Efter en dag i Canal Plus-studion, en kväll framför Inter–Fiorentina och PSG–OM och en natt framför… ja, framför er i detta nu:

A report from your fav reporter, reporting the things that are to be reported. To the people.

Jag började dagen med the Clash of the Cash, så det får ni också göra. Ett anemiskt City såg ut att vara toknöjt med att bara förlora med 1–0 på Stamford Bridge. Chelsea var tillbaka i sitt gamla maskinjag, och bisonoxen Essien älskar sin nya, fria, offensiva roll. Jag tror att han kom till sju eller åtta bra avslutslägen.

Och då vore det ju fan om han inte kunde sätta dit ett.

Våren hade kommit till London också. Fint ljus. Och det verkar göra gott både för Arsenal, Chelsea och Tottenham Hotspur FC.

Spurs fick stryk på kanterna mot Villa före paus, det var en springmatch åt två håll och Villa är så här års – efter en säsong som pågått sedan 18 juli – beroende av att få med sig saker för att orka 90 minuter.

Nu fick de 0–1 av Jermaine Jenas och 0–2 av Darren Bent – och efter paus var Tottenham rätt överlägset. O’Neill borde valt den enkla vägen med långspel, men hade Carew på bänken opegripligt länge.

Norr om gränsen var det finalmanglingsdags i the tournament known as Coca Cola-Cup Skol Lager Cup Bell’s Cup Co-operative Insurance Cup Ligacupen. Rangers–Celtic (till oddset 1,00001).

Varje Old Firm är tusen berättelser. Vi kan väl dra två? För det första kan vi konstatera att Kris Boyd – som bråkade med Walter Smith och blev hemskickad från en träning i veckan – fick börja på bänken. För det andra kan vi lyfta på hatten för Celtics ungdomssektion, som avgjorde matchen.

0–0 full tid. Darren O’Dea, 21, skallade in en Nakamura-frispark – Aiden McGeady, 22, filmade till sig en straff och satte den själv. Båda kommer ur Celtics egen akademi.

Och apropå ungdomsakademi så kan vi alla glädjas åt att Bojan Krkic, 12, är tillbaka i målgörarsadeln igen. Och igen.

Annars var det den där sortens dag som blott spanska ligan har, där alla som anmälde sig för tjänstgöring hamnade i målprotokollet. På grund av utrymmesbrist på internet får inte alla mål plats här, men vi plockar väl lite godbitar.

•Sebastian Eguren frilansade som mittback i Villarreal och hade en tuff kväll mot Atléti i Madrid.

Först bjöd han Kun på en straff, sen stal en bredsidande Forlán och en kvalitetsnickande Antonio Lopez alla poängen. Men Villarreal gjorde i alla fall det snyggaste målet, ett tv-spels-mål med halva laget inblandat.

•Marin ordnade en delpieroesque liten 3-1-smekning borta mot Espanyol, men Ivan de la Peña och grabbarna slåss för livet och kom ikapp till 3–3 trots att de spelade sista 30 med tio man. Kalaset avslutades med att Nene visade hur ett av fotbollens konstant misslyckade moment – den indirekta frisparken från sex meter – egentligen ska utföras.

•Och apropå kliniska avslut: här ger Adriano och Luis Fabiano en lektion i den enkla konsten ”inlägg och nick”.

•Mer lektioner? Hmm. Skulle vara straffövningarna i Gijón i så fall. Sporting fick två, Depor en. Alla i mål. Kan vara värt att klicka sig igenom, även om man inte heter Vucinic.

•••

Serie A, då. Zlatan Ibrahimovic bröt tre regler för att göra sitt första, men bara hastighetsgränsen med sitt andra. Det visste ni redan.

Dagens snyggaste mål nere i stöveln tofflades in av Pato. Han är ju mycket, va, den där Pato. Men han är ingen Pippo.
Här är alltså Super-Pippos 300:e proffsmål i karriären. Han är bara nästan offside när han gör det.

Pellisier ordnade tre blytunga Chievo-poäng på Olimpico, bland annat med ett solomål Weah hade nickat nöjt åt.

