Nä, nu får det lov att vara dags att prioritera upp bloggen igen – och kan man inleda en vecka med något bättre än att utse fotbollsvärldens fulaste spelare så känner i alla fall inte jag till det.

Nigel de Jong har väl tagit titeln som Europamästare det senaste året, men frågar ni mig så räcker inte det till på allra högsta internationella nivå.

Ända bortifrån Australien kommer påminnelsen – återfallsförbrytaren Kevin Muscat är och förblir det allra smutsigaste av bökande ärkesvin. Den här vettlösa tacklingen i Melbourne-derbyt gav så svåra knäskador att unge talangen Adrian Zahras säsong är över.

Vi är nu uppe i mer än ett årtionde av Muscat-mördande. Redan 1998 gjorde han slut på Charlton-spelaren Matty Holmes karriär med en foul som var så vidrig att det pratades om att benet skulle behöva amputeras. Fyra operationer senare var benet räddat, men efter en lång rättsprocess tvingades Muscat ändå betala nästan en miljon kronor i skadestånd och juridiska kostnader.

År 2000 beskrev Martin Grainger honom som ”fotbollens mest hatade man”, efter att han skickat både Craig Bellamy och Christophe Dugarry till sjukhus. Aston Villas landslagsytter Ashley Young fyllde på med en skröna i en rätt färsk intervju.
– När jag debuterade för Watford så mötte jag Kevin Muscat i Millwall. Det första han sa till mig var: ”Går du förbi mig så bryter jag benen på dig”.
Muscat blev givetvis utvisad i matchen. 

Hela den långa vägen är sedan kantad av strypgrepp här och vansinnestacklingar där, och totalt sett har Kevin Muscat nu samlat ihop till 99 gula och 12 röda kort under en karriär som nu kanske är på väg att ta plötsligt slut. Han har hunnit bli 37 år nu, Muscat, och i alla fall visat sig ångerfull utåt efter sitt senaste övergrepp.
– Det var en oerhört feltajmad tackling, och jag ångrar mig djupt. Kanske är det så att sporten försöker säga mig att jag inte längre hinner med den?

Trots allt, något i mig tycker ändå att det vore fel tillfälle för Kevin Muscat att packa in nu. Han måste väl ändå samla ihop gult kort nummer 100 innan han sänker skruvdobbarna för gott?!

/Erik Niva

Tell you what people. Att hinna blogga samtidigt som man tar hand om en febersjuk son, gör en utflykt till London och försöker sköta sitt day job är ingen picknick.

Den senaste veckan har bloggen fått lov att prioriteras ner – sorry ’bout that – men vi hoppas på att både folk och fä tillfrisknar under helgen så att vi kan återupprätta normal service från och med nästa vecka.

Tills dess, fyra snapshots som jag tycker att ni förtjänar att se, av olika anledningar.

Först och främst – en påminnelse om genialiteten som alltjämt puttrar på bakom The Simpsons. Serien har visserligen förplumpats på ett sätt som gjorde så att jag tappade intresset någon gång runt säsong 15 – tragiskt nog – men den här lagbilden på världsmästarna från Spanien demonstrerar att tecknarna i alla all fortfarande besitter förmågan att få ihop en kvalitetskarikatyr.

Gillar i synnerhet hur det fångat det farbroderliga i Andrésito Iniesta.

Vidare så tar ju de asiatiska mästerskapen fart i helgen, med intressanta kvartsfinaler som Australien-Irak och Sydkorea-Iran.

Aldrig tidigare har ju mästerskapen dominerats så tydligt av spelare från de europeiska ligorna. Vi har såklart Cahill, Schwarzer och Kewell i Australien, Park i Man United, Honda i CSKA och Kagawa i Dortmund – men även en hel hoper av iranier i Spanien och koreaner i Skottland.

Det här är en grafisk illustration över de asiatiska mästerskapsspelarna som hämtats från europeiska ligor – och ni kan vara säkra på att nästa turnerings motsvarighet kommer att vara långt mycket gyttrigare. Kanske har rent utav allsvenska klubbar då insett att det här är en region som bör scoutas just precis nu – för på Tjugondag Knut kommer det att vara försent.

De här Wikipedia-marodörerna som omedelbart ändrar titeln på Howard Webb till ”a cunt” efter ett kontroversiellt domslut har jag tröttnat på för länge sedan – var väl möjligen fnitterkul typ 2006 – men även en utdöd konstform kan få nytt liv med lite finess.

Någon snubbe på Betfair fick för sig att lista de tio mest innovativa Wikipedia-redigeringarna, och personligen håller jag nog de här två som mina favoriter.

That’s all for now folks. Stay healthy.

/Erik Niva

Nä, vad säger ni?! Efter en veckostart hämtad från oroshärdar i Baskien och Tunisien – är det inte dags för lite fun and games?

