När Richard Møller-Nielsen lyckats trumma ihop de semesterlediga och trötta, de utslagna och avslagna, inför det där EM:et i Sverige för 20 år sedan som Danmark inte ens kvalat in till, skulle de ju se till att träna lite också.

Det första förbundskaptenen gjorde var att samla hela laget i mittcirkeln för att hamra in ett budskap.

– Mitt enda mål nu är att se till att vi vinner det här EM:et, sa han.

En sekund senare möttes han av ett rått, kollektivt skratt.

Ett par veckor senare stod jag på Ullevi och såg Danmark springa rakt igenom alla världens väggar och vinna hela skiten.

Jag vet inte hur Morten Olsen inledde sin samling den här gången, men jag tror ju att om han hade samlat sitt lag och sagt åt dem att målet minsann var att vinna EM – då hade de skrattat den här gången också. Danmark är bara med som sparringpartner på vägen åt guldkandidater som Holland, Tyskland och Portugal.

Men det gick som det gick då.

Och det gick som det gick nu.

1–0 mot vicevärldsmästarna Holland – inför en halvöde arena i Charkiv – är förstås en skräll som fotbollseuropa får tinnitus av. Ett holländskt lag som har så mycket offensiv kvalité att de kan sätta Bundesliga- och kvalskyttekungen Klas-Jan Huntelaar på bänken skulle ju bara rulla bort ett danskt lag med bara en enda världsspelare; Christian Eriksen, som inte ens är färdigväxt.

Nu gjorde de inte det.

Visst, det tog bara fem minuter att inse att kvalitetsskillnaden var så stor att vi hade en enahanda match att se fram emot. Danmark ville spela pseudo-holländskt, men lyckades inte hålla i ett enda anfall. De var nästan övermodiga i sitt sätt att bygga bakifrån, men hade svårt att mata Eriksen, och anföll mest genom att Poulsen löpte upp med bollen och såg vad som hände.

Det var spel mot ett mål. Det var Barcelona mot Chelsea, med en väsentlig skillnad – och den skillnaden kommer det att pratas mycket om i Holland.

När 2011 just hade rullat över i 2012 satte sig Johan Cruyff ner för att skriva sin allra första krönika för året. Han bestämde sig för att ägna sig åt den hobby han älskar mest av alla: Att ge holländsk fotboll på käften.

Ni minns ju hur Cruyff skämdes när Holland sparkade sig till VM-final 2010. Sedan dess har de blivit elegantare och mindre cyniska, men det betydde inte att Cruyff var nöjd.

Han ville ha ett modigare, snabbare lag.

– Tränare använder 4-2-3-1 för att slippa riskera något, men med två defensiva mittfältare får du en mindre kreativ spelare, och laget kommer att delas i två delar. Du får inga trianglar, och du måste ha trianglar för att kunna spela positionsspel.

Kritiken var riktad rakt mot Bert van Marwijks landslag. När alla andra ser ett ryggradsstarkt lag när de spelar med van Bommel och de Jong som balansspelare – då ser Johan Cruyff ett lag som använder för många tillslag för att komma till anfall. Han vill ha ett 4-1-2-3 eller ett 3-4-3. Han vill inte att, den i och för sig briljante, Wesley Sneijder (grattis på födelsedagen) måste bära ett ensamt ansvar som fantasista. Han vill ha ett Barcelona klätt i orange.

Han vill, med all säkerhet, inte ha ett Holland som förlorar med 1–0 mot Danmark.

Det borde Holland heller inte gjort, men det var definitivt så att de – undantaget de sprudlande första 20 – hela tiden mötte ett väldigt samlat danskt lag, även efter att Poulsen rusat iväg på utflykter. Först när det var 20 minuter kvar kom van der Vaart in istället för de Jong. Först då hade Holland en Cruyff-uppställning.

Men så dags hade de redan fått ett mål i baken av en av orm de närt vid sin egen barm. När Michael Krohn-Dehli var 17 år flyttade han från Köpenhamn till Amsterdam för att få den bästa utbildning som fanns att få i Europa.

Han skrev på för Ajax, sågs som en av deras allra största talanger. Han spelade ihop med Heitinga, Sneijder, de Jong och Stekelenburg – och han var en av de spelare Ajax hoppades allra mest på.

Nu blev det inget av det. Skador kom ivägen, han lånades ut och flyttade så småningom hem till Brøndby.

I onsdags fyllde Krogh-Dehli 29, han såg fram emot matchen mot sina gamla kompisar.

– Det är klart att det skulle vara speciellt att göra mål, förklarade han. Jag har många holländska kompisar som skulle bli vansinniga om jag gjorde det…

Sen gick han ut och gav Danmark det lilla drag av briljans de behövde ovanpå all betong. De vaktade sitt mål, de lyckades andas i alla fall lite med bollen när de fick den, Kjaer gjorde inga misstag och när Krogh-Dehli fick fatt på en andraboll klev han in i straffområdet, fintade en gång, och dunkade in bollen mellan gamle Ajax-kompisen Maarten Stekelenburgs fladdrande ben.

1992 inledde Danmark med att spela 0–0 mot England.

– Jag minns hur det var i bussen efteråt, det var som om vi redan hade vunnit EM. Vi sjöng, vi dansade, och när vi kom till hotellet firade vi med öl, berättade Brian Laudrup för l’Équipe i veckan.

– Vi hade sett att allt var möjligt.

2012 inledde Danmark med att göra 1–0 på Holland. Jag vet inte hur det kommer att låta i bussen, jag antar att de inte kommer att dricka mer än möjligen en öl ikväll.

Men de har jävlar i mig sett att allt är möjligt.

/Simon Bank

För en dryg vecka sedan kallade Bert van Marwijk upp Klaas Jan Huntelaar till sitt hotellrum. De visste båda vad som skulle sägas, men det skulle ändå bli sagt.

