Det var lite en påminnelse om varifrån jag kommer: efter två veckors – stundtals fantastisk – idrott så är det framför en handbollsmatch som det händer saker som temporärt förändrar hela ens dna-system.

En boll, två lag, en rörelse från vänster till höger och tillbaka igen.

Den lägre bloggfarten kommer att hålla i sig ett tag till, det finns mycket att göra i London och Erik Niva är alltjämt upptagen med att göra ingenting alls.

Men eftersom det är en lite speciell dag idag så är jag ju inte sämre än att jag kan göra ett undantag. Det finns ett gammalt spår om en gammal tränare som jag aldrig hunnit berätta om trots att jag borde.

Det har gått femton år sedan Roy Hodgson öppnade dörren på Appiano Gentile och gick ut. Inter hade förlorat en final, han kände på sig att ingen skulle sakna honom om han gick.

Det var rätt, men det var fel.

Massimo Moratti har alltid, oavbrutet, hyllat Roy som en av dem som förde in klubben på rätt väg. Det kan vara tveksamt om Moratti själv alltid vet så mycket om den vägen, men så är det i alla fall. Han är jämngammal med Roy, de trivdes tillsammans, och det fanns saker han uppskattade med en lugn gentleman från Croydon.

I våras, just som Inter hade anlitat Stramaccioni som ny tränare, gjorde Moratti ett semi-officiellt framträdande vid Milanos Universitet. Han var egentligen inte där för att prata om Inter, utan för att närvara vid ett speciellt ögonblick för familjen. Maria Celeste, hans och Millys äldsta dotter, skulle ta sin examen. Maria har fallit en bit från trädet, hon har jobbat på Broadway, hon är gift med den jamaicanske teatermannen Duane Allen Robinson, och hon har flyttat till New York för att arbeta med teater.

Men i våras tog hon alltså sin examen i filosofi, och eftersom Massimo Moratti var där så var journalisterna det också.

Så förklarade han hur han fått en dotter som den här:

– Det är Roy Hodgsons fel, sa han. Det var han som gav mina barn böcker om filosofi, innan han sa till mig att ”det är dags att jag drar nu, för jag vet att du inte har modet att sparka mig”.

Jag vet inte vad ni tycker om vare sig Roy Hodgson eller filosofi, men jag gillade det där så mycket att jag bar det med mig; en tränare som ger filosofiböcker till Morattis barn.

Massimo Moratti har inte glömt det, och han har inte glömt Roy Hodgson heller.

Idag är det alltså en lite speciell dag, och det vet jag av det enkla skälet att det talats om för mig via Inters officiella twitterkonto.

Gammal kärlek rostar aldrig. Inte gammal vänskap heller, tydligen.

65.

/Simon Bank

En sak ska ni ha klart för er:

Bara för att vi har ett OS att kånka på betyder ju inte det att Gigi Becali står still. Steauas ägare, Rumäniens välgörare och hela fotbollsvärldens religiöse rådgivare har på sedvanligt nära håll övervakat den rumänska ligans första omgångar.

När Steaua kämpade sig till en onödigt svängig 4–3-seger borta mot Astra Ploiesti var han inte riktigt nöjd. Att domarna var emot honom – ”De rånar oss! Det är uppenbart att domarna är emot oss!” – var ju ungefär vad vi kunnat förvänta oss. Men det fanns en annan sak som störde honom mer.

Valeriu Lupus hår.

Lupu är 21 år gammal och back. Han hade blivit inspirerad av de rådande trenderna på toppfotbollens frisyrmarknad och rakat till en sådan där mohikanfrisyr. Om ni tror att Gigi uppskattar sånt så känner ni inte Gigi.

– Va?! Är vi på cirkus?! Om han inte klipper sig kommer han inte att spela mer. Satan kommer att straffa oss, och det är Lupus fel, dundrade presidenten.

Han är bra på att dundra, Gigi.Tränaren Laurentiu Reghecampf försökte försvara sin spelare, genom att säga att frisyrbytet varit hans idé (”Lupu är så blyg och snäll, jag bad honom ändra nåt”), men Gigi hade bestämt sig för att detta var Satans verk.

Och Valeriu Lupu?

Jorå, ett par timmar senare hade han ju rakat bort sitt hår. Steaua spelar kval till Europa League på torsdag, och man vill ju inte ha Satan emot sig. Eller Gigi, för den delen.

Så. Nu vet vi alltså vilken sorts frisyrer man behöver för att kunna spela fotboll. En annan sorts historia lånar vi från Brasilien, eftersom den ändrar vårt sätt att se på den här sporten en smula.

