Jamen, vad i hela friden…?

Kul att vi vann såklart, och även om nu prestationen inte berättigade några tre poäng så tar jag 1-0 borta mot Blackburn precis vilken säsong som helst.

Men resten? Vad är det som pågår i vansinnesfabriken som kallas Tottenham Hotspur?

Som om det inte vore nog med knackig form, blindtarmsinflammationer, ett uselt transferfönster och gigantiska arenaslitningar – man fattar att skadekrisen är allvarlig när våra spelare inte ens lyckas ta sig till operationsfönstret.

Kort rekapitulation. På grund av oklara omständigheter har alltså inte vår kapten Ledley King spelat fotboll sedan i oktober. När vi sent om jävla sider bestämmer oss för att det kanske ändå är en poäng att operera honom på någon sorts superklinik i Tyskland – då lyckas han inte ens ta sig dit.
– Det är en lång historia, suckar Harry Redknapp. Han lyckades inte hitta sitt pass i tid, så därför kunde han inte komma på flygplanet. Nu får han väl göra operationen i nästa vecka istället.

Och de där sydafrikanerna som vi trots allt lyckades värva under januari? Varför spelar inte en sådan som Steven Pienaar på Ewood Park?
– Den andra sydafrikanen (Bongani Khumalo) trodde att hans huvud var bollen och knockade honom medvetslös på träning.

Se upp, AC Milan. Ett dårhus är på väg åt ert håll.

/Erik Niva 

För mindre än tio år sedan trodde jag aldrig att jag skulle behöva skriva en sån här text.

Fotbollen har förändrats sedan dess, men inte minst har folket som följer fotbollen förändrats sedan dess. Nu blir jag inte längre det minsta förvånad när det sker en övergång som Torres till Chelsea eller Carroll till Liverpool – och en betydande andel av de intresserade tycker att det är precis som det borde vara.

Spelaren har ju större chans att vinna titlar i den andra klubben. Han tjänar ju mer pengar där. Och fotboll är ju business nuförtiden. Varför skulle han inte byta klubb med en axelryckning?

Jag kan bara inte begripa mig på den här attityden, inställningen som enbart består av en känslokall, egoistisk ekonomilogik. Fotboll är business – jotack, jag vet – men jag kan verkligen inte förstå det här strävandet mot en fotboll som bara är business, som inte har plats för någonting alls som inte ryms på en balansräkning eller i en serietabell.

Antagligen kommer den från samma sorts människor som noterar att bästa vännen blivit lämnad av sin fru, utan att förstå varför han blir upprörd. Vadårå? Den andra killen är ju starkare och snyggare. Han har ju större hus. Han tjänar bättre. Varför skulle hon inte byta partner om hon nu fick chansen att uppgradera?

Fånigt att jämföra kärlek med fotboll? Inte för mig. Inte utifrån de känslor jag har för den här sporten.

I 150 års tid har fotbollssupportrar fortsatt stötta sina klubbar mot allt rationellt bättre vetande. Oavsett om de har vunnit några titlar eller inte har de fortsatt trotsa det där regnandet och den där snålblåsten i tiotusental – av den enda anledningen att de älskat sina lag.

Det är den lojaliteten som byggt upp fotbollen till världens största sport – ja, världens största kulturella fenomen – och det är den som dagens elitspelare manipulerar och utnyttjar.

Jämförelsen med en telefonsäljare på Phonehouse som plötsligt hoppar på ett bättre erbjudande från OnOff är idiotisk, då det inte är någon som investerat några känslor i hans relation till sin arbetsplats. Det står inte 40 000 människor och jublar när killen öppnar butiksdörren på morgonen, det är inte därför han får betalt.

Fotboll är något unikt.

Numera kräver jag ju inte att spelarna ska ha samma från-vaggan-till-graven-inställning till fotbollen som fansen – men jag begär faktiskt att de inte leker med de känslor som skapat det löneberg de klättrar på. Ska man vara en legoknekt kan man väl i alla fall vara en uppriktig, rakryggad legoknekt.

Inför alla er som också ser fotboll som en sport som handlar mer om hjärta än hjärna känner jag mig såklart lite fånig som skriver såna här självklara snusförnuftigheter – men tro mig när jag säger att jag tyvärr gör det av en anledning.

Fotbollsfamiljen byter karaktär.

Om tio år misstänker jag att jag sitter och skriver en text som handlar om varför jag inte förstår mig på fans som regelbundet byter lag, fäktar mot en välbekant argumentationskedja. Den där andra klubben har ju större chans att vinna titlar. De har ju bättre spelare. Mer pengar. Varför skulle man inte byta och börja hålla på dem istället för det här förlorargänget som inte ser ut att kunna komma bättre än sjua?

