En sorgens, sorgens dag för en liten skara människor som jag råkar tillhöra. Efter 37 år av pophits finns nu inte rockney-duon Chas&Dave längre. Basisten Dave Peacocks fru dog i lungcancer i somras, och med henne försvann hans lust till musiken.
– Det är givetvis ledsamt. Dave härdar ut, men har ingen lust att gigga längre, säger sångaren och pianisten Chas Hodges.

Nu ska jag väl erkänna att jag kanske inte ägnat särskilt stor del av mitt liv åt att se fram emot nya Chas&Dave-skivor – men jag har hört det jag behöver höra. För er som inte vet om det kan jag ju förtydliga att den här duon var Tottenham Hotspurs officiella barder.

Under en tioårsperiod mellan 1981 och 1991 cementerade Spurs sitt rykte som den brittiska fotbollens cupkungar, till tonerna av Chas&Dave. Traditionen följde ett givet mönster – för varje ny cupfinal, en ny Chas&Dave-låt.

1981
”Spurs Are on Their Way To Wembley”
Den mest klassiska av dem alla, låten som jag fortfarande ser som Tottenhams anthem. Kretsade kring begåvade – men nervöse – argentinske mittfältaren Ossie Ardiles och hans vilja att ”play a blinder, in the cup for Tott-ing-ham”. Ardiles hoppade ju till och med in på sång själv – men det var hans landsman Ricky Villa som avgjorde finalen mot Man City med ett drömmål i den 100:e FA Cup-finalen.

1982
”Tottenham, Tottenham”
Finalen mot QPR var så gott som vunnen på förhand. ”Tottenham, Tottenham. No one can stop them. We’re going to do it like we did last year, we’re gonna do it again. We won’t give it up, we’re gonna bring the cup – back home to White Hart Lane”. Och givetvis gjorde vi det.

1987
”Hot-Shot Tottenham”
 Enda plumpen, då Spurs faktiskt förlorade den här finalen mot Coventry. Men det gjorde ändå inget för att motsäga det obestridliga faktum som Chas&Dave slog fast i refrängen ”We’re Hot-Shot Tottenham, we are the Super Spurs – everybody knows we’re the football connoisseurs”. Skulle vi nu förlora en cupfinal, då gjorde vi det genom att byta mål i en 3-2-thriller.

1991
”When the Year Ends In One”
Ligamästare 1951, dubbelvinnare 1961, cupsegrare 1981… Skulle Chas&Dave missa ett sådant mönster? Klart att de inte skulle. ”It’s Lucky For Spurs When the Year Ends In One” slog de fast – och Tottenham gick ut och besegrade Nottingham Forest efter förlängning. Ändå är det semifinalen mot Arsenal som är ihågkommen som en av de allra största matcherna i Spurs historia. Ekonomiska problem gjorde så att en seger mot de blivande ligamästarna i praktiken var en nödvändighet för att klubben skulle leva vidare. Och i den första semifinalen någonsin att spelas på Wembley gjorde Gazza ett drömmål, Lineker satte två – och Chas&Dave blev så inspirerade att de drog ihop dängan om hur ”We’re Off to Wembley Cause We Beat the Arsenal”.

Nu är inte FA-cupen tyvärr inte längre vad den var, och för mig kommer det träliga faktumet att bli ännu mycket tydligare den dagen vi återvänder till Wembley utan en ny Chas&Dave-låt. Men vad kan man göra förutom att tacka för det som varit? Det sägs att den bästa musiken är den som lever för evigt – och än idag är det omöjligt att besöka en pub i N17 på en stor matchdag utan att höra allsång till en nästan 30 år gammal Chas&Dave-låt.

***

Jaja. Vi konstaterar att ett mittbackslöst Spurs gör bäst i att hedra Chas&Dave genom att vinna i Preston ikväll, att en topplista över övriga cupfinallåtar lär sättas ihop under de närmaste dagarna – och att vi fått en genväg ut i gårdagens cupkväll.

