Tiden går, saker och ting förändras.

För drygt två årtionden sedan var Paul Lake 21 år gammal. Han var ett av de absolut största löftena inom brittisk fotboll, en lång, dynamisk, bollskicklig spelare som kunde användas över hela planen. Han var den största talang som Manchester City fått fram på årtionden – en lokal grabb från Denton – och de ljusblå fansen brukade referera till honom som ”vår Duncan Edwards”. En mer modern jämförelse vore den med Steven Gerrard.

Lake blev uttagen i den preliminära truppen inför VM i Italien 1990, var en del av det landslag som var ett par straffsparkar ifrån VM-guld. I det här bedårande klippet – lika tidstypiskt som det är Coronation Street-Mancunian – reflekterar han över det faktumet, samtidigt som han bekymrar sig över att redan fått ryktet som skadebenägen.
– It does annoy me, yeah, ’cause when I’ve been playing for this side, I’ve been playing 100 percent and I give it me all. And I get injured, giving it me all. And unfortunately, it’s been coming at times when I get England call-ups and that, and everyone thinks: ”Ay, ay… Here he is again, injured like”. And I’s gonna be sick of it.

Omedelbart efter VM bjöd Liverpool tre miljoner pund för Lake, i en tid då det brittiska transferrekordet var de 2,3 miljoner som Man United betalat för Gary Pallister. Ändå nekade ett luspankt Man City. Ordföranden Peter Swales förklarade sig med att det skulle ”startat upplopp på ståplats” om han sålt sin kronjuvel, och Lake utsågs istället till ny City-kapten. Ett par månader senare gick han in i en duell med Tony Cascarino, och hörde ”a kind of crunch”. Det verkade ändå inte vara någon större fara, och Citys läkare deklarerade att han skulle vara tillbaka i spel inom en vecka.

Paul Lake kom egentligen aldrig tillbaka.

Han kämpade i sex år, men gav till sist upp 1996. Då hade han genomfört arton operationer – bland annat med ligament från avlidna – i utbyte mot en enda 90-minutersmatch för Manchester City.
– Det blev värre och värre efter varje operation. Jag glömmer aldrig hur fansen frågade: ”Paul, hur länge blir du borta, när kommer du tillbaka?”, och jag alltid svarade: ”Förhoppningsvis om sex veckor”. Jag vet inte ens var det kom ifrån, jag brukade säga det i sömnen.
Lake fortsätter:
– Du blir besatt av din skada, det tar över hela ditt liv. Från det att du vaknar på morgonen så spänner du musklerna, klämmer på det drabbade området, lurar dig själv att det är på väg att bli lite bättre. Säsong ut och säsong in gick jag och såg City på lördagarna, pratade med fansen, försökte vara uppåt och positiv. När jag ser tillbaka förstår jag faktiskt inte hur jag klarade av det. Jag tränade två, tre gånger om dagen, var så vältränad det bara gick att vara – men mitt knä svek mig, och ingen kunde göra något åt det.

Sanningen är att Paul Lake blev felbehandlad. Med dagens kunskaper hade han varit fullt återställd inom ett halvår – men i början av 1990-talet satt han fast i ett nät av inkompetenta läkare med ålderstigna behandlingsmetoder.
– Kirurgin och hela behandlingen var en total katastrof. Jag blev skickad till en kille i Manchester, och han hade aldrig tidigare behandlat en professionell fotbollsspelare. Jag klagade – och skickades tillbaka till samma kille. Det var en skandal, det var det faktiskt. Idag är jag drygt 40, och kan inte ens ta en joggingrunda. Alla pengar jag hade tjänat om jag bara uppfyllt 75 procent av min potential – de berör mig inte. Men det är jag är bitter över är att inte ens kunna ta på mig shortsen, springa ut på en 20-minutersrunda och sedan vakna upp utan problem dagen efter.

Den tragiska röran kring Paul Lake blev på något sätt signifikativ för 1990-talets Manchester City. Här satt klubben på all denna enorma potential – och så förmådde de inte att göra något annat med den än att kasta bort den. Under de allra mest deprimerande tiderna tröstade sig fansen med att det i alla fall skulle bli bättre så snart Paul Lake var tillbaka, även om de själva egentligen visste att det aldrig skulle ske.
– Jag tänkte alltid på mig själv i City-tröja: ”Bara en gång till”. Fotbollen var det jag hade, och jag hade spelat för City, min klubb, laget jag alltid supportat. Att få det taget ifrån dig är en helvetes stor grej att tvingas gå igenom. Jag hade en del svåra tider – riktigt dåliga tider – då jag gick till en psykiatriker ett par, tre gånger. Jag antar att jag var kliniskt deprimerad.

