Okej, någorlunda ikappläst – men nu är det  jädrar i mig dags att gå och lägga sig och blicka fram emot i morgon.

Min favoritsnutt från den spanska natten: Att Ryan Babel har förstört all Rafa Benítez mörkläggning genom att skicka sms till Wesley Sneijder och Royston Drenthe där han avslöjar att Steven Gerrard visst kommer till start på Bernabéu.
– Vi har haft kontakt med sms, och enats om att det kommer att bli en väldigt spännande match. Sneijder och Drenthe ville gärna veta om Gerrard skulle spela eller inte. Tråkigt nog för dem så spelar Steven.

Jadu, Ryan. Hur tänkte du här? Om inte detta är en del av en jävligt avancerad rökridå har du nog en del att förklara för Rafa Benítez framöver.

/Erik Niva

Kan inte säga vare sig särskilt mycket om matchen eller vad Zlatan sa i mixed zone där jag, TT och DN, träffade honom efter matchen. Det får ni läsa om i tidningen i morgon,
Men Zlatan var i alla fall på oväntat bra humör och tror absolut inte att loppet är kört.
Zlatan var också en av få spelare som stannade. Adriano skyndade förbi och jag förstår honom, det var inte mycket att säga om den matchen…
Manchester Uniteds spelare kom i fina röda slipsar men var föga pratglada de heller, trots sin starka insats. Jag väntade dock inte in alla utan stack så fort jag fått Zlatan-snack, med deadline hack i häl.

I övrigt får ni läsa vad jag tyckte om hans spel, lagen som helhet med mera i morgon, som sagt.

För att vara en match som slutade 0-0 var den ändå ovanligt underhållande. Rått och kallt men otroligt stämning med 80 000 på San Siros mäktiga läktare.
Inne i pressrummet bjöd Inter som vanligt på god buffé med mini-pizzor, panini, champagne, bakverk mm.
Fint är också att klubben verkligen vill släppa in alla fans och journalister, man är inte alls så rigid som många engelska storklubbar. Mindre fint är dock det som det leder till: folk överallt, i alla trappor och på marken, både på läktaren bredvid mig och på pressläktaren. Min ackreditering kunde de inte hitta, kaos rådde, men jag fick till sist sitta på en polis plats. Att han inte blev så glad när han kom är en annan historia…
Kollegan Nicola som körde mig hem till hotellet berättade att när han kom före matchen och skulle parkera på pressparkeringen (som dock inte Inter äger) hade andra fått ställa sig där. Folk betalar svart och stort och kommer in emot reglerna vilket leder till totalt kaos med bilar som inte får plats.
Allt sådant här tycks charmigt i början, lite spännande anarki. När man ska jobba och leva i en sådan verklighet är det dock så lagom kul i längden. Går jag bara på match som supporter bryr jag mig mindre, men när man ska arbeta måste saker fungera smidigt.

Jag älskar il calcio men min kärlek är inte blind. Arenorna ska leva men de måse ändå vara moderna, säkra och funktionella. Där har Italien halkat efter. Santiago Bernabeu är bara ett exempel på en arena som känns som från en helt annan värld, ljusår före de italienska. Betänk att det är tjugo år sen VM 1990 nästa år.

Nå, det var likväl en bra kväll och ännu en stor match att lägga till i minnenas arkiv. Nu är det bara städaren och jag i hotellobbyn så jag bjuder Buona notte.

/Jennifer

Jag borde såklart ha vetat bättre.

Pressad av den moderna fotbollens stjärnhets kände jag ju mig nästan lite besviken över att gå ner på Vicente Calderón för att se Atlético Madrid-Porto i stället för att rulla runt i tv-soffan och zappa mellan de andra storklubbarnas kraftmätningar.

Men vafan, så fort jag såg laguppställningarna borde jag ju kunnat räkna ut vad som skulle komma. Hälften av spelarna på planen var sydamerikaner – argentinare, brassar, uruguayaner – och det här blev en böljande tillställning därefter. Sprakande offensiv, oberäknelig defensiv och svallande temperament.

Det här var Copa Libertadores i Europa.

Jag fick se fler mål än det bjöds i alla övriga Champions League-matcher tillsammans, jag fick se hur brinnande spelare bjöd på en hel rad känsloutbrott och jag fick höra hela Calderón studsa upp-och-ner till Pippi Långstrump-melodin.

