När filmen hoppar ut från tv-apparaterna eller filmdukarna och ut i den riktiga verkligheten skiftar allt färg.

Det är inte färgsprakande, spännande, exotiskt längre. Det är grått, svart, kallt, äckligt, förlorat.

José Anigo hade två söner, nu har han bara en kvar. Frédéric arbetar för polisen, Adrien sköts ihjäl i en gänguppgörelse i går. Så ser verklighetens berättelse om Marseille ut, en historia om det där som José Anigo själv sammanfattade med åtta oerhörda ord häromåret:

– Marseille är en stad som äter sina barn.

Anigo är alltså Olympique Marseilles starke man, en sportchef som är en del av klubbens hela dna. Ska vi berätta om hans söner måste vi berätta om honom.

Den allmänna bilden har alltid haft ett drag av mörker, av något förbjudet och dolt. När polisen gjorde gryningsräder mot OM:s högkvarter förra vintern för att reda ut skumma övergångar och försvunna pengar så blandades det ihop med bandinspelningar av hotfulla telefonsamtal som Anigo haft med en kompis.

Kompisen var nu inte vem som helst: Richard Deruda är en känd kriminell, som bland annat ägnat sig åt illegal spelverksamhet och rån. Maffia. Nu kunde polisen visa att han satt press på Anigo, hotat honom. OM:s sportchef slog ut med armarna och förklarade att det bara var jargong: ”det är så vi pratar”.

– Vi är gamla barndomsvänner, alla vet det. Det finns ingen relation mellan hur jag sköter mitt jobb och hur jag sköter mitt privatliv, bedyrade Anigo.
– Jag kanske har dåliga bekantskaper, men jag kommer aldrig att vända mina barndomsvänner ryggen.

Razzian var kulmen på en ett år lång utredning av OM:s förhållande bland annat till den korsikanska maffian, och det var en smäll till för en sportchef som försökt hålla sig borta från en etablerad bild som han hävdar är fördomsfull och tom.

När det skar sig mellan Anigo och förre OM-tränaren Didier Deschamps skrev veckomagasinet VSD en stor artikel om bråket.

Rubriken? ”Le parrain se rebiffe”, ”Gudfadern slår tillbaka”.

– Det är så här. Du går in på ett hotell och träffar en portier, en receptionist och en kriminell. Ingen pratar om något annat än den tredje. På det sättet symboliserar José den lokala medelhavskontexten som ingen annan.
Det är Rolland Courbis som förklarar. Han är en av den moderna franska fotbollens största, en legendarisk tränare och en stor del av OM:s historia. Courbis har själv suttit i fängelse för skumma spelaraffärer och bedrägerier.

Anigo har upprepat precis samma sak:
– Jag har även kontakter med advokater, med läkare, men det är det ingen som pratar om. Man säger att OM står under inflytande av ”le mileu marseillais” (en eufemism för kriminalitet), men tror ni inte att det finns polis i den här stan? Att det inte finns ett rättssystem?

Anigo är ett med både staden och klubben. Han är uppväxt här, med en farsa som jobbade i hamnen och en mamma som uppfostrade sju barn. Ett av dem, en storebror till José, dog i en mopedolycka när José bara var tolv år gammal.

Livet var tufft, och livet blev Marseille. Han har varit i klubben sedan han var femton, 37 år. Det är svårt att tänka sig OM utan honom.

Och det är omöjligt att koppla loss José Anigo från staden som äter sina barn.

Häromåret gjorde JDD en intervju med Anigo när han satt i sin lyxvilla utanför stan. Skottsäkra fönster, vakter utanför. De senaste åren har halva OM:s trupp utsatts för olika former av rånförsök, och en sportchef är lika utsatt som alla andra.

Kriminaliteten har funnits där ute, och den har funnits där inne också.

För José Anigo hade två söner.

Adrien Anigo var 23 år gammal när han och två andra valde väg en tidig morgon i september. De stormade in på ett postkontor i lilla Milles, utanför Aix-en-Provence, hotade med skjutvapen och försvann i en Ford Fiesta med 20 000 euro.

En av dem som var där hann se registreringsskylten, ledtrådarna ledde till ett fordon som hyrts av Olympique Marseille, i namnet Adrien Anigo. Polisen kunde börja spana, de kunde börja avlyssna telefoner, och de kunde börja lägga ihop pusselbitar.

Adrien och hans grabbar hade inga planer på att sluta. Alexandre Distanti, Olivier Garofalo, Antione Rodriguez och Adrien Anigo blev snabbt till  ”La Bande des quatre”, ”de fyras gäng”, och tidningarna började känna igen tillvägagångssättet.

Mellan november 2006 och februari 2007 utförde de tretton väpnade rån, oftast mot juvelerare.

De fyras gäng började i Marseille, men vidgade snabbt sitt område. De använde mer kraft än finess när de rånade; snabbt och mycket, de avlossade skottsalvor för att skrämmas, stal bilar och blev allt modigare.

De tretton rånen gav totalt 1,5 miljoner euro.

Och de hade blivit alldeles för självsäkra. När polisen avlyssande dem kunde de höra hur de pratade om vapen och smycken. Snaran drogs åt.

– Ibland hade vi upp till 30-40 man ute på fältet. Vi investerade stora summor i fallet, det var viktigt för oss. En hel yrkesgrupp traumatiserades genom de här särskilt våldsamma rånen, förklarade polischefen Christian Lothion i en intervju med La Provence.

När polisen till slut slog till försökte Distanti och Garofalo fly, de körde över en av polisernas fot, men greps till slut. Veckan efter greps även Rodriguez och Anigo.

Adrien Anigo dömdes till fängelse, och satt inne i 2,5 år. Domstolen hade gjort formella misstag och kunde inte hålla honom kvar i fängelse längre.

– Gatorna sög upp min son, men det angår bara rättvisan. Nu bryr sig ingen längre om att prata om att han har en sportaffär, att han har en kvinna och två barn, suckade hans pappa.

Hur det varit i fängelset? I maj fick vi en liten bild, när två av vakterna i Luynes-fängelset fälldes för att ha smugglat in mobiltelefoner och cannabis till fångar. En vakt, Omar Daoudi, hade tagit emot saker från José Anigo för att ge till Adrien.

– Jag älskar fotboll och jag känner monsieur Anigo, förklarade han.
Domaren pressade Daoudi:
– Det framgår av inspelningar att du är bekant med båda Anigo, far och son. José Anigo förklarar att han gett dig hudkräm, parfym och askar med kreatin för att bygga muskler, till hans fängslade son.

Adrien Anigo och hans medbrottslingar var några av de grövsta rånarna i Marseille, men de var sannerligen inte ensamma.

De var en del av en trend.

Under 2011 räknade Marseille in en ökning av antalet beväpnade rån med 40 procent, enligt La Provence utfördes nära 300 rån mot juvelerare i stan. Och när fängelsedörrarna öppnats fortsatte livet som vanligt för vissa. I september 2011 utfördes ett rån mot en juvelerarbutik på spanska solkusten, i Alicante. Tre män hade slagit till sent en fredagskväll, men polisen hade hunnit dit och inledde en jakt. Det blev skottväxling, en av rånarna föll till marken med tre kulor i huvudet.

Han hette Alexandre Distanti. De fyras gäng var bara tre, och nu finns bara två av dem kvar.

I går satt Adrien Anigo i en bil som körde genom Marseilles trettonde arrondisement när två män på en motorcykel stannade till och avlossade en serie skott med ett automatvapen. En uppenbar uppgörelse i den under världen. Det var dagens andra mord i regionen med samma tillvägagångssätt, det femtonde mordet av samma slag i år.

Från fotbollsfrankrike strömmade kondoleanserna in till Marseilles sportchef. José Anigo är född där han är född, han hade två söner men har bara en kvar. Det har gått två år sedan han pratade om en plats på jorden som gett honom allt han har och tagit lika mycket ifrån honom.
– Marseille är en stad som äter sina barn. Mig precis som alla andra. Jag är fortfarande här, men lite trasig.

/Simon Bank

Nähäpp, det här blev inte dagen då vi förlorade det 175:e derbyt. Istället blev det dagen då vi slutligen fick lov att säga farväl till spelaren som kanske måste beskrivas som den allra bäste vi någonsin haft.

Nästan exakt sex år har gått sedan jag stod på den östra läktaren och såg Gareth Bale spela sin första match på White Hart Lane. Det var derby mot Arsenal då också, och det hade inte ens gått en kvart av matchen då han skruvade in en frispark vid den närmsta stolpen.

Han hade precis fyllt 17 år då.

