När är fotbollen som starkast?

Efter en helg i Lissabon är det ju lätt att slira lite på det där svaret, att börja prata om längtan och dramatik eller stora titlar.
Men efter en helg som den här går det också att svara något helt annat.
Som: fotbollen är som allra starkast när vi själva är som allra svagast.

Jag tänker på Fernando Ricksen, jag vet inte hur noga ni följt honom det senaste året. Under en tjugoårig proffskarriär var han sinnebilden av den gamla sortens urspårade urkraft till fotbollsspelare. När han i fjol satte sig ner för att skriva sin självbiografi tillsammans med journalisten Vincent de Vries var det för att summera ett liv och yrkesliv han kallade ”en berg- och dalbana” som började i hjärteklubben Fortuna Sittard, fortsatte via AZ, Rangers och Zenit, innan vagnen saktade in.

Ricksens berättelse är den klassiska om en ung grabb som gillar det hårda livet på planen och det ännu hårdare utanför. Han söp, han drogade, han kraschade och reste sig igen, han tacklade hårdare än alla, slet hårdare än de flesta, och låg runt mer än alla.
I självbiografin Vechtlust (Kampvilja) tar han upp allt det där, den traditionella romantiserade bilden av macholivet. Om nätter med glammodellen Jordan, om uppvaknanden bredvid någon tjej som undrat om han vet var han är (det vet han inte, men när hon drar undan gardinen ser han, Rangers-spelaren, Celtic Park utanför), om otrohet och frestelser och ekonomiska problem, om fyllekörning, om hur han kastade Rangers ordförande i en bassäng eller sparkade in en hotelldörr efter en ovanligt hård utekväll med landslaget (det låg en strippklubb vid hotellet, han var dyngrak när han kom hem).

Fernando Ricksen var den där sortens spelare som verkade gjord just för den skotska fotbollen (Ally McCoist: He totally grasped what it was about to play for the club and what was expected when you pulled on the jersey. He grasped that as well as any foreigner that I’ve seen), han spelade med hjärtat i handen och vek aldrig ner sig.  En hård jävel, ingen ro i kroppen. Han levde snabbt, tog svängarna som de kom.

Så småningom körde han också i diket. Under tiden i Rangers blev han alkoholist. Under åren i Ryssland hade han svårt att hantera ensamheten, och fyllde den med droger och sällskap. Ett tag bodde han ihop med fyra gogo-dansöser från en klubb. Ett par gånger funderade han på att ta livet av sig.
– Jag föll ner i ett djupt svart hål. Min fru ville skiljas, mitt bankkonto var tomt. Jag hade ingen fotboll, inga pengar, ingenting. Den enda utvägen var droger, eller att hoppa från balkongen, har han förklarat.

Istället saktade han ner. Flyttade hem. 2010 skrev han på för sitt Fortuna igen, och hjälpte dem hänga kvar i holländska andraligan. Ekonomiskt hade han hamnat illa till, men de andra bitarna började trilla på plats. Han gick upp vid åtta på morgonen, drack kaffe och läste tidningen, tränade med a-laget på förmiddagen och tränade pojklaget på eftermiddagen. Började utbilda sig till tränare, tillbringade lediga helgdagar hemma med sin nya fru Veronika.

I intervjuer berättade han att han trivdes med det nya livet, även om folk runtomkring tyckte att han var trist.

Han kunde till och med tänka sig att bilda familj.
– Vi får se vad som händer, sa han när Voetbal Centraal ställde barnfrågan häromåret.
– När jag spelade ute i Europa var jag borta fyra-fem dagar och tillbringade halva livet på hotell. Jag tänkte så här: Om jag har barn så vill jag se dem växa upp också.

Fernando Ricksen fick barn till slut, han och Veronika fick dottern Isabella, jag antar att han kände sig redo för det till slut, att kaoslivet var över och att han hade lugnet som krävs för att se ett barn växa upp.

I fjol satte sig Fernando ner för att berätta sin historia, och den hade kunnat vara som alla andra sedelärande historier om sprit, fotboll och brudar om det inte vore för en sak. Hans Isabella är två år nu, men inget vet hur länge han får se henne växa upp.

När Fernando Ricksen satte sig i tv-sofforna för att presentera självbiografin blev det tydligt för alla att något hänt. Han såg ut som förut, rörde sig som förut, men han hade problem med talet, behövde hjälp att uttrycka sig.
37 år gammal hade han drabbats av Amyotrofisk lateralskleros (ALS), en kronisk nervsjukdom som gradvis bryter ner musklerna. Det finns bromsmediciner men inget botemedel, en majoritet av dem som drabbas avlider inom ett par år. För Ricksen började allt med att han förra sommaren märkte att han hade svårt att tala, att munnen inte lydde längre.
– Jag gick till doktorn och han gjorde sina tester. När jag kom tillbaka sa han det direkt, ”du har ALS”. Rätt upp och ner. Han sa att mina muskler kommer att sluta fungera, att det börjar med munnen, sedan benen och armarna. I början var det svårt att acceptera det, berättade han för BBC.

När han berättat om sin sjukdom strömmade hälsningarna in från fotbollsvärlden. På läktarna i St Petersburg, Alkmaar och Glasgow syntes banderoller, hördes applåder. På sin hemsida skrev Ricksen och tackade för allt stöd.
– Det är fantastiskt, jag fick en klump i halsen, sen kom tårarna. Till och med Celtics fans har visat sitt stöd och sin sympati, det betyder mycket.
– Det finns en sak jag inte vill ha. Jag vill inte att folk tycker synd om mig. Jag kommer att fortsätta kämpa. Jag har sagt det förut, någon måste vara den förste som kämpar mot den här svåra sjukdomen och vinner. Låt mig bli den personen. Jag kommer att vara samma fajter som jag alltid varit. Det kan ni lita på.

Fernando Ricksen slåss mot ALS, men han vet också hur den kampen slutat för alla andra. Han har redan anslutit till informationskampanjen ”Ik ben inmiddels overleden” (”Jag har dött nu”), där ALS-patienter talar till läsaren från andra sidan döden.

Det har nu gått ett drygt halvår sedan Fernando berättade för världen om sin sjukdom, och igår spelade han fotboll igen. Fortuna Sittard arrangerade en hyllningsmatch, gamla lagkamrater som Ronald de Boer, Mark van Bommel, Gio van Bronckhorst och Roy Makaay kom för att spela och ställa upp.

Bakom ena målet, på ståplatsläktaren som nu döpts efter honom, vecklade man ut en overhead-banderoll med texten ”Fernando Ricksen Our Legend”, publiken sjöng hans namn, de sjöng You’ll Never Walk Alone och ”We love you Ricksen, we do”. Ricksen har hyllats på Ibrox förut, men det här var speciellt, det här var ett avslut.

Mark van Bommel var lagkamrat med Ricksen redan i Fortunas ungdomslag, han var med i den sista matchen också.
– Fotboll förenar. Det märktes här idag. Det är många som kommit hit för Fernandos skull, han förtjänar det för sitt spel och för sin karaktär. Han har levt för sporten och älskat den, sa han till Voetbal Centraal.

Matchen slutade 5–2 till Team Fernando, sista målet var en straffspark som gick in alldeles extra enkelt.
Fernando Ricksens muskler slåss mot en sjukdom som ingen slagit, han försöker samla ihop pengar åt en familj som han kanske måste lämna snart, men när han pratar i intervjuer är han hela tiden noga med att lyfta fram vad han vunnit snarare än vad han är på väg att förlora. Ett stilla liv, en fotbollsgemenskap, en familj, en liten tjej att hänga med på dagarna.
– Jag ville aldrig ha egna barn, men nu är jag så glad att hon finns. Att leka med henne. Göra allt med henne. Jag såg inte mig själv som pappa, men nu är jag lyckligare än jag någonsin varit. Jag är väldigt, väldigt lycklig.

/Simon Bank

When the ball hits the goal, it’s not Shearer nor Cole. It’s Zamora.

Ett par timmar före Europas största fotbollsmatch kan man sitta på ett presscenter i Lissabon och följa Europas viktigaste fotbollsmatch, och när Erik Niva pekade på datorskärmen förstod jag inte bara att det var klippt, att Bobby Z gjort ett sedvanligt stopptidsmål, att överskottslagret QPR klamrat sig upp, att ett dundertappert Derby snubblat på både boll och mållinje eller att Steve McClarens behövt mer än ett paraply för att skydda sig.