För att spela fotboll behöver man nämligen inte ens fötter.

I brasiliansk tv berättar de den hjärtesnörpande historien om Gabriel, 11, som föddes utan fötter. Han har spelat ändå. Han har dribblat, skjutit, passat och lekt, och när nättidningen Esporte Espectacular fick höra om honom bestämde de sig för att göra ett reportage om den fotbollsgalne lille grabben utan fötter.

FC Barcelona läste och såg, och bestämde sig för att lite uppmuntran var på sin plats. De bjöd in Gabriel till sin fotbollsskola i Rio, och under en vecka fick han vara med och träna med sina jämnåriga.

– Vi har aldrig haft ett fall som honom, men det är inget problem. Här finns plats, sa skolchefen Joaquim Estrada.

Om ni undrar hur Gabriel klarade sig så är ju svaret att han inte klarade sig.

Han gjorde väldigt mycket mer än så.

Ledarna vittnar om att han på många sätt var bättre än flera av de icke-handikappade talangerna, att hans motorik och koordination var på en sensationellt hög nivå. I samma skola gick en annan pojke, Joao, som åkte hem och berättade för sin pappa vad han sett.

– Hans historia är rörande. Joao berättade för mig om den här pojken, som saknade fötter men som spelade mycket bra, förklarade Anderson Luís de Souza för Sport.

Anderson är ju mer känd som Deco, och är van vid att se fantastiska små spelare i Barcelona-tröjor.

Någon som Gabriel hade han däremot aldrig sett. Och vet ni vad – det har inte ni heller.

/Simon Bank

Vino vinner vid Buckingham Palace, och letar ni efter fotbollskopplingar här så letar ni förgäves.

Jag hoppas att det är okej att jag gör ett undantag, för det här är lika märkligt som märkvärdigt. Han var kronprinsen och tronarvingen som störtade på skallen och försvann, han var den åldrade som kom tillbaka och bestämde sig för att sluta.

Och nu är han, ett ögonblick senare, olympisk mästare. Jag tyckte väldigt mycket om hans hårdhet där ett par år i början av 2000-talet, men tappade honom sedan – det gjorde alla – och som en liten bakgrund tänkte jag bara reprisera en text jag skrev i Sportmagasinet 2008. För att den handlar om Vino, och om en sport som är både väldigt enkel och väldigt svår att förhålla sig till.

Cykelsporten gav Vino en chans till, han tog den. Cancellara kraschade, Boonen punkterade, och jag satt och höll på den lojale Cav alldeles förgäves.

Och här har ni några gamla rader om en gammal kazak som just blivit olympisk mästare. Märklig sport, märkligt liv.

•••
•••

Jag har varit i Frankrike i nästan en månad utan att tänka en tanke om cykel. Det brukade inte vara så enkelt att göra det, men nu skriver tidningarna mest om handbolls-EM, rugby och Karim Benzema.

Kanske några sidor om säsongspremiären, men utan särskilt mycket hjärta. Jag går på matcher, åker till Milano och Genua, ser till och med en del rugby, läser L Equipes fantastiska hyllningsmagasin till Jacques Anquetil – jag ska berätta mer om honom någon gång – men tänker inte en tanke om Touren.

Inte förrän en griffeltavla ändrar på saken. Det är inte så att den skriker, precis, även om det känns så.

Den sitter på stenväggen utanför en liten, oansenlig sylta på en sidogata till Rue Massena i Nice. Versala bokstäver, prålig handstil med den gamla sortens kalkkrita: Rencontre avec Alexandre Vinokourov.

Träffa Vino? Jag trodde inte ens att det var möjligt längre, men här står det i kalkvitt på svart: den 29 december kommer hela Astana-stallet att ta plats på en sjaskig krog i Nice för att träffa sina fans. Om de nu finns kvar.

Alexandre Vinokourov, den store Vino, var min favoritcyklist ett par år när alla var upptagna med att leta efter vem som helst som kunde vinna något utan att heta Armstrong eller Ullrich.

Vino kunde.

Han kom från Kazakstan, körde för Telekom, och var så modig och hård och bred i sitt cyklande. Han var aldrig större än just i Nice, när han vann Paris-Nice och tog med sig ett foto av vännen Andrej Kivilev upp på segerpallen.

Kivilev hade precis dött i en krasch, och Vino var så vacker och värdig där på pallen.Nu dyker han upp på en svart tavla, och det borde han inte göra. Förra sommaren stämplades Astana som ytterligare ett av alla stall med smutsiga händer. Vino var en blek skugga förra sommaren och åkte ur Touren, fälld för bloddopning och avstängd.

