Det är en storm på väg in.

Nä, jag tänker inte på svenska vädervarningar här, utan på den relativt nya uppfinning som de kallar le classico där nere i Frankrike, trots att det inte finns något klassiskt över den: PSG–OM. En storm på väg in.

Det är ett par månader sedan jag tog tåget västerut för att se Marseille ta emot Paris hemma på velodromen, det var kris då också men säsongen låg fortfarande öppen. Jag satt på Cours Ju och åt lunch i solen, drack öl på Le Unic, köpte korsikansk skinka på julmarknaden och såg en flegmatisk Javier Pastore spela sitt livs sämsta match. Jag såg OM vinna med 3–0 och vända uppåt. Jag såg ett virage sud som delvis protesterade med tystnad, och jag såg två curvor som protesterade mot det faktum att PSG:s supportrar stängts ute från matchen.

Det är likadant ikväll. Inga bortasupportrar.

Orsaken till det ligger två år tillbaka, den 28 februari 2010 blev 37-årige Yann Lorence misshandlad till döds före PSG–OM. Han hörde till Boulogne-curvan, och föll offer för ett pågående krig med den andra PSG-curvan Auteuil. En PSG-supporter slogs ihjäl av andra PSG-supportrar.

Yanns föräldrar driver fortfarande en kamp för att utredningen ska leda någon vart, men för ligaföreningen och klubben blev det en slutpunkt. Bortasupportrar förbjöds, dåvarande PSG-presidenten Robin Leproux sjösatte sitt enorma projekt för att socialt förändra miljön på Parc des Princes. Spränga curvorna, demokratisera publikens sammansättning. Å ena sidan ett slag mot en läktarkultur, å andra sidan en kamp för en ny läktarkultur.

Där är vi nu. Och egentligen tänkte jag inte skriva om publiken eller läktarna, utan bara ta vid där jag var själv inför höstmötet. Dagen före matchen i Marseille skulle jag gå och se Undoubleneufcinq, ett gäng parispojkar som är bland det mest spännande som dykt upp på den franska hiphop-scenen de senaste åren. Om inte annat så för kicken att se Marseille jubla åt parisiens dagen före en PSG-match. Nu blev det som det blev, biljettkrångel gjorde att jag hamnade på en annan spelning. Skaras franskaste människa var tillbaka i Marseille efter mer än tio år, och sjöng på Le Poste à Galene, och det var en alldeles fantastisk konsert.

Ja, jag tänkte alltså ge er ett litet soundtrack inför matchen ikväll, tänkte jag. Om ni kastat mer än ett öga på den här plattformen de senaste åren så vet ni att fransk fotbolls musik kommer från le bled, från les banlieus, från förorterna i Paris och Marseille och Lyon.

Vi skickar ordet hit och dit, och ser var rytmen bär oss.

Inför höst-klassikern såg jag Mister You sitta och vara blyg som en barnunge i kvällsprogrammet On ne couche pas på TF3, han promotade sitt nysläppta album Dans ma Grotte, och om ni undrar hur Mister You låter och vilket lag han håller på så kan ni alltid lyssna på när han sjunger om vad grabbarna på hans gata sysslar med:
Les p’tits d’chez moi ils bicravent tous du Taga
Il crient tous Paris c’est magique
Paris c Zoogatagaaa

De små hemma hos mig dealar allihop
de skriker Paris är magiskt
Paris är Zoogatagaaa

Han har varit ännu tydligare förut, Mister You. Som här:

Prise d’otage, le Vélodrome est assiégé
Prise d’otage, de l’OM par le PSG.

Tagen gisslan, Velodromen är belägrad
Tagen gisslan, OM av PSG

Caen-grabben/Zlatan-dyrkaren Orelsan (lyssna på hans briljanta självmordsbrev Suicide Social, som bara vidrör fotbolls-temat) listar saker som är ”en dålig idé” i Mauvaise Idée och slår fast en sak:

Le maillot du PSG sur la canebière

PSG-tröja på La Canebière (den stora avenyn mitt i Marseille)

Förresten, om ni undrar varför Undoubleneufcinq heter just så (det betyder 1995) så är det för att 1995 är fransk hiphops största år. Det var, bland mycket annat, då som Psy 4 De La Rime dök upp i Marseille. I sin Avant le Marseillais (Framåt, Marseille – refrängen handlar i stort om att OM är beredda att ”fuck all”) hälsar de välkommen till le Vélodrome, där man ”pratar mer som Zizou än Platini”:

L’OM, c’est pas magique
c’est réel

OM är inte magiskt
det är verklighet

Sådär kan man hålla på, om man inte har ett flygplan att gå på precis om ett par mimnuter. GFB är PSG, Sinik är die hard PSG, Jérémy Ménez-polarna 113 har rappat om att de bär Jerrys tröja. Booba är PSG, liksom Benzemas grabb RHOFF. IAM är, förstås, OM. Det är 3ème Oeil och Soprano också. Och Shurik’N.

