Få saker inom den här sporten fascinerar mig som klubbpsykologi. För att den är så svår att komma åt, att konkretisera – och för att den har sådan ofantlig betydelse.

Såhär är det ju: Hade Laurent Koscielny och Wojtek Szczesny spelat i Arsenals Invincibles-lag och ställts inför precis den där situationen i den 63:e minuten av en vanlig ligamatch mot Blackburn våren 2004 – då hade de löst den på ett helt annat sätt.

En isolerad händelse upphör att vara en isolerad händelse då den upprepas år efter år efter år. En klubb upphör att vara en vinnarförening då den inte längre vinner något.

Arsenal har förstått det här, och tillhör paradoxalt nog också de klubbar som jobbar allra mest medvetet med ämnet. Innan en ung talang får kontrakt med Arsenal måste han gå igenom ett 117 frågor långt test. Det är tänkt att mäta egenskaper som psykisk uthållighet, tävlingsvilja och stresstålighet. ”Jag är beredd att skada min motståndare för att vinna”, är ett påstående som spelarna ska gradera riktighetshalten i. ”Jag vill visa att jag är bättre än andra, även på träning”, ett annat.
– Du kan ha två spelare som är jämnbra vad gäller teknik, fysik och taktisk förståelse – men om den ena är mentalt starkare än den andra kommer han att framstå som bättre på alla områden, säger klubbpsykologen Jacques Crevoisier.

Arsenal har också kompletterat utvärderingen med ett rent fysiologiskt prov, som mäter mjölksyrehalten under idrottens klassiska beep-test.
– Spelarna stannar när de känner att de inte kan fortsätta längre. Men är det fysiskt eller mentalt? När vi studerar mjölksyrehalterna ser vi att vissa spelare ger upp lättare. Och förmågan att stå emot smärta är väldigt tätt sammanlänkad med viljan att vinna. Det är livsviktigt att ha spelare som är beredda att spränga sina gränser i 89:e minuten, när alla är utmattade. Arsenal har många såna.

Det låter bra. Det funkar dessvärre inget vidare. Arsenal har mest bara lyckats med att bygga upp en mental barriär, och står nu inför en situation då de faktiskt måste konstruera om hela klubbpsyket.

De är inte ensamma. Bland Europas storklubbar finns det gott om mentala demoner, och det är intressant att studera hur de tar sig an utmaningarna.
* Manchester City ska ta en titel för första gången på 35 år. För att lyckas med det har de köpt in beprövade vinnare från hela kontinenten, enligt en tro på att spelare som vunnit bucklor på ett håll även ska klara av att göra det i Manchester.
* Real Madrid ska till att börja med ta sig förbi en CL-åttondel för första gången på sju år, och har hämtat in häxmästaren själv. Så här långt in i hans karriär har de psykologiska spökena varit räddare för José Mourinho än han har varit för dem.
* Schalke 04 måste bryta Europas kanske allra värsta förlorarkomplex. Där har de valt att ge en totalitär Järn-Felix Magath mandat att byta ut hela inredningen och därefter möblera om efter eget huvud. På ett och ett halvt år har han hämtat in 40 nya spelare.

Klubben som lyckats bäst med att strukturera om sin mentalitet de senaste åren har – faktiskt – varit Tottenham. Idag är det inte längre en självklarhet att Spurs viker ner sig vid första testet och släpper in ett kvitteringsmål i 89:e. ’Appy ’Arry Redknapp har lyckats lösa upp just den gordiska knuten med sitt sätt att hissa sina egna spelare i medierna och sin kalla-en-spade-en-spade-mentalitet – men misstanken är ju att det varit en lyckträff, snarare än ett universalrecept som funkat på andra lidande klubbar.

När man inte har något bättre uttryck att ta till brukar man säga att vinnarmentalitet ”sitter i väggarna” hos en klubb som Manchester United. När man anstränger sig lite hårdare landar man i den kravfyllda professionalism som går i arv från kulturbärare från kulturbärare, från Bryan Robson till Roy Keane till Gary Neville till Rio Ferdinand till Chris Smalling.

Men räcker det? Nja. Den som först lyckas med att göra klubbpsykologi begriplig och därefter utarbetar en fungerande metod för att jobba med den – den personen gör också sig själv fullständigt oumbärlig inom den europeiska toppfotbollen.