Huntelaar skulle inte få plats i den holländska EM-elvan. Sammanlagt hade han gjort 48 mål för Schalke 04 under den gångna säsongen. Han hade vunnit den tyska skytteligan, men när det nu skulle spelas mästerskap skulle han ändå få kliva åt sidan och lämna plats för Robin van Persie.

Tänker man enbart på hur van Persie spelat under sitt senaste Arsenal-år är det svårt att se den uttagningen som kontroversiell, men för att förstå frågans laddning måste man ha klart för sig att Huntelaar alltid varit ett säkrare landslagskort.

Han har ett snitt på 0,59 mål per match för Holland. Van Persie kommer bara upp i 0,41, och lyckades dessutom med konststycket att underprestera kraftigt i den senaste VM-turneringen, trots att Holland gick hela vägen till final. Alla opinionsmätningar som gjorts visar också att en majoritet av det holländska folket faktiskt hade föredragit Huntelaar.

– Själv tycker jag att Orange är starkare med mig i laget – och det har jag sagt till van Marwijk –men vad kan jag göra? Jag har tränat på bra med positiv attityd, men det här var avgjort på förhand. Det finns ju en risk att man blir uppgiven när det är såhär. Jag vet inte vad mer jag hade kunnat göra för att få förtroendet att spela nia för Holland.

Under dagarna som föregått dagens premiär har Huntelaar fått samma frågor gång efter gång, ända till den punkten då han själv kände att det fick räcka.
– Jag har redan sagt att jag är arg och besviken. Nu finns det ingen vits med att fortsätta upprepa det. Nu är det bättre att hålla käft och fortsätta träna hårt istället.

Huntelaar har goda historiska skäl att resonera som han gör. Det finns ett parallellfall att utgå ifrån – en historia som började med att en skicklig holländsk anfallare kände sig orättvist behandlad, och som slutade med att han blev den största kungen en EM-turnering någonsin skådat. Med avbytarens tröja nummer tolv på ryggen.

Dagarna före holländarnas första EM-match 1988 gick Johan Cruijff ut och mullrade på sedvanligt Johan Cruijff-manér.
– Marco van Basten borde lämna truppen. Det vore bättre att han åkte hem i stället för att slösas bort på bänken.

Cruijff visste precis samma sak som alla andra visste. Van Basten sågs bara som tredjeval i det holländska anfallet.
 Den unge anfallaren hade haft en tung säsong i Milan efter att vristen gav vika hösten innan. Opererad i oktober, sedan inte en minuts spel på fem månader. Han erkände senare att han gått igenom en mental svacka strax innan turneringen.

Men samtidigt sågs ju van Basten som den naturlige efterträdaren till Cruijff på den holländska fotbollens tron. Det var många som inte förstod hur förbundskaptenen Michels ens kunde tänka på att ställa över Europas kanske allra mest begåvade forward.

Men det gjorde han. Cruijffs farhågor besannades. EM började, Vasilij Rats dunkade in 1-0 för Sovjetunionen i premiären och Marco van Basten satt vid sidlinjen och tittade på.

 Med en halvtimme kvar fick han chansen, men matchen hade redan runnit ifrån Holland.

Kanske turneringen också. 1988 hade aldrig någonsin ett lag förlorat sin första match och sedan vunnit EM. För den delen har inget land gjort det efter 1988 heller.

Slutsignalen gick. Holland var besegrat. Van Basten hade varit medioker de minuter han spelat.
 Johan Cruijff ägnade de närmaste dagarna åt att stånka frustrerat i pressen.

Några dagar senare var Holland piskade att besegra England. Om de misslyckades var det bara att packa ihop prylarna.
I anfallet startade Marco van Basten.
 Han hade inte följt Cruijffs råd. Han hade bitit ihop och stannat kvar. Framförallt hade han gjort något ganska unikt – han hade hållit tyst. 
Inom holländsk fotboll har det ju alltid hört till att en petad spelare ska skälla och gnälla, men van Basten hade brutit mot traditionen och hållit frustrationen inom sig. Visst hade han funderat på att packa trunken och åka hem – han vore inte holländare annars – men han hade valt att ventilera saken med målvakten Hans van Breukelen snarare än med journalisterna.
– Jag hade bara spelat några få matcher före EM och var egentligen inte i bra form. Någonstans fanns det en viss logik i att andra gick före mig. När jag var ärlig mot mig själv insåg jag att det bästa var att vänta på min chans.

Han väntade på sin chans. Han tog sin chans. En match, tre mål och en hjälte var född.
– Allt vände i den matchen mot England. Från den stunden var allt positivt. Den var mycket viktig för hela min karriär, faktiskt.


Strax efter matchen fick tv-reportern Kees Jansma tag på Rinus Michels.
 Å ena sidan var den hårt prövade förbundskaptenen stundens segrare, å andra var han tvungen att erkänna att han haft fel om van Basten.
– När spelare bevisar att jag har fel genom att göra tre mål har jag absolut inget emot det, sa Michels.

En revansch var tagen. Fler skulle följa. Den andra revanschen var mer än van Bastens egen – den var hela Hollands.
 Ett sent mål mot Irland hade tagit de orangea till semifinal. Mot Västtyskland.

Efter 14 års väntan fick de äntligen ge igen för förlusten i VM-finalen 1974. Många såg det dessutom som en revansch för hela andra världskriget.

 Van Basten – som vid den här tiden fortfarande vägrade prata tyska i intervjuer, trots att han behärskar språket – avgjorde med två minuter kvar.