Han sa att han var oskyldig, att något var fel och att han skulle lämna sporten. Andreas Klöden, lite av den nye Vinokourov på många sätt, har tagit hans plats som Astanas frontman. Astana har ett nytt kanonlag, lett av Johan Bruynel som var hjärnan bakom Lance Armstrongs sju vinster i Touren. Men jag är mer nyfiken på Vino.

Jag har skrivit mer än vad som är nyttigt om dopningen inom cykelsporten. Den här gången tänker jag inte ens särskilt mycket på det, utan mer på en fuskares ansvar.

I Sverige existerar inget annat än det stenhårda fördömandet av fuskarna. Carolina Klüft vill operera in mikrochip i idrottarkroppar för att komma åt orent blod, de flesta andra pratar om svek, om stenhårda straff, om livstids avstängningar.

Det är klart att jag förstår dem. Vad jag inte förstår är fuskarnas ideologi, och det är den jag vill förstå. Och då kan det totala skuldbeläggandet vara ett hinder. Jag skulle vilja höra en sådan som Vinokourov stå upp och säga att ja, jag fuskade, och vet ni – det var värt det. Alla gör det, och medicinerna gav mig både pengar och upplevelser som jag aldrig kommit i närheten av annars.

Om han fick säga så skulle vi kunna gå innanför huden på fuskarna på allvar, och förstå logiken bakom. Den är ju inte universell; det fanns olika skäl för en 18-årig DDR-tjej 1980 och en amerikansk basketspelare 2008.

Nu är de bara martyrer eller monster, allihop. Kriminella som antingen säger att de är oskyldiga eller att alla andra också dopar sig.Av alla fuskare har jag två favoriter.

Den ena är Anquetil, som aldrig hycklade. Han sa att tror ni verkligen att man vinner cykellopp på vatten?

Den andra är Ludmila Engquist, som bröt ihop och visade upp hela sin svaghet som människa. Hon lät mig förstå varför hon dopat sig, var allt började och slutade.

Alexandre Vinokourov låter mig inte förstå någonting. Jag var inte kvar i stan när han mötte sina fans på en sylta i Nice strax före nyår, men jag tror inte ens att det hade varit särskilt intressant att lyssna till honom.

Han sa säkert något om orättvisor och revansch. Inträdet kostade 25 euro. En signerad tröja ingick.

/Simon Bank

Ett EM tar slut, man ligger och drar sig lite, ett OS börjar – och plötsligt kommer man på att man har en blogg.

Jag ber om ursäkt för det, och passar på att be om ursäkt för att det kommer att puttra på lite mer lågintensivt de kommande dagarna och veckorna också. Ett sommar-OS kräver sin arbetsinsats, och fotbollsbevakandet kommer att gå lite på sparlåga.
Jo, lite sneglande åt OS-turneringen blir det förstås. Och ja, det mest relevanta sipprar ju fram hela vägen hit.
Och det otäckaste och intressantaste just kväll hittade vi ju inte här.

Jag vet inte om ni noterade det diplomatiska fotbollskrig som blossade upp mellan Bulgarien och Bosnien i veckan som gick. FK Sarajevo åkte till Sofia och förlorade med 1–0 mot Levski, under omänskliga former. Små supportergrupper slogs på stan, Levski-fans sjöng sånger om knivar och Srebrenica-massakern, om Allah och muslimer, och väl inne på arenan höll hemmasupportrarna upp årets vidrigaste läktarbanderoll:

Ratko Mladić och Arkan knullade er, nu är det vår tur.

Ikväll spelades returmatchen i Sarajevo, och den var av slaget att allt utom ett öppet krig sågs som en framgång. Inför matchen gick premiärministrarna i Bulgarien och BiH ut i en gemensamt uttalande.

– Vi vänder oss till båda lagens supportrar. Fotboll är en stor sport som skänker glädje till miljontals människor världen runt, och som inte ska leda till våld. Vi är också sanna supportrar och vi ber våra vänner runt stadion i Sarajevo: förstör inte matchen. Låt utgången avgöras på planen. Förolämpa och förnedra inte era motståndare. Bulgarien och Bosnien-Herzegovina kommer att fortsätta vara vänner även efter matchen mellan FK Sarajevo och Levski.

När Levski landade i Sarajevo möttes de av beväpnad militär och en poliseskort, medan säkerheten stärktes kring den bulgariska ambassaden. 5000 poliser skulle garantera säkerheten kring matchen.
Matchen? FK Sarajevo var piskat att vinna med två mål, och med hemmafansen i ryggen rullade de igång jakten direkt. Said Husejinović gjorde två mål och blev matchhjälte, men jag är inte säker på att han var gladast efteråt.

