Ni jublar lite åt Messi? Ni sitter och svettas åt en italiensk cupmatch? Ja men gör det då.

Från Juventus–Milan tog jag med mig en enda bild, oavsett resultat: Precis när Maxi Lopez gjort 2–1, och rusade ut mot curvan – såg ni hur Seedorf och Pippo Inzaghi ställde sig där runt honom och höll ihop en liten minicirkel, hur de pratade, la upp en strategi, ”hur gör vi nu”, sånt.

Den cirkeln, det fanns så mycket intelligens i den att man skulle kunna hålla all världens tränarutbildningar i den.

Men till saken. Jag tänkte inte komma med en enda analys eller förklaringsmodell, utan bara slå fast att det inte finns något lag som liknar Olympique Marseille – och att ni ska vara glada för det.

Det är då en jävla fotbollsförening.

Jag var nere och såg dem bryta en negativ trend i höstas, när de slog PSG med 3–0. Efter den vinsten gick de obesegrade i sexton matcher, kvalade in till CL-slutspelet och tog sikte mot toppstriden i Ligue 1.

Sen åkte jag ner igen, och såg dem bryta den positiva trenden. Slutsekundsvinsten mot Inter gav dem en trampolin att hoppa mot kvartsfinalerna på, men om ni undrar vad som hänt sen så har ni det här:

0–1 mot bottenlaget Brest.
0–1 mot Toulouse.
0–2 mot Evian TG.
0–1 mot bottenlaget Ajaccio.
1–2 mot Inter.
1–2 mot bottenlaget Dijon

Sex raka förluster, och det har börjat grymtas om det omänskliga spelprogrammet som plågar en lite småsliten trupp. I kväll drog de ändå iväg till Haute-Normandie för att spela cupkvart mot US Quevilly, och de åkte med tre önskemål. Det första var att vinna en fotbollsmatch igen, det andra att kanske få göra lite mål, det tredje att slippa slita på sina nyckelspelare i onödan.

Man ska inte säga att förutsättningarna var goda, för OM funkar inte på det sättet. They can snatch defeat from the jaws of victory vilken dag som helst.

Men de mötte i alla fall ett lag från National, från tredjedivisionen, ett lag som slåss för nytt kontrakt där. Vidare – ett lag som på sina sju senaste matcher i tredjedivisionen tagit totalt två poäng.

Nu undrar ni hur det gick, va?

Nä, OM vann inte en fotbollsmatch igen.
Nä, OM gjorde inte en massa mål.
Nä, OM vilade inte sina nyckelspelare.

Olympique de Marseille åkte upp till norr med sitt bästa lag, låg under med 1–0 hela matchen, lyckades kvittera i slutminuterna av ordinarie tid och tvinga fram en förlängning. De fick spela 120 minuters stenhård cupfotboll på bortaplan, de tappade till 1–2 i förlängningen, kom tillbaka till 2–2 och… släppte in 2–3 i 119:e.

Didier Deschamps drog upp sitt blixtlås på jackan efteråt, såg ut som att han inte riktigt fatta. Quevilly skrek rakt ut, men fattade nog inte heller. Det finns en skrällkultur i fransk cupfotboll (jag har försökt reda ut den förut), men framför allt finns det något sjukt i Marseille, något som inte går att förklara utan att använda djupsykologiska sociologiska gruppanalyser. Det här inte ens en kollaps längre, det är ett konstverk. En installation. Publiken står upp och applåderar.

Olympique Marseille är världens just nu sämsta fotbollslag.

Jag utgår ifrån att de vinner Champions League i maj.

/Simon Bank

Var fan är alla andra?

Jag vet inte om ni sett det, men Sky Sports ägnade sitt måndagsprogram åt vad de kallade Football’s Last Taboo. Samma gamla fråga: var är alla bögar i fotbollssporten? Låt mig återkomma till det, först kan vi ju konstatera den osvikligt ironiska tajmingen i att programmet sändes samma vecka som John Fashanu gav en Talksport-intervju om sin bror Justin.

Ni känner till berättelsen om Justin: hur han kom ut som den hittills ende öppet homosexuelle spelaren i engelsk proffsfotboll, hur hans liv och karriär svängde, hur han till slut – deprimerad och anklagad för sexbrott – tog sitt eget liv 1998, 37 år gammal.

John Fashanu tog avstånd ifrån sin storebror när han kom ut, och i veckan som gick förklarade han att han att han inte ens tror att Justin var homosexuell.

– Det handlade inte om att han var gay, om han var vit eller svart, det där brydde jag mig inte om alls. Vad jag bryr mig om är om någon ställer sig på taken och skriker att ”jag är svart” eller ”jag är straight” eller ”jag är gay” för att få publicitet eller pengar. Någon som hittar på saker för att få uppmärksamhet.

– Min dotter var väldigt nära sin farbror och det har tagit lång tid för henne att förstå att Justin egentligen inte var bög, att han bara ville ha uppmärksamhet. Jag minns att Justin kom ut med en annan story om att han dejtade en tjej från Coronation Street också. Det var också bara för att hamna på förstasidorna.

Diskussionen i Sky Sports handlar, och handlar inte, om Fashanu. Programmet tog upp samma gamla märkliga matematik som studsat mellan väggarna de senaste åren, att det antingen inte finns några bögar som spelar fotboll, eller att de finns, men inte vågar vara öppna med det.

Var fan är alla andra?

När Anton Hysén kom ut frågade han det, och om han gläntade på dörren till gay-garderoben så har i alla fall en kollega hunnit ut sedan dess. Precis före årsskiftet berättade David Testo, en 30-årig mittfältare som spelat professionellt i USA i tio år (senast i Montreal Impact) att han stått i den där garderoben en hel karriär. Sky Sports har pratat med honom, och eftersom vi fortfarande har såpass få vittnesmål om hur det ser ut där inne så finns det all anledning att lyssna på vad han har att säga.