De två stora uttryck som finns för det framväxande Frankrike är, alltjämt, fotbollen och musiken. De två största klubbar som finns är alltjämt Paris och Marseille. När stormen driver in över Parc des Princes ikväll kommer den i alla fall att ha världens bästa soundtrack.

/Simon Bank

Vad säger ni? En dag för eftertanke och kontemplation?

Vi har ett problem och det är stort och det går liksom inte att låtsas som ingenting längre.

Det är helt enkelt något fundamentalt fel med en idrott där domarnas insatser diskuteras mer än spelarnas. Om det blev så någongång ibland vore det väl en sak – men gång efter gång, vecka efter månad, år efter år?!

Såhär kan vi faktiskt inte ha det.

Ingen annan fotbollsideologisk fråga har fått mig att totalt byta åsikt på samma sätt som jag har svängt angående teknologiska hjälpmedel för domarna. Idag kan jag knappt ens förstå hur jag tänkte tidigare.

Jag hade väl den där grundhållningen om att fotboll ska vara en mänsklig sport, med domarbedömningar av kött och blod. Jag inbillade väl mig dessutom att det bara var bra för sporten med lite olika åsikter, att diskussionerna om kontroversiella situationer gjorde gott för fotbollsintresset.

Obegripligt.

Nuförtiden finns det inget annat som jag upplever som så tröttsamt nednötande som de här ändlösa domardiskussionerna som följer på i stort sett varenda stormatch. Bra för fotbollsintresset? Snarare tvärtom. För det kan väl ändå inte finnas folk som på allvar tycker att det här rabiata käbblet är intressant, givande och stimulerande?!

Problemet är ju att jag samtidigt förstår varför det blir som det blir. Jag är mycket väl medveten om att jag själv är en betydande del av ett mediemaskineri som eldar på bålbrännandet, med alla våra frysta stillbilder och dussintals reprisvinklar. Men det är samtidigt väldigt svårt att komma ifrån när det fungerar som det gör. Stora domarbeslut ÄR avgörande – tro inget annat – och det vore idiotiskt att utelämna dem ur någon form av trovärdig matchanalys.

Ur i stort sett alla andra aspekter vill jag ha en fotboll som utgårt från känslor. Vad gäller domslut vill jag framöver göra dem så kliniskt könlöst obestridbara som det någonsin är möjligt. Skulle jag aldrig behöva diskutera ett domslut igen i mitt liv skulle jag dö som en lyckligare människa.

Målkameror är en fullständig självklarhet i de stora sammanhangen, gärna kompletterade med några såna här positionssäkra sensorer som helt eliminerar betydelsen av det mänskliga ögat. Och vad gäller straffsparkar skulle jag på fullaste allvar kunna ställa mig bakom en reform där det blev förbjudet att döma straff utan att först konsultera ett reprismaskineri vid sidlinjen.

Det skulle stoppa upp spelet, ja, men hellre ett trettiosekundersavbrott en eller två gånger per match än poänglösa pajkastningar som pågår i en eller två veckor.

Visserligen skulle inte det heller döda diskussionerna – även efter alla dessa repriser är vi fortfarande inte överens om huruvida Zlatan skulle haft straff eller inte igår – men det skulle i alla fall göra så att de viktigaste domsluten togs utifrån en gemensam utgångspunkt.

Idag är det alldeles för mycket nyckfull subjektivitet inblandad. Hur påverkad är domaren av tidigare matchsituationer? Hur är han positionerad? Vad ser han och vad missar han?

Hans jobb är så gott som omöjligt, och försöket med straffområdesdomare verkar snarast ha gjort det ännu mer komplicerat. Det minsta vi kan göra för domarna är att åtminstone ge dem samma resurser som vi själva har hemma i tv-sofforna.

För deras skull, för vår skull och för fotbollens skull.

När jag föreställer mig Champions League-våren vi har framför oss ser jag inte någon färgsprakande fotbollsfiesta framför mig – snarare bävar jag redan nu för det apokalyptiska domarkriget som med sorgligt stor säkerhet kommer att rama in en potentiell final mellan Real Madrid och Barcelona.

Såhär kan vi faktiskt inte ha det.