Jag insåg ju också vem som är surast av alla just nu.

Deppigast är förstås Derby. Men tjurigast efter att ha sett Rob Green hjältehålla nollan för QPR i en vägvalsmatch på Wembley?

Vet ni, jag satsar mina pengar på Paddy Kenny.

Om ni har koll på de lägre divisionerna så har ni förstås sett mystjockisen som kultklarar bollar i Leeds Uniteds straffområde. Paddy Kenny stod ju i mål i QPR förut, och historien om hur han halkade därifrån är och förblir en av mina allra största favoriter.

Det här var 2012, som ni minns skulle det storsatsas i QPR på den tiden, och efter ett par mer eller mindre svajiga insatser slöt man sig till att Paddy Kenny kanske inte var målvakten man byggde ett världsherravälde på. Den sportsliga ledningen slussade iväg honom till Yorkshire, plockade in Robert Green från West Ham, och hoppades på det bästa.

Men Paddy var inte glad. Han var inte, inte, inte nöjd. Inte alls. När QPR inledde säsongen med att dyngtorska mot Swansea med 5–0, bland annat efter en dundertabbe av Green, gick Paddy Kenny a) på krogen, b) loss på sin telefon.

Halvtvå på natten ringde han upp och lämnade meddelanden till både ägaren Tony Fernandes och sportchefen Mike Rigg, de som låg bakom målvaktsbytet. Han var, hur ska man säga, lite lätt ironisk:
– Rob Greens agent här. I didn’t really see the fucking score, men jag hörde att det inte gick så bra? Men skit i det. Robbo är en bra målvakt, oroa er inte, han är en bra målvakt.

Kenny fortsatte att telefonterrorisera QPR-ledningen mest hela natten, med sms och meddelanden, och det är på något sätt svårt att inte sympatisera med en spelare som vägrar polera bort sin personliga besvikelse. Han var ju för fan förbannad.

Ett par dagar senare meddelade Paddy Kenny i och för sig att han tänkt sluta med det här med twitter och att ringa folk mitt i natten. Han fick be om ursäkt och så, och i dag höll Robert Green nollan på Wembley när Queens Park Rangers kvalade sig tillbaka till Premier League.

Vi får se hur det går den här gången. Harry Redknapp lär behöva plocka in lite ungt och nytt och muskulöst för att stabilisera QPR i eliten, men det kommer säkert att gå fint.

De har ju Rob Green. Han är en bra målvakt.
/Simon Bank

De senaste veckorna har jag ägnat en hel del tid och utrymme åt att försöka förklara grundtanken med en bok som jag just har publicerat. Jag har pratat om fotbollen som en positiv samhällskraft, något som kan förena och försona människor, något som kan hjälpa dem igenom även de allra mest hopplösa situationer.

Och så händer detta.

Stora delar av Balkan under vatten. En av de värsta humanitära katastroferna som Europa tvingats hantera på årtionden. Miljoner människor utan tak, mat eller vatten. Och – faktiskt – egendomligt tyst i många av de stora väst- och nordeuropeiska medierna.

Fotbollen? Jo, fotbollen är givetvis något alldeles inåt helvete underordnad – men fotbollen finns där, fotbollen försöker.

Jag hade skissat lite på en text om hur Miralem Pjanić tydligen gick in på ett apotek i Sarajevo, betalade för varenda vara i butiken och såg till att de omedelbart distribuerades till de katastrofområdena. Jag tänkte berätta om att Dejan Stanković på egen hand startat en hjälpfond som redan genererat mer än 20 miljoner kronor på två dygn. Men framförallt tänkte jag skriva om vanliga, okända fotbollsmänniskor och fotbollsklubbar som upplåtit sina organisationer, strukturer och lokaler för att hjälpa till där inga andra klarat av det.

Sedan insåg jag att det jag egentligen ville lyfta fram låg ännu närmare mig själv.

De senaste dagarna har en lång rad fotbollssvenskar med rötterna på Balkan verkligen engagerat både sig själva och sina supportrar; de har använt sina namn, sina positioner och sin genomslagskraft för att samla in pengar, kläder och förnödenheter. Det har redan rullat bussar mot Balkan från många svenska städer, och fotbollen har hjälpt till att fylla dem.

Och nu ska det spelas också. På fredag arrangeras det en ”Humanitär turnering” i Brännkyrkahallen i Stockholm. Flera kända nunor kommer att dyka upp – Milosević, Novaković, Đorđić – och de deltagande lagen har rötter i både Serbien, Bosnien, Kroatien och Makedonien. Ni behöver inte kunna sådär överdrivet mycket om Balkans historia för att inse att det är symboliskt viktigt att just de här lagen ställer sig sida vid sida för en gemensam sak. Ni behöver inte vara några storslagna politiska analytiker för att förstå behovet av att Balkan nu klarar av att ena sig snarare än att fastna i käbbel.

Fotbollen har både splittrat och söndrat i den här delen av världen förut – men fotbollen kan förena, fotbollen kan försona och fotbollen kan faktiskt också hjälpa.

Tro på det även i tider då det är svårt att tro på så värst mycket annat.

Inträde till Brännkyrkahallen på fredag kostar 100 kronor. En annan variant är att stödja Röda Korsets katastrofarbete genom att sms:a AKUT BALKAN till 72900. Då skänker du 50 kr.

Jag tycker verkligen att du ska göra det.

/Erik Niva

Ska jag berätta för er när man känner sig som en riktigt sjaskig människa?

Nu kan ni förstås invända att jag inte har samma sorts breda förstahandserfarenhet som Erik Niva, men jag kan ju tänka mig. Riktigt sjaskig måste man känna sig när man ägnat tid, pengar och ett helt livs känslokapital åt att följa en fotbollsklubb, med spelare, tränare och titlar som aldrig kommer – och sedan märka att den här nya fotbollsvärlden inte verkar tycka att det är värt ett skit.

Jag tänkte att vi skulle tänka lite på Bari.

Ikväll spelar AS Bari med kniven på kvalstrupen igen. De möter Cittadella som de brukar ha lätt för, om de vinner är de uppe över kvalstrecket. De har vant sig vid att vara tvungna att vinna för att hålla Serie A-drömmen vid liv. De har spelat för det i månader nu.

Och det intressantaste spelet sker ju inte längre innanför sidlinjerna.
Bari är en sydklubb, med en sydklubbs kvalitéer och problem. Har ni följt Antonio Cassanos resa från gatugränderna till Bernabéu och bakelsebagerierna så har ni en lika schematisk som symbolisk bild av avståndet mellan möjligheter och svårigheter som präglar il calcio nel sud.

I går avslutades Serie A-säsongen med historier som trängde sig hela vägen genom bruset från större och smartare arenor. Såg ni Cercis missade straff såg ni också en rebells hela karriär sammanfattad i en brinnande sekund. Såg ni Parmas glädje såg ni en hundraårsjubilerande klubbs lyckade kamp mot oddsen.

Ser ni Serie B den här våren så ser ni faktiskt något som är minst lika starkt.

I 34 års tid ägdes AS Bari av byggarfamiljen Matarrese. Lillebror Antonio, politiker och maktspelare, var president i slutet av 70-talet, storebror Don Vincenzo Matarrese tog över ett par år senare och styrde klubben från Serie C till Serie A.

De fick några fina år där. Det dansades på San Nicola, arenan var ny och modern, man hade råd att köpa stora namn och fylla på ur talangbanken underifrån. Men det var då och nu är nu, och eftersom Bari aldrig lyfte mot toppen så började de sjunka mot botten.

Matarrese-familjen var inte längre en kraft för klubben, de sålde mer än de köpte och fick kritik för sin brist på närvaro. Ingen tvivlade på att de ville föreningens bästa, men alla kunde också se att de inte visade det.

Supportrarna vände sig mot ägarna. Ägarna svarade sällan eller inte alls, och säsong efter säsong spekulerades det i en försäljning som aldrig blev av.
– Det där har varit en följetong ända sedan jag spelade där, säger Daniel Andersson, som spelade fyra säsonger i Bari och var Fascettis kapten, trots att Daniel knappt ens fyllt 20.