Jag tillbringade gårdagen ute i Europa, träffade en rätt stor fotbollsspelare. Men vem? Jo, det tänkte jag att ni skulle lista ut.

Såhär: Jag inleder med tre ledtrådar, och uppdaterar sedan med någon ledtråd i timmen under förmiddagen. Och den som först gissar rätt, ja, han eller hon vinner. Vinner vad? Äh, jag vet inte – men jag får väl lov att komma på något bra, helt enkelt.

Jag godkänner inte kommentarerna direkt de strömmar in – blir för tråkigt ifall någon råkar dundra in en korrekt gissning efter sju minuter – utan släpper igenom dem i ett svep när jag tycker att det räcker.

Så… vem där?

***

UPPDATERING. Frampå eftermiddagen har nu ledtrådarna blivit så många att de felaktiga chansningarna har upphört, och då är det också dags att avbryta jippot.

Signaturen ”Niclas” klippte in rätt svar i gränslandet mellan ledtråd fyra och fem, även om han nu stavade namnet fel… Vill han ha någon ytterligare belöning utöver ära och berömmelse kan han ju höra av sig, så får vi hitta på något rimligt.

Förklaringarna bakom ledtrådarna dårå.

Ledtråd 1 – Har gjort mål mot Thailand.
Japp. Satte första bollen i en träningsmatch på Rajamangala Stadium, 2007.

Ledtråd 2 – Tips.
Alla Ajax-fostrade spelare drillas enligt TIPS-konceptet. Akronymen står alltså för Teknik-Intelligens-Personlighet-Snabbhet.

Ledtråd 3 – Émile Mpenza.
Spelade tillsammans med honom i HSV.

Ledtråd 4 – Invandrarson.
Hans mamma kommer från spanska Cadiz, och Van der Vaart själv har berättat om hur han behandlades ”som en invandrare” i skolan.

Ledtråd 5 – Kaká.
Konkurrerade med brassen om samma plats i Real Madrid.

Ledtråd 6 – Vattuman.
Hans sjärntecken.

Ledtråd 7 – Skorpion.
Satte en klassisk sådan mot Feyenoord.
www.youtube.com/watch?v=jp6zUS5a-_A

Ledtråd 8 – Spelat kvartsfinal i Champions League som bäst.
Med Ajax, 2003. Sedan dess har han faktiskt aldrig nått längre.

Ledtråd 9 – Mest utbytte spelaren i sitt landslags historia.
Fram till och med oktober i fjol hade han bland annat blivit utbytt i 17 raka landskampsstarter.

Ledtråd 10 – Fjärde flest matcher i sitt landslags historia.
Formellt sett är det nog femte flest. Blev lurad av en felaktig Wikipedia-post, men vafan…

Ledtråd 11 – Kostat ungefär en kvarts miljard kronor i totala övergångssummor.
Ajax-HSV-Real Madrid-Spurs.

Ledtråd 12 – KC and the Sunshine Gang – Give It Up.
www.youtube.com/watch?v=wDmSRrERTMk

Ledtråd 13 – Hans morbror heter Manuel.
…och en ennan morbror heter Rafael, men det kändes som att ge bort det för tydligt.

Ledtråd 14 – Steven Pienaar.
Lagkamrat i både Ajax och nu Spurs.

/Erik Niva

Hemma i VAB-världen ägnar jag lunchluren åt att rensa upp efter förmiddagens härjningar – samt att känna ett styng av dåligt samvete över att jag inte skrivit om fotbollen och Tunisien de senaste dagarna.

Det här är ju en blogg där vi någonstans gör anspråk på att bygga de där broarna mellan fotbollssporten och den riktiga världen där på andra sidan, och med den förutsatsen är det givetvis synd och skam att jag rätt och slätt inte hunnit länka ihop Jasminrevolutionen med Stade 7 November i Tunis.

I brist på tid att göra historien rättvisa, men med en vilja att i alla fall uppmärksamma sambandet – här har ni några röster från fotbollsvärlden om allt som hänt i Tunisien de senaste veckorna.

Norske landslagsmannen Mohamed Abdellaoue har huvudsakligen marockanska rötter, men efter att han skjutit upp Hannover 96 till en sensationell andraplats i Bundesliga i lördags stod han likafullt där med en tröja med texten: ”Solidaritet med det tunisiska folket”.
– Ända fram till avspark var mina tankar i Tunisien. Jag har både släkt och vänner där, och för dem är det en väldigt svår period. En vän till mig har redan mist livet.

