Så, här igen. Jag måste dock erkänna att det var länge sen jag landade här med en sådan förväntan inför en match. Redan på planet ner stötte jag på svenska fans som valt att fira sportlov på det bästa av sätt.
Mötte även Mats Olsson, min före detta kollega som jag gjort många jobb med på Expressen-tiden. Han kom fram på Arlanda då jag satt och kollade på ”vår” Sportpanel i Gomorron Sverige på en vägg-tv Har många minnen med Mats, som då vi 1999 varit på derby i Glasgow som avslutades med att vi irrade runt i skotskt snålt regn och letade taxi en halv livstid…

Här i Milano härskar dock mild vårsol och jag ska ut och luncha med några vänner/kollegor från Gazzettan innan vi går upp på redaktionen och jobbar. Ni får mer rapporter med fokus på fotboll lite senare.
Dock, mitt i all hets och förväntan inför Inter-Manchester United i morgon, är det till en redaktion som har sorg som jag kommer.

 I går morse tystnade en stor penna, stannade ett ivrigt hjärta. Candido Cannavò är död och i dag är det sorge-mottagning på tidningen. Från hela världen strömmar hälsningarna in. Jag har själv bytt om till svart nu och kan inte låta bli att beröras när jag läser om hur Candido dog, in i det sista med tankarna på tidningen. Han som levt ”una vita in rosa”, ett liv i rosa, för sin älskade tidning. Efter den första hjärnblödningen i fredags bad han att få datorn till sjukhussängen så att han kunde skriva klart sin krönika till lördagstidningen.
Men så, klockan 17.15, kom den andra, massiva hjärnblödningen, och Candido Cannavò fick aldrig skriva klart sin sista text.
Han skulle gått på matchen i morgon och jag vill gärna tro att det, var han nu än är, finns en hedersläktare där.

/Jennifer

Ursäkta en lam helg här på bloggen, men det känns inte som att varken ni eller vi hade behov av så mycket mer fart.

Fotbollseuropa tog liksom hand om  den saken åt oss.

Var ska vi börja någonstans? Med Barcelonas derbyduvning? Med Prins Podolskis Panik? Med Reals och Raúls rackarhalvlek? Eller med det anemiska Arsenal?

Närå. Vi ska börja med att lyfta på  hatten för Vasilis Koutsianikoulis.

Pojkspolingen har redan nosat på det grekiska a-landslaget, och i en liga där Aten-klubbarna gör lite som de vill har han stuckit hål på de pompösa fastlandslirarna flera gånger om.

Hans lag, Ergotelis, är traditionellt Kretas andraklubb efter OFI. De har bara vunnit sju matcher i år och är lite illa ute. Det speciella är att tre av de där vinsterna har kommit mot Panathinaikos (2) och Olympiakos.

Så här gjorde 20-årige supertalangen Koutsianikoulis mot Pana i höstas. Och igår svarade han för den här sanslösa bollmottagningen när Ergotelis sänkte det osänkbara Olympiakos.

Koutsianikoulis svarade alltså för helgens bästa förstatouch. Näst bäst? Den lille buddhan Ivan de la Peña, förstås – före Espanyols osannolika 2–0-mål. Ni får hela kalaset här, komplett med ett par väldigt taggade amerikanska kommentatorer.

Real Madrids sexiga förstahalvlek har ni förstås redan sett. Liksom att Henok Goitom skallade in sitt sjunde för säsongen. Men ni kanske missade helgens galantaste furbo-ögonblick?
Glöm Adrianos handsassist i Bologna– Almerias mini-argentinare Pablo Piatti lyckades i ett och samma moment a) ta ner bollen med handen, b) filma, c) dyka in i straffområdet – och e) få straff.
De spanska domarna är näst sämst i de stora ligorna, bara de franska är sämre.

Och apropå Frankrike: Lyon tog strupgrepp om ligatiteln (deras åttonde raka) i helgen. Ironi att uppskatta: Det var arvfienden/grannen St Etienne som hjälpte till mest och snyggast, med den här kärleksfulla vänsterbredsidan av läckre Blaise Matuidi.

Annars var det min gamle älskling Vahirua som låg bakom omgångens finaste franskmål, med sin blindyttersida till Gameiro – som i sin tur Gourcuff-snurrade bort tre man. Lorient förlorade ändå, 1–2 mot Socheaux (no poetry pun intended).