Är man inte holländare ur en viss generation är det svårt att begripa hur mycket målet betydde.
Nio miljoner – mer än halva befolkningen – drog ut på gatorna för att fira. Leidseplein i Amsterdam döptes tillfälligt om till ”van Basten-plein”. Folk kastade upp cyklar i luften och tjoade ”Hurra, vi har fått tillbaka våra cyklar”. Tyskarna hade nämligen konfiskerat många under kriget.
 Dagen efter fanns nytryckta t-shirts till försäljning över hela landet: ”Andra världskriget: 1940-1988”.
– Det holländska folket… var nog lite mer än bara lyckliga, summerar van Basten med en av sina vanliga underdrifter.

Fotbollsspelares psyken fungerar olika. En vanlig spelare tar en smäll och går ner. En bra fotbollsspelare tar en smäll och slår tillbaka. Van Basten tog en smäll och slog tillbaka. Och slog tillbaka. Och slog tillbaka. Under EM tog han revansch tre gånger om.

Finalen innebar att cirkeln slöts på det mest perfekta sätt. Precis som i premiären skulle Holland nämligen möta Sovjetunionen, och den här gången fick van Basten spela från början.
Det var en match som de helt enkelt inte kunde förlora.
– Vi hade ett sånt flyt, ett sånt självförtroende. I början av turneringen var vi ängsliga och rädda för att förlora, men inför finalen var vi inte ens nervösa. Vi var så säkra på oss själva, säger van Basten.

Han började med att nicka fram Gullit till 1-0-målet, men det är ju det som hände i den 54:e minutern som alla minns.
 Egentligen var det knappt ens en målchans. Arnold Mührens crossboll till van Basten var alldeles för lång.
– Alla säger att det är mitt bästa inlägg någonsin, men det är nonsens. Marco fick en dålig passning att se väldigt bra ut. Jag trodde att han skulle försöka ta ner den, men han satte den direkt. Jag har aldrig sett något liknande, säger Mühren.

Skottet som Marco van Basten sköt gav inte bara Holland ett EM-guld – det förändrade fotbollen. Numera jämförs alla volleyskott automatiskt med detta. Nästan 25 år har gått, men så fort en spelare gör mål på volley heter det att han gjort ett Van Basten-mål.

Egendomligt nog behöver det inte heller påminna det minsta om det överskruvade loopskott som utgjorde förlagan. Lågt som högt, från långdistans eller nära avstånd, utifrån kanten eller mitt framifrån… Volleymål? Van Basten!
– Det är märkligt hur det har blivit. Egentligen var det ju bara en lyckträff. Mest försökte jag bara göra det enkelt för mig. Jag var ganska trött, och hade jag tagit ner bollen hade jag varit tvungen att fortsätta anfallet. Om jag bara drog till på chans skulle jag inte behöva göra mer.

Lyckan står den djärve bi. Slumpen gynnar den tålmodige. Den som studerar Marco van Basten och hans uppträdande 1988 kan dra fler lärdomar än hur man skjuter på volley.

/Erik Niva

Så, då är vi väl inne i bubblan då. Nya matcher idag, nya hjältar och nya sorger.

Och om vi ser oss om i världen?

Samma gamla sorgligheter.

Det har gått ett par, tre år sedan jag skrev något om fotbollen i Uzbekistan. Jag gjorde det när FC Barcelona kombinerade sin roll som världssamvete med att göra reklam för en av världens vidrigaste regimer, och jag återkom till det när Zico och Felipão Scolari skrev på för Bunjodkor utan att tänka på särskilt mycket annat än vad det betydde för deras lönekonton.

Det har ju inte hänt så väldigt mycket sedan dess.

Islam Karimov sitter fortfarande kvar som president, och när Amnesty häromdagen presenterade sin rapport över läget för de mänskliga rättigheterna i de gamla Sovjet-staterna konstaterade de att inget radikalt framsteg gjorts i Uzbekistan. I och för sig hade regimen släppt två människorättskämpar ur fängelse, men den ena hade släppts just före ett statsbesök från Hillary Clinton – och den andre var poeten Jusuf Juma, som omedelbart efter frisläppandet utvisades ur landet.

Och Juma har inte haft så mycket gott att säga om Karimov. När Nato höll toppmöte i Chicago i slutet av maj fick Karimov, liksom alla statsledare som var inblandade i Natos krig i Afghanistan. USA har ställt krav på en demokratiseringsprocess i Uzbekistan, som motprestation för ett militärt utbyte.

Juma, som satt tre och ett halvt år i det råa fängelselägret Zhaslyk innan han släpptes, fattade pennan och skrev.

– Kerimov är världens värsta terrorist, förklarade han.

– Ett oräkneligt antal religiösa har dödats. Jag såg religiösa, muslimer, som våldtogs med hjälp av grisar. Jag såg dem bli mördade under tortyr.

Karimov kom aldrig till Chicago, och de senaste dagarna har han varit upptagen med annat. Han har haft ett statsbesök i Kina att planera, för att bygga nya handelsrelationer. Och på hemmaplan i Tasjkent har makthavarna haft sitt att stå i.

I förra veckan gick Bunjodkor vidare till kvartsfinal i Asiens Champions League.

I onsdags fick förbundskaptenen Vadim Abramov sparken efter en oturlig 1–0-förlust mot Iran i VM-kvalet (han lär ersättas av Bunjodkor-tränaren Mirjalol Kasimov).

Och idag kom beskedet att regeringen beslutat om nya skattelättnader för… ja, för fotbollsklubbarna.

För tre år sen klubbade regeringen igenom en skatteregel som lät klubbarna slippa alla skatter utom sociala avgifter. Nu har de förlängt överenskommelsen med ytterligare tre år.

Uzbekistan är ett land där var fjärde medborgare lever under fattigdomsgränsen och där minimilönen häromåret var 2400 kronor per år. Men just nu jobbar de mest med att se till att det går riktigt bra i fotboll.

/Simon Bank

Det är ett Andrej Arsjavin-lag, det här. Ännu tydligare än det var 2008.