Jag avslutar det här inläget med ett klipp som jag fick via kommentatorsfältet. Klippet är från La Rosaleda i Málaga, en rosenträdgård som inte har sett några större bucklor än en fjompig Intertoto-trofé från 2002 – men där ett kryss mot Real Madrid på den förra ligasäsongens sista dag i alla fall innebar att de hängde kvar i högstaligan.

Det här är min fotboll.

/Erik Niva

Annars då?

Jodå, under en av hela transferhistoriens galnaste dagar så pågick det faktiskt rätt febril aktivitet bortanför Fernando Torres och Andy Carroll också. Det har blivit läge att släpa oss iväg för att summera återstoden av deadlinedagen, men först måste vi lyssna på ytterligare lite bultande från den blåröda transfertrumman.

Chelsea och Liverpool gjorde ju inte bara den största och näst största affären – de gjorde den tredje och fjärde största därtill.

Brasilianske mittbacken David Luiz flyttar till Stamford Bridge för 21,3 miljoner pund plus Nemanja Matic, och även om summan är hög så är affären svår att kritisera ur ett rent värde-för-pengarna-perspektiv. Luiz är i rätt ålder, har rätt egenskaper och har uppenbarligen varit Chelseas välscoutade förstaval.

Och 22,8 miljoner pund för Luis Suarez? Inte bortom rimlighetens gränser. Det finns ett frågetecken inbyggt i ett köp av en sydamerikansk spelare från den holländska ligan, men Suarez har visat tillräckligt mycket i Champions League och VM för att inte visa sig vara en Mateja Kezman. Rent teoretiskt borde hans spelstil dessutom passa ihop med Andy Carroll.

Så. Nu kan vi äntligen komma vidare – och då kan vi ju inleda med att konstatera att Tottenham stod för ett sånt där illa genomtänkt, strategilöst fönster som riskerar att suga oss tillbaka mot ruta ett igen.

Så. Då var det sagt – och vi kan äntligen komma vidare.

Mest intressant var faktiskt tyska Wolfsburg, och deras sätt att sätta sprätt på Dzeko-miljonerna. De satsade på kvantitet. Fem spelare in på en enda dag. Tre nya forwards att lägga till kongolesen Dieudonné Mbokani, som kom i förra veckan: pålitliga tyska målmaskinen Patrick Helmes, Stokes slocknande turktorped Tuncay och de asiatiska mästerskapens skyttekung Koo Ja-Cheoul. Dessutom fick Steve McClaren tillgång till tjeckiske box-till-box-mittfältaren Jan Polak från Anderlecht och spännande venezuelanske knattemittfältareen Yohandry Orozco. Lyckas han inte nå snabba resultat nu så kommer han att få gå.

Mest underhållande? Att FC Köln gjort klart med Hamburgs tysk-kameruanske anfallstalang Maxim Choupo-Moting, och faxade in de relevanta transferhandlingarna till det tyska förbundet en kvart före fönstrets stängning. Problemet: att faxen var trasig, avbröt sändningen mitt i och lämnade stora svarta streck på de papper som gick igenom. No deal.

Tillbaka till England? Okej. I nuvarande form kan jag ärligt talat inte se Robbie Keane som bättre än de forwardsalternativ som West Ham redan har tillgång till, och hur Newcastle ska pussla in Stephen Ireland på sitt mittfält har jag ingen klar bild av. Och Obafemi Martins till Birmingham? Fem år för sent, va?!

Däremot tror jag att Aston Villa gjort en väldigt klok investering i amerikanske VM-generalen Michael Bradley från Mönchengladbach, och även om han nu tvingas anpassa sig till en plats på kanten har jag en ganska stor förhoppning om att Bolton kan kickstarta Daniel Sturridges karriär.

Ian Holloway får säkert effekt ur Andy Reid och James Beattie, medan jag har väldigt svårt att se Formica och Rocinha passa in i Blackburns klubbkultur, Kentaro-indier eller inte Kentaro-indier.

Nere i Italien är jag mest glad över att Davide Santon får regelbunden speltid i Cesena. Juventus och deras prima punta-rockad? Jo, det är klart att Matri är mer spännande än Amauri – men hade någon presenterat den lösningen för mig när fönstret öppnade hade jag spänt bågen hårdare.

Legrotagglie? Tja, någon form av jobb kan han väl göra under ett par skadedrabbade månader.

