Vindaloo, Violence, Vukovar.

av Simon Bank

På plats i Italien, det är som bekant hit hela världens blicka… äh, glöm det.

Sverige ska möta ett måttligt intresserat Italien i Cesena på onsdag, här pratas det mest om geniet som kuppade in en Cassano-protest under Hollands-matchen i Pescara igår och själva är vi förstås mest nyfikna på vad Erik Hamrén har på gång.

Men det är bara söndag, så vi tittar mer bakåt än framåt än så länge – och jag har fått ett skäl så gott som något att plocka upp en gammal blogg-och-blåvitt-tråd som Erik Niva spann fram häromveckan.

Ni minns Roger Gustafssons tvärsäkra teorier om att tiotusen träningstimmar tar vem som helst från noll till världsnivå? Varken ni eller vi köpte väl den tanken fullt ut, men det finns det andra som gör. I gårdagens the Guardian klev nämligen den gamle konstkapitalisten Damien Hirst in i talangdebatten med följande uttalande:

– Vem som helst kan bli som Rembrandt. Jag tycker inte att en målare som Rembrandt är ett geni. Det handlar om frihet och mod. Om blicken. Och den kan man lära sig. Det är det som är det fina med konst, vem som helst kan göra det om man bara tror. Med träning kan du skapa fantastiska målningar.

Hirst är världens genom tiderna störste konstnär när det handlar om att göra pengar på sin konst. Hans claim-to-fame var de där formalindränkta djurkropparna som var både formmässigt och innehållsligt briljanta, sedan har han följt upp med fantastiska, pseudoreligiösa fjärilsvings-montage och rätt smaklösa kapitalistkonceptkonstverk. Häromåret ställde han ut ett kranie med mer än 8000 insprängda diamanter, ett verk som gick loss på närmare en miljard kronor.

skalle.jpg

I fotbollsvärlden har han mest hängt med som en del av Fat Les, gruppen som dyngade iväg halvparodin Vindaloo inför VM 1998. Med travestivideo och allt. Och nu stiger han alltså fram som en försvarare av Roger Gustafssons änglagårds-teorem om att talang egentligen knappt finns.

Varför då, undrar ni?

Jo, det skulle ju kunna ha något att göra med att Damien Hirst just ställt ut ett gäng målningar, för första gången – och att de sågats hårdare än något annat på den här sidan NyhetsankornaBerns.

•••

Förresten – ni har hört om båtarna som föll offer för Egypten–Algeriet. Ni har läst om matchen och stenkastningen. Och ni vet att tidningarna i Nordafrika slår försäljningsrekord stup i kvarten tack vare det där hatmötet.

Det är nu inte det enda som journalisterna slår. I dag har det dessutom sipprat ut uppgifter om att det gick rätt hett till på pressläktaren efter Egyptens 2–0, det ska ha uppstått rena slagsmål mellan algeriska och egyptiska journalister. Intressant.

•••

Förresten 2 – ni har hört och läst mycket om Bosnien, och förklaringsmodellerna till varför just Balkans landslag betyder så mycket, varför de räknas.

I lördags spelade Kroatien en fullkomligt betydelselös träningsmatch mot Liechtenstein. Den betydde väldigt mycket för Kroatien. Inte för de 5–0, inte för de 90 minuterna – utan för att det gått arton år sedan de fruktansvärda striderna i Vukovar, som blev en vändpunkt i inbördeskriget.

Före matchen besökte det kroatiska laget minnesmärken och gravplatserna för de stupade, under matchen sjöng publiken sånger och visade banderoller. 

– Det är inte normalt att göra sånt här på matchdagen, men det var vad alla spelare ville göra. Jag är oerhört glad att vi besökte Vukovar, för om det inte vore för den staden och de som försvarade den så skulle det inte finnas vare sig ett Kroatien eller ett kroatiskt landslag, sa Slaven Bilic.

Det är ingen förklaring till krigets var, hur och varför. Däremot säger det en hel del om varför vissa nationalstater och landslag har en starkare identitet än andra.

/Simon Bank

Jedna si jedina

av Erik Niva

Ni har fått Simon Banks blogganalys, ni får min matchkrönika här.

Men nu ska ni få det allra bästa minnet från en kvalhelg i Portugal. När jag hade några timmar över efter lördagslunchen så gjorde jag den här klassiska turistgrejen, klättrade upp på Lissabons högsta kulle för att besöka medeltidsfästningen Castelo de São Jorge.

Jag hade inte varit där på nästan tio år, och kände att det var dags att se Lissabon från ovan igen.

Utsikten är ju enorm. Åt ena hållet – floden Tejo, Golden Gate-bron över till andra sidan och så kristusstatyn där långt borta. Åt andra hållet – Lissabons stadskärna, långt där nere någonstans.

uitzicht-kasteel-op-stad-bijna-mouraria.jpg

När man står där på fästningsmurarna är man så högt uppe att det i stort sett är helt tyst. Alla stadsljud försvinner, till och med trafikbruset. Men så, plötsligt… Långt därnerifrån steg ett muller. Starkare och starkare, tydligare och tydligare. Efter ett litet tag förstod jag att det var sång jag hörde, och när refrängen kom var den så stark att jag till och med hörde vilken sång det var.
– Jedna si jedina, moja domovina. Jedna si jedina, Bosna i Hercegovina. Du är det enda, hemland som jag har. Du är det enda, Bosnien och Hercegovina.

