När France Football kom ut med sitt senaste nummer puffade de förstås lite extra inför utdelningen av Ballon d’Or nu i veckan. De gjorde det med en hyfsad trippelintervju med tre fotbollsspelare som heter Andrés Iniesta, Xavi och Lionel Messi. Dessutom hade de lyckats få ihop alla tre på en omslagsbild där de liksom ligger på golvet, åt olika håll.
Mycket underhållande det hela.
Och bättre blev det förstås av att rubriken överst på sidan löd Allez les Petits! Heja de små! Att den rubriken egentligen syftade på en text om de kommande matcherna i franska cupen, där Ligue 1-lagen nu gått in och i flera fall ställs mot smålag från provinserna behöver vi ju inte låtsas om.

Nåväl. I helgen har i alla fall de där matcherna rullat igång, och Frankrike har försvarat sin roll som cupvärldens skrällvänligaste toppfotbollsland.

Helgens jättedödare, i sensationsordning nerifrån och upp:

Sedan (div II) slog ut Arles-Avignon.
Angers (div II) slog ut Valenciennes.
Reims (div II) slog ut Montpellier.
Clermont (div II) slog ut Saint-Étienne.
Paris FC (div III) slog ut Toulouse.
Chambéry (div V) slog ut Monaco (med Petter Hansson på planen hela matchen)
Wasquehal (div V) slog ut Champions League-laget Auxerre.

•••

Och varför avbryter jag en semester för det här (det hade ju, till exempel, varit mer på sin plats att göra det för att informera om att Inter trålar efter Bayern Münchens österrikiske mittfältstalang Christoph Knasmüller, inte sant)?

Jo, eftersom allt annat vore ohövligt.

Igår gick jag in och kikade till att bloggen fått mat och färskvatten och den omtanke den förtjänar, nu när pappa är borta. Och det jag hittade var en kommentar från en livs levande regissör. Jag vet inte om ni minns att jag häromsistens berättade att till och med Sochaux nu begåvats med sitt alldeles egna hiphop-beat.

Eftersom bloggen är större i Frankrike än vad många tror så kan jag tala om att videon till La Crinière du Lion är färdigproducerad. Det har nämligen regissören Stéphane Kurdyban nu haft den stora vänligheten att tala om i en kommentar till inlägget.

Sochaux kämpade igår ner division fem-laget Jarville (1–0) i cupen. Här är deras beats, om ni vill kan ni trycka fram engelsk text.

Någon gång kanske det kan vara på sin plats att gå till botten med hela hiphopsoundtracket till den franska fotbollen – när det är som allra bäst ser det ut ungefär såhär, som när Psy4 lyfter Mars – men det får bli under normala öppettider.

Tills vidare lämnar jag åter över bloggansvaret till Erik Niva, som om han vore hiphoppare hade varit Sage Francis. Med elgitarr.

/Simon Bank

Det finns ju absolut inte ett enda segment av den här BBC-rapporten som inte är hysteriskt roligt:

”Drug smugglers tried to hide cannabis worth almost £3,000 in a painting of footballer Emmanuel Adebayor. The wooden framed picture from Togo was seized as it passed through a postal sorting office in Coventry. The painting of Manchester City’s former Arsenal star was addressed to a property in Tottenham”.

Frågorna hopas, perspektiven svindlar – och det blir anledning till en snabbexposé över mina favoritskrönor på temat fotboll och smuggling.

Obestridlig listetta är ju en story som är så färsk att vi hade den uppe här på bloggen så sent som för några månader sedan; den som handlar om hur den korrupta gamla Italien-dödaren Byron Moreno greps på JFK med sex kilo heroin i kalsongerna. Nu kan vi passa på att uppdatera historien med uppgiften om att Moreno dömts till tio år i fängelse.

Högst profil bland drogsmugglarna har annars den före detta brasilianske förbundskaptenen och Real Madrid-tränaren, Vanderlei Luxemburgo. Han fälldes visserligen aldrig, men det väckte enorm uppmärksamhet i Brasilien när en av hans före detta flickvänner gick ut och hävdade att han var en systematisk kokainsmugglare som lurade systemet tack vare allehanda högteknologisk apparatur – ”som 007”.

