Man ska passa på medan man kan, som Pippo Inzaghi brukar säga.

Det råder ångestdag i bloggfabriken, av det enkla skäl att det ikväll spelas själva urtypen för den sorts matcher då Tottenham Hotspur FC lever upp till den där nedärvda southern softies-etiketten. Ivan Campo hittar Djorkaeff som slår inlägget som Kevin Davies nickar ribba-in bakom Ian Walker. Tack och hej.

Så låt oss passa på med att fira lite istället. Eftersom det var ett tag sedan vi listade saker – eller, eftersom det var ett tag sedan vi skrev nåt över huvud taget – så kan det vara på sin plats att grunda för kvällens spanska partyn och italienska guldgrepp genom lite fina minnen över hur det är allra mest roligt och olämpligt att fira en titel.

Vi har förstås ett aktuellt skäl att göra det också, men det sparar vi till allra sist.

Ingången i listan är alltså titelfirande där spelare tar det lilla steget över till andra sidan och firar som vilka supportrar som helst. Ni vet, sånt där som får fair play-profeter att kippa efter andan och oss andra att fnissa lite småförtjust. Häng med och fyll på, så tar vi det därifrån.

2005: Samuel Eto’o hälsar till skithögarna.

Sammy var bara sexton och väldigt, väldigt ensam när han klev av planet i ett iskallt Madrid. Han skulle springa som en svart man för att kunna leva som en vit, men lyckades av en mängd olika skäl aldrig riktigt slå sig in i Real Madrid. Han tog omvägen via Mallorca innan han värvades till Barcelona.

Under sin första säsong var han med och gjorde Barça till mästare, och när det stora guldpartyt hölls inne på Camp Nou hade han en hälsning han kände att han ville skicka till sin gamla klubb.

– Madrid, cabrón, saluda al campeón. Madrid, skithögar, hylla mästarna.

2010: Jan Vertonghen ohyreshälsar.

Ajax lyckas rädda en förlorad säsong genom att krossa arvfienden Feyenoord i cupfinalen (4–1), och alla som känner till supporterhistorien mellan klubbarna vet att det inte är helt okomplicerat att elda på antipatierna från officiellt håll.

Belgarbacken Jan Vertonghen visste det också. Egentligen. Det var bara det att han glömde det när titeln skulle firas inför helfulla fans på ett halvfullt Amsterdam Arena. En och en av spelarna gick ut på en scen, fick en mikrofon, och tackade fansen, sjöng en liten sång, sånt. När Vertonghen fick micken klev han fram och tog i från tårna:

– Het zijn maar kut kakkerlakken! KUT KAKKERLAKKEN! Ni är bara ena jävla kackerlackor.

Kakkerlakken är vad Ajax hårda gossar kallar Feyenoords fans. I slutet av det här lilla klippet kan ni ana att geniet Martin Jol är lite bättre på att förstå komplikationerna än vad Vertonghen var.

2007: Massimo Ambrosini ger Inter förvaringstips.

Ambro hade haft en fin säsong på ett nykonstruerat Milan-mittfält, men inte bättre än att Inter-kusinerna kunnat fira ligatiteln framför ögonen på de rödsvarta. Vad göra? Jo, Milan drog till Aten och hämtade hem en finare pokal med större öron, och när de återvände hem till Milano i öppen buss passade Ambrosini och Gattuso på att tala om för Inter vad de skulle göra med sin ligatitel, med versaler över en vit banderoll:

Lo scudetto mettilo nel culo. Kör upp scudetton i röven.

Sista ordet sagt? Skunnte tro re. När Inter vann sin sjuttonde ligatitel 2009 var det Marco Materazzis tur att svara. När Inter firade gjorde han det med en egen banderoll, riktad direkt till Milans innermittfält:

AMBROSINI – nel mio culo c’é ancora posto! I mitt arsle finns det fortfarande plats för mer!

2011: Taye Taiwo Paris-pikar.

Det är lätt att få för sig att Taye Taiwo var populär i Marseille trots att han saknar all form av taktiskt omdöme. Sanningen är att hans brist på omdöme var en av hans stora kvalitéer i just den miljön.

I fjol – och i år! – vann ju OM ligacupen, och när de skulle fira titeln blev det som det blev. De hade slagit Montpellier i finalen, i Paris, men när Taiwo nu fick en mick i handen så kunde han inte låta bli att försöka få med sitt folk i den första bästa läktarsång han kunde komma på. Och den handlade inte om Montpellier eller Marseille:

– Les marseillais montent à Paris, pour enculer le PSG! Marseille åker upp till Paris för att rövknulla PSG!

OM-supportrarna hade inget emot det. Fotbollsförbundet hade det. Han fick böta rätt rejält, Taiwo. Avstängd blev han också.

2012: Jimmy Briand gör en Taiwo.