Jag har alltid varit barnsligt förtjust i Giuseppe ”Playstation” Mascara, och även om jag numera tycker att han hör hemma i Catania så förtjänar hans oortodoxa begåvning en chans att göra några drömmål på en större arena innan det är försent. Ezequiel Schelotto blir en kul ersättare.

Spanien? Tyst och stilla. Chilenske pitbull-hunden Gary Medel kan nog vara rätt pusselbit i Sevillas revitalisering, och precis som alla andra klubbar som lånar Giovani dos Santos får ju Racing Santander tillgång till ett helt knyte med oförlöst potential. Zaragoza kanske kan vara rätt för en Paulo da Silva som var på väg att slösa bort sin karriär i Sunderland.

Tillbaka till Tyskland en vända till såhär på sluttampen – inga allsvenskar till Bundesliga, men svaret på den eviga frågan om vilken storklubb som ska fynda Rosenborgs ghanan Antony Annan blev alltså Schalke 04. Det var dock den enda Felix Magath-affär som det gick att hitta sans och balans i igår. Bortglömda föredettingar som Angelos Charisteas och Ali Karimi och okända ukraina-brassar som Avelar är knappast spelarna att få Schalke på rätt kurs igen. Eller?

Något annat kul? Nyblivne landslagsbrassen Andre gick till Bordeaux från Dynamo Kiev. Jozy Altidore drog från Villarreal för att bilda anfallspar med Kenny Miller i Bursaspor. Ghana-bohemen Prince Tagoe vajade iväg till Partizan Belgrad från Hoffenheim – där han dessutom får sällskap av världens mest svårbedömda spelare, Milans eget Fredrikstad-reject Dominic Adiyiah

Och, tro det eller icke – Freddy Adu har hittat en ny klubb. Pojken som var tänkt att härska över fotbollsvärlden har nu hamnat i Caykur Rizespor nere i den turkiska andraligan.

Så kan det gå.

/Erik Niva

Så är det väl då tillräckligt officiellt för att blogga om.

När Fernando Torres bara hade varit Liverpool-spelare i några månader arrangerade spansk-engelske journalisten Guillem Ballague ett möte mellan honom och den bästa spelaren i Liverpools hela historia, Kenny Dalglish.

Sällskapet var i dörren, på väg att lämna restaurangen där de ätit, när Dalglish vände sig direkt till det spanska nyförvärvet.
– Fernando, Liverpool är en speciell klubb med speciella fans. De älskar de där spelarna som bär tröjan. Men de är inte dumma; de vet när en spelare menar det och när han inte gör det. De vet när det bara är på låtsas, allt det där med att kyssa klubbmärket. De älskar att identifiera sig med spelarna ute på planen, och jag tror att de kommer att identifiera sig med dig väldigt lätt.

Och där hade ju Kenny Dalglish rätt. Och där hade ju Kenny Dalglish fel.

Ingen förnumstig tyckare ska behöva komma till mig och upplysa om att ”klubbkänsla inte existerar i dagens fotboll”. Herregud, jag vet allt det där, jag har tillbringat mer tid än de allra flesta med att konstatera just detta faktum – men det ledsamma med just den här övergången var ju att Fernando Torres faktiskt lyckades lura både Liverpools fans, Kenny Dalglish och mig.

Ju större lögnen är, desto lättare är det väl att tro på den – och på just det området kan Fernando Torres onekligen mäta sig med de allra bästa. Han ägnade mer än hälften av sin självbiografi åt att tjata om sina ”speciella band” till Liverpool FC och deras supportrar. Han antydde att han tänkte låta tatuera ”You’ll Never Walk Alone”, ja, han dedicerade rent utav hela boken till ”Världens bästa fans”.

Någonstans inbillade man sig att han menade i alla fall en del av det, att han faktiskt brydde sig. Någonstans trodde man att Fernando Torres var annorlunda.

Nu vet vi bättre.

•••

Från samma utgångspunkt är det likaledes tråkigt att Andy Carroll lämnar Newcastle United, ”den enda klubb i världen jag någonsin drömt om att spela för”.

Ända in på eftermiddagen gick det ju att lura sig själv att han blev knuffad snarare än hoppade själv – att klubben var så sugna på jättebudet att de nästan tvingade bort centern – men de dunsterna bankades ju också ur en i samma ögonblick som Carroll lämnade in en transferbegäran.

En Gateshead-kille som får göra mål framför Gallowgate End i en svartvit tröja med nummer nio på ryggen?! Äh, vad betyder det när en större klubb mullrar in med tredubbel lön?

•••

Men om vi nu motvilligt inser att vi lever i den idrottssvärld vi faktiskt lever i – om vi bortser från all den där gamla fotbollsideologiska romantiken som till och med de flesta supportrar struntar i nuförtiden – vad ger vi då för själva rockaden?

