Kort om tid här, så vi sammanfattar helt enkelt Uefa-cupkvällen med de avgörande ögonblicken. No frills, does exactly what it says on the tin.

* Den stora skandinaviska grejen var ju såklart Ålborgs kamp mot det som numera alltid måste refereras till som ”världens rikaste klubb”. Straffarna har ni här. Noterbart är såklart att Richard Dunne fick slå en straff – och gjorde mål – och att Shay Given demonstrerar att man får vad man betalar för.
* Största hjälten? HSV:s peruvian José Paolo Guerrero, som på egen hand vände matchen mot Galatasaray med både ett och två riktiga klassmål.
* Näst största hjälten? Dynamo Kievs tvåmålsserb Miloš Ninković, som räddade Goliath i den ukrainska kampen mot lilla Metalist Charkiv.
* Största tavlan? Visst kan Igor Akinfejev hävda att han blir foulad, men han får ändå ta på sig att Fernandinho kunde stöta Sjaktar till kvartsfinal.
* Mest lovande segerskytten? Jag tror nog att ni redan kan er Guillaume Hoarau, men har ni inte stiftat bekantskap med PSG:s stora bombare är det lika bra att ni gör det nu. Han må han hunnit fylla 25, men han avgjorde mot Braga och kommer att gå vidare till större sammanhang inom kort.
* Kvar har vi då bara kvällens mest meningslösa segermål. Anatolij Timosjuk gav regerande mästarna Zenit hopp med sitt nickmål – men Udinese stod emot och såg till att Italien trots allt har en representant kvar i Europaspelet.

/Erik Niva

Bilagejobb kan knäcka den bäste.

Det kan också knäcka oss medelmåttor – men efter ett par dagars idogt gnetande i grottekvarnen har jag kommit ut på andra sidan, redo att ta ikapp vad jag missat.

Som lite katalanskt kvalitets-banter.

Reuters pekade mig åt rätt håll, ett par dagar för sent men det får ni ha överseende med. Vi har redovisat helgens mål från Spanien, men efterspelet har bjudit på ett par riktiga pärlor.

I lördags åkte Real Madrid, sårat och skamset efter DEN matchen på Anfield, upp till den baskiska katedralen San Mamés och vann med 5–2. En galen match, en stor uppvisning, alla nöjda och glada?

Not so much.

Joaquín Caparrós, Athletics tränare, sågade Juande Ramos efter matchen (”Real Madrid är ett bättre lag, han behöver inte upprepa det. Rafa Benitez kunde sagt samma sak i veckan, men lät bli eftersom han är en bra tränare”) men mest av allt var det domare Muñiz som fick sina doradas och sardinas varma.

Athletic åkte på sju gula och två röda kort i den där matchen, publiken var vansinnig och körde en gammal hederlig anti-Madrid-ramsa i hela andra halvlek:

– Asi! Asi! Asi gana el Madrid!

Så, så, så vinner Madrid. Jag ska inte trötta ut er med gammal, trött grundkurs i francoism, idéhistoria och moderna myter – utan bara konstatera att den här gången plockades ramsan upp på två håll efteråt.

Först var det Madrid-lojala AS som använde den som stor rubrik i tidningen:
Asi gana el Madrid.

Bara det var anmärkningsvärt, men det riktigt underhållande dröjde ett par timmar.

Dagen efter slog ju Barcelona Almeria med 2–0. Lagets maskot, den elvaåriga Bojan Krkic, gjorde båda målen och det var det andra som var av den där sorten som bara Barcelona (och möjligen Argentina) kan göra.

Här har ni målet, och innan ni börjar räkna så ska jag tala om att FC Barcelonas nätansvariga redan gjort det. I en sprickfärdig artikel på klubbens hemsida berättar de att det alltså går 37 pass mellan det att Xavi vinner boll och Bojan vallar in bollen i mål – och att sekvensens bollinnehav är 109 sekunder långt.

Här har ni texten från hemsidan, och är ni som jag så noterar ni särskilt redigeringens små subtila accenter i den första mellanrubriken.

Hur den lyder?

”El Barça gana asi”.