Låt oss så blicka österut.

Det är verkligen värt att göra det i år. Süperlig är på väg att flytta från Istanbul till Anatolien i vår. Sivasspor vann igår igen och unge tränaren Bülent Uygun (som i början av sin karriär lär ha sovit utanför Fatih Terims port för att få snacka taktik med honom) må vara kontroversiell – men han vet hur man bygger ett lag.

Sivasspor saknar stjärnor, men leder ligan. Och linjen mellan ”soldaten” Bülent Uygun och Lars Lagerbäck är kortare än man kan tro. Båda två har utvecklat sin spelidé efter inspiration från Perreiras VM-spel med Brasilien 1994. Riskminimering och rappa omställningar.

Och nu leder de. Medan Fenerbahçe åkte på lite pinsamma 0–1 mot Genclerbirgli och Galatasaray åkte på extremt pinsamma 2–5 (2–5!) hemma (hemma!) mot ex-jumbon Kocaelispor (ex-jumbon Kocaelispor!). Taner Gülleri gjorde 1–1, 1-3, 2–4 och 2–5 med samma, heta högerfot.

Innan det här rusar iväg och blir långt för långt alldeles åt h-e förbannat überlångt så sammanfattar vi resten i punktform:

•I Lissabonklassikern visade Derlei och Liedson att Bayern München inte ska slappna av.

•I Tyskland visade Bayern München – och Prins Podolski, mot sitt älskade Köln – att de redan slappnat av för mycket. Och 20-årige Daniel Brosinski visade hur man ska göra när man debuterar i Bundesliga.

•Stuttgart–Hoffenheim bjöd på en finfin shoot-out med Mario Gomez och Demba Ba i huvudrollerna, i Wolfsburg fortsätter lill-bosniern Edin Dzeko att raka in kvalitetsmål på löpande band, och Diego Klimowicz cyklade hem en poäng åt Bochum.

•England? Tja, det intressantaste var förstås att C-Ron är tillbaka – och att Mark Hughes all but ordnade ligatiteln åt pappa Alex Ferguson. Allt tack vare golfaren, walesaren, spelaren Craig Bellamy.

•Och så Italien, sist då. Adrian Mutu hängde sitt sjätte på fyra matcher, Fiorentina fortsätter göra stopptidsmål – och ligger nu på CL-plats. Och på temat ”det är aldrig för sent” sorterar vi också in Clyde Seedorf, som trots allt inte är helt värdelös för Milan riktigt än.

Har jag glömt nåt?
Jo, det skulle väl vara fortsättningen på storyn om John Mensah som jag skrev om tidigare i veckan. Ni vet, en supporter i Le Havre skrek en massa rasistisk dynga efter honom och blev visad från arenan.

Nu har klubben gett sin syn på saken, och ska man sammanfatta den i två ord så är det de här:
Silkesvantar Av.

”Le Havre fördömer uppträdandet starkt, det är inte värdigt en supporter till Ciel et Marine. Klubben kommer att lägga till ytterligare till det uttalade straffet, och reserverar sig rätten att ta till drakoniska mått mot honom”.

Drakoniska mått. Med det tycker jag vi startar vår vecka.

/Simon Bank

Schalke schalkar sig, Dortmund är Bundesligas krysskungar – och kriskristallerna började väva små mönster på båda sidorna Ruhrgebiet.

Så… det är klart att det blev oavgjort.

Rutten petade Rakitic, liksom för att visa att ett Revier-derby inte har plats för vare sig formsvackor eller småkillar. Däremot fanns det plats för basketspelaren Kevin Kuranyi, som var så här tacksam över att Dortmund inte hade lust att försvara.

Årets mål i Bundesliga?

Kuranyi i all ära, det är ju en sjusärdeles profil på sitt sätt (fråga Jogi Löw), men det är två andra som faktiskt intresserar mig mer.

Den förste heter Kevin Prince-Boateng och är en idiot.

Prinsen, en av Damien Comollis CV-värvningar under Spurs-tiden, anklagades för två veckor sen av Franz Beckenbauer. Kejsaren menade att Prinsen avsiktligt försökt skada Miro Klose.

Så här såg det ut (40 sekunder in på klippet).

