Medan Erik Niva ägnar sig åt körpredikandet och de mjuka värdena – ska vi ta och studera tabellernas hårda verklighet lite?

Ja, inte de gamla vanliga, de kan ni ju redan. Men om vi ser till att jämna ut spelplanen en smula?

Även om Simon Kupers och Stefan Szymanskis teorier om lönebudget som den enskilt viktigaste framgångsaspekten i en klubbs anatomi har fått mothugg lite här och var så kan vi nog utgå ifrån att den hur som helst är en av de allra mest centrala.

Klubbar som betalar högre löner får bättre spelare och når bättre resultat. Enkelt. Men i veckan gick tyska Die Zeit ut med en omräknad Bundesliga-tabell där de undersökte hur mycket klubbarna egentligen betalat per mål. Freiburg var effektivast, före Augsburg. Dortmund betalade i snitt nästan åtta miljoner kronor mindre per mål jämfört med toppkonkurrenten Bayern München.

Nu är det ju inte mål som är viktigast i fotboll, utan poäng. Och nu är det ju inte bara Bundesliga vi är nyfikna på.

Så om vi går vidare med de relativt pålitliga siffrorna (fcbusiness.co.uk, ESPN, Gazzetta dello Sport, Zeit) från Italien och England och Tyskland och räknar om tabellerna utifrån spenderad lönekrona per poäng – var landar vi då?

Jo, här någonstans:

Bundesliga:

12. Freiburg (13,5 miljoner euro/40 poäng) 0,34 miljoner euro/poäng.
14. Augsburg (15,5/38) 0,41
4. M’Gladbach (27,5/60) 0,46
10. Nürnberg (20/42) 0,48
1. Dortmund (41/81) 0,5.
7. Hannover (27/48) 0,56
13. Mainz (23/39) 0,59
18. Kaiserslautern (15/23) 0,65
11. Hoffenheim (30/41) 0,73
5. Bayer Leverkusen (40/54) 0,74
16. Hertha Berlin (24,5/31) 0,79
17. Köln (27/30) 0,9
3. Schalke 04 (60/64) 0,94
6. Stuttgart (50/53) 0,94
9. Werder Bremen (40/42) 0,95
15. Hamburg (35/36) 0,97
8. Wolfsburg (50/44) 1,14
2. Bayern München (100/73) 1,37

Serie A:

12. Chievo (14,2 miljoner euro/46 poäng) 0,31 miljoner euro/poäng.
19. Novara (9,8/32) 0,31
3. Udinese (21,7/61) 0,36
18. Lecce (13,8/36) 0,38
10. Catania (18,6/48) 0,39
11. Atalanta (21,8/52) 0,42
8. Parma (23/53) 0,43
9. Bologna (23,7/51) 0,46
16. Cagliari (20/42) 0,48
14. Siena (23/44) 0,52
15. Palermo (26/43) 0,60
20. Cesena (14/22) 0,64
5. Napoli (41,2/58) 0,71
13. Fiorentina (37/45) 0,82
4. Lazio (50,2/59) 0,85
17. Genoa (36/39) 0,92
1. Juventus (100/81) 1,23
7. Roma (76,5/53) 1,44
2. Milan (160/77) 2,08
6. Inter (145/58) 2,5

Premier League:

13. Norwich (8 miljoner pund/44 poäng) 0,18 miljoner pund/poäng.
12. Swansea (8/44) 0,18
17. QPR (17/37) 0,46
10. WBA (23/47) 0,49
5. Newcastle (47/65) 0,72
9. Fulham (49/52) 0,94
15. Wigan (39/40) 0,98
4. Tottenham (67/66) 1,02
7. Everton (54/53) 1,02
14. Stoke (45/44) 1,02
11. Sunderland (54/45) 1,2
20. Wolves (30/25) 1,2
18. Bolton (46/35) 1,31
19. Blackburn (47/31) 1,52
2. Man United (132/86) 1,53
1. Man City (133/86) 1,55
3. Arsenal (111/67) 1,66
16. Aston Villa (80/38) 2,11
8. Liverpool (121/52) 2,33
6. Chelsea (174/61) 2,85

Slutsatser utifrån det? Tja, det intressantaste är ju att lokalisera klubbarna som hamnar högt respektive lågt både när det gäller placering i tabeller och placering när det gäller effektivitet per spenderad krona.

Det är ju inte så konstigt att miljardmonster som Chelsea eller Manchester City hamnar långt ner när det gäller effektivitet – men de får ju acceptabelt betalt för sina investeringar.

Men vi ser också att de bäst maximerande klubbarna den här säsongen är Newcastle, Swansea, Udinese, Parma, Borussia Mönchengladbach och Dortmund. Ska vi plocka fram ett enda stort föredöme så är det ju, här som annars, BvB.

Och i andra änden: Aston Villa, Blackburn, Roma, Genoa och Hamburg. Sämst? I alla avseenden dött lopp mellan HSV och Blackburn.

