En ny mild dag i Milano och jag börjar med att lägga ut utlovade länk från i fredags;
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article3564214.ab

Gårdagskvällen blev precis så bra som en ledig kväll i Milano kan bli. Gick från lite trött och betänksam till att känna livet i mig, utan att det egentligen hände något särskilt. Trevligt och precis som förr bara.
Började med en aperitivo på baren i hörnet på Via Moscova, strax intill redaktionen, med tre killkompisar från Corriere della Sera, som sitter i samma byggnad som Gazzettan. Trots kvällstimmen var det så varmt att man kunde stå ute och smutta på Negronin och prata finanskris, Inter och journalistik kryddat med lite simpelt skvaller.

Så tvingades de till sist återvända till plikten och jobbet medan jag stod kvar en stund och hamnade i samspråk med barägaren och en kille som visade sig vara Fabio Macellari, tidigare spelar i Inter, Cagliari, Lecce och Bologna och som nosat på Gli Azzurri. Han var med om när Helsingborg slog ut Inter ut ur CL och vi pratade en stund om det och sen om dagens Inter, en viss Zlatan och den då stundanden matchen nere i Rom.
En match som jag senare såg i sällskap av goda vänner  och tortelloni al chianti med Zlatans mål och spel som superb smakhöjare.

Nu är det dags att ta sig an Milano  innan Miss Modin landar och vi ska börja jobba.

/Jen

Lång dags färd, och allt det där.

Tillbringade dagen i Canal Plus-studion. Supersöndag, med Nora Strandberg, Peter Henriksson, Tomas Nordahl och Marcus Birro.

Det är lite märkligt med de där sofforna. Ibland klickar det mesta, ibland blir det bara otajmat och märkligt. Tv blir aldrig mitt hem, men vi trivdes förträffligt ihop i studion i dag.

Det är varje gång en ynnest och ett privilegium att lyssna till Tomas när han pratar om ”pappa” och det knappt ens sjunker in att det är GUNNAR han talar om. Den störste vi haft.
När kamerorna var av pratade vi journalistik, bloggar, nöjesjournalistik, mobbning, Italien, L’Assassino, Milan-skvaller, Rossi, Giacometti, Beckett, Barcelona, språk och så en hel del om surrealismens överlägsna mästare 2008:

Tottenham Hotspur Football Club.

Det är Disneyland nu. En komedi. Hur kan man slå sönder saker som redan är sönder?

Spurs kan.

De står på botten och gräver sig jävlar i mig neråt.

Om ni missade det: Efter den sämsta ligastarten sen 1912 skulle Spurs hämta hem lite glädje, harmoni och värdighet i Stoke. En klubb som spelar raggarfotboll och har en rödhårig Peter Crouch till Tottenhamsupporter (Dave Kitson) på topp.

Vi kan berätta hur det gick för Spurs backar, så får ni en bild av matchen:
•En kom inte till spel och kan tvingas att sluta (Ledley King).
•En blev utvisad efter en kvart, och orsakade en Stoke-straff (Gareth Bale).
•En blev halvt ihjälslagen av sin egen målvakt, och vårdades med syrgas inne på planen (Vedran Corluka).
•En till blev utvisad (Michael Dawson).
•En till orsakade en straff (Jonathan Woodgate).

2–1 till Stoke efter elva minuters stopptid och en redan klassisk straffmiss – historiens sämsta säsongsöppning för Tottenham.
Vi fick inte så mycket tid över till förklaringar, men så var det också en match som spottade på alla förklaringsmodeller. Ett skämt. En slapstickfilm.

Om tiden funnits hade jag pratat om hur Spurs hamnade efter när Premier League-eran var nyfödd, att en svag ledning stod och såg på när Arsenal blev ett världslag – och att det är oerhört svårt att ta igen det försprånget.

Chelsea hoppade i kön tack vare rubel. Tottenham har stått längst fram i kön av utmanarna. Och hur lyckas man med det? Man ser till att ha ett bra lag, och så satsar man på att förstärka det med världsspelare eller potentiella världsspelare.

Spurs hade ett bra lag i fjol och i förfjol. Visst, det saknades en vänsterspelare, en Hard Man på mittfältet och en målvakt – men en uppsjö briljanta anfallare kompenserade det. Defoe, Berbatov, Robbie Keane.

