Jaha. Kul.

Manchester United gör 2–0 på Tottenham, och jag orkar inte ens säga något om Mark Clattenburgs fullkomligt horribla icke-domslut vid 2–0. Det är bara så svagt, ett så uselt yrkesutövande, ett mord på allt vad rättvisa heter, det är det mest pinsamma domarögonblick som Old Trafford sett sen… ja, sen Mark Clattenburg dömde den här matchen senast.

Vi kan diskutera Nanis ansvar, det genuint amoraliska i hans agerande, men det kommer att göras precis överallt. Han borde väl inte gjort så – men Clattenburgs team borde definitivt ha sett det.

Det om det.

Även om det var en match som hade kunnat gå åt andra hållet, så var det förstås ingen slump att den inte gjorde det.

United ägnade sig mest åt hantverk, briljerade inte ett dugg men gjorde sitt jobb i varje moment. El Chicharito högg på allt, med kvalité. Rafael var hyperuppmärksam på vad en rätt blek Bale hade för sig, Fletcher, Park och Carrick var bara kompetent kontrollerande i största allmänhet.

Men de gjorde inte 1–0 av det skälet.

De gjorde 1–0 eftersom Tottenham är det enda lag i engelsk fotboll som tycker att det är skönt att få hörnor och frisparkar mot sig ”för att då kan man vila lite”. När Nemanja Vidić murders ya så kan man tänka att det beror på att Spurs mittbacksroulette den här hösten lett till att de har svårt för samspelet i den här sortens situationer, men det är helt enkelt ingen relevant förklaringsmodell. För Tottenham försvarar inte på fasta. De har inte gjort det på evigheter.

2–0. van der Vaart skadad. Domarskandal. Bale i tveksam form. En lördag till i livet.

När nu matchen blev som den blev så kan vi lika gärna titta på det som föregick den.

Även om jag har svårt för Benoit Assou-Ekottos sätt att se på fotboll som vilket jävla kneg som helst så betyder ju inte det att jag inte gillar hans ambition att därigenom också se på fotbollsvärlden med nyktra ögon.

Det var alltså intressant och skönt att läsa den där intervjun i franska supermagasinet So Foot (ett av världens klart bästa fotbollsmagasin) där han pratade öppet och friskt om sitt liv som fotbollsspelare.

– Hela problemet med fotbollsspelare är att de tar sig själva på allvar. Vi sparkar runt en boll och tjänar 100 000, 200 000 eller till och med 300 000 euro i veckan. Vi förbättrar inte världen, det är inte så att vi uppfunnit varmvattnet. Vi sparkar bara en boll.

– Jag är inte i samma värld som de flesta andra som håller på med fotboll. Jag gillar verkligen inte den här världen.

– De här människorna gav mig inte mat, de födde mig inte, och mitt liv kommer inte att förbättras av att jag går på nattklubb och häller i mig champagne.

– Jag föredrar att hålla på spelare som Deco, som använt sin berömmelse till att åka hem till Brasilien och syssla med välgörenhet. Dessutom gillar jag spelare med temperament, som Edgar Davids. När jag kom till Spurs var vi på varandra ute på planen, en massa förolämpningar, eftersom vi inte var sams. Men efteråt sa vi ”hej” till varandra som män.

Assou-Ekotto sa många bra saker i den där intervjun. Han sa dessutom ett par saker om Wayne Rooney:

– Trenden i fotboll just nu är att så länge som du inte ligger med prostituerade så är det okej, då är det ingen stor grej. Wayne mår inte så bra och det är hemskt för hans fru att veta att han haft en relation med en prostituerad. Han träffade samma tjej i sju månader.

Och det är här det blir intressant. Det där citatet blåstes upp stort av the Sun, som i dagens tidning konstaterade att ”tajmingen för Assou-Ekottos utspel – inför Spurs match mot Manchester United – kunde knappast varit värre”.

Det intressanta? Det mediekritiskt relevanta?

