rätta läran – rätt och slätt vara föräldraledig.

Jag bör vara tillbaka på jobbet någongång i mars, april. Förhoppningsvis får bloggen nytt liv då.

Den här gången kan jag i alla fall lämna er i rätt läge, på tröskeln till något stort. Det här är ju helgen då Tipsextra firar 40-åsjubileum. Vi tafsar lite försiktigt på ämnet i dagens avsnitt av vårt gycklarprogram ”Laul Calling”, men i morgon går vi sedan loss på det stora oljefatet, då jag åker in till SVT-huset för en femtimmars jubileumssittning med Bosse Hansson, Ingvar Oldsberg och allt vad det nu är.

Man ska akta sig för att använda de stora, bombastiska överorden. Jag nöjer mig därför med att konstatera att Tipsextra är fotbollsvärldens viktigaste tv-program någonsin. Och att Tipsextra förändrade mitt eget liv fullständigt, på ett sätt som påverkar mig in i grunden än idag.

Tipsextra gjorde mig fotbollsintresserad. Så enkelt är det. Och Tipsextra gjorde sedan så att det där intresset höll i sig genom barndomen, överlevde tonåren och egentligen bara växte och växte. Barnmaten blev dill- och gräslökschips, vällingen blev folköl och sparkdräkten blev nätbrynja. Tipsextra bestod. Det här kan låta som en framkrystad överdrift – men hade det inte varit för Tipsextra har jag ingen aning om hur mitt liv hade sett ut idag.

Jag hade i alla fall inte haft det här jobbet. Jag hade kanske inte varit journalist överhuvudtaget. Jag hade knappast bott i Stockholm. Jag hade inte brytt mig det minsta lilla uns om hur det gick för ett vitklätt fotbollslag från norra London som går under namnet Tottenham Hotspur.

Jag har ingen aning om hur livet hade sett ut utan Tipsextra – men jag utgår ifrån att det hade varit både sämre och fattigare.

Mitt allra bästa Tipsextra-minne är ibland farligt nära att skifta färg och förvandlas till mitt allra sämsta. Jag har skrivit om det förr, men det är i alla fall den där vinterlördagen då jag satt hemma i tvåsitssoffan och såg Nico Claesen bryta in från högerkanten och lätta in ett 3-0-mål över den utrusande målvakten. Jag vaknade upp som Tottenham-supporter morgonen efter. Jag har vaknat på precis samma sätt alla de tusentals morgnar som gått sedan dess. For better or worse.

Därutöver… Jag såg 7-4-matchen mellan Luton och Oxford i någon sorts lärarrum på Framnäs folkhögskola utanför Piteå. Jag gick bananas hemma i vardagsrummet när Mickey Thomas satte en drömfrispark i krysset, och Wrexham från fjärdedivisionen därmed slagit ut George Graham och hans Arsenal-maskin.

Räknas de där specialsändningarna från FA Cup-finalerna? Det är i så fall den enda gång jag sett Spurs vinna en buckla från TV-soffan. Vi hade släktträff någonstans längs den uppländska kusten, och jag lyckades hitta en bortglömd tv i något isolerat skrymsle för att se Des Walker ge Tottenham bucklan ’91. På andra sidan det myntet minns jag i så fall också chocken som grep tag i mig efter att Gary Mabbut gjort självmål, och givit skrällaget Coventry cupfinalen ’87. För att inte tala om skammen  säsongen efter, då vi kapitulerade live i tv mot tredjedivisionslaget Port Vale.

Ska jag välja ett favoritsegment från Tipsextra-tiden är det just de matcherna. FA-cupen. Tredje omgången. Början av januari. Ett Everton eller ett Aston Villa har lottats att spela borta mot ett Chesterfield eller ett Bristol Rovers. Spänningen, förväntan, ovissheten… Fram till 1995 – året då Tipsextra slutade sändas – kunde de här matcherna verkligen gå precis hur som helst.

Men ja… Eftersom det här nu blir mitt sista blogginlägg under överskådlig framtid tyckte jag att det skulle vara lite kul ifall ni kunde hålla kommentatorstråden levande ett tag. Jag vet ju att ni har dem – så ge mig era Tipsextra-historier. Vad har programmet betytt för er? Bästa minne? Sämsta minne? Favoritspelare? Favoritprogramledare? Matchen som fick er att fastna för ert favoritlag? Vinnare i de där absurdistiska Kjell Kjellman-tävlingarna där han tvingade en simmare att tävla mot en snubbe som var jävligt rapp i att gå på händer? Anything you wanna share.