Mest intressant att lyssna på är kanske fransmannen Bertrand Marchand. För mindre än en månad sedan var han fortfarande förbundskapten för det tunisiska landslaget.
– Då ringde förbundspresidenten – som står väldigt nära regeringen – och sa att äventyret fått ett slut. Med tanke på vad som hänt sedan dess var det en förklädd välsignelse.
Marchand har varit verksam i Tunisien sedan 2005, där han även coachat både Club Africain och Étoile du Sahel.
– Jag har alltid haft en god relation med folket, med fansen. Men de senaste två åren har jag märkt att deras situation har förvärrats. Det har blivit mer och mer oroligt på arenorna, men för bara några månader sedan gick idrottsministern ut och sa att det bara var ett fotbollsproblem, begränsat till arenorna. Vi visste att det gick mycket djupare. Alla levde under konstant övervakning. Jag fick reda på att min telefon var avlyssnad.  
Marchand forstätter:
– En gång träffade jag president Ben Ali. Han var intresserad av fotboll – men enbart som ett instrument att bevaka sin makt. När folk är intresserade av fotboll brukar de bry sig mindre om den övriga världen. Men nu hade det gått för långt för folket, för ungdomen. Inga pengar, inga jobb, inget hopp… Hela landet hade blivit en krutdurk som väntade på att explodera. Nu fruktar jag för den tunisiska fotbollens framtid. Makten trodde att den var ett opium för folket, och brydde sig aldrig om att investera i dess framtid.

En annan fransk tränare – Pierre Lechantre – har liknande erfarenheter som Marchand. Han har också varit tunisisk förbundskapten, och leder fortfarande Club Africain.
– Jag är chockad. Jag trodde aldrig att president Ben Ali och hans regim skulle falla på mindre än en månad. Jag har aldrig velat lägga mig i politiken – har alltid fokuserat på idrotten – men vi har alltid vetat att folket använt arenorna som en plattform för att skrika ut sina protester, eftersom de inte haft möjlighet att göra det någon annanstans. Stadion var alltid en ventil för tunisierna. När de var ilskna på arenorna innebar det länge att de inte var arga på gatorna istället.

Bordeaux-mittfältaren Ben Khalfallah har vänt blickarna mot sitt andra hemland – gamla ockupationsmakten Frankrike – och kritiserat dess hållning gentemot Tunisien:
– Det har varit svårt att leva som tunisier, och ingen kan förneka att revolutionen är en bra sak. I alla fall inte om vi bortser från den franska regeringen, som inte sagt någonting under de 23 år som regimen har härskat. De väntade tills den var borta innan den gjorde något. Nu börjar det plötsligt komma en massa goda råd från den franska regeringen – men nu är det en tid då den kanske istället borde ta och hålla tyst.

Lens-försvararen Alaeddine Yahia:
– Det har varit en svår tid som har gjort ont i hjärtat. Tunisien är vanligtvis ett väldigt vänligt, balanserat land. Det jag har sett de senaste veckorna har jag aldrig tidigare sett, och det har varit extra komplicerat eftersom det inte gått att lita på informationen. I Tunisien har regimen alltid haft för vana att underdriva allt. När det har pratats om tjugo döda har jag inte trott det minsta på det – jag har alltid varit övertygad om att det handlat om minst tre gånger så många. Det är lätt att säga: ”Jag är bara en fotbollsspelare”, men i första hand är jag en man av folket som hatar orättvisor och förstår varför det blivit som det blivit. Jag blev petad ur landslaget eftersom jag ville att alla spelare skulle få de bonuspengar som vi kommit överens med förbundet om. För mig är ett löfte ett löfte, men så har det inte varit för de som styrt Tunisien.

Flera lag som skulle ha tränat i Tunisien under sina respektive vinteruppehåll ställde in sina resor, bland annat schweiziska FC Zürich (fortfarande med Dusan Djuric i truppen) och FC Sion. Klassiska tyska tredjedivisionslaget Eintracht Braunschweig valde därtill att avbryta sitt läger i Port El Kantaoui .
– Det märktes tydligt på hotellpersonalen hur rädda de var, hur oroliga de var att säga någonting alls om det som pågick, om regimen eller Ben Ali. Det är en otäck känsla när gatorna är helt tomma, när det inte är någon annan i hela hotellkomplexet. På vägen till flygplatsen såg vi butiker som var plundrade, bilar som var brända och militärer i varje gathörn, säger andretränaren Jürgen Rische.

För närvarande ligger all fotboll i Tunisien nere. Det är oklart när ligaspelet kommer att återupptas.

/Erik Niva

ETA har deklarerat permanent vapenvila, men om nu någon trodde att den spansk-baskiska-frågan därmed var desarmerad är det allt dags att tänka om.

För drygt två veckor sedan spelade det inofficiella baskiska landslaget sin senaste landskamp. De slog Venezuela med 3-1 på ett fullpackat, känslosvallande San Mamés i Bilbao. Den förlorade sonen Xabi Alonso deltog, och supertalangen Iker Muniain pekade på det baskiska emblemet på bröstet efter ett mål. Lagkaptenen Mikel Labaka stötte in ett annat, och återvände till Real Sociedad med en namninsamlingslista.