Den gamla nationalsången, den som skrevs om i slutet av 1990-talet av politiska skäl. Hundratals meter nedanför fötterna hade BHFanaticos matchsamling nere på Rossio-torget. Och de sjöng så att de hördes över hustaken, förbi fåglarna, ända upp till Lissabons allra högsta punkt.

Lite senare gick jag förbi det där torget, träffade blågula fans från Borås, Malmö, Karlstad, Helsingborg, Göteborg, lyssnade på deras historier och hörde på deras gamla herdesånger uppifrån de bosniska bergen. Det var fina timmar.

Fotboll är kul. Folk tenderar att vara ännu roligare.

***

On another note såg jag ju inte själv Egypten-Algeriet, men jag har så smått börjat sätta mig in i efterspelet. Tydligen brann Marseille inatt igen, efter att nordafrikanska ungdomar från båda sidor drabbat samman nere vid Vieux Port. Och jag noterar att fotbollskravallen därmed nått en ny dimension. Det där med att kasta sten mot polisen och slå sönder skyltfönster är tydligen gårdagens metodik – numera sänker huliganerna båtar. Minst två stycken gick tydligen till botten, ytterligare fyra, fem ska vara totalförstörda.

Efter allt som har hänt runt den här kvalmatchen – och allt som garanterat kommer att hända inför avgörandet i Sudan – är det ju befogat att fråga sig hur det kan bli såhär. Hur kan en fotbollsmatch få två bjässar till nationer att i vända sig mot varandra, från parlamenten ner till gatorna?

Jo, inför matchen försökte BBC ta reda på det, genom ett samtal med en egyptisk representant och en algerisk företrädare. När man lyssnar igenom den intervjun ter sig inte längre det obegripliga käbblet längre fullt lika obegripligt.

/Erik Niva

Zlatan goes to Zenica

av Simon Bank

Nordafrika var alltså stället att vara på den här kvällen (om man nu inte var algerier, that is). I Europa blev de riktigt stora matcherna precis som riktigt stora matcher riktigt ofta blir:

Inte så mycket att se på.

I tur och ordning – eftersom jag har ett plan att hinna till – så var det här vad vi fick:

Ryssland spelade ut Slovenien så att det stod härliga till. Det var handbollsrull långa stunder, Arsjavin och Pavljutjenko kombinerade, Biljaletdinov the Russian Lad – följde upp, och det kunde eller borde varit 4–0 en bit in i andra.

Det blev 1–0 av the Russian Lad.

Det blev 2–0 av the Russian Lad.

Slovenien borde varit over and done with där någonstans, men av någon anledning började Hiddinks pojkar att tänka på slutsignalen, medan Slovenien öste på för att de var piskade att få med sig i alla fall någonting hem till Ljubljana. Matjaz Kek skickade in Nejc Pecnik och fick märkligt nog 2–1 i slutminuterna.

Slovenien överlever till onsdag, men som matchen såg ut är det inte mindre än ett mirakel. Ryssland tar det här.

•••

Grekland spelade Rehhagel-fotboll som den sett ut i det här kvalet. Ukraina kom dit och rullade boll utan att veta i vilken riktning de ville riktigt. Matchen blev därefter, passivt och lågintensivt och chansfattigt. Salpigidis spelade istället för Charisteas, grekerna lyfte rätt lite utan försökte jobba sig igenom med passningsspel.

Det blev 0–0. Grekerna hade flest chanser. 50–50 i Donetsk.

•••

Domenechs Frankrike är inget lag att tycka om (jag gör det ändå, mot bättre vetande, eftersom jag tycker om pastis och tryffelbrie och mandelbriocher och solnedgångarna i Nice och IAM och Paris och moules frites och Audrey Tautou och France Gall och Gourcuff och Alain Giresse. Bland annat). Parispojkarna Anelka och Titi Henry ska ordna allt offensivt, Gourcuff är den ende konstnären med pigga fötter, och de försöker kontrollera sig igenom sina matcher. Ibland blir det 0–0, ibland vinner de med 1–0, väldigt sällan är det intressant att titta på.

Croke Park balanserade Domenech sitt mittfält defensivt, med 2xDiarra som bas, och när Irland vräkte på inför sin magiska hemmapublik så tog Frankrike emot de första sju-åtta smällarna i magen. Men de stod för dem, och så krånglade Anelka in 1–0 via Sean St Ledger.

Frankrike vidare, 90-10.

•••

Och så hjältarna i BiH, då. Erik Niva rullar hatt nere i Lissabon, och jag är inte man nog att kritisera Ciro Blazevic på egen hand men… visst fan borde han spelat Pjanic?

Portugal är det lite Frankrike över. Vackra spelare, blekt lag.

Blazevics bosniska bataljon är ju som allra bäst när de vräker på, men mot Portugals bollskickliga passningskollektiv orkar man inte riktigt spela den sortens fotboll, inte på bortaplan i alla fall.

Så Portugal rullade, och BiH skickade in ett par spjut i den dominansen emellanåt. Utan Pjanic var de inte så vassa som de skulle kunna vara i det tidiga anfallsspelet, dessutom var Dzeko blekare än vanligt (sitt första avslut drog han 30 meter över, det var fint att se ambitionen…).

Men vafan, de har klassen, de har Ibisevic och efter att monster-Bruno Alves hade monstrat in 1–0 hade de också de bästa chanserna.