Damien Comolli, sportchef och talangnäsa, skulle se till att nästa steg togs. Han satsade på briljans, på spetsspelare. Luka Modric hade varit en fantastisk spelare i ett fungerande lag. Giovani också om ett par år. Bentley har talang. Corluka är seg, men kapabel.

Men de kom till ett lag som sålt inte bara sina briljanta anfallare, utan också en hel hoper halvdana men trygga Premier League-spelare. Åtta av fjorton som spelade Ligacupfinalen har lämnat klubben. På ett par månader!

Mot Stoke var Jermaine Jenas lagkapten. Jenas. En kille som knappt klarar att ta ansvar för sin egen tandborste utan att bryta ihop. Men, det ska sägas, i teorin är han en fantastisk spelare som kan göra nästan vad som helst.

Stoke–Tottenham 2–1.

Sen gick jag hem, satsade 30 kronor på 4–0 till Inter och såg Roma falla i bitar.

Och snart är det måndag.

/Simon Bank

Senast jag såg Roma live var i Manchester för ett och ett halvt år sedan. 7-1 blev det.

Efter 0-4 på Olimpico funderar jag nu på om jag ska vara skonsam mot de rödgula och ge mig själv ett Roma-embargo – men bestämmer mig för att avstå. Deras fans är nämligen alldeles för bra för att jag ska kunna hålla mig borta.

På Old Trafford sjöng de ”RomaRomaRoma” så att ljudet fyllde hela arenan, och då hade Man United precis gjort sitt sjätte mål. I kväll så lät Curva Sud aldrig högre än då den dundrade iväg en fem minuter lång ”Que sera, sera” vid 0-4.

Bland Europas bästa fans.
***
På grund av annorlunda omständigheter såg jag matchen från vanlig åskådarplats, snarare än från pressläktaren.

Den här gången var platsen så pass bra att skillnaden var rätt obetydlig, men en grej fascinerade mig. Min biljett hade distribuerats av ett av de här företagen som sysslar med idrottsresor, vilket innebar att jag hamnade mitt i Olimpicos förmodligen märkligaste sektion.

Mitt sällskap var långt ifrån unikt. På den här sektionen talades betydligt mer svenska än italienska. Där var de blågula landslagströjorna minst lika många som de rödgula Roma-tröjorna, och där stod folk och jublade när Zlatan sprang in sina mål.

Jag har svårt att ha några rätt-eller-fel-åsikter om detta – utan nöjer mig med att stilla konstatera att ”Fotbollsturism” är ett ord som borde in i nästa upplaga av SAOL.
***
”Ibra”? Resonemanget får ni i tidningen – eller på länken som säker finns här bredvid någonstans, snikna gnidare – målen får ni här och här.

/Erik Niva

Söndag eftermiddag, flödande oktobersol mot mitt hotellrums fönster,  inne i rummets skuggor Napoli som hyllas på min tv i RAI Sport medan Panucci, tre zapp bort, intervjuas i Canale 5, i ett underhållningsprogram.

Neapel och Juventus, ja, apropå hyllningarna och en viss ung man som gjorde debut för Juventus.
”Ha una bella testa”. Han har ett vackert huvud, alltså en bra personlighet.
Så säger Claudio Ranieri om Albin Ekdal. Jag förde ett resonemang kring detta redan i  inspelningen av senaste Laul Calling där jag deltog på länk då jag inte kunde vara med i studion. Jag pratade också  om hur högt Mellberg står i kurs hos Ranieri.Men tyvärr är programtiden begränsad, det klipptes bort.
Just beträffade den biten föredrar jag morgonsoffan i SVT där vi kör direktsändning och man vet att det man säger, det kommer med. Vi har en kvart och kör kort, komprimerat och konkret.
Nå, med tanke på att Ekdal gjorde debut i går kändes Ranieris ord extra intressanta.
Jag är inte förvånad. Alla hemma i Bromma, med BP-koll, säger ju dessutom samma sak. Därmed inte på något sätt sagt att Ekdal är en man (yngling) för Juves startelva än, men varje inhopp är förstås ett viktigt steg på vägen.