Bari gjorde sånt. De hittade unga diamanter överallt, och sålde dem vidare. Och för bara fem år sedan såg det ut som att de äntligen var på väg att bli något annat, ett av de där definierande ögonblicken som den moderna fotbollen kryllar av kom och knackade på hemma hos San Nicola. Antonio Conte hade kört ett ungt I Galletti som en Ferrari genom Serie B. De spelade positiv fotboll, hade spännande spelare, Perinietti som sportchef och en kokande Curva Nord. Äntligen verkade dessutom en ny ägare komma med ambitioner om att göra klubben mäktig.

Texas-entreprenören Tim Barton skulle starta stora projekt där nere i syd, och han var visionär på i alla fall en punkt: Han såg att det började röra sig kring Serie A, att en ny sorts ägare var på väg in med nya pengar.

1500 jublande baresi (Bari är traditionellt en vänsterklubb) mötte cowboy-miljardären när hans privatplan landade på flygplatsen.

Conte lämnade Bari för nya utmaningar, spelare såldes, och även om gubbtjyven Giampiero Ventura gav klubben en bra säsong i Serie A så hade vindarna vänt.

Affärerna kraschade först, klubben kraschade sen.

Jag vet inte hur länge jag sett Baris ultras efterlysa nya ägare. När Vladimir Putin gjorde statsbesök och besökte Bari våren 2007 möttes han av banderoller med ett budskap att ta med sig till sina kompisar, tifosi hade till och med skrivit det med kyrilliska bokstäver:
Ryska företagare, kom och köp!

De senaste åren har krisen gått från djup till avgrundsdjup. Bari har plågats av en spelskandal, åkt ur, och när Matarrese till slut avgick, sommaren 2011, så fanns det inga vettiga händer att lägga klubben i.

Det gör det fortfarande inte.

När den här säsongen var halvvägs låg Bari ett andetag över nedflyttningsstrecket. De hade vunnit fem av sina inledande tjugo matcher, spelarna verkade ha gett upp och publiken hade tröttnat. Om ingen nu älskade dem, varför skulle de då älska klubben?

I våras förklarades klubben i förvaltning, ett snäpp från konkurs. Plötsligt var Baris existens på allvar hotad, om det fanns en botten så var de väldigt nära att nå den, med en smäll.

Är Bari värt att rädda? Vad är en klubb värd?

Å ena sidan finns det siffror som pekar på skulder på 300 miljoner, och på det faktum att prislappen sänkts från 40 till 30 och nu till 20 miljoner utan att någon ny ägare tagit över. Flera olika konstellationer har klivit fram, förre domaren Gianluca Paparesta underkändes men jobbar vidare för att få igenom affären. Företagaren Franco Spagnuolo har, under uppropet ”la Bari siamo noi” (”Vi är Bari”) försökt dra ihop pengar från supportrar och småföretagare för att kunna ta över, och de senaste dagarna har italienska medier rapporterat om intresse från både Franco Ghirardini (som redan äger Martina Franca i Lega Pro) och Giorgio Armani (det vore nåt).

Baris spelare har gått ut på klubbens facebooksida med lappar som frågar ”Någon som vill ha oss?”, och de senaste veckorna har ett upprop gått som en löpeld genom sociala medier:

Comprate La Bari! Köp Bari!
Gamla baresi som Ranocchia och Bonucci har fört uppropet vidare, och om ni såg Parmas ödesmatch mot Livorno så noterade ni kanske att Antonio Cassano tog av sig sin matchtröja när han lämnade planen. Parma krigade för en historisk Europa League-plats, men Peter Pan hade viktigare saker att tänka på.

Är Bari värt att rädda? Vad är en klubb värd?

Det tydligaste svaret på den frågan har man trots allt kunnat se på San Nicola de senaste månaderna. När klubben rasade halvvägs ut i tomheten bestämde sig staden, spelarna, laget för att inte gå tysta ut i natten.

På de tolv senaste matcherna har Bari tagit 29 poäng, av de sju senaste har de vunnit sex. Publiken har börjat vallfärda till San Nicola igen; 25 000, 30 000. De har en Serie A-plats att slåss för, men framför allt har de en klubb att rädda.
– Det kanske kan vara början på något nytt. Jag tänker på Fiorentina efter Cecchi Gori. De hade en annan plattform, men Bari har en fin tradition, säger Daniel Andersson.

Jag slog en signal till den gamle lagkaptenen, han följer alltihop på avstånd, via tidningarna, han hoppas på det bästa.

Ikväll spelar Bari mot Cittadella, de spelar med en fot i graven men med den andra på läktarna. De är värda tre poäng, framför allt är de värda att få fortsätta finnas.
 /Simon Bank

Ska jag berätta för er när man känner sig som en riktigt sjaskig människa? När man skriver sitt första blogginlägg på nästan tre månader – och syftet med det är att göra reklam för sig själv.

Men hey, någon nytta ska man väl ändå ha av att vara född in i solkighetens tidevarv?! Det får lov att vara okej.

Såhär är det i alla fall: Jag har precis publicerat en ny bok som heter ”Utväg: Fotboll”, och jag tyckte att det kunde vara kul att ni kände till det.

Grejen med boken? Jo, för en gångs skull har jag faktiskt ansträngt mig för att vara lite positiv. Den moderna elitfotbollen är ju vad den är – kommersialiserad, cynisk, kall och avsjälad – men den här gången har jag ändå försökt låta berättelserna fortsätta förbi det konstaterandet.

”Utväg: Fotboll” är min trosbekännelse. Det är 600 sidor om varför fotboll förblir det absolut bästa jag vet, en lång rad av argument för att det här fortfarande är en sport och ett samhällsfenomen som trots allt gör väldigt mycket mer nytta än skada.

För mig personligen har det varit nödvändigt att skriva den.

Jag har sviktat rätt mycket i min övertygelse de senaste åren, närmat mig punkten där jag mest ser på fotbollen som ett stort och osmakligt omsättningslotteri. Varför vinner Manchester City den engelska ligan? Eftersom de har mest pengar. Eftersom deras shejker är ännu mer investeringsvilliga än de andras oligarker och hedgefondklippare. Det är faktum som inte går att bortse ifrån. Det är den mest grundläggande och mest relevanta analysen av säsongen som just passerat.

Men det är samtidigt inte den enda analysen.

När Diego Simeone vrålar fram sitt rövarband till hela 2000-talets mest remarkabla ligaseger så är det som att han pumpar in både luft och livselixir i just den fotbollen som stundtals sett så hopsjunken ut. Kampen är inte över. De rikaste har inte vunnit riktigt ännu. Det går fortfarande att uträtta de mest häpnadsväckande saker med arbetsvilja, övertygelse, solidaritet och smartness.

Den här boken handlar om Diego Simeone och Atlético Madrid och den handlar om Jürgen Klopp och Borussia Dortmund och den handlar om alla de mer eller mindre resurssvaga klubbar som överträffat sig själva med andra verktyg än de ekonomiska.

Den handlar dessutom om spelarna som drivs av en innerlig och genuin kärlek till sporten snarare än av girighet och fåfänga. Den handlar om supportrarna som bygger upp de läktare och den kultur som andra vill skövla. Den handlar om hopp, drömmar, samhörighet, beslutsamhet, motståndskraft, försoning och allt det där som påminner mig om att jag fortfarande älskar fotboll.

Skulle ni ha intresse av att höra mig prata mer om det här så har jag ägnat den senaste veckan åt att studsa runt i SVT-husen och säga ungefär samma saker i diverse olika sammanhang.
Gomorron Sverige
Babel
Go’kväll

En viktig varudeklaration är att den här boken knappt innehåller några nyskrivna texter. Den består av reportage, krönikor och essäer från förr, och har ni hängt med hyfsat i den mediala störtfloden så har ni förmodligen redan läst en stor del av dem.

Min förhoppning är att boken har sitt existensberättigande ändå. Jag har ägnat drygt tio år av mitt yrkesliv åt att försöka förstå och skildra en ny fotbollsvärld. Det har tagit sin tid och krävt sitt utrymme och när jag nu staplar mina tre böcker på varandra så blir de flera decimeter höga.