Och i ett best-off-the-rest-svep får ni fem korta konstateranden:

1. Catanias Mascara gör snyggast mål av alla i hela världen.

2. Super-dansken Simon Kjaer är en av världens största försvarstalanger – men var det här tur eller skicklighet?

3. Giampaolo Pazzini har a) separerats från Fantantonio Cassano vid födseln, b) Europas hetaste målform just nu.

4. Napoli är i fritt fall. Även under Donadoni.

5. Atalanta är ett annat lag a) hemma, b) med Floccari.

Norrut, västerut.
Ligue1 har fått ett lyft i år, tack vare Lyons lite hackiga säsong och att klubbar som PSG och Bordeaux verkligen lyft sig.
OL förlorade igen, mot mediokra Auxerre, medan Marseille åkte till Parc des Princes och sänkte PSG. Matchutvecklingen var inte helt olik den mellan United och Liverpool – allt avgjordes när Camara åkte ur och Baki Koné gjorde 2–1 på frisparken som följde.

Undrar ni förresten om Zlatan hade någon konkurrens i klassen ”fina frisparkar”?

Jodå. Lille Juve-hånglaren Diego kan han också. Luis Suarez högertryck för Ajax var inte så illa. Pogrebnjak  sköt (för Zenit mot Spartak) som om han hette Rats. Och Trochowskis Juninho-pipa mot Cottbus får ett hedersomnänande.

Annars var det roligaste som hände i Bundesliga förstås att en flängig svensk tittade fram ur frysboxen, nosade på djupledslägen och sa hej till både Lars Lagerbäck och Jens Lehmann.

•••

I Eredivisie bjöd PSV Feyenoord på en statusseger genom att släppa Leroy Fer så här fri på en hörna.

AZ knallar på mot ligatiteln, men Maarten Martens mål mot De Graafschap fick mig att tänka på en träningsmatch med mitt gamla Kinna för kanske femton år sen. Vår vänsterback, Fredrik, fick en vansinnig felträff på ett inlägg, skrek ”F***A!” så att hela kommun hörde – medan bollen stilfullt seglade in i bortre krysset.

Martens höll i alla fall käft – och kunde därmed claima målet som ren avsiktlig briljans.

Österöver gjorde Galatasaray och Trabzon varandra stor skada genom att dela poäng (2–2). Här har ni hela kalaset, jag kan avslöja att Trabzon vann på estetiska poäng.

I Grekland då? Jo, där fortsätter Matt Derbyshire sin osannolika karriär. Två mål på nio minuter igår. Mot ett uselt Iraklis, men ändå.

Och innan jag går och sover en timma eller två faller det väl på min lott att utse helgens vackraste mål.

Gornik Zabres backtalang Adam Marciniaks rackarrykare mot Lech Poznan? Eller Zlatans frispark mot Fiorentina?

Javafan, jag utgår från att Tanentsapf här på redaktionen låter bli att översätta det här till polska – och ger medaljen till Ibra. Tack vare bättre tv-produktion och målgest.

/Simon Bank

Inter-Fiorentina, Zlatan har hunnit göra mål och jag får live-rapporter via sms från nära bekant som är på plats. De är på träningsläger i Garda och har bokat paketresa med match och även besök på Chievos träning. Intressant inblick i det där, som journalist är man ju bortskämd med pressbiljetter med mera och har inte riktig koll på hur fansen har det på sina resor.
Folk mejlar ofta och frågar om matchbiljetter, priser, hur svåra biljetter är att få tag på mm, och om att resa själv kontra med arrangör, vad som är bäst. Jag brukar säga att ska man inte gå på derby eller extrem stormatch är det ingen konst att fixa biljetter själv om man inte är typen som känner sig tryggare med paketresa. Det finns ju förstås också många bra fotbollresor där man får mycket på köpet. Men det är klart att det är billigare att fixa biljetterna själv för det mesta.