/Simon Bank

Det finns stunder då jag undrar ifall det är jag som är den konstiga och dom som är normala.

Häromdagen blev jag uppringd av ett par killar som skrev någon sorts universitetsuppsats om svensk fotbolls publikutveckling. De hade utgått från allsvenskans sviktande publiksiffror, och frågan om vad som gick för att motverka dem. Det var ambitiösa grabbar som pratat runt bland en hel del folk i fotbollens Sverige och fått ett ganska samstämmigt svar.

Nyckeln till den svenska fotbollspublikens framtid låg i kringarrangemangen.

En rad olika journalister och beslutsfattare hade uttalat sig – bland dem flera som gjort en poäng av att de minsann hade varit nere i Tyskland och studerat publikfenomenet där – och de hade alltså en och samma tolkning och framtidsanalys.

Kringarrangemang.

Alltså… Jag är visserligen en enkel grabb som aldrig studerat marknadsföringsmodeller på akademisk nivå, men jag har i alla fall varit på rätt många tusen fotbollsmatcher i mitt liv. Jag kan ärligt och uppriktigt säga att jag aldrig någonsin haft glädje av något enda kringarrangemang, och de har definitivt aldrig varit en faktor som påverkat beslutet att gå på matchen eller inte.

Inte heller tror jag att jag är ensam om det här.

Jag har ingen som helst aning om vad andra sett när de varit på fotboll i Tyskland, men själv har jag sett en publik som gått till Westfalenstadion, Volksparkstadion eller Rheinstadion just för att se på fotboll.

Gärna en bier och en bratwurst, givetvis, men inga hoppborgar, ingen ansiktsmålning och inga kändisar som drar fräckisar i en uppimpad konferenslokal halvtimmen före avspark.

I mina ögon är kringarrangemang faktiskt något som åstadkommer större skada än nytta, och som är en del av ett större och grundläggande feltänk.

I takt med att mindre ligor och fotbollsstäder i Europa utsatts för konkurrens från HDTV:ns alla Champions League- och Premier League-sändningar verkar folk som bestämmer fått för sig att lösningen ligger i att försöka återskapa soffupplevelsen på arenorna.

Bekvämare sittplatser. Närmare till snacksen. Fler och större storbildsskärmar. Mer tingel, mer tangel.

Jag tror verkligen att det är helt fel väg att gå. Ska vi lyckas locka folk till svenska arenor även i framtiden tror jag tvärtom på att särskilja livekonceptet från tv-upplevelsen. I det nakna allsvenska livet blir fotbollen aldrig mer högkvalitativ, stolstoppningen aldrig mjukare och popcornen aldrig mer microvarma än hemma i vardagsrummet – däremot kan stämningen bli högre, gemenskapen starkare och känslan av ett här och ett nu långt mycket mer påtaglig.

Anledningarna till att tiotusentals människor fortfarande går och ser på undermålig fotboll i Sverige eller Slovakien går inte att förstå genom att använda krass marknadslogik. De bottnar oftast i en högst irrationell och emotionell sak som stavas klubblojalitet.

Man går till Vallen och hejar på Brage eftersom det var det farmor och pappa gjorde, eftersom att man på ena eller andra sättet identifierar sig med klubben.

Det enda effektiva sättet jag känner till för att öka publiksiffror på sikt är att förstå den lojaliteten, att utgå ifrån den och uppmuntra den.

Sänk biljettpriset för barn och ungdomar så långt ner mot noll som det bara är möjligt. Gör allt som någonsin går för att skapa en bra stämning på arenorna. Bevara ståplats. Fokusera på fotbollen, och glöm den här vanföreställningen om att kringarrangemang på något sätt skulle leda mot frälsning.

Jag vägrar gå med på den här bilden av fotboll som en underhållningsindustri i mängden. De 35 000 människor som går och tittar på Fortuna Düsseldorfs hemmamatcher gör det inte av samma skäl som de som åker ut till Heron City en fredagskväll. Om de blir besvikna ena veckan väljer de ändå inte att se VfL Bochum helgen därefter.

Men – om vi nu får för oss att behandla fotbollspubliken som en biopublik finns naturligtvis risken att den på sikt börjar bete sig därefter. Och då lär alla som försöker märka hur lätt det är att locka med lågbudgetrullen från Trollhättan samtidigt som den nya blockbusterfilmen från Hollywood har premiär.

/Erik Niva

Hur mår ni? Okej? Bra. Det är ju det vi har fotbollen till, bland annat: att må bra.

Och om vi skulle få för oss att lista någon form av lyckomaximeringsindex, stapla upp de lyckligaste dagarna i fotbollshistorien – ja, då hade ju den här landat ganska högt upp på listan.

Inte idag – men den 10 maj 1987.

