Så… vad skrev du om Pippo Inzaghi?

Alla som studerat José Mourinho under en match har noterat att han antecknar frenetiskt, summerar i stort sett varje anfall med en notering i sitt anteckningsblock.

Vad står det där i?

Spanska tv-stationen Cuatro gav sig den på att ta reda på det i samband med helgens ligamatch mot Hércules. De satte en specialkamera på Mourinho, noterade att han knycklade ihop ett par sidor ur blocket som han sedan slängde ifrån sig – och lyckades sedan snoka rätt på dem efter slutsignalen.

Nyfikenheten var givetvis enorm – var det här skriften som skulle ge oss insikt i en fotbollsvisdom tidigare okänd för oss dödliga? Well… nja.

Anteckningarna visade sig mest vara lösryckta brottstycken som mest påminner om vilka vardagsklyschor som helst: ”…anfall… kontring… pentetration på fasta situationer… bolltempo och rörelse tr9 (David Trezeguet)… tid… snabbt underlag, penetration… fasta situationer… byta högerkanten… anfall… penetration tr9”.

Sedan trodde man väl inte att det skulle bli så mycket mer – att den undersökande journalistiken nått vägs ände – men inte då. As vägrade släppa den här möjligheten att tränga in i José Mourinho, och anlitade följaktligen handstilsanalytikern Irene López för vidare insikter.
– Bokstäverna är väldigt små, knappt läsbara, men följer man hela raden så är det väldigt spännande. Han skriver väldigt snabbt, redan på väg mot nästa händelse. Vad vi ser är att Mourinho hela tiden försöker komma med konkreta lösningar på specifika problem. Han har en väldigt snabb problemlösningsförmåga.

Tydligen är det så att alla har en nyckelbokstav i sin handstil, i José Mourinhos fall är det bokstaven ”t”.
– Ribban på hans t:n är höga, egentligen för höga. Det tyder på en person med enorm ledarskapsförmåga. Hela världen kommer att lyssna på vad han har att säga. Han säger det med en kraft och säkerhet som genererar stort förtroende bland de som lyssnar.

Under ett skede av matchen låg ju Real Madrid under mot Hércules. Irene López menar att anteckningarna från den fasen av matchen är extra tydliga.
– Här blir bokstäverna väldigt kraftiga, skarpa, beslutsamma. Alla linjer är väldigt tydliga. Det här är en person som går att lita på vid de tillfällen när det är problem.
Siffror är för övrigt ett eget kapitel i det här sammanhanget. Och surprise, surprise – även här imponerar tydligen Mourinho med sitt skrivsätt.
– Rundlarna är väldigt, väldigt välgjorda. De är skapade av en väldigt fin människa, väldigt nobel, som ger av sig själv till andra. Den som ger sig in i en relation med honom får något tillbaka; jag kämpar för dig, våra mål och vår framtid – och så får jag detsamma tillbaka av dig.

Så vet ni. Själv ska jag nu ägna lunchen åt att lära mig att skriva bokstaven ”t” på ett nytt sätt – jag tror att det kan påverka både mitt och andras liv i positiv riktning.

/Erik Niva

En natt senare, ett par febergrader ner, så vafan… det är väl bara att ta tag i skyffeln igen och börja knega lite.

Det var ju en fin kväll, ändå. Marseille fick retroaktiv utdelning på alla sina chanser i CL, Gignac gjorde till och med mål med huvudet, vilket gjorde mig lite lycklig. Jag mainstream-valde att se Milan–Real Madrid, och en natt efter är det lätt att konstatera att det var en match för två bekräftelser och en akut fråga som växer sig större för varje vecka som går.

Jo, Real Moudrid är en löjligt stark maskin där han återigen lyckats hitta rätt kombination av cynism (är de pressade skickar Marcelo eller Ramos bollen ut från arenan) och briljans (C-Ron, Özil). Ja, Super-Pippo är sin generations överlägsne målskytt.

Men är verkligen Massimiliano Allegri Mannen för Milan?

