Jag funderade länge på att döpa semesterserien till ”fontsizes jag gillar”, men de räckte inte till. Så jag kom på något annat: Elva fotbollsspelare jag älskat på gränsen till det osunda.

Jag tar helt enkelt ut en all-star-elva med de spelare som jag sympatiserat mest med under mina formativa år. Ni kan se det lite som ett diskussionsunderlag, lite som ett självporträtt. Förutsättningarna är enkla:

1. Enbart spelare som avslutat karriären.

2. Inga svenska spelare.

3. Max tre Tottenham-spelare (och inte David Ginola, eftersom han står över alla former av listor som existerat i mänsklighetens och jordens historia amen).

4. 3-5-2-uppställning, med minimala hänsyn till balansen i laget.

Är ni med? Då går vi vidare med att utse… en försvarschef.

 

MITTBACK/LIBERO:

Franco Baresi, Milan.

Som sagt, det gick inte att värja sig mot det laget, den backlinjen. Och om Maldini var den snyggaste så var Baresi den vackraste. Han var liten, han var tanig, han spelade som ett kärleksbarn framavlat av Ricardo Carvalho, Keith Richards och Franz Beckenbauer. Strumporna nedkavlade, fullkomlig känsla för tid och rum, en tränare inne på planen som bara fortsatte och fortsatte.

Jag kunde tycka att det kändes lite extra pinsamt när Curva Sud hånade Maldini genom att hylla Baresi som den ende riktige Milan-kaptenen. Det satte Baresi i en sits han inte förtjänade.

 

Och just det, han var med och förlorade i en oerhört viktig straffläggning i ett VM. Det finns rätt många såna på den här listan också.

 

/Simon Bank

 

Jag funderade länge på att döpa semesterserien till ”fontsizes jag gillar”, men de räckte inte till. Så jag kom på något annat: Elva fotbollsspelare jag älskat på gränsen till det osunda.

Jag tar helt enkelt ut en all-star-elva med de spelare som jag sympatiserat mest med under mina formativa år. Ni kan se det lite som ett diskussionsunderlag, lite som ett självporträtt. Förutsättningarna är enkla:

1. Enbart spelare som avslutat karriären.

2. Inga svenska spelare.

3. Max tre Tottenham-spelare (och inte David Ginola, eftersom han står över alla former av listor som existerat i mänsklighetens och jordens historia amen).

4. 3-5-2-uppställning, med minimala hänsyn till balansen i laget.

 

HÖGERBACK:

Paolo Maldini, Milan.

Inte en högerback, säger ni?

Paolino kan vara precis vad han vill, säger jag.

På väg in i tonåren, när jag fortfarande var liten nog att hålla på med sånt, hade jag tre olika planscher som föreställde utländska spelare på väggarna i mitt pojkrum. Två av dem föreställde enskilda spelare (båda finns med på den här listan), den tredje föreställde Milans magiska lag. Jag var ingen supporter, men det där laget var så bra att det inte gick att värja sig mot, och det var inte holländarna jag gillade – det var backarna.

Maldini var både yngst och snyggast, så jag var mest förtjust i honom. Med facit i hand var det förstås ett bra val, jag förklarar varför här.

Så mycket mer finns inte att säga om det, eller hur? Paolo Maldini, en man för alla all-star-elvor som finns. Ever.

/Simon Bank

Hör ni?

Swoosh, swoosh, swoosh. Och för en gångs skull är det inte ljudet av sweatshops som gör Nike-skor, utan ljudet av ett flygplan som lyfter till en evighetspool och vulgärvackra middagar under medelhavshimmeln.

I’m off. Semester.

Och om ni nu tänker att ”nu kommer det bli tyst och trist här på bloggen” så har ni bara delvis rätt. Till skillnad från den oansvarige baltrumlaren Erik Niva så har jag förstås sett till att hålla åtminstone en lägsta skamnivå även under semestern. Jag kommer inte att färskblogga ett dugg, eller svara på kommentarer – men jag tänker portionera ut en liten miniserie med ett avsnitt per semesterdag.

Jag funderade länge på att döpa semesterserien till ”fontsizes jag gillar”, men de räckte inte till. Så jag kom på något annat: ”Elva fotbollsspelare jag älskat på gränsen till det osunda”.