Det intressanta här var att min bekant berättade att de skulle bli släppta vid San Siro 15.15. Matchstart 20.30 som bekant mellan Inter och Fiorentina.
”Gud, vad ska ni göra därute i drygt fem timmar?”, undrade jag. Alla som varit på San Siro vet att arenan, liksom de flesta arenor, ligger långt från stan, ute bland bostadsområden och inte mycket mer. Att ta sig hem på natten efter sena matcher, när man har deadline emot sig, är ett äventyr om man inte får skjuts. Det är som sagt långt borta från det mesta och svårt att få taxi dit ut efter match. Att gå och dra där så länge före match föreföll inte direkt lockande särskilt som detta var den enda dag de kunde se Milano.
Till lagets tränare hade researrangören sagt ”det finns inte mycket att göra ute vid San Siro men litegrann”. Jag funderar fortfarande på vad.
Arrangören meddelade dessutom att ”det är ändå inget öppet i Milano på söndagar”. För mig som bott där var det en ny upplysning då det i Milano, likt de flesta stora städer världen över, är öppet i gallerior, varuhus, restauranger, barer mm. Små butiker är stängda och allt stänger lite tidigare men ”inget öppet” är direkt falsk information.
Nå, efter samtal med mig slog man larm, talade med arrangören och fick rutten ändrad och blev avsläppta inne i Milano istället. (krångligare för arrangören förstås).

Ville delge er historien eftersom jag får så mycket mejl, som sagt, om fotbollsresor och här kan man se hur det kan gå till (därmed inte alls sagt att det alltid gör det).
Och ni som aldrig varit på San Siro på kvällen (en fantastisk upplevelse) och ska dit, se till att ni hinner med Milano före. Att vara på plats ett par timmare före match kan vara en god idé om man vill ta in stämningen. Men ingalunda mer än så. Kräv att bli tagna till Milanos centrum och ta en sväng till Duomon, fotbollsbutikerna och ett ställe där du kan få dig en finfin risotto.

Och mejla på, ni som har frågor om matcher, sevärdheter mm, jag svarar efter förmåga. Själv ser jag just nu fram emot Portugal med landslaget om en vecka. Ska denna gång följa Portgual, inte blågult, och ser verkligen fram emot att bevaka Ronaldo & Co på nära håll som omväxling.

Tillbaka till matchen nu. Få se om Prandellis viola kan vända det här.

/Jennifer

Det här är bara för kul för att undanhålla från massorna. Plockar upp två länktips från kommentatorsfältet, och häpnar.

Det första kanske ni redan har hunnit se. Det är halvannan vecka gammalt, och visar hur Corinthians argentinske mittfältare Sergio Escudero filmar att han blivit illa träffad av linjedomarens flagga.

Frågorna här handlar ju mest om syfte och ändamål. Vad tusen försöker Escudero uppnå? Vill han ha frispark? Sympatier? Sätta linjedomaren i klistret?

Det andra klippet kommer från gårdagens match mellan Arsenal och Blackburn, och visar hur Morten Gamst Pedersen står för Premier League-säsongens överlägset uslaste filmning.

Här kretsar ju funderingarna mer kring konsekvensbedömning och riskkalkyler. Fattar inte Gamst Pedersen att alla Premier League-matcher numera bevakas av dussintals kameror? Förstår han inte att hans dyk kommer att vevas i tusentals repriser, att det i bästa fall kommer att få honom utskrattad och i sämsta fall bespottad?

Och viktigast av allt – vilken av dessa filmningar håller ni egentligen högst och varför?

/Erik Niva

En dag för matcher mer än mål igår, och the Big Kahuna är såklart fortfarande M62-derbyt uppe i den engelska nordvästern.

Har ni av någon anledning inte sett ur det gick till när Liverpool slog Man United med 4-1 så har ni en del att ta igen. Därför får ni det fylliga sammandraget här.

I Spanien lyckades Real Madrid studsa tillbaka från sin Liverpool-massakrering genom att visa karaktär i ett fientligt Bilbao. Vill ni ha hela snabbspolningen – inklusive det röda kort på Yeste som i förlängningen avgjorde – så finns det här. Vill ni bara ha godbitarna så kan ni klicka er till Robbens mål här och Casillas tavla här.