Rätt svar på den frågan kan vi inte riktigt ta in förrän han fått – om han får – bygga sin trupp som han vill ha den, fullt ut. Men just nu undrar jag, faktiskt. Inte för att han är en dålig tränare, han är en fantastisk tränare som gjorde Cagliari till ett av Europas roligaste och bästa lag att titta på. Men det finns ett tematiskt problem när du plockar tränare från småklubbar och gör dem till tränare för storklubbar. I Allegri-fallet har alla ifrågasatt om han har det som krävs rent aura-mässigt.

Och det är relevant. Det är en oerhörd skillnad på att träna ett Cagliari, med i och för sig en galen spark-glad president, men ändå med ett relativt lugn och spelare som glatt springer genom väggen för att göra dig glad och sig själva stora – och att träna ett Milan med färdiga superstars som vill bli imponerade av dig innan de vill imponera på dig.

Men det är inte det jag menar nu. Det jag menar är att Allegri lite för ofta testar att spela Milan som om de vore Cagliari.

Ni vet hur det såg ut där? Åtta spelare som slet hjärtat ur sig defensivt och lågt, sedan ställde man om med blixtsnabbt kantspel och tre fräscha spelare som inte lagt all energi defensivt; trequartistan Cossu, anfallsparet Jeda och (världens snyggaste) Matri. Han gjorde både Cossu och Biondini till italienska landslagsmän under de där åren.

Då är den springande punkten: Var hamnar vi om vi lägger ut Milans elva över samma mall? Hur ser det ut då?

Vill Milan spela lika självuppoffrande lågt försvarsspel? Har Milan ett blixtrande snabbt kantspel? Har de en Cossu, som kan pendla mellan att vara kreatör och att ta ett defensivt ansvar?

Det är förstås ingen slump att matchen vände, för den gjorde det av fyra skäl. De uppenbara: att Pippo är Pippo, att Pepe ramlade, att domarna gjorde bort sig vid 2–1. Det nästan lika uppenbara: Att Ambrossini kom in, att Pato och Dinho gick ut, och balansen förändrades, blev mindre inriktad på brassebriljans och mer inriktad på stagad defensiv och tydlig rollfördelning.

För att ha råd med att spela tre spelare som i stort sett aldrig gör ett defensivt handtag (Pato och Dinho gör det inte av fotbollsmässiga personlighetsskäl, Zlatan gör det inte eftersom hans roll i den uppställningen blir att vara närmast mål) måste du vara världens bästa offensivlag. Och det är inte AC Milan 2010.

Och då är vi kanske tillbaka på statustanken om Allegri. Är han stark nog för att vrida om balansen, även om stjärnorna blir lidande? Eller får han tid och pengar nog för att förändra truppen så den passar honom?

•••

Jaja. Hur som helst: om ni undrar varför Pippo gjorde sina rekordmål just igår så fanns det förstås ett skäl till det, precis som det fanns ett skäl till att Mario Gomez gjorde hattrick för FC Bayern eller att Thomas Müller gjorde mål.

Gerd Müller fyllde ju 65, och med en bayers hattrick-man, en müllersk arvtagare och en Pippo i högform kunde han pensionera sig i lugn och ro. Med ett glas Müllermilch.

Så, nu ska jag läsa in mig på vad som hänt i den viktiga fotbollsvärlden, så hörs vi när vi ses.

/Simon Bank

Ni måste förstå var vi kommer ifrån.

Jag gjorde min första match på White Hart Lane 1991, för snart 20 år sedan. Det var precis där någongång vi upphörde att vara Glory, Glory Tottenham Hotspur, och förvandlades till en patetisk, identitetslös förlorarklubb istället.

Sedan följde en evighetslång period då vi mer eller mindre ständigt fäktade för att undvika nedflyttning. 1993-94 var första säsongen jag gick någorlunda regelbundet, och den våren var det bara en oväntad ryggen-mot-väggen-vinst borta mot Oldham (Vinny Samways och David Howells gjorde målen) som räddade vår Premier League-status.