Har jag förstått saken rätt håller Simon Bank bloggskeppet flytande några dagar till – i alla fall över den här massivmonumentala fotbollshelgen – men jag lämnar in här och nu. På dagen ett år har gått sedan jag först bloggreflekterade över nya ansvarstider. De är här nu. Och som sagt, det uppväxande släktet måste fostras in i den rätta läran.

Keep the Faith.

/Erik Niva

Ända sedan Armand Traoré greps för att ha försökt gå in på ett North London Derby på White Hart Lane med ett knogjärn i fickan har jag varit lite extra nyfiken på vad det egentligen är för en gynnare.

Idag kan vi lägga ytterligare en bit till pusslet. Traoré har pratat ut om sin religion i Arsenals matchprogram, förklarat hur han anammat en betydligt striktare hållning till islam – och hur det innebär att han nu känner sig nödgad att operera bort alla tatueringar från sin kropp.
– Hade jag varit ordentligt inne på min religion tidigare hade jag aldrig gjort tatueringarna. Det är ett av mitt livs största misstag, men nu ska jag försöka korrigera det. Det tar lite tid att återhämta sig från operationen, så jag planerar att göra det efter säsongen. De söver ner en, och när man vaknar är allt borta.

Traoré har alltid kallat sig muslim, men nu skaffat sig en så annorlunda hållning till sin religion att det är rättvist att prata om en konvertering.
– Tidigare praktiserade jag egentligen inte. Jag sa bara till folk att jag var muslim. Det har varit en gradvis utveckling, som har hjälpt mig både personligen och i karriären.

***

So where do we go from here? Jo, givetvis – till fotbollens bästa konverteringar. En per etablerad världsreligion.

* Islam – Frédéric Kanouté
Här finns en rad exempel, men de flesta av de mer välkända (Franck Ribéry, Robin van Persie) har i huvudsak handlat om att de träffat en muslimsk kvinna och konverterat till islam som en sorts praktiskt bekvämlighetsflagg. Kanouté är mycket mer på riktigt, och i en tid då islam får mycket dålig press finns det en extrapoäng i att peka på hur han så uppenbart vuxit som både människa och fotbollsspelare sedan han konverterade. Numera är Kanouté målbombaren med ett samvete, killen som först vinner spanska skytteligan, sedan protesterar mot behandlingen av fotfolket på Gaza-remsan och därefter lanserar ett skänk-en-get-projekt för att hjälpa svältande familjer i Afrika.

* Kristendom – George Weah
Det är inte sådär jättevanligt att fotbollsspelare överger någon av de andra världsreligionerna för kristendomen, men även om det finns ett inslag av fusk här får ändå vindflöjeln George Weah sägas ha gjort det. Han föddes nämligen som kristen, konverterade till islam – för att sedan konvertera tillbaka. ”Jag praktiserade islam i tio år innan jag konverterade till kristendom. En sak jag vill är att världen ska vara fridfull. Det är inte bara för muslimer och kristna att slåss mot varandra – vi är ett folk. Jag ber för alla”. Inom kristendomen finns det ju dessutom gott om exempel på fotbollsspelare som fördjupat sin tro eller hittat en delvis ny riktning. Och eftersom han var på tal i kommentatorsfältet så sent som igår väljer jag att nämna Peter Knowles, Wolves-stjärnan som frivilligt avslutade sin karriär då han blev ett Jehovas Vittne i 25-årsåldern – och därefter fick Billy Bragg-låten ”God’s Footballer” skriven till sig.

* Judendom – David Beckham
Mycket runt David Beckhams liv är ju stöpt i ett slags medial mystik, så det är aningen svårt att veta ifall det här handlar om en regelrätt konvertering. Klart är i alla fall att den nya andlighet som Beckham tycktes finna för några år sedan kretsade väldigt mycket kring judendomen, religionen som hans morfar sägs ha tillhört. ”Jag har förmodligen haft mer kontakt med judaism än någon annan religion. Jag har varit till synagogor flera gånger, och haft på mig judiska kalotter”. Beckham har tatuerat in en traditionell judisk kärleksfras på sin arm med hebreiska tecken, ”Jag är min älskade, min älskade är jag”. På senare år tycks han ha dragits allt närmare den kabbalistiska judendomen, och har bland annat synts spela matcher i ett kabbala-armband. Bonusinformation: sedan Erik Fischbein slutade spela är Örebros finske ytter Roni Porokara den enda judiske spelaren i Allsvenskan.

