För någon vecka sedan skrev jag ett inlägg som handlade om hur ofta fotbollsspelares prestationer påverkas av faktorer som vi åskådare inte känner till. Den här helgen gick återigen samma princip att applicera, med en lätt modifikation.

Nu gällde det inte nyligen bortgångna familjemedlemmar, utan nyligen skövlade familjehem.

I lördags åkte ligatrean Hannover till serieledande Dortmund, för att spela en väldigt viktig Bundesligamatch och behålla sin skrällartade Champions League-plats. De genomförde matchen med en anfallare som hade tankarna på en helt annan kontinent.

Några timmar före avspark fick ivorianske forwarden Didier Ya Konan beskedet att hans hus hade blivit offer för de inbördeskrigsliknande förhållandena nere i Elfenbenskusten.
– Rebellerna har ödelagt hela huset. Allt är förstört inuti. Möblerna, tv:n, allt… De har till och med slagit sönder mina bucklor och guldmedaljer.
Det var Ya Konans föräldrar som ringde till spelarhotellet och berättade de dåliga nyheterna. Själva flydde de hemmet för en vecka sedan.
– En granne hade berättat för dem vad som hade hänt. Jag lyckades få dem förda till Accra i Ghana, eftersom situationen i Elfenbenskusten är så instabil. Nu bor de på hotell där. Jag har försökt få hit dem till Tyskland, men det har inte gått att komma på något plan.

Didier Ya Konan gjorde inte någon bra insats mot Dortmund. Han slog bort ett par chanser, och gav ett ganska passivt intryck. Förklaringen kom inte förrän efter slutsignalen.
– Jag pratade med min fru om det som hänt, men inte med någon annan. Inte ens med coachen. Men det är inte lätt att koncentrera sig på fotboll just nu. Jag är väldigt ledsen och oroad.

***

Genom åren har vi ju skrivit spaltkilometer om fotbollens betydelse för det krigshärjade Elfenbenskusten, fascinerats av Didier Drogbas position som inofficiell statsman.

Nu är det som om Drogbas politiska energi har tagit slut.
– Vi har gjort vår del. Nu är det upp till dem som bestämmer. Vad mer vill ni att vi ska göra, undrar en smått resignerad landslagscenter i den här BBC-intervjun. 

Det är ju lätt att förstå Drogbas uppgivenhet – som han själv säger, hur mycket kan en fotbollsspelare egentligen åstadkomma – men den har tyvärr mötts av viss ilska på gatorna nere i Abidjan. Förra helgen gjorde Drogba två mål när Elfenbenskustens elefanter slog Benin med 2-1, men trots att det var en hemmamatch så spelades den i Accra.
– Var är Drogba när vi behöver honom, lydde klottret i Abidjan, utan hänsyn för att det givetvis inte är alldeles enkelt ens för Afrikas mest berömda fotbollsspelare att bestämma var kvalmatcher ska spelas.

Det ivorianska folket har väntat på sin frälsare, men den här gången har de inte sett något annat än en vanlig fotbollsspelare.

/Erik Niva

Andrés Iniesta blev pappa idag.

Hans Anna födde en dotter, Valeria, och alla mår bra.

Just den här veckan har det för övrigt gått precis nio månader sedan VM-finalen i fotboll spelades.

/Erik Niva

Det var inte direkt svårt att se det komma.

Vi har ju tidigare skrivit om hur den egyptiska ultrasrörelsen var drivande i protesterna som – delvis – fällde Mubarak-regimen. Igår skulle militanta fotbollsfans och statliga säkerhetsstyrkor mötas igen på den nya politiska spelplanen – och den här gången var det på supportrarnas hemmabana.