Det tog drygt sex år och minst ett dussin matcher innan jag ens fick se oss vinna på White Hart Lane.

Coventry hemma? 2-0-förlust. Ipswich? Inte ens nära. Sheffield United? En oförtjänt poäng räddad av en Kevin Scott-nick på stopptid. Norwich? Torsk och torsk igen.

Under halvtidsvilan ikväll funderade jag ett tag på vilken som varit den allra lägsta punkten för mig på den här arenan, och kom snabbt fram till att det måste varit någon gång under 1997-98-säsongen.

Det var min första som säsongsbiljettsinnehavare. Jag hade gått ut gymnasiet, lämnat Sverige och hela mitt sociala sammanhang – i grund och botten enbart för att följa Tottenham. Det jag landade i var säsongen från helvetet. Under den hösten var man överlycklig över 0-0-kryss hemma mot Blackburn och Wimbledon. Normaliteten var betydligt värre. Jag åkte upp till Liverpool och såg oss förlora med 0-4. Släpade mig upp till Coventry. 0-4 där också. På White Hart Lane föll vi mot Derby County och Crystal Palace, utan att ens kunna låtsas att det var överraskande.

Så såg det mer eller mindre ut under ett drygt årtiondes tid.

Till sist landade jag ändå vid två kandidater för min lägsta punkt någonsin på White Hart Lane. En 6-1-förlust mot Chelsea är jävlar i mig inte att förringa, men klarar ändå inte av att konkurrera ut en Ligacupmatch mot Carlisle United i september 1997. Vi hade precis varit uppe i Leicester och förlorat med 3-0 – nu släppte vi in två snabba mål som gjorde att vi gick in i halvtidsvila i underläge mot ett av fjärdedivisionens sämre lag.

Värre kunde det inte bli, och värre blev det faktiskt heller aldrig. I andra halvlek lyckades vi krångla till oss en vändning, med mål gjorda av två superstjärnor som hette Neale Fenn och Paul Mahorn. Inte för att vi vilade spelare, utan för att vi helt enkelt inte hade några bättre. Trots segern buade White Hart Lane ut laget vid slutsignal. Tror för övrigt att det är enda gången någonsin jag varit med om att vi haft färre än 20 000 på arenan.

Då hade vi Ruel Fox eller Andy Sinton på vänsteryttern. Idag har vi Gareth Bale.

För mig kommer förmodligen alltid 5-1-segern över Arsenal vara det största jag sett på White Hart Lane – men det här var jävlar i mig det bästa jag sett.

För mindre än ett halvår sedan satt jag på Bernabéu i Madrid, och såg hur Inter vann hela Champions League. I det läget verkade det laget rätt och slätt omöjligt att göra mål på, knappt ens möjligt att vaska fram en chans mot oavsett om man hette Barcelona eller Bayern München. De var ett lag som verkade i ett helt annat fotbollsuniversum än det där jag brukade se Tottenham gnissla sig fram till en uddamålsförlust mot Charlton Athletic.

De stora pojkarna hade sin fotboll, vi hade vår – aldrig möttes de två.

När de två världarna nu kolliderat känner jag mig omtumlad på gränsen till förvirring. Vad var det som hände? Hur gick det till? De regerande Europamästarna kom till White Hart Lane och blev manglade sönder och samman av ett lag som helt enkelt var klart bättre. Gareth Bale och Aaron Lennon lattjade sig fram där Leo Messi och Arjen Robben strandat, Tom Huddlestone och Luka Modric hittade de passningar som Xavi och Schweinsteiger aldrig såg.

Är det alltså såhär det är att hålla på ett bra, framgångsrikt lag? Jag kan nog lära mig att leva med det, även om 25 år av nederlag innebär att jag kommer att behöva en hel del avvänjningsträning.

FC Internazionale – can we play you every week?

/Erik Niva

Jorå, hyfsat mycket Charge! här också. Med utropstecken och allt.