Jag fick kort och gott se lite riktig, gammal hederlig cupfotboll, så nära en medieskugga som 2000-talets Champions League tillåter.
***
Men någon uppkoppling eller några monitorer hade jag inte – så lika mycket för min skull som för er: alla kvällens mål.

Först till Stade de Gerland i Lyon, och något som ju måste beskrivas som ett nytt jättemisstag i raden från Victor Valdés. Nu räddade ju visserligen ändå Tití Henry ett kryss, så det ska väl ordna sig på Camp Nou.

Arsenal verkar ju ha vaskat fram en hel del chanser som vanligt, men det krävdes en straff från Rob van Persie för att bryta den där ihärdiga nollan som plågat dem på sistone. Har trots allt svårt att se Arsenal gå mållöst från Olimpico, så nu är det jättefördel för dem.

Och så dominerade tydligen Man United nere på San Siro.

Min fajt då? Jo, för sjutton. Kapten Maxi bredsidade in bollen efter två minuter, men Atléticos klantförsvar bjöd på kvitteringen strax därefter. Portos bindgalne målvakt Helton gjorde dock ett ingripande som till och med fick Atléticos defensiv vid den andra kvitteringen att se ursäktlig ut.
***
Men vafan, det här var ju bara den elementära snabbgenomgången, och allt jag hinner med nu när jag ska skriva texter och inte har tid att gå igenom detaljrapporteringen från alla andra matcher.

So you tell me – vad missade jag? Vad hände det för kul på alla andra arenor – snackisar, kontroversiella händelser, makalösa misstag och finsmakarfinesser – som jag borde känna till?

Och hur var Z?
***
Förresten – denna Champions League-kväll har den här bloggen fått sin miljonte besökare.

Vem det var har jag ingen aning om. Om det är bra eller dåliga siffror vet jag icke heller. Men så ligger det i alla fall till.

/Erik Niva

Vill ni veta vad som är det bästa med europakvällarna på Stade Gerland?

Det är när spelarna kommer.

Till de här matcherna slår OL alltid upp ett tält för medierna, och båda lagen går genom det när de kommer till arenan. Just exakt i detta nu lallar alltså båda lagen förbi två-tre meter härifrån, och det är så roligt att se hur de ser ut.

Vilka tuggar tuggummi? Vilka lyssnar på musik? Vilka ser arga/arroganta/coola ut?

Så vi kör.

Liverapport:

•Pep Guardiola kommer först av Barças trupp. Förstås. I kostym. Hjälte.

•Pique först av spelarna.

•Messi i den där orangea träningsjackan, uppknätt. Små hörlurar.

•Yaya tuggar frenetiskt.

•Dani Alvés ser ut som Fredrik Ljungberg. Stor mössa, iPod. Only, he doesn’t really look like Ljungberg.

•Eto’o har monsterlurar, han hälsar på en kompis i det franska pressdrevet.

•Kim Källström, bland de första av OL-spelarna. Han har… wait for it… röda hörlurar. Höga fashionpoäng för en grabb från Partille.

•Hela Lyon har lagkostym. Barça är slappare.

•Juninho in nu. Mördarblick. Han har talang för det.

•Eidur ser på alla sätt ljus ut, avslappnad och öppen. Ingen musik.

•Henry hälsar runt. Cool katt. Går och busar lite med Jean II Makoun.

•Toulalan har förstås inga accesoirer alls, han ser ut som sitt vanliga högstadielärar-jag. Om 90 minuter kommer han att förvandlas till ett monster.

•Benzema har bra flyt i steget, klart snabbast genom tältet.

•Carles Puyol nu. Den ende i Barça who’s sporting a polo. Udda. Och… ja, jävlar, han har med sig en av tolvåringarna från La Masia…

…sorry. Det var visst Bojan. My bad.

75 minuter till avspark. Nu går jag in i zonen. Hysteriskt taggad. Vi ses på andra sidan.

/Simon Bank

Jag ligger långt ner i den mediala konkurrensen vad gäller att glamourisera solen, värmen och lyxen – ofrånkomligen bottnar jag bättre i mörkret, kylan och sunket – men idag ska jag fan i mig inte gnälla.

Den där fyratimmarsflygningen från Arlanda var värd sitt pris. För andra dagen i rad är det 19 grader i skuggan här i Madrid, och av någon ofrånkomlig anledning har jag dessutom fått ett rum på åttonde våningen med stor, fet takterass och utsikt över hela staden.