Juventus åkte dock på en ny förlust, mot Napoli, och kommer allt annat än stärkta i självförtroendet mot Real Madrid i övermorgon. Ligan är dock en sak, CL en annan och spanska lag har historiskt haft svårt att slå Juve på hemmaplan. Ja, inte bara spanska lag för den delen…
Själv har jag i alla fall fått ackreditering, fick beskedet av Juves pressavdelning i går. Ibland lönar det sig att vara besvärlig och inte ge sig. Eller, vad säger jag? Ibland? Alltid.

Den andra goda nyheten är att Jenny Modin kommer ner i morgon för att göra web-tv.  Även om jag har många vänner här och dessutom själv är här för att jobba, inte roa mig, så är det inspirerande att miss Modin kommer. Vi kan göra bra jobb och det är roligt med någon som kan bidra till att jag ser min italienska vardag med nya, hungriga  ögon.

Det kan behövas. Själv sitter jag i skrivande stund på det hotell där jag bor i Milano då jag inte bor hos vänner. Första gången jag övernattade här var våren 2002 och om jag blir sömnlös i natt kan jag ju ligga en stund och fundera på hur många nätter jag sovit här totalt. Hur som helst är det ett bra hotell, i trendiga Brera-området. Centralt och bara ett inkast från Gazzetta dello Sports redaktion dit jag nu ska gå om en stund. Simon Bank är bara en av alla kollegor jag introducerat till detta hotell och jag minns att vi sen frossade loss i just Brera, med shopping och italiensk lunch.

Annars är Milano som vanligt. Taxifärd från Linate där jag aldrig kan landa utan att minnas flygolyckan som jag hårdbevakade hela hösten för exakt sju år sen.
Slarv och vanskötsel och sen är allt för sent; 118 döda och sju år av sorg, en sorg som aldrig tar slut, för de som blev kvar.

Nu: Viale Corsica in mot stan, de brandgula spårvagnarna, solglasögonprydda, söndagsflanerande milanesi, de välbekanta reklamskyltarna, musiken på radion, barerna, gathörnen, piazzorna, alla fulla av mina minnen av möten med kollegor, intervjuobjekt, vänner, män.
Såg Eriks ord om trattorior och liknande, men sådan uppenbara turistfällor har aldrig varit mitt Italien. Visa mig en gatumusikant och jag håller för öronen. För mig är Italien fotbollprogrammen som nu går på min hotell-tv, lukten av en viss sorts rengöringsmedel, det speciella diset över Milano soliga höstdagar som denna, den vassa dialekten hos baristan där jag tar två små kaffe på raken, i uppvärmd kopp, som sig bör.

Det är lustigt hur man aldrig riktigt är i fas med livet. När cheferna säger ”du får vara hur mycket i Italien som du vill i höst och vinter” så är det ett underbart erbjudande i teorin och omöjligt för mig i praktiken att nappa på. Som att få en stor portion tiramisu men sitta med munkavel. Hade det kommit för sju, åtta år sen däremot när man var fågelfri… Nå, jag är så nöjd som det är, men just bara fascinerad av att erbjudanden, vad de än gälla månde, nästan aldrig kommer när man vill ha dem eller kan ta dem.

Som tur är har vi Niva som snart är i dateline-klass med Andreo Unosoli (en historia för nästa blogginlägg) men som dock i motsats till Unosoli verkligen existerar och är på plats.
Att Erik är i min gamla hemstad Rom, dit jag som sagt tyvärr inte hann åka i denna omgång, gör i alla fall att jag har en ledig kväll i Milano. Få se vad det blir av den, börjar i alla fall med ett besök på redaktionen och slutar gärna med gnocchi (uttalas njokki, inte gnotchi som många svenskar säger, sagt i all välmening) på Pizzeria al Teatro om någon har tid att hänga på. Annars får jag dra med Jenny dit i morgon kväll.

/Jen

Får lov att bli en snabb genomdragning den här gången. Mest sevärt igår var när succéegyptiern Amir Zaki och Dirk Kuyt tävlade i akrobatiska volleys på Anfield.

Alla ser ju att Zaki vann kampen klart – men samtidigt går det inte att blunda ifrån att det var Kuyts mål gav tre poäng.

Chelsea gjorde fem på Teeside, och vi kommer att minnas ännu ett av de här långskotten som Juliano Beletti har förmågan att trolla fram.