Förbundet friade Boateng, så han fick spela från start i derbyt. Och vad tror ni att han gjorde då? Jo, han stämplade livet ur Mladen Krstajic och fick ett mörkorange gult kort. Då hade det bara gått ett par minuter. Krstajic kunde inte spela vidare, Boateng blev utbytt i paus.

Vilket för oss in på öde nummer två. Den som byttes in heter nämligen Mohamed Zidan.

För tre och ett halvt år sedan satt jag i ett mörkt rum i Berlin och såg på fotbollsfilm en hel helg. Med ett år kvar till VM i Tyskland hade Prix Europa, den årliga europeiska festivalen för tv-produktioner, ett speciellt fotbollstema och jag var en av dem som bjudits in i den internationella juryn.

En av filmerna vi såg handlade om Mohamed Zidan.

Zidan, en egyptisk grabb, kom till Danmark 1999 och slog igenom som en gatans lirare, ett naturbarn. Han blev en ikon i Midtjylland – min adopterade klubb den här veckan – och han vräkte in mål. Zidan drömde om att bli utlandsproffs, att tjäna stora pengar, köra snygga bilar. Samtidigt hade han enorma personliga problem.

I alla fall – filmen heter the Zidan Game, och har ni chansen ska ni se den. Den ger en fantastisk insyn i problemen som en ofärdig liten kille ställs inför när fotbollsvärlden snurrar  i obegriplig hastighet runt omkring honom och den rätta ledningen saknas.

I alla fall 2 – Zidan kom ju iväg till slut, trots att hans Bundesliga-flytt var på väg att gå om intet när Werder Bremen fick veta att han misstänktes för ett flertal brott. Den här säsongen spelar Zidan för Borussia Dortmund, och igår fick han alltså spela hela andra halvlek.

Hur det gick?

Så här.

Schalke–Borussia Dortmund 1–1, kvitterad med mindre än tio minuter kvar. Schalke schalkade sig igen.

Och om de vill ha något slags tröst i derbybedrövelsen så kan de ju alltid tänka som Anton Glanzelius i Mitt liv som hund:
– Man måste jämföra.

Det finns nämligen jobbigare derbyupplevelser just den här veckan. Liverpools 18-årige reservmålvaktsdansk Martin Hansen gjorde sitt bästa för att hålla nollan i Merseysidederbyt mot Everton.

Och, tja, det kunde ju gått bättre, det kunde det.

/Simon Bank

På måndag far jag till Milano som sagt, för Inter-Manchester United.
En mäktig match  – och jag längtar.
I kväll fick jag dock veta att en av de vänner jag alltid brukar ta mig tid att byta några ord och ta ”un caffé” med kanske inte kommer att vara där längre.
Candido Cannavò, en av Italiens mest legendariska sportjournalister och i 19 år Gazzetta dello Sports chefredaktör, vårdas på sjukhus och det är oklart om han kommer att klara sig.
Cannavò kände alla: påven, Schumacher, Ronaldo, Maradona, Enzo Ferrari. Trots alla stora möten med idrottens mäktigaste har han ändå alltid förbilvit ödmjuk.
Han var den som introducerade mig på Gazzetta dello Sport och jag har lärt mig så mycket av honom; om italiensk fotboll, italiensk sportjournalistik, men framför allt om livet.

Jag hade sökt Candido i eftermiddags, för en kommentar om Zlatan och Champions League på tisdag. Nu vet jag varför han aldrig svarade. Kanske blir det inga mer samtal med honom.

Det pratas mycket om vad som är god sportjournalistik. Ett vet jag: när jag gick med Cannavò på Milanos gator stannade folk spontant och applåderade honom, sa ”complimenti”, bugade.
Så mycket har han betytt med sin förmåga att  med sin känsliga penna göra sporten till något mer, något stort nog att få vanligt folk att stanna på gatan i respekt.
Bättre betyg kan man inte få.

/Jennifer

Härom året skrev jag om den store lille sicilianaren på min fredagssida. Här är den texten

Han skrev sin första artikel 1949.
I över femtio år har han arbetat på världens främsta sporttidning.
Han har skakat mäktiga händer, sett stjärnor tändas och slockna.
Ett möte med Candido Cannavò är en lektion i sportjournalistik – och levnadskonst.