I England kom ju Matchen att spelas på Britannia Stadium, där Stoke var tvungna att först vända ett 0-2-underläge och sedan avgöra en gång till för att till sist besegra Blackpool. Snacket efteråt kom ändå tyvärr mest att handla om en idiotisk rasist, som förolämpat Jason Euell.
– Det var en hemsk rasistisk kommentar, och jag måste tacka stewardsen som slängde ut honom så fort de kunde. Jag trodde att de dagarna hade passerat, men jag kanske är naiv. Jag hoppas att han blir avstängd på livstid, säger Blackpools manager Ian Holloway.

I övrigt? Liverpool krånglade sig förbi Leeds i den stora publikmatchen, och Arsenals ungtuppar besegrade ett 10-manna West Bromwich efter att Jack Wilshere påstås ha provocerat Jerome Thomas och Mark Randall fått iväg en briljant lobb fram till 2-0-målet.

Och så gjorde faktiskt Johan Elmander mål igen. Kvaliteten på bilderna är ju inte de bästa, men ni fattar grejen.

***

Nu när vi ändå är inne på svenskar skulle jag ju vilja hoppa till Tyskland och visa kapten Pelle Nilssons avgörande mål för Hoffenheim mot Nürnberg, men än har jag inte hittat klippet. Vi får dra till Spanien istället, för att eliminera eventualiteten att någon inte sett Zlatan Ibrahimovics insats när Barcelona pulveriserade ännu ett underlägset motstånd.

Först nickade han – väl? – in ledningsmålet, sedan klackade han fram Piqué till 3-0. Före och efter det så gav Leo Messi ytterligare ett och två exempel på att han med all säkerhet är en utomjording. Att Óscar Serrano prickade in ett vackert reduceringsmål innebar inte att vi lurades tro att det här var en fotbollsmatch – på gott och ont var det ännu en ensidig uppvisning.

***

Bara en sak till. Sol Campbell lämnar Notts County under mystiska omständigheter. Ska jag berätta vad det innebär? Att Harry Redknapp just i detta nu sitter och ser över sin mittbacksbesättning – och funderar på om det kanske ändå inte vore läge att genomföra hela fotbollshistoriens mest infekterade värvning.

/Erik Niva

Cup Night i England, beker nacht i Holland – och medan Liverpool B slåss för livet i Yorkshire (it’s what people do in Yorkshire) kan vi ge oss in på en minianalys av holländsk fotboll.

Fast först ska vi, som vanligt, täta hålen efter Erik Niva. Just nu öppnades ett lysande aktuellt och nästan poetiskt tillfälle att aktualisera genomlysningen av kända spelares mindre lyckade bröder.

I söndags gjorde alltså Luis Suarez fyra mål för Ajax. Dagen efter fick hans storebror Paolo – som Luis lyckats snacka med till Amsterdam för ett provspel med klubbens amatörlag – ett väldigt klart besked: Vi vill inte ha dig här längre, du är för dålig, åk hem.

Hårda brödrabud.

Och så var det det här med minianalysen. I kväll spelas det cupfotboll i hela, platta Nederländerna. Tredjedivisionsjumbon med det fantasieggande namnet Voetbalvereniging Haaglandia/Winston tog emot Excelsior för en match, lite lir och förhoppningsvis lite underhållning.

Jag såg inte matchen, men mest av allt är jag glad att Helenio Herrera inte levde att göra det. Undrar ni någonsin varför svenska forwards älskar att bli proffs i Holland så har ni en liten ledtråd här. Ett matchresultat bland andra, en tisdag i september:

/Simon Bank

Ibland kommer motståndet från oväntat håll. Hela den fransktalande världen har ju bestämt sig för att Raymond Domenech är fel man för att leda det franska fotbollslandslaget.

Han är ovän med spelare, han har låtit en spricka mellan gammalt och ungt förstöra lagets chanser i stora mästerskap, han coachar oerhört märkligt och gör sitt bästa för att knäcka Karim Benzema, den mest naturliga målskytt Frankrike haft sen… ja, sen David Trezeguet, men honom har Domenech också knäckt.

Raymond Domenech kommer att leda Frankrike i fördärvet – de kanske till och med missar VM nu – och hela Gallien har erövrats av motståndsstyrkor som vill ha bort honom.

Hela?

Nej, det finns fortfarande en liten ficka som gör motstånd. Som till och med… älskar Domenech.