/Erik Niva

Blues go down, Blues go down, Blues go down
together
Come back up, win the cup
Kick f*ck out the Villa.

Jodå. Late goal, late posting.

Eftersom jag var halvvägs in i en Serie A-studio när ligacupen avgjordes så fick skrivandet vänta tills jag kom ut. Och sen lite till. Först som sist så ska vi se till att inte låta schabblet skymma magin. Cupmagin. Carr-magin. Alex McLeishs rödhåriga Glasgow-magi. Första titeln på 48 år. 

Med det sena bytet tog Birmingham konceptet big man-small man (Zigić/Oba) till helt nya nivåer, och ordnade en i alla stycken episk, klassisk avslutning.

Och med det sagt så kommer ekot efter den här Wembley-finalen eka tyngst och längst i norra London, någonstans i närheten av Arsène Wengers kontor.

Under hela Wenger-eran så har ligacupen framstått som en tröstcup för losers, en cup för klubbar med mindre vinnarvana. En cup för the Birminghams and the Tottenhams and the Chelseas. Nu stod de inför en final som skulle vara silverkulan i hjärtat på ett snart sexårigt komplex.

Wenger sa själv att det var tanken med den här matchen, att blåsa ut pokalallergin för att kunna gå vidare. Det är möjligt att det var ett misstag: Nu vet hans spelare a) att det finns ett komplex, och b) att de inte lyckades ta livet av det.

Arsenal är ett fint, fint, men frustrerande, frustrerande fotbollslag.

När de nu skulle visa att de hade hållningen och styrkan för att vinna en final så var det till slut med Rosicky som lagkapten. Allvarligt? Ett tydligare tecken på bristen på ledaregenskaper, på ryggrad, är svårt att ens fantisera ihop. Om målvaktskrisen nu möjligen är löst (Szcesny ser verkligen ut som en av världens största talanger) så finns fortfarande ett hål mitt i Arsenal, och det hålet är format som en Adams/Kolo-silhuett. Cesc och Walcott hade kunnat både öppna och stänga den här matchen, men de hade fortfarande inte löst det problemet. Jack Wilshire kan äga världen om ett par år, men det är om ett par år. 

Arsenal saknar föräldrar, och det är och förblir pappa Wengers ansvar.

Grattis, Birmingham. O’s and Catalunya next, Arsenal.

/Simon Bank

Bra dag, det här. Arsenal ska ta livet av sin pokalallergi på Wemberlee, Pazzini ska åka hem till Marassi, och Lyon ska till Lille för att antingen skriva in sig eller ut sig från det franska guldracet.

Under tiden kommer jag på att jag missat att dra det senaste kapitlet i en av mina favoritsagor:

Yohan Mollo.

Jag har berättat om honom ett par gånger om, en Marseille-grabb som krigar med hela världen, typen som firar en cupvinst för Monaco mot lokalrivalen Nice med att klä av sig till kallingarna framför bortaklacken, som har alla kvalitéer som behövs men ändå har det lite tufft. Gignacs lille kusin fick inte riktigt chansen i Monaco ifjol, blev utlånad till Caen och började säsongen alldeles lysande.

Sen gick det lite i stå, både för honom och Caen, men igår taggade de till igen. Caen åkte till furstendömet för att möta ett Monaco i fritt fall. ASM – där Petter Hansson hamnat i kylan efter tränarbytet – riskerar verkligen att åka ur, men de handlade stort i januari och igår skenade de iväg till 2–0 mot Caen med 25 minuter kvar.

Skyttekungen El-Arabi skickade in 2–1, och fem minuter senare styrde en offsidestående Caen-spelare in kvitteringen som petade ner Monaco under strecket.

Målskytt? Det har ni redan räknat ut.

Även om Mollo inte strippade till fillingarna så firade han inte direkt på Benzema/Miccoli-sättet. Han jublade som om det inte fanns en morgondag, och efteråt skickade han en ganska explicit hälsning till den klubb som alltså fortfarande äger honom och som är på väg att åka ur:

– Jag gjorde mål, det var mitt svar till alla som gjorde mig till syndabock ifjol. Voilà, dom kan dra åt helvete allihop. Jag har bevisat att jag hörde hemma i det här laget ifjol.