En gång är ingen gång, två gånger är en tradition. Om nu OM kunde fira en ligacuptitel olämpligt så kunde väl Lyon fira en cuptitel precis lika olämpligt. Efter att ha baxat hem den där finalsegern mot Quevilly i helgen firade OL sin första titel på fyra år tillsammans med supportrarna hemma i Lyon.

Ni kan ingredienserna nu. Lite alkohol, mycket lycka – och en mikrofon. Jimmy Briand drog med sig Umtiti, Cris, Gonalons och ett gäng till och sjöng sånger om arvfienden Saint-Étienne som om de stod i Virage Nord:

– Emmenez-moi à Geoffroy Guichard. Emmenez-moi au pays des bâtards. Il me semble que la misère, c’est être un supporters des Verts”. Ta mig med, till Geoffroy Guichard. Ta mig med hem till horungarna. Det måste vara hemskt att hålla på de gröna.

Lyon-spelarna är anmälda både här och där, och riskerar rätt tunga påföljder. Själv undrar jag ju nästan bara om Kim Källström sjöng med eller inte.

/Simon Bank

PS. Och eftersom den formidabelt frankofila Malmborg gjort jobbet vi borde gjort här nere i kommentarsfältet så kan vi ju i alla fall se till att lyfta upp både henne och hennes letande här i inlägget. Vi efterlyste ju Kim Källström Och Kim Källström fick vi. Framför allt fick vi Zoë Källström, 2, och hennes rosa lilla kompis, och nu vill vi ha både cupguld och döttrar. Kolla själva:

Men åååå.

Penaltis. Elfmetern. Football – bloody hell. Jesus, Cristiano.

Till slut var det noll centimeter mellan Real Madrid och FC Bayern och elva meter från Madrid till München, och visst var det ett fantastiskt slut på det här ändå.

När vi till slut satt där och tänkte att vi inte visste ett skit om hur det slutar i den här sporten, så var allt precis som vi visste.

Fotboll är en sport där 22 man spelar och det slutar med att Tyskland vinner på straffar.

När känslorna lagt sig och vi sorterat fram de allra största hjältarna (Neuer, Schweini, Luiz Gustavo) går det kanske att prata om misstagen som faktiskt gjordes i den här matchen.

Så här:

Om världens bästa lag ramlade av tronen igår så såg vi världens bäste tränare hasa sig ner från sin idag.

José Mourinhos Real Madrid har fortfarande inte slagit ut ett enda riktigt topplag ur Champions League, och den som undrar exakt hur gärna han velat ändra på den saken den här gången behövde bara se honom möta FC Bayern.

Mindmaster Mou var plötsligt en känslocoachande, försiktig tränare som satsade på att inte förlora istället för på att vinna.

Han försvarade sig bort från det här, mot ett lag som vågade mer – en attityd de bar med sig hela vägen in i straffläggningen.

För en vecka sen satt jag på Allianz Arena och hörde en gungande, sjungande sydcurva ge sin programförklaring inför den här matchen.

– Wir fahren nach Madrid! Vi åker till Madrid.

Och jo, detta fantastiska, rakryggade FC Bayern kom till Madrid. De funderade aldrig på att gömma sig eller spela någon annan roll än den som är deras. Mia san mia. På samma sätt som Barcelona vägrade de spela något annat spel. Till skillnad från Barcelona var det en idé som innehöll variation.

En vit vägg på andra sidan? Äh, det gjorde dem inte försiktiga. Två snabba mål i rôva? Inga problem.

Bayern München gick ut och tog den här matchen, skickade ner Robbéry-formade knivstick längs båda kanterna och litade på att ångloket Gomez skulle finnas där han alltid finns. Klart han gjorde, och därefter flyttade den här matchen 180 centimeter uppåt; från fötter till huvuden. Mourinho lät sitt lag backa hem, rädda för att släppa ett tungt andra mål. Heynckes lät sitt lag fortsätta ösa på.

Som de här lagen ser ut var det inte bara ett ödesdigert misstag av Mourinho – det var ett fatalt och märkligt misstag. Bayerns mittlås är såpass svagt att de under en timmas spel mot Real Madrid kommer att släppa till väldigt många chanser. Mourinho vågade inte lita på det, vågade inte lita på sina spelare, utan lagerbäckade sig framåt. Riskminimering, kontringar. Det är möjligt att de hade släppt in det där andra målet med en mer öppen attityd, men jag är övertygad om att de hade skapat mängder framåt.

Nu växte Bayern mer och mer, Luiz Gustavo – som jag inte rankar särskilt högt – var en gigant, och långt in i förlängningen stack Lahm och Alaba fortfarande fram i överlappningar som Madrids ytterbackar aldrig gjorde.

Real Madrid har växlat in sin Madridismo mot en Mourinhismo, och när de vaknar idag har de ett argument till för att det kanske inte är värt det fullt ut. Bayern vaknar upp och gnuggar sig i ögonen – de ska spela final på hemmaplan. Avstängningssystemet (som Uefa måste ändra) gör att det blir Bayern B mot Chelsea B, men ändå:

Jag ser så oerhört mycket fram emot att se dem där. De vågade vara bättre än Real Madrid.