”He was born to play for Spurs”, hette det i visan, men ska vi vara riktigt ärliga så har vi nog alltid insett att det inte varit riktigt sant. Under min tid med Tottenham Hotspur har vi alltid kretsat kring dysfunktionell genialitet snarare än finslipad perfektion. Glenn Hoddle var den överlägset bästa passningsspelaren jag någonsin sett på White Hart Lane, men hade huvudet fyllt av både egocentrisk hybris och religiösa grubblerier. David Ginola var en dribbler helt utan motstycke, men var rabiat ideologisk motståndare till alla typer av defensiva insatser. Gary Lineker och Jürgen Klinsmann tittade bara förbi våra straffområden i slutet av sina karriärer. Ledley King hade ett knä utan brosk i.

Och så var det ju ”Gazza”. Den första versionen.

Paul Gascoigne är det närmaste vi kommit en spelare med samma status som Gareth Bale. När Diego Maradona var på väg att abdikera som fotbollsvärldens kung efter VM 1990 fanns det mycket som tydde på att en 22-årig Paul Gascoigne var på väg att ta över tronen. Han hade kvaliteten, han hade karisman – men han var samtidigt också spritt språngande galen. Samtidigt som Tottenham och Lazio förhandlade om en av historiens dyraste övergångar fortsatte han spela, ofta så adrenalinpackad att han hyperventilerade inför matcherna. Han utgick inte ifrån några karriärsstrategier, utan drevs alltid av sin särskilda sorts maniska spelglädje. Han sista match för Tottenham var FA Cup-finalen 1991. Efter en kvart hade han försökt sparka sönder Gary Charles, men istället lyckats med att trasa sönder sitt eget knä.

Det var både slutet på början och början på slutet. Paul Gascoigne blev inte den fotbollsspelare han kunde ha blivit. Han blev aldrig ens samma fotbollsspelare igen efter den skadan.

Något sådant hade aldrig kunnat hända Gareth Bale. Han är alldeles för välbalanserad för det, alldeles för medveten om sina egna kvaliteter och sina egna möjligheter. Jag önskar såklart att han hade struntat i de där strejkdagarna i förra veckan – han hade fått sin flytt ändå och sluppit en solkfläck på sin liljevita minnessten – men jag förstår ju varför han gjorde som han gjorde.

Gareth Bale är en spelare för det 21:a århundradet, en av den moderna fotbollsfabrikens allra mest fulländade produkter.

Under den där bisarra freakperioden då vi inte kunde vinna med honom i laget var det många som gjorde sig lustig över Gareth Bale, men vi som hade sett honom 17-årsdominera under sin första Premier League-höst… Vi anade. Vi visste.

Även han hade väl sin mentala valpighet och sina tonårstvivel, men när väl framgångarna spolade bort dem återstod inga egentliga svagheter. Kvar fanns bara en uppsättning egenskaper som jag aldrig sett någon motsvarighet till på White Hart Lane. Gareth Bale var både en fantastisk fotbollsspelare – han kunde både passa, skjuta och dribbla, spela i planens båda riktningar – och en fullständigt fenomenal atlet. Han kunde pulverisera motståndarlag enbart genom sin kraftfullt explosiva sprinterfysik.

Världsklass höll han redan våren 2010, men det var först senare den hösten som världen fick upp ögonen och insåg det. I oktober det året stod jag högst upp på San Siros södra kortsida och såg oss spela Champions League-fotboll mot Inter. Efter 35 minuter låg vi under med 4-0 och hade bara 10 spelare kvar på planen. Utifrån de förutsättningarna tog Gareth Bale tag i bollen, började springa – och stannade inte förrän han gjort hattrick.

Två veckor senare var det dags för returmatchen. Bale var ännu bättre i den. Hans fullständiga förnedring av Maicon – då ansedd som världens bästa högerback – är den särklassigt bästa individuella insats jag någonsin sett med egna ögon på White Hart Lane.

Ännu bättre när alla andra trodde att toppen redan var nådd. Aldrig nöjd, alltid ambitiös. Harder, better, faster, stronger. Framåt och uppåt.

Nej, Gareth Bale var inte född att spela för Spurs. Förr eller senare skulle han alltid komma att lämna oss. Vår mentalitet var inte hans.

Om han är värd en knapp miljard kronor? Nej, givetvis inte, ifall man nu är konsekvent i ett underkännande av marknadsekonomin på moraliska grunder. Självfallet, om man utgår ifrån faktumet att Real Madrid i förlängningen kommer att tjäna pengar på den här affären.

Det finns flera Tottenham-spelare som jag känt starkare haft starkare känslor för än Gareth Bale, men det finns ingen annan som har skänkt mig lika många euforiska läktarstunder på lika kort tid.

Enormt stort tack för det, ”Gazza”. Tack för San Siro, för Emirates, Old Trafford och Upton Park. Tack för truppbygget din övergångscheck nu efterlämnar. Tottenham kommer att förbli Tottenham utan dig – med allt vad det nu innebär – men vi mådde bra av att få smaka på din perfektionselixir under några år.

Ut och vinn de där ligatitlarna nu. Jag kommer att applådera dig när du gör det. Spring ända tills du har Champions League-bucklan i dina händer, och spring sedan hem med den till dina barndomskvarter i Cardiff. Där kommer de säga åt dig att strunta i de där jävla rosa kepsarna, de CR7-brandade frisyrerna och de patentskyddade målgesterna.

Håll ögonen på bollen nu. Set the world on fire.

/Erik Niva

Om ett träd faller i skogen utan att någon hör det – har det fallit över huvud taget då?

Om texter skrivs och blir plusinlåsta så att nästan ingen läser dem – har de skrivits över huvud taget då?

De stora filosofiska frågorna står som söndagsspön i backen, men i väntan på de stora svaren så kan jag väl lika gärna skriva lite till.

Jag har alltså gjort som hela den övriga världen, och sysselsatt mig en smula med att fundera kring Arsenals transferpolicy, och en toskansk målvakt hit eller dit gör ju inte frågorna mindre relevanta.

Vi kan alltså dra dem en vända här också, från ett annat perspektiv.

En grundförutsättning: Jag gillar Arsène Wengers sätt att se på fotbollsbranschen.

En grundförutsättning till: Jag är inte säker på att det är gjort för den här världen längre.

När Simon Kuper de senaste åren skrivit om Wenger har han ständigt återkommit till ett citat av Billy Beane, ni vet moneyball-statistikern som revolutionerade både baseball och Liverpool FC med ett strikt kvantitativt sätt att läsa idrott.

Beane ska ha sagt:

– När jag tänker på Wenger så tänker jag på Warren Buffett. Wenger sköter sin fotbollsklubb som om han skulle äga den i hundra år.

Det är träffande. Buffet, som rankades som världens rikaste man för inte särskilt länge sedan, byggde hela sin förmögenhet på att investera långsiktigt och med liten risk. Han har dessutom vägrat att investera i ”företag som jag inte förstår”.

Men i fallet Wenger undrar jag om man inte ska gräva efter parallellerna där man står. Eller, snarare, där han stått.

När jag tänker på Wenger så tänker jag inte på Buffet.

Jag tänker på Japan.

Det är en accepterad sanning att den där tiden i Nagoya i mitten av 90-talet hade en fundamental påverkan på Arsène Wengers syn på livet. Mycket av det han såg där kunde han känna igen i sin egen bakgrund. I början av 2000-talet svarade Wenger på frågor under en mottagning hemma i Alsace, och han hyllade vad han lärt sig där:

– Värderingar som gjort mig uppskattad; disciplin, ordfasthet, respekt för arbetet, tillit… En sorts naivitet som likafullt gett något tillbaka.

Så kom han till Japan, och till ett samhällssystem där företagande och företagskultur i mångt och mycket var väsensskilt från hur man gör affärer i väst.

Den japanska industrialiseringen under 1800-talet var annorlunda än den i det slutna Kina. Japan tog vägen från feodalt samuraj-samhälle till producentsamhälle under ett tankesystem med sloganen Wa-kon Yo-sai, ”japansk anda, västerländsk kunskap”.

Regeringen ville konkurrera med Europa och USA, men de ville göra det utan att göra avkall på traditionella japanska värderingar. Kort sagt: där väst byggde på individualism och individuellt förverkligande ville Japan bygga sig starkt med kollektivism, trygghet och respekt för kollektivet.

När den japanska framgångssagan satte fart ur startblocken efter det totala kriget, när ett helt land skulle producera sig in i framtiden, var det med de värderingarna som grund.

Hur kulturen såg ut? Vi kan väl tänka oss den med Wengers Arsenal som filter?

