Apropå Bologna-Roma i går så missade ni väl inte att det också var ett möte mellan serie A:s två första kvinnliga presidenter, Francesca Menarini och Rosella Sensi.
Menarini sa inför det historiska mötet:
”Det är ett speciellt ögonblick och jag hoppas att det blir en fest för alla. Det är inte varje dag som två kvinnor som styr varsin fotbollsklubb möts”.
Menarini säger också att hon älskar sitt jobb och lär sig mer varje dag:
”Jag trodde att det skulle vara precis som det är, men väntade mig inte att bli så fullständigt uppslukad. Du somnar med Bologna i ditt hjärta och vaknar med Bologna i ditt hjärta”.
Och om det finns någon som trott att kvinnligt ledarskap innebär mjukare takter så lär de väl ha fått tänka om efter att klubbstyrelsen, med Menarini som högsta boss, gav Arrigoni kicken…

För de som vill läsa mer:

http://www.ilmessaggero.it/articolo.php?id=34223&sez=HOME_SPORT

(ej översatt dock)

/Jennifer

Ni såg Mourinho när Inter gjorde 1-0 på övertid mot svårsmälta, sega, starka Udinese?
Eller såg ni kanske istället Kalmar vinna historiskt guld?
Jag hann efter slutsignalen zappa över till Örjans vall och det är bara att le åt
kalmariternas gläjde och lyfta på min nya pälsmössa.

Mer om Inter-Udinese blir det i tidningen i morgon, så nu tänker jag spara på formuleringarna och sätta igång att skriva för tidningen samt förbereda morgondagens tidiga (suck) medverkan i Gomorron Sverige.

/Jennifer

Ja, om man nu ändå är vaken alldeles för tidigt. Och om man nu ändå sitter på ett SJ-tåg. Och om man nu ändå har glömt Gombrowiczs Pornografi hemma på nattduksbordet…

…så kan man väl lika gärna försöka underhålla er.

Ni såg ju att Robbie Keane äntligen fick göra sitt första och andra ligamål för Liverpool. Men veckans nyhet från Merseyside handlar om en gammal vana.

Liverpool är en ny stad nu, kulturhuvudstad med ett Tate Modern, fräscha fasader, shoppingcenter i världsklass.
Men den gamla fina mytbilden av scouser-världen har sina försvarare, den också.

Ni vet: Liverpoolbor är dockers, arbetslösa, kriminella eller alltihop samtidigt. Fördomarna hörs fortfarande i läktarsånger om ”it could be worse, you could be Scouse, eating rats in your council house” eller ”sign on, sign on – and you’ll never get a job”.

Och, ja, om man nu inte lyssnar på läktarsånger så läser man tidningen.

Nu har det nämligen hänt igen, för sjunde gången på två år – att en Liverpoolspelare har inbrott i sin villa medan han är iväg och spelar match.

Jerzy Dudek var först, direkt efter att han ordnat Champions League-titeln (juni 2006), sen följde Daniel Agger och Peter Crouch under en intensiv vecka (september 2006). Pepe Reina fick inbrott samma kväll som han straffräddade Pool till CL-final (maj 2007), Dirk Kuyt och Steven Gerrard åkte dit förra vintern.

Den här veckan var så turen kommen till Lucas Leivas.

Inbrotten har sett lite olika ut, Steven Gerrards fru var till exempel hemma när rånarna slog till, vilket gjorde alltihop ännu mer otäckt. Men om ni vill ha en hyfsad bild av en proffsspelares materielle liv räcker det en bit med att kika på vad som, bland annat, försvann från Dudeks hus den där kvällen för två år sen:

1 Champions League-medalj.

Över 100 målvaktströjor han bytt till sig.

Tio par målvaktshandskar med Dudeks namn på.

Medaljer från Uefas Supercup, Ligacupen med mera.

Exklusiva fotografier från Champions League.

En liten plasma-tv.

En exklusiv Liverpool-tröja, numrear 1/10 000.

Två guldringar.

En Franck Muller-klocka, med inskriptionen ”Champions League-mästare”. En av 36 stycken som tillverkats.

En Rolex-klocka med låda, värd 40 000 kronor.

En Cartier-klocka med inskriptionen ”Hollands fotbollsförbund 100 år”.

En Amiga-klocka i guld.

En Gucci-klocka.

En svart Porsche Carrera (med polska reg-skyltar) värd 900 000 kronor.