Samma upplägg på lördagens allra bästa match? Ok. Hela paketet när Hannover otroligt nog lyckades rädda 4-4 mot Dortmund.  Eller bara Alex Freis loopskott.
***
Flera stora historier? Den självklara snackisen är ju Andrej Arsjavins genombrott i London. Med lite vilja kan man få det till att han snuddade vid ett hattrick mot Blackburn. Hans eget mål visar ju verkligen på klassen som han har inom sig, den lilla dockan, medan han knappast kan få tillgodoräkna sig matchens första?! Skottet som Eboué stöter i mål kan ju gå rätt in med lite tur.
***
Svensksvepet hämtar – som vanligt – stommen från Heerenveens match. 5-1 på Sparta, och fler avgörande svenskinsatser i matchsvepet än i målprotokollet. Här ser ni visserligen Patrik Ingelstens modiga språngnick fram till 2-0 – men ni ser även hur Viktor Elm fixar 1-0-straffen och Ingelsten dessutom ordnar en frilägesutvisning före 3-0-straffen. Och sedan var ju den matchen avgjord.

Sebastian Larsson var det ett tag sedan vi såg något ifrån, så vi tar med det här höftade inlägget i Doncaster mest för sakens skull. Ärligt talat är det ju dock mest Camerone Jerome som gör mycket av ganska lite.
***
Så rundar vi av med en kvick drömmålsrekapitulering också. Bra provkarta: Saxspark från Monacos korsikan François Modesto mot Toulouse. Rappt skott från Jérémy Morel i Nantes. (Småturlig) lobb från Pablo Hernández när Valencia räddade en liten gnutta stolthet mot Recreativo. Ren volleyträff från Peter Crouch uppe på Riverside. Ren halvvolleyträff från Zé Roberto på en bra dag för FC Bayern. Oren toffelträff från Giovinco i vändningen mot Bologna. Och fantastisk vändning-skott-aktion, när slocknade nigerianske talangen Victor Agali gör ett sista försök att få fart på karriären nere i Grekland.
***
På andra sidan av Andrej Arsjavin så noterar vi dessutom att den ryska ligan är igång igen. Mästarna Rubin Kazan inledde med en komfortabel 3-0-seger mot Kuban Krasnodar, och Aleksandr Bukharov bredsidade in det finaste målet.

/Erik Niva

Visst, Liverpool gör 4-1 på Old Trafford – men det finns ändå större nyheter på Merseyside den här eftermiddagen.

Marouane Fellainis krull finns inte längre.

Från en blå stadshalva, från alla de gatuförsäljare som livnär sig på att sälja peruker, från mig – nu går frågan ut till de som har koll på afrofrisyrer.

Innebär den här flätningen att The Big Mop är definitivt borta – eller är den bara tillfälligt ihopknölad och kan släppas ut i frihet igen efter smak och tycke? Enligt Lex Benoit Assou-Ekotto borde det väl finnas hopp?!

Appropå ingenting är det för övrigt förbenat irriterande att ingen Canal Plus-kanal har vett att visa Hull-Newcastle. Jag menar, Bolton-Fulham??!

/Erik Niva

1 Man United   28 20  5  3  49-16   65
2 Liverpool       29 17 10  2  49-21   61

Så mycket att säga, så mycket att skriva – men just nu räcker det fint med att konstatera att bortaläktaren på Old Trafford står och mässar en ramsa om och om igen:

– Rafa’s crackin’ up, he’s crackin’ up, he’s crackin’ up…

Det är så man tar sina revanscher. Och när boken någon gång skrivs klart om Rafa Benitez tid som Liverpool-tränare så kommer man i alla fall att kunna läsa att han gav supportrarna ett par av de finaste stunderna i klubbens historia.

Istanbul, Real Madrid, Besiktas, ett knippe derbyn… och United away den 14 mars 2009.

Om Madrid blev manglade av ett chockartat tidigt presspel så var det mer hjärna idag. United ser slitet ut. Trött. De är inte dåliga, men de har svårt att hitta det där sprudlande löpspelet offensivt (Sir Alex verkar ha kylt ner Tevez för mycket, han har svårt att hitta tillbaka till sig själv). Framför allt ser de mjuka ut i mitten, för första gången på evigheter.

Liverpool hade rätt sorts press, gjorde rätt sorts val. Och det var rätt sorts spelare som vann matchen.

Den oerhörde Torres.

Den overklige Captain Fantastic

Och så varsitt drömmål av Fabio Aurelio och (av någon märklig anledning) Dossena.

Stevie G var överlägsen, Torres näst bäst, Alan Wiley trea.