•••Arbetsgivare och arbetstagare accepterade sitt ömsesidiga beroende.
•••Fackföreningar fungerade lokalt, med fokus på samarbete snarar än konflikt.
•••Anställda identifierades helt och hållet med sin arbetsplats, och blev anställda på livstid.
•••Livstidsanställningar innebar att de anställda utbildades internt, vilket ökade lojaliteten med företaget.
•••Befordran sker över tid, byggt på ålder snarare än visade kvalifikationer. Samma sak gäller lönetrapporna.
•••Bonus utbetalas utifrån arbetslagets prestation, vilket gör att arbetarna samarbetar snarare än tävlar.
•••Vetenskaplig kvalitetskontroll. Arbetare, snarare än överordnade kontrollanter, ansvarar för kvalitetskontrollerna av de producerade varorna.
•••Företagens ekonomi är lånebaserad, med nära förhållanden till andra systerföretag och banker. De är inte alls kopplade till aktiemarknaden och kortsiktig avkastning som företag i väst.

Sammantaget svarade kulturhybriden perfekt mot de utmaningar Japan ställdes inför efter kriget.

De behövde säkerhet, trygghet, strävsamhet och långsiktighet – och de byggde en tankekultur som motsvarade behoven.

Vad har det här för bäring i en diskussion om Arsène Wenger?

Tja, den som vill se parallellerna ser ju dem.

2013 är det fullt möjligt att beskriva Arsenal som ett fenomenalt företag men en sämre fotbollsklubb.
– Vi köper inte superstjärnor. Vi skapar dem.
Så sammanfattade Wenger sin ideologi på tiden då supportrarna alltjämt trodde på honom i både smått och stort. Ett par år och ett par missade bucklor senare stod han med ryggen mot väggen för att försvara sin långsiktighet.

– Vet ni, jag har fel rykte. Jag är inte rädd för att spendera pengar, men enligt mitt synsätt är det inte en managers jobb att spendera så mycket pengar. När jag tar hit Chamakh gratis så anklagas jag istället för att få beröm. I grund och botten har folk attityden att ”varför la du inte 200 miljoner på honom?”.

Under lång, lång tid kunde japanska storföretag stå starka mot ett system där det krävdes kortsiktig tillväxt som tillfredsställde aktieägare. De kunde göra det eftersom det gick bra. Översätt ”aktieägare” med ”fotbollsfans” så är det fullt möjligt att byta ut Japan mot Arsenal.

Och nu?
Det var inte bara fotbollsvärlden som genomgick grundläggande förändringar under åren kring millenieskiftet.
1997 rasade stora delar av Asien ner i en ekonomisk kris, och dynamon Japan följde med i fallet. Där de tidigare kunnat skynda skyddat och långsamt behövde de plötsligt anpassa sig.
Analytiker har kunnat se omedelbara effekter, förändringar i sättet som japanska storföretag drivs.
De har flyttat ut delar av produktionen till låglöneländer, infört det som kallas seikashugi – prestationsbaserad lön och infört alternativa anställningsformer. För fem år sedan arbetade var tredje inte längre som heltidsanställd, tryggheten var ersatt av deltid, eller av korttidskontrakt.

Utsattheten för en internationell ekonomi har gjort de japanska företagen öppnare, och banden mellan anställd och arbetsgivare svagare i konturerna. I stora drag har man kunnat se en kultur som gått från långsiktighet till kortsiktighet, som blivit marknadsutsatt och lynnig.

Undersökningar har visat att både företag och arbetare fortfarande helst vill se att livstidsanställningen står stark som koncept. Men utvecklingen pekar inte åt det hållet. Den pekar mot en starkare individualism, en försvagad lojalitet och ett större behov av snabba pengaflöden.

Och tusen mil därifrån står i dag Arsène Wenger för att försöka navigera sig i en fotbollsvärld som förändrats.
Den där fotbollsfabriken han byggde har läckt iväg anställda till hans konkurrenter, och på läktarna sitter små och stora aktieägare och skriker att han borde agera och göra det NU.

Vad hjälper det att han har rätt i teorin när verkligheten just förändrats i grunden?

/Simon Bank

Jo, jag tänkte passa på att fortsätta spinna vidare med samma trådar som vi nystade i igår.

Scouting, rekrytering, mentalitetstester och psykometri. Liverpool och Tottenham. Tottenham och Liverpool.

Vi har ju en så kallad teknisk koordinator på White Hart Lane nuförtiden. Den gamle stormittfältaren (nåja) Tim Sherwood har en övergripande roll som innebär att han ska se till så att ungdomsakademin fungerar, att talangflödet mellan juniorlagen och a-lagstruppen flyter som det ska.

Sherwood är alltså ansvarig för att förädla våra ädelstenar – och en dag insåg han att han bokstavligt talat hade hittat en diamant i sin egen trädgård.

På baksidan av sin fotbollsspelarvilla i Londons nordvästra utkanter har Sherwood nämligen anlagt en fullstor sjumannaplan, där kompisar till hans tonårssöner har haft för vana att samla ihop till match. En av killarna som brukade vara med var tydligt och uppenbart bättre än alla andra, framburen av en explosiv snabbhet som gjorde så att han i stort sett kunde göra mål när han ville.

Han hette Raheem Sterling.

Sherwood visste att Sterling tillhört QPR:s ungdomsakademi ända sedan tioårsåldern, men fick veta att grabben själv gärna skulle flytta till Tottenham och att QPR mycket väl kunde tänka sig att släppa honom för ett par hundratusen pund.

Övergångshjulen började snurra, och en sorts testmatch arrangerades mellan Tottenhams U15-lag och ett hopkok av grabbar som brukade hänga i Tim Sherwoods trädgård. Tottenhams akademitränare skulle först få studera Raheem Sterling på fotbollsplanen, sedan träffa honom utanför sidlinjerna – och därefter ge sitt godkännande.

Det kom aldrig.

Anledningen var att Sterling inte klarat sig särskilt bra på de psykometriska tester som Tottenham numera ser som grundläggande utvärderingsverktyg. I klarspråk – de trodde helt enkelt inte att han hade de mentala förutsättningarna för att representera Tottenham i Premier League.

Precis som så många andra engelska fotbollsspelare kommer ju Raheem Sterling från en brokig bakgrund. Han föddes på Jamaica, men kom till London som sexåring. Tillsammans med sin ensamstående mamma och sina tre syskon hamnade han då i en av de mest nedgångna och våldsamma delarna av nordvästra London.

Skolan gick aldrig något vidare för Raheem Sterling, utan han blev tidigt omplacerad, hamnade i en annan skola för barn med inlärningssvårigheter och speciella behov. Han hade dessutom problem med okontrollerade vredesutbrott, både i och utanför klassrummet. Socialtjänsten blev inkopplad ungefär samtidigt som han nådde tonåren.

Det var den här Raheem Sterling som Tottenham mötte, det var den här Raheem Sterling de hörde ryktena om – och det var alltså den här obalanserat begåvade pojken som de bestämde sig för att avstå ifrån.

Klubbens akademichef John McDermott motiverar:
– Vi måste kunna vara ärliga mot våra killar. Vi kan titta på scoutingrapporterna, kolla fysiologin – men vi måste också se till hela människan. Hur är han socialt? Var och hur passar han in i gruppen? Hur skulle han klara av pengarna och uppmärksamheten som följer med en Premier League-spelare?
McDermott utvecklar:
– Nuförtiden är det så många grabbar som vill in i Tottenhams akademi att urvalet är enormt. Det var länge sedan vi lärde oss att se vilka 13- och 14-åringar som har rent fotbollsmässiga förutsättningar för att bli välfungerande Premier League-spelare – utmaningen nu ligger i att försöka förutsäga vilka som klarar sig förbi alla andra hindren på vägen dit. Många killarna från Londons innerstad växer upp i rena gängkulturen numera. Vilka kan hantera omställningen från de gatorna till våra omklädningsrum?

Det har skett ett tydligt skifte i flera av de stora Premier League-klubbarnas sätt att resonera runt sin ungdomsrekrytering. Förr i tiden var det nästan så att det sågs som en fördel att komma från fattiga och trasiga uppväxtmiljöer – det antogs föda någon form av målinriktad hunger. Numera ses istället stabila familjeförhållanden och en jämnslipad personlighet som en sorts basnivå för att kunna orientera sig in i Premier League-karusellen.

Tankesättet har satt sig i mer än en klubb. Arsenals ungdomsansvarige Liam Brady resonerar på samma sätt som hans kollega i Tottenham.
– Våra unga engelska killar sveps ofta iväg av kändiskulten som satt sig runt Premier League. Folk skriver bloggar om killar i vårt U15-lag – och själva twittrar de ut en massa information om sina liv. De tror att de är kändisar och förväntar sig att bli behandlade som sådana. Och då är det ohyggligt lätt att förlora fokus.
Brady refererar till Jermaine Pennant, en sorts förlaga till Raheem Sterling.
– Det är förmodligen den mest tekniska spelaren som någonsin funnits i vår akademi. Instinkt, kontroll, bra inlägg, bra skott, snabbhet. Han borde ha blivit en världsstjärna – men hade med sig sådana svårigheter från sin uppväxt att man får se det som en framgång att han överhuvudtaget blev Premier League-spelare. Sett ur ett helhetsperspektiv hade han inte vad som krävdes för att stanna här och arbeta med Arsène Wenger. Personlighet är oftast den avgörande faktorn när vi rekryterar, och den är ju definitivt inget som vi kan lära ut.