Idag för exakt 25 år sedan klädde sig en fattig stad i södra Italien i sina allra vackraste kläder, och väntade på att Luigi Pairetto skulle blåsa igång och av en fotbollsmatch som skulle göra alla Neapels elektriker, arbetslösa, taxichaufförer, fabriksarbetare, hemmafruar, småungar, halvkriminella, präster, bagare och bönder till världens lyckligaste människor.

Den 10 maj 1987 blev Maradonas Napoli italienska mästare i fotboll.

Jubileum är ju alltid ett skäl att minnas – och vore jag er skulle jag lägga ett par minuter på att estetikfrossa i bilder som de här, de här, de här, de här eller de här – men dessutom har jag varit förutseende nog att lägga vantarna på ett av Gazzetta dello Sports gamla helgmagasin där de reder ut vad som hände sen.

Tidningen passade helt enkelt på att ta reda på vad Napolis guldlag från 1987 egentligen gör nu för tiden, och är ni som jag älskar ni ju den sortens sammanställningar tillräckligt mycket för att läsa dem som en bekräftelse på att livet är sina små kapslar av lycka, men att det aldrig någonsin stannar upp.

Tiden går, och innan vi vet ordet av är en gud en skallig tränare för ett pojklag ute i provinsen, där pojkarna knappt har koll på att han en dag i maj för 25 år sedan stod på världens allra översta topp och tittade ner.

Men här har ni dem, en gång till: Männen och farbröderna som en gång vända allt upp och ner och lät Neapel vakna upp i himlen:

Övre raden från vänster:

Giuseppe Bruscolotti, back – äger idag en restaurant och en spelbutik.
Tebaldo Bigliardi, back – driver en bondgård med turistbesök i Capo Tindari utanför Messina.
Raffaele Di Fusco, målvakt – arbetssökande tränare.
Claudio Garella, målvakt – driver fotbollsskolan Barracuda i Turin.
Andrea Carnevale, anfallare – scoutingansvarig i Udinese.
Massimo Filardi, back – spelaragent.

Mellersta raden från vänster:
Ciro Ferrara, back – U21-förbundskapten för Italien.
Fernando De Napoli, mittfältare – driver en sportaffär.
Antonio Carannante, back – arbetssökande tränare.
Giuseppe Volpecina, back – ungdomsansvarig i Boys Caserta.
Salvatore Bagni, mittfältare – tv-expert, transferrådgivare.
Moreno Ferrario, back – scout för Novara.
Luciano Sola, mittfältare – företagare, med inriktning i fönsterbranschen.
Alessandro Renica, back – tränare i Trissino, som vann division sex i år.

Nedre raden, från vänster:
Ciro Muro, mittfältare – tränare för Napolis U16-lag.
Costanzo Celestini, mittfältare – arbetssökande tränare.
Diego Maradona, gud – tränare i Al-Wasl, Förenade Arabemiraten.
Ottavio Bianchi, tränare – tv-expert.
Luigi Caffarelli, mittfältare – ungdomstränare i Napoli.
Bruno Giordano, anfallare – tv-expert, arbetssökande tränare.
Pietro Puzone, mittfältare – tv-expert.

Och om ni undrar hur det gick för bollpojkarna så… jo, det gick okej. I alla fall för dem som hade fingret i luften, pekat rakt upp mot rymden.

Det var det. Den 10 maj 1987. Lyckomaximering. Någon gång ska jag fundera över vilka mina lyckligaste fotbollsdagar varit. Vilka var era?

/Simon Bank

Medan Atléti och Athletic invaderar Bukarest på sitt alldeles speciella sätt finns det väl inte så mycket annat än Muniainar och Falcaoar att prata om?

Nä, kanskte inte det, men det ultraarrogante nederländaren Raymond Verheijen har i alla fall tagit tillfället i akt att lyfta fram en annan fråga, alldeles vid sidan av finalfasen av europaspelet:

Vad kostar det egentligen?
Vad kräver den här sortens satsningar?

Eftersom Verheijen – nytillträdd assistent för Armeniens landslag efter jobbet i Wales – är fysiolog är det inte ekonomin han tittat närmare på, utan fysiken. Han har för vana att tvärsäkert döma ut träningsupplägget i de flesta stora klubbar, och det är möjligt att han ofta har rätt. Just idag har han det definitivt, eftersom han lutar sig mot empiri.

I en nypublicerad djupundersökning har han räknat på hur hårt det sliter på spelare som dubbelspelar, som kombinerar europaspel med ligaspel. Förr i tiden kallades det där för Englische Woche, engelska veckor, perioder när matchpulsen ökar från en match i veckan till två, kanske tre.

Nu spelar alla stora klubbar så, och Verheijen har studerat vad det betyder.

Vad har det inneburit för Ahtletic att tömma sig i Europa League på torsdagen och spela liga på söndagen? Vad har Tottenham vunnit på att låta nyckelspelare vila i europaspelet för att vara fräscha i Premier League?