Jag tar helt enkelt ut en all-star-elva med de spelare som jag sympatiserat mest med under mina formativa år. Ni kan se det lite som ett diskussionsunderlag, lite som ett självporträtt. Förutsättningarna är enkla:

1. Enbart spelare som avslutat karriären.

2. Inga svenska spelare.

3. Max tre Tottenham-spelare (och inte David Ginola, eftersom han står över alla former av listor som existerat i mänsklighetens och jordens historia amen).

4. 3-5-2-uppställning, med minimal hänsyn till balansen i laget.

 

Är ni med? I så fall drar vi igång med a) en flygresa via Bryssel med avgång om två timmar, och b) en målvakt.

MÅLVAKT:

Neville Southall, Everton.

Kan man vara tjock och ändå vara bäst i världen?

Vet inte.

Alltså, det är tveksamt om Neville Southall verkligen var bäst i världen, men han var definitivt bäst i engelska ligan. Och han var absolut tjock. När jag summerar mina sympatier är det väldigt få fysiska praktexemplar med. Det är korta spelare, tjocka spelare och artistiska spelare nästan hela vägen. Southall var en artist. Stor, walesisk, mustaschig, han hade jobbat som sopåkare och han gjorde alltid helt sanslösa reflexräddningar. Jag var liten när Everton var bäst, för liten för att förstå den historiska betydelsen av att de inte fick spela europafotboll under åren som ledde fram till revolutionen och den moderna utvecklingen.

Jag hade redan fallit för Spurs, men det fanns ett par andra spelare jag var barnsligt förtjust i. I Everton vet jag inte om det fanns nån mer (jo, Pat van den Hauwe såklart, men det var ju sen…), i Liverpool gillade jag både Peter Beardsley och – framför allt – Ray Houghton.

Men min målvakt heter Neville Southall, en tjockis från Wales.

/Simon Bank

Med själen halvvägs till Mont Ventoux kan det vara hög tid att se över vad som kommer härnäst.

Det som har hänt (Lucio till Inter: bra, Bastos till OL: bra för alla utom Kim Källström, Dulee Johnson avstängd: dåligt för Dulee Johnson) har hänt, och eftersom semestern tvingar sig på är det bättre att ägna sig åt prognoser.

Först bara en ordväxling jag glömde återge från AIK–IFK Göteborg senast, som roar åtminstone er från 031-området (och det kan ju behövas just nu):

Simon Bank:

– Tyckte du att det var offside före målet?

Håkan Mild:

– Om det var offside?! Solklart. Två gånger om.

Simon Bank:

– Du är helt hundra?

Håkan Mild:

– Så säker man kan vara. Jag ser ju inte allt. Jag är inte gud.

Simon Bank:

– Det är väl Stefan Schwarz?

Håkan Mild:

– Torbjörn Nilsson.

 

Och var var vi nu? Blicken framåt. Kalmar FF gjorde en på många sätt (som inte räknas) hygglig match igår, men det är historia. De förlorade mot ett lag med Kiss och Dudu i startelvan. Nough said. Istället tänkte jag följa andra länkar från KFF och ut i världen.

Kalmar har sålt spelare till Holland, men bara till provinsklubbarna Heerenveen och AZ. Samma som IFK Göteborg, som sålt till AZ och Groningen. Precis som i Ungern (Debrecen) har holländsk fotboll slagit in kilar i storstadsmonopolet. I våras var AZ och Twente först i ligan. Och nu har en rapport kommit som berättar mer om den glidningen.

Även om den tidigare så aktiva Feyenoord-lobbyn legat av sig här i kommentarsfälten det sista så är det värt att berätta om hur det ekonomiska landskapet förändrats i Eredivisie.

För första gången i modern tid är inte Ajax, PSV och Feyenoord självklara muskelmakter kring förhandlingsborden. Provinsklubbarnas långsiktighet (Ron Jans har styrt Groningen sen träskon uppfanns) gör dem mindre trendkänsliga och -utsatta än storklubbarna, de kan plocka in svenska talanger och låta dem växa sig hundramiljoner-starka på ett par säsonger innan de säljer dem vidare.