Om någon framöver frågar mig vad fotbollsvärlden egentligen är för ett ställe så kan jag peka mot den där traven och känna att jag faktiskt har någon sorts svar. Det var bara det att jag behövde drygt 1600 sidor för att formulera det.

/Erik Niva

En enskild vettvilling, sa polisen. Hade inget med matchen att göra, en olycklig slump. Arrangörens säkerhetsfolk låg inte i förhandlingssituation med Napolis ultras. De har varit tydliga med allt det här.

Men när dimmorna skingrats kring Tor di Quinto i Rom ersattes de bara av andra dimmor. Alla hade ju sett vad alla kunde se.

I lördags spelades cupfinal i Rom, och på läktarna satt de på rad. Den politiska makten, den sportsliga makten, den idrottspolitiska makten.

Och de hade inte längre någon makt alls.

Daniele De Santis greps, misshandlad men misstänkt för mordförsök. Han kallas Gastone, har under tjugo års tid varit en av de tyngre i Romas Curva Sud. Han sköt mot napolitani, en av dem sköt han halvvägs till döden. Upploppen hakade i varandra. Inne på arenan gick Napoli fram till sina ultras för att informera om läget, myndigheterna garanterar att det inte handlade om att förhandla. Oavsett: I Curva Nord tronade Mastiff-capon Genny ’a Carogna, son till en camorra-boss och klädd i en t-shirt som propagerade för ett frisläppande av Antonino Speziale, mannen som fälldes för att ha dödat polisen Filippo Raciti utanför Stadio Massimino 2007. Det var honom man talade med, det var han som syntes på bilderna, han som representerade supporterkollektivet.
Kanske är det en bild som diskuteras, snarare än en realitet, men bilden är stark: Premiärminister Matteo Renzi? Maffiajägaren och senatordföranden Pietro Grasso? Italienske idrottsbasen Giovanni Malagò? Fotbollspampen Giancarlo Abete? Della Valle? De Laurentiis? De satt på läktaren och såg på.

La Repubblica skriver: Il collasso è vicino. Sammanbrottet är nära.

Nu får vi en debatt om fotbollen och säkerheten igen. Nu skriks det, som alltid, på hårdare tag. På avstängningar, på att camorrans söner ska stängas av, snarare än att vara de som står där med makten i curvorna. Och ja. Nä. Att det finns en fotbollskriminalitet i Italien är ju inget nytt fenomen, och inget de kommer att bota med ett par snabba hugg.

Under lång tid har inrikesministeriet valt repressionen för att få ordning på läktarna och fotbollen i spåren av Sandri, Raciti, skandalerna. Supporterkorten, kontrollerna, och allt det där som mest av allt är ospetsiga papperstigrar och låtsad handlingskraft, projekt som ställer till det för vanliga tifosi som vill se på fotboll utan att känna sig kriminaliserade. Problemen försvinner ju inte, inte ilskan heller.

Jag har stått i kurvorna i Catania, Palermo och Rom. Varit där när ultras stormar biljettkassorna och tar sig in utan biljett, sett fascister härja, sett arenor som är ett hån mot säkerheten. När det regnar i Palermo ställer sig supportrar på decimeterbreda stålbalkar under läktaren, tjugo meter över marken utan minsta skydd.

I Frankrike har de också valt repression. De senaste åren har flera olika supportergrupper upplösts av regeringen, de har förbjudits och splittrats. Mest av allt har det lett till att männen som vill slåss och jävlas blir svårare att kontrollera, eftersom de inte längre är organiserade på samma tydliga sätt.
Häromvintern såg jag Nice-ultras misshandla en vakt i Monaco. Det komplexa Brigade Sud upplöstes till slut av regeringen, de skrev ett öppet brev som avslutades med en sarkasm:
”Lycka till med att hitta någon att föra en dialog med nu, lycka till med att hitta några som kan lugna ner läktarna”.

Vi har haft debatten hos oss också, länge nu. Det finns – efter det rent polisiära arbetet, jakten på kriminella – två tydliga typvägar att gå, den totala konflikten (Premier League) och repressionen, med slutmålet att byta ut publiken mot en välordnad och mer konsumtionsduglig läktarklass. Det är en osympatisk stöld av en sport, men intellektuellt är det en gångbar och tydlig väg – ett val, att genomföra steget till det där som läktarna kallar modern fotboll och som inte ens de breda lagren (contro il calcio moderno) vill tänka sig.

Den andra hållbara vägen är en dialektisk dialog; samtal, ömsesidiga närmanden och eftergifter. Förbättring av infrastrukturen och logistiken. Å ena sidan: läktarna. Å andra sidan: staten, ordningsmakten, klubbarna, medierna. Det är ingen större skillnad på utmaningen utanför arenorna och den innanför.

En absolut förutsättning för dialog är alltid ett förtroende. Problemet i Italien är att det inte finns, att det knappt ens finns ett bord att slå sig ner vid.

I kurvorna finns kriminella ultrà med stor makt, utanför finns politiker som gör skenmanövrar som mest av allt ökar avståndet till den sunda delen av supporterkulturen – och till en polis som ingen har förtroende för.

Klubbar pressas av brottslingar. Gastone, han som sköt i lördags, greps redan på nittiotalet för att ha varit en av curva-bossarna som hotade och utpressade Romas klubbledning, med Sensi i spetsen, för att få biljetter.

Nu sköt han mot napolitani. Ciro Esposito, 30 år, segnade ner, och reflexreaktionerna efteråt var en problembeskrivning i sig. Esposito kommer från Scampia, den hårt nergångna och knarktyngda stadsdelen i Neapel som Roberto Saviano skildrar i sin reportagebok Gomorra. Nu pratar hans vänner och familj i tv, för att ge sin bild.
– De sa att han är en gangster bara för att han kommer från Scampia. Det är tvärtom, han  är en bra grabb som jobbar från morgon till kväll i  familjens biltvätt, säger vännerna.
– Jag känner mig förödmjukad och kränkt eftersom medierna direkt pratade om maffiabakhåll bara eftersom vi kommer från Scampia, säger mamma Antonella.

Hon säger att Ciro är ”en vanlig grabb som älskar livet, som älskar musik, som är förlovad”.

Avståndet mellan dem där uppe och de där nere, mellan de som har makten och de som inte har den. De som har hopp och de som saknar det. Och med vanligt folk som kläms i mitten mellan små och stora skurkar. I går kväll spelades derby i Milano. Ett halvdåligt Milan slog ett sämre Inter med 1–0, vi fick inte ens säga hejdå till Javier Zanetti. Jag vet inte om ni noterade koreografin som Milans Curva Sud visade upp före avspark, men den sa en del om utgångsläget som finns för ett land som antingen vill slåss mot våldet eller samtala bort det.

I röd text på svart botten skrev de: Vergogna! Skam! En applåd för mammorna till offren som förnedrades av polisfacket.
Inters Curva Nord hade en egen banderoll: I nostri applausi per Federico, Våra applåder är för Federico. Curvorna applåderade gemensamt, supportrarna skanderade:
– Federico con noi! Federico är med oss.
Det handlade inte om fotboll, men i Italien förstod alla referensen. För nio år sedan var artonårige Federico Aldrovandi på väg hem efter en utekväll hemma i Ferrara, när han blev stoppad av polis. Han var säkert stökig och bråkig, fyra poliser tog till övervåld för att kontrollera honom. Aldrovandi fick handfängsel, han överöstes med smällar, sparkar och batongslag. När sjukvårdspersonal hittade honom var det redan för sent, hans liv gick inte längre att rädda.

Poliserna som misshandlat honom – tre män, en kvinna – dömdes 2012 för dråp, men behövde inte avtjäna mer än ett halvår i fängelse. Tidigare i våras var de tillbaka i arbete, i veckan deltog tre av dem när Sap, Italiens näst största fackförening för poliser, höll årsmöte i Rimini.

När de kom in i salen möttes de av rungande, stående ovationer från kollegorna.

Det är i den kontexten, med den bilden av klyftan mellan stat, ordningsmakt och folket, som italiensk fotboll ska välja konflikt eller dialog. Är våldet ett alternativ? Är dialogen det?