* Buddhism – Roberto Baggio
Det var under en svårt skadedrabbad period i slutet av 1980-talet som Baggio gick in i en period av sökande, och kom ut på andra sidan som buddhist. Det blev liv. Roberto Baggio kommer från en djupt troende katolsk familj, och efter att han konverterat dröjde det tre månader innan han ens vågade berätta det för sin mamma, Matilde. ”Det är en kulturfråga. I andra länder så tror jag inte att en person som blir buddhist ses som konstig. Men här är inte folk utbildade om buddhism. De dömer utan att veta. De hör ”Buddha”, och säger ”Wow””. Med tiden kom också Matilde Baggio att acceptera sin sons religiösa vägval – någorlunda. ”Jag vill inte döma min sons val. Allt jag vill säga är att jag hade varit lyckligare ifall han hade behållit min egen religion. Men jag ber till Herren varje dag om att han ska konvertera tillbaka”. Hon får fortsätta vänta. Roberto Baggio inledde sin egen självbiografi med att beskriva hur han ser på livet som ett evigt kretslopp av reinkarnation.

* Hinduism – Lars Elstrup
Det är svårt att hitta en fotbollsspelare som konverterat till hinduism – ja, det är rent utav svårt att hitta en fotbollsspelare som är hindu – men om jag nu fattat Lars Elstrups egendomliga konvertering rätt så handlade den om någon form av hinduism. Ni minns väl Elstrup, den danske EM-hjälten som sänkte Frankrike 1992?! Efter att han avslutat karriären bytte han namn till Darando – betyder tydligen ”Floden som rinner ut i havet” – och fastnade i allsköns märklig sektverksamhet. Han greps flera gånger, i samband med någon sorts samhällskritiska konstinstallationer med religiösa förtecken. Senast jag hörde något om honom var för två år sedan. Då var det lite oklart vad han hade på gång:  ”Jag har många lösa idéer för framtiden, men inga fasta planer. Jag åker nog till Indien igen och jobbar vidare med det spirituella hos en mästare”.

* Galenskap – Carlos Roa
Formellt sett var det tydligen sjundedagsadventist som den gamle argentinske straffräddaren blev – men i praktiken hade han tydligt och uppenbart förlorat förståndet. Att han vägrade spela matcher på lördagar var väl en sak – att observera lördagsfriden är själva hörnstenen i sjundedagsadventismen, sägs det – men det där med att vägra skriva på ett nytt kontrakt med hänvisning till att jorden ändå skulle gå under år 2000… Det var väl ändå lite för mycket?! Jag hoppas hur som helst att det inte var någon sorts omvänd gudomlig rättvisa som drabbade Roa. När han väl förlikat sig med att jorden faktiskt fortsatte existera – och skrev på för spanska Albacete – drabbades han så gott som omedelbart av testikelcancer.

/Erik Niva

Jamen, då kör vi väl då. Mer Fantantonio, men först små ögonblicksbilder från lite annat.

Den viktigaste är naturligtvis att er utsände författar ytterligare ett i raden av långa, otympliga, 90-talsaktiga blogginlägg – men att han gör det med sin smutsiga Mac i knät, en café con leche på bordet framför, en Torres i ett glas så stort att jag kan köra ner huvudet i det, bara t-shirt under kavajen och en vulgärlycklig sol i ansiktet. 22 grader? Nåt sånt.

Hata mig ett tag, så får ni Cassano sen och så blir vi sams igen.

Men efterskvalp från gårdagen först. I fem år har jag tragglat en och samma analys av det enda som brukade hindra spanska lag från att dominera världen. Det handlar om föraktet för grovarbetet, en nedärvd ideologi jag tycker att ni ska läsa mer om i den förträffliga idéhistoriska essäsamlingen ”Den gåtfulla passionen” av Nathan Shachar.

Jag tar alltid avstamp i exemplet Costinha. 2004 ödesmatchade Spanien mot Portugal i EM, de förlorade med 1–0, och de gjorde det eftersom Portugal hade en elak innermittfältare som åt upp passningsvägar i 90 minuter och spelade enkelt eller inte alls när han fick bollen.

I spanska tidningar dagen efter var alla eniga i sin betygsättning: Costinha hade varit sämst.

Jag dammar av den där eftersom Lassana Diarra får sina bachalaus varma i huvudstadspressen idag, efter matchen mot Zürich. Han kan ju inte lira boll, det är den huvudsakliga invändningen. Betygen är låga (annars är det mest notabla att Casillas inte får något betyg alls, de gör så i Spanien när en målvakt inte testats alls), orden hårda. Lass var likblek sista timmen, när han inte behövdes längre – men första 30 åt han upp Zürich, knäckte deras mittfältsspel på egen hand och fördelade boll enkelt och snabbt.

Efter C-Ron är han deras viktigaste spelare på söndag.