/Simon Bank

Dio mio. Hur långt kan Juventus falla? Hur hårt kan Marotta-projektet ta mark?

Vi har kommit till februari nu, det är allvar, det är här som tränare och sportchefer tappar alla sina marginaler.

Jag tyckte Juventus gjorde en helt okej första halvlek, men när det rasade så fanns ingen grund kvar.

0–2 mot Bologna, första hemmaförlusten mot dem på 30 år. Och om Delneri går så måste Marotta bort också. Det är hans projekt, hans Juventus. Det är han som handlat begränsade spelare till en stor, stor klubb.

Resten är skador och psykologi. Och otur. Ikväll borde de vunnit men bollen ville inte in och efter 0–1 var de inget lag längre. Delneri efterlyfte en ”mental revolution”, men fick ingen. Den som vill ha den mentala, svartvita revolutionen, får titta neråt och bakåt.

Till lillebrorsklubben Siena.

Till Antonio Conte.

I fredags höll han presskonferens där han… ska vi säga, var rätt tydlig med att det är för jävla mycket gnäll kring honom och hans lag. I dag gick Siena ut och slog Modena och knappade in två poäng på Novara i kampen om uppflyttning.

Antonio Conte. Ett annat Juventus.

 /Simon Bank

Tre noveller från punkten där fotboll möter världen.

***

Nya Zeeland först. Och Cheshire. När Ryan Nelsen och hans sambo väcktes av parets baby häromnatten märkte de att deras mobiltelefoner var överfulla av meddelanden.

Det hade varit kraftig jordbävning i Christchurch, Ryan Nelsens hemstad. Resten av natten vakade de, såg på CNN och försökte förtvivlat komma fram på telefonlinjerna hemåt.
– Det var en otrolig känsla av hjälplöshet. Hemskt. Jag har varit hemifrån i 14, 15 år – och visst har jag längtat hem tidigare – men aldrig någonsin har jag velat vara i Christchurch lika mycket som nu. Jag vill bara finnas där, för mina vänner och min familj.

På morgonen hade Nelsen fortfarande inte fått några besked hemifrån, och släpade sig trots allt iväg till Blackburn Rovers träningsanläggning. Han kände sig dock inte i stånd att träna, utan diskuterade istället situationen med en av de få människor som kunde sätta sig in i hans belägenhet, Grenada-bördige anfallaren Jason Roberts, som såg sin hemö ödeläggas av orkanen Ivan, 2004.

När Nelsen återvände hem hade det till sist kommit nyheter, som gick från det dåliga över det goda till det smått otroliga. Hans barndomsvän – den gamle landslagsspelaren Glen Collin – hade visserligen fått sitt hus förstört, men ingen han kände hade skadats allvarligt. Däremot hade hans gravida syster Stephanie blivit så påverkad av skalvet att hennes förlossningsprocess bokstavligt talats skakats igång.

Ryan Nelsen hade blivit morbror. Jordskalvet i Christchurch hade satt igång ett liv – men tagit minst 98 andra. På lördag spelar Nelsen med svart armbindel för deras skull.

***

Från det ena till det andra – minns ni Lee Crooks?

Han var en tuff försvarare, som bland annat gjorde ett 70-tal matcher för Manchester City på 1990-talet. För knappt tre år sedan avslutade han sin elitkarriär, efter att en sejour i Rochdale inte funkat något vidare – och tog värvning i det brittiska flygvapnet istället.

Nu har han precis fullbordat den första fasen av sin utbildning, och uppnått rangen av leading aircraftman, vad nu än det betyder. Hans träning intensifieras nu framöver – bland annat med ett besök till en militärbas på Falklandsöarna – innan Crooks sedan posteras i Afghanistan i början av nästa år.
– Båda mina roller har handlat om att jobba som ett lag, att finnas där för dina kamrater och gå framåt tillsammans. Du måste vara både mentalt och fysiskt topptrimmad för båda uppdragen, men som fotbollsspelare tränar du för att prestera under 90 minuter. Det innebär större fokus på explosivitet, medan en infanterist så måste du vara mer robust och ha större uthållighet, eftersom du ska bära tungt under flera dagar och nätter.
Crooks fyller i:
– Som fotbollsspelare tränar du hela veckan för att sedan hälla in all den träningen i lördagens match, och nu känner jag likadant. Nu har jag gjort min träning, och ser verkligen fram emot att omsätta den i praktiken.