Ikväll blir Manchester City i praktiken klara för Champions League för första gången i klubbens historia. Paul Lake kommer att vara där. En av de första saker som den nya shejkregimen gjorde var att anställa honom i en roll som klubbambassadör i lokalsamhället.

Tiden går, saker och ting förändras. Ibland faktiskt till det bättre.

Och Tottenham? Tja, vi kommer inte att spela i Europa nästa säsong, men vi kan i alla fall glädja oss åt att Gareth Bale – vår egen 21-åriga superstar – med all säkerhet kommer att bli fullt återställd från sin svåra ligamentsskada.

Vi har i alla fall en nästasäsong att se fram emot.

/Erik Niva

Slutet av säsongen, spänd stämning och uppriktigt sagt inga särskilt ljusa tider för den europeiska läktarkulturen.

Jag tillhör ju dem som egentligen tycker att det är ett större problem när matcher inte kan spelas som planerat än när firmor gör upp på något industriområde – och bara den senaste tiodagarsperioden kan vi räkna in ett halvdussin matcher som ställts in, avbrutits eller ramats in av publikoroligheter.

Förra helgen var det cupfinalerna i Grekland och Polen, och i veckan var det Slavia Prag-fansens styrelseprotester. I lördags visade sig rivaliteten mellan Bursaspor och Besiktas vara så stark att det aldrig blev någon match överhuvudtaget, och igår kulminerade en lång tids upptrissad stämning runt Frankfurts ultrasgrupper.

Ur vår svenska synvinkel får vi lov att framförallt uppmärksamma det sistnämnda. I svallvågorna av Södertälje-smällarna har det ju diskuterats vart svensk supporterbevakning ska ta vägen framöver, och i viljan att undvika den engelska extremvarianten hänvisar vi ju gärna till hur det förhåller sig i Tyskland.

Det ska vi fortsätta göra, men vi ska därmed inte blunda för att den gångna säsongen också har varit den stökigaste på länge i den förlovade Bundesligans land. Det har varit avbrutna matcher, firmauppgörelser och hot mot klubbrepresentanter.

Frågar du polisen säger de ju att det beror på att lagens tyglar släppts för lösa. Frågar du ultrasgrupperna pratar de gärna om att våldet snarare är en förlängningskonsekvens av protesterna mot en allt större kommersialisering av fotbollen och en allt hårdare polisiär repression.
– Det används gärna som en ursäkt från ultrasrörelsen, och jag kan väl tycka att de intar offerrollen lite väl ofta. Men samtidigt går det inte att avfärda helt. För att hålla sig till Eintracht Frankfurt: Här måste man förstå ultrasgruppernas agerande utifrån hur kommunikationen med klubben stängts av och hur de blivit stigmatiserade i medierna. När de har lämnat förslag till klubben om hur olika situationer på arenorna kan hanteras har de inte fått någon feedback.

Det är Jonas Gabler som resonerar, en akademiker som forskat om ultraskulturen vid institutionen för politisk vetenskap vid Berlins fria universitet.
– Jag kan förstå att ultraskulturen verkar absurd och konstig för andra supportrar. Men samtidigt måste vi titta in i kurvorna ifall vi ska förstå dem. Där finns folk som lägger ner otroligt mycket kraft, pengar och känslor i något som de sedan känner sig utestängda från. Styrelse, spelarna, klubben – ingen relaterar till dem. Kommunikationen begränsas till slut till att antingen applådera eller att bua.

/Erik Niva

Saker ni inte kände till, del I.

Igår var det inte bara Cesc Fàbregas 24:e födelsedag – igår var även World Asthma Day.

Saker ni inte kände till, del II.

Även om Pär Zetterberg lagt ner finns det fortfarande en klunga astmatiker som spelar fotboll på högsta elitnivå: Frank Lampard, Paul Scholes, David Beckham och Louis Saha.