Spanien? Precis som vanligt gjorde Real Madrid mål efter bara några sekunder på Calderon, men det var inte det som var det anmärkningsvärda. Det var i stället att Ruud van Nistelrooy gjorde mål från utanför straffområdeslinjen.

I Man United tog det fem säsonger och 137 mål innan han lyckades med detsamma. Jag hittar inte någon länk på det målet från The Valley –  det var rätt fult i alla fall – men jag hittar en gammal holländsk rackare som bevisar att Van Nistelrooy faktiskt har förmågan att göra vackra långdistansmål också.

En snabb liten uppvisning i bollkontroll och dribblingsförmåga, till sist. Yoann Gourcuffs glödheta formperiod fortsätter.

/Erik Niva

Position?

Latitud: 41,54 grader, nord.
Longitud: 12,129 grader, ost.

Och det innebär alltså… Rom. Är nere med ett gäng glada laxar som briljerat i Aftonbladets Drömelvan-tävling, och ska bland annat se Roma-Inter i morgon.

Det var ju inte så att jag spelade harpa när klockan ringde klockan fem i morse, men nu när jag väl sitter här en tvärgata från Termini-stationen och det är 23 soliga grader varmt så känns det… helt okej ändå.

Trattorior, tavernor och Trastevere-romantik får ni fullt tillräckligt med ändå – både på den här bloggen och i ett medie-Sverige översvämmat av Italien-missionärer – och eftersom jag precis bara kommit fram väntar jag lite med att pälsa på mig den där röd-grön-vita peruken.

Det var ju inte så att jag jojkade över den där mellanlandningen i München heller, men det gav mig i alla fall chansen att köpa det senaste numret av Europas kanske bästa fotbollsmagasin, 11 Freunde.

I det konstateras det att Per Nilsson vann när sensationsalget Hoffenheim höll en intern fäktningsturnering för att bättra på fotarbetet.
– Det här är en idrottsform som kräver taktik. Du måste tänka mycket, förklarar Bergeforsens Beckenbauer.

I övrigt noterar jag ett reportage om Terek Groznyj som jag önskar att jag skrivit själv, en text om det tyska parlamentets eget fotbollslag ”Der Grünen Tulpe” – och att Rudi Völler äntligen talar ut om det där fylleslaget efter VM-semin 1986 som sägs ha kostat Västtyskland titeln.
– Det var Felix Magath, Thomas Berthold, Matthis Herget och jag, och vi hade all anledning. Efter matchen så satte vi oss förklädda i hotellobbyn och beställde champagne. Det höll på till tidiga morgonen, det stämmer. Ett bra party.
* Men finalen skulle ju spelas strax därefter?
– Dit var det ännu några dagar.
* Det var inte på grund av er fest som ni förlorade finalen 1986?
– Nej, vi var spelmässigt sämre i finalen, men bättre fysiskt. Argentinarna sjöng på sista versen, och hade vi tagit matchen till förlängning hade vi knutit ihop säcken. Det är jag rätt säker på.

Och hur ska då jag själv få ihop den här bångstyriga tysk-romerska säcken? Inga problem. Den gamle Roma-coachen Rudi Völler har nämligen själv varit i stan under veckan, bland annat siktad på ett café inte alls långt härifrån.
***
Middlesbrough-Chelsea, 0-5, varsågod och skölj.

Den blå maskinen tycks ostoppbar – en före detta målmaskin i rött har kört fast totalt. Såhär börjar en Independent-intervju med Afonso Alves i dag:
– Afonso Alves is supposed to be an unstoppable goal machine but when we meet on Teesside he looks about as mobile as Middlesbrough’s mascot, Roary the Lion, and less popular.

Det var tänkt som ett skämt, men ligger obehagligt nära sanningen. Rekorddyra Afonso har bara gjort ett mål den här säsongen, och fick bara 25 minuter från bänken idag.
***
Förresten, en handuppräckning – finns det någon enda engagerad fotbollssupporter därute som tycker att den här idiotiska idén om att Barcelona ska starta en MLS-gren är en tilltalande tanke?

Hojta till i så fall. Jag är genuint nyfiken.

/Erik Niva

Just det, en sak till.

I dag åker IFK Norrköping till Råsunda för att slita för sin överlevnad i det paradis vi alla känner som allsvenskan.

Skälen bakom deras prekära situation (jag tippade Peking näst sist och är lite besviken på dem) är förstås såväl många som komplicerade, och bara hälften av dem stavas ”Jingblad”.