Att Assou-Ekotto gav den där intervjun för nästan två månader sen. Att den publicerades i So Foot-numret som funnits i franska butiker i snart en hel månad.

Tajming var ordet, sa Bull. Bull var ordet, sa Bill. Nu ska jag starta en ny facebook-grupp och zooma in Serie A istället.

/Simon Bank

Fredag, räfst, rättarting – och ett par riktigt fina fotbollsmatcher att se fram emot. Bra feeling, som Pep Guardiola skulle sagt.

Det händer saker därute, det rättsliga efterspelet till Genua-skandalen har kommit och utan att ha läst domen låter den sund; höga och likartade böter för arrangören och gästande förbund, och den sportsliga vinsten till Italien. Men det finns fortfarande kvar gigantiska, mörksvarta frågetecken kring vad polisen sysslade med, inte så mycket på Marassi som inför matchen. Det ska alltså ha lämnats detaljerade resplaner för de proffshuliganer som reste till matchen – ändå var de där, ändå var de inne.

Fallet Milos Krasić är mer… italienskt. Jag är lite sen på bollen, men eftersom svenska stormedier inte riktigt pumpat diskussionen hela vägen i botten så må det vara hänt. Det är alltså Milan–Juve i morgon, och enligt alla regler om italodrama så har det dykt upp en perfekt storm i veckan.

Från öster: Milos Krasić.

Från väster: Robinho.

Krasić-debatten här hemma följer samma trötta mönster (att filma är kriminellt och ska bestraffas till varje pris, att dra i en tröja i straffområdet är helt okej och bara jävligt smart). Han får två matcher, och okej för det, det var verkligen inte snyggt. Men i Italien finns aldrig en dörr som inte döljer en dörr till. Den här gången har eftersvallet både innehållit ett nygammalt maktspel, som visar antitesen av Juves tidigare position. För några år sedan satt de vid ratten i il Calcio, med en sportslig ledning som var bäst av alla och ett psykologiskt övertag på alla klubbar och alla makthavare.

Nu? Tja, Robinho spelar i Milan, gör så här och spelar vidare. Det är enkelt att förklara juridiskt – domarens bedömning går före – men i maktcirkusen blir det mest en bekräftelse på att Juve rent politiskt inte längre är vad Juve var.

Och apropå det så… var och varannan människa har ju tyckt till om den här affären. Mest uppmärksammat blev det när Mediaset-journalisten/Moviola-mannen/Berlusconi-anställde Maurizio Pistocchi gick ut och tog heder och ära av Krasić med det här uttalandet.

– Jag trodde att han var seriös, men han är bara en serb.

I efterspelet har det talats om rasism, och det är det förstås. Klockrent. Men även om det var ovanligt hårt så var det inte heller unikt. I italiensk press – och i Italien som helhet – har man närmare till att adjektivisera kring etnicitet. När de ska förklara varför Zlatan Ibrahimović gjort något förhastat eller så kan man utan att tveka återvända till ”hans slaviska blod”. Det som i Sverige skulle snabbstämplas som rasism kan glida förbi som självklarheter.

I just Pistocchis fall handlar det kanske mer om en annan sorts fördomar. Han är inte särskilt förtjust i Juventus. I radioprogrammet il Bianco e il Nero gick han så sent som igår till rasande attack mot Luciano Moggi, som han gjorde ansvarig för både Napolis och Torinos misslyckanden.

Moggis advokater har redan hotat med stämningsansökning. Och snart är det match. Vackert.

•••

Innan vi drar igång stora partitissima-trumman så händer det ju annat. I Italien en hyperintressant match mellan Inter och Genoa, men kvällens mest spännande krock har vi i München, när FC Bayern tar emot Freiburg.

I veckan köpte jag upp mig på Frankfuter Allgemeines megakloss till tidning för att läsa en text om Diego Maradonas kommande 50-årsdag – han fyller imorgon, som bekant. Texten var trist, men jag hitade en pärla på samma sportsidor: En långintervju med Freiburg-tränaren Robin Dutt. Eftersom jag är en idiot råkade jag slänga tidningen, men nu ligger den på nätet så då kan vi ge oss på den igen.