Nu förstärks trenden en bit till. Algemeen Dagblad skriver om att AZ är den enda klubb som går in i nästa säsong med en större budget än i fjol. Feyenoord tvingas skära ner med nära 100 miljoner.

Budgetar i tur och ordning och i miljoner euro:

1. Ajax 65.

2. PSV 59.

3. AZ 40.

4. Feyenoord 38.

5. Twente 31.

6. Heerenveen 29,8

7. Groningen 17.

Allt gott och väl i landsorten, då? Nja. AD skriver om försämrade tv-avtal och den ekonomiska krisen, vars tentakler når ända ut till Groningen. En byggfirma i regionen har gått i konkurs, vilket betyder minskade sponsringsintäkter på 25 000 euro (Groningen) och 35 000 euro (Heerenveen).

Pengar behövs, det finns inga garantier och vore jag Marcus Berg skulle jag inte vara särskilt orolig. Det är inte bara han som vill flytta för en stor prislapp. Det skulle passa Groningen rätt bra också.

Prognosen? Bernd Hoffmann presenterar en färdig affär inom två dygn. Berg till HSV. 100 miljoner kronor. Och sen tar vi semester.

”Jo, jag har så jävla ont i nacken. Jonatan var på och kletade dit nåt igår och jag kunde inte sova på hela natten. Kan det vara migrän?”.

/Simon Bank

–Om en av tusen kineser köper en tröja så…

Den globala byns fotbollsmantra de senaste åren har inletts med den meningen oftare än vad som är nyttigt. Klubbar försöker etablera sig på en expansiv och lukrativ marknad som skulle kunna göra dem väldigt stora med väldigt små medel.

Alla turnerar i Asien. Inter hade kinesiska tecken i sin Pirelli-logga häromåret. Akademier startas och tv-avtal tecknas.

Jag vet inte varför – eller, det vet jag visst ­– men det roar mig lite att försäsongsturneringen i Peking, dit Hull, West Ham och Spurs skulle åka och bygga varumärken, nu är ett publikt totalfiasko. 20 000 av 120 000 biljeter sålda, kinesiska staten får kliva in och garantera att stadion inte ska se helt tom ut.

Det är inte alltid så enkelt.

Och apropå saker som inte är enkelt: Det var alldeles för längesen vi gav oss in och rotade i Israel-Palestina-konflikten, tycker ni inte?

Palestina var med och skrev historia när de förlorade mot Irak – men framför allt I Irak – i helgen. Det kan ni läsa en fin text om här. Och titta ännu mer på här.

Men det är egentligen inte matchen som fått Palestina att snacka fotboll det sista. Det är en israelisk reklamfilm som skjuter… ska vi säga… lite utanför målet.

Cellcom, en israelisk mobiloperatör, slog kloka reklamhuvuden ihop med globala pr-jätten McCann-Erickson. McCann-Erickson har lyckats bra med sin fotboll förut, det var bland annat de som gav världen Mastercards reklamserie. Ni vet: ”Köpa en korv: 10 kronor, lösa biljett: 40 kronor, ordna en supporterhalsduk: 60 kronor. Att se Skene IF åka ur division III: Ovärderligt. Det finns saker pengar inte kan köpa – till allt annat finns Mastercard”.

Hur som helst. Nu skulle de sälja telefoner, och funderade ut en vettig associationskedja. De hade en modern produkt, som handlade om kommunikation. Och… vad finns i dagens Israel som är symboliskt starkt, och som handlar om kommunikation?

Hmm.

Ja… vad skulle det kunna vara…

Hmm.

 

Jo, MUREN förstås! Västbanksbarriären som kritiserats hårt av Internationella Domstolen i Haag redan för fem år sedan, och som blivit en symbol för en konflikt som inte låter sig lösas, för israelisk skräck och palestinskt underläge.

En gränspatrull åker förbi den åtta meter höga betongmuren, när en fotboll trillar in från den palestinska sidan. De skickar tillbaka den igen, men den kommer tillbaka på nytt, och så är matchen igång. Upp med mobiltelefonen, ring in två fulla lag och ett gäng söta kvinnliga soldater som kan heja på – och sen är det bara att spela.

Budskapet?

– I slutändan, vad är det vi alla är ute efter? säger voice-over-mannen.