Saker som talar för att Liverpool gjort ett bra byte? Tja, fram till och med årsskiftet hade faktiskt Andy Carroll spelat bättre fotboll än Fernando Torres den här Premier League-säsongen. Han är dessutom yngre och billigare, och därtill finns det ett värde i att ha en kärna brittiska spelare att bygga trupp runt.

Saker som talar för att Chelsea gjort en lyckad transfer? Allt – bortsett från den där lilla detaljen om att Fernando Torres spelade i stort sett hela 2010 som en myskoxe utan foder. Och hade det varit enbart på grund av att han var missnöjd med tillvaron i Liverpool kan man ju undra varför han i så fall använde VM som någon sorts protestplattform.

Men nä, redan nu ger ju Torres ett något mindre lamslaget intryck än under fjolåret, och når han bara upp till sin normala nivå så utgör ju han och Didier Drogba ett anfallspar som på pappret är världens bästa – no questions asked.

Dessutom ger ju affären globalt eko, signalerar att Roman Abramovitj inte har någon avsikt att överge fotbollsfabriken och att Chelsea därigenom kommer att kapprusta med Manchester City hela vägen in i Financial Fair Play-kaklet.

Newcastle? Det positiva är att pengarna är bättre än de någonsin kunnat drömma om. Det negativa är att majoriteten av dem lär försvinna rätt ner i Mike Ashleys pintglas, och att tiden för att hitta en ersättare inte kommer att räcka längre än till en Leroy Lita-typ.

•••

Och det var den rationella analysen. Den emotionella?

35 MILJONER PUND FÖR ANDY ”JÄGERBOMB” CARROLL?! YOU’RE ’AVIN’ A LAUGH!

Det slutgiltiga besked för att engelsk fotboll blivit komplett, fullständigt spritt språngande vansinnig. Vad kommer härnäst? Shejk Mansour betalar en halv miljard kronor för Nicky Maynard? Tottenham hittar 36 miljoner euro till Giuseppe Rossi?

Äh, det visar sig under den väldigt sena kvällen och natten – och sedan ägnar vi väl bloggmorgonen åt att samla ihop hela deadlinedagen.

***

Chelsea-Liverpool på söndag. Should be interesting.

/Erik Niva

Lite klädsamt helgsent, men vi ska givetvis inte låta finalen av de asiatiska mästerskapen passera obemärkt förbi.

Har ni missat det så vann alltså de ”Blå samurajerna” från Japan. 1-0 efter förlängning. Australien hade de flesta av de bästa chanserna, men i den 109:e minuten fick David Carney från Blackpool för sig att lämna Tadanari Lee obevakad vid straffpunkten.

Och ska man avgöra en mästerskapsfinal så kan man ju lika gärna göra det såhär.

En volley i krysset, men det är först i svallvågorna av pilbågsfirandet som allt det här blir riktigt intressant för oss bloggbankare.

Tadanari Lee är långt ifrån någon vanlig enkel japansk Tadanari Lee. Han heter även Lee Chung-Sung och är korean.

Jag ska ju nu inte komma och påstå att jag själv är någon expert på det här området, men borta i östra Asien finns det alltså en väldigt känslig term som stavas zainichi. Den används för koreaner som är bosatta i Japan, och har exceptionellt lång livskraft.

Här i Sverige brukar ju invandrarstämpeln oftast blekna bort någonstans mellan tredje och fjärde generationen, men i Japan tycks det inte spela någon större roll att de allra flesta koreaner kom under koloniseringen i början av 1900-talet – zainichi förblir alltid zainichi, det här märkliga mellantinget mellan korean och japan som inte riktigt hör hemma någonstans.

Under VM uppmärksammades nordkoreanske anfallaren Jong Tae Se, som är nordkoreansk zainichi. Och nu har då turen kommit till Tadanari Lee, som är fjärde generationens sydkoreansk zainichi. Han tillhörde länge de sydkoreanska ungdomslandslagstrupperna, men skaffade sig japanskt pass lagom för att delta i OS 2008.