Inte bara för att han är lagkapten och spelförare. Minst lika mycket för att det här är ett lag som präglas av precis samma lynniga temperament som sin ledare.

Titta in Andrej Arsjavins ögon. Försök lista ut vad som rör sig i hans huvud. Du kommer inte att lyckas. Och inte heller kommer du kunna säga hur det ryska landslaget tänkt sig att spela den kommande kvarten.

De pendlar mellan storhetsvansinne och mindervärdeskomplex. Ena stunden ser de ostoppbart geniala ut – och Arsjavin själv rullar iväg en såndär nonchalant genomskärare som omedelbart slår ut sex motståndare – i nästa matchsekvens framstår de som avmätt ointresserade.

Till största delen handlar det om ett svåranalyserat kynne, men i någon mån handlar det också om taktik. Ryssland blir aldrig så bra som när det andra laget fått känslan av att de är dåliga. När motståndarna vädrar tillräckligt mycket blod för att flytta fram med några extra mannar – då ställer ryssarna om med rena basketkontringar, svepande anfall som kan förflytta bollen från ena änden av planen till den andra på fem, sex sekunder.

Den här matchen visade ju mestadels upp ryssarna från sin allra vackraste sida. Under två längre perioder – en i varje halvlek – var de oemotståndliga, ostoppbara. De hade lurat in tjeckerna i precis den fälla där de ville ha dem, och strimlade dem sönder och samman. Fyra mål hade kunnat vara sex, sju, åtta om bara Aleksandr Kerzhakov satt rätt sko på rätt fot.

Till sto del är ju det här laget en fortsättning på det som charmade, men i ännu högre utsträckning är det en tillkryddad variant av det Zenit St Petersburg som precis sprungit hem med den ryska ligan ännu en gång.

Fem av de sex offensiva spelarna kommer från Zenit, vilket givetvis hjälper till för att få anfallsspelet sådär underbart telepatiskt automatiserat.

Den sjätte är Alan Dzagoev från Nordossetien, och honom och hans bakgrund ska jag skriva mer om vid ett annat tillfälle, då det lämpar sig bättre.

Nu ska jag istället tacka alla ryska spelare för en fantastisk uppvisning, en sån där som återigen fått mig småförälskad i deras landslag. Jag tänker njuta av den här stunden, verkligen suga på briljansen hos en Arsjavin och en Pavljutjenko. Och så tänker jag minnas att de förlorade sin premiärmatch med just 4-1, den där förtrollade ryssommaren 2008. De är och förblir ett sånt lag. Nästa gång vaknar de väl på fel sida, struntar i att dyka upp till match och får mig att dunka pannan i läktarstolen i frustration.

/Erik Niva

Inför EM:s premiärmatch passade Gazzetta dello Sport på att besöka stället där Italiens mest kände polack någonsin växte upp. De är vana vid besök, där i Wadowice, vana vid att prata om den de känner som Karol Wojtyla, men som resten av världen känner som påven Johannes Paulus II.

– Han gillade fotboll, särskilt att stå i mål eftersom han hade långa armar och var svår att göra mål på, berättade Eugeniusz Mroz, 92, den ende av hans klasskamrater som fortfarande är i livet.

När Karol blev Johannes Paulus II höll han ett installationstal som ekat i snart ett kvartssekel. Det första han sa var tre enkla, svåra ord:

– Var inte rädda.

Jag vet inte vad Franciszek Smuda sa i omklädningsrummet innan han skickade ut sina polska örnar för att spela EM-premiär inför sitt eget folk, men under våren har han lovat att hans Polen minsann inte tänker försvara sig igenom sin egen turnering.

De skulle anfalla. De skulle inte vara rädda.

Och det var de inte heller. Anförda av sin Dortmund-triptyk rusade de rakt över ett förlamat, försenat och förstenat Grekland.
Vi kände ju igen europamästare som Karagounis och Katsouranis, men vi såg också att åtta år är lång tid i fotboll.
Vi såg Torossidis lamslagna långsamhet blottlagd av kvicksilvret Rybus, och vi såg framförallt tyskgrekiska vänsterbacken José Holebas problem att försvara när Piszczek och Blaszcykowski kom BvB-bullrande mot honom. Ibland en av dem, ofta två.

Greker tappar bollar, slår bort uppspel, känner våg efter våg som väller in, och till slut väller målet in också. En överdriven överflyttning ute på vänsterkanten, ett långt, vackert Blaszcykowski-inlägg – och så en nick från Lewandowski. 1–0. Extas. Polska Party.

Det fanns ju en saga där som var för god för att vara sann. Lewandowski, Warszawa-pojken.

När Polen senast vann en mästerskapsmatch (Costa Rica, en meningslös gruppspelsmatch i Tysklands-VM 2006) var han hemma och konstaterade att ingen ville ha honom där.

Han var sjutton år, en välväxt pojk med fina fötter. Pappa hade sysslat med judo och fotboll, mamma hade spelat volleyboll på elitnivå, och själv hade han landat någonstans mitt emellan.
När han väl fick chansen i stora, stolta Legia… så fick han inte chansen.
Han imponerade inte på någon, var fast förankrad i reservlaget, och såldes till tredjedivisionslaget Znicz Pruszków, de enda som var tillräckligt intresserade för att betala vad han kostade.
Det var ju inte så mycket.
För 5000 zloty, motsvarande elvatusen kronor, fick de en spelare som vann skytteligan två år i rad.

När han lämnade för Lech Poznan hade Znicz Pruszków 3000-dubblat sin investering.

Där började sagan om Robert Lewandowski. Den skulle förstås få sin logiska höjdpunkt här, med att han leder sitt lag till en historisk seger i sin stad. Men när Polen fått allt de ville ha, när La Ligas kortgladaste domare skandalvisat ut Sokratis, de ledde med 1–0 och var en man mer – då hade de också väldigt mycket att förlora.