– Vi vill bara ha lite kul.

Hade det varit ironi hade det faktiskt varit rätt roligt, som en Filip-och-Fredrik-sketch. Nu har både liberala israeler och palestinier protesterat vilt.

Vem kunde trott det?

Och just det, här har ni själva filmen.

/Simon Bank

Man kommer hem från AIK–IFK Göteborg och tror att man sett något speciellt. Tre sjuttonåringar i IFK samtidigt, varav en var lysande som mittback. Ett hackigt spelande men stort kämpande AIK, som borde gjort 3­–0 före paus men mycket väl kunde sölat bort alltihop efteråt.

Det fanns så mycket att skriva om, tyckte jag. Så mycket att bry sig om.

Inte hade jag en aning om att världen som vi känner den just förändrats i grunden.

 

Cyril Rool har skrivit på för Olympique Marseille. Två år. Sex, drugs and Cyril Rool. Det är en händelse som liknar en tanke att det händer samma dag som jag fördjupat mig i röda kort här på bloggen. Som om han vore svartsjuk.

Cyril Rool är en livs levande legendar. Han är 34 år nu, och den mest utvisade spelaren i Ligue1:s historia. Om ni tänker er en Markus Johannesson (de är rätt lika) som konsekvent försöker gå in som en ung Roy Keane i närkamperna så kommer ni nära. Han kommer rätt ofta lite för sent och mycket för hårt.

Om ett par dagar ska jag åka till Ansouis och ligga mausoleum-stilla vid en evighetspool medan livet rullar in som en slängkyss. Ansouis ligger nästgårds till de byar där Cyril Rool lekt som barn.

– Jag lärde mig fotboll i Marseilles heta kvarter. När man spelade i pojk- och juniorlaget var man tvungen att vara mentalt tuff när man kom till en del ställen och inte bjuda på nåt. Det var riktiga matcher, vi hamnade i en del äkta slagsmål, Eftersom jag aldrig fostrades i nån akademi så hjälpte det mig på det mentala planet. Jag har förblivit en impulsiv spelare, har han berättat.

 Allra bästa Cyril. Han har hittills samlat ihop 25 röda kort och 186 gula i karriären. En säsong med Lens fick han tre röda kort och elva gula. På 20 matcher.

Just som Taiwo slipat bort sina allra värsta avarter som spelare så ska han alltså få Cyril Rool som mentor, och det kan sluta precis hur som helst.

Från och med nu väljer jag att se Dulee Johnsons och Kenny Paveys utvisningar som ett slags hyllningstifo mer än något annat. Allez, Cyril. Vi ses på Velodromen.

/Simon Bank

 

Håhåjaja. Upp i ottan, ta en dusch, åka tåg genom Sverige. Another day, another dollar.

Den här ägnar jag åt Alexandra Lemassons romandebut ”La petite folie”, åt mitt tuggummi och åt att följa upp dagens bästa videoklipp.

Ni har förstås redan sett hur Cruzeiros Zé Carlos utvecklat sin matchritual ett snäpp för långt.

Ni vet:

Ta på sig benskydd.

Smörja in liniment.

Peppa lagkompisarna.

Knyta skorna.

Ställa upp på planen och vänta in signalen.

Bli utvisad och gå hem.

 

Europa Calling vore nu inte Europa Calling om a) den aldrig fått sitt ostiga namn och b) om den inte sökte en förklaring till vad som får en spelare att dra på sig en utvisning efter femton sekunder.

 

Zé Carlos har ju varit en rätt lugn anfallare genom sin karriär. Tuff och stark, men aldrig någon elak jävel. Så vad var nytt den här gången? Jo, det ska jag tala om.

Han hade bytt stil.

Efter att i hela sin karriär ha lubbat runt med en sån här krusig nackhårsfrisyr som borde ge en utvisning efter femton sekunder så bestämde han sig för att ändra nåt inför just den här matchen. Han lät saxen och rakapparaten gå.

– Jag berstämde mig för att ändra look. Jag har haft långt hår i mer än fyra år, men till slut tröttnade jag. Jag hade inget emot jämförelserna med Oséas (en gammal Cruzeiro-hjälte från tidigt 2000-tal), men det tog så lång tid att fixa håret efter träningarna, förklarade Zé.