Dutt kommer ur samma Baden-Württembergska tränarmylla som Thomas Tuchel i Mainz, Ralf Rangnick, Jogi Löw, och U21-kaptenen Rainer Adrion. Offensiva, Stuttgart-skolade, moderna coacher.

Samtliga har det gemensamt att de specialiserat sig på kommunikation och tydlighet, och i Dutts fall har det varit extra viktigt. Han har själv immigrantbakgrund (hans pappa kom till Tyskland från Indien på 60-talet) och hans spelare kommer från tolv olika länder. Så vad betyder integration för honom?

– Att man på ett naturligt sätt och med rätt hastighet skapar ett välbefinnande mellan människor som redan finns här och människor som kommer hit. Vi kan inte förvänta oss att någon kommer hit från Afrika och lär sig alla våra regler på en vecka.

Intervjun görs i skuggan av Angela Merkels lika spridda som misstolkade uttalande om ”den uttjänta multikultin” (det var ett hårt utlåtande, men inte lika hårt och definitivt som det skildrats här och var: hon tror fortfarande på invandring).

Dutt menar att sporten på många sätt kommit längre än övriga samhället när det gäller integration, av nödvändighet.

– Det handlar om att ge och ta, och vi måste hela tiden definiera: Vilka gällande regler har spelaren med sig, och vilka regler har vi som han inte kan ställa sig över? Ta ämnet mat, som fläskkött. Eftersom det är en bindande lag för vissa att de inte kan äta det är det ingen poäng med att diskutera det. Tron är väldigt viktig. I vårt omklädningsrum ser du spelare som tar fram en bönematta och ber. Det är inte så att alla måste hålla tyst då, men man stör inte varandra. När det gäller exempelvis punktlighet är det något annat: Vi har regler i Tyskland som alla måste följa.

Måste man som tränare känna till sina spelares religion?

– Jag vet att spelarna är troende, och jag vet vem som är mycket religiös eller mindre religiös. Men jag har inte hållit enskilda samtal. Vi har inte heller haft det som man kan ha det när man tränar utomlands, att man måste anpassa träningstiderna efter när spelarna måste gå och lägga sig. Jag har inte behövt bryta träningar för att någon måste be.

Vore det tänkbart?

– Jag hade velat prata med spelaren och skaffat mig en bild av innebörden. Men det vore nog svårt, att få alla 24 spelarna att anpassa sig efter en. Frågan är om det skulle skada lagets prestation. Integrationen är inte huvudmålet. Huvudmålet är den sportsliga framgången.

Och där någonstans finns nyckeln. I fotboll satsar man stora pengar på spelare, man har inte råd att slarva med integrationen. Det kostar för mycket, man har ett tydligt resultatmål. Tydliga regler, tydliga möjligheter, en tydlig delaktighet och ett tydligt resultat.

Läs hela intervjun med Dutt, den är värd det. Den handlar om integration, trots att Dutt inte ser Merkels problemställning i sitt arbete.

– Nä, om man arbetar med spelare från elva, tolv olika länder varje dag så börjar man tänka: Lever vi i en annan värld, eller varför är det här ingen frågeställning hos oss?

/Simon Bank

Hey, hey, hey, hey. You know what would make a great coffee table-book? A coffee table-book about coffee tables! Get it?

***

Okej, vi är inte riktigt där – men vi är faktiskt framme i den historiska period då det framställs coffee table-böcker baserade på mer eller mindre rumsrena sånger från de engelska fotbollsläktarna.

Mark Long är en konstnär från London. Han är även en Arsenal-supporter som tidigare bland annat täljt någon sorts träbyster av Arsène Wenger, och som nu alltså producerat en coffee table-bok som är lättare att beskriva med bilder än med ord.