Möjligen blev de till och med lite rädda.

Fernando Santos fick en pausvila på sig att påminna Grekland om att de möjligen var tröga, decimerade och bortdömda ­– men att de trots allt fortfarande är ett lag som lärt sig hur man inte förlorar fotbollsmatcher. Med tio man gav de upp alla ambitioner att 4-3-3-spela, de sjönk lite djupare, fick in Salpingidis syrelöpningar, och gjorde allt enklare för sig.

Jag vet inte hur det såg ut i Aten i kväll, men jag antar att de var halvvägs ner till Syntagman med påkar och banderoller för att demonstrera mot ytterligare ett europeiskt rån (de är det enda land som riskerar att lämna euron innan de lämnar Europamästerskapen).

De som de skulle lita på hade spelat dumt och oansvarigt. De hade blivit bedragna av ett svekfullt Europa. De kände igen sig.

Grekland behöver inte sin verklighet i det här mästerskapet. De behöver sina sagor. De behöver en chans till. De behöver, till exempel, få ett gratisliv från en polsk målvakt som heter Sczesny.

Jag älskar ju Sczesnys kombination av atletism och psykopatpsyke, men med två usla beslut infriade han de där mardrömmarna som Polen började drömma när de var så nära allt de önskat sig.

Grekland missade sin straff, men vann en poäng i en match de redan förlorat. De må vara på väg att sjunka rakt ner i havet, men de kan fortsätta drömma, trots allt.

/Simon Bank

Först och främst, gemensamt tackar vi alla er som fått den här bloggen att återigen vinna den däringa Guldskölden.

Och då menar vi faktiskt inte i första hand er som röstat – även om vi sannerligen uppskattar ansträngningen – utan er som bidragit. Utan reaktionerna, reflektionerna, funderingarna och korrigeringarna i kommentarsfältet hade inte den här bloggen varit vad den nu än är. Utan den dimensionen hade den inte vunnit några Guldsköldar. Förmodligen hade den inte ens fortsatt att existera.

Tack än en gång.

Nu går vi vidare, fortsätter våra strövtåg in i en fotbollsvärld där Cristiano Ronaldos frisparkar visserligen är viktiga – men där den polska nationens komplicerade förhållande till sitt landslag är minst lika viktig.

Det var nämligen det jag tänkte skriva om nu, såhär några timmar före en speciell EM-premiär.

Jag var inne på diskussionen redan för fyra år sedan, men den har fortsatt prägla den polska fotbollsvardagen ända sedan dess. Då hade det polska landslaget adopterat en brasse som heter Roger Guerreiro inför EM. Jag åkte till ett ställe som heter Jastrzebie-Zdrój och träffade en gammal fackföreningskämpe som var så förbannad över utveckligen att han tänkte returnera sina tapperhetsmedaljer till staten.

Nu sitter jag i Warszawa och följer spekulationerna kring premiärelvorna. Förmodligen startar Polen med fyra ”utlänningar”, spelare som är födda och/eller fostrade i ett annat land. Där finns ”fransmännen” Damien Perquis och Ludovic Obraniak, och där finns ”tyskarna” Eugen Polanski och Sebastian Boenisch.

Då som nu finns det gott om folk som rasar över detta faktum.

Gamla stormålvakten Jan Tomaszewski är parlamentsledamot numera, och han har gått ut med så våldsam kritik att han blivit avstängd av sitt eget parti.
– Det här är inte ett polskt landslag. Det här är ett lag som vanhelgar den polska örnen de bär på sina tröjor. Det hade varit mycket bättre att ta ut unga killar från polska klubbar. I en turnering på hemmaplan hade de varit beredda att dö för saken. De kanske inte hade vunnit, men de Fhade spelat med stolthet. De skulle inte ha varit med bara för att de inte platsade i de tyska och franska landslagen, och därför bestämde sig för att komma hit.

Vad utgör ett land? Vad representerar ett landslag?

Frågorna kring nationell identitet blir inte enklare bara för att det ska spelas fotbollsmästerskap, snarare tvärtom. Fackföreningsmannen Czeslaw Klosek och missnöjespolitikern Jan Tomaszewski utgår från motsatt ände av det politiska spektrat, men delar samma motvilja mot ett Polen som försöker importera framgång, snarare än att grundligt bygga upp den underifrån.

Och för den delen – hur bygger man fotbollslag?

Den polska EM-uppladdningen skakades om rejält i måndags, då det sipprade ut citat från en intervju som Ludovic Obraniak gjort med det franska magasinet Surface. Han kände sig inte som en del av gruppen. Han kände sig inte välkommen i omklädningsrummet. Han kände sig inte integrerad.

Uttalandena fungerade som en detonator i en krutdurk. Folk som tidigare känt sig kluvna i frågan ilsknade nu till rejält. Inte nog med att de här spelarna kommer hit och plockar åt sig en EM-plats – nu har de dessutom mage att gnälla. Ludovic Obraniak blev tvingad att hålla presskonferens, där en polsk journalist uppmanade honom att sjunga nationalsången på stående fot.

Det blev inget sjunget, men det blev i alla fall en lång avbön som framstod som innerlig. Obraniak ansåg sig felciterad, och menade att han bara försökt beskriva de känslor han hade under de allra första samlingarna med sitt nya landslag.
– Jag kände ingen, och höll mig på min egen kant. Då kände jag mig lite ensam, men det handlade mest om språkbarriären. Jag låtsas inte heller vara 100 procent polack, likadan som alla andra. Jag föddes inte här och växte inte upp med den lokala kulturen, så jag kommer aldrig att bli fullständigt kulturellt acklimatiserad.