Tacka fan för att det gick som det gick.

 

Och för att dra den här hårresande historien ett varv till kan vi väl ge oss på att lista ett par andra hjältar i kategorin ”snabba röda”. Det roligaste är ju, som bekant, inte korten i sig utan vad spelarna säger efteråt.

 

15 sekunder:

Zé Carlos, Creuzeiros. Mot Atletico Mineiro 2009.

Offence: Armbåge.

– Jag halkade, försökte kontrollera bollen, vände mig och min arm träffade Renan i ansiktet. Jag sa till och med förlåt, men åkte ut. Det var inte illa menat, det var helt ofrivilligt och jag ber fansen och mina medspelare om ursäkt.

– Vi ville vinna och spela bra, men den här dagen kommer att vara en väldigt ledsam dag för mig och min familj.

 

13 sekunder:

Kevin Pressman, Sheffield Wednesday. Mot Wolves 2000.

Offence: Hands utanför straffområdet.

– Jag kommer att överklaga utvisningen, för bollen tog i bröstet. Jag inser att jag gjort ett avtryck i historien, men det är inget jag är stolt över.

 

10 sekunder:

Giuseppe Lorenzo, Bologna. Mot Parma 1990.

Offence: Slog ner en Parma-spelare.

”Il Pino” håller fortfarande det italienska rekordet.

 

8 sekunder:

Patrik Tronborg, Brønshøj. Mot Stenløse 2009.

Offence: Bråk, eftersläng, petig domare.

– Jag tror att jag hört om en som fått rött kort redan efter sju sekunder. Men jag tror nog att det är danskt rekord!

 

 

5 sekunder:

Tomo Sugawara, Tokyo Verdy. Mot Sagan Tosu 2009.

Offence: Frilägesutvisning.

Alltså, Tomo är egentligen Verdys mittfältschef. Han har spelat i Brasilien och har rutin så det räcker och blir över. Han borde verkligen, verkligen veta att matchen börjar när domaren blåser – och att japanska domare är rätt sugna på att synas.

 

3 sekunder:

David Pratt, Chippenham Town. Mot Bashley 2008.

Offence: Våldsam tackling.

Javafan, han får väl berätta själv:

– I’m already closing the ball down, and I’d just basically gone in to tackle the ball more than the player, just challenge the ball, and the referee didn’t think so. (He thought I) Caught him badly which I personally didn’t think that I’d done.

Radiointervjun från the Beeb är alldeles underbar.

 

 

2 sekunder:

Lee Todd, Cross Farm Park Celtic. Mot Taunton East Reach Wanderers 2000.

Offence: Protest.

I all enkelhet: Spelare står bredvid domaren. Domaren blåser igång matchen. Spelare säger ”Fuck me, that was loud”. Domare visar ut spelare för ovårdat språk och protest.

– Jag svor inte åt domaren eller nån annan. Jag muttrade bara för mig själv, han blåste nästan örat av mig. Fotboll är en sport för män och spelare svär hela tiden, men jag blev utvisad innan matchen ens börjat.

 

0 sekunder:

Keith Gillespie, Sheffield United. Mot Reading 2007.

Walter Boyd, Swansea. Mot Darlington 1999.

Offence: Armbåge x 2.

Båda blev inbytta, båda skickade varsin armbåge i ansiktet på Stephen Hunt (Gillespe) och Martin Gray (Boyd), båda åkte ut utan att ha spelat en enda sekund.

– Jag träffade honom med en utsträckt arm snarare än att jag smällde på honom i ansiktet med en armbåge. Jag var inte alls nöjd med hans reaktion. Han övervägde att stå upp men la sig ner i slow motion, och det hjälpte ju inte mig. Det som hände sen fick mig att se rött. Jag såg att han log och skrattade åt mitt röda kort. Jag blev så arg att jag tryckte till honom i ansiktet, sa Gillespie.

– När jag blev utvisad mot Darlington var jag extremt deprimerad, väldigt låg. Jag visste inte ens om jag skulle kunna komma tillbaka. Men efter matchen samlades hela laget bakom mig och sa åt mig att hålla huvudet uppe, sa Boyd.