Saha tog också tillfället i akt för att prata lite mer utförligt om hur sjukdomen har påverkat hans fotbollskarriär, i en intervju med franska So Foot.
– Jag fick mitt första anfall ganska tidigt, när jag var 12-13 år och precis hade börjat spela fotboll på lite större allvar.
• Var det ett ögonblick då du trodde att sjukdomen skulle handikappa dina chanser att göra fotbollskarriär?
– Det är klart att det inte är någon fördel.  Jag insåg att jag hade det mycket jobbigare än de andra så fort det kom till löpträning eller utdragna fysiska övningar. Det var då anfallen kom. Jag tror inte att det vore möjligt att komma runt handikappet för att spela på så här hög nivå utan att ta hjälp av medicinen.
• Vilken behandling använder du idag?
– Tidigare var det en mycket mer krävande behandlingsprocess, men idag är det rätt enkelt. Jag har en liten skiva som jag sätter i min inhalator, och den innehåller att anti-inflammatoriskt ämne som heter Ventolin. Jag använder min inhalator före varje fysisk ansträngning, oavsett om det är match eller träning.
* Har du råkat ut för några allvarliga tillbud?
– I mitt fall har det aldrig varit fråga om verkligt våldsamma anfall, men ibland känner jag en väldigt obehaglig kvävningskänsla. Men jag har lärt mig hantera den. I själva verket är en stor del av sjukdomen stressrelaterad, och det är viktigt att lära sig att bemästra den.

Så. Fem minuter har gått, och plötsligt vet ni aningen lite mer om livet som fotbollsspelande astmatiker än ni gjorde tidigare.

Nu tar vi torsdag.

/Erik Niva 

För lite drygt 22 år sedan satt Pete Molyneux hemma på kammaren och filade på den perfekta formuleringen. ”Fergie Out” kanske? ”Fergie Must Go”?

Nej, inte perfekt. Molyneux filade vidare, där han satt med sitt gamla lakan och sin burk med målarfärg.

Dagen efter var 35-åringen från Salford på Old Trafford, arenan där han knappt missat en match sedan han var 10. Manchester United mötte Crystal Palace, och när bortalaget gjorde 2-1 var det dags.
– Jag visste att det var rätt ögonblick. Jag var så trött på allt att jag var illamående, och i mina ögon hade tiden runnit ut för Fergie.

Pete Molyneux vecklade ut sin hemmagjorda banderoll på Stretford End. ”Three years of excuses and we’re still crap… Ta-Ra Fergie”. Avslutningen var en referens till Salford-såpan ”Coronation Street”.
– En av huvudpersonerna använde alltid ”Ta-Ra” som avskedsfras, så det var det. Inom några sekunder från det att jag vecklat ut banderollen så rullade jubel och applåder runt arenan. Jag skulle säga att kanske 95 procent av åskådarna höll med mig.

Sedan den dagen har Alex Ferguson vunnit 23 tunga bucklor med Manchester United. Igår kväll tog han laget till en fjärde Champions League-final.
– Mina kompisar njuter av att påminna mig om hur jag var idioten som ville ha bort Fergie, och häcklandet blir värre för varje buckla vi vinner. Själv kan jag bara tacka gud för att han inte fick sparken. Jag är överlycklig över att han stannade och tog min klubb tillbaka tillbaka dit jag vet att vi hör hemma.

Pete Molyneux var själv på Old Trafford och såg demoleringen av Schalke 04. Han har fortfarande kvar sin säsongsbiljett.
– Jag har till och med träffat Fergie. Men jag har aldrig vågat säga att det var jag som gjorde den där banderollen.

/Erik Niva

Kort rapport från en stad i Katalonien.

Vi har suttit och ätit lunch i solskenet, bränt nosen lite, ätit en crema catalana till dessert och rört oss bort mot epicentrum. Det är exakt två och en halv timma till avspark, och de värsta åskblixtar jag sett har precis börjat härja runt Camp Nou. Det är som om tio sorters elektricitet slår in i varandra just i mittcirkeln, det smäller så högt att det gör ont i öronen, och på gatan nedanför skämtar de högt om att det är Mourinho som låter. Det har gått från ljust till mörkt, från mys till apokalyps, på två minuter.

Visca y Hala. Game on. 