Förhandsspekulationerna inför den afrikanska Champions League-matchen mellan egyptiska Zamalek och tunisiska Club Africain handlade inte sådär överdrivet mycket om fotboll. Universitetsresearchern James M. Dorsey driver en blogg om den fotbollen i Mellanöstern. Han besökte Zamalek-fansens högkvarter i förrgår, och hittade en grupp förberedd på strid.
– Vi kommer att skandera mot Mubarak. Vi vill ha honom och alla hans korrupta vänner ställda inför rätta. Vi är fokuserad på Egypten nu, inte bara på idrott, sa Mohammed Hassan, en ung ingenjörsstudent som skadats vid protesterna på Tahir-torget.
Dorsey rapporterade om hur ultrasgruppen tänkte ”använda sin goda organisation och sin stora erfarenhet av gatustrider för att skapa politiskt tryck”.
– Vi kommer att attackera dem, lovade Mohammed Hassan, och syftade på de statliga säkerhetsstyrkorna i tjänst på Cairo International Stadium.

Och ja… såhär gick det.

Det blev som det var tänkt, fast ändå inte. Konfrontationerna mellan supportrar och säkerhetspolis pågick under hela matchen, och eskalerade till punkten då ett bortdömt Zamalek-mål blev detonationen som signalerade explosionen. Det hela spann ur kontroll, gick över gränsen från politisk protest till fotbollshuliganism till ren vandalism. Domaren jagades, bortaspelarna fick ta emot både sparkar och slag. Fram till och med nu har ju den egyptiska ultrasrörelsen faktiskt haft stora folkliga sympatier, dess ledare hade setts som en sorts samtida frihetshjältar. Över en urspårad planstorming har de nu återintagit skurkrollen som adrenalintörstande huliganer.
– Allt gick perfekt enligt planen. Vi hade banderollerna, pyrotekniken och bengalerna. Nu är allt förstört, säger Ahmed Ali Morgan, som är en av ledarna i den inflytelserika supportergruppen Ultras White Knights.

Oordningen återställd.

/Erik Niva

Ja, om vi nu ändå är inne på det spanska spåret så vore det väl synd och skam om vi inte uppmärksammade historiens allra sorgsnaste fyramålsskytt.
Ni har förstås inte missat att Roberto Soldado skickade in fyra mål för Valencia på en halvtimme tidigare ikväll, men om någon av det ena eller andra skälet bommat historien bakom så förtjänar den att berättas här också.

När Valencia kom till Madrid i morse var det en speciell dag inte bara för Soldado. För honom skulle det här handla om en känslosam återkomst till Alfonso Pérez, arenan där han vräkt in mål för Getafe under två säsonger. Men under dagen fick klubben och laget veta att skadade reservmålvakten Vicente Guaitas pappa avlidit efter en hjärnblödning.

Det var en speciell match, en speciell kväll för Valencia.

Roberto Soldado gjorde fyra mål, utan att fira ett enda. Enda gången han lyfte händerna efter ett mål (2–1) så var det för att hålla upp en särskilt tröja, som en hälsning och en påminnelse om vem Valencia tänkte på just ikväll.

/Simon Bank

Vad är det för dag idag? Allsvensk premiär? Ay. Den lilla madonnans derbydag? Jorå. Dagen då Arsenals titeldrömmar fick sig en sjuhelvetes hurring? Det med.

Men om vi nu ska skriva in den här dagen i historieböckerna så är det förstås som dagen då mannen som inte kan förlora seriematcher på hemmaplan förlorade en seriematch på hemmaplan. I nio år har José Mourinho lett sina klubblag ut till hemmamatcher, i nio år har han gått därifrån obesegrad. Tills en lördag i april 2011, då Sporting på något märkligt sätt kom till Bernabéu och åkte därifrån med tre poäng.