 

Det var det, det. Nu ska jag läsa vidare i en väldigt blek bok. Något annat man borde ta sig för?

 

/Simon Bank

 

På plats i Malmö, Skånes tredje fotbollsstad. Det mullrar lite och jag fick bestämt för mig att det var åska på gång, innan jag förstod att det bara var ljudet av Eric Persson som roterade.

 

Det är alltså inte nog med att MFF nu för tiden ska komma från Grimsta IP och vara halvnöjt med en poäng, dessutom vidhåller Uefa att Malmö FF:s största ögonblick i själva verket var… gult.

 

Che scandalo!

 

Om vi spolar fram till nutid igen så är det bara att konstatera (och det gör jag i tidningen) att Helsingborg har ett rasande bra fotbollslag i ungefär 15 matcher per säsong. HIF-Elfsborg var en av dem. Marcus Lantz var överlägsen, Rasmus Jönsson gjorde två fullblodsmål.

 

– Han brukar titta på målvakten, avvakta – och sen lägga bollen där det är ledigt, sa Bosse Nilsson.

 

Vi brukar ju alltid hylla de ambitiösa, arbetsamma talangerna som vet hur man smider karriärer, men det finns egenskaper som är svårare att träna sig till än andra. Målvakter hatar spelare med den där sortens mjuka avslut som kommer en tiondel för sent, i fel hörn. Vi pratade om det – han var den andre talang-Rasmus jag träffat på två dagar  – och Jönsson sa att han inte tränat upp det.

– Jag har alltid gjort mål på det sättet.

Till och med när du var tolv?

– Ja, då också.

 

Fascinerande. Och apropå fascinerande:

 

Svennis-skalan:

 

Môcke bra:

Henrik Larsson – Martin Ericsson.

 

Môcke, môcke bra:

Rasmus Jönsson – ingen alls.

 

Môcke, môcke, môcke bra:

Marcus Lantz – verkligen ingen alls.

 

 

Och så ska vi väl passa på att blicka ut mot den stora delen av fotbollsvärlden. Ni vet, den där Fredrik Ljungberg spelar. Minns ni att jag skrev om Fredy Montero häromsistens? I går var han på något omvänt sätt i centrum igen.

 

Montero gjorde ett mål som inte var mål, kvitterade till 1–1 mot Houston Dynamo i en match som Sounders (där Ljungberg spelade 90 minuter) till slut vann med 2–1. Das Phantomtor är ju diskussionsunderlag så det räcker och blir över, helt i egen rätt, men det är efterspelet som är själva… ska vi kalla det cloun.

 

Ni förstår, medan Dynamo-spelarna slet hjärtat ur sig för att vända mot Sounders och domaren så satt Brian Ching, ex-Sounders och numera Dynamo-spelaren Brian Ching, hemma i Houston och kollade på tv.

 

Klart han reagerade.

Klart han blev förbannad.

Klart han loggade in på twitter och skrev så här:

 

 

Och tror ni nu inte att internet, medan ni sov, gått och blivit en offentlig plats där vem som helst kan läsa vad man skriver?! Domare, förbund, medier, ALLA smet in hemma hos Ching och läste påhoppet på en domare, och snabbare än någon han säga böter eller avstänging hade Ching visst loggat in en gång till.

 

 

Håll med om att det är roligt med fotboll nu för tiden. Och om ni har någon twittrande svensk spelare på lager så får ni gärna meddela det.

Under tiden kan ni ju alltid följa Brian Ching.

/Simon Bank

På resa till nattens ände. Eller, mer specifikt, till Kalmar.

Jag åker tåg genom Småland, tänker på Pär Lagerkvist och läser bloggar. Det är ju så man förbereder sig inför att se Kalmar FF spela fotboll. Läser bloggar, alltså. Och om jag nu ska hänga med det röda laget, med Rydström och S-Lasse Johansson, så kan jag väl lika gärna försöka ställa mig in från början.

 

Enklast: Genom att ifrågasätta vad djurgårdaren och högerpolitikern Fredrik Reinfeldt håller på med.

 

Om han nu ändå ska vara europachef så kan man väl kräva att han gör en insats för att marknadsföra svensk fotboll i världen?

Jag menar, se på Lula.