Pennant spelar ju för Stoke nuförtiden, hans tionde klubb. Trots sin talang har han aldrig gjort någon a-landskamp för England.

Raheem Sterling har redan hunnit längre. Det senaste året har han både etablerat sig i Premier League och debuterat för det engelska seniorlandslaget. Han har dessutom blivit anklagad för två olika fall av kvinnomisshandel.

Det första fallet avskrevs då två nyckelvittnen aldrig infann sig i rätten. Det andra ska avgöras den 20 september, dagen innan Liverpool möter Southampton på Anfield.

Gjorde Tottenham rätt eller fel som släppte honom ur sitt grepp?

/Erik Niva

Det är ju den tiden på året.

En eller ett par matcher in på säsongen. En eller ett par poäng för få. En eller ett par klasspelare ifrån den kompletta truppen. Och mindre än två veckor att agera på.

De senaste dagarna har transferkarusellen snurrat som allra snabbast runt Willian, budgetkapande Anzji Machatjkalas bedårande begåvade brasse. Liverpool eller Tottenham? Tottenham eller Liverpool?

Exakt var Willian befinner sig och vart han ska ta vägen förblir oklart, men enligt några av dagens engelska tidningar har Liverpool skickat iväg chefsscouten Barry Hunter till Ryssland för att sy ihop affären. Just den uppgiften kittlar mig lite extra mycket, eftersom den ger mig tillåtelse att resonera lite kring både problem och möjligheter med den här sortens affär.

För drygt två år sedan var Barry Hunter i Italien på ett liknande uppdrag. Han jobbade för Manchester City på den tiden, och tillsammans med värvningschefen Mike Rigg skulle han utvärdera klubbens funderingar på att värva Alexis Sánchez från Udinese. Manchester City visste naturligtvis vad chilenaren gick för på planen – de hade följt honom noggrant under två års tid – men var däremot osäkra på hur han egentligen fungerade utanför sidlinjerna. Skulle han klara en omställning till England? Skulle han lyckas bibehålla hungern hela vägen genom ett långt mångmiljonkontrakt? Kort och gott: Var det tryggt att värva honom för en dryg kvartsmiljard eller så?

Mike Rigg berättar:
– Barry var min Italien-scout då, och vi ägnade fyra, fem dagar åt att studera Alexis. Vi såg Udinese träna, vi tittade på hans hus, vi träffade hans familj och vänner. Vid en punkt åkte vi till och med in till stan och följde efter honom då han promenerade runt med en kompis. Vi noterade vilka han var med, vad han gjorde. Vid en punkt gick vi in på ett hotell, låtsades vara fans och bad om en autograf. Det var för att se hur han reagerade på sådant.

Manchester City är klubben som köpte Robinho och Carlos Tévez för uppemot 850 miljoner kronor, och sedan sålde honom för mindre än 200 miljoner. De har tvingats lära sig att bollskickliga sydamerikaner inte nödvändigtvis är de allra säkraste investeringarna. Innan de var beredda att buda på Alexis Sánchez krävde de en 56-sidig personlighetsrapport på honom.
– Vi borde göra psykometriska tester på dem för att ta reda på vad som får de här spelarna att ticka, men så som reglerna är utformade måste du gå ut och spendera 50 miljoner pund utan minsta möjlighet till besiktning.

Summorna varierar såklart, men problemet finns på elitfotbollens alla nivåer och har förvandlat gårdagens sidlinjescouter till dagens snokarspioner. Under januarifönstret 2012 behövde Fulham snabbt få in en stor, stark och pålitlig målgörare, och klubbens värvningsprofilering pekade i en tydlig riktning. Chefsscouten Barry Simmonds rekommenderade den välväxte anfallen Pavel Pogrebnyak, men fick mothugg från klubbledningen. Ryska spelare hade traditionellt sett väldigt svårt att anpassa sig till England, hette det. De tenderade minsann att gå sina egna, lynniga vägar, och visade inte minsta intresse för att smälta in i spelargruppen.

Pogrebnyak spelade för VfB Stuttgart vid den här tiden, och eftersom de hade sitt vinterläger i turkiska Antalya åkte Barry Simmonds dit.
– I Antalya så stalkade jag honom i fyra dagar, observerade allt han gjorde. En sak – en liten detalj – stack ut. Han försökte sig på ett skott som seglade ut i omloppsbana, flög iväg långt bakom målet. Och de hade ställt två gamla gubbar där, såna som hade som jobb att samla ihop bollar. När Pogrebnyak såg dem vända sig om för att hämta hans boll så stannade han dem. Han vinkade undan dem och hämtade själv sin egen boll. Det var en enkel, osjälvisk handling. Väldigt respektfull. Och det lärde mig mycket om honom.

En gång avstod Barry Simmonds från att värva en spelare eftersom han hade sin svärmor inlagd bland mobiltelefonens kortnummer och ringde henne mest hela tiden. Simmonds upplevde spelarens personlighet som undergiven, och befarade att han skulle vara extra sårbar för pressen som en Premier League-spelare tvingas prestera under. Med Pogrebnyak arbetade han efter andra parametrar. Det han var orolig för – eller det klubbledningen var orolig för – var den arrogant, självcentrerade ryssen.
– Men en dag studerade jag honom i restaurangen efter träning. Han la noggrant ner sin kniv och gaffel på tallriken, och bar sedan bort den till damerna bakom kassan, så att den skulle kunna diskas. Det sa mig också något om hans karaktär.

Pavel Pogrebnyak flyttade till Fulham på januarifönstrets sista dag ifjol. På sina första tre Premier League-matcher gjorde han fem mål.

Jag har hämtat de här anekdoterna från ”The Nowhere Men” av Michael Calvin. Det är en färsk bok som jag rekommenderar till er som är intresserade en scoutingbransch i förändring. Själv tänker jag ägna några minuter åt fritt fantiserande runt Willian. Var är han nu? Vad gör han? Tar han lite extra majonäs på maten han beställer på en lite väl svettig dagestansk restaurang? Och står Barry Hunter i så fall tätt bakom honom och noterar det?

/Erik Niva

Erik Niva glider in – för att citera baltfilosofen Robert Laul – ”på en bananmacka” och börjar ställa frågor utan att inse att han just levererat svaren själv.

Om någon i bloggfamiljen ägnar sina sommardagar åt att lalla runt och sila sand mellan tårna måste någon annan stå för det hårda vardagsslitet i tidningsfabriken. Om någon tillåter sig att sväva iväg i gravskrifter över gamla fotbollsarenor får någon annan vackert se till att masa sig iväg till presskonferenser och landslagsträningar.

Ödets lotter faller, och de faller fan i mig inte alltid där de borde.

Jaja, till skillnad från Malmbergs-Ior så är jag ju storsint nog för att bjuda tillbaka. Alltså tänkte jag ägna ett litet comeback-inlägg åt att lyfta fram en liten lirare som rimligen borde vara i hans smak.

I kväll spelar ju Sverige landskamp, och eftersom det är träningsmatch så har vi ägnat ofint lite uppmärksamhet åt vilka som faktiskt står på andra sidan.

Möjligen har vi noterat, i förbigående, det speciella med Norges åldersstruktur. Det brukar ju heta att fotbollsspelare som inte heter Javier Zanetti är som bäst någon gång runt 27-28-årsåldern. Det råkar också vara ett åldersspann där Norge är som allra sämst utrustat. De har haft sin gyllene generation som kom, lärde sig hur många procent av passningarna som måste spelas framåt, välde världen över ända.

Den generationen är för gammal nu.

Därmed står Norge med en generation spelare som tangerar Sveriges U21-generation från hemma-EM häromåret och deras egen gyllene U21-generation från 1998. Ni såg säkert att Norge gjorde succé i sommarens U21-EM i Israel, nu ska de ut i Europa och etablera sig, för att så småningom kunna lyfta landslaget under en ny förbundskapten. U21:orna ses som ett tecken till på att norsk talangutveckling är på väg åt rätt håll, att det i skärningspunkten mellan invandring/konstgräsplaner/lokal utbildning och en vägran att sortera bort barn för tidigt finns en källa att ösa ur.

Nio spelare ur EM-truppen finns med i Solna i kväll. Lill-Rambo Markus Henriksen, han som lyftes upp av Erik Hamrén i RBK redan som sjuttonåring, är förstås den som kommit längst. Men det är inte honom som Norge är nyfikna på.

De vill ju se Stefan Johansen, 22.