Den lille teknikern Asmir Suljić, 20, är en av bosnisk fotbolls största inhemska talanger, och före matchen igår hade han en sak han gärna ville säga.
– En spelare ska alltid ge hundra procent, men jag lovar att jag kommer att ge mer än allt den här gången. Jag kommer att ge 120 procent.

När Levskis supportrar sjöng om Srebrenica var det Suljićs stad de sjöng om. Han var fyra år gammal när hans familj flydde hemifrån, inte utomlands utan upp i bergen.
Asmir Suljić är fortfarande kvar i Bosnien, men lär flytta till en större liga ganska snart. Oavsett var han hamnar lär han minnas 2–0-målet han gjorde mot Levski kväll.

/Simon Bank

Hur vet man att EM fortfarande sitter kvar i kroppen? Man trycker av klockan när den säger åt en att det är fotboll på tv.

Corinthians vann Copa Libertadores, Bocas sorgsna svit fortsätter, men om det var en natt för en ny brasiliansk historia så var det ju ännu mer en natt för en avslutad argentinsk.

När jag vaknade hade Juan Román Riquelme slutat spela fotboll i Boca Juniors.

Emerson Sheik sköt hem pokalen med två opportunistmål, och honom skulle man kunna skriva en bättre kriminalroman om. Emersons pappa fuskade med hans födelsepapper, kapade tre år av hans ålder, och han gav sig ut i världen på äventyr tills lagen kom ikapp och dömde honom till fängelse. Emerson har en lurig apa som husdjur, är anklagad för pengatvätt och att ha köpt smugglade bilar. Dessutom bets han lite i natt.

Emerson och Riquelme hade käftats en del före den här returmatchen, och de delar på rubrikerna idag.

En vann, en slutar.

Juan Román Riquelme ryktas vara sugen på ett sista äventyr i arabvärlden, men ska vi minnas honom så är det ju som Boca-legendar och som den som vred klockorna tillbaka i den här sporten. Han är en enganche, den gamla sortens nummer tio som spelade med insidan av huvudet lika mycket som med fötterna. När hela fotbollssporten strävat mot snabbhet har han stått någonstans en bit framför mittcirkeln med bollen under ena fotsulan och protesterat, som en senare Valderrama. Hans fotboll är den här (se hur han lufsar runt, han rör bollen tre gånger i det där svepet), inte den ultramoderna höghastighetskulten.

Jag minns när vi satt och såg Tyskland–Argentina i just det där VM:et, och José Pekerman plockade av Riquelme för att skicka laget hemåt istället. Riquelme hade varit svag och osynlig, men framför allt visade Pekerman att han slutat tro på bygget som lett honom hela vägen dit. Han gjorde ett defensivt byte, drog hem styrkorna, och förlorade både initiativ och match.

Har man Riquelme i laget måste man vara ett Riquelme-lag. Som Villarreal var under de första åren, när han bar dem hela vägen till himlens dörr, bara för att stöta på Jens Lehmann, där också. Boca Juniors har också, i nästan hela sin moderna era, varit just ett Riquelme-lag. När Olé skulle ranka de 107 viktigaste personerna i klubbens 107-åriga historia i höstas satte de alltså honom som nummer ett; före Palermo, före Maradona, före Tevez.

Riquelme är en av de stora konstnärerna i den moderna fotbollshistorien, och jag tyckte om vad Pelé sa om honom inför Libertadores-finalen.

Pelé är, 2012, vad Pelé är, men den här gången levererade han en distinkt hyllning, inte av kvalitén som Riquelme spelar med utan av något annat. Pelé sa:

– Adoro a Riquelme por la forma en que juega. Jag älskar Riquelme för sättet han spelar på.

Just så är det ju. I den här sporten har han varit en av de stora, men i sin sport har han varit den störste. I natt, efter sexton år med Boca, var det över. När Corinthians hade vunnit gick han runt planen och gratulerade var och en av dem, sedan gick han in i omklädningsrummet och berättade vad som skulle berättas.

När lagkamraterna släntrat ut till bussen, utan att säga ett ord, dröjde han sig kvar framför tv-kamerorna.

– Jag har sagt till presidenten att jag slutar. Jag älskar den här klubben, kommer för alltid att vara tacksam, men jag känner mig tom och har inget mer att ge, sa världens finaste nummer tio.

– Nu vill jag bara åka hem och krama min son.