/Erik Niva

På förekommen anledning – för nytillkomna läsare kan jag bara passa på att poängtera att den här bloggen är ett forum där vi värdesätter nivån på kommentarsfältet. Vi släpper kort och gott inte igenom kommentarer som grundar sig på förolämpningar mot domare, spelare eller klubbar.

I underhållande fall kan vi göra undantag för förolämpningar som gäller oss själva.

Nej, det här såg jag inte komma.

Paolo Maldini, den störste av alla milanisti, förstärker Inters sportsliga ledning i något slags vagt formulerad sportchefsroll, och även om det finns en form av förvrängd logik i det känns det som det slutgiltiga beviset på en fotbollsvärld som förlorat alla sina värden.

Massimo Moratti satsade möjligen på fel häst när Rafa Benitez kom in i klubben och han satte klubbens nycklar i händerna på Branca istället för Oriali. Det har funnits en lucka i den sportsliga ledningen sedan dess, och Moratti visade redan med Leonardo-testet att han inte var främmande för att plocka in Milan-stämplad kompetens i Inter.

Samtidigt är det ju känt att Maldini själv blev desillusionerad i grunden efter Curva Suds hån under hans sista match i klubben, att det såret aldrig riktigt läkt. Han har varit i Paris och fikat med Carlo Ancelotti, det har ryktats om att han skulle få någon roll i PSG, vilket möjligen hade känts märkligt.

Men det här är något helt annat.

Visst, Andrea Prilo kunde gå till Juventus i somras, Alessandro Nesta kan gå till Juventus nästa sommar. Men Maldini i Inter? Det är en revolution, en jordbävning.

Det händer saker i Inter, det ska finnas utrymme för en ny satsning med Stramaccioni som tränare, och det finns ett genuint behov av en sportchef med ett namn, någon som kan locka unga spelare till klubben och styra en nödvändig generationsväxling.

Det är möjligt att Paolo Maldini är rätt man för jobbet.

Men det kommer alltid att vara fel färger för honom.

/Simon Bank

Hemma igen, efter en snabbtur till ett Frankrike som tänkte på annat än fotboll. Dels för att Marseille slutat spela just fotboll, dels för att det ju faktiskt fanns annat att tänka på.

Vi brukar ju prata om fotboll här, så låt oss prata om de två franska spelare som det skrivits allra mest om de senaste veckorna.

Den ene var reservmålvakt i FC Castelmaurou utanför Toulouse, en ung, fransk kille med algeriska rötter. Han dyrkade Zinedine Zidane, hans tränare beskrev honom som ”den lugnaste av alla i laget”, en tyst kille som inte sa något ens när han fick en rejäl utskällning.

Den andre killen, även han med algerisk bakgrund, spelade ytterback i US Meyzieu, utanför Lyon. En hårdjobbande försvarare som inte kunde få nog av fotboll. Han höll på Lyon och älskade Karim Benzema, Real Madrid-stjärnan som växte upp i grannbyn.

Det finns mer som förenar de där två livsödena än fotbollen. Pojkarna var lika gamla, båda kom från rätt ruffiga omständigheter, båda hade sina algeriska föräldrar, båda var födda i Frankrike.

De hette till och med samma sak: Mohammed.

Ja, och nu vet ni ju att deras livsöden hängde samman mer intimt än så.

Den 15 mars, för två veckor sedan, spände Mohammed Merah en kamera över bröstkorgen, satte sig på sin moped, tog sikte på två fallskärmsjägare som råkade stå vid en bankomat. Sedan skrek han ”Allahu Akbar”, ”Gud är stor”, och sköt ihjäl dem. Den ene soldaten hette Abel Chennouf, den andre hette Mohammed Legouad och var ytterback.

Två killar, födda samtidigt, med samma intressen och likartad bakgrund, förenas genom att de står i varsin ände av en pistolkulas färd genom luften. Ni kan fortsättningen – Mohammed Merah mördade totalt sju människor; franska soldater, judiska barn och vuxna, och skickade Frankrike rakt in i en landssorg och diskussioner om vilket land det är och vilket land det ska bli.

De är ju mitt i en presidentvalskampanj, och frågor om invandring, islamism och säkerhet bränner avgrundsdjupa hål i varje liten debatt. De senaste tio åren har över 900 islamister gripits av fransk säkerhetstjänst, men det här var det första terroristattentatet på fransk mark sedan 1996. Mohammed Merah hade gjort flera studieresor till känsliga områden i Mellanöstern, men ingen av de tolv utländska säkerhetstjänster man frågat i samband med dåden hade sett honom som ett allvarligt hot.

Nu pekar Marine Le Pen, Jean-Marie Le Pens dotter och Front Nationals nya ledare, på terroristen och efterlyser ett annat Frankrike.