Men okej, en grundläggande sak:
Anonyma Alkoholister har en definition av sinnessjukdom som lyder så här: ”Sinnessjukdom är när man gör samma sak om och om igen, och varje gång förväntar sig ett nytt resultat”.

Apropå inget alls.

/Simon Bank

PS. Just det. Rubriken. En referens till den alldeles ljuvliga, ljuvliga, ljuvliga filmen Me, You and Everyone We Know.

En dag, ett liv. Man kan verkligen vakna på sämre ställen än i Kalmar, särskilt när solen skiner in genom fönstret och man kan äta frukost utomhus.

Två matcher i allsvenskan i dag:
Kalmar FF–IFK Göteborg
AIK–IFK Norrköping

Båda matcherna ger oss goda skäl till djupare analyser – och visst är det just det ni vill ha, en bakismorgon som denna?

Vill ni statistikfrossa så har jag pornografi åt er i dagens tidning. Annars räcker det att konstatera att Kalmar alltså inte vunnit en allsvensk hemmamatch mot Blåvitt på mer än 30 år för att förstå att SM-racet kan ta ny fart i eftermiddag.

Och AIK?
AIK:s och 08-klubbarnas mediokra säsong är ju ett skäl så gott som något att fundera över varför huvudstäder generellt har det så svårt att lyckas i fotboll.
Rom har fem titlar i historien, London – med sin enorma ekonomiska makt – bara 18. Paris har PSG, Madrid är ett lysande undantag och Berlin…

…ja, vi kan väl titta närmare på Berlin?

I dag finns ju bara Hertha, döpt efter en ångbåt och konstant skvalpande runt i mitten av Bundesliga.

Genom historien har Berlin-klubbar både flyttats ner (Hertha, ekonomiska skäl) och flyttats upp av politiska anledningar. På 60-talet flyttades Tasmania 1900 upp enbart eftersom man tyckte att det verkligen behövdes ett Berlin-lag i ligan.

Hertha drar 45000 i snitt, vilket är ett hyfsat resultat i Bundesliga. Dieter Hoeness håller i klubben – precis som brorsan Uli håller i Bayern – och de har haft det jobbigt. På 80-talet var de nere i tredjeligan och vände, de har en vacker men inte särskilt funktionell arena, och berlinarna är inte så väldigt intresserade.

Skälet? Det kanske är lite av ett allmänt huvudstadsproblem – att många invånare är inflyttade, att demografin är spräcklig och i konstant förändring, att det är lika vanligt att snitt-berlinaren håller på Dortmund som att han gillar Hertha.

Hertha har bytt tränare i stort sett varje säsong på 2000-talet, men de har också fått ordning på ekonomin och blivit ett tryggt Bundesligalag igen. För ett par år sen spelade de till och med i Champions League. Och på sikt?
– Det tar tid att ändra saker, säger Dieter Hoeness.

Och medan vi funderar över det så kan vi kika närmare på hur det går för huvudstadslagen i resten av Europa.

Jag har spontanrankat, det kan finnas småfel i ordningen.

Gör nu inte slut på allt det roliga på en gång, bara.

EDIT: Jag ska be dubbelt om ursäkt. Efter att jag utnämnt Glasgow till skotsk huvudstad och flyttat Turkiets maktsäte från Ankara till istanbul har världens börser gått ner 12,3 procent, trots att det är lördag. Jag vill på detta sätt tacka läsekretsen och säga toda lecha till den intellektuelle och tekniske giganten Eric F.