– Jag vill inte framställas som ett offer. Men det fanns perioder under matcher när jag fick ta emot påhopp från andra spelare.

– När jag ser tillbaka inser jag hur tufft det var, och hur tufft det är för alla som går igenom det nu. Att inte kunna uttrycka det som betyder allra mest för dig tar energi. Att spela på hög nivå och tävla i en omgivning som inte accepterar dig, det dödar nästan all energi du har, varje enskild dag.

Under sina tio år som elitspelare var David Testo helt ensam, han visste inte om en enda homosexuell fotbollsspelare. När han väl kom ut hörde han av dem, flera stycken. Han rekommenderade dem ingenting, sa inte åt dem att komma ut själva, om de inte var helt trygga och säkra.

Med eller utan Anton Hysén så är det fortfarande så vår fotbollsvärld ser ut, för dem som inte står inuti normen och tittar ut utan utanför normen och tittar in.

Och för att inte inleda en måndagskväll med det lite nedstämda tonfallet vill jag berätta den bästa historia jag känner till – den är amerikansk, de kan sina berättelser – om hur det också kan vara, hur det borde vara, för den som vågar ställa sig upp i omklädningsrummet och berätta vem han eller hon är.

Den handlar också om en fotbollsspelare, den amerikanska sorten som spelar med axelskydd.

Brian Sims är en av de stora gay-ikonerna inom amerikansk idrott, men det har inte alltid varit så. Sims föräldrar jobbade i armén, han växte upp i Pennsylvania och hade både fysiken och spelsinnet för att bli en framgångsrik football-spelare. Han fick stipendie på college och blev snabbt kapten och nyckelspelare i Bloomsburgs NCAA-lag. 2009 kom han ut som bög, men ingen av hans gamla lagkompisar blev överraskad.

De visste ju redan, och Brian Sims har berättat hur det gick till när de fick veta vem han var. Eller – framför allt har Brian Sims berättat hur det gick till när han fick veta vilka de var.

Huffington Post har publicerat hans historia. Den är värd att läsa:

År 2000 spelade Bloomsburg en legendarisk säsong, den längsta skolsäsongen någonsin. Sims var snygg, men totalt ointresserad av tjejer. Snacket på skolan hade börjat gå, till slut konfronterade lagets quarterback honom.

– Är du bög, Sims?

Brian sa som det var. Hans lagkompis nickade.

– Okej. Cool. Tack för att du berättade.

När en visste så visste snart alla i laget. En efter en sökte upp honom, stöttade honom, bad om ursäkt för saker de möjligen sagt, för jargongen.

Inga problem? Jo, de dök ju upp.

När laget gick förbi medan några yngre spelare körde en övning där de gick runt på alla fyra, med röven i vädret, tyckte en av lagets tränare – som inte visste något om Sims läggning – att det var läge för lite bögskämtsjargong.

– Det här är Sims favoritövning! flinade han.

Det var jargong, det var ett skämt, för Brian Sims var det något han vant sig vid – för hans lagkompisar hade det blivit något annat. De visste ju. De visste att det var någon som, medvetet eller inte, bar sig svinigt åt mot deras kapten.

De satte av mot sin tränare för att konfrontera honom. Ett lag fullt av stora, jävla football-spelare som ville markera vad som var okej och inte.

– Jag sprang dit, avbröt alltihop. Jag tror inte att han fattade vad som hände. Efter träningen sökte jag upp honom för att förklara, men han gick bara rakt förbi mig, utan att säga ett ord.

Sims försökte prata med honom igen, och igen. Utan att nå fram, utan att få kontakt.

Dagen efter stod laget och förberedde sig för att gå till träningen när samme tränare kom in. Han gick rakt förbi allihop och hoppade upp på ett bord. Han hade något att säga och han ville att alla skulle lyssna.

– Igår sa jag nåt riktigt jävla dumt. Jag har ägnat ett helt yrkesliv åt att lära er vad det betyder att vara en lagkamrat, men igår var det ni som var tvungna att lära mig.

Det finns möjligen något amerikaniserat glittrande i berättardramaturgin, men det är likafullt Brian Sims bakgrund, det är hans historia och hans liv.

– Det där var ett avgörande ögonblick för mig, säger han.
– Jag visste att det skulle ordna sig med laget när de tog tag i tränaren och sa att ”det är bäst att det här är okej för dig – för det är det för oss”.

Det dröjde nio år innan Brian Sims kom ut i offentligheten och tog steget till att bli talesman för HBTQ-rättigheter. Idag kandiderar han för att bli den första öppet homosexuella ledamoten i Pennsylvanias generalförsamling.

/Simon Bank

Herregud.

En vanlig match, en vanlig lördag, en vanlig FA-cuphelg när man sitter och håller på Gareth Bale, svär över Jermain Defoe, oroar sig över den lille fine Ryo. Det går på en sekund, en kropp som segnar ner, och så tänker vi på andra spelare, andra namn.

Marc-Vivien Foé, Miklós Feher, Dani Jarque, Antonio Puerta.

Låt det inte.

Fabrice Muamba är ingen vanlig fotbollsspelare, har ingen vanlig bakgrund. Han växte upp i Kinshasa, älskade fotboll men levde mitt i en konflikt och kunde höra skottlossning från gatorna utanför när han gick och la sig om kvällarna.

Hans pappa Marcel arbetade som rådgivare till DR Kongos premiärminister. Det fanns starka politiska krafter som ville åt Marcel Muamba, han gömde sig undan rebellerna hos sin bror Ilunga – som senare dödades för att han skyddat honom – och flydde till slut landet.

Marcel Muamba fick politisk asyl i England, 1999 anslöt hans hustru och hans elvaårige son Fabrice.

Fabrice tyckte England var kallt, han kände ingen och pratade inte ett ord engelska.

– Det var väldigt tufft. Det har varit en lång resa. En del ser på fotbollsspelare och tänker att allt handlar om bilar och en livsstil, men de förstår inte hur det varit för en del av oss som kommit från Afrika och bytt liv, sa han i en intervju med Daily Mirror i fjol.

Fabrice Muamba kämpade, han lärde sig språket, lärde sig tycka om London, fick fina betyg i skolan. Och dessutom hade han ju fotbollen. När han var fjorton skrevs han in i Arsenals akademi, när han var sjutton fick han sitt första proffskontrakt. Han har spelat för alla Englands u-landslag, från P16 upp U21.

– Jag är inte den största talangen, men jag vet vad jag kan och vad som krävs för att hålla mig kvar på den här nivån.

Fabrice Muamba tog en ovanlig väg in i proffsfotbollen, men han är fortfarande ingen vanlig fotbollsspelare. Han har läst universitetskurser i redovisning vid sidan om (”Jag är bra på matte”), när han har tid över går han gärna och ser opera.

Det här skulle vara en vanlig lördagseftermiddag för en ovanlig ung man, men strax före paus segnade Fabrice Muamba ner till marken på White Hart Lane. För tretton år sen landade en pojke i London för att bygga ett nytt liv. Ikväll kämpar en ung man för samma liv på ett sjukhus i London.

Låt honom klara det också.

/Simon Bank

För mycket mainstream, det sista? För mycket Champions- och Premier-ligor?

Jaja, men vi har en lördag som ligger och väntar på oss, så arkeologin efter det annorlunda får vänta ett slag. Det finns ju, dessutom, ett finfin Zlatan-anekdot som aldrig riktigt nådde norr om Alperna i veckan som gick.

Så här:

Raffaele Persiano, lokalpolitiker för (socialdemokratiska) Partito Democratico (PD) i Bologna, skrev häromdagen ett inlägg på sin Facebook-sida som handlade om Zlatan Ibrahimović. Bara det att han inte kallade honom så. Persiano lånade läktarspråkets semirasistiska öknamn ”Zingaro”, ”Zigenaren”. Det brukar dryftas mer i Sverige än i Italien, normalt. men det här var inte en normal dag.

Det dröjde inte särskilt länge innan Persiano backade, raderade posten och förklarade att det rörde sig om ett skämt. Man kan tänka att det, särskilt i en italiensk kontext, borde vara över och färdigt där. Men har ni hört talas om Michael Endes världssuccéroman Ending Story? Nä, det har ni inte, för det blev ingen särskilt bra berättelse.

Det skulle alltså ta fart för Persiano.

Lorenzo Tomassini, från PD:s politiska motståndare Popolo della Libertá (PDL, Berlusconis parti), , krävde att få ta upp Persianos övertramp under ett av fullmäktiges möten. Det fick han inte, kommunstyrelsens ordförande Simona Lembi sa nej – vilket i sin tur ledde till a) ett rejält gräl i mötessalen, b) till att sammanträdet avbröts i fyrtio minuter och c) till att gruppledarna sammankallades för ett extra möte.

Bologna är ju en speciell stad, en röd studentstad där kommunister eller vänstern haft makten i stort sett oavbrutet sen krigen. Antirasismen är en stark tradition här, det fanns möjligen poäng att plocka. Men här stod alltså den politiska processen och stampade, på grund av Zlatan Ibrahimović.

PD:s Maurizio Cevenini skakade på huvudet:
– Avbrott för Ibrahimović? Om det åtminstone hade varit för Bologna…

Cevenini (det är han till höger) håller alltså inte på Milan.

Den stridslystne Tomassini vek däremot inte av från sin kritiska linje, men han bytte taktik och lyfte diskussionen till att handla om starka markeringar mot allt form av våld och provokation på fotbollsläktare, och om folkvaldas särskilda ansvar. Persiano slog tillbaka på Facebook:

– Jag har förstått att Tomassini angripit mig för vad jag skrev om Ibra, vilket kanske inte var så snyggt men skämtsamt, som en jargong.

Öknamnet kom, menade Persiano, ”inte från ett hörn av curvan – som jag ofta står i – utan är skrivet privat”. Vidare kände han sig tvingad att ifrågasätta den intellektuella kapaciteten hos Tomassini.

– Jag skrev Zingaro med stort Z, eftersom det inte handlar om etnicitet, utan om ett öknamn Ibrahimović fått eftersom han bytt klubb ofta i sin karriär.

Uppercuts till vänster, vänsterkrokar till höger. Till slut klev PD:s Raffaele Donini upp på sin partikamrats sida och avfärdade alltihop som ett löjligt politiskt knep från högern.

– Ingen som inte vill är illasinnad kan hävda att det i PD i Bologna finns rasistiska hållningar och idéer. Det är tråkigt att konstatera att PDL-ledamoten Lorenzo Tomassini avbrutit kommunstyrelsens arbete genom sina skamliga partsinlagor.

– Om Raffaele Persianos spontana ord sårade någon är jag den första att be om ursäkt och garantera att det inte kommer att hända igen. Men jag skulle be alla som varit indignerade här den senaste timmen, till att börja med ledamot Tomassini, att visa samma engagemang som PD har när det gäller frågor om antirasism och om invandrares rättigheter.

I Italien har de blivit hårdare mot rasistiska läktarramsor de senaste åren, men mig veterligen har man aldrig riktigt reagerat mot Zingaro-skriken. Med tanke på de senaste årens vidriga och systematiserade förföljelser mot romer just här borde de kanske göra just det.

Men än så länge stannar det vid småttiga gräl i kommunstyrelsen. Ikväll spelar Zlatan fotboll i Parma, innan dess spelas en precis lika intressant match på Bentegodi i Verona. Verona mot Vicenza, Hellas jagar en plats i Serie A – och om många kommer att följa det som händer på planen så kommer andra att följa det som händer på läktarna.

Verona har slagit italienskt rekord i böter för rasistiska sånger den här säsongen, de riskerar tunga poängavdrag om det inträffar igen.

Igår kallade president Martinelli till presskonferens för att förklara läget, han ville ifrågasätta de sportsliga, kollektiva bestraffningarna som hotar både föreningen och hans eget engagemang i fotbollen. Men framför allt ville han rikta sig till sin publik:

– Jag fattar det verkligen inte, varför måste de fortsätta så här. Vi gör en fantastisk säsong, och istället för att bara stötta Hellas gör de så här. Tyvärr, men de är inte riktiga Verona-fans. De är Hellas fiender. Därför ber jag alla äkta supportrar, de riktiga tifosi i Curva Sud, att ta avstånd. Om det sjungs en ramsa reser vi oss allihop, jag först av alla, och applåderar spelaren det handlar om. Låt oss ta avstånd, isolera dom, för det räcker nu.

/Simon Bank

Bland skurkar, helgon och vanligt folk.

Chelsea sätter upp den största internationella föreställningen som gått på Stamford Bridge sedan de mötte Barcelona 2005. Didier Drogba gör ett mål, John Terry ett annat, Frank Lampard ett tredje.

Lampard har jag redan deklarerat min oreserverade respekt för, och dubbelnaturen Drogba får vi avhandla en annan dag. Jag har nämligen något jag skulle vilja ha sagt om mannen som banderollen beskriver som kaptenen, ledaren och legendaren John Terry.

Det är en sådan bloggvecka. Simon Bank gjorde ju ytterligare ett försök att nyansera uttolkandet av Zlatan Ibrahimovic häromdagen, och John Terry är också en man som tycks få folk att känna att de måste välja en svartvit åsikt.

Jag förstår ju varför det blir så. Om man mest läser om John Terry i pressen är det helt enkelt omöjligt att tycka om karln. Om man däremot ser honom spela fotboll som han gjorde igår går det inte att undvika att göra det.

Hjälte eller ärkesvin? Det ena eller det andra? Naturligtvis både och.

Själv gjorde jag ett försök att skriva om de olika sidorna av mannen i höstas, men fick då mest den sortens respons som gick ut på att jag antingen var rasist, kommunist eller Chelsea-supporter. Det är som det är med det. För några månader sedan började det dock snurra runt en annan text på olika Chelsea-forum, en långt mycket mer initierad och målande text.

Den var skriven av en kille som heter Sam Tillen.

För tio år sedan spelade Tillen för Chelseas juniorlag. Han var 17 år då. En av klubbens mer lovande talanger, men tyvärr också oerhört skadedrabbad. Under en av sina långa rehabperioder kom han att träna med John Terry, som också höll på att kämpa sig tillbaka från en skada.

De två lärde känna varandra, trots att deras karriärer gick i helt olika riktningar. Den 22-årige Terry var snart tillbaka på planen, och etablerade sig som a-lagets kapten. Tillen kollapsade i sin comeback för juniorlaget. Efter elva månaders skadefrånvaro var han tvungen att återvända till operationsbordet.

När han väl återvände till träningsanläggningen möttes han av John Terry, som förklarade att han tänkte använda a-lagets böteskassa för att skicka Tillen på semester.
– Du kan åka vart du vill. Ta med din kompis eller din bror – du förtjänar något bra. Tänk inte på vad det kostar, det är inte dina pengar. Berätta bara för oss vad du vill göra, så arrangerar vi det.
Tillen stammade fram ett ”tack”. Hans mamma hade nyss gått igenom en operation av annan karaktär, så han tänkte att han skulle ta med henne till södra Spanien. Det var lagom nära, inte för dyrt.
– Jag ville inte utnyttja Johns generositet och kände mig inte bekväm med att spendera andras pengar, så på träningen dagen efter frågade jag: ”Är det okej om jag åker till Sevilla över helgen?”. Han svarade: ”Kom igen, Tills! Du kan åka vart du vill – gratis – och du vill åka dit. Det är oktober. Det kommer inte ens att vara varmt. Kolla på det igen. Åk till Karibien eller något. Du ska sitta på en strand och inte oroa dig för vad det kostar – det ska vi se till”.

Efter mycket våndande bokade Tillen en långresa till Tobago för sig och sin mamma. När han väl kom tillbaka var han utvilad, uppfräschad, redo att spela fotboll igen. En tidig morgon på träningsanläggningen gjorde han ännu ett comebackförsök, i en juniormatch mot Crystal Palace. John Terry satt på läktaren.
– Det var fem timmar kvar till a-lagets träning, men han hade åkt in bara för att se om jag skulle klara av att ta mig igenom matchen. Det var verkligen inget han behövde göra. Han gjorde det ändå.

Tillen drog igenom en hel rad exempel på andra gånger John Terry visat värme, generositet och lojalitet mot människor lägre ner i Chelseas klubbhierarki. Han betalade körlektionerna för alla juniorspelare som höll på att ta körkort. Han guidade dem rätt i djungeln av kontrakt och agenter. Han såg till att de fick rejält tilltagna bonusar när de putsade a-lagsspelarnas skor, och han betalade till och med deras böter ifall han ansåg att de blivit orättvist behandlade.
– Naturligtvis sa han till dem att aldrig berätta något för någon. Och allt det här hände före Roman Abramovitjs tid, innan John var en superstjärna som tjänade ofantliga pengar.

På den här tiden hade Chelsea en gammal massör som hette Al. Han var inte mer välbetald än någon annan massör, utan hankade sig fram och tog sig till jobbet med en rostig gammal bil som till slut säckade ihop fullständigt. För Al var det ett dråpslag. Han trodde att han skulle behöva pensionera sig, då han var för gammal för att orka med kollektivtrafiken.
– Efter träningen en dag sa John åt honom att följa med ut. Han höll för Als ögon och ledde honom ut till parkeringen. När han öppnade dem såg han en helt ny bil. John hade sett till att alla a-lagsspelare hade varit med och betalat. Den gamla mannen började gråta.

Sam Tillen jämför John Terry med Marcel Desailly, världsmästaren som var Chelseas tidigare lagkapten.
– Han var enorm som spelare, men ingenting som kapten, inte ens i närheten av John. Under mina första år i juniorlaget var det mitt jobb att fixa fram a-lagströjor med autografter, för att skänka till välgörenhet. Vi radade upp oss i hallen där a-lagsspelarna gick förbi före träningen, bad dem att skriva på tröjorna. När Desailly kom brukade han låtsas prata telefon, så att han slapp göra något. Vi bara: ”Marcel, uuuummm… Marcel, skulle du kunna vara snäll att…?”. Men så var han bara borta. Besvikelse.
– John är den perfekta kaptenen. Han glömde aldrig hur det var att vara juniorspelare. Han fanns alltid tillgänglig om du ville prata med honom. Han frågade alltid varje juniorspelare hur det gick för dem, och om han hörde att du hade gjort en bra match så gratulerade han dig och uppmuntrade dig. Han visade verkligen ett äkta intresse, och glömde aldrig bort de unga spelarna.

John Terry är sannerligen inget snövitt helgon. Det är lätt att begripa varför Wayne Bridge inte vill skaka hans hand, varför bröderna Ferdinand inte vill ha med honom att göra och varför höga herrar i ansvarspositioner tycker att det är olämpligt att han ska leda det engelska landslaget. Samtidigt är det värt att lyssna på de människor som hade kontakt med JT för mer än ett årtionde sedan, och som fortfarande hade hoppat ut för närmsta stup ifall han hade bett dem.

Massören Al gick bort häromåret, efter en längre tids sjukdom. John Terry besökte honom regelbundet på sjukhuset, och höll tal i samband med begravningen.

Sam Tillen spelar numera fotboll för Knattspyrnufélagið Fram i Landsbankadeild-ligan på Island. Det är inget någon behöver berätta för John Terry. Jag är helt övertygad om att han har full koll på det.

/Erik Niva

Jag var någonstans mellan läktaren och pressrummet på Allianz Arena när jag fick veta att Olympique Marseille miraklat sig vidare en vända till.

Eftersom jag tycker väldigt mycket om den där klubben blev jag glad.
Sen fick jag höra vem som gjort mirakelmålet.

Det är ju inte så självklart, allt med Brandão. Vill man göra det enkelt för sig så är det en fin hjältehistoria, en spelare som pendlat mellan att vara utskälld och utskrattad, som hånats av sina egna fans ute på träningsanläggningen och som under långa perioder sett ut som en misslyckad genkorsning mellan Dunderklumpen och en fotbollsspelare – en spelare som skickats hem till Brasilien på grund av personliga problem, som fått veta att han inte är välkommen längre… just den spelaren gör det osannolika slutsekundsmålet som frälser en av Europas största fotbollsstäder.

Vill man göra det lite svårare för sig så ägnar man ett par minuter åt att tänka på en 24-årig kvinna som heter Rachel.

För ganska precis ett år sedan träffade hon Brandão på nattklubben le Mistral i Aix-en-Provence. Rachel brukade gå dit, spelarna i OM brukar också göra det, hon har förklarat att hon känner flera av dem. Just den här gången lämnade hon klubben ihop med Brandão, i hans bil, de stannade till en bit därifrån och sedan – vet vi ännu inte vad som hänt.

Det vi vet att är polisen hämtade Brandão i hans hus nere i Cassis ett par dagar senare, att de tog in honom för förhör och meddelade honom att han blivit anmäld för våldtäkt. Brandão intygade att han haft sex med kvinnan, men menade att det inte funnits minsta tvekan om att det var frivilligt och ömsesidigt. Enligt pressuppgifter hade en läkarundersökning pekat på att våld kan ha förekommit.

När historien exploderade i tidningar och tv nere i Frankrike fick det tre omedelbara följder.

Den första var att Rachel ville dra tillbaka sin anmälan, för att slippa gå igenom en process i offentligheten. Den andra var att OM:s president förklarade att Brandão inte kunde spela för klubben längre. Den tredje var att brasilianarens medspelare visade sitt stöd för honom under en match – de firade ett mål mot Rennes med att springa ut till avbytarbänken och hålla upp en matchtröja med nummer nio och namnet ”Brandão”.

Jag har väldigt ofta plågats av att sympatisera med Olympique Marseille – det är en klubb som är byggd på ångest och dramatik – men det där var första gången jag skämdes över mina sympatier. Det är klart att spelarna hade all rätt i världen att både lita på sin lagkamrat och stötta honom, och varken ni eller jag har ju en aning om huruvida Brandão gjort något olagligt – men när de inför tv-kamerorna förvandlade en våldtäktsanklagad inför hundratusentals tittare var det ett formidabelt idiotiskt förhållningssätt mitt i en personlig tragedi som ju inte bara var deras kompis tragedi.

– Tanken var god. Brandão är en av de våra. Det var bara en signal till honom, läs inte in för mycket i det, försökte tränaren Didier Deschamps.

Han hade, bevisligen, inte heller funderat så mycket på vad våldtagna eller sextrakasserade kvinnor skulle kunna läsa in i det.
När åklagaren väckte åtal för sexuella övergrepp gick klubben ut med ett pressmeddelande.

– Alla vet att ett åtal inte är samma sak som att en spelare är skyldig, förklarade dåvarande presidenten Jean-Claude Dassier.

Det OM ändå kunde konstatera var att Brandão var skyldig till att ha varit ute och krökat på en nattklubb klockan fem på morgonen precis före en träning, och bara ett par dagar före en viktig match.

Han kunde helt enkelt inte spela vidare, som läget var.

– Innan utredningen är avslutad är vi alla överens om att Brandão inte ska bära OM:s tröja, slog Dassier fast.

Det var ett hårt beslut, skarven mellan uttalande ett (åtal är inte samma sak som att vara skyldig) och uttalande två (han får inte spela för oss) rymde diskussioner om både arbetsgivaransvar och juridik. Men Brandão stannade inte kvar för den debatten. Han lånades ut till Cruzeiro och Gremio, såg ungefär lika klumpig ut som i Ligue 1 och hade stora problem med målskyttet.

I januari stod så Marseille inför en bekymmersam situation. De anfallare som inte var iväg på Afrikanska mästerskapen (bröderna Ayew) var skadade (Gignac, Rémy), och eftersom klubben saknar pengar var de tvungna att hitta en billig, smart lösning.

De hittade Brandão.

Eftersom Dassier ersatts som president av Vincent Labrune, och eftersom Brandão alltjämt är en populär kille i omklädningsrummet, löste sig allting snabbt. På sina sex första matcher i OM gjorde han fem mål.

Det betydde inte att han kunde släppa taget helt om sina privata problem. Medan Brandão försökte hitta tillbaka i Marseille kom rapporterna hemifrån: Hans pappa Sebastiao låg i skilsmässa med sin fru, och greps av polis efter att ha hotat både henne och flera andra med kniv, innan han bar in däck i hennes hus, hällde tändvätska över dem och tände på.

Efter den tragedin slutade Brandão göra mål igen. Inför matchen mot Inter hade han gått sex raka matcher utan att ens vara särskilt nära att göra det. Igår satt han alltså på bänken när OM till slut stod med ryggen mot väggen och ingen tid kvar.

I 87:e minuten vände sig Deschamps mot bänken och vinkade fram honom.

– Han sa ”jag tror att jag kommer att göra mål”. Det är första gången han sagt så. Jag sa åt honom ”var inte blyg, in och kör!”.

Ett par minuter senare hade en boll droppat in bakom Walter Samuel och Lucio, Brandão hade skickat in den i mål, och Marseille var tillbaka bland Europas åtta allra bästa lag.

– Han har haft det tufft en period, sa Didier Deschamps om sin anfallare. Men i kväll är det han som är hjälten.

/Simon Bank

Med ett par futtiga timmar kvar till avspark på Allianz-Arena kan vi väl ta oss tiden att fundera på det här med tiden.

Man behöver inte vara en 25-årskrisande 37-åring för att ha problem med tidsuppfattningen när det kommer till livet. Det underlättar, men det är alls inte nödvändigt. Hur kan allt det som går så långsamt samtidigt gå så oerhört snabbt?

Igår meddelade Anja Pärson att hon lägger av. Jag var i St Anton när hon blivit världsmästare för första gången, jag var i Vancouver när hon höll på att köra ihjäl sig, och det är svårt att riktigt greppa att det gått snart sagt ett helt idrottsliv mellan de där två punkterna.

– Mitt livs svåraste beslut, sa Anja när hon avslutade karriären igår.

Det där var ett idrottsliv som definierades av hundradelar, och jag tänker på det när jag läser om ett annat beslut, fattat av en annan idrottare, vars liv också definierades av de minsta prickarna på klockan.

Timo Konietzka gjorde nio landskamper och tre mål för Västtyskland, men han kommer för all framtid att vara ihågkommen för ett par korta sekunder i augusti 1963. Den allra första omgången av den allra första upplagan av Bundesliga spelades, och efter 58 sekunder gjorde Borussia Dortmund det historiska första målet, mot Werder Bremen.

Målskytt: Timo Konietzka.

När det firades jubileum i Bundesliga brukade han få berätta om det där allra första målet, det som kom så tidigt att fotograferna i Bremen inte ens hunnit få upp sina kameror för att fotografera det. Han gjorde totalt 72 mål på 100 ligamatcher, ett imponerande snitt som han var mycket stolt över, men det var det första av alla de där målen som gjorde honom historisk.

De 58 sekunderna var vad han lämnade efter sig till historieböckerna. Till allt det andra lämnade han 73 år. Efter karriären flyttade Timo till Schweiz med familjen och blev schweizisk medborgare. Drev ett värdshus. Fick barn och barnbarn.

När han häromåret överlevde en svår hjärtattack fattade han ett avgörande beslut.
– Jag vill aldrig hållas vid liv på konstgjord väg.

Timo Konietzka ville bestämma själv, och när han drabbades av gallcancer i vintras gjorde han just det. En desperat sista operation hjälpte inte, och när sjukdomen stämplades som obotligt visste han vad han ville göra. I veckan som gick kördes Bundesligahistoriens förste målskytt till en klinik av sin hustru Claudia, han träffade sina barnbarn, drack en sista öl.

Strax före klockan sju igår kväll drack han gift och somnade in. Efter sig lämnade han 58 sekunder, 73 år och ett öppet brev.

Älskade vänner!

Jag vill först och främst rikta ett hjärtligt tack till Exit (dödshjälpskliniken), som på måndagseftermiddagen befriat mig från smärtan och ledsagat mig på den svåra vägen. Jag är mycket lycklig!

Gör alla det bästa av era liv! Mitt var långt, och ändå så kort.

Timo Konietzka. 2 augusti 1938, till 12 mars 2012.

/Simon Bank

Innan vi tar det där djupa andetaget och dyker ner i Champions League-bassängen skulle jag vilja göra er uppmärksamma på att den nya MLS-säsongen dragit igång inför välfyllda nordamerikanska läktare.

Enligt den stora årliga ESPN-undersökningen är fotboll nu den näst mest populära idrotten bland amerikanska ungdomar (12-24 år). Före basketen. Före baseballen. En hel ocean före ishockeyn.

Det här beror naturligtvis på en massa intressanta samhälleliga faktorer och det här kommer såklart att få en rad spännande sociala konsekvenser – men jag får lov att återvända till de analyserna i andra sammanhang. Här i bloggen är jag nämligen upptagen med att värdera utvecklingens populärkulturella betydelse.

I Europa är ju fotboll och musik så kulturellt sammanlänkade att företeelserna knappt går att skilja åt ens om man försöker. Utan att ha ansträngt mig för att få kunskapen har jag koll på nästan alla mina favoritartisters relation till fotboll. Är de intresserade? Vilka håller de på? Går Billy Bragg fortfarande på West Ham-matcherna? Gjorde Dennis Lyxzén mål i sin senaste träningsmatch för Höjdens BK?

I USA har ju läget länge varit ett helt annat. När Rivers Cuomo i Weezer först började prata om sitt fotbollsintresse framstod det som smått unikt för mig. När jag såg att Alex Rosamilia i Gaslight Anthem hängde en St Pauli-flagga över sin förstärkare räckte det för att jag skulle älska det bandet ännu lite mer.

Nu är det som att dammluckorna öppnats, och att det inte går en enda vecka utan att det amerikanska populärkultursmaskineriet spottar fotbollsreferenser över oss. Inför den här MLS-säsongen har det varit en stor grej att hipsterkomedin Portlandia lät en scen kretsa kring en Portland Timbers-match, men själv blir jag ju mer taggad när jag ser att Rancid-trummisen Branden Steineckert dragit ihop en ny kamphymn till sitt älskade Real Salt Lake.

Och visst, det finns ju något nyproducerat och artificiellt över marschen – Steineckert har bara varit fotbollsintresserad i fem år – precis som det vajar en posörvarningsflagga ovanför San Jose Earthquakes-supportern Lars Frederiksens huliganband Old Firm Casuals. Ändå vägrar jag att bli snobbig och elitistisk kring den här grejen.

Vill USA gilla fotboll är det helt okej för mig att de gillar fotboll på USA:s sätt. Vill Rancid-folk spela in fotbollslåtar blir jag fnitterförtjust.

Men med det sagt är ju det här sånt som utspelar sig i mitt eget lilla hörn av den amerikanska konst- och musikvärlden. Därutöver hade jag inte bättre koll än att jag visste att TomKat gick och såg LA Galaxy ibland. Efter en kortare googling har jag fått fram nedanstående lista över amerikanska nöjesprofiler som påstår sig gilla fotboll.

Drew Carey – Seattle Sounders
Samuel L Jackson – Liverpool
Michael Moore – Arsenal
Sylvester Stallone – Everton
Elijah Wood – West Ham
Spike Lee – Arsenal
Dr Dre – Liverpool
Renée Zellweger – Chelsea
Viggo Mortensen – San Lorenzo
Julia Stiles – New York Red Bulls
Linkin’ Park – Chicago Fire
Owen Wilson – Chelsea
Freddie Prinze Jr – LA Galaxy
Dave Grohl – West Ham
Justin Timberlake – Man United
Busta Rhymes – Chelsea
Tom Hanks – Aston Villa
Kevin Costner – Arsenal
Brad Pitt – Liverpool
Will Ferrell – Ipswich
Jay-Z – Arsenal
Matt Damon – Arsenal
Ray Liotta – Spurs
Cameron Diaz – Brentford
James Woods – Brentford
Jim Carrey – Brentford
Wyclef Jean – New York Red Bulls
Jon Stewart – New York Red Bulls
Robert Duvall – Boca Juniors
Eva Longoria – Chivas
Danny De Vito – Napoli 

Här ska jag ju förtydliga att den här listan är långt ifrån definitiv, och innehåller allt från genuina fotbollsfanatiker som Drew Carey till såna som Tom Hanks, som säger sig sympatisera med Aston Villa eftersom han tycker klubbnamnet låter som en behaglig spaanläggning.

Dessutom har jag ju garanterat missat dussintals namn – men det är ju här alla ni amerikanofiler kommer in. Hjälp en eurocentriker att sortera agnar, veten och allt annat ogräs. Vilka USA-kändisar förtjänar inte sin plats på fotbollslistan – och vilka ska in istället?

/Erik Niva

Nuförtiden håller ju det Simon Bankska bloggmaskineriet så hög produktionstakt att man nästan är rädd att försynt sticka in ett inlägg. Tänk om man klämmer fingrarna.

Men plikten framför det mesta, östra Tyskland framför allt.

Helgens mest remarkabla fotbollsmatch spelades nämligen i Dresden. Eller rättare sagt – helgens mäktigaste publikmanifestation ägde rum utanför Rudolf-Harbig-Stadion.

Dynamo Dresden spelade hemma mot Ingolstadt i Zweite Bundesliga.

Matchen spelades inför tomma läktare, så exakt 0 åskådare släpptes in på arenan. Ändå köpte 41 783 människor biljett till Das Geisterspiel, Spökmatchen.

Straffet med spel inför tomma läktare utdömdes efter att tillresta Dresden-fans ställt till problem vid en cupmatch i Dortmund i höstas. I Dresden ses det som en orättfärdig kollektiv bestraffning, en blind svepning som främst träffar oskyldiga. Därför samlades tiotusentals människor utanför K-Block igår. Och det var långt ifrån enbart ultrasfalangerna som gick med i Spökjägarmarschen dit. Det var kvinnor och män, pensionärer och småbarn.
– Det här är vår klubb, vår stolthet. Vi är här för att markera mot Fotbollsförbundet, då den här bestraffningen helt enkelt inte är rättvis. Det 50 anarkister gör ska inte få drabba 30 000 människor, sa ett par av dem till Sächsische Zeitung.

Dynamo Dresden är en ekonomiskt hårt prövad klubb, en sådan förening där ett intäktsbortfall på några miljoner får liemannen att positionera sig framför arenans huvudingång. Igår hindrade de gulsvarta horderna honom från att komma hela vägen in. Försäljningen av de ogiltiga matchbiljetterna gav nästan 2,5 miljoner kronor till Dynamo Dresden, och en påminnelse om vad som egentligen är viktig runt en fotbollsklubb.

Matchen slutade 0-0, men när spelarna efteråt gick ut på arenatrappan för att tacka de utestängda fansen – då firade de en gemensam seger.
– Jag kan inte ens beskriva det jag såg därutanför. Jag såg en enorm hord människor som skrek med full hals, och jag kan se i deras ögon hur mycket Dynamo betyder för dem, sa mittfältaren Sebastian Schuppan.
– Det var ren gåshud utanför arenan. Otroligt, fenomenalt. Du måste ha varit där för att förstå det, sa lagkaptenen Cristian Fiel.

Jag var ju inte där – men när jag tittar på Youtube-klippen tror jag mig ändå förstå lite av vad Dynamo-folket pratar om.

/Erik Niva

Ja, inte för att jag vill avbryta er mitt i era bryderier om vilken idrottare ni vill skänka era inre organ till, men det har ju hänt saker som är värt att kortkommentera.

– Vad fan glor du på?! fräser Zlatan Ibrahimović till Vera Spadini, mitt under en Mediaset-intervju.
– Gå hem och laga mat! påstås han ha sagt till henne.

Vi pratade om det här – om det som var känt där och då – i tv-studion igår. För att vara en begränsad diskussion på uppstuds är jag väldigt nöjd med den, eftersom den inte landade i världens tröttaste Zlatan-positionering.

Ni vet hur det alltid brukar vara med pojken:

A. Man hatar honom, och tycker allt han någonsin gör är värdelöst.

B. Man älskar honom, och tycker att allt han någonsin gör är underbart.

Det har hänt att jag vill skära av mig båda armarna och använda dem som vapen när den där debattgeografin återkommit för hundrade och tusende gången.

Det är ju, nämligen, fullt möjligt att kunna tycka att Zlatan Ibrahimović är en mycket speciell person, att han har drag som gör honom dels till det bästa människa vi har i det här landet och dels till en stundtals rätt obehaglig persona. Sakerna hänger ju dessutom ihop: Han är inte normal, det är därför han uppfinner saker som vanliga spelare inte ens drömmer om – och det är därför han beter sig på ett sätt som vanliga människor inte ens kan tänka sig.

Be mig bedöma sakerna Zlatan gör så kommer jag försvara honom ibland och kritisera honom ibland. Be mig döma vad han, på ett bredare plan, representerar och ÄR för Sverige 2012 så kommer jag att försvara honom härifrån till evigheten.

Det är fullt möjligt att hålla de två spåren i huvudet samtidigt.

Det är inte ens särskilt svårt.

Hur som helst. Vera Spadini. Intressant 1: De nervösa journalistskratten under tv-intervjun är plågsamma; här står en megastjärna och förnedrar en av deras kollegor direkt i tv. Och dom skrattar åt det. Intressant 2: Ibrahimović och Spadini talade ut under kvällen, grälet är begravet. Bra så, snyggt löst. Bravo.

Intressant 3: Matlagningen. När Suarez vill såra Patrice Evra (vi utgår nu ifrån exakt den versionen, det är ett exempel här) så kallar han honom svarting. För det är det första han kommer på, det första nedsättande han i en maktrelation med en svart man tänker på.

När Ibrahimović vill såra Spadini riktar han in sig på att hon inte hör hemma i fotbollsvärlden, i mansvärlden, att hon borde stå i det jävla köket istället. För det är det första han kommer på, det första nedsättande han i en maktrelation med en kvinnlig reporter tänker på.

Jag tycker att vi funderar lite på vad det säger, på alla nivåer från den yttersta Suarez-Ibra-nivån och ner till ett omklädningsrum i division fyra. Om vi antar att människor är ungefär likadana överallt, till syvende och sidst.

Sedan tycker jag att vi undersöker vad den på alla sätt fantastiska och imponerande Alessandra Bocci, Milan-chef på Gazzetta dello Sport, twittrade alldeles nyss:

 

Goddag, allihop. Eftersom jag inte jobbar idag ska jag ägna mig åt matlagning. Måste laga ett par rätter till Ibrahimovic. #tårtaiansiktet

Kockar 1. Kukar 0. Che cazzo guardi?

/Simon Bank