/Simon Bank

Hartung.

/Simon Bank

Felet med fotbollen? Det är såna som jag som är felet med fotbollen. I alla fall om vi ska ägna ett ögonblick åt det eviga filmande som blivit ganska outhärdligt.

För en knapp vecka sedan vann ju Chelsea över Barcelona. Didier Drogba gjorde målet, och en fantastisk match i övrigt. Han stod även för en av de mest omfattande teaterföreställningarna jag någonsin sett på en fotbollsplan, oberoende av om han därefter ansåg sig vara knäskadad över lördagsmatchen mot Arsenal.

Han filmade och han förstärkte, han rullade och tumlade. Han tillbringade nästan tre och en halv minut liggande i gräset, och var under behandling under ytterligare drygt tre minuter.

Chelsea-fansen stod upp och applåderade.

Det är här någonstans jag tycker att det blir verkligt intressant, för det har ju inte alltid varit på det här sättet. Och det är inte Didier Drogba som har ändrat sig.

När ivorianen först kom till England så gillade inte Chelsea-fansen alls det han visade upp. De såg visserligen en målfarlig och kraftfull targetspelare, men de såg samtidigt också en fuskande dramaqueen. Och då spelade det faktiskt ingen större roll att han råkade spela i blå tröja – supportrarna vädrade sitt missnöje ändå.

I sin självbiografi beskriver Drogba själv ”a major crisis” när han skildrar sin relation till Chelsea-fansen, och berättar om hur allt kulminerade våren 2006.

Chelsea mötte Manchester City, och Richard Dunne viftade med armen mot Drogbas ansikte. Själv insisterar Drogba att han fick ett finger i ögat, men när han dråsade i marken såg de flesta åskådarna bara ytterligare ett tröttsamt filmningsförsök.
– Plötsligt mullrade ett öronbedövande ljud ner från läktarna. Vissa Chelsea-fans buade ut mig. Mina egna supportrar! De hade inte sett fingret i ögat, utan utgick från den attityd de hade gentemot mig. I deras ögon uppförde jag mig som en fuskare.

Drogba fortsätter:
– Fem minuter från slutet ropades det ut att jag utsetts till Man of the Match. Även då buade en hel del Chelsea-fans.
I omklädningsrummet efter matchen var Drogba rasande.
– Jag exploderade på ett sätt jag väldigt sällan gör. Jag skrek: ”Om folk inte är nöjda så flyttar jag. I’m out of here. I’m off”. Jag höll på att sprängas.

Konflikten fortsatte under hela ligaspurten. Drogba beskriver en situation då han ”blev förolämpad av fansen varenda gång jag fick bollen”, och en ilska som höll i sig.
– De där reaktionerna från mina egna fans irriterade mig. Jag sa till och med till Chelseas egen tv-station: ”Det är inga problem. Om de vill att jag ska flytta behöver de bara ordna en namninsamling. Och då drar jag. Allt de behöver göra är att skicka den till Abramovitj”.

Men det kom ju aldrig någon namninsamling. I takt med att hans betydelse för laget växte minskade den interna kritiken mot Drogba. Han fortsatte falla och förstärka – i sin bok skriver han öppet om hur han ”lägger på lite extra” – men med tiden slöts likafullt Chelsea-leden runt honom.

Han var en filmare, okej, men han var i alla fall deras egen filmare.

Och för att komma med det där förebyggande förtydligandet som alltid tycks behövas när man skriver om något som berör FC Barcelona – det här är alltså inte ett inlägg om vem eller vilka som filmar mest eller värst.

Jag skriver om Drogba och hans förhållande till Chelsea, eftersom det så tydligt illustrerar poängen jag är ute efter att göra.

I den brittiska fotbollstraditionen har det som bekant funnits en grundmurad fientlighet gentemot filmningar. Den sortens fuskare har blivit uppläxade av sina egna lagkamrater i omklädningsrummet, och de har blivit utbuad av sina egna fans.

No more. Renhårighetens och sportslighetens tidevarv är förbi.

Numera tolereras och försvaras simhopparna i det egna laget, eftersom det ju minsann finns såna i andra klubbar som är ännu värre. Numera får framgångarna komma till vilket moraliskt pris som helst, och det är ju också därför som fotbollen har så förtvivlat svårt att komma till rätta med det här problemet.

Och det är här som det blir lite extra smärtsamt att vända blicken inåt och faktiskt rannsaka mig själv. Jag är likadan själv i alldeles för hög utsträckning för att det ska kännas bekvämt.

Ur ett större perspektiv har jag inga problem med att tänka solidariskt för att säkra fotbollens framtid. Trots att Tottenham är en av världens 20 rikaste klubbar skulle jag gladeligen ställa mig bakom alla förslag som på sikt skulle leda mot en ekonomiskt jämnare idrott.