Annars har jag mest ägnat mig åt folksporten att skratta och de… ska vi säga disparata skildringarna av matchen i Madrid-pressen respektiva katalanpressen. Medan AS och Marca rubrikskriker om frälsarens återkomst rubrikskriver El Mundo Deportivo att ”Madrid sorgligt, Los blancos tråkigt och Cristiano återvänder utan rytm”.

Men när de väl bestämmer sig för att skriva texter om Madrid-matchen (det dröjer 18 sidor) så är de i alla fall underhållande. Rubriken är en ren retstickereferens till Madrids självbild: DE OTRA GALAXIA, ”Från en annan galax”. Och nä, MD menar då inte att den galaxen är bättre än den där Andrés Iniesta och Xavi trillar boll.

Där har ni Spanien. Det ska kanske nämnas att Eric Abidal är högaktuell för bragdguldet i tionde graden efter att på två dagar ha gått ifrån att vara i det närmaste död i svininfluensa och skadad till att radera ut Maicon och skriva ett nytt kontrakt med Barcelona. Good on him.

Men Italien, då? Jo, först av allt hoppas jag att ni lagt märke till att Coppa Italia lever och har hälsan. På andra sidan av det svärdet la ni säkert märke till att Siena inte gör det.

Gårdagens intressantaste resultat i skuggan av champinjonligan: Siena–Novara 0–2.

Det var Alberto Malesanis första match som Siena-coach (jo, den Malesani, teste di cazzo-Malesani). Han tog över i förrgår, skickade ut dem med trebackslinje för – är jag rätt säker på – första gången i år, och han bytte ut Albin Ekdal i paus.

Siena har gått ifrån att vara ett De Luca-lett kärleksbarn till att vara Serie A:s kanske mest misskötta klubb, nu riskerar de på allvar att rasa ner i det stora mörkret.

Novara, däremot, radar upp skalperna. De leder Lega Pro utan förlust (det är alltså tredje divisionen, det som hette Serie C förut), och i cupen har de skickat ut Modena, Como och Parma. Nu ska de möta Milan. 

Om ni är intresserade av den underliggande politiken i italiensk fotboll så är ni också intresserade av fallet Novara. I våras låg de och skvalpade i mitten av Serie C, och inte en människa brydde sig om dem. Novara ligger uppe i norr, mitt i triangeln av superklubbarna i Genua, Turin och Milano, och det är längesen de betydde något över huvud taget.

Den som förvandlat klubben över sommaren heter Pasquale Sensibile, 38, han har varit chefsscout i Juventus och chefsscout och högra hand till sportchefen Walter Sabatini i Palermo. Hans meritlista visar att han har ögat, att han ser fotboll.

I våras lämnade han jobbet som scout och tog chansen att bli sportchef på egen hand. Det vi ser i Novara nu är resultatet av det. Serie A-klubbarna (Napoli senast) har redan insett att det finns en diamant här. Snart kommer Sensibile att styra upp projekt på en högre nivå.

Och just det, en sak till: Om ni tänkt ett varv till så inser ni det dramaturgiskt fina i att Pasquale Sensibile sparkade ut Albin Ekdal ur cupen. Det var han som plockade Abbe lelle till Juventus.

Ursäkta utläggningen. En del är intresserade, andra får vänligt hänga kvar i väntan på desserten. Och den, desserten, heter alltså Antonio Cassano.

Citatboken jag pratar om heter Le mattine non servono a niente, Morgnarna är till ingen nytta, och har precis släppts. Den innehåller 365 citat från geniet/idioten, så ni kan alltså stoppa i ett ett om dagen. Lite som vitaminer.

Boken är 292 sidor lång, alla intäkter går till välgörande ändamål, och det kan nog bli en del. Hans självbiografi har redan sålt en upplaga på nästan hundratusen, mest av alla sportböcker i Italien i fjol.

Här har ni ert godis:

”Var inte för impulsiv. Gör som jag – innan du exploderar så räkna alltid till minst ett”

”De andra tränar för att vinna scudetton. Jag spelar för att vara lycklig”

”Min mamma är så van vid att bli förolämpad, så det är elakt när motståndarfansen låter bli. Hon känner sig negligerad då”

”Jag längtar så efter att gå in på planen med landslaget. Om inte annat så kan vi spela bra med fyra anfallare i mitt Playstation”

”Jag hoppas jag kommer med till Sydafrika. Jag kommer att göra allt jag kan. Och om det inte går så kommer jag att åka dit ändå. Och gå på safari med Carolina”

”Vad som än händer så kommer jag alltid att hålla på landslaget. Jag är född i juli -82, när jag låg i vaggan hade jag flaggan i handen”

”Journalister ska inte ha ditt telefonnummer. De får ringa nummerupplysningen”

”Om du skriker, gestikulerar, lever på gatan och inte kan låta bli att sparka på en boll som råkar rulla förbi… du kanske inte vet om det, men då är du född i Bari Vecchia (Gamla stan i Bari)”

Och så till sist, som en dessert efter desserten, det kanske finaste av alla, en filosofisk spjutspets från ett galet litet geni i Genua:

”Att vara ifrån Södern är att vara perfekt, att veta hur man lever i rikedom och fattigdom, att tala med den gode och med brottslingen; att leva många liv, som jag gör”.