FC Barcelona har lånat Bragas flygplan och landat i det där som Piqué beskriver som oerhörd kyla. Det betyder behagliga plusgrader på den nivån att Viasat-duon Holmgren/Stromberg för diskussioner om huruvida det är kavaj eller jacka som gäller. Jag skulle säga kavaj, men jag är från Kinna och van vid hårt klimat.

Hur som helst. FC Köpenhamn tror på det här. Tabloiderna hetsar med hypnosuppslag mot Messi och en flöjtspelande Johan Wiland (han kan inte vissla, ni vet sådär som Pinto gjorde på Camp Nou senast). FCK har aldrig förlorat en Champions League-match i Parken och tänker ge det här ett ärligt försök ikväll också. Barcelona? Jo, Pep har slagit fast att FCK skulle ”vara ett topplag i la Primera División”, för att sedan slå fast att han verkligen menar det.

Uppställningsmässigt är FCK som alla visste (vilket innebär tre svenskar; Wiland, Antonsson, Wendt) med ett halvt undantag för César Santin som börjar på bänken, medan Grønkjaer flyttar upp och Vingaard in. Barça kör med Keita från start, Andresito i kedjan och Pedrito på bänken.

Det regnar inte som i Kazan, men det är kallt och blött och stormatch.

De säger att det är den största klubbmatch som någonsin spelats i Danmark. I radio ringde just någon in och tippade 3–0 till FCK.

Det blir det inte, men det ska bli mycket uppfriskande att se dem försöka.

•••

Och ah, i den där andra matchen som kommer att följas med ett visst intresse härifrån också har alltså Rafa Benitez valt att sätta Coutinho på bänken och spela med Biabiany/Pandev på kanterna. Rafa hatar att spela i London, med Liverpool hade han alltid svårt där. Long may it last.

•••

Ja… och förlåt, men det finns andra matcher som också är värda att plocka upp. Apropå Liverpool, om man säger. Bordeaux är på väg att äntligen dra hem lite poäng på bortaplan nere i Monaco. Vem ASM ska skylla på? Ja, vad tror ni. He just can’t help himself.

/Simon Bank

Som alla någorlunda regelbundna läsare av den här bloggen vet så har jag ett väldigt kluvet förhållande till Harry Redknapp.

Jag har fortfarande väldigt stora problem med hans syn på moral och hans tankar om hur en fotbollsklubb bör förhålla sig till sin tradition och sina supportrar – men samtidigt känner jag en enorm tacksamhet för de största framgångar jag varit med om under 25 år som Tottenham-supporter.

Förmodligen är det en slump, men inför vår största internationella match sedan 1984 låter han nu plötsligt också som en Tottenham-tränare ska göra, som en man som fått en insikt i vad Spurs-supportrar vårdar och värdesätter.

Inter är på väg. De regerande Europamästarna gästar White Hart Lane. Vi saknar fem av våra bästa, viktigaste spelare. Spelar ingen roll – We are Tottenham, from the Lane.

Harry Redknapp:
– It might make a wild ride for everybody, but we are at home.
– There is a feeling that attack is the best form of defence for us. We are an open team and I don’t have any option other than to pick an attacking team.
– I could leave Van der Vaart out and play with three central midfielders and be strong in there, but I would not do that. This is the way I have developed the squad. We have a go. If we don’t have a go, we will be unhappy.
– The key will be ripping into them on the flanks. I have two wingers that have to play and for me there is not a team that I can pick which is defensive. 

Det var den store Danny Blanchflower som formulerade citatet som ända sedan dess har definierat vår klubb: ”The great fallacy is that the game is first and last about winning. It’s nothing of the kind. The game is about glory. It is about doing things in style, with a flourish, about going out to beat the other lot, not waiting for them to die of boredom”.

Årtionden har gått, fyllts av förlustsäsonger som varit allt annat än ärorika – men när allting kommer kring förblir vi en naiv bunt romantiker som aldrig slutat tro på allt det där, som aldrig släppt tanken på Tottenham Hotspur som en speciell fotbollsklubb.

Ikväll har vi chansen att ge mening åt uråldriga ideal. This is it. Mot N17.