Napoli vann cupfinalen i lördags. På läktaren satt den politiska makten, den sportsliga makten, den idrottspolitiska makten, och de hade ingen makt alls. La Repubblica skrev: En mardrömskväll i ett ociviliserat land, under näsan på dem som är satta att styra det.

Ciro Esposito har opererats nu, han fortsätter slåss för sitt liv.
– Jag har inga ord, säger hans mamma Antonella till tv-mikrofonerna.
– Det han (som sköt) har gjort är fruktansvärt. I mitt hjärta har jag redan förlåtit honom, men jag kan inte förstå det han gjort. Jag kanske har fel, men jag hatar honom inte. Vi är väl italienska syskon, så vad är det här för något?

Där har makten sin problemformulering. Vad är det här för något? Egentligen?

/Simon Bank

Hemma igen, efter en europatripp bland valaffischer och markeringsmissar. I dag är det ju den där dagen då vi klär oss lite extra fint, vattenkammar oss och ser till att gå lite rakare i ryggen än vanligt.

Första maj?

Nä, jag tänkte mest på att Centern ska ta kort.

Det går, som kvinnogeniet kolumnerat, inte att vara förberedd nog ett år då det ska röstas åt både höger och vänster. Supervalåret har kickat in i något slags intensifieringsperiod. Det är debatter i tv, det är opinionsmätningar i tidningarna och valkompasser på nätet, och det enda som saknas för vår del är väl svaret på den bloggkompatibla frågan:

Men fotbollen då?

Vad har egentligen våra folkvalda parlamentspretendenter för syn på fotbollens framtids- och ödesfrågor? Tja, vi vore ju inte mycket till journalister om vi inte tagit reda på det åt er.

I all korthet, en snabbenkät med riksdagens maktmän och -kvinnor. Fotbollen? Vad tycker ni?

Stefan Löfven, Socialdemokraterna:
– Till skillnad från Fredrik Reinfeldt tror vi mycket på att det finns ett behov av ideologi inom svensk fotboll.
Vilken?
– Ja.
Alltså, vilken sorts ideologi?
– Båda två egentligen. Eller alla tre. Vi tycker inte som Reinfeldt, svensk fotbollssyn har varit oerhört oansvarig under honom.
– Det finns en term som kallas obstruktion. Då blir man avblåst. Om det försvarande laget bara ställer sig ivägen utan att vilja ha bollen, då får det andra laget frispark. Det är dags att vi får frispark nu, att det andra laget backar hem och lämnar ifrån sig initiativet.
Pratar du om den borgerliga regeringen nu?
– Det är det enda jag pratar om.
Okej. Men fotbollen då. Tycker ni till exempel att 51-procentsregeln ska finnas kvar?
– Ja. Folkrörelsetanken inom svensk fotboll är viktig. Men även företagandet! Så vi är i princip emot ett avskaffande av skyddet för föreningsdemokratin. Fast även för. Det är viktigt med entreprenörskap och företagaranda inom fotbollen.
Ni kommer att ta kampen mot borgarna?
– Ja. Och nej. Det är ju inte den borgerliga ideologin vi har något emot.
Så vad är det du vill åt egentligen?
– Fredrik Reinfeldt. Personligen.

Filippa Reinfeldt, Moderaterna:
Många protesterar mot det som kallas ”den moderna fotbollen”, där marknadskrafterna slagit ut sportsliga demokratiska värden. Vad säger du om det?
– Vi i moderata samlingspartiet vill införa ett sjätte lobbskatteavdrag. Ett slags trampolin som gör att Malmö FF kan hoppa högre och bli ännu mer motiverade att vinna allsvenskan år efter år.
Blir inte det orättvist?
– Varför ska man gnälla?
Ja, alltså det blir ju svårt för de andra lagen att komma ikapp.
– Men vi kommer även att införa ett Rit-avdrag.
Förlåt?
– Ett avdrag som gör att alla andra klubbar på allsvenskans övre halva kan anlita Ola Andersson som taktikkonsult, helt utan extra kostnad!
Och hur finansierar ni det?
– Vi drar in träningstider för alla lag i division tre och neråt, vilket innebär att vi inte bara sparar miljarder, utan även motiverar klubbarna där att ta sig i kragen och ta sig till Champions League.
Hur ska de göra det om de inte kan träna?
Ursäkta? Du svarade inte på frågan. Hur ska mindre bemedlade klubbar kunna bli bättre utan att få möjlighet att träna?
Sitter du upptagen i telefon? Är det så jag ska tolka det?
Okej. Kan vi återuppta intervjun senare?

Göran Hägglund, Kristdemokraterna:
Vilken fotbollssyn står kd för 2014?
– Det spelades bättre boll på Birger Ekstedts tid.
Nja, tempot är väl högre nu än på 60-talet, den tekniska kvalitén också. Utvecklingen har väl snarare gått framåt?
– Det spelades bättre boll på gräsplanen hemmavid.
Hur kommer kd att arbeta för att förbättra svensk fotbolls konkurrensmöjligheter i ett internationellt perspektiv?
– Det spelades bättre boll innan dom unga tog vid.
Okej, men om vi ser på hur det trots allt ser ut idag – vilken fotboll vill kd se?
– Verklighetens fotboll. Som det är idag så är det bara folk som förstår fotboll som ska förstå fotboll, och vi upplever att det skapar en klyfta. Det är elitism. Vi vill ha en fotboll för alla. Ta det här med Jürgen Klopps utveckling av gegenpressing-konceptet, till exempel. Det är inget som vanligt fotbollsointresserat folk pratar om hemma vid köksborden.
Nej, det ligger ju i farans riktning.
– Eric Cantona sa en gång att ”fiskmåsarna följer efter trålarna eftersom de tror att de ska få fisk”.
Vad menade han med det?
– Att offsideregeln gör det svårt att tro på värdekonservatismen.

Jan Björklund, Folkpartiet:
Allsvenskan är på dekis jämfört med de stora ligorna. Vad vill ni göra åt det?
– En nyckel är spelarutbildningen.
Hur förbättrar man den?
– Ta det här med spelarbetygen i tidningarna. När sätts de? Efter matchen. Det är inte klokt. Om en spelare kommer fel in i matchen så måste han få veta det, så att han kan korrigera det. Spelarbetyg från femte minuten, det är ett krav.
På vilket sätt gör det en spelare bättre att sågas efter fem minuter?
– Jamen säg tredje minuten då.
Finns det några regelreformer som ni vill se?
– Förbjud keps för målvakterna. Det ser för slappt ut.
Landslaget missar VM i sommar. Hur ska de göra för att lyckas ta sig till EM 2016?
– Det är bara att runka upp stridskuken ordentligt.
Tack. Jag tror vi slutar där.

Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet:
Ett ironiskt faktum i den globala idrotten är att den amerikanska idrotten är socialistisk medan den europeiska är kapitalistisk. Dina tankar kring det?
– Vi är emot vinster i välfärden.
Ja, men vad jag frågade var…
– Vi är emot vinster i välfärden.
Det är noterat, men vilka visioner har vänstern för svensk fotboll på 2000-talet?
– Vi är emot vinster i välfärden.
Vi går vidare. Erik Hamrén säger att han drömmer om medalj i ett stort mästerskap. Om Sverige kvalar in till EM i Frankrike 2016, tror du att de har chansen att bli europamästare då?
– Är Frankrike en välfärdsstat?
På sätt och vis.
– I så fall är vi emot att Sverige vinner där.

Kent Ekeroth, Sverigedemokraterna:
Hur ser Sd:s fotbollspolitiska riktning ut?
– Negerhora.
Ursäkta, vad sa ni?
– Vi tror att det är viktigt att utveckla en genuint svensk spelidé, baserad på vad vi är skickliga på i Sverige, istället för att härma andra länders fotbollskultur.
Det låter  klokt. Vilken ambition tycker ni att svensk fotboll borde ha?
– Zigenarluder. Nigger. Kulturmarxist. Olof Palme gick på bio!
Förlåt?!
– Att maximera resultaten utifrån våra möjligheter, genom att till exempel utbilda unga spelare så bra det bara går. Idrotten är en folkrörelse, och som sådan viktig för återskapandet av ett folkhem.
Svenska mästarna Malmö FF består ju av en salig blandning av bakgrunder och ursprung, unga spelare som är förebilder och ett pedagogiskt exempel på en lyckad integration. Hur ser sd på sådana som Guillermo Molins, Miiko Albornoz, Jiloan Hamad och, tidigare, Yksel Osmanovski eller Zlatan Ibrahimovic.
– Kör ut dom!
Jag hörde inte?
– Det är viktigt för svensk fotboll att våra lag kommer ut i Europaspelet!