Verheijen matade in 27 000 matcher från tio säsonger i sin databas och kollade utfallet.

– Om Atlético Madrid slår Athletic Bilbao i Europa League-finalen så kan det vara en framgång som kostat dem en plats i Champions League nästa år, säger Verheijen.

När Puyol förbereder sin operation, Xavi börjar bli gubbe och Roy Hodgson räknar in sina slitna lejon till en EM-trupp konstaterar Verheijen att vila mellan matcher borde vara en absolut rättighet. Han kräver Uefa-direktiv om minst tre dagars luckor mellan matcher, och har siffrorna för att underbygga sina krav:

•Lag som spelar med bara två dagars vila mot lag som haft minst tre dagar har 39 procents mindre chans än normalt att vinna på hemmaplan, 42 procents mindre chans att vinna på bortaplan.

•Champions League-lag som spelar onsdag-lördag tar 0,55 poäng mindre per match jämfört mot normalt. Europa League-lag som spelar torsdag-söndag tar 0,41 poäng färre.

•Lag med två dagars vila vinner mindre, förlorar oftare och gör mer än ett halvt mål mindre per match – och släpper in ett halvt mål mer under den sista halvtimmen av sina matcher.

En säsong när vi försökt förklara de engelska lagens svaga resultat internationellt erbjuder Verheijen ytterligare en förklaringsmodell. Premier League är helt enkelt för ogint när de lägger spelschemat. Det är fullt möjligt att spräcka speldagarna, att använda måndagar eller fredagar som speldagar för klubbar som ska spela viktiga matcher ute i Europa, men PL har inte gjort det.

Resultatet?

– De åtta sämsta resultatet kom samtliga efter tvådagars vilouppehåll: Citys bortaförluster mot Bayern och Napoli, Uniteds hemmakryss mot Basel och benfica, Chelseas bortakryss mot Genk och förlust mot Leverkusen och Arsenals oavgjorda matcher mot Dortmund och Marseille.

Det är ju oerhört enkelt att ge Verheijen rätt, men det finns en annan intressant aspekt av det här mönstret, ett som känns igen i diskussioner kring spelares rättigheter; spelarstrejken i Italien eller Spanien eller, för den delen, Sverige. Det handlar om den där uppfattningen att spelare tjänar mycket pengar för att spela fotboll, och att de alltså borde spela och hålla käft.

Men utöver alla andra brister i den hållningen så pekar det här på att det inte bara är spelare som slits sönder av ett omänskligt schema. Vi får dessutom sämre lag, sämre fotboll, sämre resultat.

Det finns så mycket som inte går att korrigera där ute i fotbollsvärlden. Det här är enkelt.

/Simon Bank

Lite politik, såhär på vårkanten?!

Om ni har missat det kan jag ju berätta att det stormar rätt kraftigt ute i Europa. Det blåser hårt, det blåser kallt. Ekonomier backar och regeringar faller.

Jag ska bespara er mina egna ideologiska tirader, men tänkte likafullt redogöra för två olika fotbollspolitiska linjer som aktualiserats de senaste dagarna.

I söndags var det ju partiledardebatt här hemma i Sverige. Folkpartiets Jan Björklund lyfte då fram möjligheten att sänka skatten för olika typer av specialister – däribland fotbollsspelare.
– I kunskapsekonomin är det så otroligt viktigt att duktiga människor väljer att vara i Sverige, att vi inte driver dem utomlands och att duktiga människor från andra länder vill flytta hit.

Samtidigt valdes François Hollande till president för Frankrike. Ett av hans mest uppmärksammade utspel under valrörelsen har handlat om att tvinga alla med en årslön över en miljon euro att betala 75 procent av inkomsten i skatt – vilket inte riktigt är den sifferkalkyl nyrika Paris Saint-Germain använt när de räknat på hur de ska värva sig mot Europatoppen.

Visserligen har Hollande mjukat upp sitt löfte ju närmare verkligheten han kommit – nu pratar han om en ”utslätningsmekanism” för just fotbollsspelare – men principen har likafullt kommit att diskuteras flitigt i diskuterandes Frankrike.

Mest intressant? Att det faktiskt varit några välbetalda fotbollsspelare som själva uttryckt sitt stöd. Sidney Govou – som spelade för Panathinaikos fram till och med förra sommaren – är en av dem.
–  Jag bodde visserligen i min egen bubbla utanför centrala Aten, men jag insåg ju ändå att den ekonomiska situationen var på väg att bli otroligt problematisk. När folk inte betalar skatt – hur ska staten kunna bli ekonomiskt hållbar? Nu bor jag i Frankrike igen, och jag lever ett gott liv här. Om det beslutas att jag ska betala 75 procent i skatt är jag redo att göra det. Jag hoppas bara att det inte är ett utspel som mest gjorts för att väcka uppmärksamhet. Ska den här sortens åtgärder fungera måste pengarna som tjänas in omfördelas på ett effektivt sätt. Och det är viktigt att inte stigmatisera folk som tjänar pengar enbart för att de tjänar pengar. Det går inte att dra fotbollsspelare och direktörer med guldfallskärmar över samma kam.

