Nästan 80 000 italienare hade satsat pengar på 2-2 mellan Spanien och Kroatien.

Det var aldrig ens nära. Kroatien var för bra. Skulle den här matchen öppnas upp så var det upp till dem att göra det. Men trots en formskjutsad Fernando Torres och trots ett stubbstabbigt kroatiskt försvar så hände det inte mycket alls i den riktningen.

0-0 i Gdansk.

1-0 till Italien i Poznan.

Det är lätt att glömma, men för två år sedan spelade ju Spanien med kniven mot strupen i den sista gruppspelsmatchen mot Chile. Ett dåligt resultat, och de var ute ur VM. I Sverige var det midsommarafton, men jag var själv nere i ett vinterkallt Pretoria och kände hur hela kvällen ångade av kylslagen ångest.

Spanjorerna kom av spelarbussen och såg rädda ut. Det var de också. Vicente del Bosque kände det.
– Dagen vi spelade mot Chile… Det var helt tyst på bussen. En hemsk tystnad.
En bit in på bussresan hade Iker Casillas vänt sig mot Alvaro Arbeloa, och kommit med en bekännelse.
– Jag är livrädd.
Arbeloa trodde inte sina öron.
– Kom igen, du har spelat tusentals viktiga matcher.
Casillas bara skakade på huvudet.
– Jag är ändå livrädd.

Med en knapp timme spelad i Gdansk hittade Kroatien en lucka i det spanska försvaret. Luka Modric trampade iväg, maximerade öppningen och böjde in ett inlägg med yttersidan. Ivan Rakitic hade fritt nickläge från fem meter… Iker Casillas räddade.

Bara för att man vunnit bucklor förr är man inte immun mot nervositet. Spanen var skärrade när de mötte Chile 2010, och de var skärrade ikväll. Spelet stämde inte, chanserna dök aldrig upp. Bollen från sida till sida, fram och tillbaka, runt och runt – men inga luckor uppstod. Kroaterna stod rätt, spelade disciplinerat. Torres ut och Navas in. Silva ut och Fabregas in. Ändå ingenting. Fortfarande ett enda baklängesmål ifrån att bli utslagna.

I den 79:e minuten spelade spanjorerna bort sig själva igen. Kroatisk kontring, 3-mot-2-läge för ett ögonblick. En lyftning från Mandzukic, ett volleyskott från Perisic… Och ännu en parad från Casillas.

87:e minuten. Hörna för Kroatien. En tröjdragning på Corluka… Ingen åtgärd.

Spanien redde ut det, men de lekte sannerligen med elden. De var oroliga. Det här var faktiskt en ännu värre pärs än de utsattes för mot Chile för två år sedan. Kroatien är ett skickligt, listigt, tappert och modigt lag. Det hade precis lika gärna kunnat vara de som gjorde första målet.

Men nu var det inte det.

De regerande världs- och Europamästarna pustade sig igenom en tuff grupp, men vann den till sist ändå. De har ju lärt sig en del om att vinna bucklor på senare tid. Spelet hackar, men de vet ju att det är viktigare att vara som bäst under turneringens sista dagar än under den första veckan.

Deras dröm om att bli historiskt historiska lever – och EM-turneringen är nu en enda speldag ifrån att klara av hela gruppspelet utan en enda mållös match.

/Erik Niva

Varför vi höll på Danmark? Det gjorde vi alltså inte, enligt kommentarsfältet blixtrande vox pop. Men jag gjorde.

Så: Varför höll jag på Danmark?

För 1984, för Sören Lerby 1986 (”för fotboll är inte för de stumma) när jag var elva år och såg deras matcher på en spansk bar med danska flaggan målad på kinderna, för 1992 när jag såg finalen och åkte till Danmark efteråt. För allt som kom före valen och den politiska vändningen.

De gick in i dödens grupp och gjorde sitt, men det räckte inte riktigt eftersom de helt enkelt inte var bra nog.

Så… hur gick det för dem som var det då?

Holland föll för att de valt fel väg. De borde bytt tränare med Sverige, det hade funkat bättre för båda. Van Marwijk vaknade för sent, släppte löst hela sin kreativa arsenal idag – men då hade alla redan förlorat tron. van der Vart skickade upp 1–0 i krysset, men det var för lite, för sent. VM-silver-förbannelsen lever och har hälsan. Holland 2012, Frankrike 2008, Töskarna 2004.

Tyskland har gjort vad de ska, Özil är inne i turneringen, Gomez tycker om sig själv och Schweini är bättre än på ett par år.

Och Portugal, då… vi kan väl ta vägen kring öarna för att förstå Portugal. Igår gick Roy Keane ut och krävde att Wayne Rooney skulle sitta på bänken mot Ukraina, eftersom det gått såpass bra för Welbeck och Carroll. Det bevisade två saker – att de som hävdar att bara fotbollsspelare kan fotboll har fel, och att det är ett helvete att vara profet i ett begränsat lag.