 

Brasiliens president, Timão-fanatiker och allt som han är, träffade ju Barack Obama häromdagen, i samband med G8-mötet. Jag läser i Newsweek om hur möter förflöt. När det var dags för fotografering tecknade Lula åt en medarbetare, som raskt plockade fram en brasiliansk landslagströja, signerad av hela truppen.

 

– Hey, kolla! sa Obama.

 

Sedan fick Big Man Barack (soccer dad och fotbollsfegis) lyssna till en utläggning om Brasiliens vändning i Confed-finalen mot USA (0–2 till 3–2 i andra halvlek, ni minns).

 

Lula berättade om hur han suttit på helspänn större delen av matchen, och mässat ett budskap till laget genom tv-skärmen:

– Yes, we can! Yes, we can!

 

Obama skrattade. Men han vore ju inte den Fria Världens Ledare© om han inte såg till att få sista ordet. När mötet var över, när Lula plockat ut sin hörsnäcka och slappnade av – då bad Mr President Mr President att sätta in den igen. Han hade en sak till att säga, en sak som det var oerhört viktigt att Lula fick höra i korrekt översättning.

 

– Vi kommer inte att tappa 2–0 en gång till, sa Obama och stängde av mikrofonen.

 

Lustifikationen avslöjar/bekräftar åtminstone ett par saker för oss:

1. Fotboll är och förblir Brasiliens största pr-maskin.

2. Barack Obama har humor.

3. Fredrik Reinfeldt borde kunna göra mer för både Djurgården och Lars-Åke Lagrell ute i stora världen. Ta med en signad Kim Källström-tröja nästa gång.

 

Pojkbandet G5. Från vänster: Lee Scratch Perry, Sten&Stanley-Stanley, Kenny Rogers, George Foreman och Howie D.

/Simon Bank

Det här var ju på tiden.

Björklöven gick i Pride-tåget i Umeå för två år sen, nu följer de första stora fotbollsklubbarna efter – och det är mer märkvärdigt än det borde vara.

Jag tror inte att supporterkollektivet, mer än någon promille av det, har något att invända mot att deras klubbar visar att de är en del av sitt samhälle, av alla delar av det. Lite mer Pride i klubbarna skadar inte, och Pride skulle må förbannat bra av att ha lite mer AIK i sig.

 No one likes us, we don’t care – någon som kan tänka sig en bättre HBT-slogan? Tänkte det.

Homofobin lever och frodas, både som tanke och system, i fotbollsvärlden. Det är, som med rasismen, inte alltid den öppna och hotfulla som är värst – den dolda, tänkta, är minst lika otäck, eftersom den är svårare att bemöta.

Den öppna homofibin är mer öppen i Sydeuropa och på Öarna än den är här. Känner ni till Louis Nicollin? Han är Montpelliers president och starke man, och är lite lätt medeltida i sitt sätt.

När MHSC mötte Grenoble i förfjol var Nicollin vansinnig på Grenoble. Men han kallade dem inte riktigt så.

Det var ”bögjävlarna Grenoble” här.

Det var ”det där böggänget” där.

 

Det var, på det hela taget, så mycket homofobi att han fick böter. Man kan tycka att det borde hänt något sen dess, men… nä, inte så mycket. I höstas, inför MHSC:s derby mot Nîmes (apropå AIK!), klev Louis son Laurent, som också sitter i klubbstyrelsen, in i handlingen.

Han skickade ett sms till en av supporterledarna för att visa på laddningen i laget:

– On va les enculer, ces PD de Nîmois!!!!!!!!!

”Vi ska rövknulla dom, Nîmes-bögarna!!!!!!!!!”.

Ett par timmar senare hade supportrar till Montpellier röjt loss mot en klubblokal som tillhörde Nîmes, 26 stycken greps. Utöver hela homofob-diskussionen var det nog ett av de dummare sms jag hört talas om (och då har jag ändå en gång fel-sms:at och råkat bjuda in en svensk landslagsstjärna och ”hans vackra fru till lek och äventyr i ett franskt slott”. Han svarade inte).

Men homofobin, då.

I en enkät som belgiska Sport/Foot Magazine gjorde för ett par veckor sen frågades spelarna i belgiska högstaligan a) om det finns homosexualitet i fotbollen, och b) om det finns plats för homosexualitet inom fotbollen.