Omedelbart därefter följer Peter Storey, tuffingen som sparkade sönder motståndarben för Arsenal och England på 1970-talet. Efter karriären drev han bland annat en bordel – och som en konsekvens av den bisysslan greps han för att ha försökt smuggla in drivor av porrfilmer i England, gömda i en uppsättning reservdäck.

Vad gäller omfattning går nog priset till Guy Simpson, som brukade vara vd för halvprofessionella Halesowen Town. Ifjol erkände han att han organiserat flera skeppningar av piratcigaretter med lastfartyg från Kina till England. Totalt sett hade han tagit in drygt 21 miljoner cigaretter genom Southamptons hamn – och bland annat undvikit drygt 50 miljoner kronor i importskatt.
– Ett av de största tullbedrägerierna det här landet någonsin sett, sa åklagaren Tim Moores.

Bland de mer harmlösa smugglarna förtjänar John Obi Mikels kontroversielle agent John Shittu ett omnämnande – han greps på Gardemoen efter att ha försökt knalla in i Norge med drygt 300 000 kronor i kontanter på fickan – även om min personliga hjälte på det här området är Gilles de Bilde.

Den färgstarke belgiske landslagsmannen riskerade två års fängelse för att ha smugglat in sina två Doberman-hundar – Zico och Diego – i England när han representerade Sheffield Wednesday. Hans situation förbättrades inte av att han offentligt deklarerade att han avsiktligt ignorerat de strikta brittiska karantänlagarna.
– Karantänlagar är bara skit. De påverkar hundarnas hälsa. 

Det funkade aldrig riktigt för De Bilde i Sheffield Wednesday, men när dåvarande managern Paul Jewell försökte låna ut honom mötte han oväntat motstånd.
– Jag ordnade ett tremånaders lån till Aston Villa. Men när jag ringde för att berätta det sa han bara: ”Det är ett problem här. Det finns ingen som kan ta hand om mina hundar om jag flyttar dit”. Jag sa: ”Ge mig dina husnycklar så matar jag de där förbannade hundarna” – det var enda sättet.
Till sist flyttade Gilles De Bilde hem till Belgien och rundade av karriären med en vända i Willebroek Meerhof i tredjedivisionen. Det gick sisådär. En gång struntade han helt sonika i att dyka upp till en match, då en av hundarna dött och De Bilde behövde sörja i fred.

Och ungefär här är det väl lika bra att sätta punkt för det här inlägget, då det ändå är på väg att förflacka från smuggling in i kynologi.

/Erik Niva

För de flesta hade reduceringsmålet varit betydelselöst.

Inte för Antonio Cassano.

Hans lag – Pro Inter – ledde med 6-0. Själv hade han gjort alla målen. Men nu gjorde målvakten en jättetavla som innebar ett tröstmål för motståndarna. Och Antoni Cassano blev rasande.

Han skällde ut sin egen målvakt, knuffade honom, jagade honom ända tills han gråtande flydde ut i omklädningsrummet.

Pojkarna var tio år gamla.

Det är den här sortens beteende som givit italienskan ett helt nytt ord. Fabio Capello beskrev det som en cassanata när Cassano blankvägrade att delta i en träningsmatch, 2002, och sedan dess har neologismen kommit att fungera som samlingsnamn för okontrollerade känsloutbrott runt fotbollsplanerna.

För många var det en chock när Antonio Cassano tvingades lämna Sampdoria efter ett ursinnigt bråk med klubbpresidenten Ricardo Garrone. För andra var det bara den slutgiltiga cassanatan. Just det intermezzot ägde rum i ett slutet omklädningsrum – Cassano påstås ha kallat presidenten ”en skithög” – men det unika med en riktig cassanata är att den utspelas ute på planen, inför rullande tv-kameror.

Här är de fem allra mest klassiska typexemplen.

5.
Roma-Milan, 2003
Ingen frispark för Cassano, istället varning för de vilda protesterna. Alltså ännu vildare protester, anklagande fingrar i ansiktet på domaren – och ännu en varning. Antonio Cassano lämnar den italienska cupfinalen med att göra djävulstecknet i riktning mot domaren Roberto Rosetti.