Jag såg inte matchen. Jag såg bara resultatet. Och jag tycker att vi gemensamt borde ägna ett par minuter åt kontemplation kring en av den moderna fotbollens mäktigaste sviter. Här är den:

16/03/2002    Porto–Alverca 0-0
30/03/2002    Porto–Gil Vicente 2-1
13/04/2002    Porto–V.Guimaraes 3-0
27/04/2002    Porto–Santa Clara 5-3
25/08/2002    Porto    Belenenses 2-2
15/09/2002    Porto    Gil Vicente 3-1
28/09/2002    Porto    Maritimo 1-0
20/10/2002    Porto    Benfica 2-1
04/11/2002    Porto    Nacional 5-2
02/12/2002    Porto    Acadamica 4-1
16/12/2002    Porto    Paços Ferreira 2-1
05/01/2003    Porto    Sporting de Braga 3-0
25/01/2003    Porto    Boavista 1-0
09/02/2003    Porto    V.Guimaraes  2-1
23/02/2003    Porto    Beira Mar 3-0
16/03/2003    Porto    Uniao de Leiria 2-0
06/04/2003    Porto    Vitoria Setubal 3-0
19/04/2003    Porto    Moreirense FC 2-1
04/05/2003    Porto    Santa Clara 5-0
17/05/2003    Porto    Varzim 3-2
01/06/2003    Porto    Sporting de Lisboa 2-0
17/08/2003    Porto    Sporting de Braga 2-0
02/09/2003     Porto    Sporting de Lisboa 4-1
21/09/2003    Porto    Benfica 2-0
05/10/2003    Porto    Academica 4-1
31/10/2003    Porto    Nacional 1-0
30/11/2003    Porto    Gil Vicente 4-1
14/12/2003     Porto    Beira Mar 3-0
05/01/2004    Porto    Rio Ave 1-0
24/01/2004    Porto    Estrela Amadora 2-0
07/02/2004    Porto    Uniao de Leiria 2-1
21/02/2004    Porto    V.Guimaraes 3-0
05/03/2004    Porto    Belenenses 4-1
13/03/2004    Porto    Boavista 1-0
28/03/2004    Porto    Moreirense FC 1-0
10/04/2004    Porto    Maritimo 1-0
25/04/2004    Porto    Alverca 1-0
09/05/2004    Porto    Paços Ferreira 3-1
15/08/2004    Chelsea    Manchester United 1-0
28/08/2004    Chelsea    Southampton 2-1
19/09/2004    Chelsea    Tottenham 0-0
03/10/2004     Chelsea    Liverpool 1-0
23/10/2004     Chelsea    Blackburn Rovers 4-0
06/11/2004     Chelsea     Everton 1-0
20/11/2004     Chelsea     Bolton 2-2
04/12/2004    Chelsea     Newcastle 4-0
18/12/2004     Chelsea     Norwich City 4-0
26/12/2004     Chelsea     Aston Villa 1-0
04/01/2005     Chelsea     Middlesbrough 2-0
22/01/2005     Chelsea     Portsmouth 3-0
06/02/2005     Chelsea     Manchester City 0-0
15/03/2005     Chelsea     W.B.A. 1-0
19/03/2005     Chelsea     Crystal Palace 4-1
09/04/2005     Chelsea     Birmingham City 1-1
20/04/2005     Chelsea     Arsenal 0-0
23/04/2005     Chelsea     Fulham 3-1
07/05/2005     Chelsea     Charlton Athletic 1-0
21/08/2005    Chelsea     Arsenal 1-0
24/08/2005     Chelsea     W.B.A.  4-0
10/09/2005     Chelsea      Sunderland 2-0
24/09/2005     Chelsea      Aston Villa  2-1
15/10/2005     Chelsea      Bolton 5-1
29/10/2005     Chelsea      Blackburn Rovers 4-2
19/11/2005     Chelsea      Newcastle 3-0
03/12/2005     Chelsea      Middlesbrough 1-0
10/12/2005     Chelsea      Wigan Athletic 1-0
26/12/2005     Chelsea      Fulham 3-2
31/12/2005     Chelsea      Birmingham City 2-0
22/01/2006     Chelsea      Charlton Athletic 1-1
05/02/2006     Chelsea      Liverpool  2-0
25/02/2006     Chelsea      Portsmouth 2-0
11/03/2006     Chelsea      Tottenham 2-1
25/03/2006     Chelsea      Manchester City 2-0