/Simon Bank

För ett drygt halvår sedan gav Tyrone Mears ny mening till begreppet ”transferfönster”. Han stod utanför Derby Countys träningsanläggning och funderade. Han såg sitt livs chans passera förbi. Och här någonstans så bestämde sig 25-åringen från Stockport.

Tyrone Mears hävde sig upp mot det öppna fönstret och klättrade in.

Några minuter tidigare hade han fått beskedet av Derby Countys manager Paul Jewell. Nej, han fick inte tillåtelse att åka ner till Marseille och provspela för OM. Mears var rasande. För en medelmåttig ytterback i den engelska andradivisionen var det här en möjlighet som det var helt uteslutet att inte utnyttja, och dessutom ansåg han sig ha fått ordförandens tillåtelse.

Mears stormade ut från Jewells kontor och lämnade träningsanläggningen. Men strax därefter var han tillbaka. Han krälade in genom ett öppet fönster, smög sig förbi Jewells kontor, nappade åt sig sina bollskor från omklädningsrummet – och rusade ut till bilen för att köra till Birminghams flygplats.

Han hade gjort sitt val, satt allt på ett kort. Till Derby skulle han aldrig komma tillbaka.
– Jag har varit med om mycket inom fotbollen, men det här är helt otroligt. Att utan tillstånd hoppa på ett plan för att åka och träna med en annan klubb än den du har kontrakt med… Det är en skam, ett hån, en förolämpning mot Derby County och dess supportrar, dundrade Paul Jewell.

Det gick en månad, det gick fyra månader och det gick ett halvår. Men det förblev tyst kring Tyrone Mears. Så kom förra helgen, och så lossnade allt.

Mears fick göra sin första ligastart för OM, hoppa in på högerbacken istället för Laurent Bonnart. Han motsvarade förtroendet. I den livsviktiga prestigematchen mot PSG stängde han ner Jérôme Rothen, och var starkt delaktig i att OM vann med 3-1 och höll uppe pressen på Lyon.

Igår skrevs så nästa kapitel i en alltmer osannolik saga. Inför en utsåld Amsterdam Arena fick Mears chansen att starta den avgörande Uefa Cup-åttondelen mot Ajax. Och han inte bara startade den – med tio minuter kvar av förlängningen så avgjorde han den.

Det finns många olika vägar till stjärnorna.

/Erik Niva

Biltema, såhär på onsdagseftermiddagen?!

Jo, så får det bli. I Tyskland tycks vi nämligen ha råkat ut för dumskallarnas sammansvärjning. Kevin Prince-Boateng – den oduglige dåren som fortfarande är Tottenham-ägd – har varit ute och födelsedagsfirat med Hertha Berlins rattfyllo Patrick Ebert.

Resultatet? Enligt Bild – som visserligen inte är den mest tillförlitliga källan – blev facit tre vandaliserade bilar. En fick lacken repad, två andra backspeglarna sönderslagna. Polisutredning är inledd.

I England ser vi prov på en lite annan variant. När Elano upptäckkte Robinhos vita Lamborghini Gallardo utanför ett Radisson-hotell i Manchester så slog han till. Han fäste en lapp med ordet ”Safrado” på vindrutan. Enligt Daily Mail ska det vara ”Portuguese slang for ’dirty minded’ or ’shameless’.”

Resultatet? Fiasko. Lappen blåste bort innan Robinho kom ut från hotellet.

/Erik Niva

Jaha, ska vi ta och ställa Jonas Olsson inför cybergatans parlament då?
Ni har hört anklagelserna. I måndagskvällens match på Upton Park så rammade Olsson in armen i nyllet på Robert Green, som till och med bet av en bit av sin tunga.
– Jag kände att det var någons armbåge, och när man tittar på repriserna så ser man att han träffar mig med en riktig klocka. Resten av matchen så snurrade publiken för mig, säger Green.

Avsiktligt? Gamle domarklåparen Graham Poll tycker det:
– Olsson leder med armen. Han tittar efter, han vet var Green är och han träffar honom i ansiktet. Jag tror att det var avsiktligt. Om domaren ser det så ska det vara rött kort.

Nu har domaren Mark Halsey granskat videobilderna – och bestämt sig för att tycka annorlunda.
– Han har tittat på repriserna, och kommit fram till att det inte befogade ett rött kort.