Annie Lööf, Centerpartiet:
Efter VM-kvalmissen senast: Hur kan ditt parti agera för att vända utvecklingen inom svensk landslagsfotboll?
– Alla svenska fotbollsspelare måste upp på tå inför nästa kvalrörelse. Jag VET att vi kan bli världsmästare då!
Vi ligger trots allt efter Egypten på världsrankingen, så vad baserar du det på?
– Centern.
Zlatan Ibrahimovic?
– Vem?
Äh. Finns det några politiska fotbollsfrågor du brinner extra för?
– Ja, verkligen. Jag kan känna oerhört starkt när till exempel någon mobbar någon annan i ett omklädningsrum eller liknande, när till exempel tjugo personer slår någon ensam och svagare med elstängsel tills de blöder ur naveln. Det tycker jag, personligen, är fel att man gör, och något man borde göra något åt.
Och om du blir lite mer konkret?
– Jag tror att jantelagen ligger i vägen för den svenska företagsamheten, jag tror på pionjärandan i svensk fotboll, jag tror på den enskilda människan. Man måste göra mål framåt och inte göra mål bakåt. DET är vad Centern står för, och det är det som gör Centern till ett hållbart alternativ.
Ännu lite mer konkret, tack.
– Ja, jag vill också lyfta fram Friends Arena som en framgångssaga i Sverige, för Sverige.
Många ekonomer hävdar att den är en ekonomisk katastrof.
– Men där finns grillad korv! Och tv-kameror! Och tiotusentals som tittar!

/Simon Bank

Minuter kvar till match, det börjar fyllas på här inne på Allianz Arena, och jag antar att ni inte behöver något Pep talk för att känna att det här är något – på ren strömbergska – väldigt, väldigt speciellt.

På pendeltåget ut delade jag vagn med ett dussin av Real Madrids mest högljudda och minst sympatiska ultras. Ultras Sur sjöng hyllningssånger till en tränare (ledtråd: han tränar inte Real Madrid längre), de sjöng om Barcelonas sexuella preferenser, de sjöng som alltid när det är europaspel att deras klubb, oomtvistligen, är Los Reyes de Europa.

Ja, och så sjöng de en ramsa som får en speciell klang just på den här marken:
– Illa, illa, illa, Juanito Maravilla!

Häromåret berättade Erik Niva om vad Espíritu de Juanito innebär för Real Madrids självbild och mytbildning, en själ som ligger under sminket som 2000-talets Galácticos-projekt gett klubben. Ett annat Madrid, ett som brinner och river och sliter och vinner i sista minuten.

Läser ni det inlägget förstår ni det mesta om den delen av Madrids historia.
Däremot behöver ni kanske komplettera den bilden för att förstå varför just det här mötet, utöver att vara ett mästarmöte av Cyril Rools nåde, gör att Juanitos namn är en annan sorts besvärjelse.

27 år sedan, semifinal i Europacupen, adrenalinet kokar och FC Bayern sliter sig till final. Juanito? Han hade svårt att acceptera förlusten och lät Lothar Matthäus veta det. Juanito stängdes av i fem år, det var slutet på hans epok i klubben.

Om ett par minuter, efter ett par tysta minuter för Tito och Vujadin Boskov (han som fick mig att bli doriano), blåser Pedro Proença igång en annan sorts fältslag här nere. Karl-Heinz Rummenigge har bett supportrarna att sätta eld på Allianz Arena i kväll.

Jag tror inte att han behöver be två gånger.

/Simon Bank

En familj har förlorat en far. En fotbollsgeneration har förlorat en fadersfigur. Ett av världshistoriens vackraste lag- och klubbyggen har förlorat en del av sitt hjärta. Tito Vilanova vann allt som finns att vinna i fotbollen men förlorade till slut mot cancerhelvetet.
Många kommer att skriva historien om Tito, berättelsen om hans arv och betydelse. Här publicerar jag bara ett utdrag ur årsboken Fotboll Europa, ett kapitel jag skrev om våren 2013, säsongen som blev Vilanovas sista.

Det är oändligt sorgligt att konstatera att han inte fick fler.

En era som tog slut? En epok som gick i graven? När FC Barcelonas spelår skulle summeras så var det enkelt att peka på de förnedrande, solklara Champions League-förlusterna mot Bayern München som de definierande ögonblicken.

Det vore inte falskt, det vore bara inte helt sant.

Kraschen som kom under vårmånaderna var ett symptom mer än en orsak. Barcelonas säsong formades inte där och då, om de slutade där de slutade så var det för att de hamnat på den vägen under ett par dramatiska vinterveckor alldeles runt årsskiftet.

Under hösten var det fortfarande fasligt enkelt att känna igen Barça. Det hade ju inte varit självklart. Den 27 april hade Pep Guardiola satt sig inför världspressen och meddelat att han var färdig med sitt projekt, att han skulle lämna klubben efter en fyraårsperiod som saknat motstycke i modern fotbollshistoria.

Vi satt och såg honom tala, och det enda som kom som en överraskning var egentligen att vi alla blev så överraskade av vad som väntade. Det hade länge diskuterats vem som skulle få det omöjliga uppdraget att göra världens mäktigaste fotbollslag ännu bättre, de stora tränarnamnen hade bollats hit och dit, men snart sagt ingen hade insett det uppenbara.

En klubb som tyckte sig ha uppfunnit hjulet tänkte självklart inte se sig om efter en bilmekaniker. De gick bara vidare till den näst bäste hjulmakaren. De ändrade så lite som möjligt.

Sandro Rosell, presidenten, pekade helt enkelt på Tito Vilanova. Peps andreman skulle bli Barcelonas försteman. Tito har inte samma utstrålning eller samma självklara auktoritet, men visste allt om klubben. Han hade arbetat med Guardiola under b-lagstiden, han hade fortsatt med honom i a-laget. Långt innan dess så hade han tränat den legendariska 87-generationen med Pique, Fábregas och Messi. Det var Tito som en gång gav en trettonårig Leo Messi chansen i ungdomslaget.

Spelarmässigt ändrade de nästan ingenting. Jordi Alba köptes in från Valencia för att ge dem en flygande kant till, Alex Song hämtades in för att försöka göra det som lill-chefen Mascherano lyckats med förut, ta steget från att vara en bra defensiv mittfältare till att bli en bra offensiv mittback.

Spelmässigt ändrade de inte heller särskilt mycket. Visst, trianglarna var lite större än förut, de var lite mer villiga att spela ett lite längre spel än förut, även om allt fortfarande byggde på bollinnehav så ville de bli lite mer direkta.
– Vi tränar på precis samma sätt som under Pep, lugnade Xavi.

De vann på samma sätt också.

Åtta gånger på nio år har Barça och Real Madrid slutat på de två första platserna i La Liga, och den här gången såg det ut som att den kampen skulle avgöras tidigt. Redan efter fyra omgångar hade Barcelona åtta poängs försprång ner till de vita från Madrid.

Några varningstecken? Nja, de släppte in lite för enkla mål, och verkade hela tiden inleda matcherna med att hamna i underläge. Visst, precis lika ofta lyckades de komma tillbaka och vända matcherna. Men det oroade lite.

Det dröjde en bit in i oktober innan de över huvud taget tappade poäng i ligan, 2–2 i ett clásico som spelades i skuggan av den katalanska självständighetskampen.

Messi gjorde två mål, Cristiano Ronaldo också. Inför matchen pratade alla om politik, efter pratade alla om en fantastisk fotbollsmatch.

Barcelona slog alla tänkbara rekord under hösten. De vann, de gjorde mål. Från slutet av september till slutet av november spelade de fem bortamatcher i ligan – de gjorde tre mål i Sevilla, fem mot Depor, fem mot Rayo, fyra på Mallorca och fyra mot Levante.