09/04/2006     Chelsea      West Ham United 4-1
17/04/2006     Chelsea      Everton 3-0
29/04/2006     Chelsea      Manchester United 3-0
20/08/2006     Chelsea     Manchester City 3-0
09/09/2006     Chelsea     Charlton Athletic 2-1
17/09/2006     Chelsea     Liverpool 1-0
30/09/2006     Chelsea     Aston Villa 1-1
21/10/2006     Chelsea     Portsmouth  2-1
11/11/2006     Chelsea     Watford 4-0
18/11/2006     Chelsea     West Ham 1-0
10/12/2006     Chelsea     Arsenal 1-1
13/12/2006     Chelsea     Newcastle 1-0
26/12/2006     Chelsea     Reading 2-2
30/12/2006     Chelsea     Fulham 2-2
13/01/2007     Chelsea     Wigan Athletic 4-0
31/01/2007     Chelsea     Blackburn Rovers 3-0
10/02/2007     Chelsea     Middlesbrough 3-0
17/03/2007     Chelsea     Sheffield United 3-0
07/04/2007     Chelsea     Tottenham 1-0
28/04/2007     Chelsea     Bolton 2-2
09/05/2007     Chelsea     Manchester United 0-0
13/05/2007     Chelsea     Everton 1-1
12/08/2007     Chelsea      Birmingham City 3-2
25/08/2007     Chelsea      Portsmouth 1-0
15/09/2007     Chelsea      Blackburn Rovers 0-0
13/09/2008     Inter     Catania 2-1
24/09/2008     Inter      Lecce 1-0
04/10/2008     Inter      Bologna  2-1
26/10/2008     Inter   Genova  0-0
09/11/2008     Inter      Udinese 1-0
22/11/2008     Inter      Juventus 1-0
30/11/2008     Inter    Napoli 2-1
14/12/2008     Inter      Chievo 4-2
10/01/2009     Inter      Cagliari 1-1
25/01/2009     Inter      Sampdoria 1-0
01/02/2009     Inter    Torino 1-1
15/02/2009     Inter     Milan 2-1
01/03/2009     Inter      Roma 3-3
15/03/2009     Inter      Fiorentina 2-0
22/03/2009     Inter       Reggina 3-0
11/04/2009     Inter      Palermo 2-2
02/05/2009     Inter      Lazio 2-0
17/05/2009     Inter      Siena 3-0
31/05/2009     Inter        Atalanta 4-3
23/08/2009     Inter      Bari 1-1
13/09/2009     Inter      Parma 2-0
23/09/2009     Inter       Napoli 3-1
03/10/2009     Inter      Udinese 2-1
24/10/2009     Inter      Catania  2-1
29/10/2009     Inter      Palermo 5-3
08/11/2009     Inter       Roma  1-1
29/11/2009     Inter      Fiorentina 1-0
20/12/2009     Inter      Lazio  1-0
09/01/2010     Inter       Siena  4-3
24/01/2010     Inter      Milan  2-0
07/02/2010     Inter       Cagliari  3-0
20/02/2010     Inter      Sampdoria  0-0
07/03/2010     Inter       Genoa 0-0
24/03/2010     Inter        Livorno  3-0
03/04/2010     Inter      Bologna  3-0
16/04/2010     Inter      Juventus  2-0
24/04/2010     Inter     Atalanta 3-1
09/05/2010     IntInter     Chievo 4-3
11/09/2010     Real Madrid    Osasuna 1-0
21/09/2010     Real Madrid      Espanyol 3-0
03/10/2010     Real Madrid      Deportivo  6-1
23/10/2010    Real Madrid      Racing  6-1
07/11/2010     Real Madrid      Atletico 2-0
20/11/2010     Real Madrid      Athletic  5-1
04/12/2010     Real Madrid      Valencia  2-0
19/12/2010     Real Madrid      Sevilla  1-0
09/01/2011     Real Madrid      Villarreal 4-2
23/01/2011     Real Madrid      Mallorca  1-0
06/02/2011     Real Madrid      Real Sociedad 4-1
19/02/2011    Real Madrid    Levante 2-0
03/03/2011    Real Madrid–Malaga 7–0
12/03/2011    Real Madrid–Hércules 2–0