/Simon Bank

Ska man ta och försöka komma ikapp då? Lång, stor, händelserik fotbollsdag igår. I den tidiga spanska kvällsmatchen sänkte Pipita Higuaín gästande Málaga på egen hand med bisarra ett, två, tre och fyra mål.
Samuel Eto´o såg målen på tv i Camp Nous katakomber och undrade – är det där allt han kan göra? Ta hela 70 minuter på sig? Behöva två straffar? Nej, Eto´o gick in och gjorde mål i 12:e, 30:e, 43:e, och 44:e minuterna. Fyra spelmål på 32 minuter. Får duga.

Inte för att det spelade så stor roll, men Henok Goitom gjorde 90 minuter för gästerna. Och när vi ändå samlar ihop de spanska trådarna vill jag visa upp när Eliseu försökte kopiera Kurre Hamrin på Bernabéu. Och både misslyckades och lyckades.

Okej, dags att dra upp till England. 20-årige fransmannen Samir Nasri och 18-årige brassen Rafael hade en ynglingashoot-out i bjässebataljen på Emirates.

Men har inte England några egna ungdomar som presterar då? Jodå, 18-årige Freddy Sears var med och passade fram till 20-årige Jack Collison – och eftersom det var Scott Parker från Lambeth som stod för den sista klacken så var dagens vackraste Premier League-mål var en ren East End-produkt, stöpt i West Hams vidunderliga ungdomsakademi.

Närmaste utmanare var bisarrt nog en högerback från Salamanca. Álvaro Arbeloa gjorde sitt andra Premier League-mål med stil.

Cicinhos spritt, språngande självmål har ni redan hört om. På den här sidans nedre video så ser ni det också.

Om vi drar runt resten av Europa hittar vi fina distansskott uppe i Polen, och på båda sidor av gränsen mellan Turkiet och Grekland.

Och när vi ändå är i Grekland kan vi konstatera att Zlatan Muslimovic fortsätter att göra mål för PAOK. Och när vi ändå är inne på svenskar kan vi glädjas åt att Kim Källström både fick starta på mittfältet, och låg bakom Freds segermål nere i Monaco.

Andreas Isaksson? Njae, PSV:s katastrofsäsong fortsätter – och även om det är väl hårt att klandra honom för  NEC:s segermål så är det väl bara att erkänna att han inte direkt kommer rätt på den här hörnan.

/Erik Niva

På väg till ett guldkalas i Gävl… nä, Halmstad förstås.

Det ska verkligen bli roligt. Som det ofta är när något händer för allra första gången. Historien kommer att sitta på läktaren på Örjans vall och titta åt alla håll samtidigt när Kalmar FF vinner sitt allra första SM-guld.

Fint.

Och på tåget ner roar jag mig med lite analytiskt juryarbete.
Sedan ett par år tillbaka är jag med i juryn som utser Tuttosports Golden Boy, ett pris som går till den bäste Europabaserade U21-spelaren.

Vi gör ett bra jobb. Faktiskt.
De fem senaste åren har priset gått till van der Vaart, Rooney, Messi, Fábregas och Agüero – alla fem är i år nominerade bland de 30 som kan få Golden Boys storebror Ballon d’Or.

I tolkningen av priset ingår att den som fått priset tidigare ytterst sällan kan få det igen. Med den vetskapen kan ni roa er med att leka skuggjury på egen hand.

Kort och gott: Vem är 2008 års bäste av alla som fötts efter 1/1 1988?

Balotelli? Pato? Krkic? Walcott? Anderson? Pjanic? Kroos?

Your votes, please.

/Simon Bank

Arme Cicinho. Hans självmål kommer att vara med på topplistan med de snyggaste – och bittraste – när säsongen summeras.
Arma Roma, säger jag också, utan att vara romanista. Men den som såg Spallettis ansikte efteråt vet hur en jagad man ser ut.

Samtidigt är Bologna lika illa, ja rentav värre, ute, även om det blir mer turbulens kring en klubb som Roma. För Mihajlovic var det viktigt att inte inleda med en förlust i nya tränarrollen.

Francesco Totti lämnade Dall’Ara med bistert ansikte. Hans mål var värt ett bättre öde. För mig, som bodde i Rom då stadens söner, en från varje läger, Totti och Nesta, var Italiens hetaste spelare, är det extra ljuvt att bli påmind om Tottis storhet när han gör mål som det i går.
http://www.youtube.com/watch?v=-l6IC0LT1TA&feature=related
För en laziale som undertecknad, om än rätt ljum, så är ovanstående länk inga ljuva minnen direkt, men ett minne från just den tiden så det får vara med, man måste kunna vara storstint.
Totti ”Vi ho purgato ancora” (ung. Jag har straffat/tystat er igen) när han gör 3-1 i derbyt mot Lazio i april 1999 då Svennis var tränare. Lazio jagade ligatiteln men Roma vann det slaget om huvudstaden och bidrog till att stoppa Lazio.