Såhär kan det alltså se ut…

…eller såhär…

…Tourettes-Timmy Howard får äran…

…att bli en sorts cliffhanger.

***

Min tidigare erfarenhet av coffee table-böcker inom fotbollen är egentligen begränsad till den där egendomligheten som Patrick Ekwall skrev om Martin Dahlin, den som jag tidigare glatt utnämnt till den svenska litteraturhistoriens fjärde sämsta sportbok med den här motiveringen:

”Allvarligt talat, vad tänkte de på? Vem vill ha en coffee table-bok om Martin Dahlin?! Vad ÄR en coffee table-bok? Tja, om det här är representativt så är det kort och gott smörja i lyxförpackning. Svulstig, förhärligande text inramad med Martin Dahlin i motljus, Martin Dahlin i medljus och Martin Dahlin fångad med fotografiska tekniker du inte visste fanns. ”Det närmaste homoerotik den svenska sportjournalistiken har kommit”, var det någon som skrev. Och ja, man känner sig skapligt pinsam när man beställer upp den här boken ur magasinet på Kungliga Biblioteket.”

***

För att knyta ihop säcken – eller the arc, som det heter på tv-serie-språk – så föranleddes alltså det här inlägget i stort sett enbart av att jag fick chansen att referera till Seinfeld-avsnittet där Cosmo Kramer fick idén om a coffee table-book about coffee-tables.

En idé som för övrigt faktiskt förverkligats, för alla er som undrat.

/Erik Niva

Saknat Felipão Scolari sedan han lämnade Stamford Bridge, tog sin mustasch på axeln och drog iväg till Uzbekistan?

Såklart att ni har – och har ni glömt bort varför så ska jag berätta det för er här och nu. Felipão är tillbaka i Palmeiras, och den improviserade presskonferensen efter gårdagens kryssmatch mot Atlético Mineiro visar att det fortfarande fyr i fyren.

Scolari gick ut löst, gnällde lite på hur hans lag fråntagits en straff efter att huvuddomaren konsulterat med sin assistent.
– Vi fick höra att domaren eller linjemannen fick radioinformation från någon utanför planens fyra linjer. Vi måste sätta oss in i det för att ta reda på om det var radio eller tv eller var det kan ha kommit ifrån. Det här är inte första gången som Palmeiras har tilldömts en straff som vi sedan aldrig fått slå.

Sedan varvade dock Scolari upp ordentligt när en reporter ifrågasatte hans beslut att spela chilenske spelfördelaren Jorge Valdivia, trots att han dragits med en muskelskada på sistone och bara klarade 18 minuter.
– Nej, nej, nej, nej. Ni är verkligen en plåga. Han spelade i 18 minuter. Det är bra för mig.
Mustaschen guppar, ansiktet dras ihop i grimascher, ögonen himlar.
– Gå och intervjua läkaren. Ni bara clownar runt, och du är en av de allra största clownerna. 

Exit stage right.

/Erik Niva 

En vecka för domardebatt i vissa hörn av fotbollens Europa, och allra mest intensiv har den varit i Skottland. Ni har förmodligen redan hört om Steven Craven, linjedomaren som hävde en Celtic-straff och därefter hamnade i en virvelvind av hot och kritik som var så intensiv att han bestämde sig för att sluta döma.

Den situationen intensifierades sedan ytterligare av en Majstorović-knuff i Old Firm-derbyt, en knuff som ledde till en straff trots att domaren Willie Collum tycktes ha ryggen mot situationen. Champagne-Charlie Nicholas rasade i tv, Celtic krävde en skriftlig förklaring från förbundet och Collum fick ta emot hotfulla telefonsamtal i hemmet.

Hetsen runt Old Firm-klubbarna har inneburit att arbetsklimatet för skotska domare alltid varit bistert, men har det nu blivit ännu värre än någonsin tidigare? Gamle domarprofilen Kenny Clark tycker det:
– Det är i alla fall värre än det var för säg tio år sedan. Folk skriker åt en på gatan, man får de där hoten på telefon, det har funnits tillfällen då domare fått hotbrev med rakblad i kuvertet och vi känner till tillfällen där domare fått rutorna i sitt hem krossade.