Det är i det där enskilda, överhettade, hyperviktiga matchögonblicket det blir ideologiskt komplicerat. Om Spurs spelade Champions League-semi på Camp Nou och Gareth Bale föll efter en närkamp i offensivt straffområde i den 89:e minuten… Skulle jag då vilja att han stod upp som en Håkan Mild – eller skulle jag vilja att han utnyttjade all sin teatraliska förmåga att förstärka fallet på ett sätt som gav oss en orättfärdig och avgörande straff?

Dessvärre finns det bara ett ärligt svar på den frågan, och det är ju inte det jag önskar att det vore.

20.45. Camp Nou, Barcelona.

Det kommer att ramlas och rullas och pekas och klagas och fallas och förstärkas. Miljoner neutrala tittare kommer att stöna uppgivet framför tv-apparaterna – medan de som verkligen håller på något av lagen desperat kommer att drömma om en rättdömd straff eller en feldömd straff eller vilken jävla straff som helst.

Och det är såna som oss som får den här filmen att fortsätta rulla.

/Erik Niva

Av allt jag någonsin sett på en fotbollsplan…

I detta nu står Genoa, med Andreas Granqvist, och förhandlar med klubbens egna supportrar, med sina ultras. De förhandlar om de ska få behålla sina kläder eller inte, om de ska få lämna planen eller inte.

Genoa, som slåss för nytt kontrakt, gjorde en usel insats mot Siena hemma på Marassi. 0–3 i paus, 0–4 direkt i andra. Fyrverkerier kastades in och ultras var på väg in på planen. Matchen bröts, och gradinatan krävde att få spelarnas tröjor. 0–4 mot Siena. De förtjänade inte att bära dem längre.

Den senaste kvarten har spelarna stått inne på planen, med supportrarna hängandes framför kravallpolisen. President Preziosi, leksakskungen, den ytterst ansvarige för Genoas sportsliga kollaps kom ner till spelarna och gav klartecken – ta av tröjorna. Mesto gråter öppet, Sculli – från en maffiasläkt nere i Kalabrien – är ute och pratar med supporterledarna. Frey skriker åt dem att hans tröja är hans. Efter en halvtimmas avbrott har de börjat spela igen, supportrarna står och sjunger med ryggen mot planen.

Av allt jag någonsin sett på en fotbollsplan är det här det märkligaste. Var har du hamnat, Andreas Granqvist?

/Simon Bank

En vanlig söndag i världen, en ovanlig söndag i Frankrike (och en salmonellasöndag för Simon, men det är helt i linje med hur fotbollsvärlden ter sig för närvarande, jag ser det som ett Spurs-tifo). Idag går hexagonen till urnorna för att rösta och – rätt sannolikt – ta första steget mot ett presidentbyte.

Analyserna kring de politiska implikationerna får ni överallt annars, det är ju inte det ni har oss till.

Vi håller oss till att konstatera att det är fotbollsmän som gör upp den här gången.

Har ni varit uppmärksamma så vet ni att Nicolas Sarkozy är passionerad PSG-supporter, att han brukar ta med sig sina söner till Parc des Princes och att han gärna frotterar sig med vip-gästerna som flockas kring det nya Paris.

Det är ju inte allt. PSG slåss om ligatiteln i år, och de gör det eftersom de fått en välbehövlig miljardknuff från Qatar. De gör det i en liga som alldeles nyss var genuint illa ute ekonomiskt – ja, det är den fortfarande men nyss var det akut kris. Tv-avtalet löper ut i sommar, och eftersom Canal Plus var den enda realistiska kandidaten som ville buda på ett nytt var riskerna för en prisdumpning överhängande.

Med ett PSG på dekis och ett tv-avtal i fara klev, enligt uppgifter som citerades i flera franska medier, president Sarkozy in och drog hårt i ett par trådar. Kunde Qatar tänka sig att kliva in och se till att Al Jazeera gav sig in i kampen om tv-rättigheterna? Kunde Qatars rika familjer kanske rentav tänka sig att investera en fransk klubb?

Klart de kunde.

I Libération förklarade Franck Louvrier, Sarkozys medierådgivare, vad som egentligen hänt:

– Han intresserade sig mycket för affären. Först och främst eftersom det var en främmande stat som investerade i Frankrike, men också för att han är en supporter. Om det finns utländskt kapital som kan hjälpa fransk idrott är han för det.

Sarko har alltså betytt mycket både för fransk fotboll i allmänhet och för PSG i synnerhet. Han fanns dessutom där och gav sitt stöd när FFF sökte, och fick, EM 2016 (”Vi i Frankrike ser fotbollen som ett svar på krisen”).