I vintras gick Luis Figo ut, utan att vara ombedd, och ställde sig i Cristiano Ronaldos hörn.

– Jag tror att varje spelare har bra och dåliga perioder. De som kritiserar Cristiano kan inget om fotboll. En spelare kan inte tillfredsställa alla, alltid.

Vi känner ju igen diskussionen från den svenska fotbollsmiljön. Zlatan har alltid fått höra att han är för dålig i landslaget. Ronaldo fick höra att han hade ”a pólvora molhada”, blött krut, när det väl var dags för landslagsspel.

Från EM 2008 och framåt spelade han tolv raka tävlingslandskamper utan att göra ett enda viktigt mål. Men Bento försvarade honom, och till slut kom målen. I EM-kvalet gjorde han avgörande mål mot Cypern, Island, Danmark och till slut Bosnien. För första gången sen VM 2006 kom han till ett mästerskap utan att vara ifrågasatt.

Det räckte inte länge. Efter en blek insats mot Tyskland fick han kritik, efter en usel match mot Danmark sågades han längs med fotknölarna.

Det är mot den bakgrunden vi ska se den där fadersbestämde målgesten efter 1–1, de där magiska passningarna till Nani, extasen efter segermålet.

Iniesta har sett bra ut, Özil också, van Persie och Zlatan Ibrahimovic åker hem, Buffon bråkar med världen, Benzema har fått för sig att han är en passningsspelare istället för målskutt, Rooney ska in i turneringen – och den största stjärnan av alla har precis visat att han orkar bära ett helt lands förhoppningar när det verkligen räknas.

Portugal är kvar, Ronaldo är kvar. Jag skulle inte räkna bort dem.

/Simon Bank

Visst var det Ulf Lundell som skrev att han gillar att titta på idrott för att han tycker så mycket om att se när de vinner?

Jag är ju inte svårare än så, jag heller, men jag är inte den som tackar nej till en underhållande förlust heller.

Ibland säger ju nederlagen minst lika mycket som segrarna, och idag är det dagen efter två enorma nederlag i den här delen av Europa. Erik Niva skrev fint om Polens återvunna förlorarsjälvbild (förresten, eftersom jag aldrig lär få ett bättre tillfälle: Om ni ska läsa en författare i sommar så låt det bli Witold Gombrowicz – om ni nu är nyfikna på identitet, Polen, självförhävelse och självförakt) efter värdnationens exodus. Samtidigt vore det ju dumt att skynda förbi den ryska fotbollsnationens slutspelssmärtor.

Det var en så spännande grupp, redan i förväg, grupp A. När Tjeckien la sig platt i premiären var det fascinerande att skumma igenom hemmatidningarnas analyser av matchen. Mellan raderna gick det att läsa in ekon från en nutidshistoria där Ryssland var så mycket mer än ett bättre fotbollslag.

”Tjeckien ställde sig med armarna i luften och lät den ryska björnen äta upp dem” skrev nån, för att ta ett exempel.

Igår åkte ett charmant men groteskt opålitligt Ryssland ur, och reaktionerna var förstås starka. Först de rent fotbollsmässiga analyserna, kritiken mot en holländsk förbundskapten, frågetecknen inför framtiden, sånt.

Men det fanns annat också.

Den färske kulturministern Vladimir Medinskij, en professor och kontroversiell politisk figur (häromveckan gick han ut med ett förslag om att Lenin borde begravas), har ägnat mycket av sin akademiska karriär åt att brottas med nationella stereotyper. Under ett EM blir ju de – ibland underhållande, ibland med en dragning åt en pseudorasistisk nationalism – extremt tydliga. Grekerna är si, svenskarna är så, italienarna är så. Jag har skrivit om hur det där är på väg att brytas upp, på ett estetiskt tråkigt men humanistiskt bra sätt.

– Ryssar framställs som inbyggt aggressiva. Alla de där myterna uppstod när Ryssland kom fram som en alltmer viktig faktor i europeisk och global politik, på 1700-talet, på Peter den Stores tid och med det ryska imperiet, sa Medinskij i en intervju häromåret.

Ministern har, kort sagt, ägnat sig mycket åt det här med stereotyper och fördomar.
Det hindrar inte att han gör svepande analyser själv.

När Ryssland förlorat med 1–0 mot Grekland, när fiaskot var fullbordat, loggade han in på twitter eftersom han hade en fråga som behövde få ett svar:

– Är det det här som gör fotboll till Rysslands nationalsport? Istället för, låt säga, hockey? Jag antar att det handlar om vår historiska dragning till moraliskt självplågeri.

Över till dig, Lena Adelsohn Liljeroth.

Nu var det förstås inte bara Medinskij som hade funderingar kring det här med smärtsamma förluster och fiaskon.