1–4. Imorgon kommer det att blåsa ute vid Carrington.

/Simon Bank

Med en natt kvar till the Clash of the M6 Titans är det dags att summera själva uppladdningen.

Liverpool Football Club spelade den förmodligen bästa halvtimme något lag spelat i Champions League i tisdags. Manchester United Football Club kontrade med att sparka ut Inter i onsdags.

Men lik förbannat är det vår skyldighet att konstatera att det här var veckan då en tv-kanal glänste mest av alla.

MUTV är en av alla de här klubbkanalerna som mest av allt handlar om att indoktrinera supportrar (och visa dem P16-matcher från gula gräsplaner). Det hindrar ju inte att de har sina ljusa stunder.

Först har ni ju Wayne Rooneys uttalande som först släpptes igenom och sedan censurerades.
– Jag växte upp som Everton-supporter. Hela min familj håller på Everton fortfarande. Jag växte upp med att hata Liverpool och det har inte förändrats, sa Rooney.

Och visst, han kunde tänkt efter. Men det är också förbannat skönt att höra att spelare är fans, och att de inte alltid parfymerar bort minsta spår av mänsklighet och ärlighet. Wayne Rooney gillar inte Liverpool. Helt enkelt.

När det hände, när världen frossade i citatet och censuren, trodde vi ju att MUTV just haft sina femton minuter, att de långsamt skulle sjunka tillbaka in i det harmoniska propaganda-riket igen.

Did they fuck

Under ett phone-in med de gamla hjältarna Gary Pallister och Paul Parker ringde en ”Simon från Leicester” in för att berömma Pallister. Och det var, om vi säger, inte för hans huvudspel.

Av hänsyn till alla som inte fyllt arton översätter vi inte, men så här faller orden:
– Firstly, could I congratulate Gary on the size of his bulge?
– The size of his bulge. Cause it seems like he’s got a massive cock.

Lågt? Det kan man säga.

Roligt? Jag har inte sett något roligare på tv sen Anderson försökte prata, typ, engelska.

/Simon Bank

Som om det behövdes – ett skäl till att gilla Uefa-cupen.

Åtta matcher spelades ikväll – åtta möten är vidöppna inför returen.

Vi kan väl klara av OM först. Ajax gjorde verkligen allt för att ge dem chansen att döda den här duellen. Lindgren hjärnskakad, van der Wiel tidigt utvisad, Lill-Cheyrou fick pricka in 1–0 och Niang konstklacka in 2–0.

Men OM vore nu inte OM om de inte hade den där patologiska förmågan att försätta sig i trubbel. Suarez kvitterade på straff, och Ajax har 60-40 hemma på Amsterdam Arena.

Fortsättning på franska spåret: PSG var lite bättre än Braga efter paus, Reserv-Edel var toktrygg i målet – men mer än 0–0 blev det inte.

Dagens man? Den gamle porrstjärnan Vágner Love.

När han inte är upptagen med att spela in ostig amatörporr vräker han ju in mål. Den här kvalitetsstraffen för CSKA i Sovjet-mötet med Sjakhtar var hans elfte mål i årets turnering. Då undrar ni – förstås – hur många spelare som gjort så många mål i en och samma Uefa-cup. Och vilken sorts blogg vore det här om den inte gav er svaret?

Jürgen Klinsmann gjorde 15 mål för Bayern 95/96.
John Wark gjorde 14 för the Tractor Boys 80/81.
Pedro Manfredini gjorde tolv för Roma 60/61, Jan Jeuring 12 för Twente 72/73 och Jupp Heynckes 12 för M’Gladbach 72/73.
Och, just det, 2002/03 hängde Henrik Larsson elva för Celtic.

Annars var det verkligen ingen kväll för goalgetters.

Dynamo Kiev vann slaget om Ukraina mot Metalist tack vare en reflexnick från kroatbrunkaren Ognjen Vukojevic.

•••

Hamburg och Galatasaray spelade 1–1 efter en kvalitetskontring avslutad av mittfältsgeneralen Ayhan Akman och en hemmakvittering av målstimmande landslagsbacken Marcell Jansen.

•••

I Bremen fick Markus Rosenberg spela sista halvtimmen när backbrassen Naldo följde med upp och gjorde 1–0 på St Etienne.