4.
Real Madrid-Espanyol, 2006
Cassano har alltid haft en speciell relation till Fabio Capello, hans manager i både Roma och Real Madrid. Efter att ha värmt upp en hel halvlek utan att bli inbytt i en match mot Nastic skällde han ut sin tränare i omklädningsrummet: ”Du är falskare än Monopolpengar”. Inför en match mot Espanyol strax därefter baktalade han Capello inför Ronaldo och Diarra – och kompletterade med en lyteskomisk imitation av den strikte tränaren. Kruxet var bara att tv-kamerorna fångade allt, och att Cassano som konsekvens fick sparken från Real Madrid.

3.
Roma-Juventus, 2004
Såhär firar man ett 4-0-mål ifall man heter Antonio Cassano – man sliter av sig tröjan, tar rejäl sats och sparkar sedan av hörnflaggan på mitten med en riktig fullkraftskick. Och sedan tittar man Pierlugi Collina djupt i ögonen samtidigt som man lägger armarna runt hans nacke. Men kommer likafullt vare sig undan det gula kortet eller den kärvänliga klappen på den egna ölmagen.

2.
Sampdoria-Fiorentina, 2007
Adrian Mutu gör ett kvitteringsmål för Fiorentina, men Antonio Cassano tycker att han borde haft frispark i ett tidigare skede. Han skäller ut fjärdedomaren, får ett gult kort för besväret. Och i samma ögonblick som det går upp för Cassano vad det innebär börjar den verkliga showen. Det är nämligen så att varningen innebär avstängning, vilket i sin tur betyder att Cassano kommer att missa matchen mot sitt gamla Roma. Reaktionen är att först hota domaren Gabriele Gava, därefter lägga sig ner på planen och dunka gräset i pur frustration och slutligen börja gråta. 

1.
Sampdoria-Torino, 2008
Först varnad för att ha firat ett mål för intensivt, sedan utvisad för att ha protesterat för häftigt mot ett domslut – då brister precis alla vallar för Antonio Cassano. Han sliter av sig sin matchtröja och kastar den mot domaren Nicola Pierpaoli. Barbröstad ställer han sig sedan och hänger på en reklamskylt vid sidan av planen, och går inte därifrån förrän han fått tillfälle att vråla om hur han ska vänta på Pierpaoli för att göra upp efter matchen. Enligt den italienska ligaföreningen gjorde sig Cassano skyldig till sju olika sorters regelbrott under sitt tvåminutersutbrott. Han bestraffades med fem matchers avstängning och 150 000 euro i böter. När huvudpersonen själv rankade sina cassanate i ett italienskt tv-program var det här den enda som han gav högsta betyg, tio.

I eftermiddag kan Antonio Cassano göra debut för Milan.

/Erik Niva

Det stod inte ”Från en okänd välgörare” på kuvertet. Det borde ha gjort det.

Ett par av er såg kanske hur Ola Wenström försökte plocka kredibilitetspoäng i Premier League-studion strax före jul. Han hade släpat med sig ett program från matchen mellan Spurs och Man United, 1981, och kråmade sig belåtet.

Någon såg det i alla fall.

När jag kom tillbaka till redaktionen efter jullovet låg det ett kuvert och väntade på mig. Inuti låg tre matchprogram från Spurs hemmamatcher mot Millwall, Middlesbrough och Birmingham, det äldsta från oktober 1972 och det nyaste från oktober 1978.

Och det var allt.

Inget följebrev, ingen avsändare, ingenting.

***

Jag har en skokartong med 80-talsprogram hemma på pojkrummet.  Jag beställde någon sorts gott-och-blandat-paket från England, och fick en salig blandning, med allt mellan Macclesfield och Man United.

Men det är i stort sett också det. Även om jag aldrig tröttnar på att bläddra i de där gamla programmen så har jag aldrig fått för mig att börja samla. Dels för att jag i grunden inte är någon samlartyp, dels för att utbudet är så fullständigt bottenlöst.

När blir man klar?

Tittar man på en seriös samlare som till exempel Steve Earl – använd efternamnets stavning för att särskilja honom från folkrockaren – så består hans kollektion av ”långt över en miljon program”. Och dit orkar jag bara inte ta mig.