Portugal spelade Muhammad Ali-fotboll efter paus, rullade runt och tröttade ut, men utan knockslag – och om det inte varit för att gud ville ha det så så hade det straffat sig. Dzeko vaknade på slutet, hade ett fint skott och med en minut kvar nickade han i ribban, varpå Habo-hjälten Zlatan Muslimovic fick öppet mål men satte bollen i stolpen.

Portugal är ett nervöst kollektiv som behöver sin C-Ron för att ha något att tro på. Bosnien var inte särskilt nära sin normala nivå, men på onsdag kommer de hem till Zenica och spelar inför en lite småintresserad fotbollspublik som säkert kommer att applådera hjärtligt.

Chans att BiH går vidare: 50 procent.

Chans att Bilino Polje står kvar efteråt: 50 procent.

Chans att Ciro i så fall dansar sig till en hjärtinfarkt: 92,8 procent.

Nu ska jag lägga mig och dra mig tills klockan ringer 04.20.

/Simon Bank

Mark on the Bus

av Simon Bank

Är det det hemskaste jag sett? Bra nära.

En kort resumé: Algeriet, världens mest misshandlade VM-nation 1982, var på väg till ett nytt VM, allt de behövde göra var att åka till Kairo, undvika att förlora med mer än ett mål, och hämta ut biljetterna till Sydafrika.

Jag släppte första halvlek, såg Grekland promenera marginellt snabbare än Ukraina istället i en sanslöst sömnig kvalmatch. Andra halvlek var jag i Kairo, och jag unnade verkligen Algeriet det här. De har haft tunga år, de har haft sina gamla drömma och sina gamla hjältar och de har spelat bra i kvalet med ett lag där de flesta av spelarna är eller har varit hjältar i Ligue 1. Intresset har varit febrigt, stortidningen Echourouk har sålt någonstans mellan en och en och en halv miljon tidningar idag, de räknade med att slå det rekordet imorgon.

Spelarna skulle alltså bara bli hjältar.

De kom till Kairo, till ett nordafrikanskt och muslimskt idrottsligt inbördeskrig, fick bussen sönderkrossad av gatsten och sprang in inför en fenomenalt fanatisk egyptisk hemmapublik.

70 000 egyptier, 2000 algerier. De oddsen.

Algeriet åkte på 1–0 efter ett par sekunder (Zaki), men reste sig och hade kontroll på hela andra halvlek, med väldigt få undantag. Vore det inte för Essam El Hadary som gjorde en +++++-insats i Egyptens mål hade Algeriet kånkat hem sin slutspelsplats redan en bit in på andra halvlek.

Men de gjorde inte det, och allt kokade ner till när Egypten, inför den där publiken och med den där bakgrunden till matchen, skulle få Chansen. När Gaouaou styrde undan en nick med matchens bästa räddning såg det färdigt ut.

Was it fuck.

Sex minuters stopptid, efter fem av dem lyfte lille Emad Moteab och nickade in 2–0 vid stolpen.

I 95 minuter var Algeriet i sitt första VM på 24 år. Efter 96 minuter var de däckade. På onsdag spelar de skiljematch mot Egypten på neutral plan i Sudan. Klarar de att resa sig nu är det en av de största bedrifter det här kvalspelet sett.

/Simon Bank

Do You Qualify?

av Simon Bank

Lite efter paus i Ryssland–Slovenien (2–0, 2 av Russian Lad, Arsjavin har precis fått en varning som kunde varit mer), God Save the Queen i Doha, andhämtning i andakten inför en andäktig fotbollskväll.

Ska vi bryta av med lite politik? Visst ska vi.

Det är en intressant vecka för kombinationen fotboll och politik. Inte bara för stenkastandet mot en spelarbuss i Egypten eller för det naturligt nationalistiska flaggbärandet i Aten eller bland BiH-fansen i Lissabon.

Stora spelare har också tagit sitt samhällsansvar, och eftersom vi har tre har vi ett fenomen.

Först: Didier Drogba – professionell superstjärna, domarskällare, filmare, målkung och håroljekonsument – har en status hemma i Abidjan som går utöver det fattbara. Därför är det värt att uppmärksamma även här, låt vara att han gör en del med den statusen. Ni har säkert redan läst att han skickade de 40 miljoner kronor han får för att dricka brunt sockervatten från Amerika till Abidjan och bygget av ett modernt sjukhus. Vi skriver det en gång till. Omtanken glädjer oss.

Sen: Ronaldo – professionell brassestjärna, chokladätare, skyttekung, legendar och Inter-ex – har suttit i storpolitiska möten i São Paulo i veckan. Medan Palestina-vänliga motdemonstranter skrek ”nazist” efter Shimon Peres satte sig Ronnie ner och bytte Corinthians-tröjor med Israel-presidenten.
– Fotboll är krig utan blodspillan, sa Peres. Dagens vinnare är morgondagens förlorare, det är det som är så fint med fotboll.

Ronaldo själv lovade att komma till Israel och hälsa på fotbollsälskande barn. O Fenômeno är FN-ambassadör, som bekant, så Peres gav honom en israelisk landslagströja och slog fast att Ronnie ”står för fred”.

Sist: Hela Frankrikes favorit-PSG-supporter heter ju Nicolas Sarkozy. Frankrike möter Irland i kväll, och ni har säkert läst den där irländska, fejkade satir-växlingen mellan irländska FA ochd en franska regeringen. Ni vet, den där Irland påstås håna Sarkos längd. Eller brist på längd, rättare sagt.