***

Avslutningsvis noterade ni säkert att Leyton Orients spelare fått löfte om en resa till Las Vegas som tack för sin insats i helgens oavgjorda FA Cup-match mot Arsenal. 18-årige belgiske mittfältaren Jose-Paul Mpoku – på lån från Tottenham, ni vet – tänker inte följa med.
– Jag föredrar att inte åka. Las Vegas är en stad full av synd, och jag är en väldigt religiös person. Och jag är ändå för ung för att släppas in på några kasinon.

Typiskt Spurs – alltid lite mer moraliskt högstående än andra.

/Erik Niva

Tre på natten, en match avklarad, en krönika skriven, lite summerande samtal med Kim Källström sammanfattat i tidningsform.

Ja, det är väl då man ska hitta rätt form för att hylla en Lyon-pojke som kommer hem till Lyon, tas emot av 40 000 människors kärlek – och tackar dem med att sparka dem halvvägs ut ur Champions League efter mindre än en minut.

Men nä. J’suis trop fatigué moi. Vi låter Karim Benzema stå för sina rhymes själv den här natten. 

När han inte kör Lamborghini med Rohff eller kraschar Lamborghini med Rohff så rappar han ju med Rohff.

Benze-Benze-Benzema rycker in efter sisådär 2.28:

De Ligue 1 à la Liga
Faut que je perce, transperce les filets du Barça
Sans cesse que je perce, Fais moi la passe là
On soulèvera la coup, Tcheck ça
Ce soir on fête ça!

Från Ligue 1 till la Liga
Jag måste spränga, tränga igenom Barças nät
Jag tränger igenom oavbrutet – passa mig!
Vi höjer pokalen, bocka av det. Den kvällen firar vi!

Gonatt på det, va? 
 

/Simon Bank

Man är ju som man är.

Man är ju en sån där som aldrig slutar tycka att en av de roligaste sakerna med stormatcher med engelsk inblandning är att scanna av pressrummet, se vilka reliker som är på plats.

Jag menar, hur kan man undvika att se underhållningsvärdet i att självaste Graham Taylor plötsligt kommer ut från toaletten?

Alldeles nyss var jag och fyllde på kaffekoppen, och fann mig själv bredvid Arsenals gamle centerpelare Alan Smith. Just det händer ju förvisso lite då och då – som Telegraph-kolumnist är ju Smith lika mycket journalist som jag själv är numera – men ikväll kunde jag inte avstå från att byta några ord.

Vi är ju på Parken. Cupvinnarcupfinalen ’94-Parken.
– Det är en arena som alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta.  Jag kommer aldrig att glömma det målet, konstaterade ”Smudge”.
Själv kommer jag nog aldrig att förstå hur ni vann den matchen. Ni rörde ju knappt bollen, raljerade jag, samtidigt som jag famlade med kaffet.
– Men vi hade en fyrbackslinje som försäkrade att de hade kunnat spela mot hela natten utan att lyckas göra mål. One-Nil To the Arsenal. The way it always should be.

Ah, well. En sån här kväll på en sån här plats kan jag gott låta Alan Smith få sista ordet.

/Erik Niva

Bland det finaste med att se Champions League-matcher på Stade Gerland är när spelarna kommer.

Det här är den enda arena jag känner till där de går till sina omklädningsrum alldeles igenom pressrummet, där man alltså får en liten inblick i hur de ser ut, hur de för sig, hur de liksom känns, halvannan timma före avspark.

I kväll gick Jean-Michel Aulas först av alla när OL kom, Kim Källström släntrade in som trea och som vanligt fastnade jag för det faktum att Jérémy Toulalan såg yngre ut än någonsin. Det vill säga som 57.

Jag har ju snuddat vid diskrepansen mellan Toulalans fotbollsspelande och hans musiksmak tidigare, rent framtoningsmässigt är han inte helt olik Andresito Iniesta. En liten farbror som bara råkar vara en fenomenal mittfältare.

Och om han nu råkar gilla Michel Sardou så har det ju inte så mycket med hans fotbollsspel att göra. Det har däremot en annan del av hans katalog. När Lyon slog ut Real Madrid ifjol så bad Jean-Alain Boumsong – en annan superprofil, en intellektuell som råkat lära sig spela hyfsad fotboll – att få haka upp med Toulalans iPod.