Steve Earl lever för övrigt ett av de där märkliga fotbollsliven som börjar där sidlinjerna tar slut. Han försörjer sig på att sälja matchprogram – och det har han gjort i över 40 år.
– 1970 var jag 19 år gammal. Då hade jag redan been wheeling and dealing i programmarknaden i fem år, så jag insåg att det kanske vore en idé att börja göra det på riktigt. Jag har alltid gått med vinst, även om den är liten. Om jag hade varit ute efter att bli rik hade jag gjort något annat – men jag älskar det jag gör.

Juvelen i hans egen samlarkrona? Matchprogrammet från den allra första VM-finalen, den som spelades i Uruguay 1930.

***

Som alla vet har det ju hänt en del med matchprogrammen från 1930, eller för den delen från 1985. Där de tidigare mest bara var ett informationsblad som redogjorde för potentiella laguppställningar är de idag fullfärgsmagasin med hundratalet sidor som brukar kosta mellan 50 och 100 kronor när Premier League-lagen spelar.
– Teknologi och girighet förändrade allt. Nuförtiden är programmen så glossy och så polerade; de tycks höra till någon sorts galakväll snarare än en fotbollsmatch.

Jag är personligen inte så intresserad av vad Bob Stanley har för sig i sitt liv som keyboardist i elektropopgruppen Saint Etienne – däremot gillar jag boken han gjort om fotbollsprogram, ”Match Day”.
– Hela min fascination startade när jag växte upp i Surrey och följde mitt lokala lag, Redhill. Det var inte särskilt glamouröst, fram till det att Fulham kom ner för att spela en vänskapsmatch någon gång på 70-talet. På den tiden hade de George Best, Rodney Marsh och Bobby Moore i laget. Jag var tvungen att gå till skolan dagen efter, så jag fick inte gå på matchen – men jag såg ändå till att få tag på programmet. För mig kändes det nästan lika viktigt att äga det som att faktiskt se matchen. Inte för att låtsas att jag varit där, utan bara för att ha någon sorts fysiskt minne från matchen.

”Match Day” är i första hand en bildbok som visar hur programmen utvecklats genom årtiondena, från andra världkrigets slut fram till och med Premier League-tiden.
– Höjdpunkten måste vara Coventry Citys program från säsongen 1969-70. De sticker verkligen ut eftersom de var så fantasifulla och så vackert utgjorda. Jag älskade illustrationerna de byggde framsidorna på, och faktumet att de påminde mer om skivomslag än om vanliga matchprogram. Så mycket tanke lades ner på dem, varje detalj var verkligen uttänkt och övervägd. Det sorgliga är att de inte görs på det sättet längre.

***

Tottenhams program från 1972-73-säsongen är enkla och avskalade; inga estetiska mästerverk. Jag har svårt att tro att Bob Stanley håller dem särskilt högt – men det gör jag.

Tack vare någon anonym hjälte därute har jag numera min egen samling. Den är inte särskilt omfattande – bara tre program stor – men den räcker i alla fall mer än väl för att bräda Ola Wenström.

/Erik Niva

Första dagarna av transferfönstret ger mig svaret på en fråga som jag ställde mig själv för inte sådär jättelänge sedan: Vad blev det egentligen av Diego Maradona Junior?

Jo, han har precis skrivit på för US Arzanese i Serie D, det som förvillande nog är femtedivisionen i Italien.

Förmodligen är ni också bekanta med den sorgstänkta historien. Lilla Diego föddes i Neapel 1986, efter att världens bästa fotbollsspelare haft en affär med den unga napolitanskan Cristina Sinagra. Hans pappa vägrade länge erkänna faderskapet, och för att ens få träffa honom för första gången tvingades den då 16-åriga sonen lura sig in på en välgörenhetsturnering i golf nära Rom. Tre år senare drogs relationen till rätten, då sonen stämde sin pappa för uteblivna underhållsbidrag, förtal och psykiskt lidande. Diego Maradona den äldre dömdes att betala en okänd summa varje år fram till och med att hans son fyller 25.

Det gör han senare i år.