Det är, närmare bestämt, Catherine Ringer, sångerska i gigantiska franska 80-talsakten Les Rita Mitsouko, som kliver fram och sjunger sin kärlek till Domenech. I går släpptes ”Je kiffe Raymond” (”Jag gillar Raymond”) för nerladdning från bandets hemsida.

Catherine sjunger:

Ja, jag gillar Raymond, han är inte dålig den grabben.

Han bryr sig inte ett skit om vad man säger om honom. Jag gillar Raymond! För snygg, den grabben. Jo, hans stil, hans namn. Han är oantastlig, Domenech. Jag älskar hans image, hans framtoning som gammal hunk. Om hans lockrop hörs skrider jag till handling…

Gamle ytterbacksdynamon Liza Lizarazu kommenterade alltihop i TF1:

– Om Estelle Denis vägrar gifta sig så kan han ju alltid gifta sig med Catherine Ringer…

Estelle Denis är den kvinna och (skickliga) sportjournalist som Domenech friade till i direktsändning just som Frankrike åkt ur EM.

Raymond Domenech hade just svikit sina fans alla drömmar, och tyckte det var rätt tillfälle att förvandla scenen till sin privata lilla kärleksföreställning. Estelle sa nej den gången.

Det gjorde hon rätt i. Och med det finns egentligen bara två saker att tillägga.

1. Je ne kiffe pas Domenech.

2. När kommer Lili & Susie-remixen av ”Oh Lagerbäck, you ring my bell”?

/Simon Bank

You thought it was all over? Nänä, efterspelet runt Manchester-derbyt kommer att rulla vidare i alla fall veckan ut. Och än finns det ju folk att träffa och saker att avhandla.

Först och främst har vi ju den här statistiska sammanställningen från The Guardian, som bekräftade vad alla med öppna ögon redan visste – på Old Trafford får Manchester United extra stopptid av domarna när de behöver den.

Sett över de tre senaste har domaren lagt till i genomsnitt 65,82 extrasekunder när Man United jagar mål in i stopptiden, jämfört med när de redan ledare. Det är alltså en dryg minut, skillnaden mellan tre och ”minst fyra” minuters tillägg.

***

Den stora tabloidstoryn för dagen är ju annars att både Sun och Mirror har jagat upp supportern som stormade planen och fick en vinge av Craig Bellamy. Killen i fråga är 21-årige United-supportern Jake Clarke, och tydligen var det efter segermålet han var inne och firade, snarare än efter 3-3-målet som jag trodde.
– Jag vet inte varför jag gjorde det. Jag trycktes fram mot staketet när Michael Owen gjorde målet – stället var galet, alla kramade varandra och jag kan inte förklara varför det hände. I nästa ögonblick var jag ute på planen och ville fira med United-spelarna. Det är inte i mitt blod att vilja skada någon. Jag ville bara jubla åt dem från nära håll.
Enter – Craig Bellamy.
– Jag minns att jag blev tacklad på planen, och sedan såg jag Bellamy komma mot mig. Han skrek: ”Get off the fucking pitch, you fucking knobhead”. Han sa det några gånger, och sedan knuffade han mig i ansiktet. Jag sa ”4-3 mate”, och jag tror att han sa något mer innan jag fördes bort. Jag hade druckit lite för matchen, men jag var inte full. Helt ärligt, det var känslorna som tog mig. Jag är United rätt igenom – som hela min familj – och jag kan inte minnas ett slut som det här.

Jake Clarke jobbar som murare i Chorley utanför Manchester. Han har gått på Old Trafford med sin pappa och sina bröder sedan han var fem år gammal. Nu är han livrädd för att bli avstängd från matcherna, och tänker skriva till klubben för att formellt be om ursäkt.
– Jag vill desperat gärna undvika en avstängning. Jag älskar klubben. Jag vet bara inte vad som flög i mig.
Problemet för Jake Clarke är att Manchester United – enligt The Telegraph – redan bekräftat att han kommer att straffas med livstids avstängning från Old Trafford.

Var det värt det?

***

Avslutningsvis har vi det vi alla väntat på. När jag häromveckan skrev om ”15 Minutes That Shook the World” – mockumentären om halvtidspausen som fick Liverpool att vända Champions League-finalen mot Milan 2005 – så avslutade jag med att konstatera att vi såg fram emot trailern.