Frankrike kommer att få en president som gillar fotboll, det vet vi redan. Front National har ju mestadels använt fotbollen, och det franska landslaget, som ett tecken på en fransk förflackning, oavsett om det går bra (”Det här är inget franskt landslag” sa Jean-Marie Le Pen under VM 1998) eller om det går dåligt (Knysna-krisen under VM 2010 lyftes fram som ett exempel på hur det går när olika kulturer ska samsas i ett omklädningsrum).

Och Jean-Luc Mélenchon? Nä, kommunisternas man i striden – säg vad ni vill, jag älskar att det finns plats i en ideologisk valdebatt för en man som på allvar vill totalbeskatta alla inkomster över 3,5 miljoner – säger själv att han ”inte fattar ett dyft av fotboll”. Men han gillade VM 2010, det var då han bloggade om spelarstrejken:

Nu älskar jag fotboll! Äntligen, den här historien från Sydafrika, det är helt genialt! Miljonärerna strejkar! Spelarna spelar inte. Det är chockartat, allvarligt! Fotbollen är äntligen spännande. En sovjet av miljonärspelare har fått sin officer att läsa en rådsutlaga inför pressen.

Men nä, Mélenchon blir inte president. Inte Le Pen heller.

Men François Hollande?

Jodå. Jag har ju själv träffat honom på fotboll en gång, i Madrid, och han var inte där enbart för att se snygg ut framför kamerorna.

Gråsossen Hollande gillar sin fotboll. Han växte upp uppe i Normandie, var en mönsterstudent som samtidigt med utbildningen var högerytter i FC Rouens ungdomslag och i Boulogne-Billancourt (en klubb vi just nu håller ögonen på eftersom Thuram Junior, sextonårige anfallaren Marcus, spelar där – han kommer dra till en Ligue1-klubb i sommar). Hans familj hade inget fotbollsintresse, men hans morfar var Rouen-supporter och tog med honom på matcherna.

Medan Sarko glider med på PSG-partyt är Hollande alltjämt Rouen-supporter. De spelade Ligue 1 när han var liten, igår gladdes de över en 2–0-seger i Nacionals mittengegga.

Båda är alltså fotbollsmän.

– Det är utan tvivel det enda vi har gemensamt, har Hollande sagt.

Båda gillar fotboll, båda är partiledare – och enligt Hollande finns det ju paralleller.

– Jo, det finns alltid likheter mellan lagsporter och en politisk organisation. Du måste bygga ett grundspel, en identitet, en gemensam kultur. Sen måste du ha ledare, men inte får många. Precis som i ett fotbollslag måste du sköta alla egon. Det krävs ett stabilt försvar, för du får ofta smällar. Och sen ska du göra mål… i rätt mål. Allt det där är svårt.

Hollande fick vass kritik för ett förslag om att beskatta fotbollsspelares inkomster över en miljon euro med 75 procent, Om Frankrike väljer honom idag så är det lika mycket för att de inte väljer Sarkozy. De stora politiska visionerna finns inte här.

Och fotbollsvisionerna?

Jo, för exakt på dagen två år sedan frågade Surface Magazine François Hollande om det fanns några särskilt klubbar han fastnat för. Han lyfte fram en nykomling som han tyckte verkade ha grejer på gång.

– När du ser resultaten som Montpellier gör i Coupe Gambardella (franska U19-cupen) varje år så är det ett tecken på att en klubb mår bra, sa han.

Två år senare är Montpellier, med en spelarbas ur Gambardella-laget, på väg att välta PSG och bli mästare, samtidigt som Hollande är på väg att vräka president Sarko ur Élysée-palatset.

Söndag idag. PSG–Sochaux, Sarko–Hollande. Bons matches!

/Simon Bank

Ninna ninna ninnana, ninnaninanina, ninnanina ninni nannanina, ninnana nanina, nanna nanina.

Jorå, kids, det är dags för Boktipset här i bloggen. Ni ska ju ändå ha helg, och det finns i alla fall två goda skäl till att tillbringa den med lite fin läsning:

1. Det depressionsregnar över Sverige.
2. Det är match i Spanien.

Det viscas i Barça och halas i Madrid, showdown i last chance saloon för katalanerna, och medan hela världen (hela? Nej, det finns en liten by i Gästrikland som trotsar inkräktarna) ser fram emot en iberisk titankamp kan vi väl göra tvärtom och se tillbaka på en annan.

Filosofen och fotbollsspelaren, del 2897512.

Graham Hunter, en i alla avseenden supersympatisk skotte, kom häromveckan ut med sitt praktverk Barça – the Making of the Greatest Team in the World, en bok där han reder ut hur det gick till när FC Barcelona blev det FC Barcelona som dominerade världen. Boken är en blandning av ganska ytligt refererande av de senaste årens triumffärd världen över och ett mer djuplodande reflekterande över processen. Som bäst är den när Graham (om ni tillhör dem som tycker att världen är bäst i kontrollerbara doser, 140 tecken åt gången, så kan ni twitterfölja honom på @bumpergraham) går från det beskrivande (vad hände?) till det reflekterande (varför?).