Klart Jérémy fixade det.

Han lät honom lyssna på Grégoires hit Toi + Moi, en av de senaste årens största försäljningssuccéer på den franska popscenen. Om det kan vi säga en hel del, inte minst att det är rätt långt ifrån Rhoff eller IAM eller de andra dängorna som studsar mer frekvent i franska omklädningsrum.

Men vi låter det vara nu.

Vi lyssnar bara på Toi + Moi, sjunker ner i lyriken, och känner hur Lyon faktiskt har chansen den här gången också.

Á deux, à mille, je sais qu’on est capable
Tout est possible, tout est réalisable
On peut s’enfuir bien plus haut que nos rêves
On peut partir bien plus loin que la grève

Två, i tusental, jag vet att vi kan
Allt är möjligt, att kan förverkligas
Vi kan nå mycket högre än våra drömmar
Vi kan komma mycket längre än horisonten

/Simon Bank

Klockan är fem och det har börjat regna i Lyon. Rätt rejält också. Om ni märker att det här, bloggen blivit en självspäkande miljö av ursäkter och undanflykter så har ni märkt alldeles rätt.

Det är som det är. När vi är ute och röjer på matchresor blir fokus riktat åt annat håll än mot fotbollsvärldens bra historier; mot att sova, äta, resa, fixa allt praktiskt, och mot kvällens match. Och om de där matcherna är matcher som Chelsea–FCK eller Lyon–Real Madrid så är ju det mesta redan berättat.

Jag hade till exempel gärna gett mig i kast med sagan Varese, fotbollskaoset i Egypten, Leyton Orient eller Loulou Nicollins nyvunna harmoni (BÄST FÖRE: imorgon klockan nio).

Men det hinns inte riktigt.

Idag har jag vaknat, läst tidningarna, och ätit lunch med Jorge Valdano. Eller… det hände sig i alla fall så att jag och Skövdes bästa människa hamnade på bordet bredvid Real Madrids fotbollsfilosof på ett av Bocuses fyra brasserier. Vår sorbet/crème brulé såg hundra gånger bättre ut än hans gaufres så man kan säga att vi vann.

Västergötland–Real Madrid 2–1.

Ja, mer då (jag pladdrar här, det är mitt sätt att kompensera den här katatoniska bloggfasen)? Jo, jag skulle ju alltid kunna delge er ett par guldkorn ur France Football-intervjuer från veckan som gått. Ni har säkert redan fått rapporter om hur Marco van Basten, med den där säregna holländska briljansen, slagit fast att Barcelona a) är världens bästa lag, och b) att det vore förbannat intressant att se hur stora problem de skulle få mot ett lag från the Championship.

Det är ju helt riktigt. Mot ett sånt lag, ett direkt och fysiskt lag, skulle de aldrig hinna in i sin patenterade höga bollvinnarpress – och mot ett sånt lag hade de fått rätt ont i fötterna rätt tidigt i matchen. De hade väl vunnit ändå, men det vore spännande.

Derby County–Barcelona 1–1.

Den som bläddrat lite längre bak i FF snubblade på en liten pärla i en intervju där AJA-tränaren Jean Fernandez listar sin karriärs alla favoriter. Under rubriken ”min favoritpartner” (jag antar att man ska förstå det som ”min favoritpartner på fotbollsplanen”) pekar han på en liten farbror från Blekinge.

”Jag spelade två säsonger med Anders Linderoth i Marseille. Både på planen och på ett rent mänskligt plan hade vi en exceptionell feeling. Han var mer konstruktiv än mig. Jag vann bollen och gav den direkt till honom. Anders ordnade resten. Han var svensk landslagsman, en kagnifik spelare”.

I’m just sayin.

Hur som helst. Det regnar fortfarande, Lyon har fortfarande inte förlorat någon av sina sex senaste matcher mot Real Madrid, och ikväll ställs Kim Källström mot C-Ron.

Om ni nu tänkt att titta på Köpenhamn så se till att kasta i alla fall ett par blickar hitåt under tiden.