Situationen är svårbemästrad, och det ligger såklart nära till hands att mullra om att det borde vara förbjudet att kritisera domare offentligt. Men nä, jag tror verkligen inte att det vore någon bra idé. Problemen skulle bara växa sig ännu större ifall alla låtsades som att det regnade då ett tydligt domarmisstag avgjort en viktig match, och till slut skulle vi stå där med en fotbollsmotsvarighet till ett politiskt missnöjesparti, en ilsken skara människor som växer fram i vakuumet som uppstår där debatten tar slut.

***

På andra sidan Europa – långt borta i Ukraina – har Sjaktar Donetsks rumänräv Mircea Lucescu fortfarande inte lyckats smälta några domslut som de fick emot sig i förra veckans Champions League-match mot Arsenal på Emirates.
– Det är enkelt att vara i Arsenals skor när man får två mål till skänks. Deras första mål var 100 procent offside – Arsenal-spelaren var mer än en meter framför sista försvarare – och det skulle aldrig ha fått någon straff i samband med sitt tredje mål.

Lucescu raljerade sedan om hur han hoppas att Sjaktar-fansen från och med nu sätter samma press på domarna som  han upplever att de stora västeuropeiska klubbarnas supportrar gör – ”det är mycket viktigt om man ska lyckas i Europa” – men kom därefter fram till den poäng som gjorde hans ryande tankvärt. Han menar att problemet med domsluten på Emirates i grunden berodde på att matchen dömdes av en norrman, Svein Oddvar Moen.
– Jag tycker inte att skandinaviska domare borde få döma matcher där engelska lag är inblandade. De delar samma anglosaxiska kultur, och många av de skandinaviska domarna är till och med utbildade i England. I de matcherna får det engelska laget alltid domarfördelar.

Själv håller jag ju inte med Lucescu hela vägen ut – och jag tror inte att Chelsea FC, Anders Frisk eller Tom Henning Øvrebø gör det heller – men jag förstår vart han kommer ifrån, jag kan se hur han har fått ihop sitt teoribygge.

Och jag tror framförallt inte att fotbollsvärlden varit en sundare plats ifall han tvingats hålla inne med sitt svavel.

/Erik Niva

Det hör inte till de allra vanligaste vanligheterna att vi uppmärksammar skandalhistorierna från de engelska tablodierna, men just idag blev tajmingen så underbar att jag inte kan låta bli.

Igår skrev jag alltså ett inlägg om hur Brian Marwood och hans gelikar försöker bygga det nya Manchester City, en rätt igenom professionell klubb som representeras av en ny sorts väluppfostrade spelare med ett kontinentalmodernt, förnuftigt förhållningssätt till alkohol.

Och det lät ju bra.

Sedan kom dagens The Sun, som med videofilm och allt avslöjar hur Joe Hart, Gareth Barry, Adam Johnson och Shay Given kom över söndagens 3-0-förlust mot Arsenal. De åkte upp till Skottland, söp till, träffade en bunt studenter på puben och hakade på till studentlyan för eftersläckning.
– Vi har åkt långt. Det är blåsigt. Det har regnat. Vi är på St Andrews. LET’S PARTY, ylar Gareth Barry och börjar halsa starksprit direkt ur flaskan.

Enligt en student som citeras i Sun köpte Joe Hart drinkar åt alla i hans väg  – ”han sprejade 50-pundssedlar runt sig som om de var konfetti” – och jag kan inte låta bli att flina igenkännande åt hans beskrivning av själva efterfesten.
– Lägenheten där vi festade var som vilket studentboende som helst, med möglig mat och en kyl full med öl. Av någon anledning tillbringade vi största delen av tiden i köket, där vi sjöng och berättade för spelarna hur fantastiska de var.

Ah well. We’ve all been there.