Och vet ni vad? Nu är den här, med Steven Gerrard, Jamie Carragher och allt.

/Erik Niva

Ni trodde att vi skulle lämna spelplanen fri för Sofi Fahrman et concortes när det handlar om rapporteringen från New York Fashion Week?

Naturligtvis inte.

Om vi nu får en rimlig chans att bygga broar mellan catwalken och Marco Materazzis bröstkorg så är vi födda såna att vi tar den. Eller ”vi”… det är väl mest jag. Erik Niva är fortfarande fast i straight-edge-övertygelsen att en t-shirt utan revolutionärt budskap inte är en t-shirt.

Men fallifall. Det var så här: Yohji Yamamoto visade i förra veckan upp sin gatukollektion inför nästa sommar, och på front row hittade vi modevärldens honoratiores vid sidan om världens kanske bästa människa (som vi återkommer till). Länge och väl ägnade sig välbantade modeller (inklusive Madonnas nya toy boy Jésus Luz) åt att visa kläder som man, om man ska vara snäll, kan säga blinkade mot nästa sommars fotbolls-VM. Om man vill vara elak kan man säga att de ställde sig och skrek fotbolls-VM så högt att man blev lomhörd.

Det var nationalsånger, det var fotbollsfärger, det var sydafrikanska och tyska tryck. Bortsett från någon märklig form av harembyxor var det kanske lite halvelegant färgsnyggt, men mest var det en vulgärtolkning av fotbollsmode, nåt slags postmodern variant med inspiration hämtad direkt från läktarna… i den japanska utgåvan av Playstation.

Jag gillar Yamamoto, men har svårt för Y-3-grejerna han gör med Adidas. Till slut fick vi en förklaring till varför det är så.

När visningen var över föll ett stort målnät ner, från tak till golv. Fem modeller kom in med Y-3-bollar i grälla kulörer, och slog varsin straff mot en frivillig fashionfotograf. Det finns bara 26 saker i livet som är bättre än att se när modeller – per definition perfekta, oantastliga varelser – bryter perfektionsillusionen för att göra saker; ramla, springa, skjuta en straff.

Deras hopsasteg fram till straffpunkten är ren catwalkskonst. Verfremdung, som vi brechtianer brukar säga.

Sen kom nästa steg, som gick en bra bit på vägen till att förklara varför det är svårt att se Y-3 som fotbollsmode. Yohji själv kommer in, bjuder upp Adidas-ansiktet Zinedine Zidane från front row – och slår själv en straff.

Det ser ut som ett utfall i fäktning när Yamamoto skjuter. Han är ingen fotbollskille. Han tolkar fotbollen utifrån.

Zizou hänger vänligt upp bollen i krysset (ett stort kryss, men ändå). Om Yamamoto vill förstå sig på fotbollsestetik hade han ju bara kunnat fråga honom.

/Simon Bank

Problemet med att se på fotboll är att man missar en massa fotboll. Efter en söndag med allsvenskan och ett par sena stick med lo show di Totti och PSG–Lyon har jag alltså en del att ta igen.

Är ni med? Då kör vi.

Jo, det spelades alltså något slags lokalderby i Manchester. Jag vet inte om ni hörde det, men det var en rätt bra match. Jag följde den, lite halvkriminellt, via stream på Gamla Ullevis pressläktare, men stängde av när United fick sitt 3–2 till slut. Då var ju allt över.

Only it wasn’t.

Mest imponerande?

1. Craig Bellamys genialiska idoti och idiotiska genialitet.

2. Ryan Giggs vintage brilliance.

3. Alla kloka spelhjärnor i City som klistrat ihop ett lag på nolltid. Läs: Gareth Barry.

4. Little Mickey Owen. Målskytte som hantverk, kunskap, nedärvd kvalitet.

5. Nittiominutersdynamiken Nittiosjuminutersdynamiken hos spelare som Rooney och Fletcher.

I det andra derbyt för dagen gjorde Chelsea vad Chelsea alltid gör när Spurs kommer på besök. Snyggast var avslutningen, Didi Drogbas fysiska klassmål för 3–0.

Everton gjorde alltså också tre. Skönhetspriset till Fellainis nålhuvudscross till Saha.

Och så är det hög tid att lista söndagens sista sekunden-skyttar.