Nu bör det såklart nämnas att Sidney Govou fyller 33 i sommar, och numera representerar Evian Thonon Gaillard. Så värst många miljoneurokontrakt återstår inte på hans karriär. Jag hoppas att han hade sagt samma saker ifall ett motsvarande förslag lagts då han var vice-världsmästare och lagkapten i Lyon.

Och så undrar jag såklart vad Harry Redknapp hade sagt om någon bett om hans syn på saken.

/Erik Niva

Det ska flängas runt i Europa och det ska fixas det tredje med det fjärde och det ska göras allt annat förutom att blogga.

Men nä, det där ursäktandet duger ju inte när Juventus tar sig tillbaka till tronen efter sex år.

Antonio Conte hade aldrig accepterat det.

Men Antonio Conte får likafullt nöja sig med en kompromiss. Jag låser upp en Plus-text jag skrev av honom i vintras och uppdaterar den så att den fungerar även en dag som denna. Han firar vidare, och jag kämpar framåt mot en bättre bloggbalans.

Grattis, Juventus.

••• 

Neapel i vintras. Läget var bistert, matchen mer eller mindre förlorad. Det var pausvila, och Juventus låg under med 2-0 på en av de mest svårspelade arenorna i hela världen.

Napoli hade manglat de svartvita under första halvlek. Sprungit sönder dem, kämpat ner dem. Hade verkligen något förändrats sedan förra säsongen eller var Juventus fortfarande ett lag som kapitulerade när det sattes under press? Antonio Conte kom in i omklädningsrummet och krävde svar.

Exakt vad han sa därinne vet vi inte, men när han mötte pressen efter matchen hade han knappt någon röst kvar överhuvudtaget. Han viskade fram sin belåtenhet med hesa stötar.
– Ställningen, spelet, stämningen här på San Paolo… Situationen i paus hade knäckt vilket lag som helst, men vi visade ödmjukhet, passion och tro och kämpade oss tillbaka.
Juventus hade klöst till sig ett meriterande 3-3-resultat, försvarat positionen som serieledare. Conte hade fått sina svar.
– Jag är otroligt lycklig över att se de inre kvaliteterna som finns i det här laget. Jag är stolt att leda dem.

Förra våren slutade Juventus sjua i Serie A, för andra säsongen i rad. Det var naturligtvis inte bra nog för en klubb som alltid sett sig själv som både störst och bäst i Italien. Presidenten Andrea Agnelli var bekymrad. Hans familj hade styrt Juventus i nästan 90 år, men han kände inte längre igen det han såg.
– Det har framgått med all önskvärd tydlighet att en hel rad av nya spelare inte förstått vad den här klubben representerar – och att de som tidigare kände till det nu har glömt.

Enligt den egna traditionen går Lo Stile Juve att sammanfatta i de tre s:en semplicità, serietà och sobrietà. Enkelhet, pålitlighet och återhållsamhet. För att bli komplett måste bilden kompletteras med ytterligare ett grundvärde: vinnandet. Som klubblegendaren Giampiero Boniperti uttryckte det:
– Att vinna är inte viktigt här. Det är snarare det enda som betyder något.

Medan Juventus snubblade sig fram mot sin unkna slutplacering slogs Siena för uppflyttning nerifrån Serie B. Inför en avgörande match mot Novara häpnade Siena-tränaren Antonio Conte då han konstaterade att hundratals Juventus-fans slutit upp vid träningsplanen. De sjöng, smällde av fyrverkerier och räckte över en specialtillverkad hedersplakett till Conte.
– När du har givit så mycket av dig själv på planen så glömmer inte supportrarna dig. Och jag kommer aldrig någonsin att glömma Juventus. 

Antonio Conte föddes långt nere i södra Italien – i Lecce – men Juventus dragningskraft nådde hela vägen dit. Hans pappa Cosimino var coach för en lokal klubb med namnet Juventina Lecce, komplett med svartvit dräkt, och de ränderna gick aldrig ur familjen.

När Giampiero Boniperti väl ringde sitt värvningssamtal behövde han aldrig ens öppna sin övertalningsväska. Han fick prata med en lovande spelare som knappt ens fyllt 20, men som redan drömt om Juventus i 15 år. Den enda utmaningen var att övertyga en mamma som var orolig för flytten till andra änden av landet.
– Signora, oroa dig inte. Antonio kommer att hitta en ny familj i Turin. Vi ska hjälpa honom att växa.