– Hur många Mohamed Merah, förklädda till flyktingar, finns det på de båtar och flygplan som varje dag kommer till Frankrike?

Den alternativa frågan, hur många Mohammed Legouad som finns på de där båtarna och planen, ställer hon inte.

Målvakten Mohammed lämnade sitt lag, klubben hade inte hört ett ord från honom under de sista två månaderna före morden. Ytterbacken Mohammed lämnade Lyon och fotbollen för att ta värvning i armén och arbeta för Frankrike.

Mohammed Legouad beskrivs som en troende muslim och som en varm och generös pojke som älskade fotboll. Mohammed Merah växte upp utan pappa, åkte in och ut i fängelse (snatterier, rån, småbrott) och beskrevs som något annat.

– Jag har känt två olika Mohammed Merah. Fram till han var 16-17 var det en pojke som hade behov att bli omtyckt och som gjorde små hyss som alla andra, berättar en av hans gamla vänner för L’Express.

Sedan kom islamismen, den radikala lösningen, den vidriga extremismen, resorna. Sedan kom morden.

När tidningar och tv rapporterade om hur en islamistisk seriemördare med algerisk bakgrund mördat franska soldater och barn fanns det en del som ifrågasatte själva grundterminologin.

Den algeriska fotbollstidningen Le Buteur, som är mycket läst i Frankrike, kände igen diskursen från sin planhalva, från idrotten.

I en ledare (som, lågintelligent nog, vänder sig mot etnocentrisk rasism samtidigt som den ylar om ”den judiska lobbyns inflytande på franska medier”) pekar de på vad en fransman kan göra för att inte längre vara fransk:

Yannick Noah var fransman när han vann Franska Öppna, men fransman med kamerunskt ursprung när han förlorade matcher. Zinedine Zidane var fransman när han vann VM, men fransman med algerisk bakgrund när han skallade Materazzi.

”Mohammed Merah och alla de unga invandrarna i förorterna är lika mycket franska som Zinedine Zidane, Brahim Asloum, Mehdi Baala, Mahiedine Mekhissi, Karim Benzema, Samir Nasri, Adil Rami. Om de första inte är ’okej’ får ni inte ta de andra heller”.

Två pojkar med algerisk bakgrund växte upp i franska förorter, de var lika gamla, hette samma sak och älskade samma sport.

Mohammed Legouad mördades av Mohammed Merah, han begravdes under överinseende av president Sarkozy. Merah begravdes idag, som seriemördare och terrorist, och under stora protester.

Ett franskt samhälle har så oerhört många problem att diskutera innan de går vidare; segregationen, rasismen, omsorgen, säkerheten. Åtminstone en liten del av tiden borde de ägna åt att lyssna på vad Karim Benzema, Mohammed Legouads idol, har att säga om hur det är att leva i Frankrike och se ut som Karim Benzema.

– I stort är det så att när jag gör mål är jag fransman, men om jag inte gör mål eller om det är något problem, då är jag arab.

/Simon Bank

Bara en dryg månad sedan jag var i Marseille, men det känns som att det hunnit gå flera fotbollsår sedan dess.

Då, i mitten av februari var Marseille ett fotbollslag med vinden i ryggen, Bayern München ett pressat lag med en vägg i ryggen.

Det är inte så nu.

Om vi nöjer oss med matematiken går det ju att konstatera att OM på de åtta matcher som gått sedan dess nått oavgjort en gång (mot understreckslaget Nice i helgen) och förlorat resten. De har förlorat mot dåliga lag och mycket dåliga lag, och de har förlorat mot bottenlag i division tre.

Under samma period har FC Bayern vunnit sex av sju matcher, och skickat in 24 mål. De kommer hit med en så gott som helspetsad startelva – bara Bastian Schweinsteiger väntas sitta på bänken av de självskrivna förstavalen – och de möter ett lag som tappat precis allt som finns att tappa. Inklusive sin viktigaste försvarsledare och sin lagkapten/målvakt.

Det är just det där sista jag tänkte vi skulle fördjupa oss en smula i.

Steve Mandanda är ju avstängd efter sin slutsekundsvarning på San Siro, och när nu andravalet Gennaro Bracigliano gjorde en perfekt Papphammar-imitation i den där cupmatchen mot division tre-gänget Quevilly så stod Didier Deschamps lite trångt till.

Hans etta är borta, hans tvåa kastar in bollar… men om han letade riktigt noga i den där tvättkorgen längst in i omklädningsrummet så…

Ja, han hittade alltså Elinton Andrade, 32.

Det är Andrade som fått förtroendet att försöka stoppa Mario Gómez i kväll, inför ett strejkande Vélodrome, och det är inte omöjligt att Deschamps fattat det valet bara eftersom det är en bra historia.