När jag är i Madrid ser jag alltid till att hinna med ett ordentligt flanerande nere i Retiro-parken, och även om den där plaskdammen i mitten inte är parkens starkaste parti var det där jag fastnade idag. Det rasslade bara till i vattnet – och sedan svärmade ett stort stim med någon starkt rödfärgad tropisk fisk förbi.

Den här februarieftermiddagen i Madrid skiljer sig kort sagt en del från de där vanliga februarieftermiddagarna i Stockholm eller Malmberget.
***
Men vafan, det är inte därför ni är här, hoppas jag. Fotboll var det. Atlético Madrid-Porto var det.

Senast jag var här i stan så var det för att se Atlético Madrid möta Liverpool i gruppspelet. i något som visade sig bli en vänskapsmatch i förbrödning runt den gemensamma kärleken för Fernando Torres.

Nu rapporterar de spanska medierna om att banden mellan de två supporterskarorna blev så starka att hundratals av de Liverpool-fans som redan anlänt inför morgondagens batalj mot Real Madrid kommer att vara på Vicente Calderón ikväll – för att stötta polarna i sin nya kompisklubb.

Och det tycker ju jag är fuckin’ fantastic.
***
Vad ser man annars mest fram emot ikväll? Jo, givetvis duellen mellan de två goleadorerna – Kun Agüero i hemmalaget och den briljant namngivne Hulk i Porto.
***
Noterbart från de andra matcherna? Ja, jag kan bara inte sluta fyllas av skräckblandad fascination för den här rånarligan som riktar in sig på fotbollsspelare i nordvästra England.

Om det nu är samma liga så har de ju lämnat Liverpool – där de raidat nästan tio hem i samband med bortamatcher – och opererar nu närmare Manchester. Först bröt de sig in hemma hos Roque Santa Cruz, och nu har de alltså slagit till hos Darren Fletcher.

Den här stöten var bland de mest otäcka hittills. Tydligen hotades Fletchers fästmö med kniv av de maskerade männen – och det här alltså bara ett dygn före den mångsidige skotten kanske måste hoppa in och spela högerback på San Siro.
***
Nerifrån Milano hör vi ju dessutom tonvis av snack om José Mourinhos olika metoder för att få sina stjärnor att prestera. Jag måste erkänna att jag gillar Frank Lampards nya förklaring bäst:
– His man management was just terrific. I have never had a manager who, while I’m standing in the shower cleaning my balls, tells me I’m the best player in the world. He did that. I’ll never forget it. So casual. “You’re the best player in the world, but you need to win titles”. From that moment the extra confidence was in me. That is the key to Mourinho. What you see is not the half of it. The cleverness of the man is what happens behind closed doors.
***
Tycker ni förresten att det är lite för dåligt med den bombastiska upptrappningen inför kvällens avsparkar? Här har ni trailern från den kanadensiska tv-kanalen TLN – och mer bombastiskt blir det knappast.

/Erik Niva

Medan Sverige tydligen är upptaget med annat så smalnar perspektiven av i Lyon.

Titanesque! skriker L’Équipe på sin förstasida, och det känns verkligen så. Det är underligt med den här sortens matcher, som känns så självklara när man sitter med den svala analysen: När de väl närmar sig så känner man lik förbannat att det här, ja, det här kan gå hur som helst.

Det kan det ju inte, Karim Benzema säger i en stor, bra intervju i France Football att han inte kan räkna upp en enda spelare i OL som skulle ta plats i Barça – men ändå. It’s football, bloody hell. Och Lyon har Karim, Juni och Cris på hörnorna. Det är inte h e l t självklart att Barcelona dansar härifrån med 2–1.

Jag var ute en sväng på stan precis. Vårsol, gåslever, oxe och Mont Blanc på Bocuse – och väldigt mycket fotbollsnärvaro på gatorna. Tv maler inslag, tidningarna kör extrabilagor, det är rött och blått överallt. Och som jag satt och tuggade lite med ett gäng katalanska farbröder så dök en fråga upp, som är av det slaget att vi skulle kunna diskutera den ett slag.

Jag undrar helt enkelt, och apropå Barça, hur konsensussympatierna ser ut i Sverige. Alltså, det finns ju lag som – medialt och allmänt – ses som goda och fina i Sverige och som alla bara ska hålla på.

Hur ser en sån lista ut?