När det ryska laget tagit sig ut till flygplatsen för att ta sig hem från EM konfronterades Andrij Arsjavin, denna briljanta seriefigur, av ryska landslagssupportrar som väl undrade ett och annat. Gazeta.ru har citerat hans svar:

– Om vi inte levde upp till era förväntningar så är det inte vårt problem. Det är ert problem. Vi förlorade eftersom vi inte gjorde mål, och grekerna gjorde det. Det här samtalet ändrar inte på det.

Om jag vore filosofiintresserad så skulle jag ju älska Arsjavins tankar om människors ansvar för sin egen besvikelse eller glädje. Om jag vore rysk fotbollssupporter så… hade jag väl reagerat ungefär som folk reagerade i Ryssland idag.

­– Supportrarna kom för att titta på honom. Vill han inte ha publik på sina matcher? Istället förolämpade han dem. Han är en bortskämd unge, dundrade gamle Spartak-anfallaren/experten Valerij Reingold.

– Det finns ingen ursäkt. Även om han blev provocerad, vilket jag undrar, så borde han hålla tyst och inte käfta tillbaka. Om han har nåt i skallen så måste han kunna kontrollera sig, kommenterade Arsjavins gamle agent Alexej Safonov.

Så. Nu lämnar vi lördagen i en liten hög, och går vidare med söndagen. Ikväll håller vi på Danmark, och om ni blir besvikna så är det varken spelarnas eller vårt fel.

Då får ni fan skylla er själva.

/Simon Bank

Det var grekerna som uppfann ironin.

Det är ironiskt.

När Europa ska peka finger mot några som missköter sin ekonomi så hytter de med fingrarna mot Akropolis. När fotbolls-Europa ska peka finger mot några som bevisat att ingenting är omöjligt så viftar de åt samma håll.

Den gamle premiärministern Papandreou brydde sig inte ett dugg om fotboll, men han gillade att använda landslaget som exempel för hur Grekland skulle kunna lyfta sig ur sörjan.

– Landslaget vann eftersom spelarna visade laganda, och det är exakt vad Grekland behöver för att ta sig igenom sin ekonomiska kris, sa han efter den historiska VM-segern mot Nigeria 2010.

På söndag är det val i Aten, Grekland står med en fot kvar i euron, en utanför, och ska välja mellan en stridslysten vänster och en sansad, samarbetsinställd höger. Dominobrickorna står uppställda i en prydlig rad Europa över. Marknaden varnar för vänstern, som vanligt:

Vad händer om Grekland vänder sig bort, om allt rasar, om Italien och Spanien dras med i fallet? Hur svarar den europeiska ekonomiska makttrojkan

Jag vet inte, men om Giorgos Karagounis, 35, ställt sig på Syntagman ikväll och bett folket följa honom så… jag tror ju inte att han hade varit chanslös.

– Vi vet vad vi kan, vi ber inte andra tala om för oss vad vi har för styrkor eller svagheter. Vi är inte så intresserade av vad experterna tror om oss, sa Karagounis före EM, och det hade ju kunnat vara ett valtal.

Karagounis är gammal nu, han är snart förbi, han missade den där straffen mot Polen och han gjorde sin 120:e landskamp ikväll. Men han är fortfarande kapten, han har fortfarande ett par strider kvar i kroppen (ett par av dem skulle han vilja ta med Jonas Eriksson, som varnade honom för filmning när han skulle fått en straff) – och när gratischansen dök upp var han stark, skarp och smart nog för att ta den.

Grekland behöver inte fotbollsspelare som är starka, skarpa och smarta. De behöver politiker som är det. Men i ett land som förlorat all tro på alla former av ledare och institutioner betyder det ändå något att ha en institution med ledare som ställer sig upp, mitt i Europa och säger: Vi ger inte upp.

Fotbollen är inte ett undantag i Grekland. Den är en spegel.

Ligans tv-avtal med Nova Sports, värt upp till 47 miljoner euro per år, löper ut 2014. Forthnet gick back 86,8 miljoner euro i fjol, och har tvingats säga upp personal. Opap, Greklands motsvarighet till Svenska spel och Europas största vadslagningsfirma, har de senaste tre säsongerna har de bidragit med 65 miljoner euro till superligans klubbar.

Precis som i Sverige slåss staten för att behålla sitt spelmonopol, genom att göra sig oumbärlig för idrotten, men som statens finanser ser ut…
…ja, säg så här: om du vore professionell spelare och funderade på att skriva nytt kontrakt med en grekisk klubb – i vilken bank skulle du vilja ha din bankgaranti tecknad?

Med den bakgrunden reste Grekland till EM, de kom hit och hörde skämten om att de förmodligen ”would leave the Euros first and the Euro then”. Men hör ni sången från läktarna? Ser ni Fernando Santos hundraåriga fåriga ansikte slätas ut? Ser ni Karagounis springa barfota över gräset, efter ännu en vunnen strid?