A. I Skottland skickade holländske landslagsstoppern Glenn Loovens upp Celtic i serieledning en bra bit in på stopptid, efter en Hearts-match där the holy goalie that is Artur Boruc länge höll dem kvar.

B. I glödheta norderbyt räddade Adil Rami Lilles höst. Med ryggen mot väggen, tio man på planen och 94 minuter på klockan skallastyrde han in ett av veckans absolut tyngsta mål.

C. I Holland hyllar vi förstås Luis Suarez, som också gjorde mål i 90:e. Grejen med honom var att det var hans fjärde i matchen – och hans tionde på sju omgångar. Gud, så lätt det såg ut.

D. I Madrid så var den gamle goalgettern Rutgerus Johannes Martinus van Nistelrooij tillbaka, och innan han lämnade in för en ny skada så hann han förstås göra ett mål i 89:e. 5–0 mot Xerez.

Tillbaka till ordningen. Medan världen står och häpnar inför tv-spelsfotbollen från Madrid och Barcelona har ligans tredje historiska storhet, Athletic från Bilbao, passat på att inleda en säsong med tre raka vinster, för första gången på 21 år. I går gjorde Llorente sina första ligamål för säsongen också.

Och apropå gamla klassiker så ska vi rapportera ett och annat från Italien, där Gigi Buffon i lördags kvitterade in åttor i betyg för sin sjuka match mot Livorno och där Er Pupone själv passade på att hänga ut Claudio ”du är för förutsägbar, Francesco” Ranieri på tork med en femplusmatch mot Fiorentina. Utsidan till DDR:s 3–0 är för mycket, för vackert.

Vill ni veta hur det ser ut när en tränare får sparken? Så här, som när Atalanta generade sig nere i Bari. Fenomenal ironi i att just Antonio Conte – som alltså var Baris tränare när säsongsstrategin tecknades upp – nu tar över Greguccis jobb. Det förklarar kanske också varför Atalanta gick in i silenzio stampa efter matchen. De hade en del de inte ville prata om.

Mästarna Inter bekräftade bara saker vi redan visste: Att Mou gillar att slåss med hela världen samtidigt – och att Diego Milito kommer att göra 20 mål den här säsongen också.

Mer då? Tja, Samp kan inte göra något fel just nu – och undrar ni hur det ser ut när en tränare nästan får sparken så ser det ut så här, som när Palermo gick på en nit till. Om inte Zenga får sparken inom ett par veckor kommer jag att ringa och fråga Zamparini om han tagit sina tabletter. Extra ont måste det gjort att knivhuggen kommer från Zaccardo och Guidolin. Gamla vänner, nya fiender.

Från Bundesliga ska vi tala om att det är tuffa tider för en del, och då särskilt för svenskar. Andreas Johansson och Matias Concha får byta tränare. I dag, ett dygn efter 2–3 mot Mainz (Mainz!) fick Marcel Koller kicken. I Bremen slåss Markus Rosenberg för att komma tillbaka. Och i HSV har Marcus Berg det fruktansvärt jobbigt. Nu verkar dessutom Ebi Smolarek vara på ingång. 1–1 mot Frankfurt gjorde ingen gladare.

Och ännu värre går det för Rasmus Bengtsson, som fick chansen för Hertha mot Freiburg. 0–4, och herreminskapare, vad Rasmus såg långsam ut när det tog fart.

Sexa i betyg av Kicker. Det är det sämsta betyg man kan få, och väldigt ovanligt. Jobbigt.

Från Frankrike är jag skyldig er Lyons sena och faktiskt inte helt logiska 1–1 i Paris, efter ett briljant kvadratmål av PSG. Dessutom är det skoj att konstatera att Toulouse kanske inte är riktigt så beroende av Gignac som man var i fjol. 2–0 mot Le Mans, inga APG-mål.
Sist och minst – lite lösplock från…

…Istanbul, där Fener gör allt som inte Besiktas gör för närvarande. Wederson hittade en minilucka att stoppa in en frispark i.

…95 sekunder in på det här klippet får ni ett cupmål av Dusan Djuric. Alltid något.

…och nattens bästa mål hittar vi i Brasilien, där Fla bjöd Coritiba på både frisparksporr, dyngskott och lite hederlig gammal Imperatore-magi.