 Bland det första jag alltid gör när jag kommer till Gazzetta dello Sports redaktion på Via Solferino 28 i Milano är att kila en trappa upp. Där finns Candido Cannavòs kontor. Vid skrivbordet sitter en av idrottsvärldens mest inflytelserika män och arbetar. Vad annars? Visst, Cannavò är 77 år, men sluta jobba, varför då?
Cannavò har varit med om att skapa en del av den sportjournalistik vi i dag tar för given. Han anställdes som 19-åring på lokaltidningen ”La Sicilia” och kom 1955 till Gazzetta dello Sport. 1983–2002 styrde han som chefredaktör den anrika, tongivande tidningen. Under hans ledning utsågs den av Internationella olympiska kommittén till ”världens bästa sporttidning”.
Att gå med Cannavò på Milanos gator är en fascinerande upplevelse. När folk ser den lille vithårige mannen stannar de på gatan, bugar, applåderar. Så stor respekt väcker han. Lika fascinerande är att höra alla hans minnen och berättelser. Det är matcher och mästerskap, mäktiga män – och magiska möten. Frukost med Ronaldo och Pelé. Risotto-lunch med den legendariske Enzo Ferrari. Maradona på besök på redaktionen. Den långa bekantskapen med Gianni Agnelli, Fiats och Juventus nu bortgångne herre. Cannavò berättar också gärna om när påven välsignade honom och om Michael Schumachers trevliga bröllop.
Men de 77 åren har också gett honom insikten att sporten, och livet, även har en mörkare sida. Han berättar om bomberna över hans Catania, den 8 juli 1943. Inom sig kan han fortfarande höra skriken från de som inte undkom.
Han minns också den 5 maj 1949, hur han satt på ett tåg, i tredje klass. Tidig morgon, stopp på en liten station i sydligaste Italien, en tidningsförsäljare som ropar: ”Läs allt om tragedin! Grande Torino finns inte mer. Lagets plan störtade mot Superga-berget”. Italiens främsta fotbollslag hade förintats, konduktören grät när han klippte Cannavòs biljett.
Själv grät chefredaktören när Marco Pantani åkte fast för dopning – och när beskedet kom om dennes ensamma död på ett slitet hotellrum i Rimini, på Alla hjärtans dag 2004.
Bland de andra mörka minnena finns tragedin på Heyselstadion, terrordådens svarta september-OS 1972 och raden av spel- och mutskandaler. Cannavò om någon vet att idrotten har en smutsig baksida, att den är en miljardindustri som måste hårdgranskas.
Och han menar att sporten, dess stjärnor och vi som bevakar dem har ett gemensamt ansvar:
”Vi når ut, vi påverkar. De som bara vill ha resultat och idolporträtt i tidningen får läsa programblad och supportertidningar. Det är inte journalistik”.
Ord att ta till sig – för såväl de som skriver, de omskrivna och de som läser. Men mötena med Cannavò är också en påminnelse om vikten av att uppskatta kunskap och erfarenhet. I Sverige hade han med största sannolikhet löst korsord och klappat katten. Ersatt av en 20-åring med attityd och cool frisyr, oförstående inför mycket utom det egna egot. Jag har också varit där som riktigt ung, det har de flesta.
Men ju mer man vet, desto mer vet man hur lite man vet. Vi är dåliga på att komma ihåg den sanningen i Sverige. Det är inte bara fotbollsproffs som åldras bättre i Italien.
Inför Cannavòs livserfarenhet och livsglädje (motionscyklar varje morgon, skriver poesi, ger komplimanger) blir jag ödmjuk.
Ofta är det genom att blicka tillbaka som vi ser framåt.

/Jennifer

Dags att lämna fabriken, lyfta blicken från grottekvarnen, gå upp ur gruvan och ta helg.

Eftersom Ruhrderbyt förstås är det enda riktigt viktiga vi har att fundera över idag så har vi plats med lite oviktigheter också.

Jag tänkte bjuda på lite vernissage/konsumentupplysning. Är ni bekanta med wordle.net? Genom något slags magi så visualiserar de textmassa och gör bild av tusen ord. Man kan alltså skicka in en text och få ut nyckelorden som bild, ordnade efter storlek beroende på vilka ord som använts mest frekvent.