/Simon Bank

PS. Det ryktas förresten att Mister Lippi kommer att finnas på plats under Lanterna-derbyt i Genua på lördag kväll. Som om den matchen behövde laddas med mer innehåll, mer drama.

Mellan frukost och boarding på Baraja, last call for Barcelona, men vad vore jag för sorts människa om jag inte gav er en teaser, något att se fram emot under dagen?

Efteranalyserna av Real Madrids marängporösa mangling av Zürich får vänta tills vi landar på katalansk mark, men en liten miniutblick hinner vi med – och jag lovar att spinna vidare på tråden när tid ges framåt kvällen.

Fantantonio Cassano har nämligen gjort det igen. Pojken har gett ut en ny bok, den här är full av cassanate och utgörs av 365 citat från el Pibe de Bari.

Jag hinner bara med att ge er ett, från Fantantonios/El Pibes/Peter Pans andra bok:

– Jag är den förste som skrivit fler böcker än han läst.

Vill ni inte ha mer har ni hamnat i alldeles fel blogg.

/Simon Bank

Njae… Champions League tog inte riktigt fart den här kvällen heller. Vi fick egentligen inga nya besked, utan bara bekräftelser på sådant vi redan kände till. En del utmanare krokar visserligen i in i det sista, men i praktiken så är ju lagen som var avancemangsfavoriter för tre timmar sedan avancemangsfavoriter nu också. 

Man får ju i alla fall ge OM att de bjöd upp till dans nere på San Siro. Lucho González satte kvitteringsbollen, dunderklumpen Brandão snubblade upp en boll i ribban och Diawara kanonnickade ner en boll i stolproten. Men nej, Gabriel Heinzes patetiska insats vid Marco Boriellos ledningsmål innebär att Milan med all säkerhet når åttondelen.

Real Madrid är redan där, efter Gonzalo Higuaíns vinkelskott blev det enda i en match mot Zürich som jag misstänker att Simon Bank undrar varför han egentligen besökte.

***

Ivica Olić såg i alla fall till att Bayern München gjorde sin förbannade plikt mot Maccabi Haifa, men efter den övriga höstens allmänna uselhet måste de likafullt åka till Turin och vinna. Juventus var i sin tur aldrig nära att säkra avancemanget, utan Fernando och Marouane Chamakh underströk i stället det något oväntade faktumet att Bordeaux varit den här gruppens bästa lag från början till slut.

***

Betydelsen av Beşiktaş skräll på Old Trafford ska inte övervärderas, även om det ju har sin charm att se hur Rodrigo Tello vågade och hur Ben Foster alltid tycks ha marginalerna emot sig.

I matchen som gällde något gjorde CSKA Moskva det som krävdes, vände och vann mot Wolfsburg. Bosniern Edin Džekos ledningsmål raderades ut av tjecken Tomáš Necid och den allt mer imponerande serben Miloš Krasić.

***

Och redovisningen av den meningslösa gruppen? Okej, därom är vi nödda och tvungna. Nicolas Anelka stötte in bollen i Porto. Simão andravågade in Atlético Madrids kvitteringsmål, efter att Nenad Mirosavljević givit cyprioterna i APOEL ledningen.

***

Men ärligt… Även om det inte var några glamourlag i elden var det fan roligare i Premier League ikväll, både bättre matcher och snyggare mål. Hårt prövade Hull gjorde 3-0 på Everton på en halvtimme. Stephen Hunt pangade in en andraboll, the-brother-of-Michael-Andy Dawson satte en finfin frispark och min gamle polare Dean Marney fick hjälp av ett försvarsben. Everton hämtade sig med dubbla reduceringar, men hann aldrig ikapp.

Och på det här klippet ser ni hur multimiljonmanagern Roy Hodgson fått Fulham att spela som 50-talets Real Madrid. 3-0 på Blackburn, Erik Nevland och Clint Dempsey (2) fick äran att pricka av anfallen.

/Erik Niva

Det är klart att det bär emot, men eftersom han fyller år (16) om ett par dagar så må det väl vara hänt: Erik Nivas genomgång av storväldenas fotbollsfajt var lika fenomenal i bloggen som i magasinet.