Förra lördagen skulle det hållas protestmarsch i Bilbao – en demonstration som hävdade fängslade ETA-medlemmars rätt att sitta av sina straff i Baskien – och Labaka ville få sina lagkamrater att delta.

Ställningstagandet är långt ifrån självklart ens för basker, men åtta Real Sociedad-spelare kom att att gå med i marschen, bland dem lagkaptenen Mikel Aramburu.

Fördömanden haglade in. En av dem som tyckte att spelarnas politiska markering var olämplig var Jokin Aperribay, klubbpresident i Real Sociedad.

Han är son till Joaquín Aperribay, en framgångsrik baskisk affärsman som handlade med spanjorer på ett sätt som gjorde honom till måltavla för ETA. På 1980-talet utsattes han för två misslyckade mordförsök. I ett av dem dog familjens chaufför, Gregorio Caño García.

I lördags spelade så Real Sociedad borta mot Getafe, nere i Madrids södra förorter. Knappt någon annanstans är motståndet mot ETA lika kompakt som i just de här kvarteren, och under hela första halvlek fick också Sociedad-spelarna utstå smädelsesånger mot vascos terroristas, baskiska terrorister.

Efter en halvtimme dunkade så 19-årige franske supertalangen Antoine Griezmann in 2-0 för Sociedad på volley – och firade genom att demonstrativt kyssa den baskiska flaggan, ikurriñan, på sin matchtröja framför motståndarläktarna.

Getafe-fansen var nära att storma planen, och enligt ABC blev Jokin Apperibay ”rasande” uppe på VIP-läktaren, såg det som att Griezmann hällde ytterligare bensin på en redan övertänd brasa. I paus ska han sedan ha skickat ner en medarbetare till omklädningsrummet för att betona att fler politiska provokationer vore oacceptabla och skulle komma att bestraffas av klubben.

Griezmann själv var ångerfull efter matchen.
– Hade jag vetat att de skulle bli så arga hade jag inte firat så. Jag mår dåligt över det som hände och vill be alla om ursäkt.

Det riktigt egendomliga i sammanhanget är att Antoine Griezmann själv inte alls är fransk-bask. Han är född och uppvuxen i den stillsamt välmående Saône-et-Loire-regionen uppe i mellersta Frankrike.

/Erik Niva

Efter 17 timmar i Viasats underjordiska Premier League-bunker är det här en morgon för att lyfta blicken och titta mot horisonten.

Långt där borta i väster – på andra sidan av det stora havet – drog den brasilianska säsongen igång med sina traditionella regionalmästerskap. Och det var gott om bekanta ansikten i aktion.

Det roligaste som hände var att Roberto Carlos demonstrerade att han fortfarande kan hitta på nya sätt att använda sin vänsteryttersida, och när ni ser honom omfamnas av en alltjämt jättelik Ronaldo kan ni få en föraning om genomdragningen jag tänkte göra.

Inom brasiliansk fotboll festar man nämligen som om det fortfarande vore 2002.

Nu när drygt åtta år har gått sedan Brasilien senast vann fotbollens finaste pris har i stort sett alla världsmästare återvänt till hemlandet. Åtta av killarna som spelade hem den där 2-0-segern mot Tyskland en svettfuktig junidag i Yokohama är nu inblandade i regionalmästerskapen, inklusive alla de största namnen.

Att Ronaldinho valde Flamengo har ni väl knappast missat – där blir han lagkamrat med Man United-bekante mittfältaren Kléberson – och Ronaldo och Roberto Carlos leder alltså linjen för Corinthians. Rivaldo har gått och blivit klubbpresident för Mogi Mirim, men kommer även att spela för laget så fort hans registrering gått igenom.

Målvakten Marcos är kvar i det Palmeiras som tränas av världsmästarcoachen Felipão Scolari. Mittbacken Roque Junior spelar numera för Ituano – där faktiskt lille Middlesbrough-Juninho gått och blivit klubbpresident.

Världsrekorddyra elvispen Denílson har också flyttat hem till Brasilien efter en utflykt till Vietnam, och är just nu bisittare i TV Bandeirantes.

Bland de övriga truppspelarna hittar vi Ricardinho i Atlético Mineiro, Juliano Belletti i Fluminense och Júnior i Goiás. Vampeta är tränare för São Paulo-klubben Nacional.

Och Rogério Ceni är såklart kvar i São Paulo, där han envetet fortsätter att bättra på sitt världsrekord som historiens mest målfarlige målvakt. En straff i helgen, och totalt 94 nu.

Så där har ni. Är du av åsikten att fotbollen borde fryst sin tideräkning sommaren 2002 – då är de brasilianska regionalmästerskapen platsen att vara på.