Diego Sinagra har valt att bära sin mammas efternamn, men beskriver idag relationen till sin berömda pappa som ”normal”. Även om han aldrig blev den frälsare som andra förväntade sig att han skulle bli när han spelade i Napolis juniorlag så har han behållit sin kärlek till fotbollen.
– Jag vägrar acceptera erbjudanden jag får bara för att jag är Maradonas son. Jag vill spela på den nivå jag förtjänar – och jag har fått lov att inse att det är den här. Jag är en passionerad fotbollsspelare – men givetvis hade jag större förväntningar. Nu tvingas jag göra stora uppoffringar för att spela fotboll. Min förra klubb var Forio d’Ischia, ett smålag som kommer från en ö utanför Neapel. Varje dag åkte jag båt en och en halv timme fram och tillbaka.

Numera påminner Diego Sinagras relation till sporten den som de flesta av oss andra har. Han är med och driver en sorts välgörenhetsklubb i immigranttäta förstaden Castel Volturno – ”socialarbete för att föra samman människor av olika nationaliteter” – och han är framförallt supporter.
– Jag är inte bara en tifosi, jag blir galen när Napoli spelar. Om Napoli förlorar så skriker jag ut förolämpningar och kastar saker omkring mig. Min mamma säger att jag är en helt annan person då…
Och precis som många andra napolitanare håller Diego Sinagra minst lika mycket på det argentinska landslaget som det italienska.
– De är som oss napolitanare – de behöver en dröm för att orka fortsätta. Jag var på Mallorca när VM-kvartsfinalen spelades. Runt omkring mig fanns bara tyskar, jag var den enda som höll på Argentina. Redan vid 0-3 började jag gråta. Efter matchen var jag som död, instängd på mitt hotellrum. Sedan blev jag riktigt arg. Förlorar man en match så stort är det tränarens fel.

Det alltjämt komplicerade förhållandet mellan son och far illustrerades ytterligare när Diego Sinagra tog med sig sin egen familj till Argentina för första gången ifjol.
– Vad vi såg i Argentina går inte att förstå. Det sägs att Neapel är fattigt, så jag trodde att jag kände fattigdomen. Men vi är Las Vegas jämfört med Buenos Aires. Jag har sett småbarn som tar droger på gatorna, som röker på och kör motorcykel.
Diego Sinagra har uttalade vänstersympatier, och en Che Guevara-tatuering på överarmen, precis som sin pappa. Han har en hel del gemensamma ansiktsdrag och en liknande frisyr. När den argentinska pressen fick nys om att han var i Argentina ville de givetvis ta bilder för att visa på likheterna mellan far och son – men blev rejält överraskade när de fick höra vilken bild den unga italienaren tänkte sig.

Han ville posera på Monumental med en River Plate-tröja.

Och förresten, en sak till. Diego Sinagra är högerfotad. Vi önskar honom lycka till i US Arzanese.

/Erik Niva 

Min absoluta favoritfilm – alla kategorier – heter ”Brassed Off”.

Det är en ganska anspråkslös socialrealistisk rulle från norra England, en film som handlar om vad den stora strukturomvandlingen gör med det lilla gruvsamhället som blir lämnat kvar.

Det är en film som till viss del handlar om lojalitet mot konsten och sina egna värderingar, i än högre utsträckning om solidaritet gentemot sina medmänniskor och hoppet om en gemensam framtid.

Allra mest är det nog en historia om att inte ge upp, även om du mycket väl vet att du på förhand är dömd att förlora.

”Brassed Off” innehåller två av hela filmhistoriens allra starkaste scener, och även om de inte gör sig själv rättvisa utan sitt sammanhang tänker jag länka till dem ändå.

Först har vi scenen där den friställda gruvarbetaren når botten. Han har tvingats sälja ut allt han någonsin trott på för att försöka försörja sin familj, men han har ändå förlorat den. Utmätarhejdukarna har tömt huset, frun har tagit barnen med sig och åkt – och det enda som återstår är ett förnedrande extraknäck som clown.

Och därefter har vi upplösningen, där den gruvanknutna blåsorkester som hela filmen kretsar kring precis vunnit det stora nationella priset i Royal Albert Hall. Orkesterledaren har legat för döden med lungorna fulla av koldamm, och trots att hans mannar egentligen förlorat livsgnistan har de ändå fullföljt tävlingen eftersom de vet att musiken betyder mer för honom än något annat i hela världen…
– …men de har fel. Sanningen är, att jag trodde att det betydde något. Jag trodde att musiken betydde något. But does it bollocks. Not compared to how people matter.