CHARGE!

/Erik Niva

Mitt favoritfärdmedel är tåg. Min favoritplats i världen att åka tåg på är England. Det är två faktum. Jag behöver inte analysera dem särskilt länge för att komma fram till att det väl egentligen mest bara grundas i enkel, oemotståndlig fotbollsgeografi.

Min tågrutt idag: Birmingham, Wolverhampton, Crewe, Preston, Blackpool.

Är du en sådan som kan rulla in i såna städer utan att känna den slitet strävsamma läktarromantiken välla över dig – som kan hålla dig från att kasta dig från ena sidan tåget till den andra för att eventuellt få en glimt av arenan – då är du gjord av annat virke än jag själv är.

Blackpool ikväll, alltså. Bloomfield Road. En ny Premier League-arena för mig, och när jag tittar efter inser jag att jag nu bara saknar Ewood Park innan jag kompletterar ett fullt PL-set.

***

Jag tycker alltid att det är kul att komma till en ny arena, en ny stad – men jag har aldrig tillhört de som samlat eller aktivt hållit räkningen på hur många jag varit på. Jag har alltså aldrig ansökt om medlemskap i Vereinigung der Groundhopper Deutschlands (Den tyska föreningen för Groundhoppers), även om jag inte kan låta bli att fascineras av fenomenet.

Tillfället näst intill kräver ett lite längre resonemang på temat, och eftersom jag ska ut och roa mig på Blackpools pirer så nöjer jag mig med ett utdrag från en gammal Sportmagasinet-krönika jag skrev någon gång:

(…) Så vitt jag förstått det är reglerna för globetrotters – de här gökarna som tävlar om att ha besökt flest länder – rätt tydliga klara. Ska man få officiell tillåtelse att räkna in ett nytt land, ja, då måste man ha sovit en natt i det aktuella landet. Det kan tyckas som kärva riktlinjer – och det finns givetvis en massa reservationer kring tågresor och flygplatser – men i det stora hela går de i alla fall att begripa sig på. Fotbollsvärlden är som vanligt betydligt mer komplex.

Som jag ser det finns det en hel mängd olika grundnivåer att förhålla sig till här, och vi får helt enkelt beta av dem en och en.
• Mest grundläggande är givetvis den simpla passeringen, arenan du går förbi till fots, alternativt ser från ett bil eller tågfönster.
• Nästa steg är rundturen, då du till exempel guidas runt inne på ett öde Camp Nou.
• En nivå upp hittar du träningspasset, då det spelas fotboll men läktarna ligger öde.
• Och slutligen finns givetvis totalupplevelsen, matchspel inför en mer eller mindre full arena.

Vad säger ni? Själv lutar jag åt nivå tre. Jag skriver de här raderna från hemmalagets avbytarbänk på Daugava-stadion i Riga. Med ena ögat håller jag ett öga på U21-landslagets sista träning inför landskampen mot Lettland, med andra pekfingret håller jag deadlinespöket på avstånd. Att jag inte skulle ha varit på den här arenan ännu – utan måste vänta till morgondagens match för att kunna sätta krysset i rutan – känns som en fullständigt absurd tanke.

De som tar den här branschen på större allvar än mig håller inte med. Precis som i nästan alla andra sammanhang finns det de som tagit på sig att definiera reglerna för alla andra. De pretentiösa vakthundarna i det största branschorganet Vereinigung der Groundhopper Deutschlands nöjer sig inte ens med det jag ser som den kompletta fjärdenivån. Den här skaran har etablerat en betydligt mer hårdför samling riktlinjer.

Här varar en match i 90 minuter plus tillägg. Lämnar du arenan med fem minuter kvar för att hinna med sista bussen – då har du inte varit där. Du får inte heller ha kommit till stadion med någon organiserad gruppresa och du får – tråkigt nog för mig – absolut inte heller räkna in några ställen du besökt av professionella anledningar. De här är kort och gott en sammanslutning som inte tar några fångar.