Det är fenomenalt roligt. Och eftersom det här är en fotbollsblogg så kan vi väl hänga upp stormedias samlade fotbollsbloggar för beskådande?

Jag kopierade in respektive bloggs text för februari, tog väck dödköttet – signaturer, kommentarer, dateringar – och det här är vad som kom ut.

Utöver att man kan läsa in att den här bloggen är alldeles för anglifierad (det vanligaste ordet verkar vara ”The”), att Gatu gillar ordet ”bra”, att Birro spelar triangel på älskar-Italien-människor och att ordet ”Ekwall” är lika centralt i Ekwalls blogg som ”Gråskallen” är det hos Laul.

Men mest var det ett förbannat meningslöst sätt att slå ihjäl en timme.

Johan Orrenius, Expressen.

Ulf Niklasson, GP.

/Simon Bank

Vi tar och knyter ihop arbetsveckan med Europas största publikderby, va?!

Det är ju Revierderby ikväll – Dortmund åker den korta gamla gruvvägen till Gelsenkirchen – och räknar man enligt säsongens publiksnitt tillhör ju båda de här klubbarna Europas toppsexa.

Det är inte läge för någon frågesport – sådan här info går ju att googla upp ganska lätt – utan här får ni säsongens tio hittills största europeiska publiksnitt på ett bräde.

I mina ögon är väl det mest anmärkningsvärda att Barcelona inte kan fylla lika många stolar som Real Madrid – trots all drömfotboll – att Bayern München säljer precis varenda stol på precis varenda match och att de italienska bjässarna ligger så väldigt lågt.

Reflektera och kontemplera.

75,280
Manchester United

72,400
Borussia Dortmund

71,958
Real Madrid

69,000
Bayern München

66,384
FC Barcelona

61,496
Schalke 04

60,010
Arsenal

58,150
AC Milan

57,319
Celtic

54,858
Hamburger SV

/Erik Niva

Den här bloggen älskar sin Uefa-cup, det vet ni. Och då har vi ändå glömt att påpeka ett av de allra mest uppenbara skälen till varför just årets Uefa-cup är så intressant:

Det är ju där Jens Lehmann spelar!

Om ni missade hans fullkomligt lysande insats mot Zenit i onsdags får ni en ny chans här.

Bakgrundsstoryn: Stuttgart ligger under med 2–1 mot Zenit, det är ett par minusgrader i St Petersburg och den gamle mördar/Chelsea-backen Khalid Boulahrouz har på sig ett rejält pannband för att klara kylan.

Men Jens gillart inte. Jens tycker att pannbandet gör Boulahrouz till en sämre huvudspelare, så när Boulahrouz förlorar en nickduell gör Jens vad Jens brukar göra. Jens blir helt j-a dum i huvu… ger sin lagkamrat onda Jens-ögat, innan han sliter av honom pannbandet och kastar det mot de förskräckta bollkallarna bakom målet.

Oh my.

– Jens exploderade. Men han bad om ursäkt efteråt, meddelar Boulahrouz.
– Jens ville bara göra en markering, förklarade tränaren Markus Babbel.

Lehmann har inte, så vitt jag vet, förlängt sitt kontrakt med VfB än, men jag hoppas verkligen att han gör det. Bara den här säsongen hade han ju kunnat driva en rubrikhungrig tabloid på egen hand.

Han har…
…bråkat med Leverkusens Manu Friedrich.
…knuffats med Hoffenheims Demba Ba.
… gestikulerat mot och vrålsågat domaren Schiri Brych under och efter matchen mot Dortmund.
…fajtats med Herthas Nicu.
…sparkat omkull Kölns Roda Antar när domaren inte såg.
…sagt om domaren Schiri Rafati att ”när man gör så många misstag är det ofattbart att man får vara kvar som Fifa-domare”.
…toksågat lagkompisarna och bötfällts av klubben efter 1–5 mot Bayern:  ”Vinteruppehållet är inte till för att lata sig”.
…fått tre rejäla utbrott under matchen mot Hannover förra helgen. Mot, i tur och ordning, Tarnat, Steijner och en tv-kabel.