/Erik Niva

En bläckfisk är död, men någonstans måste vi hitta kraften att gå vidare med våra liv. Låt oss gemensamt i denna sal sjunga We Shall Overcome och ägna ett par minuter åt den här veckans världspolitiskt viktigaste händelse.

Och då snackar vi inte blötdjur.

Elfenbenskusten, landet där Sven-Göran Eriksson gjorde ett diplomatinhopp i somras, går till val på söndag. Det kan betyda allt, och det kan betyda mindre, men framför allt betyder det att ett land som sedan militärkuppen 1999 legat i en konstant militärpolitisk kris kan hoppas på ett nytt liv.

Vägen dit har inte varit vare sig rak eller kort.

Det är 20 år sedan Elfenbenskusten höll sina första flerpartival, sedan dess har landet slitits i hundra riktningar, mellan stammar och intressen och internationella påtryckningar. De val som hållits har innehållit otäcka diskussioner och definitioner av vilka som ska ha rätt att rösta – man har pratat om ivoirité, en genetisk bestämning för att exkludera immigrerade invånare och invånare från de norra delarna av landet – och det senaste valet, det som skulle hållits 2005, fick skjutas upp och sedan ställas in eftersom ingen kunde garantera vare sig rättvisa eller säkerhet.

Socialisten Laurent Gbagbo är alltså fortfarande president, i brott mot konstitutionen – men eftersom det är ovanligt att sittande presidenter förlorar val i Afrika är han favorit den här gången också, trots att de senaste tio åren varit mörka år i Elfenbenskustens historia. Av de tretton motkandidaterna ses 76-årige ex-presidenten Henri Konan Bédie och förre premiärministern, den europatillvände Alassane Dramane Ouattara, som de främsta utmanarna.

I vintras följde jag Afrikanska Mästerskapen från Frankrike, och medan Erik Niva satt på en flygplats och funderade på om han verkligen skulle åka ner och bevaka turneringen efter dödsskjutningen mot Togos spelarbuss. Fransk tv visade en minidokumentär inifrån Togos och Elfenbenskustens spelartrupper efter skjutningen, och även om det inte var någon överraskning så blev det återigen nästan chockartat tydligt vem det är som bestämmer i Elfenbenskusten: Han heter Didier Drogba och är mer än en lagkapten.

Erik skrev, och fem minuter in på Téléfoots dokumentär ser ni mötet vi pratar om.

Om vi ofta överdriver fotbollens betydelse så är Elfenbenskusten ett av de länder där vi kan bottna fullt ut när vi överdriver – eftersom det helt enkelt inte är möjligt att göra det. Den som vill ta upp deras moderna historias höjdpunkter kommer alltid att fastna med fingret på två bestämda punkter – de två gånger landslaget kvalade in till VM i fotboll.

Nu är det val, FN har sina valobservatörer och 500 extra fredsbvarande soldater på plats, och det finns en chans för ett nytt Elfenbenskusten att visa sig. Splittringen mellan etniska grupper handlar numera lika mycket om den djupa ravinen mellan det unga, utåtriktade Abidjan (där den absoluta merparten av befolkningen är ung, runt 20 år gammal, och de etiska distinktionerna tunnats ut) och den mer oförsonliga hållning som finns ute i provinserna.

Det har tagit år att komma hit, det sista hindret har varit att upprätta en röstlängd. Den oberoende kommision som till sist tillsattes för att göra det har arbetat med två listor – en vit för de definitivt ivorianska, en grå för de där man inte kunnat bestämma nationalitet – och det har förekommit försök att manipulera listorna.

Processen har kostat tre miljarder, vilket gör det här till ett av världens dyraste val. Kan det leda någonstans? Kan det föra tillbaka ett krigsplågat, splittrat land till positionen de hade förr, när Elfenbenskusten sågs som ett föredöme i Afrika? Eller blir det nya bråk, nya krig, nytt förfall?