Boken bjuder inte på några sensationer, men den är ett tidsdokument från en av fotbollshistoriens intressantaste processer. Vi vet redan att Barcelona är en ultrahomogen grupp av hårdarbetande supertalanger som underkastat sig en högre tanke om Futbol, om en offensivt orienterad passningsfotboll som rätt väg att nå längre än något annat lag någonsin nått.

Graham Hunter beskriver också varför de som inte passade in inte passade in. Eto’o som fick en chans till men inte tog den, Hleb som aldrig förstod vad det betydde att spela i Barcelona – och Zlatan Ibrahimović, den ende som hamnade i en fullskalig konflikt med hela konceptet.

Vill man ha den accepterade och uttalade bilden av hur den konflikten ser ut från ett katalanskt perspektiv är det en tydlig läsning. Graham Hunter berättar vad Zlatan sa till honom i den enda enskilda intervju han gjorde, under vintern:

– När jag lämnade Inter sa jag åt dem att jag bara skulle lämna för Barcelona, eftersom det här är den vackraste fotbollen, den stil folk kommer att försöka kopiera under nästa århundrade.

Sedan citerar han vad Zlatan sa i intervjuer ett par månader senare, när allt var på väg att implodera, att han blivit stillastående i många matcher eftersom hans roll var så annorlunda jämfört med i Inter. Att han upplevde att han inte fick samma frihet, att han blev konfunderad, osäker, och till slut slutade ta löpningarna.

”Det var både löjligt och ledsamt” skriver Hunter ”att Zlatan skrev på för Guardiolas ’vackra’ fotboll, men att när han kom dit så började han ifrågasätta varför han skulle anpassa sitt anarkistiska spel till just det system som låg bakom den fotboll som förfört honom från början”.

Så långt är det ju mest ett konstaterande av saker vi vet. Barça borde inte värvat Zlatan för att försöka göra honom till något han inte är, Zlatan borde förstått vad det var han kom till. Till slut rasade allt. Men när började det egentligen? Graham Hunter pekar på en speciell situation, och innan vi tittar på den också ska vi poängtera det som behöver poängteras.

Det första är att Graham Hunter inte är vem som helst. Han är en av de utländska journos som har allra bäst relation till FC Barcelona, han arbetar åt Uefas olika magasinsformat och kommer nära. Han är den sorts journalist som sitter inne på Pep Guardiolas kontor och gör intervjuer, med en tränare som av princip aldrig ger enskilda intervjuer. Han är killen som gör egna intervjuer med Piqué och Xavi i omklädningsrummet bredvid Barças direkt efter en Champions League-final. Om nu någon förtjänar rätten att spekulera kring den här klubbens inre dynamik så är det han.

Det andra vi ska trycka på – för det gör Graham Hunter själv – att det här rör sig om en mycket vag spekulation, en fri tanke.

Så, med det sagt: Dags att titta på en händelse som kanske, kanske inte, påverkade relationen mellan Pep Guardiola och Zlatan Ibrahimović.

Den 19 december 2009 vann Barça klubb-VM, och säkrade därmed sin sjätte titel för året. En unik prestation. Det var inte bara första gången en klubb lyckades med en sådan pokalplockning, utan också första gången som Pep Guardiolas fasad rämnade. När all press lagt sig, när Leo Messi bröstat in det avgörande världsmästarmålet i förlängningen, brast det för Guardiola. Han skakade, grät som ett barn. De övriga ledarna klappar om honom, Thierry Henry kommer fram och kramar honom. Allt är väldigt respektfullt. Sen kommer Zlatan Ibrahimović.

”Svensken sa något, ett skämt verkade det som, och Guardiola skakade undan honom och skiftade, nästan omedelbart, känsla, innan han gav sin spelare en hård blick. Vad sades? Hade det någon liten inverkan på deras relation, som vi nu vet närmade sig ett sammabrott. Just här spekulerar jag”.

Vad jag tror? Att hönor och fjädrar far genom luften här. Men det hindrar inte att just den där händelsen, det ögonblicket, det som blixtrar till i Pep Guardiolas vänstra öga, är intressant att titta på. Jag tror inte att den säger ett dugg om varför allt gick åt helvete, men möjligen något litet om hur spelarna i Barcelona förhöll sig till lagets ikoniske ledare – och hur en av dem inte förhöll sig till honom.

/Simon Bank

But can they do it on a wet and windy night in SW6?

I ett hyggligt färska nummer av 11 Freunde pratar Tysklands förbundskapten Jogi Löw om sina intryck av den här fenomenala katalanspanska spelargenerationen och om det numera smått omöjliga uppdraget att besegra dem.
– Svaret är väldigt enkelt. Man måste spela bättre fotboll än vad de gör. Enbart aggressivitet och tuffhet räcker inte. Att utveckla sitt spel är den enda lösningen om man inte vill lita på tur. Tur kan man ha i en enskild match, men inte mer.