Däremot ska ni förstås avkräva honom en regelrätt analys av när Sverige stod som högst på den historiskt hypotetiska herraväldeskartan. Han har en liggande, vettni.

Själv har jag gnuggat sömnen ur ögonen, bordat en flygmaskin, åkt neråt, inåt, och landat i Madrid. Den enda europeiska huvudstad som fått sitt namn av muslimer, sägs det. På vägen grottade jag ner mig i den spanska och italienska pressens terapisessioner efter gårdagsslakten på Camp Nou.

La Gazzetta dello Sport konstetarar mest det alla såg, men är – tycker jag – väl hårda mot Júlio César. Visst var han värd mer än en sexa i betyg?

Den katalanska pressen är sitt vanliga kissa-ner-sig-av-glädje-jag, som alltid efter den här sortens euronights. Själv noterade jag mest en lite undangömd siffra i statistiken som står ut som en förklaring till Barças magiska uppvisning, och det är inte betygssiffrorna för Xavi eller Iniesta, inte bollinnehavet eller skotten på mål – utan den här siffran:

47.

Så många gånger stal Barça bollen från Inter. I första halvlek. Mer än en gång per minut. De vann matchen med 2-0 men presspelet med 100-0. Det är ju så att deras defensiv vilar på deras offensiv, att motståndarna är så trötta när de väl får bollen att de blir oerhört sårbara.

Annars hyllar de mest de 93000 i publiken, och de elva som fick alla att glömma Messi och Ibra. Som Sport uttrycker saken: ”Europa darrar – mästarna är tillbaka”.

Madrid-pressen skiter rätt ordentligt i vad som händer ute i provinserna. Eller, det gör de förstås inte, men de låtsas bra. Istället fokuserar de på C-Rons comeback i Sant Ikers hundrade CL-match.

Det gör jag också, men inte mer än att jag hade roligare åt läsningen om Real Madrid-stjärnornas stenhårda vardag i ett av de länder som drabbats hårdast i Europa av finanskrisen.

Royston Drenthe hade det nämligen väldigt jobbigt under träningen ute i Valdebebas. Jo, själva träningen gick fint och så. Han kan nog få lite speltid i kväll. Men när han väl var på väg in i duschen upptäckte han att något väsentligt saknades.

Han hade tappat ett av sina örhängen!

Ni vet ju hur irriterande det där kan vara. Nu rörde det sig inte om några speciella örhängen i och för sig, men de var ju fulla av diamanter och gick trots allt loss på 60 000 kronor (styck). Men det är ju störigt ändå. Någonstans ute i Ciudad Real Madrid ligger alltså något och blänker, om ni hittar det så vet ni vem det tillhör. Royston går och hänger med huvudet.

Så långt Spanien.

Mer Champions League? Okej, ett tips: Satsa era pengar på oavgjort mellan Bordeaux och Juve ikväll. Båda är förstås väldigt nöjda med en poäng var, även om chanserna till Girondins-vinst har ökat lavinartat sedan de bytte ut sin speaker. Eller, rättare, de har bytt ut den som läser upp laguppställningarna.

Till matchen mot Valenciennes senast lät de jobbet göras av Véronique Augereau och Philippe Peythieu. För en svensk är det fullkomligt obegripligt, men grejen är att att de där två i 20 år har gjort rösterna som Marge och Homer i den franskdubbade varianten av the Simpsons.

Roligt? Jorå.

Effektivt? Närå.

Bordeaux förlorade den där matchen, deras första hemmaförlust på 39 matcher. Doh!

•••

…och så är jag skyldig er en ursäkt. Jag vet inte varför jag inte uppmärksammat den kanske intressantaste beskrivningen av alla av Thierry Henrys hands-assist i förra veckan.

Medan världen förfasade sig över Martin Hansson, fotbollen, Titi eller en kombination av allihop (argentinska Olé rubricerade händelsen med en kombination av politisk inkorrekthet och briljans: ”Mano Negra”) så bestämde sig Frankrikes fotbollsförbund för att göra en helt egen tolkning av Henrys hands.

Den fanns inte.

På FFF:s hemsida beskrevs Gallas 1-1-mål helt enkelt så här:

”Efter en lång frispark får William Gallas tag på bollen och gör mål från nära håll”.

Jamendåså.

•••

Innan jag ger mig ut och gör Madrid så mycket man hinner göra Madrid på ett par novembertimmar så ska jag också ge er en annan domarskandal.

Gänget på dirtytackle har grävt fram en solskenshistoria från kroatiska förstaligan och en match mellan ligatvåan Sibenik och Medjimurje från i lördags.