Det var ju kul, det där. Problemet är att ingen satir är bättre än den Sarko stått för själv. Det är lite som när folk hånar Joey Barton, bara för att bli besegrade av Joey Barton själv. Han är liksom bortom all satir, och det är Sarko också.

Ni såg dokumentärerna och hörde analyserna när vi i måndags högtidlighöll 20-årsminnet av Berlinmurens fall. Stora ting, stora minnen, stora känslor. Och eftersom Sarkozy är en stor president så passade han på att tala om för hela världen, via sin Facebook-sida, hur det egentligen gick till den där dagen, den 9 november 1989.

Det vill säga, att Sarko – borgmästare i Neiully-sur-Seine vid tiden – hörde på morgonen att grejer höll på att hända i Berlin, drog dit och alltså fanns på plats med en hacka och attackerade muren från västsidan tillsammans med alla rusiga, unga tyskar.

Fint, va? Problemet med det här jävla internet är bara att folk undersöker en massa saker. Många granskade alltså Sarkozys uppgifter, och insåg snabbt att han inte alls var där den 9 november. De visste att ingen rimligen visste på morgonen den 9:e vad som var på väg att hända, och de visste att det inte var på västsidan som det hackades mest i muren.

Framför allt visste de att Sarkozy besökte Berlin först en vecka senare, det finns det till och med bilder på.

Om den irländska satiren föll lite platt till slut så överlever den franska lite längre. Samtidigt som Sarkos Lars-Ohly-bluff genomskådades så rullade en stor internetsida igång full av bilder av historiska händelser: Frankrikes VM-guld 1998, Kennedy-morden, månlandningen, Dagen D, Woodstock.

Vad de har gemensamt? Äh, det är bara att läsa namnet på sidan: Nicolas y était. ”Nicolas var där”.

Läs, njut, och ladda för nästa match. Allez les Bleus! Hajmo Bosno!

/Simon Bank

PS. En sak till, apropå Frankrike. Det finns en enda människa i hela fotbollsvärlden som är okänslig/obegåvad nog för att en vecka som den här, när matcher inleds med tysta minuter för Robert Enke, säga att ”om jag hade lyssnat på mina kritiker hade jag tagit livet av mig för längesen”. Den mannen råkar vara fransk förbundskapten. Om Frankrike missar VM kommer jag i alla fall inte att sakna Raymond Domenech.

Are You Ready For the Country?

av Erik Niva

Har släpat mig ner till Lissabon för att skriva om det bosniska succélaget som nu ska riva den sista barriären mot VM. Ni har all bakgrund och så i artikellänken ovan, men jag tänkte även försöka förklara varför det här laget har lyckats snärja mig så effektivt.

Bosnien bryr sig.
 
Så enkelt är det i grund och botten. Jag gillar det här lagets bakgrund och historia, jag gillar deras spelare och jag gillar alla svenskkopplingar som finns – men framförallt gillar jag att alla som är inblandade är så oerhört engagerade, brinner så enormt för Bosniens framgång.
Under en vecka då diskussionen mest handlat om hur landslagen spelat ut sin roll, om hur spelare som Zlatan Ibrahimovic inte längre kommer att representera sina nationer, så är det en sådan befrielse att komma i kontakt med det här laget.
En spelare beskriver stämningen med orden ”varje dag med det här laget är som din bästa kompis födelsedag”. 19-åriga Lyon-geniet Miralem Pjanić får inte spela – kapten ”Ćiro” Blažević tycker att balansen blir bättre med gamle uven Samir Muratović – men klagar inte ändå:
– Hade du frågat 100 andra tränare över Europa hade alla tagit ut mig. Men jag sitter gärna på bänken eller till och med på läktaren, bara för att jag älskar att vara tillsammans med de här killarna.
Målvaktstränaren Enver Lugušić jobbar till vardags med Shanghai Shenhua, men har under kvalet betalat sina egna flygresor från Kina för att kunna vara med och hjälpa till. Lagkaptenen Emir Spahić och tuffingen Ninoslav Milenković har riskerat sina egna karriärer genom att aktivt och offentligt ställa sig bakom fansens kritik mot en korrupt förbundsapparat.
Och just fansen är ju ett kapitel för sig. Genom hela Europa – från Arlanda, över Amsterdam, ner till Portugal – korkar blågula bosnier igen flygplatserna med sina färger och sina sånger. Framme i Lissabon började de ta över torgen redan i går kväll. Mellan 5000 och 10000 beräknas vara på plats ikväll, och de har rest från allt mellan Australien och USA till Askersund och Umeå.
Bland de europeiska landslagsfansen finns det två grupper som sticker ut, som lyfter hela upplevelsen kring sina respektive kval- och mästerskapsmatcher.
* Den ena gruppen är den från de brittiska öarna, med sina sånger, sin lojalitet, och sin grundmurade tradition av bortaresor. Oavsett om det är England, Skottland, Irland, Wales eller Nordirland som spelar – och oavsett var matchen spelas – så kommer de här nationerna i praktiken alltid att fylla sina bortasektioner.
* Den andra gruppen är den från Balkan. Givetvis är det så att de jugoslaviska krigen fortfarande spelar en väldigt stor roll här, och att känslan kring den egna nationalstaten helt enkelt är viktigare för de som tvingats kämpa för att få den. Inga andra landskamper i Europa betyder lika mycket – på så många olika plan – som de som Bosnien, Kroatien eller Serbien spelar.
Andra landslagsfans som förtjänar att nämnas är ju de tyska, de holländska och de polska. De turkiska och de grekiska piskar upp en infernalisk stämning på sina hemmamatcher. Sverige? Nja… Även om vi fått de här enskilda mästerskapsexplosionerna så har vi fortfarande långt kvar, vad nu de här semi-officiella institutionsrankningarna från Fifa än säger. Men vi tillhör inte längre de allra sämsta, utan har klättrat upp någonstans i mellanskiktet – och den bedriften ska inte underskattas.
Nu – Lissabon by day.
/Erik Niva