/Erik Niva

Klappat och klart?

Bundesliga är igång igen, och mirakelmännen från Dortmund åker omedelbart till tredjeplacerade Leverkusen och smäller dit dem med odiskutabla 3-1.

Serieledningen är nu 13 massiva poäng stor. Ska de gulsvarta tappa detta krävs en kollaps av Keeganska dimensioner.

Men som vi alla vet – en liga består inte enbart av kampen om titeln. Här är de åtta frågor jag är mest nyfiken på att få besvarade under Bundesliga-våren.

Håller Borussia Dortmund undan?
Självfallet ändå den största grejen, den som överskuggar allt. Under hösten var Borussia Dortmund hela Europas största sensationslag. Med ett gäng egenfostrade ungtuppar – snittåldern låg ofta strax över 23 år – sprang de gula sönder hela Bundesliga. Klarar de pressen, nu när Mästarskölden är en förväntning snarare än en orealistisk dröm? Succétränaren Jürgen Klopp tror i alla fall att han har det som krävs för att få sitt lag mentalt förberett: ”Jag har två systrar, fem och sju år äldre. Men min pappa ville ha en son, och hade förmodligen fortsatt producera ifall det hade visat sig att jag var en flicka. Jag har vetat allt om förväntningar sedan min allra första dag”.

Får Rob&Rib fart på FC Bayern?
Champions League-finalisten har varit hårt skadedrabbat, och inledde också den här Bundesliga-säsongen sämre än de gjort på 20 år. Formen förbättrades visserligen – i synnerhet när Franck Ribéry gjorde comeback i november – men för att FC Bayern ska nå sin fulla slagstyrka behöver de även sin flygande holländare på den andra kanten. Arjen Robben är tillbaka nu, men hur långt räcker det? Bayern-etablissemanget har redan räknat bort titeln, och har istället som officiellt mål att rädda Champions League-platsen till varje pris. Våren 2012 spelas CL-finalen i München. 

Lyckas Denni Avdic i Werder Bremen?
Markus Rosenberg är borta, men Werder Bremen har likafullt en svensk anfallare på gränsen till startelvan. Tiden får utvisa om Denni Avdic lyckas göra avtryck i Bundesliga, men det är rimligt att tro att han får börja sin tid i Tyskland som tredje- eller fjärdehandsval, bakom i första hand Pizarro och Arnautovic. Han kommer att få sina chanser i ett Bremen som alltjämt styrs av offensivtoken Thomas Schaaf, men bevisbördan ligger på honom själv. 

Hur bra är Schalke 04:s anfall?
Efter en tveksam – eller ja, direkt usel – start på säsongen växte det nya Schalke 04 långsamt in i Bundesliga-tabellen. En seger på tio matcher byttes mot en förlust på sju. Mycket av förklaringen finns i att det namnkunniga anfallsparet tog tid på sig att börja fungera. Framförallt hittade Raúl alltmer rätt i en aningen mer tillbakadragen position, stod bland annat för dubbla hattricks under höstsäsongens sista månad. Framför honom är Klaas-Jan Huntelaar en pålitlig målskytt – och tillsammans har faktiskt duon potential att vara ett av Europas bästa anfallspar.

Kan Fanis Gekas hålla snittet?
Ingen förstår hur det går till. Han kan inte skjuta, inte dribbla – ja, egentligen inte spela fotboll – men likafullt ligger grekiska piggsvinet Theofanis Gekas allra högst däruppe i Bundesligas skytteliga. 14 fullträffar på 17 ligamatcher, mer än 60 procent av Eintracht Frankfurts samtliga mål. Hur gör han – och kan han fortsätta göra det även under våren?

Vad blir kvar av Wolfsburg?
Med Diego, Kjaer och Friedrich invärvade för att förstärka en redan slagkraftig trupp såg Wolfsburg ut som en realistisk titelkandidat i somras. Efter en höst med omstridde engelske managern Steve McClaren är de nu nere på trettonde plats, närmare nedflyttning än Champions League-platserna. Och som om det inte vore nog har nu alltså bosniske bombaren Edin Dzeko – lagets klart bäste spelare – flyttat till Manchester City för ungefär 300 miljoner kronor. Håller Wolfsburg på att rasa samman? 

Överlever myten om St Pauli?
Den anti-kapitalistiska klubben konkurrerar numera bland eliten i världens kanske mest kommersialiserade idrott. Kan de ändå bibehålla idealen? Bland kärnan av aktivistfansen har missnöjet tagit fart, och protester mot det de ser som eftergifter mot kapitalet kommer att äga rum i samband med St Paulis kommande hemmamatcher. 