Ryssland var förstås spelmässigt överlägset, Denisov styrde mittfältet som en liten klocka, men Kersjakov fortsatte skjuta överallt utom på mål och Dzagojev gjorde sin sämsta match hittills. Grekland fick jaga, men de skyddade sig bra och hade en sensationellt hårdjobbande och nyttig Samaras (he’s Greek, he’s great, he’ll smash your dinner plate!) längst fram.

Gruppen öppnade sig som ett moget ostron när Grekland gjorde 1–0 och tre lag behövde göra mål för att hänga med Hellas till kvarten. Tjeckien gjorde det, Ryssland gjorde det inte. Polen hade chansen att hjälpa Ryssland vidare, men gjorde det inte

Ryssland är utslaget, trots att de har grupp A:s största spel när de vill. Polen är borta, trots sin högerkant och sin hemmaplan.

Men Grekland är vidare, Grekland lever, Grekland går till val imorgon och sen ska de spela kvartsfinal i EM.

Be mig peka finger mot ett gäng fenomenala fotbollskrigare så vet jag exakt vart jag kommer att rikta handen.

/Simon Bank

Så… när vi torkat bort allt regn – vad står vi kvar med då? Utöver det faktum att Frankrike för första gången i sin fotbollshistoria vunnit en EM-match utan Platini eller Zizou på planen?

Två franska frågor, två halva franska svar.

1. Hur bra är Frankrike? Bra, men kanske inte tillräckligt.
2. Hur bra är Jérémy Ménez? Bra, men kanske inte tillräckligt.

Laurent Blanc har alltså lett det här franska laget genom eld och vatten, han har radat upp 22 raka utan förlust, han har tagit dem till Wembley och vunnit, han har slagit Tyskland borta och han har sänkt Brasilien. Ett förtroendekapital har byggts upp, sten för sten och steg för steg, men fortfarande finns tvivlet kvar.

Hur bra är Frankrike? Hur bra är Jerry Ménez?

De är inte så olika, de är inte så långt ifrån varandra. Blandningen av förortsgangsta-estetik, vacklande psyke och allt vackert, strängt taget, som existerar i hela världen, lever i Jerry, precis som det finns i Frankrike.

Han slog igenom i Monaco, skrev sitt första proffskontrakt som sextonåring (yngst i fransk fotbollshistoria), stod inne på Alex Fergusons kontor som femtonåring (”vi pratade mycket, han förklarade vad han ville med mig, men det var för tidigt för att flytta utomlands”), och hamnade i Rom när han väl drog.

Han passade så bra in i Roma så att han inte alls passade in i Roma.

Han pendlade hem till sitt Paris för att hänga med sina polare. Han bar tröja nummer 94 (numret på sitt område, Vitry-sur-Seine, ”för att komma ihåg var jag kommer ifrån”), han blev bästis med rapparen Sinik och rapkollektivet 113. Hiphopen, tatueringarna, det slutna ansiktet med så många bilder och så få bokstäver.

Han hade allt det som Frankrike gillar – men har aldrig blivit dyrkad som många av de andra stora franska spelarna, som många av de andra i den sönderkramade, magiska 87-generationen.

– Jag tror att folk dömt mig mer utifrån min image än utifrån mina prestationer. Man har kallat mig arrogant, nonchalant, trots att jag är motsatsen. Jag har alltid haft en sluten, timid sida, säger han i en intervju i dagens l’Équipe.
– Det är alltid bra att känna sig älskad, men du kan aldrig tvinga folk att älska dig.

Så är det för Jerry, så är det för Frankrike. Ikväll, när stormen blixtrat förbi, mötte de ett Ukraina som var mycket mer ödmjukt än mot Sverige. Matchen var inte helt olik premiären mot England, de fick spela mot två kompakta block, ha mycket boll, försöka hitta stick.

Blanch hade bytt ut Malouda, satsat på Ménez som är en mer tydlig ytter och flyttat in Nasri som tia. På så sätt fick Husiev annat att tänka på, Ukraina fick enbart satsa på kontringar som Andrij Sjevtjenko kunde skjuta på.

Frankrike spelade bra, de hade total kontroll på matchen (Diarra lyfte sig fem nivåer jämfört med Englands-matchen), men det är svårt att möta så samlade försvar. De försökte, de testade, Benzema drev hemåt och blev passningsspelare snarare än striker.

Och Jerry?

Han missade ett kanonläge från tio meter, han missade ett ännu öppnare läge, och han gjorde ett fint mål – som var fem meter offside.

Jag hann inte ringa alla i Frankrike, men om jag gjort det så hade de svurit tungorna av sig över Parispojken i paus.
Åtta minuter in på andra halvlek tog han emot bollen, dansade inåt, och ”vände” skottet som handbollsfolket brukar säga.