Ovale ou rond, un ballon c’est pour les cons

av Simon Bank

Döden, döden.

Jag vet faktiskt inte varför, men just Robert Enkes död tog lite hårdare än mycket annat. Erik Niva drog igenom den där Hesse-Lichtenberger-genomgången av ett mentalt mörkt isberg i tysk fotboll, av depressioner och självmordsförsök, på söndag är det begravning, och jag har till och med funderat på om det finns något att dröja vid just här när det gäller tyska målvakter.

Vi skojar ju ofta om dem här, om de oerhört starka personligheter som finns i det skrået. Speciella, egensinniga, ensamma. För komplex tankegång. För stor tragedi. Bättre att gå vidare.

Jag gör det alldeles snart. Först ska vi hylla en annan man som somnade in i veckan.

Han kallade sig Jacno, ett namn han tagit efter grafikern som designade Gauloises cigarettaskar, och han dog i cancer förra helgen, 52 år gammal.

Om ni är det minsta frankofila eller frankofona så har ni hört honom, han var med och bildade Stinky Toys, men framför allt var han en electronica-superstjärna innan electronica knappt uppfunnits. Vill ni äta en madeleinekaka av franskt 70-80-tal så finns ingen bättre artist än Jacno och hans vackra Elli: både i Stinky Toys punk och på egen electronicahand.

Tidsmagi. Och det som ger Jacno plats här, mer än att fransk popkultur alltid har sin plats, är att han hatar oss. Eller, snarare, att han avskydde sport i allmänhet, fotboll i synnerhet, och till och med skrev och sjöng om det.

I Le Sport tar han det hela vägen, och sätter varningsetiketter för idrotten:

Sport är skit

Sport kan orsaka en utdragen och smärtsam död

Sport är beroendeframkallande, börja inte

Sport skadar din omgivning allvarligt

Åldrande

Sporten skadar dina spermier allvarligt

Tankarna

Sporten orsakar mentala sjukdomar

…och så där går han på. Själv rökte han ihjäl sig, Jacno. Och i brytningspunkten mellan Enke och Jacno, mellan död och död och idrottens plats i hela det spektrat så… jag gick, i ett annat ärende, igenom gamla krönikor från Sportmagasinet och hittade något jag skrev för sex år sedan om just fotbollens roll när det ofattbara händer.

Utöver detaljerna ser jag ingen anledning att skriva om den:

(Publicerad i maj 2003)

Inför det ofattbara finns det en accepterad sanning bland oss som älskar sport, vi tar den i handen och upprepar den som ett mantra. Vi säger så här:

– Nu ser vi saker i sitt rätta sammanhang.

Sedan skakar vi på huvudet och fortsätter:

– Nu har idrotten ingen betydelse.

Det låter riktigt, det låter slutgiltigt och insiktsfullt. Men jag tror inte för en sekund att det stämmer. Jag tror att det är tvärtom. Det har jag gjort länge, men tanken slår mig igen i kväll, en kväll när Djurgårdens och IFK Göteborgs supportrar håller en tyst minut för att hedra och minnas två supportrar som omkommit i en tragisk bilolycka på väg hem från en bortamatch. Inför kriget eller döden står vi så små, maktlösa och avklädda, våra huvuden fylls av varför och stora frågor. Och var hittar vi svaren? Väldigt ofta gör vi det i konsten, i musiken eller – i idrotten.

För många år sedan träffade jag Jasenko Selimovic, det bosniska teatergeniet som kom till Sverige och blev konstnärlig ledare på Göteborgs stadsteater. Han berättade om kriget i Jugoslavien, om vad som hände i Sarajevo när krigets helvete ryckte sönder människornas vardag. Många av dem sprang slalom förbi krypskyttarnas kulor för att gå på teater, det var ett sätt att behålla

normaliteten, att inte förlora glädjen i livet. I samma sekund som vi överlever, när vi fått lite mat och lite sömn, försöker vi ta nästa steg och börja leva.

Det var därför det skrevs operor i koncentrationslägren. Det är därför ungarna spelar fotboll i flyktinglägren. En revolt mot helvetet. Det är så vi fungerar, och det är så sport fungerar.

Mina egna erfarenheter av sorg har ofta tagit vägen via fotbollen. Jag har sprungit ut på en träningsplan med mitt lag mitt i ett sorgearbete, känt mig underlig och malplacerad och på gränsen till blasfemisk, men sedan har det slutat med att jag för första gången på länge kunnat tänka en tanke som inte handlar om död och tragedi. På samma sätt har sporten krävt sin plats mitt i de stora, kollektiva tragedierna.