/Simon Bank

På plats i Halmstad för en allsvensk premiär som badar i dimma och förväntningar – men den chockerande nyheten att Jack Wilshire ska bli pappa var en brutal påminnelse, både om att tiden går och att jag hade lovat en sak.

Jag har ju sagt det förut: Den som vuxit upp i drogernas, vapnens, kriminalitetens och den sociala segregationens Kinna vet att hålla sina löften.

Jag skulle ju prata om dna, talanger, kända fotbollsspelares fotbollsspelande barn. Och barnbarn. Eftersom det kändes på sin plats att låta Sveriges främste fotbollsjournalist Hugos farsa ta ett par välförtjänta extra ärevarv härinne igår (och eftersom jag är lat) så dröjde det ett par dagar extra före leverans, men här har ni dem:

Sönerna vi borde hålla lite extra koll på. Låt oss ägna oss åt lite lustfylld snabbgoogling, och känn er gärna manade att fylla på med egna fynd i den organiserade u-fotbollen.

Daniel och Christian Maldini.

Daniel had the world at hello, när han glidtacklade Seedorf som om det vore CL-final, nu är båda bröderna med i Milans u-sektion, och pappa Paolo uttalade sig om deras framtid häromdagen, i samband med att Milans facebook-sida passerade tremiljonersstrecket:
– Min tröja kan bara bäras av en av mina söner, men det får inte bli en extra press för dem.
Fint, ändå.
Christian spelade förresten från start när Milans Giovanissimi Nazionali mötte Roma i Nike Cup (2–1 till Roma) för ett par veckor sedan. Position? Vänsterback.

 Enzo och Luca Zidane.

Enzo är pappas pojk, playmaker i Real Madrids Cadet A-lag, med helikopterfinter och den där touchen och allt annat som han kunde hitta i sitt dna. Luca är målvakt, och kan i alla fall ta straffar.

Av alla genijuniorer är Enzo den som verkar vara den som kommit längst. Han är bara femton, men det diskuteras redan på fullaste allvar om huruvida han ska välja franska eller spanska landslaget. Dessutom har italiensk press skrivit att Juventus är sugna på att värva honom så snart som möjligt.

Joshua Cruijff

Har man en morfar som heter Johan så blir det ju lätt så att man växer upp med vissa förväntningar på sig. I förfjol debuterade den offensive vänsterbacken Joshua – eller Jessua Angoy som de kallar honom i Katalonien – i Barças Juvenil B. Så sent som i februari gjorde han två mål och var bäst på planen i en match mot Can Vidalet. Han har hunnit bli arton år och är Chantals grabb, Johans dotterson.

Efternamnet är bortrationaliserat, på samma sätt som när Jordi bara ville vara Jordi, men när Barça mötte Ajax i en U21-match i fjol så spelade Jessua i alla fall i en väldigt speciell tröja.

Med nummer 14 på ryggen.
– Men det kommer att bli svårt att överträffa morfar, sa han.

Smart pojk.

Octavio Felinto Neto

Pojken är bara tolv år, men när han halvsnubblade in ett halvfint mål och någon la upp det på youtube så dröjde det inte länge innan det gick vågor i Brasilien.

Octavio är ju son till Sandra Regina Machado Arantes do Nascimento Felinto (tragiskt avliden häromåret), vilket innebär att han är dotterson till kungen själv.

Det är nu inte så att Pelé varit särskilt angelägen om att hänga med sitt barnbarn. Han överklagade faderskapet till Sandra Regina ett dussintal gånger och processade årsvis för att komma undan, innan ett dna-test tvingade honom acceptera släktskapet.
Men nu har han alltså gjort mål.
– Det vore roligt om morfar såg det och kommenterade det, hälsade lille Octavio.