/Simon Bank

Egentligen hade jag redan lämnat in.

EM var slut, semestern påbörjad. Och under den perioden gör jag överhuvudtaget ingenting som har med jobbet att göra, bortsett från att möjligen kontemplera faktumet att en Xabi Alonso kan hinna plöja en av Stefan Zweigs historiska novellsamlingar samtidigt som han skriver fotbollshistoria, medan jag själv inte anser mig ha tid att läsa så mycket som en Arne Dahl-deckare under en EM-månad.

Nåväl. Sedan kom det ett mail som fick mig att känna att det i alla fall var på sin plats att fatta tangentbordet för att säga morsning.

För några år sedan var jag i östra London och skrev ett reportage om en unik del av fotbollsvärlden. Framförallt fokuserade jag på lilla kvartersklubben Senrab FC, och utifrån mitt eget perspektiv var det en av de bättre texter jag skrivit. För er som inte känner till Senrab så är det alltså en av Europas allra främsta talangfabriker. De har fostrat mer än 100 professionella spelare – John Terry, Scott Parker, Jermain Defoe, Ledley King och Bobby Zamora, för att ta de som är mer eller mindre landslagsaktuella för stunden – men har nu kämpat mot undergången i mer än ett årtionde.

När jag var där hade de precis blivit utkastade från sitt högkvarter, och därmed blivit hemlösa ännu en gång.
– Under alla år har vi inte fått ett endaste pund i stöd från kommunen. Vi är helt utlämnade till oss själva, trots alla spelare vi fostrat och alla ungar vi har fått bort från gatorna. Det vi kan göra är att ta in pengar från medlemsavgifter, men samtidigt vill vi inte exkludera familjer som inte har råd. Ofta är det ju de som behöver oss bäst, menade klubbens centralfigur, Tony Carroll.
EM har ännu en gång satt ljuset på den moderna engelska fotbollens paradox; avståndet mellan en gnistrande yta och ett allt mer ihåligt innehåll. Hur kan så många starka klubbar med så mycket pengar fostra så få begåvade spelare? Situationen för Senrab FC för med sig en väldigt stor del av svaret.
– En tapet, det är vad Premier League-fotbollen är. Drar du bort tapeten ser du att väggen bakom är både murken, möglig och luktar illa.

Tony Carroll (längst upp till vänster), John Terry (till vänster om målvakten), Ledley King (till höger om målvakten), Jlloyd Samuel (näst längst upp till höger) och Bobby Zamora (näst längst ner till vänster).

I alla fall, det där mailet jag refererade till – det var skrivet av Gothia Cup-generalen Dennis Andersson. Han hade läst artikeln om Senrab, och reagerat som en vanlig, vettig fotbollsmänniska. Han tyckte kort och gott att det var för jävligt att det såg ut som det gjorde. Det här var dessutom en man som inte lät det stanna där – han såg till att försöka göra något åt saken.
”Tack för tipset om klubben Senrab från östra London som jag med nöje läste i en av dina artiklar. Tyckte lite synd om en sådan klubb. Producerar toppspelare på löpande band utan att få något för det. Och blir numera också brandskattade på varenda talang som fyllt 12 år. Så nu har vi bjudit hit dom. Fyra lag. Vi sponsrar med 170.000:-. Tony Caroll, deras andlige ledare, säger att detta är deras stora chans att få klubben på fötter igen. Känns rätt att ställa upp för en god sak”.

Händer det att jag tvivlar på solidariteten och sammanhållningen inom den så kallade fotbollsfamiljen? Jotack. Varje dag, mest hela tiden. Och därför betyder ju den här sortens exempel så oerhört mycket.

Fenomenalt.

För egen del ska jag akta mig för att ta i med storvulenheter om vad jag försöker åstadkomma med mitt journalistiska värv, men det är klart… Det känns rätt mycket bättre att göra sommar med den här episoden i huvudet än det hade gjort ifall det fortfarande hade ekat av tjattret om huruvida det spanska landslaget var roligt eller tråkigt.

Nu packar jag ihop. Dyker väl upp igen framemot mitten av augusti eller så.

Fram till dess kan ni ägna er åt att lära känna det här årets främsta sommarlåt – Free (I Am) med Tyler Lyle.

Keep the faith.

/Erik Niva

Det är alltså här vi börjar om.

Erik Niva Hugo-hänger, jag hånglar upp sommar-Stockholm, EM är över och resten av livet tar vid där vi lämnade det. Kievs flygplats sög in oss som en överhettad dammsugare, spottade ut oss ett par helvetestimmar senare, och här sitter vi nu.