Juventus höll sitt löfte. Antonio Conte gick från att vara en strävsam och slitstark Serie A-mittfältare till  att bli den självklare ledaren för ett av Europas allra bästa lag. Han gjorde 419 matcher för klubben under 13 år. Han vann scudetton fem gånger, han vann Champions League och Uefa-cupen.

Inte för att han var bättre tekniskt eller mer briljant än sina konkurrenter – snarare tvärtom – utan eftersom ingen annan ville vinna lika mycket som Antonio Conte.
– Eftersom jag varit Juventus-supporter i hela mitt liv så hade jag nog lättare att passa in i klubben. Jag kände till hur man förväntades bete mig, vilka uppoffringar som förväntades – och att segrar i slutändan är det enda som räknas.

En sekvens har blivit mer klassisk än andra som illustration över den glittrande karriären. Juventus låg under i en viktig Champions League-match borta mot Olympiakos, och behövde minst ett kryss för att inte åka ur turneringen.
– Jag hade spräckt läppen, och var tvungen att spela med en sorts näsduk i munnen för att stoppa blodflödet. Med en kvart kvar så gjorde jag kvitteringsmålet. Jag minns hur jag försökte jubla med en nerblodad tygtrasa i munnen. 

Spelarkarriären tog slut sommaren 2004. Antonio Conte sadlade om till tränare, skrev in sig på universitet i Foggia, där han skrev en avhandling med titeln ”Tränarens personlighet”. Ambitionen med den nya karriären var klart formulerad.
– Vid ett tillfälle sa jag att om jag inte är tränare för Juventus inom fem år, då lägger jag av. Då har jag misslyckats. Det är så jag fungerar – jag sätter ett mål och gör sedan allt som står i min makt för att uppnå det.

Tidigt stod det klart att även tränaren Antonio Conte hade den där speciella förmågan att inspirera fotbollsspelare, att dra dem med sig mot ett gemensamt mål. I Bari fick han laget att vinna fler matcher i rad än någonsin tidigare under klubbens 101-åriga historia. I Siena ledde han ett nynedflyttat lag tillbaka till Serie A.
– Mitt bästa sätt att övertyga spelarna är därute på träningsplanen. Om de märker att du pratar skit kommer de aldrig att följa dig. Men nu tror mina spelare på det här projektet, och de tror också mer och mer på sig själva.

Juventus har alltid haft en fixering vid att klubben på alla plan ska företrädas av campioni, mästare.
– En mästare är någon som leder genom exempel i alla områden av livet. På planen, visst, men ännu mer utanför planen. Den sanna mästaren är en mästare i allt: uppträdande, artighet, viljan att prata respektfullt med alla på alla nivåer inom klubben. 

Med Antonio Conte som nyutnämnd tränare har fjolårssäsongens mediokra mittenlag blivit ett mästarlag som överhuvudtaget inte förlorat på 37 ligamatcher. Han har lyckats med sitt uppdrag – att göra Juventus till Juventus igen, att återinföra Lo Stile Juve.

Mycket har förändrats sedan tiden då Antonio Conte var lagkaptenen som lyfte bucklor, men vägen till framgång ser alltjämt likadan ut. Ska man nå hela vägen fram krävs det att man jobbar hårdare än andra, att man gör större uppoffringar än konkurrenterna, att man lever hela sitt liv för att vinna. Att man följer Antonio Contes exempel.
– Just nu går mitt liv ut på att coacha. Det är det jag gör. När jag inte coachar så tänker jag på vad jag skulle kunna göra för att coacha bättre.
Inga andra intressen? Nja.
– Jag gillar att läsa. Men då mest bara biografier om livets vinnare och böcker om segerpsykologi.

Conte är en familjeman, men han hymlar ändå inte med att en del av hans uppoffring för Juventus har varit att han försakat sina nära och kära.
– För mig innebär arbete total och fullständig närvaro. Jag kan inte tolka det på något annat sätt. Jag vet att jag straffar min familj genom att jobba på det här sättet – och det är något jag säger med stor ånger och dåligt samvete – men jag försöker tillbringa den tid som arbetet tillåter med min dotter.

Vad dottern heter? Vittoria. Seger.

/Erik Niva

Cupfinaldag? Derbydag? Dagen före den lilla madonnan-dagen? Alldeles riktigt, men det är också en dag när det inte spelas någon fotboll alls i Frankrike.

De är upptagna med att minnas.

Idag är det tjugo år sedan fransk fotbolls allra mörkaste minne, tjugo år sedan en läktare rasade på Korsika och Bastia fick ett sår som aldrig riktigt läker. Den 5 maj 1992 skulle SC Bastia möta Marseille i franska cupens semifinal, hela ön ville se matchen och klubben ville förstås se till att få in så mycket pengar som möjligt.

Korsika är Frankrikes Sicilien, på gott och ont. På Sicilien kan maffian smälla upp svartbyggen utan att ta hänsyn till de mest elementära säkerhetsregler, och när vinterregnen kommer händer det att byggnader rasar, att människor dör. Det är en kalkylerad risk, pengar för människoliv.

