Ni tycker att det är läge för ett inlägg om att Sverige spelar EM-kval i Amsterdam ikväll?!

Det får ni inte.

Istället? Jo, ni får en 44-årig skådespelare som pratar om revolutionen. Han heter Éric Cantona.

Just nu håller Cantona på att spela in en ny film – ”Les Mouvements du bassin” – i trakterna av Nantes. Men när lokaltidningen Presse Oceán kikade förbi inspelningarna för att göra en intervju så ville han resonera kring möjligheterna att störta det rådande samhällssystemet.
– Revolutionen vore väldigt enkel att genomföra. Vad är egentligen systemet? Systemet kretsar kring bankerna, är byggt på bankernas makt. Alltså kan det förgöras genom bankerna. Just nu har vi tre miljoner människor som är ute på gatorna och protesterar – om vi istället haft tre miljoner människor som gick ut på gatorna och tog ut sina pengar hade bankerna kollapsat. Tre miljoner, tio miljoner… Då skulle vi haft ett verkligt hot, en riktig revolution. Inga vapen, inget blod, en revolution i Spaggiaris anda. Det vore inte ens särskilt svårt.

Fotnoten dårå: Albert Spaggiari var en fransk gentlemannatjuv som drog med 60 miljoner franc från Société Générale-banken i Nice, 1976. På bankvalvets vägg lämnade han ett klottrat budskap: ”Sans armes, ni haine, ni violence” (”Utan vapen, inget hat, inget våld”). Sedan försvann han, utan att någonsin gripas av polisen.

Reflektionen: Varför går det inte ens att fantisera om att översätta det här till svenska förhållanden? Varför kan inte Tomas Brolin prata som Cantona?

/Erik Niva

Erik Niva gick till kaffeautomaten, när han kom tillbaka hade det gått ett år. Good to have him back, vore han inte vegetarian hade jag hämtat en en gödkalv och slaktat den med mina bara händer.

Sin tabloida vana trogen går han förstås in och fokuserar på konflikterna direkt, nu när det vankas EM-kval. Vi har ju vant oss vid något annat, mer konstruktivt, här i bloggmiljön. Samförstånd och samarbeten och sånt.

Låt oss fortsätta på det spåret.

Förra veckans stora sportpolitiska händelse såg vi i Berlin, som bekant. Tyskland och Turkiet delade upp Olympiastadion mellan sig, tyskturkar och turktyskar formulerade sina identiteter en bit in på 2000-talet och den fine Mesut Özil stod mitt i och såg världen rotera runt sig. Inför matchen hade han i en Focus-intervju gett sin egen bild av det politiska landskapet i Tyskland, inklusive en hyllning av kanslern Angela Merkel och en sågning av rasbiologen Thilo Sarrazin.

– Jag önskar från hjärtat att det kommer en tid då hela Tyskland känner sig som en stor familj. Vi lever alla tillsammans, och många turkar har tyska pass, jag vill ha en integration. Det är trist att det fortfarande finns en sån här diskussion.

Och Merkel?

– Jag är ett stort fan av henne, så klart, jag beundrar vad hon uppnåt, vad hon gjort för Tyskland.

Özil hade järnkoll på allt som hände ute på planen, men efteråt hade han lika usel klädkodskoll som en Puyi i ett spanskt VM-omklädningsrum.

Merkel kom in, och där stod Özil i bar överkropp och försökte prata om livet. Eller, det var väl mest kanslern som pratade, och bland annat gav hon goda råd inför landslagets resa till Kazakstans huvudstad.

– Astana är en konstgjord stad ute i öknen, förklarade Merkel. Men de har en bayersk ölhall!

Ja, och saken är den att hon borde ju veta.

Kazakstan–Tyskland är nämligen, precis som Tyskland–Turkiet om än av andra skäl, lite mer än en vanlig fotbollsmatch.

Kazakstan är, det vet ni, ett speciellt land. Världens nionde största, rikt på resurser men ändå outvecklat och lett av diktatorn/presidenten Nursultan Nazarbajev, en ledare som tillsammans med sin familj beviljats livslång immunitet. Det där brukar, generellt, inte vara ett tecken på demokratisk hälsa i ett land.