Vad tycker ni? Sekvensen hittar ni med 2.10 kvar på det här klippet.

/Erik Niva

There we all were, sitting in a rainbow.

Presskonferens med landslagstrupp. Allt det senaste i dagens tidning et cetera ett cetera. Det roligaste ni inte får läsa i tidningen var att landslagsledningen ägnade rätt mycket energi åt att tala om hur mycket mer namnkunnig Portugals trupp är – samtidigt som de kallade Bosingwa för Boswinga och Quaresma för Qaresma.

Om man nu är i den missunnsamma grenen av felsökarbranschen.

Och apropå felsökning…

Minns ni Jabu Mahlangu? Om ni inte råkar bo i omedelbar närhet av Växjö gör ni nog inte det. Jabu kom till Öster i fjol, var bloody brilliant, men i vintras skrev han på ett halvårskontrakt med Platinum Stars i Sydafrika och lämnade klubben.

Grejen med Jabu är att han alltid varit lite… besvärlig. Han erkände det själv i en intervju med SMP i fjol:
– Ett tag var jag Sydafrikas näst populäraste idrottsman. Men jag saknade kontrollen och disciplinen. Livet gick för fort för mig i Johannesburg. Det är inte bara jag som har drabbats av det, det har hänt många unga, talangfulla fotbollsspelare där. När de får pengar köper de fina bilar, börjar med droger och alkohol. Så var det för mig.

Implicit: Jag har ändrat mig nu.
I verkligheten: Not so much.

I torsdags försvann han spårlöst. Platinum Stars tränade, Jabu kom inte. De tränade igen, han kom inte då heller. Så där höll det på över hela helgen.

– Jabu har ställt till med besvär i laget. Det är inte första gången han gör så här, men vad har klubben gjort? Inget. Så det är inte särskilt överraskande att andra gör likadant, surade en klubbledare.

Innan ni får själva upplösningen på historien (den är värd att vänta på) så kan vi väl kika igenom Jabu Mahlangus Bad Boy-CV, som det sammanställts av redaktionen på The Sowetan.

2001:
Drar iväg på supfest i Bethlehem med en lagkompis medan han spelar i Kaizer Chiefs. Missar ett träningsläger med landslaget och blir petat från truppen till Afrikanska Mästerskapen.

2002:
Missar landslagets flyg till en kvalmatch i Elfenbenskusten.
Läggs in på ett rehab-center i sex veckor.
Arresteras för kidnappning efter att ha försvunnit med en sextonårig skolflicka från Soweto.

2004:
Försvinner från Kaizer Chiefs, kvällen före en viktig cupmatch.

2005:
Får sparken från österrikiska Mattersburg efter sin andra rattfylleolycka. Är bara i klubben i åtta månader.
Får en ny chans i SuperSport United, men efter två vändor på rehab och ett flertal missade träningar får han sparken.

2007:
Får kontrakt med Orlando Pirates, men kontraktet förnyas inte. Jabu har då dykt upp på träningar berusad.

Det är förstås en tragisk historia, ett sorgligt livsöde. Så mycket roligare då att kunna konstatera att Jabu Mahlangu nu är tillbaka i Platinum Stars igen.

– Relationen mellan spelare och klubb är positiv, meddelade Stars i ett pressutskick.
– Mahlangus frånvaro i veckan berodde på personliga skäl.

”Personliga skäl”? För att ingen skulle behöva sväva i ovisshet skickade Jabu ut ett eget pressmeddelande som avslöjade att han ägnat sin frånvaro åt… politik.

– Mitt hjärta är svart, grönt och guld, värmde Jabu upp innan han la in tvåan:
– Om ni vill veta så kommer jag att rösta på ANC den 22 april. Jag uppmanar alla andra spelare att göra detsamma och säga till Sydafrika att ni är ANC ända ner till benskydden!

I den här bloggen har vi alltid varit noga med att hylla spelare som vill använda sin berömmelse till något mer än att bara spela boll.

I det här fallet kan vi sträcka oss till att tycka att tillfället var lite illa valt. I kväll spelar Stars en blytung match i kampen för nytt kontrakt. De hade nog helst sett att spelarna tränade och var spelare sådär i största allmänhet. Ända ner till benskydden.