Ni förstår, det var så att en liten kissemiss fick för sig att ta en promenad in på planen, till allmän förnöjelse. Medjimurjes målvakt, den djurälskande humanisten och Napoli-supportern Ivan Banovic, gjorde det enda rätta: Han plockade upp katten, bar den vänligt ut från planen och släppte ut den genom ett hål i ett stängsel.

Inte ett öga var torrt. Ja, utom domarens då.

Han varnade helt enkelt Banovic för att han lämnat planen utan tillåtelse. Dog Man Fascist.

Nu tycker jag att ni, i sann sociala medier-anda, tar och blir kompisar med Katt-Ivan allihop. Så hörs vi när Real Madrid gjort 3–0 på FCZ.

/Simon Bank

Jag sitter just nu och går igenom gamla nummer av Sportmagasinet, inför det slutliga avskedsnummer som ska till pressarna i början av nästa vecka.

Och då slog det mig – här fanns ju en diskussion som jag helt glömt att skicka ut på remiss på det sätt som jag hade tänkt. I somras skrev jag en krönika som gick igenom vilka förutsättningar som hade gällt ifall vi förflyttat alla historiska imperier till nutid. Vilket skulle ha fått ihop det bästa representationslaget?

Konkurrensen tycktes från början enorm, men tunnades ut ganska snabbt. Som vanligt handlar ju mycket om strategi, och de härförare som koncentrerat sina landvinningar till fotbollskartans svarta fläckar har inte mycket att hämta här.

Han- eller Mingdynastin? Umayyad- eller Abbasidkalifatet? Nej, såväl bortre som främre Asien är helt enkelt för tunt på talang, och till och med Alexander den Stores makedoniska välde faller på att ha valt att expandera österut.

Den enda riktiga slutspelskandidaten från den här delen av världen visar sig något oväntat vara Mongolväldet, närmast utmanat av Attilas hunner. Efter att Djingis Kahn lämnat över förbundskaptensrollen till Kublai Kahn så trängde sig den mongoliska hären snabbt närmare Centraleuropa. Hade imperiet bara behållit sin dåvarande position hade de kunnat hämta Andrej Arsjavin och Andrij Sjevtjenko från de västra delarna av sitt rike och Park Ji-Sung från de östra – men till sist är de ändå chanslösa i och med att de helt saknar en stark stomme av egenfostrade spelare från de egna leden.

Större förhandsförhoppningar hade vi på de gamla Syd- och Latinamerikanska civilisationerna, men med facit i hand tvingas vi konstatera att de underpresterat. De saknade äventyrslystnad, brast i de egna ambitionerna.

Aztekerna kom knappt ens utanför Mexiko. Inkariket sträckte sig mest över bergstrakter, och kom aldrig tillräckligt långt österut för att tappa av den argentinska talangpoolen. Mayaindianerna var visserligen vana att prestera under press – matcherna i de mesoamerikanska bollsporterna slutade ju ofta med att det förlorande lagets lagkapten fick huvudet avhugget –  men utbudet bland de Centralamerikanska spelarna är ändå för skralt.

Nej, relativt tidigt under turneringen stod det klart att finallagen skulle gå att hitta bland de imperier som utgick från Medelhavet. På ena halvan fanns de civilisationer som vände blickarna inåt Europa, på den andra de som hade hela världen som upptäcktsfält. Och medan Romarriket gjorde processen ganska kort på den europeiska kontinenten var kampen om världshaven långt tuffare.

Både det brittiska och de franska imperierna får ihop starka uppställningar, men faller på att i någon mån prioriterade kvantitet framför kvalitet. Finalen i mästerskapet mellan världshistoriens absolut mest slagkraftiga fotbollsimperier står mellan Romarriket och Spanska imperiet.

Och först är vi ju tvungna att reda ut oklarheterna i förutsättningarna. Formellt sett är de spanska spelarna tillgängliga för spel i båda lagen, men vi förutsätter ändå att de väljer att spela det välde som utgår ifrån deras hemland. Romarriket kompenseras genom att Cristiano Ronaldo får klartecken som portugis, trots att han växte upp på det Madeira som romarna aldrig nådde.

Spanska imperiet (4-1-2-3): Iker Casillas; Sergio Ramos, Carles Puyol, Diego Godin, Juan Vargas; Javier Mascherano; Andres Iniesta, Xavi; Leo Messi, Fernando Torres, David Villa.
Förbundskapten: Hernán Cortés.

Romarriket (4-4-1-1): Gianluigi Buffon; José Bosingwa, Nemanja Vidic, Rio Ferdinand, Patrice Evra; Cristiano Ronaldo, Steven Gerrard, Mohamed Aboutreika, Franck Ribéry; Wayne Rooney; Edin Dzeko.
Förbundskapten: Julius Cesar.