För två år sedan åkte Horst Kohler, Tysklands dåvarande president, till Astana för ett möte med Nazarbajev. Astana är en speciell stad, Nazarbajev bestämde för tretton år sedan att hela administrationen skulle flyttas ut i öknen och att Astana skulle bli huvudstad. Japanske (numera avlidne) superarkitekten Kisho Kurokawa hyrdes in för att rita stadsplanen, engelske postmodernisten Norman Foster (han som ritat projektet Nya Slussen i Stockholm) uppörde en gigantisk pyramid som döpts till Freds- och försoningspyramiden.

Kort sagt motsvarar Kazakstan fortfarande nidbilden av en centralstyrd öststat med en blandning av stora resurser och ett demokratiskt underskott. De strävar mot Europa, vilket märks i fotbollen: Trots att nästan hela landet tillhör Asien så spelar Kazakstan sin fotboll i Uefa.

När Tysklands president kom därifrån 2008 hade han spikat två gigantiska projekt:

2009 var Kazakstans år i Tyskland. 2010 skulle bli Tysklands år i Kazakstan.

Stora pengar i rörelse. Tyskarna skulle dra igång glasfabriker, resurser för laserteknologi, avtal till ett värde av 2,5 miljarder tecknades omedelbart. Kazakstan skulle samtidigt investera 350 miljoner i den tyska ekonomin.

Den 3 februari i år blåste tyska ambassaden i Astana högtidligt igång det tysk-kazakska året. Bremens världsberömda kammarorkester spelade. Konst- och arkitektutställningar höll vernissage. Kazakstan levererar naturgas till Tyskland, tyska teknikjätten Siemens skriver samarbetsavtal med Kazakstans motsvarighet till SJ, värt fyra miljarder.

I somras var Angela Merkel på plats i Astana för att skriva på avtal värda ytterligare 20 miljarder, hon slog fast att Kazakstan är Tyskland överlägset viktigaste affärspartner i centralasien.
– Tyskland kan bidra mycket till Kazakstans industrialisering, sa hon.

Ja, och ikväll möts de alltså i fotboll.

Det finns inga kazaker i die Mannschaft, men det finns tyskar i Kazakstan. Gamle Dortmund-spelaren Bernd Storck har tagit över som förbundskapten (i VM-kvalet senaste hotade han sina spelare med sparken om han kom på dem med att byta tröjor när de mötte England), och till vänster på mittfältet spelar Heinrich Schmidtgal, Rotweiss Oberhausen-spelaren som bott i Tyskland sedan han var två år gammal.

– En kanonmatch. Jag försöker göra mitt bästa och bara njuta, säger han.

Tysklands vill göra Kazakstan till sin absoluta nyckelpartner i Centralasien (de är inte ensamma: Telia satsar hårt i Kazakstan, häromåret tog Göran Persson emot president Nazarbajev i Stockholm, Bosse Ringholm har varit i Astana för ytterligare möten), men i Kazakstan råder fortfarande utbredd censur mot media och kontroll av kommunikationen över internet. Trots utlovade reformer är landet fortfarande lågt rankat i människorättsorganisationers granskningar av demokratin.

Å ena sidan kan affärsutbyten öppna demokratiska dörrar, å andra sidan finns det inget som luktar lika lite som pengar.

Och ikväll är det fotboll i Astana, bara så ni vet. Kazakstans officella mål är att gå till EM 2016.

•••

Två små PS så här på slutet: inför kvällens matcher:

Karpen Gina har alltså tippat att Italien–Serbien slutar 2–2, efter mål av Chiellini och Cassano. Spräng spargrisen.

Och om det krisar för Tyskland så vet vi, sedan förra veckan, att de har en hyfsad högerfot på bänken.

/Simon Bank

Det mest underhållande med det så kallade psykkrig som föregått matchen ikväll är ju att fejden mellan Zlatan och Rafael van der Vaart faktiskt är på riktigt, för en gångs skull.

Visst har väl känslorna slipats ner med åren och avstånden och visst göms de ju under något lager diplomatisk fernissa numera, but make no mistake about it. Under Ajax-åren var det här en kvalitetsbeef som kvalat in på listan över fotbollsvärldens bästa inbördeskrig.

Och – som av en händelse – här har vi då också listan på just fotbollsvärldens bästa inbördeskrig. Ingen rangordning, inga anspråk på fullständig täckning. Bara en genomgång av tillfällen då det sedvanliga omklädningsrumsgnabbet gått över gränsen till långvarig vendetta.