Han har bara träffat sin kände morfar en gång, men är fast besluten att bli fotbollsspelare själv. Målet gjorde han för Curitibas 13-årslag.
– Han är en anfallare, duktig på att avsluta. Om han fortsätter med samma passion och vilja kommer han absolut att bli proffs, säger hans tränare Luiz Alexandre Silva.

/Simon Bank

Jag är skyldig er ett tack eller två.

Förra gången Guldskölden delades ut så var jag mitt inne i en föräldraledighet, och bloggen låg nere. Det som borde sägas blev därför aldrig sagt. Nu är det sköldtider igen, och till min stora förvåning konstaterar jag att det blev samma prisskörd ännu en gång.

Så ja… ett stort och uppriktigt tack ska ni ha.

Det har ju aldrig kampanjats på den här bloggen – vill ni rösta på någon av oss är ni nog kapabla att göra det utan att vi beordrar er, tycker ni att vi är värdelösa förändrar nog inte en uppfordring den saken – men det betyder sannerligen inte att jag inte uppskattar rösterna.

Just i år betyder också de här priserna ännu lite mer för mig än de gjort tidigare. Om vi ska bli aningen mer privata så har det här varit den först tiden som arbetet faktiskt inneburit en tydlig uppoffring för mig. Tidigare har det mest bara flutit på, och varit så självklart roligt att jag aldrig ens noterat påfrestningen. Som småbarnsförälder ser däremot livet annorlunda ut.

Familjen går självklart först, och all min planering utgår ifrån att livet hemma ska fungera bra. Därefter försöker jag sköta mitt jobb – och sedan är timmarna mer än förbrukade.

Det här är ju inget vanligt jobb, ska aldrig bli det. Det ger så väldigt mycket tillbaka att det bara är rätt och riktigt att det också kräver fler timmar och större engagemang än det vanliga kneget. Får man betalt för att åka på en Champions League-match i Madrid är det liksom inte riktigt passande att gnälla över att hemresan tar en heldag av ens tid.

Men så är det likafullt, och inför mig själv kan jag inte blunda för det. Jag sitter på transitflygplatser istället för att umgås med kompisar, jag uppdateringssurfar på kroatiska sportsajter när jag hade kunnat gå på konsert. Jag har i stort sett lagt ner mitt sociala liv och mina andra intressen, och blivit en sån där trist jävel med ett liv som egentligen enbart består av familj och fotboll.

Det händer numera att jag frågar mig ifall det är värt det. Just idag har jag inga som helst problem att svara.

Tack än en gång.

/Erik Niva

Ge mig ett fönster så hoppar jag. Jag orkar bara inte mer.

Har ni bläddrat igenom det italienska nyhetsutbudet idag? HAR NI DET?!

Dagen efter att Serie A:s mest osluge anfallsspelare semibekräftat en kärleksrelation med den multipelåtalade premiärministerns unga, blonda, frånskilda dotter som dessutom praoar i hans klubb… dagen efter det så avslöjar Gazzetta dello Sport årets hittills finaste fotbollsnyhet, alla kategorier.

Il calcios allra tyngsta makthavare samlades över en middag på Da Berti på Via Algarotti i Milano. De skulle prata om tv-rättigheter, pengar, viktiga saker. Ni förstår, de satt där runt borden, hela rövarbandet; De Laurentiis, Lo Monaco, Galliani, Beretta, Lotito, Tony Soprano, Marlon Brando.
De åt, de drack, de drack lite till. Diskussionen tog fart, i grunden handlade det om hur miljarderna från tv-avtalet ska fördelas mellan lega-klubbarna, och särskilt hettade det till mellan Napolis pseudoamerikanske filmmagnat De Laurentiis och Lazios megalomaniske Claudio Lotito. Napoli-presidenten fick en skymt av Lotitos förslag till fördelning, där Lazio fick mer på Napolis bekostnad. OCH HAN TÄNKTE INTE TA DEN SKITEN!!!