– Andrade har fått vänta länge på den här chansen. Jag hoppas att han lyckas, hälsar Zico genom l’Équipe.

De känner varandra sedan tidigare, de där två.

Elinton Andrade kommer från Brasiliens allra djupaste söder, han växte upp utan pappa och fick sin utbildning i Zicos akademi uppe i Rio. Han tog steget in i den stora proffsfotbollen, men utan att få förtroendet någonstans repade han av alla de stora Rio-klubbarna. Reserv i Fla, reserv i Flu, och till slut landade han i Vasco av en slump. Han hade börjat spela fotbollsvolleyboll nere på stranden, lärt känna Vasco-legendaren Romário, och plötsligt stod dörren öppen utan att han hade en aning om hur det gått till.

Plötsligt fick han stå i mål en del, och det gick rätt fint fram tills Vasco åkte till Curitiba och mötte CA Paranaense.

Då gick det inte särskilt fint alls.

Vasco gick på en historisk 7–2-smäll, mest stryk av alla fick Elinton Andrade, som blev uthängd som den där grabben som Romário hittat på stranden.

Han drog till Europa istället, åkte till Portugal för att försöka få loss ett EU-pass som skulle öppna vägen till ett vettigt målvaktsjobb i en europeisk klubb.

Han fick inget, och där stod han.

– Utan klubb, utan pengar, utan papper och utan min fru, som lämnade mig. Det var de värsta månaderna i mitt liv, men jag slutade aldrig kämpa.

Och det är här någonstans ni får föreställa er ett soundtrack till bloggen.

Elinton Andrade jobbade som lantbrukarlärling, medan han höll kroppen i form.

– Jag tränade på egen hand, ute på ett fält, bland kycklingar och grisar. Jag satte potatis, planterade tomater eller gurka för att hjälpa dom som tagit emot mig. På måndan tog jag mig upp för ett berg, på tisdan sprang jag bland fåren… men jag gav aldrig upp.

Han fick sitt pass till slut, och spelade VM i fotbollsvolleyboll för Portugal. Sedan hackade han sig vidare i Ascoli och Rapid Bukarest, innan Didier Deschamps tog honom till Marseille för att vara reservens reserv.

Där har han suttit fram tills nu. Under tre år i OM har han spelat tre matcher, men han har tränat som om han var lagets största stjärna. Han kommer ut till träningsanläggningen först av alla, han går hem sist av alla. Han lägger mest tid av alla i gymmet, och han har gjort det för att vara redo om han en enda gång till i livet skulle få en chans att visa att han är en duktig fotbollsmålvakt.

I måndags fick han veta att den kvällen kommer i kväll. Mot Bayern München.

Vi kan väl nöja oss med att konstatera två saker: 1. Det är rätt få som verkligen tror att han kommer att lyckas. 2. En av de som tror är Elinton Andrade själv.

Skulle han någonsin tvivla behöver han ju bara tänka på de där åren på ett potatisfält i Portugal. Eller möjligen på den uppseendeväckande tatueringen han har i nacken, med ett fem rader långt meddelande textat i skrivstil:

Jag är som fågel Fenix. När alla tror att jag är skadad och svag reser jag mig ur askan, upp ur mina plågor med ännu större kraft och kamplust. Jag är en modig krigare och jag låter mig aldrig besegras. Mitt mål är att vinna.

UPPDATERING:

Inne på Stade Vélodrome, och det är en märklig upplevelse. Det är det alltid, men det är speciellt idag. Som sagt och skrivet så strejkar alltså OM:s supportrar. De tycker att laget skämmer ur dem, och vafan – det har de ju rätt i. Här inne är alla banderoller, i både sud och nord, uppsatta upp-och-ner, och supportrarna har hittills varit helt tysta.

Ja, fast de kunde ju inte hålla sig när den förste spelaren kom in för att värma, när han kysste klubbmärket framför Virage Nord och började jogga igång kroppen. Då kom det taktfasta igång, då hade de en spelare de ville välkomna in:
– Andrade! Andrade! Andrade!

Nu är det match, och jag är precis lika tvärsäker som för ett par timmar sen. Det blir 1-7. Eller 2-0.

/Simon Bank

Bara en dryg månad sedan jag var i Milano, men det känns som att det hunnit gå flera fotbollsår sedan dess. Det var snö och minusgrader då. Arsenal var en klubb i spillror, efter att en lång skåning med nummer elva på ryggen pulveriserat dem med en av sina bästa internationella insatser någonsin.