Ett lyckat, rättvist val kan vara ett första, stort steg åt rätt håll. Ett misslyckat, våldsamt val skulle vara förödande på alla sätt som finns.

Och fotbollen? Baky Koné kommer från nord, Arthur Boka kommer från syd, Gervinho kommer från öst, Didier Zokora kommer från väst.

De är och förblir det bästa exempet som finns på att ett enat Elfenbenskusten är möjligt, och de har ägnat det här året åt att tala om det i en stor kampanj för ett rättvist och demokratiskt val. Det finns få fotbollsspelare i världen som bär ett lika stort ansvar.

/Simon Bank

Sådärja, då har det blivit dags att ännu en gång skriva några rader i den skamlösa genren self-promotion. Men frukta intet – den här gången är jag inte ute efter era plånböcker.

Vi snackar gratis.

Nämen, såhär är det. Lite då och då blir jag inbjuden för att hålla en monolog om fotbollen, världen, mina böcker, de grejerna – och just den här gången gör jag det faktiskt på en plats dit flera av er har möjlighet att komma.

Medborgaplatsens bibliotek, Stockholm, 19.00 på torsdag. Kika förbi. När jag nu släpar mig ner på byn behöver jag ju några att prata med.

***

Men nu var det ju egentligen inte det jag tänkte skriva om, utan en sak jag var inne på som hastigast i slutskedet av gårdagens Eurotalk.

Vi kan tycka vad vi vill om dagens Manchester City. Vi kan däremot inte förneka att det är den fotbollsklubb i hela världen där det just nu händer allra mest. I praktiken försöker de bygga en ny sorts G14-klubb från grunden, inom loppet av några få säsonger.
– Det var som The Dog and Duck här förut, säger sportchefen Brian Marwood, och refererar alltså till ett publag.

Marwood och vd:n Garry Cook är de två nyckelpersonerna i dagens Manchester City, långt mer centrala än Roberto Mancini. Det är de som har handplockats från Nike för att förvalta alla shejkmiljarder. Båda har de givit intervjuer till den engelska kvalitetspressen de senaste dagarna, och även om samtalet med Cook i Guardian är okej är det texten om Marwood i Telegraph som verkligen intresserar mig.

Det kommersiella perspektivet är fascinerande – hur det resoneras kring att bygga ”a brand map” för en spelare som Paul Scholes – men än mer hisnande är Manchester Citys planer för att forma och uppfostra sina ungdomsspelare. De litar inte på de engelska skolorna. De tänker driva sitt eget utbildningssystem, på ett sätt som är mer långtgående än något jag tidigare sett i andra toppklubbar.
– Vi vill avregistrera dem från deras skolor när de är 14 år. Vi utbildar dem här, tränar dem här, visar dem hur man lagar mat, lär dem hur man fyller i ett formulär för att ansöka om ett pass. Våra lärlingar kommer även lägga en halvdag i veckan på samhällstjänst. De ska inse vad mindre privilegierade människor går igenom, få dem att förstå att de har något speciellt.

Handlingsplanen har förstås inte kommit till av en slump. Manchester City har en stolt tradition som talangfabrik – och den långsiktiga planen med klubben är att a-lagsspelarna ska skapas snarare än köpas – men just nu har de så stora problem med sina ungdomsspelare att Marwood pratar om ”en förlorad generation”.
– Vi vill vara en Champions League-klubb, och vi försöker forma spelare med bra vanor av och på planen. Men vi har att göra med en förlorad generation. Med de flesta ungdomsspelare måste vi arbeta med lifestyle skills. Vi har några killar som kommit över från Afrika, och de är så långt före våra egna killar både vad gäller teknik och uppförande.