Det dröjde fram tills den allra sista matchen före juluppehållet innan Lionel Messi för första gången för säsongen gjorde ett mål i en seriematch.

Om han gått igenom en ovanligt tung måltorka? Nä. Tvärtom. Han hade redan gjort mål i tolv matcher, det var bara det att han aldrig bara gjort e t t mål i dem. I elva matcher hade han gjort två mål, i den tolfte ett hat-trick.

Så överlägset var Barcelona, så överlägsen var Messi.

Den 16 december röjde de undan de sista tvivlen om vilka som skulle bli mästare, genom övertydliga 4–1 mot ligatvåan Atléti, ett sylvasst kontringslag som bara släppt in sju mål på hela säsongen. Real Madrid var så långt efter att både spelare och ledare gick ut och sa att allt var avgjort.
– Ligan är tråkig. Barcelona är för bra, suckade Diego Simeone.

Från läktarna på Camp Nou ekade en ny ramsa från segerrusigt retsamma culés:
– Mourinho quédate! Stanna, Mourinho!

De var odiskutabla kungar i spansk fotboll, de hade precis vunnit en seriefinal, ett par tunga kontraktsförlängningar hade precis presenterats, och läkarna hade just kommit med glädjebeskedet att Éric Abidal nu var reda att börja träna igen efter sin levertransplantation.

Fútbol Club Barcelona stod på toppen av berget och tittade ner.

Ett par timmar senare kom smällen.

På tisdagen gick Tito Vilanova på den sorts rutinundersökning som cancerpatienter måste gå på för att se så att sjukdomen inte kommit tillbaka. Vilanova hade fått den första diagnosen ett år tidigare, i november 2011 opererades han för en tumör på öronspottkörteln, men precis som den leversjuke Abidal hade han kämpat sig tillbaka. ”Blivit frisk”.

Nu hade han tagit sig till sjukhuset för en enkel undersökning, och fått veta att allt inte såg ut som det borde.

Efter ytterligare ett par tester stod det klart att cancern slagit tillbaka.

Barcelonas ledning ställde in alla sina åtaganden och gick istället ut med raka, tydliga meddelanden.

Vilanova skulle opereras omedelbart, han skulle vara borta ett par dagar efter operationen, det pratades om upp till sex veckors cellgiftsbehandlingar och strålbehandlingar efter det.

Presidenten Sandro Rosell såg sorgsen ut:
– Det enda som betyder något är Titos hälsa. Inget är som vanligt, för Tito är vår tränare och vår ledare. Det är Tito som är här varje morgon. Nu kommer han inte att vara det under ett par veckors tid.

Andoni Zubizarreta, sportchefen, fyllde i:
– Tito är praktisk och rak, en enkel man. Men ingen kan någonsin bli förberedd för nyheter som den här. Det går inte.
– Livet slår en rakt i ansiktet, och du faller till marken.

Klubben bestämde sig snabbt för att använda samma metod som de använt när Pep Guardiola bestämde sig för att sluta. Förändra så lite som möjligt, gör inga stora gester. De förklarade att Vilanova fortfarande var lagets tränare, att allt annat var uteslutet, och att hans assistent Jordi Roura skulle ta över ansvaret under hans frånvaro: sköta träningarna ute på Sant Joan Despí, sköta presskonferenserna, sköta coachningen på bänken.
– Jag är bara en assistent. Det här är Titos lag och Titos spelare, förklarade Roura själv.

2011 hade Tito kommit tillbaka till jobbet bara arton dagar efter sin svåra operation, den här gången skulle det bli svårare. Stöd och uppmuntran välde in från hela världen, senare samma kväll loggade Adría Vilanova, Titos son och själv spelare i Barcelonas U16-lag, in på sitt twitter-konto för att skriva ett kort meddelande:

”Muchas gracias a todos por los animos. Todo saldra bien”. ”Tack för alla hälsningar. Allt kommer att bli bra”.

På nyårsafton publicerade Adría både bild och text:
”I eftermiddags avslutade jag året med att spela en padel-match mot en speciell person” skrev han. På bilden stod han vid ett tennisnät, bredvid sin pappa.

Nyåret kom med något slags normalitet. Det var i alla fall så det såg ut. När serielunken började om med derby mot Espanyol satt Tito Vilanova på bänken igen, men det var en temporär återkomst.

Barcelonas tränare åkte till New York för rehabilitering och behandling. 

Han var delaktig ändå, följde både träningar och matcher via länk, kommunicerade med Jordi Roura och de andra ledarna via Skype och chatfunktioner.

Fotbollsvärlden fortsatte röra sig. I januari bar Lionel Messi, 25 år gammal, hem sin fjärde Ballon d’Or. En vecka senare presenterades Pep Guardiola som Bayern Münchens nye tränare. Påminnelser om det som varit. Under tiden brottades Barcelona med sin nutid. Under två månader i början av året spelade de tretton matcher i rad utan att hålla nollan en enda gång. Mot Málaga släppte de in fem mål på tre matcher.

Under två veckor i brytningen mellan februari och mars övergick tveksamheten i kris.

Fredagen den 1 mars, dagen före en betydelselös men betydelsefull seriematch mot Real Madrid, höll Jordi Roura presskonferens ute på Sant Joan Despí. Det intressantaste var inte hur han pratade, utan hur det lät när han inte längre klarade av att göra det.

När tränarassistenten fick en fråga om sin chef, kollega och vän Tito Vilanova var han helt enkelt tvungen att avbryta sitt resonemang mitt i en mening.
– Vad jag vet är att han lyckligtvis mår mycket bra, att han är full av liv, att behandlingen fortsätter och att det gör oss glada och hoppfulla och…
Jordi Roura tystnade i 39 sekunder, medan han kämpade mot tårarna.
– …vi hoppas att han blir frisk och snart är tillbaka.

Efter matchen sipprade det ut uppgifter om att spelarnas pep-talk skötts via länk från New York. Att få se Tito Vilanova skulle ge dem extra kraft, var det tänkt. I stället vittnade röster inifrån om att många tagit illa vid sig av att se sin tränare – sin vän! – så illa märkt av sjukdomen.

Det finns viktiga och oviktiga saker, och ibland är de intimt förknippade med varandra. Europas bästa fotbollslag förlorade tre av fyra matcher för första gången på fem år, på de tre matcherna mot Milan och Real Madrid sköt Leo Messi totalt ett enda skott på mål – och i tidningarna diskuterades det på allvar att eran Barcelona nu var på väg att ta slut.

Det var, hur som helst, uppenbart att de saknade den kollektivt viktigaste egenskapen som en gång satte upp dem på världens fotbollstron.

Automatiken fanns inte längre.

När Tito Vilanova tog över inledde han sin tid med små, subtila förändringar. De varierade mer, spelade längre, drog isär spelet. De till och med sköt utifrån emellanåt. Ett halvår senare handlade det inte längre om att hitta ett nytt spel, utan om att hitta tillbaka till det gamla.

Men utan tränare Tito? Utan chefsideolog Xavi (plågad av skada)? Utan en formstark Messi?

Reflexer är beroende av trygghet, och nu fanns mindre trygghet i Barcelona än det gjort på evigheter. Det var därför passningstempot sjönk till nollpunkten i Milano, det var därför deras defensiva brister blev så oerhört tydliga i matcherna mot Real Madrid. Och det var därför den gamla diskussionen om deras Messidependencia, Messi-beroendet, tog fart på nytt.

När Barcelona förlorade seriematchen i Madrid, den där tredje förlusten på fyra matcher, fick Andrés Iniesta varning för protest, medan målvakten Victor Valdés rusade över hela planen för att konfrontera domaren och dra på sig ett rött kort efter slutsignalen. Världens självklara dominanter var skakade,  i grunden.

Deras överlägsna bollinnehav (63 procent mot Real Madrid) hade inte längre något överlägset över sig. Det var impotent, långsamt, smink över ett lag som inte orkade längre. Det var som om allting plötsligt kommit ikapp: fem år av världsherravälde, av EM- och VM-finaler istället för semestrar, av Leo Messis oavbrutna spelande, av en vinter och en vår utan ledning och styrning och kvalitetsträning.
– En lyckad säsong är för vår del samma sak som en säsong där Tito blir frisk, förklarade president Rosell.