Zainichi-begreppet är så starkt att de allra flesta fotbollsspelare väljer att representera de koreanska nationer där deras förfäder föddes.
– Zainichi-japaner har begränsade rättigheter och utsätts regelbundet för diskriminering, så det vore enklare och bättre för de här spelarna som spelar i J-League att skaffa sig japanskt medborgarskap. Men de gör det ändå inte, då de känner sådan stolthet över sin nationalitet.
Shin Mukoeng är en zainichi-författare som skrivit boken ”Sokoku to Bokoku to Futtoboru”, (”Hemland, Moderland och Fotboll”). Han menar att Tadanari Lees val gjort honom till undantaget, en spelare som tänkt och handlat annorlunda än de flesta som varit i hans situation förut.
– Men i grunden är han likadan som alla andra zainichi-spelare, han grubblar över sin nationalitet och har svårt att känna sig hemma med den. Jag minns hur hans pappa en gång sa till mig: ”Du kan byta nationalitet, men du kan inte förändra ditt ursprung”. Och han hade rätt. Det är vårt öde. Vi vet det, allihop. Men fotbollsspelare tvingas konfronteras med det på ett tydligare sätt.

Inhoppet i finalen var Tadanari Lees blott andra a-landskamp. Han använde inte särskilt stora ord efteråt, matchhjälten, men hans segerintervjuer lät ändå annorlunda än sådana brukar göra.
– Jag är stolt över matchen, men jag är vare sig korean eller japan. Jag är fotbollsspelare.

/Erik Niva

En inställd transfer är månne ändå en transfer.

Mitt förra inlägg inledde jag med orden frasen ”Nya medietider”. Och jodå, de tiderna är sannerligen här nu. Ifall ni loggade ut från era datorer under några timmar här på den tidiga kvällskvisten har ni sett hur 2011 års hittills största övergångshajp byggts upp, detonerats och dementerats innan ni hunnit twittra ”#pressläggning.

Cirkusen började vid 17-tiden, svensk tid. Ian Prior – sportredaktör på normalt trovärdiga The Guardian – twittrade: ”Major – and boy do I mean it – football exclusive coming up on guardian.co.uk sometime around 5.30”.

Hela fotbollshörnet av cyberrymden gick fullständigt bananas. Det spekulerades i allt mellan att Manchester United blivit uppköpt över att Capello fått sparken och att slaget om OS-arenan i London avgjorts till att Qatar fråntagits VM.

Prior twittrade kvar alla på sitt halster – ”won’t disappoint, I promise” – och när klockan väl tickade förbi det utlovade 5.30-slaget hade hundratusentals refresh-knappar slitits ut på datorer över hela Storbritannien and beyond.

Och så kom det då. ”Inter to bid £40m for Gareth Bale”.

En helt vanlig transferstory, utan detaljerade uppgifter, namngivna källor eller några som helst citat. En spekulation.

Det var det största antiklimax någon upplevt sedan det visade sig vara tubsockor i det där ”Årtusende Falken”-fomade julklappspaketet. Tre av de fyra första kommentarerna på Guardian-artikeln var varianter på: ”Is that it?”. Den fjärde löd kort och gott: ”Fuck off”. Banderiljärerna var arga, picadorerna var ännu argare – till och med branschkollegorna var upprörda. ”Well done @guardian_sport and @ianprior. Great way to destroy your Twitter credibility. And I take no pleasure in writing that”, twittrade Daily Mirrors sportkrönikör Dan Silver.

Det dröjde inte många minuter innan det inletts en kampanj för att överge Ian Priors twitter-sida, och själv upplevde han det i realtid. ”Hmmm. Campaign to unfollow me has healthy momentum. Can only say it’s v well sourced”.

Då stod han fortfarande sturskt fast vid sin story, men innan det ens hade hunnit gå trekvart efter publiceringen hade både Tottenham och Inter kommit ut med officiella dementier. Värdet av Spurs nekande går väl att ifrågasätta – originalstoryn var ju så tunn att den bara sa att Inter hade för avsikt att bjuda, inte att Tottenham skulle acceptera – men avståndstagandet nerifrån Milano var lika kraftigt som kort.
– Det är inkorrekt. Det är inte sant, sa vd:n Ernesto Paolillo i en intervju med rappa nyhetsbyrån Bloombergs.

Klockan hade inte ens hunnit bli halv sju i London, men för Ian Prior hade torsdagskvällen tagit en helt annan vändning än han tänkt sig. ”Going to ring up Gray and Keys for a pint later. Then maybe drown a few kittens”, twittrade han initialt. ”Ok, ok, I give up. In hindsight, might have settled for ’quite decent story’. Which it is and more. Pizza ads here I come”, försökte han. För 25 minuter sedan avslutade han så aftonen med: ”Major exclusive: going home soon. Thanks for all support and the better/funnier abuse. More overhyped twaddle tomorrow if I’m still in a job”.

Och jodå, jobbet lär han nog ändå få behålla. Mycket-väsen-för-ingenting-historien var ju skriven på ett sätt som gör att den aldrig kan beskrivas som ett direkt falsarium – men efter att Bale-artikeln nu mediemonstermalts ska det bli ytterst intressant att se hur Guardian formulerar pappersvarianten på den i morgondagens tidning.