Är sagan om Hoffenheim över?
För fyra år sedan tog Ralf Rangnick över 1899 Hoffenheim, då nere i tredjedivisionen Regionalliga Sud. Vintern 2008 kröntes samma Hoffenheim till ”Höstmästare” i Bundesliga, efter en av den moderna fotbollshistoriens mest dramatiska klättringar. Männen bakom succén var Rangnick i tandem med ägaren Dietmar Hopp. För några veckor sedan sålde sedan Hopp brassebacken Luiz Gustavo till Bayern München – utan att konsultera Rangnick. Tränaren sa omedelbart upp sig, och frågan är nu ifall magin runt Hoffenheim därmed brutits för gott.

/Erik Niva

I Irish Independent skriver förtidspensionerade irländske anfallaren Richard Sadlier en belysande text om spelarlivet under Roy Keane, och tecknar ett porträtt av isolerad och obalanserad manager och man.
– När det behövdes instruktioner och direktiv i omklädningsrummet så valde han istället att sätta in en karatespark på taktiktavlan. Under en annan halvtidsvila när laget låg under med 3-0 så valde han att sitta i en stol med armarna i kors i total tystnad. Det beslutet gjorde inte så värst mycket för chanserna till en förbättrad andrahalvlek. När en spelare visade sin avsky inför att ha petats i en träningsmatch tryckte han upp honom mot sin kontorsvägg och utmanade honom: ”Go on son, be the first to take me on”.

I fredags skrev jag ett pälsigt inlägg om fotbollssmugglare, som bland annat genererade någon kommentar om att det vore dags för ett helt inlägg på temat fotboll och hundar. Samma dag fick Roy Keane sparken från Ipswich i helgen, och därför har det nu blivit dags att koppla ihop några lösa ändar.

Ända sedan 2002 har ju en sparkad Roy Keane först och främst inneburit en sak – fler promenader för Triggs.

Triggs är ju en labrador retriever som blev världskänd i samband med VM 2002. Roy Keane bråkade med Mick McCarthy, flög hem från Japorea, struntade i VM och ägnade istället sin sommar åt att promenera med Triggs.
– Till skillnad från människor pratar inte hundar en massa skit, högg Keane.
Som en följd av alla promenader beskrevs Triggs som ”den mest vältränade hunden i Cheshire” av The Telegraph.

Sedan dess har Triggs varit en konstant del av Roy Keanes fotbollsliv. Våren 2007 nådde han sin första framgång som manager då Sunderland gick upp till Premier League i samband med  att Derby förlorade borta mot Crystal Palace – Keane fick beskedet då han var ute och gick med Triggs.

Chocken kom sedan i höstas. Irländsk media rapporterade att Triggs gått bort, och The Irish Examiner sammanfattade frånfället av landets mest berömda djur i en sorgsen runa:
– I kritiska ögonblick när nationens lycka tyckts sammanflätad med Roy Keanes humörsvängningar har han istället vänt sig till Triggs och stuckit.
Enligt Evening Herald var Keane ”otröstlig”.
– Det är rättvist att säga att Triggs haft en lugnande inverkan genom åren. De här tråkiga nyheterna kommer att sätta skräck i Ipswichs spelare.

Vid sin nästa presskonferens var Roy Keane ännu ilsknare än vanligt.
– Lögner, lögner, lögner. Det är otroligt, inget förvånar mig längre. Det är inte sant. Triggs lever fortfarande.

Triggs har varit Irlands mest berömda djur i ett årtionde, han har återuppstått från döden – och i detta fungerar han återigen som brygga mellan bråddjupet och vardagen för Roy Keane. Sammantaget får allt detta mig att utnämna honom till Fotbollens Första Hund.

Övriga huvudkandidater:

* Pickles
Normalt sett den självklara vinnaren. Bordercollien som hittade den stulna VM-bucklan 1966, nergrävd i en rabatt i South Norwood. Belönades med sextusen pund och en inbjudan till det engelska landslagets segerbankett, där han som belöning ”was allowed to lick his owner’s toilet bowl”, enligt Wikipedia. Pickles fick en roll i filmen ”The Spy With the Cold Nose”, han företräddes av samma agent som representerade Spike Milligan – men efter bara några veckors berömdhet lyckades han strypa sig själv, då hans koppel snodde in sig i en trädgren under jakten på en katt.

* Bi
En fullvärdig konkurrent om tätpositionerna. När Brasilien mötte England i VM-kvarten 1962 stormade en lösspringande hund in på planen, och gled sedan undan alla infångningsförsök. Till sist ställde sig Jimmy Greaves på alla fyra för att locka till sig hunden – som svarade med att kissa ner hela Greaves landslagströja. ”Jag luktade så illa att de brasilianska backarna höll sig undan från mig under resten av matchen”, sa Greaves. Historien slutade med att hunden fångades in av en matchvärd – och av någon anledning sedan lottades ut bland de brasilianska spelarna. Garrincha vann, adopterade hunden och döpte den till Bi. 