Så, inte illa för en söndag. Vi ses snart igen.

/Simon Bank

Ett av mina all time-favoritsvar är när Craig Bellamy fick frågan om vad hans självbiografi skulle heta.
– ”Don’t Google Me”, föreslog walesaren.

Referensen var lika pricksäker som uppenbar. Craig Bellamy har länge varit en av de där spelarna som aldrig någonsin kommer att hinna ikapp sitt eget rykte. Hans chanser har inte ökat i och med det här slaget/den här fösningen i nyllet på en planstormare. Men om vi nu ignorerar hans råd – om vi faktiskt tar och googlar honom – vad hittar vi då?

Jorå, det finns att ta av. Här har ni ett axplock av det Bellamy hittat på så här långt.

* Klassikern. Påstås ha attackerat sin dåvarande lagkamrat John-Arne Riise med en golfklubba.
* Min personliga favorit. Efter att Bellamy lämnat Newcastle skickade han häckel-sms till Alan Shearer. ”Du är för gammal. Du är för långsam. Dina ben är slut”.
* Och varför hade då Bellamy lämnat Newcastle? Tja, att han kastat en stol på hjälptränaren John Carver kanske hade något med det att göra.
* Eller månne att han kallat managern Graeme Souness för ”en lögnare”, efter att det påståtts att Bellamy fejkat skada för att slippa spela på en kant.
* Och när han sedan stötte på Newcastle igen så hamnade han såklart i bråk med asstränaren Terry McDermott i spelartunneln.
* Bråk med fans? Inget nytt för Bellamy. Här har vi ett youtubeklipp på hur han byter förolämpningar med sina egna supportrar efter att Wales förlorat en träningslandskamp.
* Och efter att West Ham spelat mot Ipswich – ärkerivaler till Bellamys gamla Norwich – ska Bellamy ha kallat en bortasupporter för prostituerad, och lyckades både förolämpa kvinnan och referera till de fem prostituerade kvinnor som mördats i staden två år tidigare. Polisen blev inkallad.
* Inte nu för att polisen inte varit inblandad förut. Redan 2003 dömdes Bellamy till böter efter ett bråk på en nattklubb.
* Några år senare var han i rätten igen, men den gången friades han från anklagelsen om att ha attackerat två kvinnor på en annan nattklubb.

Var det allt? Absolut inte. Bellamy har drösvis av andra bråk med tränare, bargäster och motståndarfans på sitt samvete – men någonstans finns det en gräns för hur många av Googles träffsidor man orkar klicka sig igenom.

En sak bara. Om man är lite noggrann i sitt googlande så snubblar man även över den här artikeln, där Guardian-journalisten Michael Walker följer med Bellamy till sina urblåsta uppväxtkvarter i Cardiff. Ska man begripa vem Craig Bellamy verkligen är så bör man läsa den.

Bellamy kommer hem till sitt föräldrahem, där hans mamma berättar att hon nyss haft inbrott i sitt garage. Hon tror att det är en av Bellamys barndomskompisar som är skyldig. Killen i fråga hade fastnat i samma heroinmissbruk som så många andra av ungdomarna i de här delarna av Cardiff, så Bellamy gav honom chansen att flytta och bo med honom i lyxhuset utanför Newcastle. Men så snart han kom tillbaka till Cardiff föll han ner i herointräsket igen – och nu gjorde han alltså inbrott i Bellamys föräldrahem.

Journalisten och fotbollsspelaren kör runt i de mest slitna stadsdelarna av en sliten stad. Förbi hålet-i-väggen som gör ”världens bästa pajer, förbi stålverket hans pappa fått sparken ifrån.
– Inget avgångsvederlag, ingen pension, trots att han offrat alla de där åren. A disgrace.
De stannar till vid parken där Bellamy först sparkade på en fotboll som liten grabb. Nu är den ett tillhåll för narkomaner. Craig Bellamy är inte dum. Han vet hur han framstår, men han begär inte att folk ska älska honom. Han önskar bara att de skulle förstå honom lite bättre.
– Min image är inte den bästa, inbillar jag mig. Men du måste känna mig och förstå mig, se lite av det jag sett utanför fotbollen. Kanske måste du vara ett fan till mig för att gilla mig. Är du inte det så kommer du aldrig att göra det.