Om vi har Ukraina-Sverige som referens så var det här en match då det blev tydligt att Frankrike är ett starkt fotbollslag, som kan kontrollera matcher. De har fortfarande inte mött nåt lag som vågar öppna en match mot dem, de har inte ställts mot något lag som på ett pedagogiskt sätt kan visa varför Philippe Mèxes är världens mest oestetiska mittback.

Men den fine lille Cabaye skickade in 2–0 på en ny BenzeBenzeBenzema-passning, Frankrike har fyra poäng och om England slår Sverige ikväll står de med nio tår i kvartsfinal.

När landslagets spelarråd förhandlade fram sin bonus inför EM kom de överens om en enkel regel: Om de inte gick vidare från gruppen fick de ingen bonus alls. Noll kronor.

Nu är de – väl? – i kvartsfinal, de bygger vidare på sitt förtroende, sten för sten och match för match. De har spelat 22 raka landskamper utan att förlora, flest av alla landslag i världen.

Vad det betyder vet vi inte än. Folket vill, men tvivlar fortfarande, och det får kanske vara som det vill med den saken.
Laurent Blanc hade i alla fall en ny, fin kväll. Jérémy Ménez också.

Det är alltid bra att känna sig älskad, men du kan aldrig tvinga folk att älska dig.

/Simon Bank

Jonas Olsson, dådå.

Det finns inga garantier i fotboll, men jag är ju nöjd med att få in honom i just den här matchen, som bekant.

Dessutom finns det andra skäl till att gilla honom mer än de flesta fotbollsspelare ni stöter på därute (han är intelligent, genomtänkt, sympatisk, och ganska ofta hör man vad han säger).

Men svenska backlinjer tycker vi till om på annat håll, eller på alla andra håll, så här kan vi ju sysselsätta oss med mer abstrakta resonemang.

Min brasilianska favoritbyrå när det handlar om marketing, Pluri, har ägnat sig åt en fråga som vi förstås varit nyfikna på utan att veta om det.

De har helt enkelt slagit sig ner med en indexeringslinjal, ett gäng experter, en historiebok, och gett sig på att räkna ut vilken spelare som, hypotetiskt, varit världshistoriens mest dyrbara 20-åring.

Vad skulle Pelé varit värd – i dagens marknadsvärde – när han var 20? Vad skulle Cruijff ha inbringat när han var 20? Vad kommer Bojan Krkic att vara värd om åtta år?

Sånt har de brottats med, och de har gjort det genom en matris innehållande 61 olika värderingsgrunder (speltekniska aspekter, lyskraft, antal landskamper et cetera).

– Det är viktigt att komma ihåg att vi bara försöker hitta den mest värdefulle spelaren, inte den bäste. Värderingen av spelarna går mycket längre än till bara skickligheten, förklarar tänkarna på Pluri.

Ja, man vill ju inte tro att brasilianarna tar ställning i själva frågan om vem som var bäst.

Men det här är i alla fall vad de kom fram till:

1. Pelé, 20 år, 93 miljoner euro.
2. Lionel Messi, 20 år, 68 miljoner euro.
3. Neymar, 20 år, 55 miljoner euro.
4. Diego Maradona, 20 år, 40 miljoner euro.

Det är möjligen logiskt. Pelé hade, när han var 20 år, redan vunnit 13 titlar, gjort 355 mål och lett Brasilien till VM-guld i Sverige.

Det är hur som helst en underhållande hypotes – lite som det här med Filippa och E-Type – och om jag inte haft en massa kringaktiviteter (jobb och så) som hindrade mig så hade jag i detta nu satt igång med den här följdfrågan:

Hur skulle en motsvarande svensk topplista se ut? Kan Tomas Brolin utmana Zlatan Ibrahimovic? Och hur värderar man 20-talisterna?

Vad säger ni?

/Simon Bank

Som det heter i den där bubbeldrickereklamen:

– What did you expect?

Spanien hade lust att göra mål, så Del Bosque skickade in Torres från start – och tycker ni att det finns en ironisk underton i det så får ni tycka det. I Spanien tycker de annorlunda, och Nando är fortfarande inte en sämre forward än att han kan ta en landslagschans när han får den.

Irland boxförsvarade irländskt, lät en andraboll drälla ett halvt ögonblick, Shay Given gjorde sådär som reflexmålvakter ofta gör: han kurade ihop lite istället för att göra sig stor.

Pang, bom, 1–0, och det var väl det hela.

Målet avgjorde ju matchen, men framför allt kan det, på en personlig spelarnivå, ha varit EM:s viktigaste mål hittills, möjligen i konkurrens med Mario Gomez premiärnick. Torres behövde ett mål, Spanien behöver en Torres. Eller i alla fall en anfallare som gör mål.