Vet ni förresten var den hamnade, den där rödsvarta tröjan som Zlatan Ibrahimovic hade på sig när han sköt sönder Arsenal?

Jo, idag ska den finnas i utkanterna av belgiska Liege. En kille som heter Jean-Marc Bosman fick med sig den hem.

Ni känner garanterat till namnet, och kanske har ni också hört delar av historien. Jean-Marc Bosman var ju den halvdana fotbollsspelaren som blev juridisk pionjär. I mitten av 1990-talet gick han till EU-domstolen och vann rätten för fotbollsspelare att byta klubb utan övergångssumma så snart deras kontrakt gått ut.

Fotbollsvärlden förändrades i grunden och Jean-Marc Bosmans eget liv blev aldrig mer detsamma igen.

De pengar som tidigare gått till en säljande klubb gick istället till fotbollsspelarna och deras agenter. Själv såg dock aldrig Jean-Marc Bosman till särskilt stora slantar, och det som fanns åts upp av rättegångskostnader och advokatarvoden. Han hamnade i en negativ spiral av alkoholism, depression och fattigdom.

Personligen håller jag inte honom som min favoritmänniska. Dels var hans kamp aldrig min, men framförallt tycker jag att han valt att spela offerrollen lite väl ofta under lite väl lång tid.

Det innebär ändå inte att jag tycker att han förtjänar den livssituation han nu hamnat i. Jean-Marc Bosman har hunnit bli 47 år gammal nu. Ändå bor han hemma hos sin mamma, eftersom han helt enkelt inte har råd med något annat. Hans enda inkomst är ungefär 7000 bidragskronor i månaden, och med dem ska han försörja sina tre barn.

Han säger själv att barnen är anledningen att han överhuvudtaget fortfarande är i livet. Kampen mot alkoholismen och depressionen har varit svår, och än har Jean-Marc Bosman inte vunnit den.
– Jag går fortfarande på antidepressiv medicin, men jag har i alla fall varit nykter sedan den 27 december, 2007. Egentligen är det otroligt att jag inte är död. Hade jag fortsatt dricka några dagar till hade jag dött av mina leverskador, och hade jag inte haft min mentala styrka hade jag begått självmord för länge sedan.

Generellt sett är Bosman väldigt bitter på den så kallade fotbollsfamiljen – han menar att den vände honom ryggen efter att han utmanat dess konventioner – men i kölvattnet av hans tragiska historia har det nu uppstått en märklig sorts solidaritet runt honom.

Världens rikaste fotbollsspelare står ju nämligen i en sorts tacksamhetsskuld till Jean-Marc Bosman. Utan honom hade de inte kunnat tjäna riktigt så groteska fantasisummor som de drar in idag, och vissa av dem har tänkt efter tillräckligt för att inse det.

Mark van Bommel är ett av belgarens allra största fans. Två gånger om har han gått som Bosman-fall till ett par av Europas allra största klubbar – just Barcelona och Milan – och som en konsekvens kommer han också att vara en förmögen man så länge han lever.

Och i förra månaden bjöd han alltså in sin osannolike polare som hedersgäst i samband med åttondelen mot Arsenal.

– Van Bommel har alltid varit tacksam mot mig. Redan 2005 betalade han en semesterresa till mig, efter att hans övergång från PSV till Barcelona blivit klar. Och han har inte glömt mig.

Några få minuter efter slutsignalen räckte Van Bommel över sin svettiga matchtröja till Bosman. Sedan gick han in i omklädningsrummet, och återvände med Zlatan Ibrahimovics tröja.

Jean-Marc Bosman behandlades som en kung nere i San Siros katakomber. Självaste Silvio Berlusconi skakade hand med honom, och Gennaro Gattuso betygade sin respekt. Clarence Seedorf vände sig mot en grupp italienska journalister:
– Ni måste skriva om den här mannen. Bosman har gjort mycket för fotbollen.

Exakt vad det är Bosman egentligen har gjort för fotbollen tål att diskuteras, men det finns ändå en sorts logik i att hans öde engagerar den här sportens allra lyckligast lottade.

Nu pratas det till och med om att Milan ska spela en välgörenhetsmatch, där intäkterna doneras till Jean-Marc Bosman.

En av fotbollskapitalismens allra krångligaste kullerbyttor skulle på så sätt bli komplett, med sitt eget bakvända slut.

/Erik Niva

När Europacupfinalen 1990 tagit slut återstod en sak för Marco van Basten att uträtta. Han hade blivit Europamästare ännu en gång – Milan hade slagit Benfica med 1-0 – men den holländske skyttekungen var ändå inte helt färdig för dagen. Precis som han sagt på förhand sökte han nu upp centern i motståndarlaget.