/Erik Niva

När vi måndagsvaknat ska vi väl ge oss in och summera söndagen i något slags svep, men innan vi tar oss dit så ska vi förstås a) rätta till en oförlåtlig miss i lördagssvepet och b) berätta om helgens värsta sågning.

Signaturen Unkkle hjälpte till med att påpeka att den här bloggen, för första gången sedan starten för ett år sen, bommat i sin favoritgren: Galna tyska målvakter och sakerna de gör.

Jens Lehmann var ju ute och dansade igen mot Köln, och det ska ni förstås både se och se om.

Och så var det det här med helgens supersågning, då.

Själv spenderade jag söndagen på Gamla Ullevi, där Thom Åhlund tog fram motorsågen när han kommenterade Andreas Dahls skandahlösa idiotutvisning.

– Oförlåtligt. Han kunde inte låta bli att sätta en pirra för han, det är inte så smart när domaren står fem meter därifrån, sa 08-Åhlund, och det hade han helt rätt i.

Men det där var verkligen ingen supersågning. Inte om man jämför.

Jag berättade ju om Grenobles rätt väntade fiasko-start i Ligue 1. Sex raka förluster, det är delat bottenrekord i fransk fotbollshistoria men bara marginellt sämre än vad jag gissade före seriestart. Jag hatade deras fotboll i fjol (24 mål på 38 matcher, det var ett under att de hängde kvar) och hela klubbens japanska ägarlänk har mest sänkt dem estetiskt.

Inför säsongen skrev jag om den ende som är lite spännande i Grenoble, den nittonårige lirarmittfältaren Sofiane Feghouli. Grenoble har tidigare kopplats ihop med halva kontinentens storklubbar och fått en prislapp på halvlöjliga 300 miljoner.

Man kan nog säga att priset sjunkit nu.

Feghoulis kontrakt går ut nästa sommar, och i matchen mot Rennes blev han utbytt efter 37 minuter, vid ställningen 0–3. Efteråt hade klubbens starke man Pierre Wantiez ett ord eller två att säga om klubbens lille diamant.

– Vissa spelare har bränt sina sista skepp. Vi räknar inte längre med dem. Och vissa av dem har på sätt och vis slutat i klubben i och med den här icke-matchen. Man har absolut rätt att vara dålig, men inte att vara feg. Eftersom de här spelarna har kontrakt kommer vi förstås inte att skicka iväg dom. Men efterson de inte är professionella kommer dom att få spela med amatörerna.

Hårda ord? Bosniske tränaren Bazdarevic fyllde på:

– Jag har jobbat i fotbollen i trettio år och jag har genomlevt svåra situationer. I kväll är jag inte ens besviken, men jag fick intrycket att de gjorde allt för att skämma ut sig. Trots skadorna och trots Rennes kvalitéer måste man agera annorlunda. Det man gjorde i kväll var en skam.

Något mer att tillägga? Jodå, Wantiez var inte klar. Han ville göra en sak klar, med tydlig adress Feghouli:

– Det fanns vissa spelare som uppträdde som små skitskallar. Om de tänkt att sätta press på klubbledningen på det viset så har de gjort en väldigt dålig analys.

Jag tror inte att Sofiane Feghouli förlänger sitt kontrakt. Vad tror ni?

/Simon Bank

Först som sist: Det finns nästan inget (utanför Skene) jag har svårare för än åskådare som ger sig in på fotbollsplaner och sätter sig själva i centrum.

Fylltrattar? Bort med dom. Streakare? Hatar dom. Huliganer? Ta bort.

Men OM man nu ska ge sig in på planen från läktaren så ska man se till att göra det med stil. När Spartak Moskvas nye brasse Alex gjorde sig redo för att kvittera till 1–1 mot Saturn fick han hjälp av arenans bästa vänsterfot.

Class goal, class celebration, class act. Best taking of an end a penalty I ever saw. (Update: efter ett par tittningar till: Är det en nazi-salute som kommer i slutet av klippet är det naturligtvis skillnaden mellan halvroligt tilltag och ett lika långt som välförtjänt straff. Såg det inte första gången)

Mer?

I går skrev jag att det bara var Barcelona igår.