/Simon Bank

Ni som läser den här bloggen regelbundet har väl koll på Marko Arnautovic? Vi skrev lite om honom när han skulle vara ”Österrikes Zlatan” i samband med landskampen mot Sverige, och vi tog upp honom igen när han drömlobbade mot De Graafschap häromveckan.

Nu är den serbättade supertalangen aktuell igen, på ett lite mindre angenämt sätt. I helgens ligamatch mot Willem II hade han några hårda sammandrabbningar med sirraleoniern Ibrahim Kargbo. Ni ser bråken i slutet av det här klippet. Efter matchen var det en upprörd Kargbo som pratade med holländsk tv:
– Jag har spelat fotboll i Holland i några år nu, och alla vet att jag ibland kan vara en tuff spelare. Men det är bara på planen. Så fort slutsignalen går så lägger jag det bakom mig.
Efter matchen sträckte också Kargbo fram handen till Arnautovic, för att tacka för matchen.
– Men han gjorde bara en avfärdande gest och sa: ”Fuck off, black nigger”. Det är inte okej. Men jag behöver ingen ursäkt. För mig är han bara en pojke, en person utan betydelse. Vem är Marko Arnautovic? Men han behöver be sina svarta lagkamrater i Twente om ursäkt.

Vem är Marko Arnautovic, frågade sig Ibrahim Kargbo. Algemeen Dagblad berättar bakgrundshistorien om 19-åringen som beskrivits som ”Österrikes största talang någonsin”.

Arnautovic växte upp i stökiga Wien-förorten Floridsdorf.
– Jag växte upp där. Jag lärde känna och förstå människor på gatan. Mitt kompisgäng var inblandat i många slagsmål. Om någon tittade på någon av våra flickvänner på fel sätt så fick han problem.
Han utvecklar:
– Jag var ett problembarn, hade stor käft och visste alltid bäst.

Som 16-åring fick Arnautovic chansen att flytta till Holland för att förädla sin talang. Han utmärkte sig snabbt både på planen och utanför. Han gjorde mål, men bråkade samtidigt med både tränare och värdfamilj.
– De lät mig inte ta hem några tjejer, så jag kände att de begränsade min frihet.
Till slut flyttade Arnautovics föräldrar upp från Österrike för att ge honom den stabilitet han behövde.

I april 2007 bytte Twente ut Kennedy Bakircioglü, och lät Arnautovic debutera. Den här säsongen har han gjort 11 mål på 22 ligamatcher – och kallat en motståndare för ”nigger”. Hans agent Rob Groener menar att ”tungan måste ha slintit”.
– Jag känner ingen som är så lite rasist som Marko, hela tanken är löjlig. De flesta av hans vänner är färgade eller turkar. Och i Österrike tillhörde Marko själv – som halvserb – en minoritet. Han är fortfarande ung, och ibland säger han saker som han inte borde. Men han har kort stubin, och eftersom han är en sådan vinnare kan sånt hända i stridens hetta.

Dags att välja väg nu, Marko Arnautovic.

/Erik Niva

Medan Erik Niva gör det Erik Niva gör kan vi andra ägna oss åt det tyngre artilleriet.

Om ett par timmar släpps den svenska landslagstruppen till högdensitetsmatchen i Porto. Det kan ni läsa hur mycket ni vill om överallt. Här kör vi med hardcore-material istället.

Samma dag som Sverige möter Serbien ska Australien möta Uzbekistan, ett lätt farthinder (nu när inte Bob Lindeman tränar uzbekerna längre) på vägen mot de riktiga kvaltesterna.

Eftersom intresset sjunkit i det nihilistiskt post-hiddinkska fotbollslandet Oz har förbundet kopplat in en reklambyrå som ska lansera Uzbek-mötet som en kamp för överlevnad.

Hur? Med det rätt opigga greppet viral-videos. Hur som – spionfilmen från det hemliga uzbekiska träniongscentrat är rätt underhållande och välgjord.

Väl bekomme.

Och om vi nu ska ge oss in i kartdebatten så kan vi bara konstatera att fotbollskartan är på god väg att ritas om.