Nätartikeln har i skrivande stund lockat till sig 529 kommentarer, i stort sett samtliga arga eller jättearga. Ian Prio har förlorat långt mer än 1000 followers på twitter.

Också en kväll i fotbollsfabriken, i nådens år 2011.

/Erik Niva

Nya medietider.

Allt började med att en ambition att lista fotbollshistoriens tio snyggaste dräkter här på bloggen. Men papperstidningen fick nys om planerna och sedan ville nätsidan göra en vanlig omröstning – och helt plötsligt var inlägget förvandlat till en tidningssida och en webbgrej.

Men bloggen då?

Jo, vi måste ju ha vårt. Vi får hitta på något. Och nu ska ni få höra en hemlighet – det här med att utse historiens tio vackraste dräkter är faktiskt inte en vetenskaplig sanning med ett enda slutgiltigt svar.

Originallistans tio-i-topp ligger visserligen fast, men här nedan har ni en alternativ utmanarlista som egentligen håller precis lika hög kvalitet. Ni kan se den som fotbollsdräkternas skuggregering.

Plats 10
Ursprungslistan – Liverpool 1964

Alternativlistan – Liverpool 1988

Ryggmärgsreflexen är ju att välja bort tröjor med reklam på – men det finns ju faktiskt enstaka fall där reklamen förstärker dräktens styrka snarare än att förstöra den. Det här är det bästa exemplet. Jag måste googla för att få reda på att Candy är ett italienskt företag som tillverkar diskmaskiner – ändå kommer de för alltid och evigt förknippas med 1980-talets bästa fotbollslag.

 

Plats 9

Ursprungslistan – Zaire 1974

Alternativlistan – Dukla Prag 1961

Placeringen där vi tillåter oss själva att vara lite wild and crazy, där vi accepterade Zaires indieklubbs t-shirt från 1974. Tranmere Rovers-fansen i hyggligt framgångsrika Half Man, Half Biscuit sammanfattade en gång hela romantiken kring fotbollströjor i sin singel ”All I Want For Christmas Is A Dukla Prague Away Kit”. Och här är det, Dukla Prags mest klassiska bortaställ.

 

Plats 8

Ursprungslistan – Flamengo, 1988

Alternativlistan – Boca Juniors, 1981

En sydamerikansk gigant som bärs upp av en sydamerikansk gigant. Zico och Flamengo kan precis lika gärna vara Maradona och Boca Juniors, den där uttjatade gamla svenskkopplingen nowithstanding.

 

Plats 7

Ursprungslistan – Man United, 1993

Alternativlistan – Orlando Pirates, 1972

Det är inte lätt att bära upp en helsvart fotbollsdräkt, och Man United kunde räkna ihop den grejen mest tack vare Eric Cantona, hans krage, hans hoppspark och hans larger-than-life-aura. Har egentligen några andra klarat av det? Jo, jag vill påstå att The Swashbuckling Soweto Buccaneers gick i land med det på den tiden då de var som allra bäst och deras sociala betydelse var som allra störst. Det finns inte särskilt många bilder på Jomo Sono och hans Orlando Pirates från 1970-talet – men ni får nog tillräckligt med känsla av den här.

 

Plats 6

Ursprungslistan – Botafogo, 1962

Alternativlistan – Juventus, 1985

Man känner ju sig rätt lumpen när man gör en sån här lista utan bidrag från Juventus, så jag får lov att gottgöra mig här. Ur Juventus-perspektiv glömmer vi gärna det mesta från 1985 – Heysel och allt – men vi kommer ändå ihåg dräkterna, givetvis med Michel Platini som främsta mannekäng.

 

Plats 5

Ursprungslistan – Inter, 1964

Alternativlistan – Milan, 1964

Rätt mycket hugget som stucket, va?!

 

Plats 4

Ursprungslistan – Celtic, 1988

Alternativlistan, QPR, 1969

Tvärränder är i ursprungsläget överlägset långränder, och Celtic är för alltid regerande tvärrandsmästare. Några som förtjänar att nämnas i samma andetag? Jorå, Swinging London-QPR, där i skarven mellan 1960- och 1970-tal.

 

Plats 3

Ursprungslistan – Peru, 1978

Alternativlistan – Vasco da Gama, 2005

Men jäklar i mig, har ni dragit i alla tillgängliga trissor?! En 2000-talsdräkt in och konkurrerar. Överdesignade reklamstasser i fruktiga material har ju generellt sett förstört alla såna möjligheter, men för dryga fem år sedan gjorde faktiskt Vasco da Gama allt rätt. De fick till färgkombinationerna, balansen – och framförallt diagonalranden – precis som de skulle.