Obraniak spelade tidigare för det franska U21-landslaget. Hans farfar var polack, men själv hade han inte ens semestrat i landet då han först ansökte om medborgarskap för tre år sedan. Han pratar i stort sett ingen polska – en väldigt viktig symbolfråga för många här – men på den kritiska presskonferensen gjorde han i alla fall en rejäl ansträngning.
– Jestem tutaj od dwie lata i dzisiaj czuję się Polakiem. Ja lubię Polskę, ja lubię Polacy i ja lubię moich kolegów, rabblade han. Jag har varit här i två år, och idag känner jag mig som en polack. Jag älskar Polen, jag älskar polackerna och mina lagkamrater.

Då applåderade de polska journalisterna.

Nu tänkte jag gå och titta på en EM-premiär. Sedan kanska jag sätter mig och skissar på en EM-elva enbart bestående av spelare som är födda i Afrika.

/Erik Niva

Människoöden och fotokonst? Jodå, det duger väl en torsdag när vi inte har bättre för oss. Men när fredagen kommer med sanningen? När pukorna rullas fram och trumpeterna putsas av? När det här EM:et tänker dra av sig täcket och visa exakt vad det går för?

Då kan vi väl rimligen inte börja med nåt annat än lite hårda siffror.

Sifferfetischisterna på Opta prånglar ut långa rader av kategoriseringar av allt vi behöver veta, inte behöver veta och rimligen inte borde veta. L’Équipe publicerade en uppsjö av sammanställningarna igår, och vi är ju inte sämre än att vi passar en del av sjön vidare.

I all enkelhet:

Yngst trupp:
1. Tyskland, 24 år, 11 månader, 23 dagar.
2. Polen, 25 år, 7 månader, 23 dagar.
3. England, 26 år, 4 månader, 26 dagar.
4. Danmark, 27 år, 14 dagar.
5. Kroatien, 27 år, 2 månader.
6. Spanien, 27 år, 2 månader, 2 dagar.
7. Frankrike, 27 år, 3 månader, 3 dagar.
8. Portugal, 27 år, 6 månader, 5 dagar.
9. Holland, 27 år, 7 månader, 24 dagar.
10. Grekland, 27 år, 9 månader, 5 dagar.
11. Tjeckien, 27 år, 9 månader, 11 dagar.
12. Ukraina, 27 år, 10 månader, 5 dagar.
13. Italien, 28 år, 3 månader, 25 dagar.
14. Irland, 28 år, 9 månader, 12 dagar.
15. Sverige, 28 år, 9 månader, 16 dagar.
16. Ryssland, 28 år, 10 månader, 10 dagar.

Längst:
Per Mertesacker, Tyskland, 198 cm

Kortast:
Atommyran, Italien, 164 cm.

Längsta truppen:
1. Tyskland, Sverige, Kroatien, 185 cm i snitt.
4. Ukraina, 184 cm.
5. Polen, Danmark, Tjeckien 183 cm.
8. Grekland, Holland, Irland, 182 cm.
11. Italien, Portugal, England, Ryssland, Spanien, 181 cm.
16. Frankrike, 180 cm.

Tyngsta truppen:
1. Tyskland, 80 kg i snitt.
2. Kroatien, 79 kg.
3. Sverige, 78 kg.
4. Grekland, Irland, 77 kg.
6. Polen, Holland, Portugal, Danmark, Tjeckien, Ukraina, Italien, 76 kg.
13. England, 75 kg.
14. Frankrike, Spanien, 74 kg.
16. Ryssland, 73 kg.

Antal spelare utan mästerskapsrutin:
1. Spanien 4.
2. Holland 8.
3. Portugal 9.
4. Tyskland 10.
5. Ryssland 11.
6. Grekland 12.
7. Italien, Kroatien, Danmark 13.
10. Frankrike, Sverige, England 14.
13. Tjeckien, Ukraina, Polen 17.
16. Irland 20.

Mest representerade ligor i EM:
1. England, 79 spelare.
2. Tyskland, 47 spelare.
3. Spanien, 33 spelare.
4. Italien, 31 spelare.
5. Ryssland, 29 spelare.
6. Ukraina, 28 spelare.
7. Frankrike, 25 spelare.
8. Grekland, 17 spelare.
9. Holland, 16 spelare.
10. Portugal, 12 spelare.
11. Turkiet, 9 spelare.
12. Tjeckien, Danmark, 8 spelare.
14. Polen, 6 spelare.
15. Kroatien, Skottland, 4 spelare.
17. Belgien, Sverige, 3 spelare.
19. Cypern, Israel, Rumänien, Saudiarabien, USA, 1 spelare.

Mest representerade klubbar i EM:
1. Bayern München, 12 spelare.
2. Real Madrid, 11.
3. Dynamo Kiev, 10.
4. Liverpool, 9.
5. Barcelona, Dortmund, Man City, Zenit, Schakhtar, 8.

Lägst antal använda spelare i kvalspelet:
1. Sverige, 23 spelare.
16. Italien, 35 spelare.

Spelare som orsakat flest frisparkar i kvalspelet:
1. Doyle, Irland, 29.
2. Andrews, Irland, 24.
3. Karagounis, Grekland, 21.
4. Larsson, Sverige, 19.
5. Srna, Kroatien, 17.

Bäst målsnitt i kvalet (minst 4 gjorda mål):
1. Huntelaar, Holland, 1,5 mål/match.
2. Klose, Tyskland, 1,5.
3. Van Persie, Holland, 1.
4. Gomez, Tyskland, 1.
5. Ronaldo, Portugal, 0,88.
6. Kuijt, Holland, Cassano, Italien, 0,67.
8. Silva, Spanien, 0,67.
9. Keane, Irland, 0,64.
10. Postiga, Portugal, Ibrahimovic, Sverige, 0,63.

Spelare som tänt eld på flest saker inomhus under kvalet:
1. Mario Balotelli, Italien, 12.
368. Rasmus Elm, Sverige, 0.