Jag tänker så här:
•Alla svenskar håller på Barcelona i Spanien. Franco och det.
•Alla svenskar håller på Marseille i Frankrike. Uppror och förortsromantik. Zidane och grejer.
•Väldigt många svenskar håller på Roma i Italien. Totti, estetiken, en modern mediebild av att de minsann är underdog och romantik.
•I Tyskland har folk inget lag, men den mediala maffian har lurat ombord många på St Pauli-tåget. För att det är en så fin storu.
•Och i England finns mer historia, där har folk valt själva. Men det finaste man kan hålla på är lag som inte lockar medgångsfans: alltså är det Newcastle och Tottenham som är mest accepterat (även om de flesta förstås håller på Arsenal, Liverpool och Man United).
•Och, just det, i Skottland är det förstås Celtic som kramas av hela Sverige.

Med fem timmar till kick-off: Har jag rätt, eller vad säger ni?

/Simon Bank

Numero 1.  Så heter Gianluigi Buffons bok som jag nu införskaffat. Cassanos ”Dico tutto” lät jag dock stå kvar i hyllan efter att ha stått och bläddrat i den en stund. Känns som att man, även om han ”berättar allt”, redan läst godbitarna i alla artiklar om boken.
Härligt i alla fall, med bokhandlar och fotbollsböcker, även om självbiografier ofta är rätt tillrättalagda (om än inte Cassanos).
Efter en lång stund inne på multimedia-shopen på Corson, huvudgatan ner från il Duomo, strosade jag runt lite, såg försäljare av ”dubbel-halsdukar”, med Inter-Manchester United 24/2 2009 på, såg solen vinna över det fuktiga, råkalla diset och såg fans från båda lägren göra stan medan förväntan växer inom dem, timme för timme.

Sen tog jag en ensam lunch då nästan alla kollegor och vänner är på Cannavòs begravning. Underbart att sätta sig i lugn och ro med en hög tidningar och äta risotto och grillade grönsaker på en uteservering, uppe i Brera, en bit ifrån de värsta turistkvarteren.
Gazzettan ägnade de första sex sidorna, tre uppslag, åt Cannavò, sen kom Inter-Manchester United. Andrea (Elefante) har en bra intervju med Adriano där han pratar om hur stora och svårtstoppade han och Zlatan blir i kväll.
Sen har store Arrigo Sacchi skrivit en egen krönika där han analyserar Inters, Romas och Juventus chanser och rekommenderar Inter att spela på samma sätt mot United som Milan för två år sen. Han vill även att Roma ska se upp med att låta Arsenal ha bollen mycket och att Juve ska spela mer som ett lag och snabbare, osv. Bra läsning.

Bra läsning får ni dock även hos oss i dag, om ni köper vår CL-bilaga. Vi har fått flera trevliga mejl, bland annat från Benny i Skövde, som tackar för vår satsning på CL. En läsare som inte köpt tidningen undrade dock om vi vet att det tre andra matcher i kväll.
Jo, vi vet. Vi har utsända på alla matcherna, men som jag skrev i går, det är i tidningen man får allt från alla och framför allt helthetsintrycket.

Lite vila nu, inför kvällens jobbrace.

/Jennifer

Har varit lam med bloggandet på sistone, men för tillfället tycks mitt liv mest gå ut på att missa matcher. Jag reser, jag jobbar, jag reser, jag vaggar runt och vrålar på en Finlandsbåtssvensexa, jag reser och jag jobbar lite. Såg knappt en minut fotboll i helgen – och igår kväll var det dags igen.

Spurs åkte upp till Humberside för ännu en ödesmatch – jag hade släpat mig ner till Madrid för att positionera mig inför Champions League-veckan. Och nog för att det sänds fler engelska matcher än någonsin tidigare på spansk tv, men även om Hull City tydligen blivit Amerikas nya favoritklubb ligger de inte särskilt högt på spanjorernas prioriteringslista. Och deras bredband är dessutom alldeles för klent för att kunna streama.

Jag fick alltså gå back to basics, och följa matchen genom att radiolyssna på tv-kommentatorerna från en stream som inte orkade buffra fram bilden. Och en sak kan jag säga er – det är inte sättet att följa en Tottenham-match på.