Men… Spanien kommer vi ju att få gott om tid att prata om framöver. Det är inte som att de tänkt sig att åka hem någon gång snart.

Irland? Jo, ja, de ville ju också vara kvar länge.

– Visst. Varför inte? Allt kan hända – kolla på Grekland, sa Glenn Whelan innan turneringen rullade igång.

Whelan vet ju.

Det här EM:et är höjdpunkten på en landslagskarriär som redan var över. För fyra år sen var han en 24-årig mittfältsharvare som Tony Pulis köpte loss till Stoke för fem miljoner – kronor, inte pund – lite på chans.

Han är fortfarande kvar, och Pulis har inte blivit besviken.

– Varje gång du ber Glenn att höja sig en nivå så gör han det. Han har det där keltiska blodet i sig, övertygelsen att bevisa för folk att de har fel.

Whelan tog chansen i Stoke, och när nästa nivå bad honom höja sig lite – då gjorde han det också.

Giovanni Trapattoni öppnade dörren till landslaget, utan att någon riktigt förstod vad han sett. Whelan fick åka med på en landslagssamling i Portugal, och gjorde vad han brukade.

– Jag tänkte ”okej, det här är din chans. Ta den”. Jag var tvungen att försöka visa nåt, för den sortens möjligheter får man inte särskilt ofta.

Glenn Whelan har varit en av Irlands absolut viktigaste spelare sedan dess. Ikväll tog han på sig tröja nummer sex, tog Keith Andrews under armen och gick för att lira boll mot Xavi och Iniesta.

Även om inte alla trodde det på förhand så kan det ha varit den största mismatch vi sett sedan Erik Niva bröt arm med Pa Dembo. Kampen om mittfältet fick Salle Östlund vs Damien Duff att framstå som Karpov vs Kasparov.

Whelan tog med handen ett par gånger. Om han rörde bollen med fötterna också så var det inget jag såg. Före paus slog Xavi och Xabi Alonso 106 passningar till rätt adress. Hela det irländska laget? De satte ihop 104.

Shay Given gav bort 2–0-målet på en tallrik, han såg El Niño skyttekungs-placera in det tredje och släppte in Cescs 4–0 rakt genom kroppen efter hörna (Pointer: Om Irland ska hota Spanien ska de inte släppa in mål på hörnor).

När Irland ville snygga till matchen på slutet bytte Trap in Paul Green, en spelare som står utan kontrakt efter en säsong med Derby County.

Trapattoni ska möta Italien, sedan ska Irland åka hem. Glenn Whelan har en smekmånad att ta hand om, han gifte sig precis före EM-lägret. När det stora äventyret började hängde Mrs Whelan med för att titta på. Det gjorde Glenns farsa Dave också.

– Han är här med sina fem polare. They’re doing it the proper way, by camper van.

Glenn Whelan fick gå ut i en match där det var han och Iniesta som bar tröja nummer sex, hans farsa fick åka till Polen med sina fem polare, hänga i sin husbil, och se grabben spela EM för Irland inför turneringens bästa fans.

De hade förstås inte skuggan av en chans. But what did you expect?

/Simon Bank

Att Mario Gomez skulle vara med däruppe är ingen överraskning. Att Alan Dzagoev fått sitt genombrott låg väl lite på lut. Men hur många av er såg egentligen Mario Mandzukic som en kandidat till att bli EM:s skyttekung?

Han hade visserligen gjort en hel del nytta i Wolfsburg, men ändå aldrig riktigt landat i klubben. Trots att han har två år på sitt kontrakt har tyskarna tydligt deklarerat att de gärna skulle släppa honom ifall rätt bud bara kommer in.

Och jodå, de lär komma. Mandzukic sätter de chanser han får på den största scen som finns, och det skulle väl inte direkt vara en jättechock ifall han följde sin förbundskapten till Moskva efter turneringen.

Länge var ju det här en helt annan spelares match.

Andrea Pirlo var på sitt allra mest dyrköppnande humör, och eftersom just Mandzukic var ganska slapp i sitt försvarsspel var italienaren fri att kontrollera hela matchtempot från sin tillbakadragna mittfältsposition. ”När jag ser vad han kan göra med en boll undrar jag ibland ifall jag överhuvudtaget förtjänas att kallas fotbollsspelare”, sa en gång hans gamla parhäst Gennaro Gattuso, och under stora delar av första halvlek spelade verkligen Pirlo i en annan dimension än de andra på planen. Inte ens Luka Modric var i närheten, vad nu än Slaven Bilic påstår.

Det betyder dock inte att de övriga italienarna spelade dåligt. Tvärtom, fram till paus såg det ut som att Prandelli hade hunnit bli klar med sitt bygge. Italien spelade som ett färdigt lag. Trebackslinjen såg solid ut, mittfältstriangeln tycktes perfekt komponerad. Cassano och Balotelli fick visserligen inte full effekt av sitt samspel, men de kom allt närmare punkten där allt verkligen klickar.