I dag skriver jag att det är ju inte så bara.

Ni har sett det, läst det, diskuterat det – och jag kan inte komma på ett enda lämpligt skäl att inte göra det igen. Alltså, här är tre små bitar att spara en bit in i evigheten.

Ibrahimovics djupledstajmade utsidesvrickning.

Leo Messis höftledsfint och årets bästa anfall.

Bra dag för Katalonien. Espanyol åkte till Galicien och plockade med sig tre efter en match med rätt fina spel- och inläggsmål. I ö-matchen bjöd däremot Teneriffa på en masterclass i historiskt uselt försvarsspel, medan Eto’os favoritlag tackade och tog emot. Och ska vi tala om historia är det förstås värt att notera att Sevilla bröt sin Pamplona-förbannelse när Negredo måltjuvshögg och Kanoute fick målvaktshjälp med att skottrulla in 2–0.

Från Stöveln kommer rapporter om att till och med Berlusconi är beredd att ompröva sitt beslut om att Ronaldinho ÄR världens bäste spelare. Han låter inte lika säker längre, men kan trösta sig med att Milan har ett brett stöd i… Brasilien. Enligt en rykande färsk undersökning är klubben den populäraste av alla europeiska hemma hos Dinho.

Under tiden fortsätter Juve att rada upp ligasegrar. Iaquinta avslutade en lyckad vecka med ett kampnick och Marchisio chipplobbade som om han vore kapten i laget.

Så långt fotbollsgodis. Ur den andra asken hämtar vi nya, svarta rapporter från Ligue 1. Fransk fotboll har fortfarande problem med sina läktare. I Grenoble gick precis allt åt helvete för hemmalaget. 0–3 på en halvtimme, skador, och en hemmapublik som skämde ut sig. Un film d’horreur tyckte Canal Plus-kommentatorerna, och det var till och med innan Rennes gjorde 4–0. I Nice imploderar Le Gym. Monaco kontrade sönder dem med fartfotboll (nytt mål av Nenê) och polisen var inne och röjde för att stoppa läktarfajter under pågående match.

– Vår fotboll hålls gisslan av våldsamma grupper som är dess värsta fiende, dundrade ligapresidenten Frédéric Thiriez, och fransk fotboll kommer att hamna i samma spiral av ökade kontroller, ökad sterilitet, ökade motsättningar och så vidare ad infinitum. Fy fan, så sorgligt.

Och tillbaka på planen… så ska ni i alla fall traggla er två minuter in på det här klippet och se hur colombian-Carlos Sanchéz stoppar upp bollen i krysset från 30 för Valenciennes i en match där Champagne-Charlie Davies hade det lite jobbigt (bevissekvens 1A 3.20 in).

Marseille kunde också vara glada – även om DD inte var det, han tyckte att de hade tur – efter 4–2 mot Montpellier. Bästa beskedet: Lucho Gonzales börjar se ut som den spelare OM sprängde banken för att köpa. Bästa målet: Niangs dansnummer för 2–0. Magique.

Holland? Rasmus Elm mötte Erton Fejzullahu i tretton minuter (Rasmus kom in, Erton gick ut) när AZ förlorade sin tredje match för säsongen. I fjol förlorade de fyra på hela säsongen. Roligare för Lasse Nilsson, som utöver the Micke Lustig Award för matchens tunnaste skenben också fick nicka in 1–0 för Vitesse.

Apropå mästarlag med problem så går det inte att låta bli att undra vad som hänt med Besiktas. Dubbelvinnare i våras, i stort sett samma spelarmaterial nu – men klubben är i fritt fall och förlorade hemma igen, mot Kayserispor. Odistinkt framåt, uselt bakåt. Ligan är redan körd.

Så till Tyskland. Bayern hade en dag på jobbet, men även de dagarna är rätt hyfsade i år. Ardennerhästen van Buyten löste problemet Nürnberg med tio kvar. Hoffenheim låg under med 2–0, men tre mål sista fem tog hand om den saken. Min favorit? Tja, Hoffs pogo-dancing efter matchen är ren och skär kvalitet.

Så. Det var väl inte det hela, men det var allt vi hann med just nu.

Det ska ju ses på fotboll i dag också.

/Simon Bank