Skådespelaren som spelade den rollen hette Pete Postlethwaite, och han dog igår, 64 år gammal.

Han spelade även hårdför manager i fotbollsfilmen ”When Saturday Comes”, men det är inte därför jag tar upp honom här. Jag ville skriva några rader om honom, delvis för att han var en av mina hjältar, men framförallt för att musiken i ”Brassed Off” precis lika gärna kunnat bytas ut mot fotboll.

Inom den traditionella engelska arbetarklasskulturen är det exakt den här betydelsen som fotbollen haft i generationer. Inte som något viktigare än liv och död – is it bollocks – men som något som alltjämt håller lågan brinnande när ljusen runtomkring slocknar, något som kan lära oss saker om lojalitet och solidaritet gentemot både oss själva och andra.

Pete Postlethwaites släkt kommer från Shropshire, och därför blev hans fotbollslag Shrewsbury Town. Under i stort sett hela hans livstid har de hållit till i tredje- eller fjärdedivisionen, men det är ju som det är. Trots att Postlethwaite har kämpat mot cancer i mer än 20 år fortsatte han gå på Gay Meadow ända tills arenan revs 2007.

Dagen då Pete Postlethwaite dog låg Shrewsbury Town på sjätteplats i League Two, alltså på kvalplats upp till tredjedivisionen.

Han hade sett värre.

/Erik Niva

På lediga lördagar händer det ganska ofta att Xavi Hernández går ner till den lokala idrottsplatsen för att titta på sina kompisar i Natació Terrassa.

Det är amatörfotboll, några dussin släktingar och ett par hundar i publiken – men ändå sitter en av världens bästa fotbollsspelare och studsar för sig själv på läktaren.
– Jag hoppas att bollen ska studsa åt mitt håll så att jag får känna på den. Det går bara inte att få nog av bollen. Jag erkänner – jag är en fanatiker. Jag vet inte om det är en synd som jag borde straffas för.

När Xavi en gång pratade om sina favoritspelare nämnde han Matthew Le Tissier som sin engelska förebild, samma Le Tissier som spelade 17 säsonger för Southampton utan att någonsin representera någon annan klubb i sin karriär. Det finns en ledtråd till hans karaktär i det svaret, precis som det finns en genväg till hans storhet i den där fanatiska kärleken till fotboll.

Innan han ens hade hunnit etablera sig i Barcelonas a-lag försökte Milan köpa honom. Vägen till speltid i Barça tycktes stängd av Pep Guardiola, samtidigt som det var uppenbart att den här 19-åringen var tillräckligt bra för att platsa i någon av Europas allra bästa klubbar.
– Min pappa försökte öppna ögonen på mig: ”Pep är där. Det är en myt som står i vägen för dig”.  Men min mamma sa emot: ”Joaquim, Xavi måste stanna med Barça. Förstår du inte det?”. Själv pratade jag med både Zaccheroni och Galliani, men jag visste att jag inte skulle kunna flytta. Jag är född för att spela för Barcelona. Och med tiden har min pappa också insett det.

Xavi Hernández har tillhört Barcelona sedan han var 11 år gammal. Igår gjorde han sin 549:e match för klubben. Ingen annan har någonsin spelat fler.
– Det går inte att sätta ett pris på att bli älskad i sitt hem, sa han som tack för hyllningarna.
Klubbpresidenten Sandro Rossel öste på.
– Xavi är allt som barcelonismon står för. Han är vårt hjärta, vår hjärna, vårt arbete och vår känsla. Det är omöjligt att inte älska honom.

Orden är löddriga, men jag håller med om dem. I vanliga fall är det lite svårt att komma igång med bloggandet efter ett uppehåll, eftersom det känns som att ämnet liksom måste vara värdigt omstarten. Idag fanns inga såna problem.

Under VM i somras slog Xavi 669 passningar, av vilka 599 gick rätt. Ingen annan spelare i hela turneringen fick ens iväg 500.

Det är långt ifrån bara därför som jag menar att han är sin generations allra största mittfältare.

/Erik Niva

Nytt år, nya derbyn.

I ett kort andetag innan jag återgår till mitt sybaritiska semesterliv tänkte jag bara hälsa på för att önska gott nytt, och för att skriva ett par rader om Old Firm.