Med André Villas-Boas.

Jag ville inte ha Harry Redknapp – skicklig lagbyggare, driven transfertrixare, bristande taktiker, mediedarling, omodern – men jag var tveksam när Tottenham släppte honom. Inte för att jag ville ha Harry då heller, utan för att det kändes som ett steg tillbaka till svängdörrs-Spurs, utan linjer och utan riktning och utan kontinuitet.

Och… jo, här sitter vi nu med André Villas-Boas.

Vad jag tycker om det?

Att det är en djärv satsning, och att den känns logisk. Problemet är fortfarande att det finns ett underskott på sportslig kompetens i klubbens ledning, ingen stark visionär utan det klassiska engelska problemet med en manager som ska ha kontroll på allt och som lämnar ett hål efter sig när han försvinner.

Jag gillade André Villas-Boas i Porto, och han har naturligtvis inte blivit en sämre tränare av ett år i Chelsea. Ancelotti hade ett omöjligt uppdrag, och Villas-Boas fick ett ännu mer omöjligt.

Han skulle:

1. Generationsväxla.
2. Spela offensiv, underhållande fotboll.
3. Vinna allt.

Chelsea har kvar exakt samma problem – utöver att de vann Champions League med det gamla gardet. De måste fortfarande bygga om och bygga nytt. Di Matteo har inte löst någonting annat än att kånka hem den där bucklan med stora öron (vilket, i mina ögon, var en rätt okej problemlösning på kort sikt).

AVB var kanske inte ett direkt offer för Abramovitj, men han var definitivt ett indirekt offer för hans krav. I arbetsbeskrivningen ingick att göra sig ovän med hela maktcentrum i truppen, och AVB tog det på allvar. Han förklarade krig mot Ashley Cole, ställde sig öga mot öga med Terry, Lampard, Cech och Drogba. Nyförvärven misslyckades och var en rätt usel stödgrupp i det kriget, och alltså föll alltihop.

Om Villas-Boas visade en brist på känsla och ibland en brist på taktisk feeling så visade han framför allt integritet och tro på ett ledarskap.

Han är ingen Harry Redknapp – på väldigt, väldigt många sätt är han en anti-Redknapp; noggrann, modern, ung, mediefientlig – och om det är en negativ sak för många så ser jag i alla fall en hel del som är positivt i det.

Spurs är inte Chelsea. Dynamiken i klubben är annorlunda. Spurs är en klubb som inte vunnit särskilt mycket, med en mindre mäktig spelarkärna. Det borde rimligen vara enklare att styra spelargruppen på Spurs Lodge än på Cobham. Hans offensiva 4-3-3, som det såg ut i Porto snarare än i Chelsea, skulle kunna fungera om det köps in ytterligare lite fart och kreativitet (Gylfi, Vertonghen, jag skulle ju älska Daniel Sturridge och Perreira).

Är jag säker på att det är rätt lösning för Tottenham Hotspur Football Club? Nej, det är jag inte.

Är jag säker på att det är en av de bästa möjliga chansningarna klubben rimligen kunde göra? Ja, det är jag faktiskt.

/Simon Bank

Det är ju bara att tacka så varmt och innerligt som det någonsin är möjligt.

För den här matchen, för den här turneringen, för den här fullständigt makalösa epoken.

I dagens tidning skrev jag att Spanien hade möjligheten att fullborda den största fotbollsprestationen jag upplevt under min livstid. Jag känner sannerligen inte annorlunda efter att ha sett dem lyckas.

Det här är det bästa landslaget som någonsin spelat fotboll, och jag är så oerhört glad över att jag har fått vara med och se dem sätta sin prägel på sporten vi alla bryr oss så oerhört mycket om.

Ovanför sin säng har Xavi Hernández en liten tavla med det där nötta gamla Bill Shankly-citatet om hur fotboll inte är på liv och död, utan något mycket viktigare än så. Själv gillar jag inte den där devisen något vidare – jag har sett den användas i fullständigt fel sammanhang alldeles för många gånger – men ändå tycker jag otroligt mycket om att den hänger där den hänger.

Xavi Hernández älskar fotboll. Älskar den. Och jag har verkligen fått intrycket av att han är omringad av tio lagkamrater som lyckats bevara den där grundläggande kärleken till det de håller på med.

Just därför tror jag faktiskt också att den där märkliga kritiken mot deras spelsätt har irriterat dem enormt, även om de hittills inte velat visa något utåt. Detta Spanien har ju nämligen aldrig varit ett sånt där resultat-till-varje-pris-lag. De har velat något mer med sin fotboll. De har försökt bevisa att det här inte är en sport som måste domineras av de största, starkaste och snabbaste killarna, utan att kloka huvuden och känsliga fötter faktiskt är ännu viktigare attribut.