Inför matchen mot OM byggdes Stade Furiani ut med en läktare för tiotusen åskådare. De byggde den på en vecka, det fick gå som det gick med säkerheten.

Och det gick som det gick med säkerheten.

Den norra läktaren rasade, arton dog, mer än tvåtusen skadades. Det var en katastrof som sa lika mycket om ett samhälle som Hillsborough sa om sitt.

– Det är inte enkelt. Det är fattigdomens drama. Infrastrukturen hängde inte med. Vi har en vacker, magnifik ö, alla som kommer dit säger att vi verkligen har bevarat den. Men det finns inga vägar, ingen infrastruktur, säger Bastia-grabben/Rennes-tränaren Frédéric Antonetti till RTL.

Och efteråt?

– Det där apokalyptiska oväsendet, följt av en fruktansvärd tystnad, minns domaren Benjamin Petrover. Jag förstod inte omfattningen av katastrofen.

– Det var helt overkligt. Som i ett krig, med arméns helikoptrar. Man frågade sig om man drömde. Man såg alla bårarna ute på planen. Man gick för att se en match och hamnade mitt i en katastrof, minns Antonetti.

Idag spelas ingen fotboll i Frankrike, de är upptagna med att minnas arton som gick till en fotbollsmatch och aldrig kom hem igen. I september kommer det att beslutas om det någonsin ska spelas fotboll den 5 maj igen. France Football har gett ut ett specialnummer, det kommer böcker som drar in pengar till de efterlevande. Det är som Hillsborough, som Heysel, ett minne som aldrig blir ett minne fullt ut.

Och fotbollen? I tisdags slog Bastia Metz med 3–0 hemma på Furiani, vann sin andra serie i rad och gick upp i Ligue 1 igen, efter åtta år.

När spelarna sprang sitt ärevarv vecklade de ut en banderoll för att visa för vem och vilka de vunnit:

5.5 1992 : U TITULU PER ELLI. 5.5 1992: DEN HÄR TITELN ÄR FÖR ER.

/Simon Bank

Igår noterade vi att Billy Bragg åt ägg och bacon och njöt av att se sitt West Ham ta ett steg till mot Premier League, idag tänker vi att livet kunde varit bra mycket sämre ändå.

Vi kunde ju, till exempel, varit fotbollstränare i Rumänien.

Den här tiden av året är de även normalt onormalt trigger-happy presidenterna i Liga 1 ännu värre än vanligt. De behöver inte ens heta Gigi Becali för att sparka tränare till höger och vänster (fast jo, Gigi sparkade Steaua-tränaren Ilie Stan häromveckan). Serieledarna Cluj – där man mest brukar kicka tränare som gör sönder saker – gjorde sig av med Jorge Costa efter 0–5 mot Rapid, trots att de då ledde ligan klart.

Nu tänker ni att det var ju dumt och lite korttänkt gjort, att det var svårslaget spontant agerat.

Då säger jag att ni borde titta närmare på Dumitru Olteanu.

Olteanu är president i ligajumbon CS Mioveni, som gick upp i ligan tack vare att andra lag inte klarade elitlicensen. Väl uppe har de gjort så gott de kunnat, och ibland mer än så. Nyligen anklagades de för att ha tagit emot bonuspengar från andra klubbar för att kämpa lite hårdare i vissa matcher. Men det som gör att Mioveni och Olteanu sticker ut lite är att de är vad italienarna kallar mangia allenatori, tränarätare. I helgen gick de ut med ett pressmeddelande från klubben, efter ytterligare en förlust:

”Efter fjorton matcher utan seger under Marian Pană känner vi oss tvingade att avskeda honom. Vi tackar honom för hans arbete och ber honom avgå. Vi hoppas att skiljas under vänskapliga former”.

Inget konstigt med det. Tränare får gå ibland, det är inte mer med det. Men det är ju det här med att Pană inte är ensam. Vi kan väl vandra oss igenom Miovenis säsong och se hur det gått för tränarna som föregick honom:

•••Ionuţ Popa ledde laget i omgång ett till fyra. Sen fick han sparken.
•••Ilie Stan – jo han – ledde laget i två matcher. Sen lämnade han.
•••Răzvan Tunaru hoppade in och ledde laget i omgång åtta. Sen fick han hoppa av.
•••Constantin Stancu ersatte honom i två matcher innan han lämnade.
•••Mihai Stoichiţă tog över och körde fyra hela omgångar innan han fick sparken.
•••Mihai Stoica kom in och var tränare i omgång fjorton och femton, sen var tålamodet slut.
•••Marian Pană körde vidare och blev alltså kvar ända tills i helgen.

Nu letar Dumitru Olteanu efter Miovenis åttonde tränare för säsongen, någon som kan tänka sig att leda laget ner i Liga 2.