Först året efter fick Sven-Göran Eriksson leda de ljusblå till scudetton.
http://www.youtube.com/watch?v=H4LZ5LP4HqE&feature=related
Nesta, Nedved, Mancini…
Där var ju även dramat med väntan på Juventus regnblöta match mot Perugia. Matchen som Collina beslöt skulle spelas klart. Collina som senare avslöjade att han var laziale…
Nåja, efter Calciopoli vet vi ju att även Juventus haft rätt god hand om domarna.
Juventus hade för övrigt, just våren 2000, ju precis i en av omgångarna före vunnit med 1-0 mot Parma efter att Fabio Cannavaro, då i Parma, nickat in en hörna som De Santis dömt bort. TV-bilderna visade att det var felaktigt och fansen rasade inför sista omgången.
Och ja, det var De Santis som stängdes av från sitt domarjobb efter Calciopoli…

Året efter Lazios vinst var det i alla fall Romas tur, som ni minns. Fina bilder, titta noga på vilka du ser i vimlet. Och Gud så ung Capello var!
htp://www.youtube.com/watch?v=W1DuMVbyY7s

I övrigt, om vi går tillbaka till nutid, så är det dåligt att Canal Plus kommentator, som annars gjorde en utmärkt match, inte vet hur man uttalar Bernacci (bernatci, inte bernaki, som han sa. För det uttalet krävs ett h före i).  Eller så slant han bara på tungan, om än två gånger.
Jag gör också fel ibland på olika saker, det gör vi alla. Alla måste dessutom verkligen inte kunna alla språk, men som kommentator får man se till att veta hur namnen uttalas. Eftersom han säger Panucci korrekt undrar jag också vilken konsekvens han tillämpar…
Petitesser kan tyckas, men det här är något som jag då och då får mejl av från folk som följer den italienska ligan och som tycker att det här är nonchalant av kommentatorerna, att man tar den engelska ligan på ett större allvar.

/Jennifer

Samir Nasri räddar livet på the Arsenal, så det kan väl passa bra att uppmärksamma en annan immigrantgrabb från Marseille.

Har ni hört om Santos Mirasierra?

Han är en av de centrala supportergestalterna på Stade Vélodrome i Marseille, enligt organisationen Fare (Football Against Racism in Europe) har han varit en av de drivande krafterna i arbetet mot rasism och diskriminering på fotbollsläktarna i Frankrike.

Men när OM spelar i Grenoble i kväll är inte Santos Mirasierra där. Han sitter fast i ett fängelse i Madrid.

När OM var i Madrid för att spela mot Atlético i Champions League bestämde sig den lokala polisen för att försöka ta ner en banderoll som pryddes av en dödskalle. Har ni varit på Marseille-matcher så har ni säkert sett den.

Det blev som det blev, rörigt och bråkigt på läktaren. Saker kastades, en polis fick sys med sju stygn och Santos Mirasierra greps. Han har ingen kriminell bakgrund, och enligt ett enigt franskt fotbollsetablissemang fanns det inget skäl att frihetsberöva honom.

Men nu har han suttit fast i Spanien i snart sex veckor, och åklagaren har yrkat på ett åttaårigt fängelsestraff.

Tre saker är intressanta med fallet.

Det första är Santos Mirasierras historia, att han av bland annat Fare ses som en positiv supporterkraft.

Det andra är att Olympique Marseille mangrant, från spelare till styrelse till fans, tagit ställning för honom. Det har varit läktarprotester, officiella protester, till och med hiphop-låtar som spelats in med budskapet ”Libérez Santos”. Till och med Uefa har ifrågasatt polisens agerande. Santos är alltså, som Le Monde konstaterar, huligan i Spanien – men offer i Frankrike.

Det tredje, och kanske mest intressanta, är att spansk polis har en – ska vi säga – rätt pressad historia när det gäller internationella matcher.

Bara de senaste åren har såväl Tottenhams som Boltons supportrar fått stryk av polis i Sevilla respektive Madrid. Och i båda fallen slöt klubbarna upp bakom fansen, mot polisen, eftersom de ansåg att ordningsmakten både legat bakom oroligheterna och använt övervåld.

Vad händer när de som skyddar är de som begår övergrepp?
Det återstår att se, men när Marseille spelar i kväll kommer ni att höra ropen om en spansk-fransk kille som riskerar åtta års fängelse för ett brott som bara polisen sett.

Jag kommer att följa bevisningen med stort intresse. Liksom returmatchen i Marseille den 9 december.

/Simon Bank

Arsenal–United på ingång, Premier League-erans klassikermöte är bara ett par timmar bort.