Tommy Smith och Emlyn Hughes
Gruffet kom igång när Bill Shankly fick för sig att ta kaptensbindeln ifrån hårdingen Tommy Smith, för att istället ge den till Emlyn Hughes. ”Jag hatade honom”, recenserade Smith. ”De enda vänner han hade var såna där tygdjur han fick köpa i nöjesfältens automater”. Någon annan anledning till att Smith var sur, något bortom kaptensfrågan? Jo, tydligen var han ilsken över att Hughes aldrig tog in några rundor på puben. 

Michel Platini och Jean-François Larios
Föregångare till käbblet mellan John Terry och Wayne Bridge. Inför VM 1982 kom omklädningsrummets privatspanare fram till att den målfarlige mittfältaren Jean-François Larios haft en affär med sjävaste Michel Platinis fru. Kontentan? Larios petades ur VM-truppen, Frankrike gick till semifinal. Den här sortens triangeldraman finns det dussintals av inom fotbollsmytologin – mest känt är kanske påståendet om att Howard Wilkinson knuffade Éric Cantona till Man United eftersom han haft en romans med Lee Chapmans partner – men ytterst få av dem blir någonsin bekräftade.

Lothar Matthäus och Jürgen Klinsmann
Av alla tyska storfejdare är det fan frågan om inte nyblivna bulgariske förbundskaptenen Matthäus är den allra främste. Mest innovativt var gruffet med Klinsmann, då Matthäus slog vad med klubbdirektören Uli Höeness om att den där blonde bombaren som Bayern München hade på topp inte skulle göra fler än 15 ligamål under 1996-97-säsongen. Givetvis vann han även pengarna, då Klinsi stannade på prick 15. Men Matthäus var ju inte färdig med att skaffa fiender bland de egna lagkamraterna bara därför. När Stefan Effenberg gav ut sin självbiografi ”Ich hab’s allen gezeigt” hade han ett helt kapitel med titeln ”Vad Lothar Matthäus vet om fotboll”. Det bestod av en enda blank sida.

Ronald de Boer och Clarence Seedorf
Egentligen är det väl fel att peka ut två enskilda myterister som huvudmän på den kapsejsade holländska EM-skutan från 1996 – men ska vi nu ändå identifiera de två lägrens ringledare så får det bli dessa. Under matcherna blev det uppenbart för det blotta ögat hur Seedorf konsekvent letade andra alternativ för att till varje pris undvika att passa De Boer. När Seedorf sedan slog – och missade – den avgörande straffen mot Frankrike vände De Boer demonstrativt ryggen till.

Romário och Edmundo
När ett ego kommer i närheten av Romário finns två alternativ. Antingen finner de varandra – som ju faktiskt fallet osannolikt nog blev när Romário, Stoitjkov och Hagi samsades i Barcelona – eller så kolliderar de. Vasco da Gama var inte stort nog för både Romário och Edmundo, trots att de två tidigare varit vänner. Romário hängde upp en karikatyr av ”Odjuret” Edmundo på toalettdören på sin bar. ”En clown”, beskrev den förstnämnde. När Vasco sedan fick straff väntade sig Edmundo att slå den, som han brukade. Så blev det förstås inte – Romário snattade åt sig bollen à la Zlatan-Kim. Och missade.

Andy Cole och Teddy Sheringham
När Andy Cole debuterade för England byttes han in istället för Teddy Sheringham. ”Han är på väg av. Jag väntar mig en hand, ett ”Lycka till, Coley”, någonting. Jag är redo att skaka hand. Han ignorerar mig. Han ignorerar mig aktivt, av någon anledning jag aldrig förstått. Han går av”, beskriver Cole. När Sheringham sedan skriver på för Man United och blir klubbkamrat med Cole blir de två osams om vem som bär skulden för ett baklängesmål mot Bolton, våren 1998. Sedan pratar de aldrig med varandra igen, trots att de förblir klubbkamrater under ytterligare tre år då de bland annat vinner trippeln ihop.

Oliver Kahn och Jens Lehmann
Utnämnde jag tidigare Lothar Matthäus till den allra mest internintrigante tysken? Okej, måhända förhastade jag mig. Listan blir ju inte rättvisande utan några representanter för det tyska målvaktsskrået, och även om den här såpoperan tappade lite i stuns när de två försonades under VM 2006 förtjänar den ändå ett omnämnade för sin långvarighet.