 

Plats 2

Ursprungslistan – Real Madrid, 1955

Alternativlistan – England, 1966

Framgång är klädd i vitt. Och jo, jag vet att England spelade finalen i sina röda reservtröjor – men ingen kan förneka att den helvita lejontröjan är en vinnare likafullt.

 

Plats 1

Ursprungslistan – Holland, 1974

Alternativlistan – Ajax, 1974

Dräkter av och för genier, both of them

/Erik Niva

That’s why they’re Champions – men det var samtidigt också en påminnelse om varför vi älskar den här dumma sporten så förbenat mycket.

Inte ens två år har ännu gått sedan Ian Holloway kom till en av de allra minsta, fattigaste klubbarna i The Championship, tittade sig omkring bland sina 4-4-2-trogna långsparkarkrigare och deklarerade:
– Jag vill att ni ska spela som Barcelona.
Blackpools väderbitne mittbacken Ian Evatt minns:
– Vi trodde att han var galen. Under de första träningspassen tänkte vi bara: ”Det här kommer aldrig att funka”. Vi hade inte den blekaste aning om hur han trodde att vi skulle få ihop det han var ute efter.

Hur Holloway vann över tvivlarna i den egna spelartruppen?
– Han gjorde sin poäng genom att visa Terminator 2, och peka på hur skurken hela tiden byter skepnad när han förföljer Sara Connor. Läxan vi fick lära oss var att det inte spelar någon roll ifall en mittback som mig hamnar på kanten ifall det passar in i anfallet. Det viktiga är att en lagkamrat tar min plats, så att laget behåller formen. Hela vårt system är baserat på rörelsefrihet inom det. Jag kan passa utan att titta, eftersom jag vet exakt var yttrarna, mittfältarna och ytterbackarna befinner sig.

I drygt 45 minuter ikväll var Blackpool 1970-talets Ajax och 2000-talets Barcelona i ett. De spelade modern Totalfotboll. Nere på planen var Charlie Adam en Johan Cruijff på haggis, ute vid sidlinjen var Ian Holloway en Johan Cruijff tolkad av Monty Python.

The Mighty Manchester United var på väg att falla – men de är ju nu inte The Mighty Manchester United utan anledning.

Den skoningslösa effektiviteten i tjugominutersvändningen hade fått mig att gapa ifall det inte vore för att jag sett den så många gånger tidigare. Tottenham är ju bara ett av lagen som åkt på den genom åren, både på Old Trafford och White Hart Lane.

Ikväll stod Blackpool och Manchester United tå-mot-tå i drygt 100 minuter, efter att ha levt i helt olika fotbollsvärldar i mer än 40 år. Efter årets hittills mest underhållande Premier League-match går de nu återigen skilda vägar.

Rooney, Giggs, Berbatov och Vidic ska ta reda på ifall det finns varmvatten i bortaomklädningsrummets duschar. Det gjorde det inte när Fernando Torres och Liverpool var här, men sedan dess har i och för sig Blackpool investerat i en ny varmvattenberedare. Alex Ferguson ska trängas inne på Ian Holloways provisoriska kontor för att dela en flaska vin med sin kollega. Inte något dyrt importvin den här gången, dock, utan en 80-kronorsflaska nerifrån snabbköpet på hörnet.

De har sannerligen förtjänat rätten att sedan sätta sig i sin lyxbuss och rulla tillbaka till sin vanliga världsherraväldesposition hemma i Manchester – men det var bra för hela fotbollssporten att de hälsade på uppe på Bloomfield Road.

/Erik Niva

Nu kom jag på en sak som saknats i den här bloggen: en sorts multimedial prylspalt.

Rätt ofta snubblar jag över en film eller en bok eller något dylikt, känner att det vore på sin plats att uppmärksamma – men saknar formen för det.

No more. Jag försöker mig helt enkelt på en sorts klassisk konsumentupplysning, utan att nödvändigtvis känna mig bunden vid att berätta Den Stora Historien vid varje recension. Det blir en del tips, en del varningsflaggor – framförallt ett sätt att berätta om nya produkter som finns därute.

Vi får se ifall det blir ett regelbundet inslag eller bara dyker upp vid enstaka tillfällen, men från och med nu finns i alla fall recension-av-fotbollskulturell-företeelse som bloggredskap att ta till när jag känner för.

Först ut, ett nytt football-and-lifestyle-magasin från England.