”Vi distanserar oss från de flesta av dem som räknar sig som groundhoppers i dag, ”trend-hoppers” som räknar in sig själva i den här gemenskapen trots att de bara har femton arenor och två länder på meritlistan”

När man räknas på riktigt? Tja, i V.d.G.B. släpps man inte in förrän man har varit på minst 300 arenor, alternativt sett fotboll i 30 olika länder. Dessutom ska man rekommenderas av en befintlig medlem av sällskapet (…).

•••

Avslutningsvis. Trots att jag själv räknar mig som St Pauli-supporter har jag väldigt svårt med slentrianannekterandet av klubben bland allehanda vänsterfolk.

Igår kväll gjorde jag ändå ett undantag. Gaslight Anthem spelade i Stockholm, och precis som förra gången de var i stan hade gitarristen Alex Rosamilia hängt en St Pauli-flagga över sin förstärkare. Och spelar man i sin generations bästa nya amerikanska rockband – då kommer man lite lindrigt undan, och får inget annat än pluspoäng för att man orkat skaffa sig så stor fotbollskulturell förståelse att man begriper att St Pauli är killarna att hänga med.

/Erik Niva

Ronaldinho sågar Milans anfallsspel, Gigi Delneri konstaterar att hans gamle pojk Cassano ”har ett svärd som han ramlar över lite då och då”, Mario Götze dansar vidare och Steve Bruce har inte somnat än.

Fotbollseuropa vaknar till en ny vecka, och vi tar oss tiden att skänka en tanke åt dem som inte gör det.

I lördags samlades människor för att spela och se på en fotbollsmatch på en liten plan i San pedro Sula, två timmar norr om Tegucigalpa i Honduras. Kvart över tre stormades planen av nio tungt beväpnade män, med skottsäkra västar och skidhuvor som täckte deras ansikten. De sköt pojkar, män, gamla i publiken och kollade noggrant om de bar vapen eller hade gängtatueringar, innan de lät dem lägga sig på marken.

Sedan öppnade de eld, vilt, med sina M16 och AK47:or. Fjorton döda, den yngste 22, den äldste 60.

Polisen är övertygad om att det rör sig om ett gängkrig, mördarna var ute efter en yngling vid namn Froylán, medlem i det kriminella gänget los Terecereños. I grunden handlar det om makten över knarkhandeln, och misstankarna riktas mot Mara 18.

Gäng i allmänhet och Mara 18 i synnerhet är en maktfaktor i Honduras, ett land som har en av världens högsta mord/invånare-kvoter (i snitt mördas mellan tio och femton människor varje dag). Inte ens inne i fängelsen har de kontroll på gängmedlemmarna.Så sent som för två veckor sen gjorde polisen en raid mot de 156 gängmedlemmar som spärrats in i högsäkerhetsfängelset Escorpión, efter uppgifter om en rymningsplan.

Det visade sig att det var si och så med högsäkerheten. Efter att ha genomsökt cellerna och slagit ner väggarna hos fångana och gängledarna ”Lucifer”, ”Skuggan”, ”Pantern” och ”Trollkarlen” hittade de dynamit, tändanordningar, handgranater och automatvapen.

Gängen är starka och många, och det här är inte första gången som Mara 18 nämns i samband med fotboll. Det var Mara som låg bakom kidnappningen och mordet på Wilson Palacios 14-årige lillebror Edwin för tre år sedan. Den franske dokumentärfilmaren Christian Poveda ägnade två år av sitt liv åt att infiltrera och skildra bland annat La Maras salvadoranska gren, i filmen La Vida Loca som kom ut för två år sedan visar han upp en värld där liv betyder mindre än ingenting. Filmen kan ni se här.

Poveda själv? Han sköts kallblodigt ihjäl i september i fjol. Man misstänker att en medlem ur Mara 18 höll i mordvapnet.

/Simon Bank

Ibland blir det så här. Man skulle vilja sitta och se ett Tyne Wear-derby, men när plikten kallar så kallar plikten. Alltså hamnar man i en bil på väg till Örjans istället, och får se andra halvlek på en kristallklar stream innan det allsvenska allvaret börjar här.