/Simon Bank

Jag vet inte med er, men själv kan jag känna att vi eftersatt den taktiska aspekten av spelet det sista. Vi skriver om sociala medier, om klubb- och supporterkultur, om vinnare och förlorare och alla däremellan.

Men taktiken, den har vi släppt greppet om.

Det är nu det vi har måndagar till, att börja om och tänka nytt, så nu tänkte jag att vi skulle ta och titta närmare på det där momentet som avgör så många matcher nu för tiden:
Linjemännen Hörnorna.

Det finns, i huvudsak, fyra olika varianter av hörnor (och vi lånar bilderna från bettersoccercoaching, besök dem gärna om andan faller på).

DEN FÖRSTA:
Den korta hörnan.

Fördelar: Du drar ut försvarare från det överbefolkade straffområdet, och skapar ytor för de offensiva spelarna. Kombinerat med bestämda rörelser mot stolparna, och den ökade vinkel som spelet ger inläggsspelaren, kan det ge många alternativ framför målet.

DEN ANDRA:
Den halvlånga hörnan.

Fördelar: Det är ett ganska ovanligt spel, då fokus hos försvarande lag så gott som alltid ligger inne i straffområdet. Med en skicklig skytt och en koncentrerad passningsläggare skapar det osäkerhet för försvarande målvakt – som har många spelare kring sig och svårt att se bollen. Det viktiga för skytten är att döda anfallet, för att inte blotta sig för kontringar.

DEN TREDJE:
Den långa hörnan.

Fördelar: Med bestämda löpmönster – som i det här fallet, med flera löpare från andrayta in mot mål – är det svårt att försvara sig mot. Här är förstås inläggskvalitén avgörande för hur stor framgång man når, men det är det vanligaste sättet att göra mål på, särskilt om anfallande lag har ett fysiskt övertag vad gäller längd.

DEN FJÄRDE:
Skicka in skiten stenhårt i bortre krysset.

Fördelar: Det blir mål.

Så. Det var hörnor, det. I morgon ska vi prata om hur man kan bygga en båt av ett par tidningar och några häftklamrar.

/Simon Bank

Då jag är av åsikten att det inte går att förmedla något viktigt på 140 tecken har jag heller aldrig förstått mig på Twitter. Men det är egentligen mest min privata hållning – rent professionellt går det ibland att vaska fram några ädelstenar av information ur flödet.

Jag har till exempel inte sett någon annan lika tydlig illustration på den sorgesamt växande föraktsklyftan mellan spelare och supportrar som på Twitter. Ni missade ju garanterat inte hur stackars Man United-mittfältaren Darron Gibson häcklades av Twitter på bara två timmar – och nu har även Boltons lagkapten Kevin Davies bestämt sig för att stänga sitt konto och lämna sina 99 622 followers.
– Reason for leaving is partly due to abuse that nobody needs really.

Tydligen kom droppen när Davies – obegripligt nog – började häcklas av en sektion av de egna Bolton-fansen. Han var orörlig, tjock och oduglig, hette det, och då kvittade det att Davies egen fru Emma twittrade ut till hans försvar:
– Don’t get the ‘fat’ abuse! I see him naked everyday and not an inch of fat on him!

Såhär dagen innan det överlånga Clásico-kapitlet slutligen ska stängas – det här med matchserier var kanske inget för fotbollen, ändå – ger också Twitter den tydligaste indikationen på att Vicente del Bosques oro över landslagets laganda kanske inte varit obefogad.

Sergio Ramos och Álvaro Arbeloa på ena sidan, Gerard Piqué på den andra – stridstupparna har nu tagit till den slutgiltiga lösningen och slutat följa varandra på Twitter.

***

Och för att komplettera. Såhär twittrade Rob Zooter – sportjournalist med säsongsbiljett på Cardiff Citys matcher – tidigt i morse:
– Twitter changing the way modern news is reported. I never expected Phil Neville to be the first person to tell me Bin Laden’s been killed. 

/Erik Niva

Jag tänkte vi skulle prata om domare i Premier Lea…
Nä, det tänkte jag inte alls.

Borussia Dortmund har äntligen ordnat den där jättesilverskölden, laget som varit Europas allra finaste överraskning det senaste året är mästare, och det fanns så mycket att tycka om med den dagen. Den fantastiske Jürgen Klopps traditionsenliga öldusch, hela ungdomsskvadronen ute på planen, att de fick säkra alltihop inför den där magiska sydkurvan.