När de gav sig ut på sin resa önskade alla dem lycka till. Men när de sedan nådde ända fram till målet fick de höra att de minsann var tråkiga, att de förstörde för sporten de försökte frälsa.

Vad kände Xavi Hernández och hans kumpaner? Som om massvis av människor påstod att den röda färgen plötsligt skiftat karaktär och blivit blå? Hur argumenterar man mot sånt?

Jag antar att man gör det på planen. Om man bara klarar av det så går man väl ut och utklassningsvinner en EM-final, efter en förstakvart som var bland det mest sanslösa jag överhuvudtaget har sett.

Italien har givetvis ingen som helst anledning att skämmas för sin insats. De gjorde ett rejält och tappert försök vid båda sidor om de första spanska målen, men var aldrig någonsin i närheten av att räcka till.

Visst kan vi skriva att den olyckliga skadan på Thiago Motta avgjorde matchen, men i realiteten var den avgjord ett gott stycke innan dess. Inför matchen hade inte Spanien släppt in ett enda mål på nio slutspelsmatcher. De hade inte minsta avsikt att släppa in två stycken på en halvtimme.

Folk och fä, tvivlare och troende – ni har precis sett historiens bästa fotbollslandslag demonstrera vad de kan.

Tacka för uppvisningen. Tacka för att ni har fått vara med och titta på.

/Erik Niva

Och Mario Balotelli log.

För sex år sedan, i Dortmund, tog Italien allt det som alltid varit Italien och kastade det överbord. Marcello Lippi utmanade ett helt idéarv, satte sig själv på spel, skickade in Iaquinta och Del Piero för att anfalla när historien stod och skrek i hans silveröron att han borde backa, försvara, vara försiktig.

Italien blev världsmästare för att de vågade ifrågasätta sig själva. När de vunnit den kampen vann de mot alla andra också.

Ikväll satte vi oss i Warszawa för att se ett annat Italien, ett som började där Lippi slutade då. Cesare Prandelli har gjort det som förbundskaptener väldigt sällan ger sig tiden, eller ges tiden, att göra: Han har arbetat med ett projekt, en tanke som går längre än första halvlek.

När hans lag möter Tyskland, som vunnit fler tävlingsmatcher i rad (15) än något annat landslag i historien, är ångest och försiktighet inte ett alternativ.

– Vi kan inte vända oss bort från vårt spel, vi kan inte sudda ut två års arbete. Vi kanske riskerar något, men vi kommer ändå att vara oss själva, sa han.

Tyskland var Tyskland, med sin distinkta passningsoffensiv – och, återigen, tyvärr, med en likblek Schweinsteiger-motor – och sitt sårbara försvar. Italien var Italien, med sitt Pirlo-drivna framforsande.

X-faktorn? Det som gjorde att den här matchen ändå och trots allt avgjordes på insidan snarare än på utsidan?

Han heter Mario Balotelli.

Ni har förstått att ni aldrig kommer att förstå honom. Att han rusar genom livet med ett sturm-und-drang-trumsolo i bröstet, att han är en Wagner-symfoni och ett krig som aldrig vilar.

Mario Balotelli är förstås oerhört smart också – det har ni märkt om ni hört honom tala – men kvällar som den här måste han avgöra om det är han som måste bära demonerna eller om det är demonerna som ska bära honom.

1–0 (20) Pirlos typiska vändning ut mot Chiellini. Hummels patetiska, juniormässiga agerande i ryggen på Cassano – och så en monsternick av Mario Balotelli.

2–0 (36) Halvtyske Montolivo samlar upp efter defensiv hörna, och slår den långa bollen. Lahm upphäver offsiden, Mario Balotelli skjuter sönder nätet.

Efter det första målet log Balotelli.

Efter det andra målet drog han av sig tröjan och spände musklerna så att hela Europa kunde se.

Mario Balotelli har slagits mot sin bakgrund, mot sitt land, mot sin familj. Han har stridit mot fascisterna i norr och rasisterna i syd.

När han log såg det ut som att han slöt fred med sig själv, i ett par sekunder i alla fall. Han tog de defensiva löpningarna, han plockade ner de tuffa uppspelen, han offrade sig tills han fick kramp och byttes ut.

Demonerna bar Balotelli, och Balotelli bar Italien. Pirlo var övermänsklig, Barzagli en gigant, De Rossi en tyst jätte, Cassano genial så länge han orkade. Och under tiden tappade de som skulle bära Tyskland taget.