Tips? Synpunkter?

/Erik Niva

När de tänkta huvudpersonerna var frånvarande – Z och Messi deltog inte på sitt sätt, Eto’o deltog inte på sitt – kom bjässematchens förgrundsfigur att bli en annan.

Xavi, som i vanlig stil var bäst på plan? Dani Alves, som ensam ägde sin kant? Nä. Thierry Henry, som kämpade sig tillbaka mot någon form av normalitet. Efter en fuskarvecka som fått enorma konsekvenser för både honom själv och hans familj var det en laddad Titi som fick ansvaret att leda Barcelonas anfallslinje. Han gjorde det väldigt bra. Han var aktiv, fokuserad, rörlig och rejäl. Dessutom skarvade han fram Piqué till förstamålet, och gjorde en avledande löpning som öppnade för Pedrito att kröna ett fantastiskt, Xavi-regisserat anfall med att bulta in bollen.

Klasskillnaden var löjlig.

Jag tillhör ju de som anser att det egentligen inte varit något fel på Barcelona den här hösten – bortsett från ett 1-på-1000-resultat mot Rubin och en aningen formsvag Leo Messi – och blev inte överraskad av den här styrkedemonstrationen. Inter? Ingenstans. Ingenting. Samma gamla tröga tempoproblem som vanligt, för ett lag som bortsett från den där slutforceringen i Kiev gjort ett bedrövligt gruppspel. Nu blir det väl ändå de stora dinosaurierna som klarar sig, men hade Alejandro Domínguez cykelspark gått in i Kazan hade det blivit riktigt intressant.

***

En bjässe har i alla fall redan fallit. Precis som väntat bröt ett imponerande Fiorentina ny klubbhistorisk mark i och med segern över Lyon. Juan Vargas straffmål skickar de lila vidare, på ett sätt som gjorde att det kvittade fullständigt att David Ngog skarvade in ett tidigt vinstmål för Liverpool i Ungern.

***

Roligast i övrigt är väl att Unirea Urziceni faktiskt ligger i pole position inför slutomgången, efter att Sevilla-serben Ivica Dragutinović demonstrerat att han inte bara kan ta stryk av Felipão Scolari – han kan göra oförklarliga självmål också.

Nu tror jag nog ändå att Stuttgart klarar det till slut. I de hopplösas slag var de lite mindre hopplösa än Rangers. 19-åriga egenprodukten Sebastian Ruby stötte in ledningsmålet, det alltmer nyttiga storförvärvet Zdravko Kuzmanović nickade in tvåan.

***

Arsenal har redan defilerat hem den löjligt svaga Grupp H, men de gjorde i alla fall sitt för att sätta färg på en Standard-match som egentligen var betydelselös för dem. Samir Nasri skarvade elegant in ettan, Denilson satte ett distansskott förbi en blundrande målvakt.

Och mer blev det inte av en rätt blek och karaktärslös Champions League-kväll.

/Erik Niva

Men se på fan.

Ingen Pulga, ingen Ibra, ingen Wesley och inget party?

Äh, det ger sig.Det mest fascinerande är ändå att Abidal, mannen som inte kunde gå och som – om han nu kunnat gå – inte kunnat gå ändå eftersom han låg döende i svinis, just den mannen tog sin säng och gick och är med i startelvan.

Just i detta nu leder Captain Carles ett babyblått Barça in för uppvärmning, Sammy Eto’o har redan fått sina ovationer och nu dundrar Guardiolas favoritlåt med Coldplay över tot el Camp. Jag hade bara velat ha ett mål i Ryssland också, så hade det varit otäckt på riktigt. Men man kan inte få allt.

Streamsåg första halvleken, och slogs av ett par småsaker:

•Dominguez var, när Rubin väl kommit in i det, otrolig och drog hela anfallsspelet över till vänsterkanten. Hade han satt sin bicicleta hade han varit kvällens hjälte redan då.

•Gökdeniz? Anonym och lite försiktig.

•Sjevtjenko tog den där sortens defensivjobb som han gjorde när han var som bäst, med den sortens lyster han hade när han var som bäst. Resten har han till väldigt stor del tappat, men den biten räcker för att man ska få torka nostalgitårar och applådera lite stillsamt.

Nu är det dags för match. Matrix poserar för fotograferna när de andra värmer upp. Mind Master Mou kollar upp mot stjärnorna. Partitissima på ingång. Eftersom anfallsstjärnorna är borta blir det laget som får göra mål för Barça. Och eftersom Sneijder är borta är det tyngden som får avgöra för Inter.

1–1, and happy faces?

/Simon Bank