* Bonbon
Jycken som lärde Ronaldinho att dribbla. När alla kompisarna på gatan var sönderspelade utmanade Ronaldinho sin hund Bonbon istället. ”Han hade bättre kondition än alla människor, och ville ha bollen ännu mer än dem. För att han inte skulle punktera bollen var jag tvungen att täcka den väldigt bra. Han var områdets bästa hund, hade väldigt bra högerfot. Han kunde hålla i bollen bra, men kunde inte reglerna eftersom han var en hund”, förtydligar Ronaldinho hjälpsamt.

* Hoffa och Trustor
Zlatan Ibrahimovics två jyckar förtjänar sin plats tack vare sina namn. Enligt vandringssägnen fick ju Zlatan döpa Hoffa, medan ekonomiutbildade Helena Seger namngav den andra hunden efter Trustor-härvan.

* Leya
Yorkshireterriern som fick José Mourinho att konfrontera det brittiska rättsväsendet. En dag knackade polisen på dörren till hans hus, förklarade att de hade för avsikt att ta med sig Mourinhos hund för att sätta henne i karantän. Mourinho vägrade. ”Jag sa att de i så fall fick ta mig istället”. Efter ett kortare intermezzo bad Mourinho polismännen att vänta lite. Han försvann in i huset – och kom tillbaka en kvart senare utan hund. ”Polisen frågade var jag varit. Jag sa att jag var Den Osynlige Mannen och att jag skickat hunden till St Tropez”. Historien slutade med att Mourinho åkte med till polisstationen med dokumenten som visade att Leya tagit alla nödvändiga vaccinationssprutor.

* Quinn
Efter att fyra maskerade män brutit sig in i Steven Gerrards hus medan hans fru och barn var hemma fick Liverpool-kaptenen nog. Han hyrde in ett gäng ex-soldater som säkerhetsmän – och kryddade teamet med den aggressiva schäfern Quinn. Hundar är för övrigt populära bland fotbollsprofiler med koppling till Merseyside. Wayne Rooney har en riksbekant mastiff och Fernando Torres har köpt två bulldogar till sig och sin fru, Pomo och Yanta.

* Bela
Inte nog med att den här shar pei-jycken tvingades dras med hundhistoriens mest rynkiga päls – Bela hade dessutom en njure som inte fungerade. När hussen Diego Maradona böjde sig ner för att kyssa henne bet Bela bokstavligen ifrån. En kraftigt blödande Maradona fick åka in till  Los Arcos-kliniken. Han fick lov att sy tio stygn i sin överläpp, ta sprutor mot rabies och stelkramp samt vila i tre dagar.

* Ted
Nominerad av Robert Laul. Inför Elfsborgs match mot AIK var L-G Carlstrand ute och rastade sin rottweiler, Ted. Då dök en annan hund upp, en korsning mellan en newfoundland och en schäfer. Det blev bråk. L-G Carlstrand försökte gå emellan, men fick inte mer för det än två djupa jack i benet. ”Blodet har forsat hela kvällen. Jag har fått byta kompress tre, fyra gånger”. Carlstrand missade matchen mot AIK, men hävdade att han därigenom räddat ”den andra hunden” från en rejäl omgång. ”Ted hade vunnit. Han är kung. Han var i underläge i början, men när jag klev in hade han tagit över helt”.

Andra nomineringar? Every dog has his day.

/Erik Niva

Har du 16 000 australiensiska dollar som ligger och skräpar?

I så fall kan jag ge dig ett tips om vad du ska göra med den summan, som alltså motsvarar 115 000 svenska kronor. In på Ebay och buda på The Tim Cahill Everton Experience, även om du nog får vara beredd på att priset flerdubblas under auktionens gång.

Som ni vet är ju nordöstra Australien just nu mitt uppe i en ojämn kamp för överlevnad mot havets makter. 9 personer är bekräftat döda och fler än 70 saknas efter att en vattenvägg – en ”inlandstsunami” – svept in över Queensland. Den beräknade kostnaden för återuppbyggnaden är redan nu beräknad till nästan 40 miljarder kronor.

Och det är alltså här som Tim Cahill kommer in i bilden.

När Australien i natt besegrade Bob Houghtons indiska landslag med 4-0 sin första match i de asiatiska mästerskapen firade Tim Cahill – eller Timothy Filiga Cahill, som han tituleras i Qatar – båda sina mål med att göra telefontecknet.
– Vi spelar fotboll, men det finns mycket annat som händer ute i världen. Det var något jag tänkte ut på hotellrummet, att göra något speciellt. Jag gjorde gesten för att jag vill att folk ska ta upp sina telefoner, ringa in och donera pengar till översvämningarnas offer.