Men om vi får välja ett enda ögonblick?

Ett byte.

BVB-spelarna hyllade Dédé, som varit skadad för mycket och nu bestämt sig för att lämna klubben efter ett helt liv i Dortmund. Alla hade tröjor med trycket ”Danke für 13 Jahre echte Treue”, tack för tretton års lojalitet. Det var så rättvist och snyggt på alla sätt att han fick komma in och spela de sista sekunderna, ta med sig en mästartitel hem.

Det var, framför allt, fint eftersom det var Kevin Grosskreutz han bytte med.

Vi har berättat om honom förut, men det hindrar inte att det är på sin plats att göra det igen. Kevin är född här nere, i Ruhr. Han växte upp i Eving, en stadsdel i norra Dortmund. Pappa arbetade med stålet, som så många andra. Mamma var hemmafru. Eving levde på gruvorna, men när industrin kraschade följde stadsdelen med. När Grosskreutz var liten hade Eving hunnit bli en av Dortmunds hårdast drabbade delar.

– Jag vet varifrån jag kommer, jag glömmer inte vad jag upplevt där, förklarade han i en intervju i söndags.

Och han glömmer inte vad han lärde sig där.

Grosskreutz farsa var BVB-fan, han tog med sig sin grabb till Südtribune, och gjorde honom till en del av en stor, gul fotbollsfamilj. När han gjorde sin första proffsvända, i 2. Bundesliga med Rot Weiss Ahlen, bröt han mot uttalade förbud från Rot Weiss-ledningen för att åka hem och ställa sig på Südtribune med sina kompisar och se BVB spela, trots att hans nya klubb tyckte att han led av det dagen efter.

När de andra spelarna ser en häftig ståplats ser Kevin Grosskreutz något annat.

– Jag känner många av dem, jag har ju stått med dem länge nog för att göra det. Och jag är fortfarande den gamle Kevin.

Han har köpt hus till sig själv, sin bror och sina föräldrar, men det är fortfarande i samma del av Dortmund. Supportrarna älskar honom för att han är en av dem, för att han är så tydligt präglad av en bakgrund där man gör sitt jobb, där man sliter hårt och inte bryr sig om bling-bling och disconätter.

När BVB vann sin senaste ligatitel var han en trettonåring som gick på matcherna med sin pappa. När BVB vann den här så såg det ut så här.

Den förste ni ser, han som går runt och tackar varenda en på bänken som varit med och gjort det möjligt – det är Kevin Grosskreutz från Eving.

/Simon Bank

Jag vet, jag vet – men det har varit en såndär vecka då det kastats smällare i Södertälje och gnällts på domare i Madrid. En såndär vecka då det helt enkelt inte blir så särskilt mycket bloggat.

Men en påtaglig fördel finns det ju med fyratimmarsflygningarna fram och tillbaka till Spanien, och det är ju att man för en gångs jäkla skull har möjlighet att till exempel läsa en bok. Normalt sett läser jag sällan fotbollsböcker av lust numera – jag är så trött på formen – men nu har jag faktiskt en kraftfull rekommendation att komma med till alla intresserade.

Boken heter ”Family – Life, Death and Football”, och är skriven av Michael Calvin. Den handlar om Millwall FC, och ger hopp om en fotboll där spelarna faktiskt är riktiga människor som det går att relatera till, rent utav se upp till.

•••

Förra helgen spelade Millwall hemma mot Preston. Efter matchen twittrade Preston-anfallaren Nathan Ellington: ”I’ve never seen a more racist and abusive crowd as I saw today at Millwall! Disgrace to the human race. I’ve played in most grounds in the country but never had constant stick with genuine hate in faces”.

Säger jag Millwall vet jag vad som är er första tanke, er omedelbara association. Huliganer. Och ja, det är en del av historien om den här klubben, men långt ifrån den största eller mest heltäckande.
– Allt radikalt och rasistiskt nonsens finns i ytterkanterna av den här fotbollsklubben snarare än i hjärtat av den. Det går att skala bort, som du tar bort skalet på en apelsin, beskriver ordföranden John Berylson.

Det är väldigt svårt att inte hålla med honom efter att ha läst ”Family”.