Just lifestyle skills är ett centralt begrepp som återkommer flera gånger i Marwoods vision.
– Vi försöker förändra klubbens mentalitet, göra Carrington mer professionellt. Spelarna måste vakna. De måste äta, sova och dricka fotboll. Ska de gå ut måste de gå ut vid rätt tillfälle, inte dricka 48 timmar före en match. Det påverkar deras prestationer. Vi tar salivprov på dem hela tiden.
Den gamle Arsenal-yttern exemplifierar med bröderna Touré, som är troende muslimer och aldrig dricker alkohol.
– Jag hoppas att våra unga spelare tittar på dem och tänker: ”De har spelat i Champions League-finalen”. Och där är David Silva. ”Han har vunnit VM med Spanien. Han dricker inte, röker inte, går sällan ut. Maybe I should try a bit of that.

***

Tittar vi på de olika brittiska fotbollsnationerna och de bästa unga spelare de fått fram på senare år ser vi också ett iögonfallande mönster.

England: James Milner. Nykterist.
Wales: Gareth Bale. Nykterist.
Skottland: Darren Fletcher. Nykterist. 

/Erik Niva

Måndagsmörker, och jag står på Örjans Vall i ett regn som är snällare än det i fjol, men elakare än det mesta annat.

Om man velat vara någon annanstans så hade man väl valt mellan Neapel och Leeds. I Leeds spelar the Peter Ridsdale Cup, LUFC v Cardiff City, en klubb Ridsdale lyckades slå halvt ihjäl och en han bara misshandlade lite halvt. De är inte igenom sina respektiva ekonomiska kriser, men de har stålbadat sig lite friskare.

Cardiff har i alla fall ett anfall som borde ge dem en ärlig chans i år, och ett loyal support som gör att det skulle vara fint att se dem ta den. Alla fans är förstås inte den bra sorten, och då står vi där vi står – framme vid den egentliga orsaken till det här inlägget: Vid civilkuragets sista utpost, Mrs Lisa Robinson, 41.

Soul Crew och deras hangarounds kan ta sig an Millwall och Leeds vilken dag som helst. Men skicka ut en tjurig småbarnsmorsa så jävlar. Håll med om att det är rätt underbart.

/Simon Bank

Eftersom det finns en strukturell, redaktionell ovilja mot att lägga ut mina artiklar på nätet gick alla ni snikna gratisläsare miste om ett längre Gareth Bale-dokument i helgen. Det är väl som det är – men den efterföljande diskussionen ska vi väl likafullt hugga tag i?!

Rubriktanken med texten bottnade i att Bale fullbordat sin fenomenala transformation, och därmed faktiskt kan räknas som världens allra bästa unga spelare just nu.

Bold statement från en Tottenham-supporter, jag vet, men såsom The Whitchurch Wizard spelat sedan årsskiftet kan jag uppriktigt talat inte se att någon annan slutsats skulle gå att dra.

Kriterierna går ju alltid att bända fram och tillbaka, men i det här fallet var det som gällde en sorts U21-definition: enbart spelare födda 1989 eller senare var aktuella.

Generellt har listan – som alla andra listor – en befängt stor offensiv slagsida. Jag föregripsförsvarar mig med att säga att det i alla fall delvis finns en form av logik i det den här gången. Min tydliga uppfattning är att ungdom är en fördel för anfallsspelare, men en nackdel för både målvakter och försvarare. Så det så.

1. Gareth Bale, 21 år, Tottenham
2. Alexandre Pato, 21, Milan
3. Thomas Müller, 21, Bayern München
4. Javier Pastore, 21, Palermo
5. Stevan Jovetić, 20, Fiorentina
6. Theo Walcott, 21, Arsenal
7. Mario Balotelli, 20, Man City
8. Jack Wilshere, 18, Arsenal
9. Neymar, 18, Santos
10. Romelo Lukaku, 17, Anderlecht
11. David De Gea, 19, Atlético Madrid

Utmanarelvan utan inbördes ordning: Eden Hazard, Marko Marin, Lewis Holtby, Bojan Krkić, Simon Kjaer, Philippe Coutinho, Miralem Pjanić, Adam Ljajić, Toni Kroos, Alan Dzagoev, Sergio Canales.

Thoughts and prayers?

/Erik Niva