Det svors, skriver Gazzetta dello Sport. Det frästes. Och så, slutligen, kom det. SLAGET. De Laurentiis skickade iväg en smäll mot Lotito, och träffade honom ”på näsan, lite på axeln, lite i ansiktet”. Lotito var på väg upp för att ge honom en jävel tillbaka, men hann inte innan Galliani och argentina-fetischisten Lo Monaco gick emellan och stoppade ett fullt slagsmål.

De ska vara sams nu igen. Fred har slutits, tårar har gråtits, det har skrattats.
Och på söndag spelas matchen Napoli–Lazio.

Ge mig ett fönster så hoppar jag.

/Simon Bank

Efter den senaste landslagsvändan oroar sig Uefa-ledningen för de här glada laxarna. Min egen uppladdning inför EM i Polen och Ukraina tyngs dock ner av långt mycket större och mörkare krafter.

Är det såhär det ska vara framöver?

Ska vartenda mästerskap ramas in av att några gycklare ska lansera en ny stämningsmördare? Vuvuzelan i Sydafrika var sannerligen inget vidare – zozulican från Ukraina har faktiskt potential att bli ännu mer enerverande.
– Vårt land är vänligt, och det kommer varenda person som besöker EM 2012 att känna av. Zozulican kommer att överföra nationens positiva känslor till varje supporter som använder den, säger keramikern Lesya Denisenko-Eryomenko.

Så vitt jag kan utröna är alltså instrumentet någon form av lergök, men tydligen går det att framställa en billighetsvariant i plast. Företaget som nu försöker masslansera fanskapet har redan beställt fler än 10 000 från en fabrik i Kina.
– Zozulican är inte enbart ukrainsk, utan har haft spridning i alla slaviska kulturer. Vi hoppas nu att Polen förenar sig med oss och spelar så högt på zozulican under EM 2012 att hela världen hör ekot från våra rötter, säger projektledaren Maksim Berezhnyuk.

Jisses.

/Erik Niva

Mikael Lustig matchvinnare och Zlatan Ibrahimovic värsta målsumpare?!

Nä, det hade jag naturligtvis inte väntat mig – men så hade jag inte heller förutspått den här matchkaraktären.

Bortsett från den första framforsande tiominutersperioden och det där lättköpta inkastmålet skapade ju Sverige sina avgörande lägen genom klassiskt kontringsspel, tack vare att Moldavien gick framåt och tappade bort sig högt upp i planen. Var det en taktisk manöver att sjunka för att locka fram moldaviska blottor så var den imponerande kallhamrad – men nu tror jag ju inte att det var det. Jag tror snarare att Erik Hamrén är frustrerad över att det svenska landslaget inte lyckades etablera ett bättre eget spel, att vi fortfarande inte är bättre än såhär i de bollvårdande momenten.

Nu behöver ändå inte det här vara så överdrivet negativt, då vi faktiskt gjorde rätt jäkla mycket av flera av de omställningslägen som dök upp. Med fyra spelare framforsande på kanterna och Elmander älgandes i mitten finns det många alternativ för en mötande Zlatan att vricka fram bollarna på – och har man inte Xavi och Iniesta i mitten kommer man ju alltid göra fler mål genom snabba anfall än genom idogt luckletande.

Och ja, så vann vi ju också, även om vi hade klarat oss utan det där retligt nervkittlande reduceringsmålet. Inget överdrivet bra resultat, nä, men absolut inte heller något att vara besviken över.

Vi var inte Barcelona den här kvällen heller och vi var lite väl beroende av vår kompis Igor Armas – styrde in 1-0-bollen, lät sig tunnlas för tvåan – men vi var okej.

En moldavisk minusgradskväll i mars så räcker det för mig.

Andreas Isaksson ++
—
Mikael Lustig +++
Andreas Granqvist ++
Mikael Antonsson ++
Oscar Wendt ++
—
Sebastian Larsson ++
Pontus Wernbloom ++
Kim Källström ++
Emir Bajrami +++
—
Johan Elmander ++
—
Zlatan Ibrahimovic +++

 /Erik Niva