I Sverige kommer vi förstås att öka vår intressegrad med ett par tusen procent eftersom Fredrik Ljungberg är tillbaka i europeisk fotboll igen. Han blir ett exempel till på hur kraftig den där spelargångsdrogen egentligen är, hur svårt det är att släppa taget om adrenalinet som kommer från de stora scenerna.

Men om vi vill förstå vad det är för derby idag så kan vi inte nöja oss med att titta på en comebackande svensk i tröja nummer sju.

Det här är den 2 januari.

Det här är 40 år efter den 2 januari 1971.

Den som vill förstå vad det datumet betyder måste veta att det är den tyngsta dagen i Rangers historia, ett sår av den sort som aldrig riktigt läker.

I derbyt som spelades för 40 år sedan ledde Celtic när det bara var minuter kvar, Jimmy Johnstone – tidernas störste bhoy – hade gjort 1–0, det såg ut att bli förlust, och folk började röra sig hemåt. Ibrox var, som så många arenor då, inget ställe som var byggt för säkerhet och snabba rörelser. Det var byggt för att så många som möjligt skulle kunna se på fotboll.

Colin Stein kvitterade med ett par sekunder kvar, men samtidigt hade en kedjereaktion startat runt Stairway 13, med en folkmassa som rasade neråt utan att någon längre kunde styra den. Tusentals klämdes, hundratals skadades. 66 dog, fler av dem barn.

Det har spelats in dokumentärfilmer om the Ibrox Disaster, det har skrivits sånger och varje nyårsderby har varit en påminnelse om när 66 människor gick på fotboll och aldrig kom hem. Det har inte alltid varit okontroversiellt. Rangers har varit upprörda över att Celtic-fans stört de tysta minuterna genom åren, men ingen tvivlar på att det kommer att vara knäpptyst idag.

Den som vill förstå mer om dagens match än att det är Fredrik Ljungbergs stora återkomst kan se BBC-dokumentären Stairway 13, och ägna en tanke åt en 56-årig man som säkert kommer att svepa förbi i tv-bilderna inför matchen.

1971 var Shane Fenton en av grabbarna i Markinchs pojklag, de som samlades tidigt på morgonen för att ta bussen från Fife in till Glasgow för att gå på fotboll ihop, samla tomflaskor, köpa lite pommesfrites i pausen och åka hem.

– Tiden går ju, på sätt och vis, men det finns saker man aldrig glömmer. Jag minns allt som hände den dagen som om det vore igår, berättar Fenton för the Courier.

Fem av Fentons lagkamrater – däribland 13-årige Peter Easton, han vars mamma pratar i början av BBC-dokumentären – klämdes ihjäl runt Stairway 13. Shane Fenton har aldrig sett en seniormatch i fotboll sedan dess.

Idag återvänder han till Ibrox.

 •••

The Ibrox Disaster (Matt McGinn)

New Year Bells had been ringing,
All of Scotland was singing,
The old year had died,
And the new had been born.

As the news of disaster
From Ibrox came spreading,
The news that would cause
A whole nation to mourn

Two great goals had been scored,
In the last dying moments.
Jimmy Johnstone for Celtic,
For Rangers’ young Stein.
Their supporters all cheered them,
With voices of thunder,
Unknowing what waited on staircase 13

66 people died
Some in flower of their manhood,
When the fences gave way
And the barriers bent,
Seasoned Glasgow policemen
their faces all tearstained,
With brave efforts, endeavoured far worse to prevent.

All of Glasgow enjoined,
For the first time in history.
In the Glasgow cathedral no Billys, no Dans
But the Old Firm united to pray for their victims,
Of a tragedy set in the memory of man.

New Year Bells had been ringing,
All of Scotland was singing,
The old year had died,
And the new had been born.
As the news of disaster
From Ibrox came spreading,
The news that would cause
A whole nation to mourn.

/Simon Bank

Bruce Foxton var inte precis den konstnärlige ledaren i The Jam, och tiden då han spelade i Stiff Little Fingers var långt ifrån bandets bästa – men han är en god man.

Han håller på Spurs.