Se på USA, där blev idrotten en av arenorna där folk gemensamt kunde ge uttryck för sorgen efter den 11 september. Se på Afghanistan, där tyckte många att den första fotbollsmatchen efter kriget (den spelades i Kabul på juldagen 2001) var ett uttryck för att ett fritt liv återvänt, efter år av talibanstyre då allt jubel var förbjudet på fotbollsarenorna.

Eller se på Liverpool. Två veckor efter Hillsborough-katastrofen i april 1989, där 96 fans trampades ihjäl under FA-cupsemifinalen mot Nottingham Forest, spelade Liverpool en match mot Celtic för att hylla offren. Tusen och åter tusen Liverpoolfans reste upp till Glasgow, och när de kom hem var de inte samma människor som när de åkte. På Celtics läktare hade de stått sida vid sida med grönvita fans och gråtit och sjungit om vartannat tills livet återvänt.

– You’ll never walk alone, sjöng dom.

Det är det som konsten, musiken eller idrotten påminner oss om – att vi inte är ensamma, att det finns ett liv som är värt att älska och leva vidare trots att världen kan vara så jävlig och grym.

”Lev i stunden, lev i evighet”, den tanken har vi fått av romantikern Goethe, och det är den som gör att vi fortsätter älska, passionerat, lekfullt och med djupaste allvar. Mitt i en passning finns inte döden.

Har inte det betydelse?

Vad är det i så fall som har det?

/Simon Bank

More Than a Game

av Erik Niva

Det här var ju tänkt att publiceras lite tidigare, men det kändes liksom inget vidare att slänga in ett lattjoinlägg om datorspel i förrgår. Eller i går heller, för den delen.

Men det är som det är och det blir som det blir.

Robert Enke blir inte lyckligare för att vi avhåller oss från att diskutera fotbollshistoriens bästa actionspel.

För det är vad det ska handla om nu. De tunga, strategiska managersimulatorerna kommer ju alltid att vara fotbollsspelens motsvarighet till musikens ambitiösa temaskivor, till ”Shape of Punk To Come”, ”Born To Run” och ”London Calling”. Det är de som vrider tonårsliv ur sin axel och skapar de berättelser om evig saknad och längtan som enbart en begränsad transferbudget i Nuneaton Town kan generera.

Men vafan. Ibland vill man ju faktiskt bara ha ”Rocket To Russia”. Ibland vill man sjunka in i halvtimmeslobotomeringen som man når genom att hamra sig igenom ett all action-spel så maniskt att bara en Tac 2-joystick kan stå emot.

Därför. De tre bästa spelsimulatorer som datorspelsbranchen någonsin producerat. 

3. Fifa International Soccer (1993)
Egentligen var jag ideologisk motståndare till Fifa-serien. Jag var alltid en Amiga-kille snarare än Nintendo-snubbe – jag ville ha en joystick, ingen jävla rektangulär fyrknapparskonsol – men här hade vi att göra med tv-spelsfalangens första riktiga triumf över datorspelen. Jag var med från allra första början, och det var ju plågsamt uppenbart att EA Sports här hade snubblat över en spelkänsla som tidigare bara gått att hitta i videouthyrningsbutikernas arkadspel. Det är visserligen Fifa 95-97 som jag verkligen lagt ner tid på, men jag väljer ändå att nominera den här premiärversionen. Dels för att den i praktiken bara gick att spela på Sega – vilket skapade en viss svåruppnåelig exklusivitetskänsla – men framförallt tack vare geniet som namngav de fiktiva spelarna. Normalt sett är det ju en gigantisk nackdel att inte ha rättigheter till de riktiga spelarnamnen, men Fifa-utvecklarna vände det till en fördel genom ett enda penseldrag av briljans. Som center i Sverige spelade nämligen B. Thoresen. Bantar-Björn. Jag tyckte att det var vansinnigt roligt som 15-åring, och även om Bantar-Björn numera är sorgligt avliden tycker jag precis likadant idag. Frid över hans minne.

2. Sensible Soccer (1992)
Det gick inte att låta bli att skratta åt segmentet med ”Custom Teams” – du kunde låta Fruit Town möta Fish Athletic, och alltså styra ett gäng olika fruktisspelare mot en bunt snubbar med fisknamn – men den verkliga styrkan i Sensible Soccer låg ju ändå i den (nåja) gigantiska databasen av riktiga spelare. Du kunde låta den autentiska Tottenham-uppställningen möta det riktiga Arsenal-laget – och tack vare en enkel editeringsfunktion kunde du dessutom lätt uppdatera lagen med de senaste värvningarna. Dessutom kunde du lägga in helt egna lag, säg Malmbergets AIF:s 78:or. Och själva spelet var ju såklart också ändlöst underhållande, med sitt upphöjda fågelperspektiv. Du hade ständig överblick över halva planen, och tack vare den här after touch-möjligheten att skruva bollarna kunde du därigenom böja fram de mest burköppnande, försvarssplittrande passningar. Och för den delen vrida in bollen i bortre krysset från sidlinjen, några få meter in på motståndarnas planhalva.