Green Soccer Journal +++

Utseendemässigt en sorts korsning mellan svenska Offside och tyska 11 Freunde, och nystartade Green Soccer Journal utlovar också ”a cultural overview of a sport that involves nostalgia, fashion, travel and art and is a topic of conversation throughout the world” över 130 sidor.

Det borde vara rätt upp i min gränd – även om modekopplingen sätter igång ett alarmsystem – men jag måste erkänna att jag är lite besviken efter genomläsningen. På förhand trodde jag att jag skulle landa på fyra plus, men i slutändan är jag närmare två. Visserligen är tidningen snygg, men för mig är fortfarande innehåll långt viktigare än yta i magasinssammanhang, och de bärande texterna är helt enkelt inte så bra som de borde vara.

Åttasidiga omslagsintervjun med Clarence Seedorf erbjuder inte något som inte kunnat finnas i en dagstidning; bakgrundsinformationen är redan känd och frågorna standardiserade. Sexsidiga reportaget om klockringardåren John Portsmouth Football Club Westwood innehåller egendomligt nog inte ett enda direktcitat från huvudpersonen själv – även om jag uppskattar detaljen om att Stefan the Swede och Lady Watford (huh?) är ”two Pompey fans who regularly travel over from Umeå in Sweden to home and away games”. Historierna om New York Cosmos och Justin Fashnau har vi redan hört berättade på bättre sätt.

Behållningen finns i det segment som är döpt till ”Conversations & People”, där två musiker, en fotograf, en designer och ett tv-ankare berättar om sin plats i fotbollsvärlden och sin relation till den.

För mig gav väl Green Soccer Journal tillräckligt för att jag ska fortsätta plocka upp den, men jag har å andra sidan det här som yrke och konsumerar osunt stora mängder magasin av den här typen. Skulle jag bara prenumerera på två, tre tidningar skulle inte Green Soccer Journal vara en av dem.

Den intresserade har en snabbgenombläddring av numret här.

/Erik Niva

Förra helgen skrev jag en text om The Boy From Blagoevgrad, skytteligaledaren Dimitar Berbatov.

Nu når mig nyheten om att hans gamla klubb Pirin Blagoevgrad – en av hela Bulgariens bästa plantskolor – står på kanten till konkursavgrunden. Drygt 1,5 miljoner kronor saknas för löneutbetalningar och fordringar, och just nu är det mycket pengar för en bulgarisk fotbollsklubb.
– Betalar de inte före den 31 mars blir de tvångsnedflyttade till tredjedivisionen, säger Krasin Krustev på förbundet.

1994 kom två av spelarna i VM-semifinaltruppen från Blagoevgrad. Just nu är tre av landslagets ordinarie försvarare från staden. Och i helgen gjorde en 15-åring mål i matchen mot Lokomotiv Plovdiv.
– Det är en skam, det är patetiskt. Vi har fortfarande landets bästa ungdomsverksamhet, men alla talanger försvinner till andra klubbar innan vi får en enda leva för dem. Men så ser verkligheten ut nu, och det går inte att överleva i proffsfotbollen utan pengar, säger Ivan Berbatov, som mycket riktigt är familjepappan.

Lösningen? Frågar du gamle Pirin-målvakten Miroslav Mitev så är det att – bokstavligt talat – ge sitt blod för klubben. Tydligen finns det en ganska lukrativ marknad i ett land där vårdtagare måste betala för bloddonationer.
– Dussintals fans har redan erbjudit sig att hjälpa till på det här sättet, säger Mitev.

***

Bulgarisk fotboll är väl inte direkt inne i sin allra mest hälsosamma fas. För några veckor sedan publicerade Wikileaks en säck med dokument från den amerikanska ambassaden i Sofia, där bland annat en lägesrapport om landets mest populära idrott ingick.
– Bulgariska fotbollsklubbar anses allmänt vara direkt eller indirekt kontrollerade av figurer från den organiserade brottsligheten, som använder klubbarna som ett sätt att legitimera sig själva, tvätta pengar eller tjäna lite snabba cash. Nästan alla lag ägs eller har kopplingar till den organiserade brottsligheten. Ligan präglas av fixade matcher, skrev biträdande ambassadören Susan Sutton.

Rapporten namngav Levski Sofia, CSKA Sofia, Litex Lovech, Slavia Sofia, Cherno More Varna, Lokomotiv Sofia och Lokomotiv Plovdiv. Nu när den bulgariska ligan har vinteruppehåll ligger de klubbarna på sju av de nio första platserna i tabellen.

Pirin Blagoevgrad ligger för stunden på en fjortonde plats.

/Erik Niva