All the women who are independent are throwing their hands up at us. Jag vet inte hur mycket ni hängt med i kriget mellan Lyon och den nya, amerikanska damligan, så här är grundkursen för dummies:
Två av Lotta Schelins lagkompisar, Camille Abily och Sonia Bompastor, skrev på för Los Angeles Sol och Washington Freedom. De amerikanska klubbarna brydde sig inte om att de stod under kontrakt, helt enkelt eftersom ett kontrakt i Frankrike inte är värt något.

Varför? Jo, eftersom kvinnor inte är proffs.
Eller… det är de ju visst (Lotta Schelin tjänar mycket pengar på sin fotboll, andra jobbar deltid vid sidan om), men inte på samma sätt som män. Det enda som knöt Abily och Bompastor till OL var att de var registrerade för klubben. Därför kunde de behandlas som vilka arbetare som helst, de sa upp sig och bytte jobb.

Jean-Michel Aulas, OL:s påve, blev förstås vansinnig, hotade USA-kiubbarna med en stämning på en halv miljon euro och kopplade in det Franska Fotbollsförbundet i processen. Med små chanser att lyckas.

Allt det här har ett par veckor på nacken. Men i morse kom en artikel i spanska Público som fick mig att ta upp tråden.

Här kan ni läsa om hur tjejer i Cáceres reagerar över det absurda regelverket i spansk fotboll, som explicit reglerar att kvinnor inte kan bli proffs. José Maria López, president för damlaget i Cáceres, har nu skickat in papper till förbundet för att driva en process som leder till nya regler, så att även kvinnor kan få proffslicenser.

Vänta här.

Ska bara kolla.

Jo.

Det är verkligen 2009..

/Simon Bank

A day for fun and games.

Ägnade ett inlägg i förra veckan åt att klistra in Google Earth-bilder på olika derbyarenor, till ganska ljumma reaktioner.

Låter jag mig nedslås? Do I Fuck. Jag har ingen aning om det går att vara kartolog – eller om det finns någon annan term som beskriver en överdriven fascination för kartor – men i så fall så är jag förste fanbärare.

Satt och läste på lite om den ryska ligapremiären när jag fastnade för den här översiktsbilden över årets ligalag. Nu gör den sig visserligen inte i så här litet format (förstoring här) – men om ni inte blir fängslade av att placera in Tom Tomsk på en karta, då är ni jävlar i mig inte av mitt fotbollsvirke.

Vill ni spinna vidare på ämnet i högre upplösning – och det vill ni – så rekommenderar jag varmt den egendomliga sidan Footiemap.
***
På samma tema, men ändå inte. Finns det något mer suggestivt än att studera en fotbollskarta så är det att visualisera dess arenor.

Jag är inte helt nöjd med det här testet – för lätt – men det är absolut ändå värt att slösa bort halvannan minut på. Utmaningen är enkel: para ihop rätt bild med rätt arena. En annan variant här. Lite lurigare med den spanska ligan, men äh…

Någon som sitter på en mer utmanande version?
***
Så. Alla har vi våra böjelser. Nu kan Simon Bank återgå till att lägga in reklambilder på oljiga bollspelare.

/Erik Niva

I don’t like mondays. Men man gör så gott man kan, strävsamt och målmedvetet. Ner med huvudet, bit ihop, kämpa sig igenom.

Den här tiden av året är som den är, för en hederlig tidningsjobbare handlar det väldigt mycket om att göra allsvensk bilaga. Sidor ska fyllas, 16 lags försäsonger ska läsas in.

Men Gud ska veta att det har sina fördelar också.

Dagens pärlor:

1. Rasmus Elm pratar framtid med Barometern och blir alldeles Sarkozy-sur.

2. Nerikes Allehanda jobbar stenhårt med ljudsättning av träningsmatchbilderna. (Kolla klippen från både Gais-matchen och BP-matchen, den som hittar den sammanhållande länken vinner ett pris).

3. Anders Svensson drömmålar inför tolv personer och en foxterrier på Loverslund – och svarar för den mest malplacerade fotbollsgesten sedan den kände katoliken Erik Edman gjorde korstecknet när han blev inbytt i Spurs.

Nu måste jag surfa vidare. Nåt jag inte får missa där ute?

/Simon Bank