De gör för få mål, de släpper in alldeles för många. Nu har de förlorat färdigt i den här turneringen, medan Italien fortfarande har chansen att vinna allt.

Och oavsett hur det går i den där finalen kommer vi alltid att ha det här. En fantastisk kväll i Warszawa, då Italien vann rättvist mot Tyskland med 2–1, och Mario Balotelli log sitt allra vackraste leende.

/Simon Bank

Från det ena till det andra, från Ukraina till Polen, från spanska straffbravader till en repris från 2006. Arrigo Sacchi lodar runt i presscentret på det som alldeles snart – enligt ett purfärskt polskt parlamentsbeslut – ska heta Kazimierz Górski-stadion, och det gör vi också.

Töskar och italianos vid horisonten, och det kan kanske vara på sin plats att be om ursäkt litegrann.

Här har vi hängt runt i öst i goda tre veckor, vi har skrivit dokument och krönikor, gjort lite webb-tv och bloggat en del – men vi har slarvat med det tabloida uppdraget. Vi har, kort och gott, använt alldeles för lite energi till att härleda den här turneringens alla utvecklingssteg till Zlatan Ibrahimović.

Förlåt. Det ska korrigeras, omedelbart.

Om ett par hela och halva timmar ska Italien gå ut för att underifrånutmana Tyskland, och alla är överens om att deras främsta anfallsvapen är den hästesovande regissören Andrea Pirlo från Brescia. Jag har skrivit en personlighetsanalyserande och plusinlåst drapa om geniet i dagens tidning, men jag har undvikit att skriva om den egentliga förklaringen till att han alltjämt kan lulla runt på ett mästerskap och se ut som världens bäste.

Here goes: Det beror på Zlatan.

Vore det inte för flytten till Juventus med efterföljande nytändning är det ju tveksamt om Pirlo hade varit just så här bra. Den nya utmaningen lyfte honom, pressade honom, höll honom ambitiös och (nåja) vaken. Det var bra för Pirlo, bra för Juventus, bra för Italien.

Alla är dessutom överens om att det var dåligt för Milan.

Det var det förstås, eftersom han förstärkte deras främsta fiende, men någonstans på vägen, när folk jämför Milan-missen med Inters motsvarande Pirlo-miss för ett årtionde sen, glöms det bort att det faktiskt var en fullt logisk övergång.

När Milan kapade il Genio från fritidsgården Milanello förra sommaren fanns det tre direkta förklaringar.

För det första: Han var en skadedrabbad 32-åring som bara spelat 17 matcher föregående säsong.
För det andra: Hans lön var av sorten att den, med ett treårskontrakt, skulle vara ett problem för ett ansträngt Milan.
För det tredje: Han passade inte längre in.

Gazzetta dello Sport kallade brytningen för un divorzio normale, en normal skilsmässa, och det var på många sätt odramatiskt. Vad var Milan för lag? Ett på sina håll ålderstiget lag delat i två delar, med två-tre spelare som nästan enbart har offensiva uppdrag (Zlatan, Robinho, kanske Pato) och sju spelare som sköter defensiven och går fram när de kan.

Det var ett lag med mindre energi än tidigare, för att ha råd att spela till exempel Zlatan och Robinho var de tvungna att offra något annat. Under Ancelotti var Milan ett lag med tvåvägsspelare som klarade allt, 2011 var inte Milan det laget längre – och Allegris lösning var att förstärka defensiven med ett försvarsinriktat mittfältsankare i ett 4-3-1-2, någon som kunde gå med sopkvasten och städa upp. Hans jobberbjudande till Pirlo var en roll till vänster, där han kunde använda sin playmaker-frihet till att flyta inåt.

– Allegri ville spela van Bommel eller Ambrosini framför backlinjen. Jag hade varit tvungen att skifta position, men var inte intresserad av det, så jag gick till Juventus istället, sa Pirlo.

I Juventus hittade han ett lag fullt av energi och djupledsspel, men i behov av en kreativ kontrollspelare. I Milan lämnade han ett lag med mindre energi, med experter på kontrollspel men med behov av en tydlig rollfördelning och djupledsspel.

Divorzio normale.

Pirlo kom till Turin, han fick Conte att överge sitt Siena-system – ”4-2-4” – och bygga en struktur som passade honom. Zlatan vräkte in mål, Pirlo blev mästare, och här sitter vi och väntar in ett av världsfotbollens tyngsta möten.

E il cielo è sempre più blu.

/Simon Bank