•••

På Eastlands fick Magnus Pehrsson se hur långt det, trots allt, är från Ålborg till Premier League. City dansade rumba över AaB (med Andreas Johansson och Luton Shelton från start) men nöjde sig med att göra två mål: En brottarvändning av Caicedo och ett yttermål av SWP.

•••

Och så avslutar vi med undantaget som bekräftade regeln om en svag dag för strikers. I Friulien hade Udineses landslagslirare en fin kväll mot mästarna i Zenit.
Pepe rullade fram Fabio Quagliarella till en sanslös miss 1–0 och Antonio Di Natale fintade in en blytung straff i 94:e.

Så. Alla nöjda och glada?

/Simon Bank

Uefa-paus, och vi konstaterar att Marseille går på knock mot Ajax.

Inte nog med att Benoît Cheyrou fick prickskjuta in 1–0 för les Phocéens lite som han ville (man släpper inte en Cheyrou från 22 meter, les gars ont le truc), inte nog med att Niang kunde klackstyra in 2–0 , inte ens nog med att van der Wiel tog en idiotutvisning mitt i första halvlek…
Dessutom fick stackars Rasmus Lindgren en rejäl smäll i huvudet. Hjärnskakning och utbytt.

2–1 i paus. Tuff kväll för van Basten.

Mer Uefa vad det lider. Jag ville mest dela med mig av en annan liten tanke.

Liverpool och Manchester United genrepar inför lördagens titankamp med b-lagsmötet ikväll. Jag hann bara se första halvtimmen innan les Phocéens krävde uppmärksamhet. Jag tyckte att Danny Welbeck var i en klass för sig, och njöt lite av att se the Babyfaced Assassin coacha United.

Men mest slogs jag av att bara höra laguppställningarna.

Vi pratar mycket om den moderna fotbollens rotlöshet, vi pekar på att det knappt finns spelare till ett engelskt landslag i Premier League längre – och matcher som den här är en brutal påminnelse om hur tendenserna ser ut.

Okej för att United ställer upp med fem nationaliteter i startelvan. Mer än hälften är ändå engelsmän.

Men här har ni Liverpools b-lagstrupp, en toppmatch i mars 2009:

En australiensare
Tre spanjorer
En fransman
En schweizare
En islänning
En brasilianare
Fyra engelsmän
En holländare
En dansk
En paraguayan
En finländare

2–1 till United i paus (Welbeck, Fabio; Degen).

/Simon Bank

Än en gång – tillbaka i Madrid.

Solen skiner, men sinnet i staden är ju grått. Både Real och Atlético Madrid utslagna ur Champions League, det ena laget förnedrat och det andra urfegat. Den vita trekvarten av staden pratar nu mest om klubbens stundande presidentval – det är där drömmen om en bättre framtid finns – medan den rödvita tårtbiten häcklar Abel Resino för hans beslut att bänka Diego Forlán igår.

Själv ska jag intervjua några bollsparkare,  och håller så smått på att börja förbereda mig. Ett av intervjuoffren är Kun Agüero, och det var när jag läste på om hans bakgrund i Independiente som jag snubblade över den här Google Earth-bilden. Ni vet väl kanske att Avellaneda-derbyt mellan Independiente och Racing är ett av världens mest intensiva – och det är väl inte så konstigt när arenorna ligger som de gör.
 
Men trots allt är ju inte det här världens ”närmaste” derby – det spelas ju i Skottland. Med blodad multimediatand gav jag mig in på Google Earth, och lyckades till och med spara ner den här illustrationen av rivaliteten mellan Dundee och Dundee United. Kortsidorna står prick 52 meter ifrån varandra.

Jag är en sån där snubbe som kan förhäxas av kartbilder, men orkade likafullt inte med fler filkonverteringar. Alltså snodde jag ytterligare några derbybilder från sidan där jag först snubblade över Avellaneda-översikten, Culture of Soccer.
Everton-Liverpool.

Celtic-Rangers.

Benfica-Sporting.

Barcelona-Espanyol.

Och till sist, the town I´m in. Atlético och Real.

Det om det. Något särskilt jag ska fråga Kun om?

/Erik Niva