Johansen debuterar på mittfältet i kväll, väldigt många hoppas att han ska bli den där kreativa mittfältskraften som Norge saknat. De har sett honom göra fantastiska saker med sin blick och sin vänsterfot hemma i ligan, många håller honom som den inhemska fotbollens bäste och intressantaste spelare, nu vill de se hur nära han är att kunna göra samma sak på nästa nivå.

Milan har scoutat honom, en handfull Premier League-klubbar har varit i Drammen och sett honom spela för Strømsgodset.

Men det är inte det som gör honom speciell. I väntan på att se vart Stefan Johansen ska finns det nämligen anledning att berätta varifrån han kommer.

Ni vet att Mikael Lustig är det svenska landslagets nordligaste representant? Han är ju född i Umeå, fostrad i Sandåkerns SK. Och Umeå ligger ju förbannat långt upp, inte sant? Kalla vintrar, korta somrar, snö och is och så?

Visst.

Men för att vidga perspektiven en smula kan vi hänga på en hypotes. Om vi kliver in i en taxi på Rådhustorget i Umeå och ber chauffören köra 120 mil rakt söderut så kan vi kliva ur i Köpenhamn eller så.

Om vi kliver in i samma taxi på samma torg och ber samma chaufför köra 120 mil rakt norrut så… kan vi kliva ur där Stefan Johansen en gång lärde sig spela fotboll.

Vardø är en avfolkningsbygd så långt norr- och österut som du kommer i Västeuropa. Ett gammalt fiskeläger och Rysslands-port med tvåtusen invånare. Klimatet är arktiskt, snittemperaturen under årets varmaste månad strax över nio grader. Medialt får Vardø sitt största genomslag under Yukigassen, en årlig plojtävling i snöbollskastning där lag möts i en korsning mellan paintball och snöbollskrig.

Under EM pratade en VG-reporter med Stefan Johansen om en uppväxt som präglades av bollen och längtan.

Du var, undrade reportern, inte den sortens grabb som rände runt och klättrade i träd?

– Vi har inga träd, korrigerade Johansen.

Han växte upp ”på en liten plats där de flesta känner varandra”, men där det är närmare till Nordpolen än till Camp Nou. Vardø IL hade sin storhetsperiod på 70-talet, när de spelade en säsong i näst högsta serien innan de åkte ur direkt. Från Vadsø, en timma bort, har det kommit en handfull stora spelare, men i Vardø har det varit tunt. När Stefan Johansen föddes låg det grus på Russevikas fotbollsplan, Norges östligaste fotbollsarena. Han hann börja skolan innan klubben fick konstgräs. Vardø IL spelar i division fem – sjundedivisionen – och ligger trea, klämda mellan Båtsfjord och Bjørnevatns b-lag.

Nä. Om man drömde där så var det inte om fotboll.

– Jag brukade vara i en gymnastiksal hela dagen under vintrarna. Var det en grön fläck ute på planen så stod vi där och jonglerade, har Stefan Johansen berättat.

– Jag har inte vuxit upp under ideala förhållanden om man jämför med hur det är utomlands. Men man har ett val när man är liten. Jag hade två morbröder som var väldigt fotbollsintresserade och som tog mig med fotbollsresor. En del av mina kompisar föll igenom lite och började med fester, bilar och mopeder istället.

Stefan Johansen ville alltså mycket, men för en mellanstadiegrabb räcker det varken med drömmar eller vilja. Man behöver någon som hjälper till också.

För Johansen fanns det aldrig några alternativ. Det fick bli mamma.

– Jag har aldrig haft någon kontakt med min far. Jag har aldrig sett honom, aldrig pratat med honom.

Det var med morbröderna han åkte på fotboll, det var med mormor han körde nickträning hemma, och det var med mamma han flyttade tvärs över hela Norge för att satsa på fotbollen.

Stefan Johansen togs tidigt ut i distriktslagen, trots att han var ett år yngre än de andra. Han var ordinarie i pojklandslaget (2006 spelade de 1–1 med ett svenskt pojklandslag med Alex Kacaniklic, Viktor Lundberg och Robin Söder), och när han och mamma åkte till Bodø för att hälsa på släktingar passade han på att träna ett pass med stans pojklag.

– Det var fantastiskt roligt att få spela med så många duktiga spelare, konstaterade en brådmogen fjortonåring.

– Jag har knappt sett något liknande, kontrade Glimt-tränaren Trond Schjølberg. Pojken är stark och har ett sinnessjukt ryck. Dessutom har han näsa för mål.

Johansens mamma hade redan bestämt sig för att söka in till en sjuksköterskeutbildning i Bodø. Att dörren till en storklubb öppnades för hennes son avgjorde saken. De flyttade.

– Bor man på ett ställe som Vardø så sysslar man inte med toppidrott. Även om du gillar platsen och vännerna så måste du flytta om du vill ta dig någonstans.

I både ungdomslandslagen och Bodø/Glimt spelade lille Stefan utpräglad anfallare till en början, men med tiden började han flytta runt mellan positioner. En tidning räknade ut att han hann spela på åtta olika positioner i Glimt.

Han debuterade som lärling och sextonåring, och fick lära sig den hårda vägen att han behövde bygga på sig muskler och bli starkare, och när han 2011 flyttade till Strømsgodset som bosmanfall skolades han om till den där rollen som mittfältsregissör som gjort honom till ligans bäste spelare.

Tjurigheten hade han från början. Resten fick han lära sig efter vägen.

– Det är skillnad på att ha talang och att bli en bra spelare. Det senaste året har jag tagit mina största, viktigaste steg, eftersom jag lärt mig förstå vad som krävs för att utveckla sig och bli bättre.

Redan i vintras var han uttagen till en vinterturné med landslaget, men precis före avresan halkade han på en isfläck under ett besök hemma i Bodø och bröt foten.

Han kom tillbaka till Strømsgodset, han tog sig tillbaka till U21-EM, och i dag debuterar han för a-landslaget.

– Det enklaste är att inte göra något åt problemen, men fortsätter man så över tid så får man fel resultat. Jag vill lära mig saker av utmaningarna, oavsett om det handlar om fotboll eller andra saker i livet. Lära mig, ordna det, fråga mig själv vad jag lärt mig. Om du vill växa måste du agera, inte bara prata. Det är sånt som bygger karaktär, har han förklarat.

Stefan Johansen har inte brått bort från Strømsgodset, sportchefen Jostein Flo vill försöka behålla honom åtminstone säsongen ut.

Titta gärna lite extra på Johansen i kväll. Det är han den blonde, vänsterfotade på innermittfältet, tittar ni nära ser ni den Boniperti-inspirerade tauteringen på insidan av hans högra biceps: To win is not everything. It’s the only thing.

Hur långt Stefan Johansen kommer att ta sig återstår att se, men han har redan tagit sig från Vardø och hit.

Till stjärnorna är det inte så långt kvar.

/Simon Bank

Källor: Finnmarken, TV2, VG, Aftenposten, An.no.

Jo, semestern fick mig faktiskt att formulera en lite mer allvarligt menad arenafundering också.

Jag tillbringade en vecka nere på Algarve-kusten, och när jag åkte västerut från flygplatsen i Faro dök en bekant syn upp på höger sida om motorvägen. Estádio Algarve. För mig främst arenan där jag såg Ledley King göra mål i sin tredje landskamp, för de flesta andra arenan där Zlatan Ibrahimovic och Olof Mellberg missade EM-straffar 2004.

Den står fortfarande där den står, som en påminnelse om potential som aldrig uppfylldes och mästerskapsdrömmar som aldrig besannades – men framförallt som ett monument över en fotbollssport som tappat kontakten med verkligheten.

Arenan kostade lite knappt en halvmiljard kronor att bygga. Skattebetalarna stod för den allra största delen av de pengarna. Och för de slantarna fick de alltså tre EM-matcher, en sommar för snart tio år sedan. Sedan dess har utgifterna fortsatt att komma – underhåll och avbetalningar uppgår till ungefär 30 miljoner årligen – medan arrangemangen har uteblivit.

Visserligen spelas det fortfarande fotboll på Estádio Algarve, men då är det alltså det regionala tredjedivisionslaget Louletano som lirar. De brukar locka några hundra åskådare till en arena med fler än 30 000 platser.

Ändå hade det kunnat vara betydligt värre.

Numera lämnar de stora fotbollsmästerskapen i stort sett alltid så kallade vita elefanter efter sig, gigantiska skrytbyggen som står kvar och slukar pengar utan att någon har någon nytta av dem.

Enbart under det senaste årtiondet har de två största turneringarna – VM och EM – lämnat elva stora fotbollsskelett efter sig. Totalkostnad för dem? Ungefär 16,5 miljarder kronor, om vi nöjer oss med enbart själva konstruktionskostnaderna, räknar ganska snällt och dessutom utelämnar gränsfall.