Med Oliver Kahn borta har vi helt enkelt inte råd att förlora Jens också. Så här ser, förresten, ligan över de fem storligornas mest kortsamlande målvakter ut:

1. Daniel Aranzubia, Depor, 1 utvisning/3 varningar.
2. Jens Lehmann, VfB, Andrés Palop, Sevilla, Federico Marchetti, Cagliari och Gianluca Curci, Siena. Alla 4 varningar.

Till sist: Just den här gången är det ju omöjligt att inte hålla på Lehmann. Fotbollsspelare ska inte använda den där sortens pannband. Hur kallt det än är.

/Simon Bank

Drömmål av Kennedy Bakircioglü i glamourmatchen nere i Florens, och jag är full av beundran. Att karln kan spela fotboll har vi ju såklart alltid vetat, men att han därutöver har den mentala styrkan som krävs för att få självaste Marco van Basten att erkänna sitt misstag… Oerhört imponerande.

Jag minns när jag hälsade på de tre svenskarna som spelade i Twente för några år sedan. Vi gjorde intervjun vid lunchtid, och Daniel Majstorovic och Sharbel Tuoma hade båda eftermiddagen ledig efter imponerande a-lagsspel dagen före. En petade Kennedy var tvungen att åka iväg med en buss full av juniorer för att spela b-lagsmatch några timmar senare.

Han gnällde inte då heller. Han bet ihop, och fortsatte spela fotboll. Det vi ser nu är hans belöning.
***
Men med det sagt – Harry Redknapps demonstrativa ointresse av Uefa-cupen är inget annat än en fet jävla skymf.

Det här var ett alldeles utmärkt läge att lägga grunden för en europeisk åttondelsfinal. När kommer vi att ha den chansen igen?

Bäst att du vinner den där Ligacupfinalen nu, Harry. Annars kommer du aldrig mer att leda Tottenham Hotspur i Europacupspel. Inte för att du bryr dig, men ändå.
***
Själv satt jag och hamrade ilsket på mina uppdateringsknappar på ett snöplågat Parken, där ett lite naivt FCK fick till slut med sig 2-2 mot Man City.

Två idiotiska misstag gav tunga bortamål, och gång efter annan tappade FCK boll i helt fel lägen mot ett kontringssuget City som pilade iväg med Robinho, Bellamy, Wright-Phillips och Ireland. Nu gav även City ett lite ofokuserat intryck när de utan problem kunnat döda dubbelmötet, men känslan är ändå att danskarna är så gott som borträknade inför returen.
– Jag är inte nöjd. Jag hade väntat mig mer. För många nådde inte upp till sin vanliga nivå, konstaterade också FCK-tränaren Ståle Solbakken.
Men var det inte svårt med snön då, undrade någon.
– Vissa spelare var mer snöblinda än andra.
***
Fem ex-allsvenskingar i FCK. Antonsson och Wendt gjorde stadiga insatser – i en backlinje plågad av en obegripligt dålig Ulrik Laursen – och Hutchison är nyttig på mitten. Santin fick en smäll i huvudet och var blek, medan även Ailton var osynlig bortsett från sitt hörnmål.
***

Random observations från Østerbro då:
– Trots att det var snöyra och minusgrader vid avspark så envisades ändå Carlsberg med att pumpa ut sitt reklambudskap: ”Husk et par kolde Carlsberg til kampen”.
– En kvart in på första halvlek teasade domarteamet med ett par orangea bollar vid sidlinjen, men beslutade sig till sist för att inte skicka in de estetiska klassikerna.
– En kille på planen körde i långkalsonger. Inte helt oväntat var det Robinho.
– Fyra körde kortärmat. Dunne, Ireland och Bellamy var lågoddsare – Ailton Almeida ett wild-card.
– Under en rätt sömning första halvtimme var snubben som uppdaterade Man Citys officiella hemsida betydligt mer intresserad av att refresha BBC-rapporteringen från tredje dagens cricket mellan The Windies och England.
– Efter Jesper Christiansens tavla vid 1-0-målet gav den bortre kortsidan ifrån sig ett ljudligt jättestön när reprisen visades på storbilden och de insåg hur grov den var. En upp för Johan Wiland.
– Parken är en fin fotbollsarena och FCK-fansen piskar stundtals upp en riktigt bra stämning. Men det är något märkligt med det här nordeuropeiska mindervärdeskomplexet gentemot England, det där som får dem att sjunga ”You Only Sing When You’re Winning” mot City-fansen på grovt bruten engelska.
– När Robinho demonstrativt sparkade undan bollen efter avblåsning klarade han sig undan varning. När Craig Bellamy gjorde samma sak fem minuter senare fick han gult. Men det riktigt roliga var att walesaren då tog tag i domaren och upprepade gånger pekade ilsket mot Robinho: ”Han då? Han då?”.