Själv hoppas jag ju att Jogi Löw har fel.

Jag vill inte tro att vi har nått historiens ände, att idén om ”bra fotboll” är den enda vägen mot framtidens framgångar.

En spelare som Xavi gör ju gärna sig själv till överstepräst för en tydlig fotbollsideologisk idé, men även om jag uppriktigt uppskattar att de här killarna står fast vid en vision kan jag ju tycka att deras spelsyn blir lite väl fundamentalistisk ibland. Spelar man inte på deras sätt så spelar man minsann ”anti-fotboll”.

Jag vill verkligen inte se en fotboll där envetet bollrullande är det enda accepterade spelsättet. Jag vill till exempel att det fortfarande ska gå att vinna stora matcher genom att spela som Chelsea gjorde ikväll.

Chelsea var ju Stoke. Ett lite mer defensivt Stoke än vanligt, förvisso, men med samma tydliga grundidé. Stå tätt, stå kompakt, gå in hårt i duellerna, spela rakt efter bollvinst. Inga som helst ambitioner att gå fram mer fler spelare än nödvändigt i öppet spel. Men satsa allt på att utnyttja den fysiska överlägsenheten vid fasta situationer.

Det ligger ingen värdering i den beskrivningen, eftersom det inte finns något som helst moraliskt fel med den matchplanen.

En fantastisk kväll på Stamford Bridge. En afton då Chelseas gamla garde än en gång ritade om årsringarna och överträffade sig själva.

Barcelona är och förblir världens bästa fotbollslag. Barcelona skulle och ”borde” fått med sig minst ett oavgjort resultat ikväll. Barcelona är och förblir rejäla favoriter att återigen avancera till Champions League-final.

Men – de måste faktiskt inse och acceptera att vissa motståndare inte bara tänker lägga sig ner och dö på grund av att de inte är lika skickliga på att skrädda passningstrianglar.

Det finns fortfarande olika sätt att vinna stora matcher – och det ska hela fotbollsvärlden vara väldigt tacksam för.

/Erik Niva

Always on a plane or a fast train. Nu någonstans mittemellan, på väg från ett FCB som vann en match till ett annat som ska vinna en turnering.

Bayern München, med fem egna produkter i startelvan, tog inte ett steg framåt igår, även om det förstås såg ut så efter ett sent 2–1, men de tog ett steg i sidled och såg till att det här mötet lever. Om inte annat så räddade de underhållningen i att få se en pressad José Mourinho den närmaste veckan. Jag pekade på ett besvärande litet faktum i krönikan från Allianz-Arena: han har fortfarande inte tagit en enda tung europeisk skalp under sin tid som tränare i Madrid. Bayern är det första riktigt gigantiska lag han möter (som inte heter Barcelona), och om det nu möjligen, kanske, skulle sluta illa på onsdag så kommer den bubblande klyftan mellan mourinhismon och madridismon att sprängas och bli en ravin.

Om det dessutom händer på andra sidan en clásico-förlust…

Jo. Pressad, Mou.

Jag tror nu inte att FC Bayern kommer att överleva returen. 90 minuter på Bernabéu är, som Juanito – inte att förväxla med Juanita – en gång sagt ”längre än någon annanstans”. Real Madrid måste vinna. Jag är rätt säker på att de gör det.

Men vi korsar den bron när vi kommer till den. Idag drar vi till Stamford Bridge (pun a bit too eagerly intended) och ser när gamla fiender möts igen. Ikväll spelas en gigantisk match mellan en hemmaspelande underdog med ambitioner och ett gästande topplag som tänker vinna – men division IV-premiären mellan Andrea Doria och Skå får ni hålla koll på. Själv tänkte jag dra till sydvästra London.

Det finns så många historier om varför Chelsea–Barcelona är ett möte som bubblat av antipatier i modern tid; Mou, Øvrebø, Frisk.

Låt oss därför fokusera på den andra historien. Låt oss titta närmare på de gamla vännerna som möts igen.

Ni minns säkert Andrés Iniestas vackra, väldigt oförtjänta sena segermål på Stamford Bridge senast, hans dittills kanske viktigaste mål i karriären? I så fall minns ni kanske skon han gjorde det med också? Jag har skrivit om det förr, men om nu inte minns, så var det så här: När Iniesta gjorde målet och blev grupphånglad av hela sitt lag, så höll hans sko inte riktigt för trycket. Den sprack nere vid vänstra tån. Han sparade den förstås ändå, som man gör när man gjort ett mål som bäddar för en historisk titel.