Och ja, jag förstår ju att Chris Hughton pumpar med näven en dag som den här. Ni som sett hela kalaset: Vad hände? (Och där kom 5–0 också. Herregud)

Själv har jag inte annat att erbjuda än lite pinpoints från Palermo:

1.Palermo är ett väldigt bra fotbollslag.
2. Balzaretti är en väldigt bra vänsterback.
3. Lazio fortsätter att göra allt det där som topplag gör: Åker till tuffa ställen, dominerar inte, men kånkar med sig poäng hem. Grymt imponerande.
4. Muslera är Muslera, en lite valpig målvakt som ena anfallet ser ut som Iker, nästa som Ådi.
5. Edy Reja har byggt ett lag som aldrig tappar sin form. Även när de hänger halvt lealösa så har de sin struktur defensivt, och det krävs väldigt mycket för att jobba ner dem.
6. …och nästa helg är det derby. Med en tonårskorkad Francesco Totti på läktaren, avstängd.

/Simon Bank

Men herregud, vilken fenomenal fotbollssketch.

Mohamed Sissoko tar ner bollen på bröstet, och kommer helt fri med Abbiati och chans att avgöra alltihop. Han forsar fram, och när han ska avsluta drar han till med all sin franskmaliska älgkraft och får en perfekt träff – en halvmeter vid sidan av bollen.

Om det inte fanns någon boll i fotboll hade Sissoko varit världens bäste spelare, men nu hade han kunnat stå där och veva i två veckor utan att få in bollen i mål. Istället får han i nästa moment bollen lite för långt ifrån sig, vilket ger Alex Del Piero chansen att stoppa in den i målet i stället.

Milan–Juve 0–2, och Milan kom inte ikapp.

Det var det här ni ville, va? Det var så här du tänkte, Agnelli?

Det gamla Juventus grinta och ordning och moral, stöpt i en chievosk Delneri-form för 2010-talet?

För första gången på fem år åker Juve till San Siro och slår Milan, ett bra Milan, och det är den mest imponerande insats de gjort på många, många år. De kom utan ett halvt lag, inställda på att försvara sig, och de fick hela sitt försvarsskelett utryckt ur kroppen när Chiellini haltade av från uppvärmningen.

Ändå.

Eller… kanske just därför. Milan satte tänderna i Juventus, de kunde lett med 3–0 efter tio minuter (Ibrahimovićs och Patos bästa minuter på hela matchen), men Juve var här för att arbeta hjärtat ur sig, lojalt och konsekvent. De kunde inte gärna göra något annat med den här uppställningen. Ligga rätt, göra rätt, jobba rätt. Felipe Melo var ett skämt i Italien, men ingen skrattar längre när han går in på den här planen, mot det här motståndet och styr Milans spelvägar åt fel håll i varje anfall.

Milan var bra med bollen, men Juventus var fullkomligt lysande utan den. Det var den sorts fotbollsmatch som inte existerade i italiensk fotboll för 20 år sen, med bollpress och tempo. Och det var ett resultat som är omöjligt att värdera för Juventus.

Så här långt har Miloš Krasić burit hela klubbens optimism på sina axlar. Ikväll fick de för första gången ett riktigt tecken på att de är på rätt väg som lag också.

Milan? De var det bäst spelande laget, förstås, men var lite för oskarpt. Zlatan gör ett fysiskt monstermål, och många fantastiskt bra saker – men han blandar ut det med för många tekniska misstag som han inte brukar göra. Pato försvinner ur matchen och kommer inte tillbaka. Pirlo hade för lite boll och Gattuso för mycket.

Men Milan står ut med det här. De lider i ett dygn eller två, men de vet vad de kan och att de är bra.

Det vet, numera, Juventus också.

•••

Ja, och en kväll som den här känns det som att det är på sin plats att tala om att Gianluca Rocchi var en av planens absolut bästa aktörer.

/Simon Bank