Det var inte bara att Barça förlorade, de var dessutom sämre än sin motståndare. Messi? Han hade inte ett enda skott på mål. Det där presspelet som gjorde dem bäst i världen? Borta.

 I slutet av mars kom Tito Vilanova hem till Barcelona, han hade varit borta i tio veckor.
– Chefen är här igen, sa Jordi Roura.

Vilanovas tumör upptäcktes precis samtidigt som Éric Abidal tilläts träna igen efter sin sjukfrånvaro. När Vilanova ledde sin första träning efter behandlingen var Abidal, för första gången på 400 dagar, uttagen i en matchtrupp igen.

Barcelona rullade igång maskineriet igen, tillräckligt bra för att glida igenom seriespelet, men inte tillräckligt för att undvika en totalkrasch i två matcher mot Bayern München.

Tröttheten och Vilanovas frånvaro var de stora skälen, men alla lag har problem. Det som fällde Barcelona var att de inte hade några garderingar. Även medan de charmade världen med sitt anfallsspel hade de defensiva brister som de aldrig korrigerade. Grunden som hämtats från La Masia har maskerat det faktum att Barcelonas sportsliga ledning varit svag på transfermarknaden.

De har inte förstärkt försvaret som de borde, de hade inte haft råd med Thiago Silva eller Javi Martínez.

Lägg till ett par skador, en sliten Xavi, en psykologisk smäll med Titos sjukdom, och till slut stod Barcelona där och hoppades att Leo Messi skulle bära laget mer eller mindre på egen hand.

Och han var skadad.

Barcelona vann till slut ligan totalt överlägset, men de säkrade symboliskt nog inte titeln genom att avgöra själva, utan genom att Real Madrid tappade poäng mot Espanyol.

De hade lämnat ifrån sig statusen som världens bästa lag, de hade lidit under hela året, men de var mästare likafullt. Kanske sa besvikelsen efter säsongen mer än något annat om hur stor den här spelargenerationen egentligen är.

Under sina bästa år vann de allt de ställde upp i. Under sitt sämsta vann de ligan på hundra poäng.

/Simon Bank

En helg till då den moderna engelska fotbollen kan få se en klubb ta ett stort steg mot en omvälvande framgång.

Liverpool? Nah, dom får ni ju läsa om överallt annars.

Så här långt är Premier League-erans mest bekanta fiskmåsar de där som Eric Cantona pratade om efter att ha kungfusparkat en Palace-supporter, men nu tänkte jag skriva ett stycke eller ett par om ett gäng måsar som skriva om historien (och som inte skulle ha något emot att kicka Palace de heller).

Brighton & Hove Albion spelar mot Yeovil Town ikväll, de ligger på kvalplats till Premier League och har alltså fortfarande en högst verklig chans att gå upp, bara ett drygt årtioende efter att de var ett par minuter ifrån att lämna hela ligafotbollen.

Det finns såklart massor att skriva om Brighton för den som har lust. Om snabbresan uppåt, om den modernt spanofona eran med Poyet och Óscar som tränare, om Skint Records och Fatboy Slims supporterskap, och om det enda diehard Seagulls-fans jag känner: Carl Jenner, Sarah Sjöströms tränare.

Men jag tänkte inte skriva om det. Jag tänkte skriva om bögarna.

Brighton är Englands San Fran, en stad med ett vibrerande gayliv, med pride-festivaler och, enligt de senaste mätningarna, landets största andel av samkönade hushåll.

Stan har dubbats till ”Europas gayhuvudstad”. Och fotbollsklubben? Jo, man kan ju säga att de tvingats lära sig vad alla andra tänker om det. I en kultur där man letar efter svagheter hos motståndare har det inte gått att missa att det här med bögeri ju absolut ses som en vek punkt att utnyttja, något att bespotta, något som de förväntas skämmas för.
– Does your boyfriend know you’re here?
– You’re just a town full of benders!
– We can see you holding hands! 

Under förra säsongen bestämde sig Brightons supporterklubb för att göra något åt det. I samarbete med Gay Football Supporter’s Network (GFSN, en paraplyorganisation med 850 medlemmar) noterade de alla gånger de möttes av homofobiska sånger eller ramsor under matcherna.

Facit? Böghån från 72 procent av motståndarklubbarna.
– Brighton-fans har stått ut med hån om stans gay-grupp så länge som många av oss kan minnas, suckade Sarah Watts, sekreterare i supporterklubben.
–  Man skulle inte kalla det skämt om ramsorna och sångerna handlade om hudfärg, då hade man gjort något åt det.

Men nu är Brighton ett par steg från Premier League, från den stora scenen där allt syns och märks mycket mer. Och engelsk fotboll har också tagit steg mot att ta fajten mot homofobi på allvar.

För bara två veckor sedan fälldes Colin Kazim-Richards för att ha gjort homofobiska gester mot Brighton-klacken. Han har spelat för klubben förut, var medveten om vad fansen brukar få höra – och när han kom tillbaka för att möta Brighton med Blackburn tröttnade han på att hånas av hemmaklacken.

Kazim-Richards böjde sig framåt, gjorde en obscen gest mot röven – och anmäldes. Rättsfallet är det första i sitt slag, Kazim-Richards fälldes och ska böta åttatusen kronor.

– Det var vidrigt. Jag har säsongsbiljett, och fattar att spelare får ta emot en hel del gester och kommentarer från fans, men det var chockerande att se en spelare göra den sortens gest ute på planen, sa supportern Darren Hastings.

Kazim-Richards själv medgav att han gjort en obscen gest, men absolut inte att den varit homofobiskt menad. Han har själv varit ambassadör för  Kick It Out-kampanjen mot diskriminering, han säger att han är emot all form av diskriminering. Det som hände mot Brighton? Ömsesidig retsamhet, tyckte han.

Nyligen sände Channel 4 en nyhetsdokumentär om klimatet på engelska läktare, om rasism och homofobi. De fokuserade på den polisiära aspekten, vilket så klart är en rimlig fråga (ska poliser eller matchvärdar stå passivt vid sidan om när det skanderas uppenbart rasistiska eller homofobiska ramsor?), men kulturfrågan är en både intressantare och mer framkomlig väg. Jag gillade inte riktigt anslaget i den där dokumentären.

Första steget mot att sluta kränka någon är att förstå att man kränker någon. I England har en ny supporterrörelse dykt upp de senaste åren. HBTQ-grupper ställer sig upp och säger att de finns på fotbollsläktarna, att de är fans och att de inte förstår varför de inte ska kunna vara det utan att behöva lyssna till en massa skit.

Dave Raval är fotbollsdomare, Arsenal-supporter och bög. Det är inte okomplicerat.
– Det är som om du är en outsider. Du känner dig som en Gooner, du känner att du är en del av fotbollsfamiljen, men så hör du homofobiska ramsor eller häcklande, och så känner du plötsligt att du inte alls hör hemma där.
Raval var med och grundade Gay Gooners för två år sen. Nu finns liknande, officiella supporterklubbar i Norwich, Man City, och för bara ett par veckor sedan presenterades Tottenhams första officiella HBTQ-supportergrupp, Proud Lilywhites.
– En stor förändring är på väg, den här rörelsen har verkligen tagit fart, säger Leviathen Hendricks.

Ett av de stora målen är att få HBTQ-fobi att tas på samma allvar som rasism i samband med fotboll. Förakt som förakt, förtryck som förtryck.

FA har ändå varit med och finansierat flera olika projekt med målsättningen att slå in garderoben och göra upp med föråldrade förhållningssätt när det handlar om sexualitet. Med Brighton i Premier League skulle de få svårt att gömma undan den frågan igen.

Går det att få bort allt fördomsfullt från fotbollsläktarna? Nej.
Går det att få igenom en utveckling där homofobi ses som en lika allvarlig kränkning som rasism? Jo. Och det vore inte en dag för tidigt.
Utvecklingen går långsamt, men den går framåt. Fatboy Slim kan en del om evolutionen, i kväll kan han se nästa steg av revolutionen.

Push the tempo. /Simon Bank

Källor: The Guardian, Football vs Homophobia, Footytube, GFSN, BBC,