Marco van Basten bad om att få byta tröja med Mats Magnusson, sådär två av Europas allra bästa anfallare emellan.

Senast jag var i Lissabon skrev jag lite om åren då Benfica rasade samman under skotske tjurgubben Graeme Souness. När jag nu är tillbaka känner jag att situationen kräver några rader om perioden som föregick fallet, den senaste storhetsepoken.

Svensktiden. Os anos dos suecos.

Och här får Jonas Thern, Stefan Schwarz och Glenn Strömberg ursäkta. Till och med Sven-Göran Eriksson får faktiskt stå åt sidan. I inrökta taxibilar och trånga Bairro Alto-gränder är det fortfarande legenden om ”Rato Branco” som de lite äldre mustaschgubbarna oftast berättar.

Den vita råttan. Mats Magnusson.

Och det är ju inte så konstigt. I Portugal är det såklart en jättegrej att Benfica står på tröskeln mot en Champions League-semi, och hemma hos oss gör vi ju ofta ett stort nummer av den handfull svenskar som någon gång spelat en Europacupfinal.

Mats Magnusson ledde Benfica till två Europacupfinaler på tre säsonger.

Egentligen skulle han aldrig ens ha kommit hit. Efter ett ganska misslyckat försök i schweiziska Servette hade Mats Magnusson flyttat hem till Skåne och var i full färd med att bygga bo och bilda familj. Han stod och tapetserade i sin nya Malmö-lägenhet när dåtidens demonagent Börje Lantz ringde och insisterade på att ”Masse” skulle pallra sig ner till Hotell Savoy för att diskutera igenom en sak.

En dryg månad senare landade Mats Magnusson i Lissabon. När han åkte därifrån fem år senare hade han gjort 84 mål på 122 matcher för Benfica.

Han var en sorts förlaga till Andrij Sjevtjenko, en blond bombare som spelade klokt, löpte rätt och som vräkte in mål på alla tänkbara sätt. Höger fot, vänster fot, huvudet. Hårda skott, listiga lyftningar, välplacerade nickar.

1988 borde han ha blivit europeisk mästare. Det var innan den andra vågen av svenskar kommit till Portugal, och Magnusson var ensam nordbo i ett Benfica som dominerade finalen mot PSV, men till sist ändå förlorade på straffar.

1990 borde han ha vunnit Guldskon. Han gjorde 33 mål på 31 ligamatcher, och passerades bara när Hristo Stoitjkov öste in sex mål mot ett misstänkt omotiverat motstånd i den sista bulgariska ligaomgången.

Tyvärr blev även Europacupfinalen samma vår en besvikelse. Magnusson gjorde vad han kunde mot Franco Baresi, men Milans holländska drömlag var helt enkelt lite för starkt för Benfica och deras svenskkoloni. 1-0 blev det. Frank Rijkaard gjorde målet.

Kanske är det för att den där sista fullträffen saknades som Mats Magnusson aldrig riktigt fått den status han förtjänat i Sverige. Kanske är det för att han aldrig riktigt fick ut sin fulla kapacitet i landslaget.

Jag vet inte säkert, men jag vet i alla fall att jag blev illa berörd av reaktionerna då han spelade den där välgörenhetsmatchen med Zinedine Zidane och hans kompisar häromåret.

Visst var han kraftigt överviktig och visst var det lite sorglustigt att se hur han ramlade omkring på planen – men i mina ögon kan Mats Magnusson ändå aldrig reduceras till en figur man skrattar åt.

Själv har han berättat för Offside om hur den kvällen innebar en vändpunkt i hans liv, om hur han i ganska rask takt GI-bantade bort 20 kilo efteråt.

Själv var jag nyss nere på en kaffebar, där innehavaren givetvis ville snacka Magnusson när han fick höra att jag var från Sverige.
– Vad gör han nuförtiden? Är han tränare i någon av de stora svenska klubbarna.
– Nä, han jobbar på fabrik, svarade jag. Tillverkar någon sorts ventilationstrummor.

Kafégubben trodde att jag skojade, men det gjorde jag ju inte. Så vitt jag vet jobbar ”Den vita råttan” – Europas mest fruktade målskytt i skarven mellan 1980- och 1990-tal – fortfarande kvar på Sydtotal i Malmö.

Här i Lissabon är det 25 grader varmt och fotbollsfeber, men i morse gick Mats Magnusson som vanligt upp klockan kvart över fem. Han kokade sig en kopp kaffe, och hoppade sedan på 5.56-bussen till jobbet. Linje 31 mot Fosie.