Har ni det som krävs är det bara att slå honom en signal. Ni får ingen vidare lön – Mioveni har problem med ekonomin – och anställningstryggheten har sina begränsningar. Men det är ju roligt med fotboll.

/Simon Bank

Visst var det väl roligt, den här gången också? Att odla machisimokulter och våldsromantik, en helt vanlig onsdag i maj?

Och eftersom kommentarsfältet petade mig i rätt riktning tänkte jag att vi drar det en liten vända till. Ja, inte mot våldstänket då, utan mot diskussionsglädjen och de pseudorasistiska arketyperna.

Det var så här:

Häromveckan satt jag på jobbet och hamnade i en diskussion om en kontakt i den undre världen som går under kodnamnet ”Svensken”. Svensken är den sorts grabb ni inte hittar på Eniro, men de gånger vi är sugna på att få loss en St Bernhards-hund med en kagge full av heroin och klockan närmar sig tre på natten – då är det honom vi ringer. Det är inget märkligt med det, men det här med kodnamnet är ju fint. Han bor i Sverige och kallas Svensken. Det är nåt med det som är jävligt hårt ändån.

Och därifrån är ju inte steget så väldigt långt till att diskutera vilka nationalitetsbeteckningar som man vill ha på sin sida när det smäller. Alltså inte de som ÄR hårdast utan de som LÅTER hårdast. Så här: Du vill inte gå in i den sista striden med en kille som kallas Schweizarn vid din sida. Eller Norsken. Eller, för den delen, Dansken. Det är ju ingen Bellman-historia man är ute efter när pilarna ryker över axlarna. Då vill man ha med sig Serben, Tjetjenen eller varför inte Afrikanen. Dom.

Det ska vi inte prata om här, utan vi ska leka associationsleken ”Hur skulle du, utifrån nationella stereotyper, formera en världselva som ska spela för Jordens överlevnad?”.

Jag börjar, så tar vi det därifrån.

Målvakt: Tysken. Ber ni mig motivera så kan ni sluta läsa här.

Högerback: Brasilianaren. Vi är ute efter den offensiva pendeltågsassociationen.
Mittback: Italienaren. Elegansen, klokskapen, de nedkavlade strumporna och bandierismon.
Mittback: Serben. He’ll fookin murder’ya. Nickmål gör han också.
Vänsterback: Italienaren. För balansens skull. Och, vafan, för Maldinis.

Pivote: Engelsmannen. Jag hade svårt att placera in min engelsman, men vi måste ha med en och jag tänker mig en söndagsmorgonsbakis dammsugar-britt här.
Pivote: Spanjoren. För att det är 2012 och de är bäst i världen på att få lag att klicka.
Pivote: Fransken. Le Carré Magique-tanken. Kanske en Giresse eller så. Kanske en Zizou.

Tio: Argentinaren. Riquelme, Diego, Pastore. De är bäst i världen där. En menottista med billardista-drag.

Striker: Brasilianaren. För att dom gör mål, på alla sätt som finns.
Striker: Tysken. Ber ni mig motivera så kan ni läsa om från början.

Avbytare: Norsken.
Tränare: Holländaren.
Läkare: Östtysken.
Sportchef: Italienaren.
President: Rumänen.
Fans: Engelsmännen.

Nu är det er tur att korrigera och agera UK. Jag är lite obekväm med placeringen av engelsmannen och är, strängt taget, inte hundraprocentigt nöjd med mittfältet. Hit it, kids, med glimten i ögat. Ni vet hur det går för dom, som kommer hit och låter som Jimmie Åkesson.

/Simon Bank, på väg till träningen med Norsken, Uruguayon, Turken, Dansken och Lankan.

Det här är ju alldeles fantastiskt. Medan il Calcio är upptagen med att prata om etik, moral och att inte slåss på läktarna och så – ja, då kliver tränaren Delio Rossi in och nitar Adem ljajić på Fiorentinas bänk.

Medan Rossi författar sin avskedsansökan (Fiorentina är, dessutom, den klubb i hela Serie A som ses som ett föredöme när det gäller fair play) kan vi väl på uppstuds försöka fundera över vilka spelare vi minst av allt skulle nita om vi nu vore tränare där ute i Europa:

Zlatan Ibrahimović, Milan.
Joey Barton, QPR.
Vincent Kompany, Man City.
Daniel van Buyten, Bayern München.
Giuseppe Sculli, Genoa.
Tim Wiese, Werder Bremen.
Nemanja Vidić, Man United.
Christopher Samba, Anzhi.
Sebástián Abreu, Botafogo.
Pepe, Real Madrid.
Bruno Alves, Zenit.
Oguchi Onyewu, Sporting.

Nu ska jag återgå till den suicidala aktivitet som kallas att följa ett sadomasochistiskt fotbollslag. Fyll gärna på med namn och argument så länge så hörs vi på andra sidan.

/Simon Bank