Estland:
1. Levada
2. Flora
3. TVMK

Rumänien:
1. Dinamo
2. Steaua
11. Rapid

England:
1. Chelsea
4. Arsenal
6. West Ham
17. Fulham
20. Tottenham

Bulgarien:
1. CSKA Sofia
3. Levski Sofia
6. Lokomotiv Sofia
7. Slavia Sofia

Ryssland:
2. CSKA
3. Dinamo
7. Spartak
8. Lokomotiv
9. FK Moskva
12. FK Saturn
 
Polen:
1. Polonia
2. Legia

Albanien:
1. KF Tirana
3. Dinamo Tirana
11. Partizani Tirana

Österrike:
1. Austria Wien
3. Rapid Wien

Grekland:
1. Olympiakos
5. Panathinaikos
7. AEK
11. Panionios

Kroatien:
1. Dinamo Zagreb
5. NK Zagreb

Italien:
1. Lazio
14. Roma

Belgien:
1. Anderlecht

Ukraina:
1. Dynamo Kiev

Danmark:
2. FC Köpenhamn
3. Bröndby

Ungern:
4. Vasas
9. MTK
11. Honved
15. Rákospalotai

Spanien:
5. Real Madrid
7. Atlético Madrid
8. Getafe

Turkiet:
8. BB Ankaraspor
9. Gençlerbirliği
14. Ankaragücü
15. Hacettepe S.K.

Skottland:
4. Hibs
5. Hearts

Finland:
3. HJK

Portugal:
5. Benfica
6. Sporting
14. Belenenses

Sverige:
6. Djurgården
7. Hammarby
10. AIK

Slovakien:
3. Slovan
9. Artmedia

Norge:
7. Lyn
9. Vålerenga

Schweiz:
5. Young Boys

Tyskland:
8. Hertha Berlin

Holland:
10. Ajax

Frankrike:
11. PSG

/Simon Bank

Upp i svinottan, ut till Arlanda, ombord på ett plan och ut till nästa, spännande anhalt i den stora fotbollsvärlden.

Ja, Kalmar, dådå.

Nu sitter jag med en kvart över och lite dåligt bloggsamvete. Så vad ska vi snacka om, tycker ni?

I brist på annat kan jag ju alltid ta upp ett Niva-spår från i går – bristen på en Martin Palermo i argentinska landslaget.

Albiceleste står ju utan tränare sen ett par timmar, efter att Alfio Basile slutat på grund av ”personliga skäl” (som 0–1 mot Chile, personligt så det förslår).

Hade Martin Palermo kunnat lösa det? Nja, medan vi funderar kan vi återigen avnjuta den match som kommer att låta Palermos namn leva vidare in i evigheten:

Argentina–Colombia 0–3, Copa América 1999.
Argentina får tre straffar i matchen, i den femte, 76:e och 90:e minuten – och med en Tottisk envishet slår Martin Palermo alla tre.

Och plötsligt är det inte hans frisyr man lägger märke till längre.

/Simon Bank

Äntligen dags för en liten Italien-tripp.
Fick i går ett mejl från en läsare vid namn Janne, i och för sig trevligt och även med beröm i, men han undrade varför jag skriver så mycket om bara Italien, då jag ju bott och jobbat även i andra länder och följt andra ligor.
Svar: för att det är min specialitet och det tidningen vill att jag gör.
Men jag ser även bortom den italienska horisonten. Som i Nedslagen och på min sida på fredagar. Länk kommer senare till dagens.

Nåväl, nu bär det i alla fall av till Milano och Turin. Ser fram emot att dyka ner i min gamla italienska vardag, träffa alla vännerna och så, inte minst, se superb fotboll.
Skulle först till Rom också, för Roma-inter söndag kväll, men valde sen att bara åka direkt till Milano, hinner inte med Rom i denna sväng. Det blir italiensk tv på Via Solferino på söndag kväll i stället.
Apropå Roma-Inter, ni minns väl nedanstående:

http://www.youtube.com/watch?v=8Ugd3KkEWXA&NR=1.

Mer om Roma-Inter och annat italienskt, i morgondagens tidning, i Europa Calling på papper.

Nu hoppas jag bara att det löser sig med ackreditering till Juventus-Real Madrid. Har haft intensiv kontakt med Juves pressavdelning. Ackrediteringen är ju journalistens biljett till pressläktaren och det som ger access till mixad zon och presskonferenser efteråt.
Eftersom Juve just nu inte är på Stadio delle Alpi (ska bli skönt när allt är klart) har man bara Turins Olympiastadion som bekant och pressläktaren där är liten.
När sen Uefa-folket väller in tar de många platser.
Lägg därtill att de spanska journalisterna är otaliga. Så de har det svettigt på Juves presskontor nu med att fördela platserna…
Pratade med mina italienska kollegor och de har fått färre platser än vanligt. Vi är glada om vi får en, har aldrig hänt mig förr att jag inte fått någon.
Jo, en gång vid ett Rom-derby, men då var det mitt eget fel, var för sent ute.

/Jennifer