Så länge jag kan minnas har vi varit usla – fullständigt jävla genomusla – på att försvara oss på fasta situationer.
– I am shitting myself every time someone has a corner against us. We know it’s not right but we are working on it twice a week so it should get better, sa Martin Jol.
– I am concerned about set pieces but the more you talk about it … It’s the worst it can get, to be honest. I do get nervy when teams get free-kicks. You start to think, ’Can we deal with it?’, säger Harry Redknapp.

Nervy? Well, försök att lyssna på en Spurs-match utan att bli helt paniskt skräckslagen varje gång vi har en hörna mot oss. När man inte kan kontrollera hur farlig en situation är med sina egna ögon så blir man utlämnad till hispiga kommentatorer som ger intryck av att varje boll som lyfts in i straffområdet balanserar på mållinjen.

Purgatorium.

Givetvis släppte vi också in en billig hörna, och Hull tycks även haft en boll i stolpen och ytterligare ett par öppna lägen, men… Under över alla jävla under. Den här gången gjorde vi faktiskt två hörnmål framåt också, även om det avgörande andra kom i andravågen.

Jag hoppas slippa göra det här radiolyssnandet till en lyckoritual, men… Vi får utvärdera med tiden.
***
Hursom, i kväll är faktiskt ännu en kväll då jag får reflektera över missade matcher. Jag tycker verkligen inte om att jag känner såhär – jag hatar ju den här storklubbsfixeringen mer än de flesta andra – men nu är det som det är.

Jag är i Madrid för att i första hand se Real Madrid-Liverpool, men nu slumpar det ju sig att Atlético spelar mot Porto ikväll också. I vanliga fall är det ju en vinstlott – en viktig bonusmatch mellan två roliga klubbar – men den här gången är jag minst sagt kluven.

Jag vill ju verkligen, verkligen se Inter-Man United. Och Arsenal-Roma. Och Lyon-Barcelona också.

Fotboll ska upplevas live, och de bästa matcherna spelas inte mellan klubbarna med de största namnen, men… Ikväll är jag bara några få karaktärssnäpp ifrån att strunta i att släpa mig ner till Vicente Calderón för att istället vältra mig i zapparsoffan.

Det enda som hindrar mig är vetskapen om att det vore den slutliga kapitulationen inför den moderna fotbollens stängda superligamonster.
***
Och appropå det… Jag trodde verkligen att det var ett skämt – eller i alla fall en överdrift – när den här uppgiften om att Middlesbrough skickat brev till sina fans för att få dem att låta tystare började cirkulera.

Men det var ju inte det. Det fanns verkligen ett officiellt brev från Middlesbroughs säkerhetschef med formuleringar som:
– Väsnas så mycket ni vill när vi gör mål, men det här konstanta oväsendet gör folk galna.

Grejen är också att uppmaningen riktar sig mot fansen i det sydvästra hörnet på Riverside – och det är den del av arenan där klubben och fansen kommit överens om att nybilda The Red Faction för att få tillbaka lite stämning till arenan.
– Jag trodde att det var ett skämt. Vill de att stället ska vara som en kyrkogård? Det är klart att jag fattar säkerhetsdimensionen, men Riverside har varit dött länge, och nu när fansen har börjat låta igen så klagar de, säger klubblegenden Bernie Slaven till Evening Gazette.

Och till och med gamle domarlegendaren Jeff Winter stämmer in:
– Att föreslå för fansen att de ska vara tysta är helt vansinnigt. Problemet med The Riverside har varit bristen på stämning, men på sistone har fansen verkligen ställt sig bakom laget. Är det någon som inte gillar det så föreslår jag att de knallar ner till biblioteket på lördagseftermiddagarna.

Japp, nu gör vi alla som vi gör när vi är riktigt ilskna i det 21:a århundradet. Vi går med i Facebook-gruppen som kräver Sue Watsons avgång.

/Erik Niva

”Det är 50-50”.
Nicola Ceceres, Inter-reporter sen istiden, profetia inför stormötet i morgon.
Jag har tillbringat de senaste timmarna på redaktionen där mina italienska kollegor pratar laguppställningar, skador, får samtal från Inter-källor, jagar United-nyheter och samtidigt, för ovanlighetens skull, medger att det här kan bli väldigt svårt.
Respekten för Manchester United är, med rätta, stor.
Så även hos mig.
Samtidigt vet även United-fansen att en mäktig motståndare väntar. Jag träffade många ute på stan, bland annat i Milanos bästa fotbollsbutik med matchställ som får det att vattnas i munnen. Jag pratade med några rätt unga killar som stod och fingrade på Juventus-jackorna och de var överens om att det vore helt okej att resa hem till England med oavgjort. De var lite oroliga över försvaret och det ska bli intressant att se hur United ställer upp i morgon. Ferguson har mörkat mer än Mourinho.
Mötet mellan dessa två ger ju matchen en extra dimension som jag inte kan låta bli att njuta av. Jag måste erkänna att jag förr, då jag jobbade i England, hade lite svårt för Sir Alex. Men för varje år som går, för varje seger han leder United till och för varje episod där han visar sin okuvlighet så vinner han min respekt allt mer.