Sammanställt ser det ut såhär:

VM 2002, Japan och Sydkorea
Incheon Munhak Stadium – 0,75 miljarder
Miyagi Stadium – 1,45 miljarder
En sorts missnöjesmilstolpe restes ifjol, då det koreanska K-League-laget Incheon United valde att lämna den överdimensionerade VM-arenan för en mindre och specialanpassad fotbollsarena inne i staden. Sex av de tio koreanska VM-arenorna går med förlust, på fyra av dem brukar mer än 80 procent av platserna stå tomma. Nere i Japan är situationen lite bättre, men Vegalta Sendai har till exempel också valt att flytta in på en egen arena och därmed står det gigantiska miljardbygget Miyagi Stadium numera utan hyresgäst.

EM 2004, Portugal
Estádio Dr. Magalhães Pessoa – 0,75 miljarder
Estádio Municipal de Aveiro – 0,60 miljarder
Estádio Algarve – 0,55 miljarder
En rätt vettig tanke att utgå ifrån: Vill man fylla en stor fotbollsarena på regelbunden basis får man allt lov att ha en någorlunda framgångsrik och populär lokal fotbollsklubb. Det finns vare sig i Leiria, Aveiro eller Faro – och där står vi med vårt portugisiska EM-arv. Här finns tre arenor utan högstadivisionslag, och alla är de dessutom belägna i mindre orter som inte lämpar sig särskilt bra för vare sig jättekonserter eller monstertrucksrallyn. I lilla Leiria går idag mer än åtta procent av den kommunala budgeten åt för att hålla den ödsliga arenan upprätt.

EM 2008, Schweiz och Österrike
Wörthersee Stadion – 0,60 miljarder
Vilken klubb har den största hemmaarenan i Österrike? Rapid eller Austria Wien? Nyrika Red Bull Salzburg? Starka utmanaren Sturm Graz? Nä. Icke. Rätt svar är istället Austria Klagenfurt, en av 48 klubbar som utgör Die Regionalliga, tredje nivån på den nationella seriepyramiden. Klagenfurt tilläts bli en EM-stad av ganska grumliga realpolitiska skäl, påhejat av den högerpopulistiske Jörg Haider. Han är död numera, och på ett plan har den här arenan tagit formen av hans gravsten.

VM 2010, Sydafrika
Cape Town Stadium – 5,1 miljarder
Moses Mabhida Stadium – 2,95 miljarder
Peter Mokaba Stadium – 1,0 miljarder
Mbombela Stadium – 0,9 miljarder
Arenorna i Kapstaden och Durban tillhör båda de absolut vackraste fotbollsarenor jag någonsin besökt – men det kvittar faktiskt nästan fullständigt så länge de först kostat drygt åtta miljarder kronor att bygga och sedan inte utnyttjas på något vettigt sätt. Kostnaderna är vanvettiga, nyttan så gott som obefintlig. Alla dessa skrytbyggen funkar extremt illa för de klubbar som mer eller mindre tvingas att spela där. I de här städerna finns inga traditionella storklubbar, utan istället har vi hamnat i en bisarr situation där värdstäderna istället hyrt in bjässarna från Johannesburg för att få hyfsat välbesatta läktare i alla fall någon gång om året.

EM 2012, Ukraina
Arena Lviv – 2,0 miljarder
I de här delarna av västra Ukraina är det gott om folk som på allvar menar att den här arenan är en bestraffning från det politiska styret i landets östra regioner. Att renovera någon av de befintliga arenorna inne i centrum hade varit det självklara – det finns två – men istället beordrades alltså det här bygget på en åker långt ute vid stadsgränsen. Först gick konstruktionskontrakten till oligarkknutna entrepenörer från östra Ukraina, sedan överskreds budgeten något alldeles vansinnigt. Och nu står den där utan att någon vet vad man ska göra av den, den här arenan som gjort skattebetalarna fattigare och några byggherrar med kontakter väldigt mycket rikare.

Frågar man Uefa är ju det här en av de stora anledningarna till den ambulerande EM-cirkusen som stundar 2020. De påstår sig därmed vilja undvika den här situationen där enorma arenor kastas upp i mindre städer där det inte finns något behov för dem. Det är ett sätt att se på saken – ett annat vore att fundera på att se över sin egen kravspecifikation. Ska en arena överhuvudtaget vara aktuell för EM-spel numera måste den uppfylla mer än 200 punkter på en kravlista, och väldigt många av dem handlar om att skapa en smidig och angenäm upplevelse för Uefas specialinbjudna gäster och kommersiella partners.

Och jag vete fan… Dagen då vi bedömde det som att en fotbollsmatch inte längre kunde spelas på en vanlig fotbollsstadion var dagen då något fundamentalt gick förlorat.

Sex helt nya arenor håller just nu på att byggas inför VM i Brasilien. En av dem ska byggas i Manaus, för 1,5 projekterade miljarder kronor. En annan av dem ska upp i Cuiabá, och beräknas kosta ungefär 1,3 miljarder. Ingen av dessa städer har några fotbollsklubbar med minsta vittring på högstaligan.

En av de stora anledningarna till att miljontals människor protesterade på de brasilianska gatorna i början av sommaren var inte att deras skattepengar gick till fotbollsarenor – det var snarare att deras skattepengar slösades bort på alldeles för dyra fotbollsarenor som det inte finns några nuvarande behov eller några långsiktiga planer för.

Och det hade de givetvis alldeles förbannat rätt i.

/Erik Niva

Vad Simon Bank har för ursäkt har jag ingen aning om, men själv har jag alltså haft semester ända sedan den här bloggen senast uppdaterades.

Skäl nog för denna totala radiotystnad? Jo, för egen del tycker jag allt det. Jag har helt enkelt inte haft någon anledning att höra av mig. Under de här sommarveckorna har jag besökt sammanlagt tre fotbollsarenor – ett avsiktligt personligt bottenrekord – och ingen av dem har haft någon historia att berätta om.

Jag var på Hammarbys premiär på Tele2 Arena, jag var på EM-finalen på Friends Arena och jag såg Östersunds FK spela en match hemma på Jämtkraft Arena. Den sistnämnda är veteranen i sammanhanget med sina sex år, men även om den har sina förtjänster är den likafullt ändå ett nybygge med nybyggets standardiserat mallade karaktär, utslängd vid en parkering på ett sterilt gammalt militärområde i stadens norra utkanter.

Därför får ni nu istället fotbollsvykorten jag önskar att jag hade kunnat skicka – de tio mest bildsköna fotbollsarenorna i världen.

Vissa är mindre än andra, men kriteriet för att kvalificera sig till listan är ändå att det spelas ordentliga seriematcher på planen. Det räcker liksom inte att några spexiga äventyrare bygger ett par provisoriska isklimpsmål bland pingvinerna på Sydpolen för att platsa här.

1. Eiði, Färöarna

Arenan uppe vid Färöarnas nordspets ser ut att vara hämtad från en annan fotbollsvärld – men det är den faktiskt inte. Hemmaklubben EB/Streymur är regerande färiska mästare, och spelade alltså Champions League-kval så sent som för någon vecka sedan. Visserligen tvingade Uefa-kraven dem att flytta just den matchen till nationalarenan i Torshavn, men ändå.

2. Trogir, Kroatien

Supporterägda HNK Trogir har ingen vidare lycka med att kämpa sig upp genom det regionala dalmatiska ligasystemet – men de har alltså en hemmaarena som ligger inkilad mellan två kulturminnesmärkta monument, 1400-talsslottet Kamerlengo och intilliggande St Marcos torn.

3. Molde, Norge

I onsdags åkte Ole Gunnar Solskjaer och hans Molde ur Champions League-kvalet på bortamål mot Legia Warszawa. Den stora tragedin med det var hur tusentals europeiska fotbollsfans därmed kommer att gå miste om den här vyn.

4. Shizuoka, Japan

Jag ska vara ärlig: Jag saknar en ordentlig djungel- eller regnskogsarena på den här listan. Men okej, den här arenan högt uppe i de frodiga japanska alperna funkar fint som substitut. Det enda problemet är att namnrättigheterna nu sålts ut på ett sätt som – på allvar – givit den det officiella namnet ”The Outsourcing Stadium”.

5. Saida, Libanon

Nej, jag är ju ingen strandkille – men jag fattar ändå att en serie semestervykort måste inkludera badbilder. Här på nationalarenan i Beirut var Abbas Hassan nära att kämpa det libanesiska landslaget hela vägen till VM i Brasilien.

6. Nuuk, Grönland

Jag är däremot mer av en kargaklipporsnubbe, och det här är alltså min typ av läktare. Grusplan? Jomen, det här är likafullt ändå nationalarenan – och hemmaklubben Nuuk IL är minsann femfaldiga grönländska mästare.