Sedan… Sedan hände något. Sedan föll Italien tillbaka in i urgamla fotbollssynder. Bilic gjorde en bra omdisponering av det kroatiska laget, medan Prandelli träffade fel när han bytte ut Motta mot Montolivo.

De blev alltmer passiva, föll längre och längre tillbaka ner i planen. Kvitteringsmålet var visserligen en konsekvens av ett individuellt misstag av Chiellini, men samtidigt också en följd av att de blå mer eller mindre frivilligt hade lämnat ifrån sig initiativet.

Nu var inte det någon större katastrof för dem när allting kommer kring. Poängen mot Spanien gör att det i praktiken lär räcka att besegra Irland för att de ska avancera – 2-2-spöken hit och 2-2-spöken dit – men det bör tjäna som en nyttig lärdom.

Det här är ju inte Italien från EM 2000, Fabio Cannavaros och Alessandro Nestas ogenomträngliga Italien. Det finns inget egenvärde i att spela offensivt, men det här är helt enkelt ett lag som mår väldigt mycket bättre av att själva ha initiativet. När de själva styrde matchen såg de ut som ett potentiellt finallag. När de väntade in motståndarna var de sämre än ett rätt begränsat Kroatien.

Så stor är skillnaden. Så viktigt är det för Prandelli att fortsätta gå framåt.

/Erik Niva

Mest anmärkningsvärt av allt är att han aldrig blev älskad.

Harry Redknapp var på många sätt Tottenhams mest framgångsrika manager sedan Bill Nicholson. Han gjorde oss till ett av Englands fyra bästa lag två gånger om. Han tog oss till San Siro och vann. Han satte ihop ett öppet, offensivt lag som spelade den mest sevärda fotboll jag någonsin sett på White Hart Lane.

Och ändå blev han mest bara… accepterad.

Det var bara så det var. Det var hela tiden alldeles för uppenbart att han i alla lägen först och främst företrädde det mångsysslande enmannaföretaget Harry Redknapp, i andra hand Tottenham Hotspur FC.

Hans eviga utspel i media kunde framstå som förvirrande inkonsekventa, men i själva verket utgjorde de ett väldigt tydligt mönster. De utgick alltid från hans egen förträfflighet, de belyste alltid en situation på just det sätt som gynnade honom själv för stunden.

När det passade var Tottenham ett lag som på allvar hotade om ligatiteln. Tre förluster senare var folk som överhuvudtaget hoppas på en plats bland de fyra främsta fullständiga dårar.

Efter en kostsam och demoraliserande femteplats förra säsongen bemötte Redknapp inkommande kritik på sitt eget, karaktäristiska sätt.
– De som säger att vi borde slutat högre upp är idioter, och jag lyssnar inte på dem. Var väntar de oss att vi ska vara? Ovanför Man United, Man City, Arsenal och Chelsea? Alla som har någon som helst hjärna fattar att det har varit en fantastisk säsong. Är det någon som inte gillar det borde han sticka iväg och supporta några andra.

Nä, det var ju just det, Harry Redknapp.

Att byta klubb är liksom inte ett alternativ för oss. Att hålla utkik efter en bättre deal någon annanstans ingår inte i konceptet, och inte heller är det särskilt tilltalande med den sortens syrligheter från en man som påstår sig ha varit barndomssupporter till West Ham, Arsenal och Tottenham på en och samma gång. En man som inte såg några som helst problem med att hoppa fram och tillbaka mellan Portsmouth och Southampton sådär när andan föll på.

Till sist föll Harry Redknapp på klassiskt grepp. Han försökte hålla så många dörrar öppna att han inte hann hindra någon från att stängas.

Hade han verkligen prioriterat ett nytt kontrakt med Tottenham hade han naturligtvis fått det, men han räknade ju med att bli engelsk förbundskapten och lät alla få veta det. Klubbledningen hade inget annat val än att förbereda sig för en framtid utan honom. Det fanns helt enkelt ingen återvändo.

Vad avskedet betyder för Tottenham? Tja, vi har ju lärt oss att inte ta Harry Redknapps ord bokstavligt, men såhär resonerade han i alla fall för mindre än tre månader sedan.
– Spelarna bryr sig inte om huruvida jag är manager eller inte nästa år. Det är inget de ligger och grubblar över på nätterna. Sådan är fotbollen. Fotbollsspelare spelar fotboll, de kommer in och tränar varje dag. Om det är någon annan som går in i omklädningsrummet i morgon… Kungen är död, länge leve kungen.

Då trodde visserligen Redknapp att han skulle lämna Tottenham för att bli engelsk förbundskapten, men nu blev det såhär istället.