•••

Den 25 augusti 2009 spelade Millwall borta mot West Ham i Ligacupen. Matchen ramades in av den mest intensiva huliganism som London sett på årtionden. En 44-årig man knivhöggs i bröstet, var en hårsmån från döden. Han höll på Millwall. Alla utgick ifrån att han var en huligan. En typisk Millwall-supporter.

Och jo, Alan Baker är en typisk Millwall-supporter – men nej, han är inte huligan. Han är en brandman med rent brottsregister, som åkte till matchen tillsammans med nio släktingar. Visst kan han framstå som en tuff kille, men han är egentligen en rak och enkel man som tror på att hålla ihop och att vara lojal med de sina. När en West Ham-firma överföll hans grupp så skars han av från de andra tillsammans med sina två söner, 17 och 18 år gamla.
– Jag är väldigt stolt över mina rötter. Och jag har uppfostrat mina pojkar till att bli män, till att möta sina rädslor. Vi stod tillsammans.

De tvingades slåss mot elva män, som sparkade, bet och knivhögg dem. När Alan Baker vaknade upp på sjukhuset dagen efter så satt Neil Harris bredvid hans säng. Medan Baker kämpat för sitt liv hade Harris gjort Millwalls mål i matchen mot West Ham. När anfallaren sedan fick höra talas om överfallet blev han chockad. De två var bekanta sedan tidigare, då Millwall är en sådan klubb där centerstjärnan känner supportern. Bara några månader tidigare hade de stött på varandra under en semester i Portugal, och diskuterat familjeliv och uppfostringsdilemman på en glassbar. Nu gav Harris bort sin matchtröja i present. Det var en liten gest, men under hela Bakers rehabilitering fortsatte han sedan att få regelbundna besök av sin hjälte; på sjukhuset och i hemmet.
– Jag är spelare, han är supporter – men vi representerar samma sak. Och plötsligt – när man gått in genom hans ytterdörr – tillhör man också samma familj.

•••

Neil Harris har gjort 138 mål för Millwall. Ingen annan har någonsin gjort fler. Ingen annan fotbollsspelare känner heller klubben bättre.
– Jag har sett bra spelare – stora personligheter – försvinna in i sina skal här. Jag säger till varje ny spelare: ”Om du inte möter upp mot fansens förväntningar så gräver du din egen grav här”. Våra fans kämpar sig igenom dag efter dag, och de lägger varenda penny de tjänat – lagligt eller olagligt – på att följa Millwall. Fullvuxna män kommer fram till mig och kallar mig en legendar, säger: ”Jag hade givit vad som helst för att få vara som dig”. Då måste du också ge dem allt du har. De ser dig som en av dem, och har en enorm respekt för lojalitet. Vi tar hand om våra egna i Millwall.

Harris fortsätter:
– Mentaliteten hos Millwall-fans är annorlunda än hos några andra fans i landet. Att förstå hur de tänker – och agerar – är viktigt, i synnerhet för nya spelare. Det tar en viss tid att finna sig till rätta här. Du kanske tror att fansen försöker knäcka dig när de svär åt dig, men det är deras sätt att försöka uppmuntra dig. Det ordet – c-u-n-t – är ett fult ord, men det är ett ord som används rätt mycket här i Millwall. Det är en del av ordförrådet.

Efter att han gjort 28 mål då Millwall vann tredjedivisionen 2001 diagnostiserades Neil Harris med testikelcancer. Han fick höra att han förmodligen aldrig skulle kunna få barn efter att kemoterapin inleddes, vilket skulle ske tre veckor senare.

Idag har Harris besegrat cancern och har en tioårig son, Cameron, som blev till under just den där treveckorsperioden. Hans pappa Roger gick däremot bort i cancer för fem år sedan. Samma år försökte Tottenham värva en då sexårig Cameron, som hunnit visa prov på att fobollstalang är ärftlig.
– Jag sa: ”Kom tillbaka om tio år och fråga mig igen. Tills dess ska jag låta honom spela med sina kompisar, och coacha honom lite själv. Om han sedan blir tillräckligt bra så kommer jag att veta det”.