1. Kick Off 2 (1990)
The daddy. Det enda spelet som verkligen fångat den allaction, nonstop, gutbusting, bottlebreaking, straightshooting-fotboll som är grundbulten i den brittiska fotbollens popularitet. Många spelutvecklare gick vilse i sin tro att vi ville ha bollen som klistrad vid fötterna då vi långsamt vaggade oss igenom försvaret för att till sist knacka iväg målsökande skott mot krysset. Inte visionären med det fantastiska namnet Dino Dini. Han gav oss verkligheten genom våra joystickar. Kick Off gick i 190 kilometer i timmen. Bollen studsade som en flipperkula. Den som kunde slå tre passningar i rad hade åstadkommit något historiskt, och den som lyckades dribbla av två motståndare med lädret under kontroll förtjänade Nobelpriset. Frisparkarna slog man genom någon sorts obegriplig två-vick-åt-ett-håll-och-ett-vick-åt-det-andra-hållet-metodik som var fullständigt omöjligt att kontrollera. Straffar fick man genom att strunta i bollen och istället söka upp försvararens glidtackling. Det enda tillfället då någon form av kyla premierades var vid frilägen, då hemligheten var att stampa på bollen, för att inte släppa iväg den innan målvakten var alldeles inpå dig. Tempo var annars allt i Kick Off 2, och spelade man med det engelska landslaget hade man alltid möjligheten att utnyttja sprintfenomenet R. Shaw, knacka långa bollar i kanalerna och låta honom jaga. There just was no stopping the lad. Han är nog fortfarande min favoritfotbollsspelare, alla kategorier.

/Erik Niva

Robert Enke, Nummer Eins

av Erik Niva

Det var bara tio, tolv dagar sedan Robert Enke senast diskuterades i den här bloggen. Jag hade skrivit ett inlägg om vegetarianer inom fotbollen, och kunniga läsare uppmärksammade mig på att den tyske landslagsmålvakten avsatt både tid och energi till att vara affischnamn för djurrättsorganisationen PETA.

En sådan sak berättar sannerligen inte hela historien om en människa, men något säger den.

För det första: det här var en person som brydde sig, en person med ett varmt hjärta. För det andra: det här var en person som tänkt efter, som reflekterat över hur världen fungerade och vilken som var hans egen plats i den.

Robert Enke är död nu. Han kastade sig framför ett tåg i lilla Neustadt am Rübenberge, strax före klockan halv sju ikväll.

Jag vet inte varför han gjorde det, men jag vet att han inte är den första tyske fotbollsspelare som valt att ta sitt eget liv.

Diskussionen aktualiserades igen bara häromveckan, när den förra supertalangen Sebastian Deisler släppte boken ”Zurück ins Leben” (”Tillbaka till livet”) om sin kamp mot depressionen. Deisler ville fortfarande inte friskförklara sig själv, men berättade att han i alla fall var på rätt väg, att han hade sina demoner under hygglig kontroll.

Alla har inte haft samma styrka, samma tur.

Guido Erhard var en hårt arbetande forward som spelade Bundesliga-fotboll för 1860 München och Wolfsburg på 1990-talet. Så sent som hösten 2001 spelade han fortfarande professionell fotboll, gjorde fortfarande mål. Parallellt med idrotten arbetade han dessutom också på en bok, ”Ein Leben am Abgrund” (”Ett liv vid avgrunden”), som handlade om hans manodepressivitet.

Den blev aldrig färdigskriven. Den 21 februari 2002 kastade sig Guido Erhard framför ett framrusande tåg på järnvägsstationen i Offenbach.

Redan 1981 begick en 24 år ung Alemannia Aachen-back som hette Rainer Rühle självmord, och ju mer saken har diskuterats, desto tydligare har det blivit att depressioner varit en del av tysk fotboll i årtionden.

Ottmar Walter – lillebror till nationalidolen Fritz Walter – skar sönder sin handleder på 1960-talet, men överlevde. Uwe Leifeld – som gjorde hundratals Bundesliga-matcher på 1990-talet – försökte ta sitt liv vid fyra olika tillfällen 2006. Och mellan dem fanns dussintals spelare som alla behandlats för olika former av klinisk depression.

Robert Enke har bara varit död i några timmar, och vi ska akta oss för att kasta ur oss hemmasnickrade teorier och spekulationer – ändå är det en fråga som dundrar i huvudet just nu.

Varför mår så många tyska fotbollsspelare så oerhört dåligt?

Jag är så sorgsen över att Robert Enke inte finns kvar för att försöka hjälpa oss, sig själv och alla andra att komma fram till svaret.

/Erik Niva

robertenkeneufinal.jpg

Managing My Life

av Erik Niva

Ordet ”fotbollsnörd” har blivit allt flitigare använt de senaste åren, och appliceras i stort sett på alla som har ett intresse som inte tar slut vid det svenska landslagets mästerskapsmatcher. Men nu gör vi det här på allvar. Let’s get fucking nerding, then.

Jag skrev ju ett inlägg om Football Manager 2009 när det släpptes – och kommenterade vad hela grejen runt datorspelet går ut på – men har tigit ihjäl FM 2010 fulllständigt från min position bakom en mur av blöjor.

Well, no more.

Som vanligt är det The Guardian som får fart på mig, men den här gången måste jag snubbla in på deras teknologi-avdelning för att hitta guldkornet.

En spelskribent som heter Jack Arnott listar sina tre bästa Football Manager/Championship Manager-sessioner. Framförallt öppnar han upp golvet för att läsarna ska göra detsamma, och det är verkligen så att det är kommentatorsfältet som gör hela den läsupplevelsen. Visst ska jag dundra iväg mina bästa CM-minnen – jag är old school, dammit – men framförallt ser jag fram emot att höra skrönorna från hela den övriga nördbataljonen därute.