Mourinho då? Han har mer att bevisa ännu och tiden för sig men jag måste säga, precis som kollega Anrel, att jag nog aldrig mött en tränare med en sådan karisma. En utstrålning som han lyckas förmedla till sina spelare och som aldrig går att fuska sig till utan bara finns där, som en aura runt honom, den store Mou.

För Inter lär oavgjort hur som helst inte räcka, jag tror definitivt att man måste vinna i morgon kväll för att klara det här.
Mycket mer om matchen säger jag inte i detta forum för jag ska lämna krönika och en rad texter till i morgon. Ni som älskar CL (och vem gör inte det) får inte missa att köpa tidningen i morgon. (ni får inte allt på nätet och framför allt inte helhetsintrycket).

Mitt i jobbet och fotbollssurret hann jag också med att ta farväl av min vän Candido. Utanför tidningen ringlade hela dagen en lång kö ute på gatan med folk som ville samma sak. I morgon begravs han och det kommer folk från hela världen. Från bland annat FC Barcelona kommer flerahögt uppsatta personer och man har tvingats byta kyrka för att alla ska få plats.
Jag sa hej då vid kistan som var glastäckt upptill. Som svensk är man rätt ovan vid att möta döden så, se den i ansiktet. Ingen av våra medarbetare skulle läggas på lit de parade på redaktionen om han/hon dog.
Men även om det var lite obehagligt först så är det väl egentligen som det ska vara, det som vi ofta blundar för. Döden som finns där mitt i livet, alltid lika nyttig att bli påmind om, för att man ska minnas att älska och leva. Man tar adjö av en kär vän och sen går man till baren för en panino med skinka och ännu ett samtal om Inter-Manchester United.
Fotboll, döden och livet.

/Jennifer

En helgtråd som är värd att plocka upp, vrida på, kvantifiera och följa hela vägen hem:

Liverpool–Manchester City 1–1.

Det blir ju mer och mer tydligt att Rafas Liverpool är på väg att kryssa bort ligatiteln. Peter Wennman skrev om det i tidningen idag, och om José Mourinho vore Rafa nu så hade han tagit livet av sig.

Det är ju en accepterad sanning att ligaspelet, till skillnad från europaspelet, straffar lag som spelar oavgjort. Så har det varit ända sedan trepoängsreformerna på 80- och 90-talet.

Och det jag tänkte att vi skulle ta reda på är vilka som sölat bort flest poäng. Någonsin. Vilka lag är de mest oavgjorda av alla i toppligorna?

Ni får exakt tre rader på er att fundera och gissa – sen kommer facit.

En rad.

Två rader.

Tre rader.

Facit:

Bundesliga (sen poängreformen 1995)
1. Borussia Dortmund 139
2. Hamburger SV 135
3. Schalke 04 130
4. VfB Stuttgart 128
5. Bayer Leverkusen 116
6. Bayern München 101
7. W Bremen 99

Ligue 1 (reform 1994)
1. Bordeaux 161
2. Monaco 160
3. PSG 158
4. Lyon 146
5. Auxerre 144

Serie A (reform 1994)
1. Roma 152
2. Lazio 144
3. Milan  135
4. Inter 134

Premier League (reform 1981)
1. Arsenal 294
2. Everton 293
3. Manchester United 285
4. Liverpool 284
5. Tottenham  279

När ni filosoferat klart över själva tyngden i siffrorna så kan ni, som ren generös bonus, lika gärna få listan över de mest perverterade krysslagen under den här perioden:

1. Bordeaux (säsongen 04/05) – 20 oavgjorda.
2. Inter (04/05) och Kaiserslautern (95/96) – 18 oavgjorda.

Nu ska jag skriva lite Champions League, tänkte jag. Vi ses i tidningen imorgon – vore jag ni skulle jag se till att köpa den.

/Simon Bank