7. Como, Italien

Jag hoppas verkligen att Dan Corneliusson och Stefan Andreasson njöt ordentligt under de år då deras hemmaarena såg ut på detta sättet.

8. Beni, Nepal

Nä, det är ju inte direkt enkelt att ta sig till det avlägsna Myagdi-området i Nepal – men kommer man väl fram är det nog enkelt att finna sig tillrätta. De spelar ju högstadivisionsfotboll där också.

9. Braga, Portugal

Lite överskattad är den allt, den där bergväggen i Braga, men fotograferad ur rätt vinkel så fyller den likafullt sitt syfte. I takt med hemmaklubbens framgångar har den ju dessutom blivit en etablerad del av den europeiska toppfotbollens vardag.

10. Marina Bay, Singapore

Och okej, en jippoarena är det, men lite kul ska vi väl ändå få ha ifall vi nu ska gnissla igång efter semestern?! Nästa år ska de sydostasiatiska mästerskapen spelas här i Singapore, och 30 000 åskådare förväntas klämma sig in på läktaren för att slå vad om vem som först rensar ner bollen i vattnet.

/Erik Niva

Alla har vi våra journalistiska defekter. En sak jag själv brottas med är att jag utnyttjar min blogg för sällan. En annan är att jag tenderar att överanvända vissa uttryck och skrivningar. Det har till exempel hänt lite väl ofta att jag ramat in en speciell fotbollshändelse genom att hamra fast att jag nyss bevittnat något som jag minsann kommer att bära med mig hela vägen till ålderdomshemmet.

Men med det sagt – kanske är det just precis det som vi i slutändan har fotbollen till.

Jag vet inte om ni känner till nätverket Sporting Memories, men jag tänkte i alla fall passa på att använda några rader till att berätta om dem. Allt startade uppe i Skottland, där en gentleman vid namn Michael White tvingades konstatera att allt fler människor runtomkring honom försvann bort i demensdimmorna. Eftersom White var klubbhistoriker i Falkirk FC visste han dock hur lätt han själv hade att komma ihåg fotbollsmatcher som spelats 30 eller 40 år tidigare – och han visste dessutom att det fanns många andra som fungerade på precis samma sätt.

Han undrade ifall det inte fanns något i det där sambandet, om det inte skulle gå att hitta ytterligare sätt för fotbollen att hjälpa där nästan inget annat fungerade.

Tillsammans med ett lokalt demenscenter sjösatte White en sorts samtalsgrupper, där tanken just var att använda fotbollen för att locka fram dolda minnesbilder. Vid ett av de första tillfällena noterade han en äldre man som höll sig i utkanten av rummet, som tycktes föredra att sjunka in i sin tidning snarare än att rota runt i sitt eget inre. När det visade sig att det hela handlade om fotboll tog han dock själv initiativ till att närma sig de andra.

Det visade sig nämligen att den här herren hade spelat en del fotboll själv. Bill Corbett hade representerat både Celtic och det skotska landslaget.
– Vi hade ingen aning om det. Fram till den här dagen hade Bill alltid varit innesluten i sig själv, och ganska ovillig att delta i några aktiviteter överhuvudtaget, säger demensrådgivaren Kevin McKay.

För Michael White innebar det här genombrottet precis den bekräftelse han hoppats på.
– Bill gav mig beviset på att idrottsbilder är ett kraftigt verktyg för att låsa upp minnen. Jag behövde bara visa upp en bild på Stanley Matthews eller Tommy Lawton för att sätta igång honom. Utifrån en sådan bild kunde han komma ihåg varenda spelare han mött, varenda match han spelat, varenda instruktion han fått.

Som en del av en utvärdering blev Bill Corbett intervjuad av en universitetsforskare. Han fick frågor om metodens effekt, och efter ett tag valde han sitt eget sätt att besvara dem. Michael White berättar:
– Han satte handen i fickan och tog upp en näsduk. ”Titta här. Den här är genomblöt av glädjetårar”. Det var svårt att inte själv börja gråta av skönheten i den summeringen, av en gammal man som hittat några ögonblick av frid och lycka i minnena av sin fotbollskarriär.

Det verkligt speciella med Bill Corbetts historia var att den inte visade sig vara sig det minsta unik. Man behöver inte själv ha spelat landslagsfotboll för att ha en liknande relation till sporten. Tidigare hade den brittiska demensbehandlingen fokuserat på en persons arbete, skolgång, semestrar och familjeliv för att stimulera deras minnen. Nu blev det uppenbart att väldigt många människor hade minst lika starka känsloband till någon cupsemifinal de tittat på 45 år tidigare. Flera landsting kom också att inleda samarbeten med sina lokala fotbollsklubbar för att få tillgång till bilder, tröjor, bucklor – den sortens memorabilia som kan fungera som triggers. Everton är en av klubbarna som engagerat sig.
– Ibland kommer jag inte ens åt min sons namn, men jag kan fortfarande komma ihåg när Sandy Brown gjorde självmål med en språngskalle i Merseysidederbyt 1969, säger supportern Billy Kennedy.

Även om jag innerligt hoppas att jag inte får problem att komma ihåg namnet på min egen son inser jag ju att det finns delar av mitt eget huvud som fungerar på det här sättet. Redan nu flyter åren ihop alltmer, och frågar du mig vad jag egentligen gjorde någon sommar för 10, 15 eller 20 år sedan så blir mitt ryggmärgssvar att jag tyvärr inte har en aning.

Tänker jag tillbaka genom mitt fotbollsfilter blir däremot resultatet ett helt annat. Ta till exempel… millenniesommaren 2000, en sådan där då ett mästerskap gör effekten ännu tydligare. Använder jag EM som orientering kan jag snabbt teckna en ganska komplett karta över den delen av mitt liv, var jag befann mig, vad jag höll på med och hur jag funderade. Premiären såg jag i Umeå, där jag bodde då. Vi hade precis stängt ner vår kollektivlägenhet på Nydalahöjd, och fått utrymme på VK:s förstasida för utflyttningsfesten. Istället bodde jag hos tjejen som jag hade en ”It’s complicated”-relation med, och fick smita ut från hennes lägenhet för att se Rolle Nilsson få hjärnskakning. Sedan åkte jag tydligen hem till Malmberget, för jag minns att jag såg resten av gruppspelsmatcherna där. Under slutrondan bröt jag armen när jag lånade Lindmarks longboard ner för Mysinge Backe, men väntade ändå med att åka till sjukhuset eftersom jag ville se England-Rumänien först. Dagen efter var det derby mellan Malmbergets AIF och Gällivare SK, och när jag skulle häfta upp nidbanderoller om desertören Pär Jänkänpää på läktaren fick jag problem med den gipsade armen. Under slutspelet befann jag mig i Stockholm, och av någon anledning var jag på det som då hette Jonnys vid Fridhemsplan för semin mellan Frankrike och Portugal. Jag hade slagit vad med Tom, och vann 100 spänn då Zizou satte straffen. Finalen såg jag i min brorsas lägenhet i Midsommarkransen, och dagen efter åkte jag ner till Malmö eftersom Elliott Smith spelade på KB. Efter konserten ringde jag på hos polisen för att höra om jag fick sova på någon brits där. Det fick jag inte, men vi skulle dra ut och tågluffa morgonen därefter och därför ansåg jag mig inte ha råd med något boende.

Och så vidare och så vidare och så vidare ut i all oändlighet. Ett tankeexperiment som hade gått att applicera på i stort sett varenda period av mitt liv, i alla fall ända tillbaka till VM ’86.

Det har hänt att jag har känt en sorts skamkänslor över de här tankekedjorna – hur jävla enkelspårig får man egentligen lov att vara som människa? – men nu har jag bestämt mig för att sluta känna så. Istället tänker jag rätt och slätt glädja mig åt att jag har något i mitt liv som har den här effekten, som ger mig den här förmågan att veckla ut gamla somrar vecka för vecka och dag för dag.

Visserligen hade jag väl tänkt vänta något årtionde innan jag verkligen börjar bekymra mig för demens, men redan nu har jag insett att det är en folksjudom som lär bli en faktor i alla våra liv framöver. De senaste fem åren har de demenssjuka i Sverige ökat med 40 procent, och enligt de senaste forskningsrönen från Universitetssjukhuset i Umeå riskerar tydligen varannan svensk att drabbas framöver.

Det är den sortens saker jag tänker på nu när jag sammanfattar säsongen 2012-13 för mig själv. Egentligen var det ju ingen vidare säsong. Alla de stora ligorna falnade ut i förutsägbara enjättesdefileringar, och det fanns något deprimerande tidstypiskt över faktumet att Champions League var den enda turneringen som verkligen engagerade. Vi förlorade Alex Ferguson, Paul Scholes, Michael Ballack, San Mamés, Jamie Carragher, Inönu, David Beckham, Jupp Heynckes, Michael Owen, Mark van Bommel, Ludovic Giuly, Alex Frei, Phil Neville och… tja, Mido.