Minst insläppta mål i kvalet:
1. Italien, 0,2 mål/match.
2. Frankrike, Ryssland 0,4.
4. Grekland, 0,5.
5. Kroatien, England, 0,6.
7. Irland, Tyskland, 0,7.
9. Danmark, Spanien, Tjeckien, Holland, 0,8.
13. Sverige, 1,1.
14. Portugal, 1,4.

Flest skott/match i kvalet:
1. Spanien, 23,1.
2. Portugal, 20,3.
3. Sverige, 19,2.
4. Tyskland, 18,6.
5. Ryssland, 17,2.
6. Italien, 17,1.
7. Kroatien, 16,9.
8. Holland, 16,5.
9. Frankrike, 14,9.
10. Danmark, 14,6.
11. Grekland, 14,6.
12. Tjeckien, 13,6.
13. Irland, 12,8.
14. England, 11,8.

Ur vårt svensksnäva perspektiv känns det där sista allra mest anmärkningsvärt. Efter Spanien och Portugal hade alltså Sverige flest avslut av alla under kvalet, samtidigt som vi hamnade hopplöst långt ner – eller högt, beroende på hur man räknar – i listan över insläppta mål.

Sverige är inte Sverige längre. Det är bra ibland, det är dåligt ibland, men vi får nog vänja oss vid att det är så det är. Rulla in den där bollen nu, så kör vi.

/Simon Bank

Och dyk.

Efter en ganska trögflytande skrivperiod har jag hoppat med huvudet före ner i EM-bassängen, och nu har jag inte för avsikt att komma upp på en knapp månad eller så.

Framme i Warszawa. Framme bland baggagekaos och byggmaskiner. Framme i en del av världen där historien är ännu mer närvarande än den är på andra håll.

Alla landslag förutom Ukraina och Sverige har valt att ha sina basläger här, och det glädjer mig att se att vissa av dem insett att det faktiskt går att styra spelarbussen till några andra platser än fotbollsplaner och hotell.

De tyska, holländska och italienska landslagen har alla besökt koncentrationslägret i Auschwitz, och många av spelarna tycks även ha uppskattat det.

Rafael van der Vaart, Dirk Kuijt och Khalid Boulahroz är några av de som har twittrat om sina intryck, men frågan är om inte Mario Balotelli varit den som blivit allra mest berörd.

Vi har sett honom med stora hörlurar i öronen förr, men vi har sällan sett honom med samma allvarstyngda ansiktsuttryck som under rundturen genom koncentrationslägret. Den här gången lyssnade han inte på hiphop, utan på en berättarröst som förflyttade honom tillbaka till förintelsen.

Han fick höra en historia som på vissa sätt är hans egen.

Förmodligen kände ni inte till det, men hans mormor är judinna, uppvuxen i närheten av Auschwitz.

Inte hans biologiska mormor, men den mormor han kallar sin egen, från den familj som fostrat honom. Själv flyttade hon från Wroclaw när hon förälskade sig i en italiensk pilot, men hennes familj stannade kvar ända tills de försvann in i ett av mänsklighetens allra mörkaste hål.

Alla andra dog i koncentrationslägren. Pappan. Mamman. Den 19-åriga systern.

Mario Balotelli har vuxit upp i ett hem där det alltid funnits en kista med gamla brev under sängen. Det är brev som skickats från koncentrationslägren, brev sönderhackade av överstrykningar från den nazityska censurapparaten. Mario Balotellis mamma har visat dem för honom, berättat om sin egen släkthistoria och om människans förmåga till grymhet.

Som ensam färgad pojke i en norditaliensk stad har han fått alldeles för många egna erfarenheter av vardagsrasism, men när han nu pratar om att döda den som kastar bananer efter honom och att gå rakt av planen ifall någon gör apljud mot honom under EM – då är det inte bara hans egen vrede som talar.

Man kan aldrig fly från det förflutna. Polen vet det. Mario Balotelli vet det.

I november gjorde han sitt första landslagsmål för Italien. Han gjorde det i Wroclaw, staden hans mormor kommer ifrån.

/Erik Niva

På plats. Alltid med den där delade känslan av besvikelse och upprymdhet, det är som när man var liten och gick på Liseberg – förväntningarna ställde sig nästan i vägen för verkligheten. Det är klart att EM märks, men inte överallt och inte hela tiden. Det putsas och fejas, städas och hejas, men Kiev är en stor stad och de allra flesta lever sina liv som de levde dem igår, i förrgår och för ett år sedan.

Fotbollen kommer hit, sköljer med sig en sommar, och åker vidare någon annanstans.

Det regnar i ett grått Kiev, det är därför jag låter melankolisk (när himlen, låg och tung, har lagt sig som ett lock; Ekelöf). Fast inte bara. Det har lite med Ernesto Valverde att göra också.

I slutet av april satte sig en av världens mest intressanta unga tränare vid ett podium i Aten och berättade att han inte hade för avsikt att förlänga sitt kontrakt med Olympiakos. Det handlade inte om att han ville gå till en större klubb (även om många är intresserade), och det handlade definitivt inte om en brist på resultat. Valverde hade lett laget till tre ligatitlar, han var mycket populär, men nu ville han göra annat än att träna Olof Mellberg och hans lagkamrater.

– När jag kom hit första gången, 2008, så visste jag inte särskilt mycket vare sig om Olympiakos eller Grekland. Jag undrade om jag fattat rätt val, och till en början visste jag inte vad svaret var. Nu vet jag helt säkert att det var rätt, förklarade han.

Men ändå skulle han alltså sluta. Och varför det?

– Huvudskälen är personliga och handlar bara om mig. Det här är något som rör en människas privatliv och är inget jag kan diskutera på en presskonferens. Dessutom har jag gått varvet runt med Olympiakos. Tre år är en lång tid i fotboll.