•••

Alan Baker frisknade till, men Neil Harris kom ändå att tillbringa en stor del av säsongen 2009-10 på sjukhus och begravningar. Styrelsens supporterrepresentant Pete Garston kämpade fortfarande mot cancer i matstrupen. Han hade legat i koma i sex dagar, men när han vaknade så ställde han in en kemoterapisession för att kunna åka på West Ham-matchen. Säkerhetschefen Ken Chapmans son fick samma typ av testikelcancer som Harris en gång kämpade emot. Managern Kenny Jacketts pappa gick bort. Och högeryttern Chris Hackett förlorade sin mamma.

Sista gången hon besökte The Den var när Millwall mötte MK Dons. Hackett gjorde – ett av sina rätt sällsynta – mål.
– Normalt sett sitter hon på övre etage, men nu var hon för sjuk för att ta sig dit upp. Hon satt längst ner vid planen, och när jag gjorde mål kunde jag springa rakt mot henne. Hon var där. Det var ett speciellt ögonblick. Den här klubben – den här gruppen – är så tätt sammanlänkad. Vi vill varandra bästa. Att se så många från laget på hennes begravning var briljant. Jag håller med när folk säger att fotbollen har tappat sin mänsklighet på högsta nivån, men här nere handlar allt om laganda. Alla håller ihop.

Området där Millwall hör hemma har Storbritanniens näst värsta mordstatistik. 16-årige säsongsbiljettsinnehavaren Jimmy Mizen blev ett namn i den då han glasades ihjäl på ett café mitt emellan hans hus och arenan.

Innan ens ett dygn gått efter mordet hade Millwall kontaktat familjen, förklarat att klubben skulle göra allt den kunde för att hjälpa till. Neil Harris skänkte 15 000 kronor av sina egna pengar till hans minnesfond, och hemmamatchen mot Charlton dedicerades till Jimmy Mizens minne.
– There’s only one Jimmy Mizen, sjöng The Den under hyllningsminuten.

Hela hans familj var där, precis som de alltid är. Pappan Barry Mizen berättar:
– Det låg sådan passion bakom sången. Det här var en av deras egna. De som kommer till Millwall är salt-of-the-earth-people; vanliga, sunda, hårt arbetande familjer. Det är familjeorienterat folk, som kommer från en arbetarklasstradition. Det finns en väldigt stark sammanhållning runt klubben, och det har visats sådan välvilja och respekt mot oss som familj. Se bortom allt det som vill få er att tro något annat. Utan Millwall hade vår familj gått under.

•••

Den 24 maj 2009 spelade Millwall play off-final mot Scunthorpe om rätten att gå upp i andradivisionen. De ledde med 2-1, men tappade matchen och förlorade till sist på ett skitmål i 86:e.

Ett år senare var de tillbaka på Wembley, för att ställa det som gått fel till rätta.

Maskot för dagen var George Mizen. Han hade sin mördade storebrors namn på ryggen, ovanför sin hjälte Neil Harris nummer nio.
– Hiya Georgie, sa Harris, och rufsade om håret på den lilla killen som kommit in i omklädningsrummet.
– Följ med mig.

Sedan gick Millwall ut, slog Swindon med 1-0 och tog klivet tillbaka upp i andradivisionen.

•••

Idag ligger Millwall på en osannolik sjundeplats i The Championship, en enda plats ifrån kvalplatserna till Premier League. De spelar mot fjärdeplacerade Swansea hemma i eftermiddag, i den största match som gått på The New Den på flera år.

För er som vill veta vad som gör en speciell klubb speciell rekommenderar jag innerligt att läsa ”Family”, men det är en rekommendation som kommer med tillhörande varningstext. Har du inget favoritlag innan du börjar läsa är risken stor att du har ett när du är klar.

/Erik Niva

Fredagsmys? Här i textfabriken tänker vi ägna det åt att fortsätta fundera över Frankrike, åt att skriva ett dokument och åt att tänka på morgondagens stora partitissima. Det blir alltså inte så mycket tid över till det här med att blogga.

Och i brist på nya texter kan vi ju alltid hänvisa till gamla. För ett halvår sen plockade jag upp en tanke och presenterade den i bloggen för att få prata lite.

Nu ville jag bara meddela att den som är sugen på att se Rineke Dijkstras videoverk så ställs det just i detta nu ut i Stockholm, på Bonniers Konsthall. Det var väl det. Se det som samhällsinformation, så ses vi med våra vanliga resonemang kring offsidefällor alldeles snart.

/Simon Bank