Häromdagen skulle han spela på O2 Academy i Islington, men allt gick fel efter att förbandet Riders of the Night fick sitt gig inställt. Den egentliga anledningen till det kan vi bara spekulera i, även om det är nära till hands att utgå ifrån att på ett eller annat sätt hade något att göra med att Riders of the Night är ett gäng som bland annat spelar Arsenal-låtar.
– Jag antar att det har att göra med our football support,  men vi hade 50-åringar i publiken som definitivt inte kan klassas som huliganer, säger sångaren i bandet.

När Foxton väl gick ut på scenen för att genomföra sin egen spelning gick det inget vidare. ”Över 100 biljetter hade sålts till Riders-fans, och de började vräka ölglas av plast, alkoholflaskor och fotbollsrelaterade förolämpningar över artisten”, rapporterar Islington Gazette. ”Mister Foxton försökte protestera med sin mikrofon, men hans rop ignorerades av en majoritet av publiken och den ensamme Tottenham-supportern dränktes i öl innan han flydde scenen”.

Fyra låtar var allt stackars Bruce Foxton lyckades spela på O2 Academy. Men sånt är ju livet för oss Spurs-fans, vi sofistikerade idrottskonnässörer som förtvivlat försöker introducera lite kultur för fotbollsspöbeln.

Och varför berättar jag då det här? Jo, för att vissa bloggposter som bekant är mer betydelsefulla än andra – och jag tyckte att vi kunde behöva en brygga som ledde oss in till årets viktigaste inlägg.

Det har blivit dags för mixskivan, 2010.

Lite ställde jag ju till det för mig när jag gav er en sommarmix redan i samband med VM, ett grepp som nu tvingar mig att reprisera vissa låtar. Annars är kriterierna rätt självklara; det här är inte en tur-och-ordnings-lista över årets 25 bästa låtar – det är en samling sånger som gjort 2010 till ett musikår att minnas, och det är såna som passar bra tillsammans i just den här följden.

Här utgår vi fortfarande från hederlig gammal blandbandsmetodik, även om vi fått lov att datorisera skeendet. Några aktuella låtar har dessvärre fallit bort då jag inte kunnat hitta dugliga länkar till dem. I några enstaka fall har liveklippen varit tillräckligt representativa för att duga, även om jag alltid letat efter studioversionerna. Däremot inget Spotify-jox den här gången. Blir bara sur när hälften av låtarna inte finns där.

Och nu behöver ni ytterligare en övergång som kopplar samman allt det här med fotbollen?! Okejrå, Hibs-supportrarna i Admiral Fallow har döpt en bitterljuv nostalgisång till ”Subbuteo”, givetvis efter den där karaktäristiskt brittiska fotbollsspelsvarianten. ”And I miss the rain on the roof, pitstop paths and whistling streams. I miss the cold stream chips, the red Subbuteo team painted green”.

How it was then – the sounds of 2010.

1. Free Energy – C’mon Let’s Dance
2. Gaslight Anthem – The Spirit of Jazz
3. The Hold Steady – We Can Get Together
4. Damien Jurado – Rachel & Cali
5. The Head and the Heart – Down in the Valley
6. Rocky Votolato – Red River
7. Titus Andronicus – Theme From Cheers
8. Bad Religion – The Pride and the Pallor
9. Lastkaj 14 – Ingen Bryr Sig
10. Masshysteri – Låt Dom Hata Oss
11. Social Distortion – Machine Gun Blues
12. Roadside Graves – Liv Tyler
13. Billy Bragg – There Will Be a Reckoning
14. Dylan LeBlanc – If the Creek Don’t Rise
15. Admiral Fallow – Subbuteo
16. Midlake – Acts of Man
17. Belle & Sebastian – I Want the World To Stop
18. Arcade Fire – We Used To Wait
19. Broken Bells – The High Road
20. Paul Jacobsen – Six O’Clock News
21. Josh Ritter – The Curse
22. Justin Townes Earle – Rogers Park
23. Steve Earle – This City
24. The National – Runaway
25. Clogs – To Hugo

Och det var väl det.

Det är möjligt att jag bloggar lite i mellandagarna, men precis lika troligt att jullovet vara hela vägen in på det nya året. I vilket fall som helst ska alla ni läsare ha ett rejält tack för intresset och engagemanget under 2010 – vi ses på andra sidan.

/Erik Niva