Jag vet ju att den är större än man anar.

3. Huddersfield Town, Championship Manager 2 (1995)
Första gången jag och min kompis Jocke verkligen konverterade till CM-serien. Vi hade redan provat Championship Manager ’93, utan att bli helt övertygade. Men det här var the real deal. Det som framförallt skiljde ut CM-spelen från sina konkurrenter var den ambitiösa databasen av riktiga spelare från stora delar av världen. Själv tog jag över Huddersfield i den engelska tvåan, men gjorde dessvärre ett riktigt strategiskt amatörmisstag då jag brände hela min budget på gamla landslagsspelare på nedgång. Chris Waddle, Peter Beardsley, Chris Woods, Keith Curle… Alla kom de till Leeds Road, och alla presterade de väldigt dåligt till väldigt höga löner under en ganska kort period. Återuppbyggnaden av klubben tog flera säsonger.

screenshot978-1.gif

2. Watford, Championship Manager 00/01 (2001)
En av de sessioner som till sist knäckte min entusiasm. Spelet hade ju på många sätt börjat bli mycket lättare – jag hade sedan länge knäckt det där med att det räckte med att köpa Källström, Bakircioglu och Mokouko från Sverige för att få ett slagkraftigt CL-lag – så tanken var att inte ta den enkla vägen utan istället börja i den engelska trean och bygga långsamt. Jag spelade tillsammans med en fullständig nybörjare i ett elva kvadratmeter stort studentrum i Sundsvall, och till att börja med gick allt enligt planerna. Mitt Watford etablerade sig snabbt som ett topplag, medan nybörjaren fick sparken från Bristol Rovers. Jag byggde vidare, medan han fick ta det enda jobb han kunde få: Strombeek, det lägst placerade laget i den lägsta spelbara belgiska ligan. Där vann han sedan knappt en match under två säsonger. Men vad händer? Jo, under ett par långknivade veckor får jag sparken från Watford – trots goda resultat och stadig utveckling – medan sopan från Belgien belönas med att bli utsedd till Millwalls nya manager. An utter disgrace. Jag har ännu inte förlåtit spelet.

Championship_Manager_01_profilelarge.jpg

1. Bristol Rovers, Championship Manager 3 (1999)
Första gången jag verkligen gjorde den här långa resan från den engelska fyran till Champions League-titeln. Och jag gjorde det innan spelet blev för lätt, innan de utländska fynden innebar en busenkel genväg. Jag skapade en kärna av de bästa spelarna i de lägre engelska divisionerna – Michael Duff, Justin Walker, Tom Youngs, James Flood – sedan utvecklades vi och växte tillsammans. We ruled the world, you know.

***

Men för perspektivens och historiens skull – vi kan ju inte sätta punkt här. Vi måste gräva ett par lager djupare. Managersimulatorerna började ju inte med CM-serien. När den kom hade jag redan varit runt det här kvarteren bra många varv. Därför ger jag också er ungdomar – de tre bästa managerspelen som någonsin gjorts, bortanför CM/FM-hysterin.

3. Football Manager (1982)
Fuck me, men jag var faktiskt med från den allra första början. 2000-talets försäljningssuccé tog sitt namn från detta, som verkligen var det allra första spelet i slag. Hemma på Tomtestigen fick vi vår första dator 1984, en Spectrum 24K som sedan uppgraderas till 48K. Den var tillräckligt kraftfull för att spela ”Football Manager” på, och det var några vintrar då jag fan knappt gjorde något annat. Briljant nog har det här youtube-klippet återskapat spelkänslan, och där jag fick en nostalgikick misstänker jag att andra får någon sorts aha-så-var-det-på-stenåldern-uppenbarelse. Jo. Precis så här var det.

2. Player Manager (1990)
Egentligen ett action-spel, där alla andra managersimulatorer är ett ändlöst långsamt klickande genom textmassor. ”Player Manager” hade lånat hela sin matchmotor från ”Kick Off”-spelen, och grejen med att vara ”Player Manager” var att man själv enbart styrde en av spelarna i laget. Det var vanvettigt roligt. Man tenderade att placera sig själv som center, och man tenderade sedan att vara tämligen egoistisk när man väl fick bollen. I praktiken blev spelet en tävling mot sig själv – hur många mål kunde man egentligen göra under en säsong? Jag vill minnas att A. Vicini sprängde 60-vallen ett år.

player_manager_01.png

1. The Manager (1992)
Det första spel som började greppa managersysslans mångsidighet, och som därför långsamt började närma sig verkligheten. Här skulle man balansera budgetposter, förhandla om sponsoravtal – lyckades man få Commodore som tröjreklam var det en budgetjackpot – och förbättra spelartruppen genom stentuffa träningsläger. Man kunde äntligen bygga spelmodeller helt utan begränsningar, och dessutom var matchmotorn extremt mycket snyggare än något som tidigare gjorts. Och så bara älskade jag de där måstematcherna som man krigade till sig genom att ilsket vrida upp det där ”struggle”-reglaget till max efter en medioker första halvlek. Här har ni youtube-klippet som förhoppningsvis får er att fatta grejen.

Ah. Those were the days, my friend.

/Erik Niva

Sida 123 av 239
  • Tjänstgörande sportredaktör: Jesper Thedéen
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB