Ja, ursäkta för tystnaden och allt det där, men ni vet hur det kan vara. Ibland är man upptagen med seriesegrar, ibland blir det för mycket av allt, ibland känns det bara som att man behöver komma ifrån den här världen och vara sig själv för en stund.
Man kan ju faktiskt inte bara hålla på att skriva fotboll dygnet runt. Ibland måste man ta ett steg ifrån och se vad det finns för alternativ.
So let’s.
/Simon Bank
When it rains, it pours.
Om ni hörde en smäll alldeles nyligen så var det Internazionale från Milano som smällde i bottens nedersta helvetesbotten. Klar förlust i Novara, mot De Salvo-familjens lilla provinsklubb som byggts på plåster och nålar där ute i Piemonte, är en handikappad drakes fall för en klok liten kissekatt.
Så vi får perspektiven rätt: Novara är den sorts klubb som plockar in en sportchef från Milans u-sektion, en klubb som ifjol hade en omsättning motsvarande en mittenklubb i Serie B, som i grunden satsar mer på organisationen än på laget och spelarna.
Inter är… ja, det är det ingen som vet längre. Inter är en klubb som värvar en tränare de inte vill ha och ber honom spela ett system han inte tycker om, och ser honom sätta presidentens favoritspelare på bänken.
Calcio Sensibile 3, Calcio Pazzo 1. Ranocchia utvisad. Vergogna. Skam. Julio Cesar kanske Inters bäste, och det här är den största smäll jag sett i Serie A på… jag minns inte.
Gasperini behöver inte köpa hus i Milano riktigt än. Han åker nu. Baggio? Ranieri? Figo?!
Dagens viktigaste information från stöveln var ju annars ett trendbrott som är den slutgiltiga spiken i en epok: Juventus är inte längre Juventus. Om ni följt med oss ett tag vet ni att jag häromåret gick till botten med Miss Italia (tävlingen). Det råkade ju vara så att de senaste sex årens Miss sympatiserat med Juventus. I fjol vann den torrskalliga Francesca Testasecca, som var hängiven supporter till Juventus-spelaren Amauri, och nu har det alltså tävlats i baddräktsposering igen.
Årets fröken Italien heter Stefania Bivone, är arton år gammal och från Kalabrien. Och…
– Mest håller på jag på Reggina, eftersom jag är från Kalabrien, och så håller jag på Roma, säger hon.
Nya tider.
/Simon Bank
Är omvärldsperspektiv bra eller dåligt för en modern fotbollsspelare? Det där är ju något som vi diskuterat en hel del, utan att egentligen komma fram till något.
Mår ett 22-årigt fotbollsproffs bäst av att inte störas, av att gå till träningen, komma hem, träffa sin flickvän eller (hellre) fru och (allra helst) sina barn, spela lite tv-spel, köpa en klocka till, och gå till träningen igen? Eller mår han bättre av att läsa lite böcker, följa händelserna i Somalia, oroa sig över vad de sociala medierna kommer att betyda för balansen mellan empati och självbild?
Jag vet inte. Men jag vet vad Tony Pulis tycker.
Pulis är född i Newport, en walesisk stad som byggts, bland annat, på hamnen och kolet. Det var i Newport som det brittiska gruvarbetarfacket bildades i slutet av 1800-talet, och det var där Pulis fick lära sig hur arbete ser ut.
– Min pappa jobbade på stålverket. Vi bodde åtta i ett hus med tre sängar. När jag fick möjligheten att spela fotboll och få betalt förstod jag lyckligt lottad jag var. Jag vaknade på morgonen och hade svårt att fatta det. Jag fick chansen och ville aldrig återvända, så jag gjorde allt jag kunde för att få fortsätta med fotboll, berättade han i en intervju häromåret.
En timmes bilfärd från Tony Pulis hemstad, utanför Swansea, ligger Cilybebyll, där fyra arbetare i förra veckan stängdes in i en kolgruva. Trots intensivt räddningsarbete blev de fyra kvar 90 meter under jord. De hade ingen chans när vattnet steg runt dem. De kom aldrig hem.
Wales är inget stort land, Swansea ingen stor stad. När Swansea spelade hemma direkt efter olyckan hölls det en tyst minut på Liberty Stadium. Innan avspark samlade kaptenen Garry Monk sitt lag för att säga ett par ord till.
– Det har varit en svår vecka med allt det som hänt här med gruvarbetarna. Jag pratade om dem i ringen före matchen, jag tror att det var därför vi började så bra. Jag sa: Låt oss vinna det här för dem.
90 minuter senare hade Swansea tagit sin första trepoängare i Premier Leagues historia.
Och Tony Pulis?
Hans Stoke förlorade med 4–0 i Sunderland, och när någon undrade om den svaga insatsen hade med det tuffa spelprogrammet – de spelade Europa League i Ukraina i torsdags – att göra slog han bakut.
– Låt oss ta det med en gång. Det har varit en tragedi i Wales, med gruvarbetarna. De stackarna arbetade stenhårt under jord för att försörja sina familjer, de tjänar på ett år vad en del av våra spelare får på en vecka. Vi lever i en bubbla inom fotbollen och ibland måste man spräcka den bubblan och se sig om.
– Vi reser i första klass och skämmer bort spelarna till förbannelse, så Stoke City kommer inte att hitta några ursäkter om hur många matcher vi spelar och hur mycket vi reser. Att skylla ifrån sig efter det som hände i South Wales, där jag växte upp, duger helt enkelt inte.
Jag vet inte om fotbollsspelare blir bättre eller sämre i den där bubblan. Det betyder inte att jag inte är glad att det finns tränare som tvingar dem ut ur den ibland.
/Simon Bank
Söndag i livet. För egen del betyder det något så fint som att släpa sig in i TV4-bunkern för att grotta ner sig i den förlovade värld som heter il calcio.
Det betyder ju inte att jag inte kommer att tänka lite på annat också.
Spurs v Liverpool? Jo, men så klart.
Men också på den här säsongens intressantaste återkomst i europeisk fotboll. Halvsex ställer sig Manu Neuer i fel straffområde i Gelsenkirchen för att möta sitt Schalke, sin Nordkurve, sin hela barndom. 
Det var med Schalke han tog platsen från Frank Rost som 20-åring, det var med Schalke han spelade bort Porto ur Europa helt själv, det var med Schalke han blev världens bäste fotbollsmålvakt. Han har varit medlem i klubben sedan mars 1991, när han var fyra år gammal. Han föddes som målvakt med en Schalke-björn under armen, och han brukade stå i mål med en t-shirt under tröjan med trycket ”Buerschenschaft” för att ”visa samhörighet med killarna i Nordkurve”.
När det började pratas om FC Bayern i vintras var det få som trodde att han egentligen, verkligen, slutligen skulle ta det förbjudna steget. Det startades kampanjer för att få honom att stanna, fansen betonade det som Toten Hosen sjungit i evigheter:
Es gibt nicht viel auf dieser Welt, woran man sich halten kan
Manche sagen die Liebe, vielleicht ist da was dran
Und es bleibt ja immer noch Gott, wenn man sonst niemand hat
Andere glauben an gar nichts, das Leben hat sie hart gemacht
Es kan soviel passieren, es kan soviel geschehen
Nur eins weiss ich hundertprozentig: Nie im Leben würde ich zu Bayern gehen!
Det finns inte mycket i denna värld, som man kan lita på
Vissa säger kärleken, kanske ligger det nåt i det
Och du har ju alltid gud, när ingen annan finns
Andra tror på inget, livet har varit hårt mot dem
Så mycket kan hända, så mycket kan ske
Blott en sak vet jag hundraprocentigt: Aldrig i livet kommer jag gå till Bayern!
Neuer själv skrev under. I en intervju häromåret fick han en fråga om ett klubbyte inom Bundesliga. Han var inte road av tanken.
– Inom Tyskland är ett sånt steg inte tänkbart. Manuel Neuer i FC Bayern München – det passar sig inte. Jag har stått i kurvan tidigare och jag har inte bara skrikit trevliga saker om de andra klubbarna… ska jag då dra på mig de där klubbarnas tröja?
Och det skulle han ju.
Gelsenkirchen kunde släppt honom vart som helst i hela världen, men inte till BvB och inte till FCB. Ändå skrev han på – och fick stryk överallt. I Schalke fick han en örfil under paraden efter cupvinsten, i Bayern togs han emot av ett Schickeria som protesterat mot övergången halva våren, och som manifesterade stenhårt mot honom till och med när han skrivit på och börjat spela för deras lag.
En av supportergrupperna i Südkurvan la till och med fram en lista med förhållningsregler för hur Neuer skulle uppträda. I grunden handlade det om att han inte skulle närma sig fansen, aldrig låtsas vara en del av FCB:s supporterkultur. Han får, till exempel, aldrig inleda Humba-dansen – Bayerns segerdans.
Det fanns ett par skäl till att Neuer är/var så avskydd i Bayern. Dels att han är världens bäste målvakt, som flera gånger gjorde kanonmatcher mot Bayern. Dels att Schalkes fans – dit räknade man Neuer – har en lojalitetspakt med Nürnberg, som är en av FC Bayerns tyngsta rivaler på ultrassidan.
Ja, och så var det ju det här med hörnflaggan då. Patrik Andersson vet mer om det där.
2001, när Schalke var klara tyska mästare efter tre minuters stopptid av den sista omgången, när Bjärred skulle slå en frispark och FC Bayern München fick en sista chans att stjäla titeln – då firade Oliver Kahn med att löpa rakt ut till hörnflaggan, lägga sig på rygg och lyfta flaggan över sig. En galen man firade som en galen man, otroliga bilder.
Åtta år senare kom Schalke till Bayern för att möta ett FCB som jagade en ny mästartitel. Mycket tack vare en strålande Neuer-insats blev det inte så. Schalke vann med 1–0, efter en slutsekundsräddning av Neuer.
Hur han firade?
Manuel Neuer är inte unik på alla sätt. För en tysk spelare är Bayern en dröm, det är ett behagligt klimat och en fin stad att leva i, en bra klubb att arbeta i. Lönerna är lika bra som utomlands, men du är tryggare och slipper en tuff omställning, vilket så klart är viktigt för en landslagsmålvakt. Men Neuer är unik på vissa sätt. Han hade lovat Schalke att han var deras, att han var som dem, sedan gick han till en av två klubbar i världen han inte fick gå till.
Ikväll kommer Manuel Neuer hem igen. Läktarna kommer säkert att sjunga hans namn, men inte som förr.
Om han kommer att höra det?
– Man tar in allt, i alla fall gör jag det. Jag kommer från Kurvan, jag ser banderollerna och hör sångerna. Jag är intresserad av allt sånt.
/Simon Bank
Kan man börja tro på en tokoffensiv kulturrevolution efter en 0–0-match?
Jo. Det går nog.
Alltså, det första jag gjorde när jag såg Luis Enriques San Siro-elva, med Perrotta och Taddei som ytterbackar var att satsa lite pengar. Lite på 6–1. Lite på 1–6. Lite på 4–4.
Det blev alltså 0–0, och en mindre frustande eller taktiskt intressant match än man kanske väntat sig, men de första 30 var ju en fröjd på sitt sätt. Här kom alltså två tränare, som inför matchen stod ansikte mot ansikte på Gazzetta dello Sports förstasida under rubriken ”Rädde sig den som kan”, och de kom för att spela attackfotboll.
Inter spelade, såg det ut som, 3-1-4-2. Roma spelade, såg det ut som, ett 2-5-3 där Daniele De Rossi Chelsea-droppade (som Makelele och sen Lampard brukade göra) mellan mittbackarna och startade uppspel.
Första 30 var en dans på en knivsegg. Roma klev upp, med Serie A:s största bollinnehav i den här omgången också, och rullade boll utan att ha någon kvar hemma. När någon (som oftast hette Francesco) tappade boll blev det omedelbart vidöppet hemåt. Som tur var för gulrött sköt Inter bara fram prins Milito och Forlán, och eftersom ingen av dem är något spelgeni och eftersom Whiskey Sneijder låg 30 meter för långt ner, kom de sällan till avslut.
Lille Borini (de har så fina smågrabbar i detta Roma; Viviani är den jag gillar bäst) hade ett par kanonlägen i första halvlek och var mycket bra (Borriello hade inte klarat det, han klarar inte så mycket har jag hört), en lite mycket trubbig Osvaldo också. Inter ägnade sig åt att kontra, Lucio ägnade sig åt att sparka Stekelenburg i tinningen, och efter en halvtimma eller så hade Roma fortfarande två backar, Perrotta och Taddei som ytterbackar och Lobont i mål.
Det blev 0–0, och det borde ju varit helt jävla omöjligt.
Inter borde kanske vunnit i andra, hade gjort det om det inte vore för Simon Kjaer. Alldeles oavsett tycker jag att Roma tar sina steg, att det finns saker i det här projektet som är värda att ge tid. Och för Inters del såg det ändå helt okej ut. Det var tyst på målfronten, men det var ändå en match som bar sin betydelse. De borde vunnit, de gjorde det inte, men de lever idag och imorgon också.
Och det var, oss emellan, inte helt jävla säkert inför avspark.
/Simon Bank
Gasperini planerar en minut i taget, Lupo Enrique försöker överleva, Devis Mangia är upptagen med att fundera på en tjugoårsplan med Palemmo, Conte har fått il suo popolo med sig och det är, på det hela taget, en ny intressant vecka för alla allenatori i den del av världsfotbollen vi kallas il calcio.
Veckans bästa, då?
En som hoppat av. Jag är ju lite sen på den här bollen, men eftersom den inte synts till på så många andra håll har ni säkert överseende med att jag upprepar en smula. Carletto Ancelotti hade ju tänkt sig en lugn sommar efter skilsmässan med Abramovitj, men sedan råkade han zappa in en svensk Viasat-sändning och tänkte att ”fan, den där sure norrländske gubben verkar ju ha ett förtjusande välbetalt och enkelt jobb”.
Han syftade främst på Lars Lagerbäck, inte på Erik Niva.
Sagt och gjort. Carletto kritade på för italienska Sky, och i veckan klev han in i expertrollen under deras Champions League-sändningar. Hur det gick? Tja, i det stora hela fint.
Inför Barcelona-Milan ombads han komma med ett tips. Carlo funderade ett ögonblick och slog fast: 2–2.
När sedan matchen rullade igång såg det väl inte riktigt ut som en 2–2-match, men efter 91 minuter fick, som bekant, Milan hörna. Medan Seedorf tog sin finfina akter och vaggade ut mot hörnflaggan tyckte Ancelotti att det var hög tid att förklara för tittarna vad som var på väg att hända:
– 2–2. Thiago Silva.
Ja, och sedan slog Seedorf hörnan, som Thiago Silva nickade in för 2–2.
How does he know? It’s his job to know.
Natt i Lissabon, då överväger man sina alternativ och agerar därefter.
Är man Evert Taube drar man sig neråt hamnen till, tittar på en flicka och tar värvning som lättmatros på en ångare med riktning åt det ena hållet eller andra.
Är man inte det kan man ju lika gärna sätta tänderna i en färsk rapport från Fifas tekniska studiegrupp.
Ni förstår, just idag kom den tekniska rapporten från damernas VM i somras, och den är så anmärkningsvärd att jag utan vidare ger upp tanken på att gå till sjöss. Gruppens grundanalys av turneringen är ju så grund att den inte kan vara annat än korrekt. De konstaterar att damfotbollen blivit oerhört mycket bättre, att anfallsspelet utvecklats så mycket att det inte längre fungerar att spela osorterat och långt (de pekar ut Norge som ett exempel) utan att det måste finnas en riktning i spelet. Sverige, menar man, spelar i och för sig långt ibland, men ofta med en mening och ett mål.
Och det finns ju inget där man rimligen kan opponera sig mot.
När de kommer till individanalysen av Sveriges mästerskap, däremot… så finns det ju det.
Fifa-gruppen, med ett par av världens stora namn, lyfter fram följande nycklar i det svenska spelet:
•Enkel 4-4-2-uppställning
•Bra länkspel mellan lagdelarna
•Kompakt försvar
•Disciplinerat, välorganiserat försvar
•Hög press
•Snabbt press efter bollförlust
•Anfall som använder bredden
•Använder bredden bra, yttrar går mot mål, skär in, är bra en mot en.
•Inflytelserik målvakt
•Inflytelserika individuella spelare
Jag vet inte om Sveriges 4-4-2 var särskilt renodlat, i flera matcher gled de över i diamantspel till exempel. Jag håller med om att de var skickliga på att använda yttrarna (i alla fall en av dem), och att de i grunden var bra på att utmana en-mot-en (Schelin, Öqvist, Sjögran). Och jag tycker inte att Hedvig Lindahl levde upp till kraven man måste ha på en riktigt bra mästerskapsmålvakt.
Men det riktigt parodiska är att när Fifas tekniska grupp ska välja fem nyckelspelare i Sverige så fastnar de för de här:
•Hedvig Lindahl (bra närvaro, snabb ut från linjen)
•Caroline Seger (hårdjobbande defensiv ledare med bra blick och playmaker-egenskaper)
•Sara Thunebro (trygg, hårdjobbande, läser spelet mycket bra, skicklig en-mot-en, ger understöd till anfallet)
•Lotta Schelin (snabb, intelligent, bekväm med bollen, passar väldigt bra)
•Therese Sjögran (tekniskt begåvad, med ett bra passningsspel, vänder spelet effektivt)
Och… ja, även om man kan anmärka att Lindahl svajade en hel del, att Thunebro aldrig riktigt nådde upp i sin högsta nivå – bland annat eftersom hon inte kom upp och gav understöd i anfalsspelet – och att Seger aldrig fick chansen att spela sin bästa fotboll eftersom hon var skadad… även om man kan göra allt det, så är ju det mest anmärkningsvärda att Fifas främsta experter valde ut ett halvt svenskt lag utan att hitta Lisa Dahlkvist och Lotta Rohlin.
Det är alldeles fantastiskt.
/Simon Bank
Dio mio.
Jag vet inte vad det är med il calcio, men de har väl känt sig lite ignorerade och undanskuffade det sista. Lite i behov av uppmärksamhet (ja, kanske inte alla då – men många).
Alltså gör Roma storslaget fiasko med inre slitningar som syns på utsidan, alltså ser Milan till att hugga sig till 2–2 på Camp Nou, alltså gör Napoli en Milan 2.0 i Manchester.
Alltså: Gasperini–Trabzon 0–1.
Jag sitter på Luz i Lissabon, det är för varmt för kläder trots att det snart är natt, och Benfica och Manchester United har resonemangsspelat sig fram till ett lämpligt 1–1. Men det är ju Inter man tänker på.
Gasp har inte en större, starkare status än att han fick ändra sitt älskade 3-4-3 så fort som husbonden kom och knackade på hans dörr, men lik förbannat springer de rakt in i en svart storm från Turkiet. Jag har inte sett matchen, men det räcker med resultatservice för att förstå att Inter håller på att slå världsrekord i snabb kris. De fick inte den tränare de ville ha, de fick skaffa sig den tränare de fick – och nu är hans auktoritet så undergrävd att han kommer att få svårt att arbeta. I veckan spårade Cambiasso ur när han fick en fråga för mycket om spelsystemet. ”Basta!” sa han. Nu fick det vara nog med allt snack om osäkerhet och kris, nu skulle pressen sluta att skylla på alla från presidenten till materialförvaltaren.
Jodu, Esteban. Idag inleds nästa vecka, snart ska ni möta Roma, och det här är bara början.
Annars? Här var United halvokej, Benfica riktigt vasst före paus (utan boll, men med presspel som på 80-talet). Och Anders Lindegaard kommer att ställa till det lite för De Gea, känns det som. Schmeichel-utstrålning på honom ikväll.
Nu står United-klacken kvar och sjunger för Roy Keane, och under tiden kan vi väl, till sist, ägna en minut åt att bita oss i kinden över det faktum att det ju lika gärna kunde varit Johan Dahlin som storspelade mot Real Madrid ikväll. Nu var det MFF-dödaren Ivan Kelava, igen. En monstertalang som – det här kan vi se som kvällens knappologa fakta – älskar hockey och New York Rangers över allt annat.
– När jag har tid åker jag över och ser mitt Rangers. Jag brukar se deras matcher på tv, för min idol Henrik Lundqvist spelar där, har Kelava förklarat.
Den jäveln.
/Simon Bank
Camp Nou, medan svetten klingar av. Jag tänker att det kan bli regn, kanske åska. Däremot kan det inte bli en dålig match, vilket är det fina med den här klubben.
Antingen kommer Barcelona ut som Barça, då blir det fantastiskt. Eller så förhindrar Milan det, och då blir det ännu mer fantastiskt.
Det luktar som det luktar här, nötter och bocadillas och förväntningar. Milans sektion är redan full, resten av arenan är fortfarande halvtom – och vi har fått laguppställningarna som bekräftar, igen, varför vi ska gilla Max Allegri.
Han är fortfarande färsk på den här nivån, och han gör sina misstag, men han lär sig saker för varje match och månad som går. Ikväll går han ut på Camp Nou och lever upp till det han sa om att det vore självmord att försvara sig. Cassano spelar, Pato springer, Boateng kommer att fylla på när det går.
Jag tror inte att Milan ror det här i land, jag tror att Barça – till tio elftedelar samma lag som spelade finalen på Wemberlee – är alldeles för bra för att ens se sitt skakade, skadade försvar särskilt testat. Men Allegri förstår att han måste våga lite, och vi får se Fantantonio mot världens bästa fotbollslag. Allegri rymde från sitt eget bröllop en gång. Allegri är livornese. Allegri gör vad han måste.
Nu spelar de Peps musik, nu dunkar de Coldplay. Jag hade gärna sett Ballack ikväll, jag mår lite dåligt av att inte följa OM i Pireus, men livet är lurigt på det viset.
Jag har inget emot att tillbringa kvällen här, det har jag verkligen inte. Game on. 3–0?
/Simon Bank
Hallåouåouuåoouhhå (det ekande ljudet av en välkomstfras i en bortglömd, tom, försakad blogg).
Klockan är halvtre på natten, Barcelona är fortfarande för varmt för att ta i utan grytlappar och på hotellrummet lyser flitens lampa kreativitetens lampa nåt slags lampa medan vi försöker slå ihop dagboken om en måndag som mest handlade om han som inte är här.
Men det där är ju mainstream-grejer för en papperstidning. Som om ni läste sånt. Jag önskar att jag hade mer att berätta om Andrés Iniestas stenhårda attack mot Mark van Bommel, men problemet med den är ju att den – lite som med Carles Puyols osvikliga känsla för den moderne mannens mode – inte riktigt existerar.
Det roligaste vi fick ut av den här dagen var ju annars Maurizio Zamparinis briljanta uttalande om Devis Mangia, den besatte tillsatte tränaren som ledde Palemmo till 4–3 mot Gasperinis 3-4-3-såll till Inter. Zamparini ska alltså ha gått ut och sagt att han ”hoppas ha startat en lång era med den här tränaren” och att han vill att ”Mangia ska bli vår Arsène Wenger”.
Zamparini har, hittills, sparkat 31 tränare. Jag skulle säga att det är mindre sannolikt att Mangia blir en ny Wenger, eller att den ”långa eran” sträcker sig längre än en säsong, än vad det är att Iniesta imorgon bitti går ut i en radiointervju om van Bommel och lovar att ”hugga den slynan”.
Men vad vet vi.
Ingenting, är vad vi vet, mer än att Champions League rullar igång om ett par timmar, och att en kokain-skandal är på väg att rulla upp front and center i Premier League. Droger i fotbollsvärlden är vare sig nytt eller en chock – det röks, för att ta ett exempel, inte särskilt mycket nikotin i den franska fotbollen – men om jag skulle få för mig att para Champions League-drömmar med kokain på ett personligt plan så skulle jag komma att tänka på en spelare som, till skillnad från de drogfällda som nämns i den där FA-rapporten, aldrig skyddades av sin klubb.
Jag skulle, kort sagt, komma att tänka på killen som lärde mig hur man gör en bicicleta.
En sommar när jag kommit ett år eller två upp i tonåren fick min familj besök av en skotsk familj med så stora hjärtan att de knappt fick plats i normala hus. Jag minns de små sakerna, som att pappan var en gammal elitspelare i rugby som råkat bryta ryggen och nu jobbade som polis på narkotikaroteln, att mamman jobbade med turism. Framför allt minns jag Kevin, som var lika gammal som jag men annorlunda på rätt många sätt.
Han sprang 100 meter på samma tid som jag sprang 80, han var dubbelt så stor som jag, han visste hur man sköt konstsparkar som en jävla häst, och sedan ett par år tillbaka hade han varit jagad av snart sagt varenda stor engelsk klubb som finns. I Skottland rankades han som ett av de största anfallslöften de sett, och ett par år efter att vi stod och slog crossbollar till varandra på en svensk gräsplätt debuterade han både i U21-landslaget och – som sextonåring – i Hearts a-lag.
Kevin skulle, helt enkelt, bli något riktigt, riktigt stort. Jag följde honom tills hans korsband trasades sönder, noterade att han försökte kämpa sig tillbaka i mindre klubbar, och märkte att han jobbat sig till en ny chans i St Johnstone. Han hade spelat fyra säsonger med en trasig menisk, och gavs liten chans att någonsin kunna spela fotboll igen. Ett tag satt han till och med i rullstol.
Kevin hade gått från att vara en välbetald supertalang till att vara en belastning för sin klubb. Under en blöt julfest blev han – ihop med en annan skadad, men mer meriterad lagkompis – påkomna med att ha sniffat kokain på en toalett.
Båda fick sparken omedelbart. Åren som följde ägnade de åt att driva en rättslig process mot klubben, med stöd av både medier och skotska ligan. Till slut fick de inte mer än en minimal ersättning för uteblivna inkomster.
Ska vi leta en sensmoral här? Var det synd om två skadade, professionella spelare som drog varsin lina och åkte dit? Inte särskilt. Hade de skyddats av sin klubb om de varit en tillgång snarare än en skadad belastning för lönekontot? Med all säkerhet.
Kevin lärde mig, eller försökte i alla fall lära mig, hur man konstsparkar i fotboll. Själv spelade han aldrig på hög nivå igen efter kokainskandalen. Det senaste jag läste om honom var att han jobbade som researrangör. 
/Simon Bank