Den sommaren, ett par månader efter att Barça hade lyft pokalen i Rom, fick Andrésito ett brev där avsändaren bad om hans autograf. Ja, eller han fick ju många sådana brev, men ett av dem stack ut ur högen. Det kom från en Encarna Pérez, som berättade om sin brorson Javier. Femårige Javier älskade Barça, men led av en svår cp-skada. Den behandling som skulle kunna hjälpa honom fanns bara i USA, men eftersom den kostade hundratusen kronor per år hade familjen svårt att få ihop det.

Encarna Pérez skickade med en Barcelonatröja och ett idolkort, och bad om Iniestas autograf. Tröjan och kortet skulle hon kunna använda som priser i ett lotteri, där behållningen skulle hjälpa till att bekosta Javiers USA-resa.

Ett par veckor senare fick Encarna Pérez ett paket med posten. Ett par signerade kort, en Barcelona-tröja med Andrés Iniestas autograf, och så två saker till som hon aldrig ens kommit på tanken att fråga efter:

Ett par signerade fotbollsskor, med en spricka längst nere vid ena tån.
•••
Jo, Andrés Iniesta är en fin grabb, det visste vi redan. Om han är det så är han det för att han lärt sig vara det, för att han umgåtts med andra av samma sort. Sommaren efter det där Chelsea-målet gjorde han ett ännu viktigare mål, som bekant. Och firade med en tröja som hyllade den avlidne vännen Dani Jarque, som bekant.

Det var inte Iniestas första stora landslagstitel i karriären, och det var inte första gången det firades med en specialdedicerad tröja i ett spanskt landslag. 2001 vann den här fantastiska generationen spanska spelare EM för 16-åringar på engelsk mark. Iniesta var med i laget, men skadades i en match mot Tyskland och fick lämna laget när de forsade fram mot finalen.

Väl där, i en final mot Frankrike på Stadium of Light i Sunderland, stod matchen och vägde. Andrés såg på sin tv hemma i Spanien, hans lagkamrater hade svårt att få in bollen.

I 76:e minuten fick de så den stora chansen: en straffspark. Storstjärnan Fernando Torres, Atlétis guldklimp El Niño, slog in matchens enda mål. Firandet var förberett, han drog upp sin spanska landslagströja och visade en vit t-shirt med ett enkelt budskap till en enkel grabb som satt framför tv:n och inte fick vara med:

Va por ti, Andrés. Det här var för dig.

Det är inte bara gamla fiender som möts ikväll, det är också två av spansk fotbolls absolut mest populära personligheter som ställs mot varandra. Väldigt ofta är det väldigt lätt att förstå varför de är det.

/Simon Bank

Det var inte första chansen. Det var inte andra chansen. Det var väl någonstans mellan den tredje och den fjärde chansen då Mario Gomez till sist gjorde mål.

Det var välförtjänt – det viktigaste för en anfallare är inte att sätta alla chanser, utan att fortsätta sätta sig själv i lägen – och det var samtidigt också ganska logiskt.

FC Bayern München och Real Madrid är på många sätt spegelbilder av varandra. De är uppbyggda på ungefär samma sätt, de spelar på ungefär samma sätt, de har styrkor och svagheter på ungefär samma ställen.

Men det ena laget har en riktig straffområdesspelare – en uppdaterad gammal centertank – och det har inte det andra.

Ändå blev jag lite överraskad av att utslaget blev så stort. Matchen var ju så jämn att det knappt ens rymdes ett sandpapper mellan lagen – men vid fasta situationer och inläggsspel var det uppenbart att ett Gomez-anfört Bayern München var det större, tyngre laget.

Matchen i övrigt handlade så ofantligt mycket om att vinna bollar centralt i rätt lägen, för att sedan omedelbart fördela ut dem på respektive kanter i just de ögonblick då kanonerna där ute hade fått upp farten.

Xabi Alonso och Khedira spelade stora stycken av matchen i numerärt underläge mot Luiz Gustavo, Schweinsteiger och Kroos – men det gjorde så att Real Madrid kunde sticka iväg med fyra offensiva spelare när lägena uppstod.

En sådan omställning ledde också fram till det kvitteringsmål som länge såg ut att bli matchdefinierande, och det var typiskt att det var Mesut Özil som gjorde det.

Han fick sitt definitiva genombrott här på Allianz Arena som 19-åring – med ett drömmål och två ass ledde han sitt Werder Bremen till en 5-0-ledning – och han har nu gjort mål i sina tre senaste framträdanden här.

Petningen ikväll var ju inte det svåraste han gjort i sin karriär, men den förstärkte hans rykte som Bayern-dödare. Och Real Madrid behöver alla sådana de kan hitta nu.

Jag håller dem fortfarande som favoriter att nå final, men om deras chanser att gå vidare var 75 procent i matchminut 88 är de nog nere på 55 nu.

De kan fortfarande vinna allt  – nåja – den här säsongen. Men risken att de ska sluta helt tomhänta växer just nu för varje vecka.

José Mourinho. Cristiano Ronaldo. Och för den delen Florentino Pérez. Det är en rätt stor vecka som ligger framför er.

/Erik Niva