Ibland åker han fortfarande ner till den varma staden som älskar honom så mycket. För Kvällsposten har han berättat om hur han tog med sig hela jobbargänget för att se Benfica-Porto i samband med att verkstan firade tio årsjubileum i fjol.
– Det var kul att resa dit med arbetskompisarna. De fattade nog inte hur stort det är där nere. Det började redan på flygplatsen, det är fortfarande något speciellt med Magnusson i Lissabon. Helt sjukt.

I stort sett alla jobbarkompisarna är sportintresserade, och det händer att ”Masse” och de andra ägnar en rast på verkstaden till att prata om gamla tider.
– Jag berättar om det är någon som vill höra och jag har tagit med gamla filmer och visat för dom som vill se.

Fler än jobbargänget på Sydtotal borde titta. Hela den svenska fotbollsfamiljen borde tamigtusan samlas i fikarummet och minnas en av de allra främsta målskyttar vi någonsin producerat.

/Erik Niva

Kul det här.

Det var visserligen i ”High Fidelity” som Nick Hornby gjorde ett stort hönan-och-ägget-nummer av besatthetens baksidor – ”lyssnar jag på musik för att jag är deprimerad eller blir jag deprimerad av att lyssna på musik?” – men det hade precis lika gärna kunnat vara i ”Fever Pitch”.

Den som tror att det är roligt att vara fotbollssupporter har själv aldrig varit en.

Nu ska jag inte komma här och påstå att fotbollen gör mig deprimerad. Dels lider jag inte själv av den sjukdomen – och då är det inget man koketterar med – och dels tror jag att fotbollens sammanhang och beständighet oftast hjälper dem som gör det.

Men en sak har blivit smärtsamt uppenbar den senaste månaden – skulle jag identifiera en enskild faktor som försämrade min livskvalitet så skulle det vara Tottenham Hotspur Football Club.

Det är inte att de inte vinner som är problemet. Herrejävlar, jag håller på Tottenham. Jag har 25 års träning på att förlora. Men det är en sak att göra det nere i den meningslösa tabellmitten, en helt annan att göra det när hela klubbens framtid i praktiken hänger på att vi tar en Champions League-plats vi inte kommer att ta.

Betydelsen av den här kollapsen är ju roten till det onda, men det är den fjantigt fullständiga förutsägbarheten som verkligen tär på mig.

På samma sätt som jag tidigare planerade in konvalescenstid på söndagen (och måndagen) om jag skulle ta en krogsväng på lördagen måste jag snart börja schemalägga sorgeperioder i samband med Spurs-matcher.

Ända sedan den där vändningen mot Arsenal har det varit totalt och fullständigt uppenbart att samtliga Tottenham-matcher skulle sluta med misslyckanden. Tecknen har varit så löjligt övertydliga. Det har varit som att regelbundet gå till sin egen arkebusering, eller i alla fall som att frivilligt sätta sig ner och dricka en rejäl kalk med gift en gång i veckan.

Och tro mig, det är inte vad jag behöver i mitt liv.

I samband med Man United-matchen var jag i Lissabon, på en privat resa med ett kompisgäng. En sådan helg då man ska sitta i solen med en kanna sangria, snarare än att smita in på någon mörk och grottig pub och sedan aldrig komma ut därifrån mentalt.

Inför Everton-matchen hade jag jobbat hela dagen, och hann knappt komma innanför dörren innan jag marscherade raka vägen till soffan för ytterligare två timmar av mental nedbrytning. Och det var den lördagskvällen. Bra partner. Bra pappa.

Igår kom jag hem vid 20-tiden, efter att ha varit utomlands på jobbresa hela veckan. Det absolut sista jag ville göra var att sätta mig att se Tottenham underprestera klockan 20.45, men det var likajävlafullt det jag gjorde.

Varför stänger du inte av, frågar min sambo. Varför struntar du inte bara i att titta, och gör saker som får dig att må bra istället?

Jag har ingen som helst aning om vad jag ska svara på det.

Chelsea borta på lördag? Sluta. Make it go away.

Jag älskar naturligtvis fortfarande Tottenham Hotspur, det kommer jag alltid att göra. Jag önskar bara att de kunde ge fan i att spela några fotbollsmatcher.

/Erik Niva

Det finns så mycket man kan säga om dom. Misskötseln genom åren, den smått rättshaveristiska supportersjälvbilden, Gabi Heinzes uppspel, den uppblåsta liturgin kring minsta lilla händelse.

Men vi sparar det till en annan gång. Idag konstaterar vi bara att AS Roma är en klubb som minsann går längre än de flesta för att få sina nyförvärv att trivas.

Baldini värvar.

Bojan jättejätteglad.

/Simon Bank