/Erik Niva

Eftersom ni besöker oss enbart för att få veta det viktigaste och senaste så försöker vi leva upp till de förväntningarna.

Som nu, när det regnar på Rivieran och statistiknördarna på Infostrada spottar ur sig årets mest uppseendeväckande siffror. Då är jag mannen som skickar det vidare till er, omedelbart.

Okej, vi kan väl börja med att ni gissar. Vilken spelare i Arsenal har bäst poängsnitt i år, sett till matcher när spelaren varit med i startelvan?

Vad tror ni? Cesc? Adebayor?

Nänä.

Här är de fenomenala siffrorna, och eftersom rubriken ser ut som den gör så var det ju en dum jävla gissningslek. Arsenals snittliga (vi kan kalla den ”the Gareth Bale-index”) toppas av Emmanuel Eboué!

Här har ni listan:
1. Eboué, 2,14 poäng (14 matcher i startelvan)
2. Djourou, 2 poäng (9)
3. Samir Nasri, 1,89 poäng (19)
4. Cesc, 1,87 poäng (15)
5. Adebayor, 1,85 poäng (20)

Now let’s go Uefa-cupin’.

/Simon Bank

Giacomo Bulgarelli är död. Han begravdes i veckan.

Det är inte särskilt konstigt om det gått er förbi. Det är inte ens underligt om ni inte riktigt vet vem Bulgarelli var. Jag ska inte skriva så mycket om honom, utan mer om varför vi knappt hade vetat det ens om han vore svensk.

Kortkursen först. Giacomo Bulgarelli var en av de största, renaste, mest älskade spelare Italien haft. Han spelade bara proffsfotboll med en enda klubb, Bologna, och ledde den i en tid – 60-talet – då den utmanade jättarna från Milano. 1964 förde han Bologna till deras senaste ligatitel, de vann efter spareggio (skiljematch) mot Inter.

Efter karriären syntes han en del i tv. Alltid korrekt, alltid omtyckt. Och när han dog så fylldes tidningarna av hyllningar, på begravningen kom honoratiores från hela Italien, men dessutom unga supportrar, unga spelare. Såna som aldrig sett honom spela, men som sörjde ändå.

De latinska länderna har sina brister, på många sätt är de både gammelmodiga och anti-progressiva – men när det gäller den här sortens historia är de så oerhört mycket bättre än vad vi är.

Om en av ASSE:s 60-talshjältar dör så skriver l’Équipe och France Football en stor dödsruna. Marca, Gazzetta dello Sport, alla funkar likadant.

Och jo, vi hyllar naturligtvis Ingo (allt annat vore skandalöst), men generellt sett är vi usla på att uppmärksamma och vårda fotbollens legender. Både personerna och berättelserna. Supportrarna (jag tänker mest på MFF, Hammarby, kanske AIK) har blivit bättre på det här under de senaste årens fotbolls-hög-konjunktur, men i det stora hela är historien frånvarande i svensk fotboll.

Och det är ju idioti. Inte bara av något slags moraliskt skäl, utan för att gemenskapen med historien är en hyllning till nuet. När Gais visade sympati med de varslade på Volvo i höstas visade de att klubben var en del av något större. När supportrar eller klubbar lyfter fram sin historia ger de sig själva ett sammanhang och ett värde. ”Vi kommer ihåg dem som gick före oss, vi kommer att bli ihågkomna av dem som kommer efter oss. Alltså betyder vi något”.

Mitt i allt halvgrumligt som omgav Manchester Uniteds högtidlighållande av flygkraschs-minnesdagen i fjol så tror jag helt och fullt att det var sant när en sån som Ryan Giggs sa att historiens närvaro lyfte laget den våren.

Och, motsatt, så tyckte jag att det var lite sorgligt att Johan Elmander kunde spela ett år i Toulouse utan att ha en aning om vem Yngve Brodd är.

Inte så mycket för Yngves skull, utan för Johans egen.

/Simon Bank