/Simon Bank

Varje gång jag skriver om Old Firm-spektaklet ställs jag inför det där svårbalanserade dilemmat; i vilken utsträckning ska jag skriva om… allt det där andra, allt det som egentligen inte har med fotboll att göra.

Glasgow-klubbarna själva har jobbat hårt för att få bort de mer infekterade dimensionerna från sina läktare, och vill idag helst låtsas som att den inte längre finns där, att supportrarna enbart sjunger om kärleken till sina lag.

Men så är det ju inte i realiteten.

Igår bestämde jag mig för att genomföra ett läktarexperiment, där jag aktivt noterade vilka sånger som sjöngs på Parkhead. Högst och oftast vrålades den omarbetade Depeche Mode-låten ”Just Can’t Get Enough” – helt och fullständigt opolitisk – men en majoritet av ramsorna var faktiskt av annan karaktär

Vi slapp visserligen ökända sånger som ”The Sash” från Rangers-håll och ”Boys of the Old Brigade” från Celtic –sidan, men alla de nedanstående framfördes med varierande styrka – och alla handlar de om något helt annat än en fotbollsmatch i Glasgow.

RANGERS

The Billy Boys
…we’re up to our knees in Fenian blood,
surrender or you’ll die
’Cause we are the famous Billy Boys…
Just nu den mest kontroversiella av alla de sekteristiska sångerna. Hyllar det protestantiska mördarbandet ”The Billy Boys”, som opererade från en protestantisk enklav, några få kilometer från Parkhead.

Derry’s Walls
…the cry was no surrender,
surrender or you’ll die die die
With heart and hand and sword and shield,
we’ll guard old Derry’s walls…
En av alla sånger om den drygt tre månader långa belägringen av Derry, 1689.

Build My Gallows
…I am a Loyal Ulster man,
They say this day that I must hang 
Cause I fought the IRA,
they say that I must pay…
Evighetslångt nummer, som Rangers-fansen ibland kan mala på med i 15-20 minuter.

Father’s Advice
Remember our fathers brave and bold,
as they fought for Ulster’s cause
in far of lands
Fuck Bobby Sands – he’s dead
For me father said to me:
I must join the Y.C.V
With a rifle or a pistol in my hand
Rangers svarsversion av Celtics ”Fields of Athenry”. YCV är ungdomsfalangen till en av protestanternas paramilitära grupper.

Follow, Follow
…up the Falls, Derry’s Walls
we will follow on
Dundee, Hamilton
Fuck the Pope and the Vatican
If they go to Dublin,
we will follow on…
Den mer politiskt inkorrekta texten till en officiell klubbhymn – och den version som alltid sjungs på läktarna.

The Famine Is Over
Why don’t you go home?
The famine is over,
Why don’t you go home?
Den stora potatissvälten på 1740-talet är huvudanledningen till att så många irländare överhuvudtaget kommit till Glasgow. 

CELTIC

The Celtic Symphony
 …grafitti on the wall,
it says
Ooh-aah, up the ’RA…
En av Celtics signaturmelodier, vars avslutande hyllning till IRA delar den egna supporterskaran.

Roll of Honour
…England you’re a monster, don’t think that you have won
We will never be defeated while Ireland has such sons…
Sång till ära av de tio republikanska hungerstrejkare som svalt sig själva till döds i fängelse, 1981.

A Soldier’s Song
…soldiers are we, whose lives are pledged to Ireland,
some have come from a land beyond the waves…
Klassisk irländsk rebellsång, med ursprung i det tidiga IRA. Idag Irlands nationalsång, men på läktarna sjungs den ofta med delvis omskrivna verser, till exempel tillägget ”God Bless the Pope”.

Fields of Athenry
Low lie the Fields of Athenry 
where once we watched the small free birds fly.
Relativt välaccepterad irländsk frihetssång, även om vissa Celtic-fans ibland skjuter in orden I-R-A mellan verserna.

Go on home, British soldiers
Go on home, British soldiers
go on home
Have you got no fucking home of your own?
En Wolfetones-låt som sällan sjungs på matcherna, men som igår mullrade på bussparkeringen utanför. 

Old Firm-derbyt handlar såklart inte bara om religionspolitik och konflikten på Irland – men på gott och ont är det ofrånkomligen ändå hela den här bakgrunden som gör matchen så unik.

/Erik Niva