Men världens bästa huvudspelare nöjde sig alltså inte med det. Han trummade på eget initiativ igång den där Ebay-auktionen om The Tim Cahill experience, som alltså inkluderar följande.
* Två förstaklassbiljetter med tur-och-retur-flyg till England från Australien
* Två platser i Cahills privata vip-loge på valfri Everton-match den här säsongen.
* En inbjudan att se en Everton-träning och träffa spelarna.
* En Cahill-tröja, signerad av hela laget.
* De bollskor Cahill använde i matchen, signerade.
– Det är folk och familjer som lider därute, och det här är mitt sätt att visa att jag bryr mig. 

Det är ju långt ifrån unikt att en fotbollsspelare gör något för välgörenhet, men Tim Cahill förtjänar ett extra omnämnande. Han har gjort den här typen av hjälpinsatser till en del av sin vardag.

Sommaren 2009 lanserade han till exempel The Tim Cahill Cancer Fund for Children, med målet att dra in ungefär fyra miljoner kronor på två år.
– Jag vill hjälpa människor och ge något tillbaka. Jag vill att barn ska komma fram till mig varje dag, och jag kommer att skriva varenda autograf de ber mig om, jag kommer aldrig att säga nej. Det var så jag uppfostrades.
Just cancerfonden aktiverades av att flera av Cahills egna släktingar diagnostiserades med cancer, bland annat hans egen mamma.
– Det har drabbat a hell of a lot of people som är nära mig, och min mamma tvingades igenom en riktig skräckupplevelse. Men hon fick rätt behandling, blev frisk och det är fantastiskt.

Några få dagar före förra sommarens VM-premiär fick ju den australiensiske målvakten Brad Jones beskedet att hans son var sjuk i leukemi. Cahill bestämde sig omedelbart för att auktionera ut en signerad Jabulani-boll. Inte för att han trodde att det skulle göra någon större skillnad, inte för att det skulle göra livet lättare för Brad Jones och hans son – utan för att det var hans naturliga, instinktiva reaktion.

När Tim Cahill ser något som är fel vill han göra sitt för att rätta till det.

/Erik Niva

Så har alltså David Beckham tagit på sig Tottenhams träningsoverall igen.

Det var ju ett tag sedan sist – nästan 23 år sedan, om vi nu ska vara exakta – men på något sätt var det alltid menat att bli såhär.

När Beckham bara var en liten pojke vann han en tekniktävling, där förstapriset var två veckors träning med Barcelona på La Masia. För hans morfar Joe West var det sämsta tänkbara nyheter. Det innebär nämligen att David Beckham skulle missa den cupfinal hans pojklag Ridgeway Rovers skulle spela – den cupfinal som gick på White Hart Lane.

Joe West hade följt Tottenham i hela sitt liv. Hans högsta dröm var att se sin sonson spela på White Hart Lane – och han löste dilemmat genom att skaka fram pengarna för att flyga honom fram och tillbaka från Barcelona över dagen.

Det vore en överdrift att påstå att David Beckham växte upp med Tottenham, men den vore inte jättekraftig. Hans morfar tog regelbundet med honom till White Hart Lane, och varje jul gav han honom en ny Spurs-tröja i present. När alla London-klubbar slogs om att knyta till sig den unga supertalangen hade han inga större problem att välja.
– Jag valde Spurs, och det hade nog något att göra med att morfar var Tottenham-galen. Jag kommer ihåg hur mamma sa till mig: ”Granddad will be pleased, won’t he?”.

Visserligen var Beckham själv redan United-smittad, men när det väl var dags att skriva på ett proffskontrakt så tvekade han ändå.
– Jag hade tränat med Spurs i några år, och trivts väldigt bra med det.
Tottenham erbjöd den 12-årige Beckham ett sexårsavtal; två år som schoolboy, två år som lärling och två år som proffs.
– Så David… Skulle du vilja skriva på för Tottenham, frågade dåvarande managern Terry Venables vid ett möte.
– Jag skulle vilja tänka på saken, Mister Venables.

It wasn’t to be. På sin 13-årsdag skrev istället David Beckham på för Manchester United – men tack vare hans morfar blev aldrig hans band till Tottenham helt avklippta.

Joe West gick bort i slutet av förra året. David Beckham kom till begravningen med sin morfars marinblå Tottenham-slips runt halsen. Han har sedan dess tatuerat in ordet ”Granddad” på vänster överarm, och refererat till sin morfar som ”min fotbollsinspiration”.

Varför står nu David Beckham i Tottenhams träningsoverall? På grund av kommersiell logik, cyniskt ekonomiskt tänkande och tröttsamt varumärkesbyggande? Jovars. De inslagen finns allt, från både hans eget håll och Tottenham Hotspurs sida.

Men det finns något annat där också. David Beckham har kommit till Tottenham för att hedra den morfar som aldrig någonsin slutade drömma om att se honom i Spurs.

Han är välkommen.

/Erik Niva