Men med det konstaterat var det samtidigt också en säsong då jag hade förmånen att vara på plats och uppleva en hel räcka av enskilda matcher och ögonblick att ta med mig vidare bort mot evigheten.

Bragden i Berlin. Zlatans fyrklöver på det allra första Friends-försöket. Den monumentala avtackningen av Råsunda. Gareth Bale på White Hart Lane. Ledley King i Viasat-studion. Två soliga semifinaldagar i Tyskland som gav fyra München-mål på Barcelona och fyra Dortmund-mål på Madrid.

Om det nu går ett halvt sekel och någon sedan frågar mig vad jag egentligen hade för mig när 2012 gled över i 2013 – då tror jag på fullaste allvar att jag kommer att kunna svara.

Själv passar jag på att ta en längre semester nu, men återkommer när de internationella ligornas bollar börjar rulla igen bortåt augusti. Det vore ju dumt att göra något annat.

Livet fortsätter. Och vi behöver något att hänga upp det på.

/Erik Niva

Det som berör mig allra mest? Beskrivningarna av hur hans egen son var rädd för honom när han kom ut.

Efter en helg med blickarna mot Wembley är det nu dags att rikta blickarna mot Wembley. Den engelska play off-finalen. Crystal Palace mot Watford. Fotbollsvärldens allra mest pengasvullna match. Och en anfallares personliga möjlighet att fullborda en rätt extrem säsongsresa.

Den 18 augusti ifjol inleddes Championship-säsongen med just den här matchen. Watford slog Crystal Palace med 3-2 på Selhurst Park, men de gjorde det utan sin ledande anfallare. Troy Deeney satt nämligen i fängelse, dömd för en ganska brutal misshandel utanför en nattklubb i Birmingham.

Knappt nio månader senare var det han som dunkade in vinstbollen i play off-semifinalen mot Leicester, det där supersena svängmålet som faktiskt får räknas in bland hela fotbollshistoriens mest dramatiska.

Det är en sanlös story, och de senaste veckorna har de engelska tidningarna frossat i Troy Deeneys väg från cellen i Winston Green till Wembley. Själv har jag alltså fastnat allra mest för hans relation till sin son, Myles, kanske delvis för att han är nästan på dagen jämnårig med min egen.

Myles vet fortfarande inte att hans pappa har suttit i fängelse. Troy Deeney tog tidigt beslutet att inte berätta för honom, i alla fall inte nu.
– Han fick aldrig komma till fängelset. Han ser på mig som något slags kung, och jag tänkte inte låta honom se mig gå runt i någon annans kläder och tycka synd om mig själv. På ett sätt var det själviskt av mig, men jag kunde bara inte träffa honom. Jag vet att jag skulle ha gråtit. Vi pratade i telefon nästan varje dag istället. Jag sa att jag var på fotbollsläger, och eftersom han är van vid det så trodde han på det.

Efter 77 dagar blev Deeney utsläppt. Men trots att hans son trodde att han spelat fotboll hela tiden ryggade han ändå tillbaka första gången han träffade sin pappa igen. När Troy Deeney kom ut var han orakad, ovårdad och hade den där speciella fängelseglimten i ögonen.
– Jag såg nog ganska annorlunda ut, så han var lite rädd för mig i början. Men sedan kramade han mig. Min fru körde hela vägen från Manchester till Birmingham, så vi satt bara i baksätet och kramades. Han berättade för mig om alla nya wrestlers han upptäckt och vad vår hund hade gjort och vad han själv hade hittat på. Det var fantastiskt.

Det är inte synd om Troy Deeney. Mer eller mindre oprovocerat bröt han käken på en kille, och sparkade sedan en annan i huvudet medan han låg ner på marken. Därför tycker jag inte att det mest betydelsefulla med hans historia är hur tufft han hade det i fängelset, hur obekväm den där lilla britsen var eller hur de andra fångarna stirrade på honom.

Det verkligt viktiga börjar vid punkten då dörren öppnas och han ska gå vidare ut i livet. Hur förhåller han sig till sin familj, sin omvärld, sitt yrke? Hur reagerar fotbollen på honom?

Själv blev Troy Deeney nästan lite överraskad av hur lätt det var att fortsätta spela fotboll som om ingenting hade hänt. Han hade ställt in sig på att behöva lämna Watford och börja om på nytt i de lägre divisionerna, men så visade det sig att hans nya manager hade anfallskris. Tio dagar efter att Deeney släppts från fängelset spelade han Championship-fotboll igen.
– Han var för bra för att hålla utanför, motiverade Gianfranco Zola.
Vid sitt första inhopp möttes Deeney av spridda burop från de egna fansen, men i omgången därefter fick han starta för första gången och gjorde mål direkt. Sedan dess har han inte hört några burop.

Fotbollen förlåter. Eller rättare sagt, fotbollen förlåter den som gör många mål. Naturligtvis tycker jag också att en människa förtjänar en andra chans, men det finns ändå något i mig som reagerar på hur Troy Deeneys rehabiliteringsprocess värderas utifrån hur bra han spelar och hur många mål han gör.

Men med det sagt så inser jag ju att jag själv inte är immun mot det tankesättet. Under säsongens gång har jag kommit på mig själv med att hålla en extra tumme för Troy Deeney, med att hoppas att det ska gå bra för honom.

Och faktiskt – det har mindre att göra med the walk he walks, och mer med the talk he talks.

Det Troy Deeney uträttat på planen har inte påverkat min syn på honom särskilt mycket. För mig är hans nyttiga targetspel faktiskt ganska likgiltigt – däremot har jag imponerats av hans sätt att vilja berätta öppet om sina erfarenheter och sina lärdomar.

Jag väljer att tro på honom när han redogör för sitt arbete med brottsofferjouren och sin ambition att starta en stiftelse för underprivilegierade ungdomar – och framförallt sympatiserar jag med honom när han pratar om sin vilja att förändra sitt liv för sin egen familjs skull.

Förr eller senare kommer naturligtvis Myles Deeney att få reda på vad hans pappa har gjort, och med tiden kommer han att börja sig vem han egentligen är. Troy Deeney är fast besluten om att kunna besvara de frågorna så bra som det någonsin är möjligt. Han vill inte längre vara den han var förut. Han vill komma bort ifrån där killen som visserligen tjänar miljoner på att kicka boll, men som sedan slöar bort dem utan att någonsin uppskatta dess värde.

Själv kommer han från den typiska engelska fotbollsbakgrunden. En gång i tiden tillhörde hans familj arbetarklassen, men då hans pappa blev uppsagd gled de längre och längre ner mot en mycket mer utsatt underklasstillvaro. Mamman blev familjeförsörjare – slet stundtals med tre, fyra olika jobb – medan pappan förlorade en stor del av sin självkänsla.

Till sist tog cancern honom. Han blev bara 47 år, gick bort i maj ifjol. Det var bara några veckor innan Troy Deeney skulle upp i rätten för att dömas till fängelse.

Han hade fått en rätt risig giv, men i alla fall försökt spela sina kort så gott han kunde. När Troy Deeney tänkte på det upplevde han det som att han själv hade fått ett helt annat liv till skänks – men var på god väg att slänga bort det.
– Numera besöker jag hans grav ifall jag har en dag som är lite för bra för mitt eget bästa. Jag gör det för att behålla balansen. Men varje gång jag själv gör något bra är en del av det för honom och för min farfar. Jag brukar gå och prata med dem och be en liten bön inför matcherna. Och jag har lämnat en av mina Man of the Match-troféer vid graven.

Det var Troy Deeneys eget fel att han hamnade i fängelse, att han inte träffade sin son på nästan tre månader. Och nu är det upp till honom att se till att framtiden får en annan kurs.
– Allt jag önskar att jag kunde göra min pappa försöker jag göra med min son. Du kan aldrig veta hur lång tid du har här. Du kan dö i morgon, och då måste du ha dina minnen. Jag skulle säga att min son utgör 90 procent av min motivation. Jag försöker bara ge honom det bästa liv jag kan, både vad gäller pengar, utbildning och lärdomar. Just nu vill jag bara att han ska få vara barn – utan att få sin bild av mig nedsmutsad – men när han blir äldre så ska jag sätta mig med honom och berätta vad som hände och varför. Förhoppningsvis kan jag hjälpa honom att undvika mina egna misstag.

Inför kvalfinalen idag har Troy Deeney givit bort 97 biljetter till sina vänner och sin familj. Två av hans gäster kommer att vara fängelsevakter som han lärde känna i en annan tid, i ett annat liv. En annan kommer naturligtvis att vara hans son.

Han fyller förresten fyra den här veckan.

/Erik Niva