De där orden fick sin genklang när Pep Guardiola avgick som Barcelona-tränare ett litet tag senare. Snittiden för en tränare på ett och samma jobb i europeisk toppfotboll är, enligt en färsk undersökning, sjutton månader. En och en halv säsong. Fyra år, tre år – det ÄR lång tid i fotboll. I klubbar som Olympiakos eller Barça är det en evighet.

Valverde slutade, och hans namn dök upp i lite olika sammanhang. I El País färska EM-bilaga har han bland annat skrivit en analys av Zlatan Ibrahimović. Om någon har läst den får ni gärna berätta. Framför allt ryktades det om att Valverde skulle ta över Barcelona, men det blev inte så heller.

Spelaren som kallades Txingurri (”Myran” på baskiska) när han spelade för Athletic, som spelade för Barcelona och landslaget, tog ett steg tillbaka för att kunna ta ett steg framåt. Pep Guardiola pratade om att se sig om, att vila, att utbilda sig, att, antar jag, ägna lite mer tid åt den konst och kultur som han tycker så mycket om.

Ernesto Valverde tog fram sin kamera och gjorde det han älskar.

Han blev fotograf igen.

När han tränade Espanyol för fem år sedan berättade han om sin passion i en intervju med El Mundo.

– Under tiden i Barcelona gick jag på fotoskola (han gick på Institut d’Estudis Fotografics de Catalunya). Jag tänkte att jag skulle ägna mig åt det när jag slutade. Jag höll på en del under de två år när jag inte var tränare, men nu är det omöjligt. Tränar du ett lag i la primera är det det enda du kan tänka på.

Men han fotograferade ändå, lite vid sidan om. Ernesto Valverde var en tänkande spelare och blev en tänkande tränare (hans bror Mikel är en av Spaniens mest uppskattade tecknare).

Under tiden han spelade publicerade han bilder av sina lagkamrater i den katalanska pressen. Under VM 2010 publicerade El País hans bilder på temat ”gatans fotboll”, och det har getts ut en fotobok med titeln Medio Tiempo.

Och nu, när han ska lämna Grekland?

Jo, Ernesto Valverde har precis återvänt med en sista present. Hans första fotoutställning någonsin gick igår upp på Ileana Tountas moderna museum i Aten, alldeles bakom Panathinaikos stadion. 70 svartvita foton från en värld som pågår, långsamt, vid sidan om målen och extaserna. I förordet till Medio Tiempo skriver den baskiske författaren Bernardo Atxaga:

Bilderna visar en värld som inte är ett hem, vare sig ett hus eller ett hemland; utrymmen som hotell, flygplan, fotbollsplaner, turistområden och, i största allmänhet, ensamma platser eller platser där vem som helst skulle känna sig ensam. Faktum är att de allra flesta människorna vi ser på fotona verkar vara ensamma.

– Jag lämnar Grekland nu, och känner att det är rätt tillfälle att göra det här, förklarar Ernesto Valverde.

Utställningen – här kan ni se en handfull bilder, jag tycker mycket om dem – kommer att pågå i Aten månaden ut. Intäkterna? De ska skänkas till sociala projekt i spåren av finanskrisen.

/Simon Bank

Anyone for tennis?

Med ett par timmar kvar till ett ovanligt intressant genrep mellan ett spännande Serbien och alltjämt experimenterande Sverige så finns det väl inga som helst skäl att inte vända blicken mot Paris och fransk tennis.

Om inte för annat så för att de där nere just vänt blicken hitåt.

I dagens l’Équipe görs en djupanalys av svensk tennis, av undret vi hade och raset vi fick. Reportern Pascal Coville har besökt Båstad, sett en öde tennisstad och pratat med dem som var med.

Och det är väl här nånstans jag måste styra oss vidare in på fotbollen för att inte förlora er helt.

Nicklas Kulti sticker ner tempen i idrotts-Sverige och ser… ett land som inte tänker tennis.

– En dag såg jag två grabbar som stod och slog bollar över ett nät mitt på gatan. Jag gick närmare och hörde hur dom pratade: ”Jag är Ibrahimović, så är du Cristiano Ronaldo!”. Dom spelade tennis med fotbollsspelarnamn! Där finns tennisens stora utmaning, att vinna kampen om att rekrytera mot sporter som fotboll, hockey och handboll.

Kulti, Johan Sjögren (sportchef i tennisförbundet) och tennisauktoriteten Johan Posborn beklagar sig om bristen på talanger, bristen på banor, bristen på förebilder, och i en egen liten kommentar får Mats Wilander ge sin syn på sakernas tillstånd.

Han skriver att det blivit mindre coolt att spela tennis i Sverige, att tennis inte längre är en viktig idrott.

– Serbien har en världsetta, eftersom Djoković är en enastående atlet, som lika gärna hade kunnat bli en av världens bästa fotbollsspelare om han valt att satsa på det. Om Ibrahimović hade valt tennis hade han varit topp-fem.

Och där har vi den punkt där vi börjar känna igen oss. Alldeles häromdagen satt ju Paul Balsom, fotbollslandslagets fysiolog, och hävdade att Zlatan lika gärna hade kunnat utmana Usain Bolt i London, om han fått för sig att springa istället för att dribbla (och spränga brevlådor).

– Rent teoretiskt har det räknats ut att det föds en pojke eller flicka i Sverige varje år som har den genetiska möjligheten att vinna OS-guld i 100 meter sprint. Kanske är Zlatan OS-­barnet i sin årskull. Så extremt välbyggd är han, sa Balsom.

Okej. Så om Zlatan kunnat bli världsetta i tennis och världsetta på 100 meter, då faller sig följdfrågan naturligt:

Vilka sporter hade Zlatan Ibrahimović kunnat bli världsbäst i?

Jag lägger min insats på handboll och ett par kampsporter. Däremot hade han haft svårt att ta sig längre än division sju när det gäller dans. The man don’t boogie.

/Simon Bank