 

Svaren?

 

A) Finns bögar i fotbollen?

Ja: 25,3 procent.

Vet ej: 56,2 procent.

Nej:18,5 procent.

 

B) Finns det plats för bögar i fotbollen?

Ja, absolut: 16,2 procent.

Ja, det är mer eller mindre accepterat: 16 procent.

Nej, det är fortfarande tabu: 67,8 procent.

 

Jag skulle tro att siffrorna är ganska vettiga, ganska representativa. Förmodligen är tabut ännu starkare i katolska länder (eller ”förmodligen” – jag är övertygad om att det är så, men har ingen empiri att luta mig mot). I veckan fick José Mourinho frågan (apropå en eventuell Nedved-affär) om vilken sorts spelare han letade efter till sitt Inter och svarade:

– Om jag gillar en blond spelare? För mig spelar det ingen roll om han är mörk, blond eller vit, utan vad han kan göra för laget. Det där påminner om ett samtal mellan bögar…

Och det var ju ett skämt. Till och med ett småroligt skämt. Men i en miljö där så många (Lippi, Ancelotti, till och med den öppensinnade lille Gattuso) uttalat sig negativt om homosexuella blir det bara ytterligare en bekräftelse: Inga bögar på våra mittfält.

 

Vi kommer att skämmas över vår tystnad, vår flathet, vårt ”ingen har väl med någons sexualitet att göra”. Vi kommer att ha svårt att förklara vårt tysta medlöperi i ett ännu tystare förtryck. Bara den som står på insidan av gemenskapen kan tycka att ”det spelar ingen roll, det finns inget förtryck”. Säg det till den fjortonårige grabben i hörnet av omklädningsrummet, som upptäckt sin läggning och upptäckt att allt han hör och allt han ser är ett självklart sätt att tala om att ”att vara gay är inte att vara vi”.

Säg det till Marcus Urban, den tyske u-landslagsspelaren som kände att han var tvungen att sluta i samma sekund som han kom ut som bög.

Jag tycker alltså att det är kanon att AIK och Hammarby går i Pride-tåget. Inte för att det ändrar särskilt mycket, utan för att det visar på en ambition.

I fransk fotboll har de jobbat hårdare än oss med sin opinionsbildning. Kanske för att det behövts mer. I franska ligan kan Lyons fans trycka upp banderoller med texter som ”Pape Diouf, dina initialer passar dig utmärkt” (PD, Pédé, är franskans ord för gay). De har ledare som Nicollin. De har att slåss mot.

Men de gör det alltså också.

I år kördes för första gången en nationell kampanj mot homofobi inom fotbollen. PSG, Auxerre, ASSE, Nice, Monaco och Ligaföreningen skrev alla på ett upprop. Och på storbildsskärmar på flera arenor visade man en liten reklamfilm som är det bästa jag någonsin sett när det gäller opinionsbildning på HBT-temat.

 

Eftersom den är på franska och eftersom alla borde se och förstå så – här är själva grundtanken:

 

Olivier bär på en hemlighet. Han har levt med den länge. Hans familj vet inte och han är rädd för reaktionerna. Hans kollegor misstänker det, men det är svårt att prata öppet om det. Men ibland rämnar fasaden.

 

I nästa klipp står Olivier på en fotbollsläktare och skriker ”bög!”, ”bögjävel!” och ”skitbög!”. Och så budskapet: Olivier är homofob.

 

Det är så fullkomligt briljant uttryckt. Charles Berlings voice-over, musiken, genre-ironin – men framför allt för själva poängen som filmen gör:

Det är homofoben som är sjuk. Inte bögen.

Och om jag behövde ett bevis på att filmen verkligen gjort avtryck så fick jag det häromveckan, i en intervju i Aujourd’hui Sport där en klubbledare fick frågan om vad han tyckte.

– En film om rasism hade jag varit beredd att visa imorgon. Men om homofobi… vad kommer sen? Misshandlade kvinnor? Om borgmästaren ber mig visa filmen kommer jag att göra det. Men jag hade föredragit att visa nakna brudar…

 

Sa Louis Nicollin. Och flinade.

/Simon Bank