För the Arsenal är det alltså lika mycket krismatch som möjlighet.

Varför?

Tja, man kan förklara det med projektets skavanker, med bristen på tung ryggrad och ledarkaraktärer. Man kan vidröra det dystopiska perspektivet och fråga sig vad som händer med spelare som Cesc Fabregas om det blir en säsong till utan pokaler.

Men man kan också säga det med siffror.

Under 2000-talet har inget mästarlag förlorat mer än fem matcher mot mitten- och bottenlag (lag utanför topp-fyra, för enkelhetens skull). Arsenal har redan förlorat mot Fulham, Hull och Stoke – och de möter i sina fyra kommande matcher Manchester United, Villa, Man City och Chelsea.

Där är det skarpa läget konkretiserat.

Och så siffrorna, då. Här är antalet matcher mot mitten- och bottenlag som mästarna förlorat de senaste nio åren:

2000: United 3 (Chelsea, Tottenham, Newcastle)
2001: United 2 (So’ton, Derby)
2002: Arsenal 2 (Leeds, Charlton)
2003: United 5 (Bolton, Leeds, City, Blackburn, Boro)
2004: Arsenal 0
2005: Chelsea 1 (City)
2006: Chelsea 4 (Boro, Fulham, Blackburn, Newcastle)
2007: United 3 (West Ham, Pompey, West Ham)
2008: United 4 (City, Bolton, West Ham, City)

/Simon Bank

Underbart är kort och en av de diskussioner som klipptes bort i Laul Calling på grund av tidsbrist var den inför Arsenal-Manchester United. Vi fokuserade, förstås, på Arsenals problem och diskuterade hit och dit om vacker fotboll kontra deras problem med att spela fysiskt och cyniskt när det krävs.

Man kan tycka en massa om detta och när Arsenal gnäller över att motståndarna spelar fult, både bildligt och bokstavligt, blir det bara löjligt. Jag kan också se vad folk retar sig på hos Wenger, den arrogante, intellektuell fransosen.

Men ingen kan samtidigt ta ifrån honom vad han uträttat med Arsenal, hur sklicklig han varit på att fånga och sälja spelare i rätt tid, rentav rätt ögonblick, och att det är oerhört viktigt och roligt med lag som vill spela vacker fotboll.

Så många goda stunder Arsenal bjöd på mig under åren i London, då fortfarande på kära gamla luggslitna Highbury.
Men, även på senare år, har det varit ljuvligt ibland:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article1080692.ab

Vem som vinner i helgen? Well, då det mesta talar för Manchester United så blir det väl just därför Arsenal. Ska bli härligt att bänka sig framför, hur som helst.
Och så Inter-Udinese på söndag, inte fel den heller. Valde den framför HBK-Kalmar, känns lite kallt i och med att det, i princip, mer eller mindre är avgjort.
Samtidigt är det aldrig fel, i och för sig, att komma hem till Örjans Vall. Min barndoms allsvenska arena och kanske allsvenskans vackraste.
Men liksom Highbury lär den också snart vara fotbollshistoria.

/Jennifer

PS: Och ni behöver inte mejla eller kommentera något om formuleringen kring Vintergatan  i krönikan som jag länkar till ovan. Den ger inte stora A i astronomi. Men man lär sig hela tiden. Och tänka sig att som barn var astronaut drömyrket för mig…

För alla sunda människor närmar sig arbetsveckan sitt slut, så jag tänkte ta tillfället i akt att väcka en tanke.

Det är aldrig för sent att byta jobb.

Bevisföremål 1A: Lilian Laslandes, 37.

Han är, som bekant, en av få fotbollsspelare i världen som är så oestetiska att motståndarna till och från sett sig tvingade att rätta till hans utseende.
Laslandes gjorde ett knippe landskamper för Frankrike, han blev mästare med Bordeaux (1999) och Auxerre (1996), och var den där sortens nyttig anfallare som alltid bidrog med mycket arbete och lite mål.

Jag följde honom en hel del förra vintern, när han avslutade karriären i Nice. Publiken gillade honom, för att han slet hårt och för att hans namn passade så fint till We Will Rock You (Lil-ian, Lil-ian Laslandes!).

Så tog karriären slut, och trots en del bud från Mellanöstern bestämde sig Laslandes för att söka sig något nytt på hemmaplan.
I dag kom beskedet – Lilian Laslandes är klar för Girondins de Bordeaux.

I handboll.

Efter ett par månaders träning har klubben gett honom ett kontrakt. Jag kan föreställa mig att han är rätt bra.

Själv funderar jag på att släppa det här med journalistiken och ge mig på fribrottning i stället.

/Simon Bank