Kungen är död, länge leve Ledley. The Spurs go marching on.

Harry Redknapp grävde sin egen grav, men förtjänar naturligtvis ett stort och innerligt tack för de framgångar han givit oss. Han nådde högre än jag någonsin kunnat drömma om när han först utnämndes. We’ll always have Milan.

Jag önskar verkligen att jag hade kunnat gilla honom mer.

/Erik Niva

Holland har ju bara vunnit en stor final. EM-guldet 1988 minns vi för van Bastens volley, van Breukelens shorts och straffräddningar – och för sättet Ronald Koeman firade den viktigaste vinsten på.

Nä, inte finalen. Semifinalen.

Holland slog ut Västtyskland, och efteråt låg ett tyskt lag utslaget och knockat på marken. Koeman sökte upp den fine lille playmakern Olaf Thon, bytte till sig hans tröja, och dansade vidare mot det orange folkhavet för att fångas i extasen.

När han väl kommit dit plockade han fram Thons tröja, men inte för att ta den på sig.

Han drog den mellan händerna, till publikens jubel visade han vad han tyckte och tänkte om en tysk tröja.

Gesten var demonstrativ och tydlig: han torkade röven med tysktröjan.

Det blev ett helvetes liv, ett par dagar senare pressades Koeman på en förklaring.

– Tyska journalister frågade om jag gjorde gesten mot det tyska folket, men jag sa ”nä, bara mot det tyska laget”. Jag vet att jag inte borde gjort så. Men om jag ångrar mig? Nä. Egentligen inte.

Inför den där semifinalen hade Rinus Michels motiverat sina spelare genom att berätta om hur det var när han ledde Holland i den episka finalförlusten mot Västtyskland i VM 1974. När han kom hem till Amsterdam med EM-bucklan och mötte folkmassorna vid Dam Square var det inte finalvinsten mot Sovjet han pratade om.

– Vi vann EM, sa han. Men vi vet ju alla att semifinalen var den riktiga finalen.

•••
•••

Inför VM 2006 var jag i Berlin på en stor tv-gala. Simon Kuper, den moderna journalist som skrivit bäst om den eviga konflikten mellan Tyskland och Holland, höll en föreläsning om rivaliteten, men det var inte hat och krigsminnen han pratade om.

Han pratade om att det var slut på hatet.

– Tyskland är för svagt, de har blivit sympatiska. Det är inte samma sak längre.

Inga mer arseltorkningar? Inga fler rijkaardska spottloskor?

Nja. När tyskarna slog Holland i den där spottmatchen 1990 sammanfattade förbundskaptenen Leo Beenhakker saken så här:

– Förlorar du mot Tyskland hänger förlusten kvar i huvudet, det tar längre tid att återhämta sig.

Död rivalitet?

Det räckte med att se Arjen Robben sjunga nationalsången Wilhelmus för att förstå att det inte är så. Han stod där som en boxare i ringen, ett frustande fullblod på startlinjen. Efter en säsong då han missat bort ett ligaguld, förlorat en cupfinal och skjutit väck en Champions League-titel skulle han gå ut och möta sju av sina lagkamrater från Bayern.

Det dröjde tjugo minuter innan han blödde från huvudet.

Det dröjde 24 innan en anfallare tog emot bollen som om han hette Bergkamp, och rullade in 1–0.

Och den anfallaren var ju inte holländare.

Tyskland var inte särskilt mycket bättre än Holland före paus – men de var bättre på allt det där som Bert van Marwijk försökt pumpa in i sitt lag. De vann närkamperna, Mario Gomez var en dröm som avslutare, och Bastian Schweinsteiger sprang i åttor runt en åldrad, trög och hopplös Mark van Bommel.

Holland var tveksamt till van Marwijks spelidé även när han var en hårsmån ifrån att vinna VM.

De kommer inte att ha något överseende alls med honom nu.

Det här är ett landslag som är en provokation, fullt av spelartyper som är otypiska för hela den traditionellt nederländska fotbollstanken. Robben är en dribbler, van Bommel en hårding, Kuijt (Robben demonstrerade när han byttes in på slutet) en fiskarpojk från Walwijk.

Holland har fortfarande en liten chans att hanka sig vidare, om Tyskland gör dem en väntjänst i sista omgången. Tyskland är inte Tyskland längre, men det är inte därför Bert van Marwijk kommer att hängas ut på tork innan han får lämna sitt jobb. Problemet är ju att Holland inte längre är Holland.

När slutsignalen gick stod van Bommel och kramade om sin gamle kompis Schweinsteiger, medan Mario Gomez bytte till sig Robin van Persies tröja.

Han hängde den över axlarna.

/Simon Bank

PS. Jonas Eriksson? EM:s bästa domarinsats hittills, i en match som den här. Vi kommer att ha en svensk kvar länge i den här turneringen.