Emmanuel Adebayor och Nicklas Bendtner
Genom åren har vi sett gott om exempel på lagkamrater som börjat slåss med varandra på planen (Le Saux mot Batty, Olmeta mot Sassus, Hartson mot Berkovic, Bowyer mot Dyer eller för den delen Mellberg mot Ljungberg), men i de allra flesta fall visar det sig till största delen handla om stundens-hetta-frustration som rinner av efter några dagar. Relationen mellan Adebayor och Bendtner såg annorlunda ut. De drabbade samman så att blodet rann på White Hart Lane – men därutöver avskydde de aktivt varandra under hela sin tid tillsammans i Arsenal. Att Adebayor till sist lämnade klubben berodde i hög utsträckning på att Wenger tog Bendtners parti.

Other nominees?

/Erik Niva

Inte för att jag visste om det, men helgens bästa fotbollsintervju förde faktiskt med sig en högkaratig koppling till mitt förra inlägg.

Xabi Alonso porträtteras i El País, och påminner om hur man faktiskt inte behövde titta längre än tvärs över omklädningsrummet på Anfield för att hitta en fotbollsspelare som resonerade annorlunda än Jamie Carragher när det var dags för barnafödande.

Våren 2008 skulle Liverpool åka ner till Milano för att spela Champions League-åttondel mot Inter. Avresan var en måndag. På söndag gick vattnet för Alonsos partner Nagore, som skulle föda parets första son. Dilemmat var i stort sett identiskt med det som Carragher stått inför, men den baskiske eleganten valde tvärtom och stannade kvar på sjukhuset i Liverpool, trots att det förutsägbart nog gjorde Rafa Benítez irriterad.
– Jag sa att jag kunde ansluta med ett senare plan ifall barnet hann födas, men då sa han: ”Jag kan inte vänta”. Han försökte aldrig tvinga mig att åka till Milano, för han visste nog att jag hade stannat oavsett.

Nuförtiden finns det ytterst få fotbollsspelare som osar stil och klass rättigenom på samma sätt som Xabi Alonso. Igår uppmärksammade han hastigt avlidne soullegendaren Solomon Burke på sin twittersida – där han för övrigt refererar till just Carragher som ”LFC-legend Carra-dona” lite längre ner – och när han diskuterar sin musiksmak i den där El País-intervjun berättar han om hur han gått från att dyrka Nirvana till att numera föredra Tom Waits och Neil Young.

Dessutom sammanfattar han sina år i Liverpool, och i en tid då de röda präglas av misstänksamhet mot utsockningar som kommer till Anfield utan att försöka förstå sig på klubben och staden visar Alonso prov på imponerande eftertänksamhet.
– Liverpool har fått sin karaktär från folket där; främst arbetare, tufft folk som fått lida mycket under Thatcher-eran, när varven och hamnarna stängdes ner. Hon skapade ett stigma som fortfarande finns kvar. Folk är vana vid att kämpa för det de tror på, och det är smittsamt. Jag trivdes väldigt bra där. Anfield är ett tempel. Det kan låta som en överdrift, men för mig är det den mest underbara arenan i världen.

***

En annan fotbollsman med klass har för övrigt nu fått det monument han förtjänar – igår avtäcktes statyn av den evighetsgröne Jari Litmanen hemma i Lahtis.

Så värst stilig var väl inte statyn – ”påminner mer om en 30-talsbrottare i för stora fotbollsshorts”, konstaterar Finlands störste Spurs-aficionado Christoffer Herberts i sin text i Hufvudstadsbladet – men huvudpersonens fåordiga tacktal höll i alla fall allra högsta kvalitet.
– Förhoppningsvis är statyn av hållbarare material än förebilden, muttrade Litmanen.

Egentligen ska jag såklart sätta punkt i och med det ugriska citatet, men i sammanhanget måste även nämnas att Litmanens liv just nu även håller på att filmatiseras. Mika Kaurismäki – storebrodern som kommit att bli lillebror till Aki – är regissör. Inspelningarna har minsann redan påbörjats. 

/Erik Niva

Det var måndag förmiddag när Jamie Carragher lämnade sjukhuset i Liverpool. Hans Nicola hade gått två veckor över tiden, och Carragher visste att hon skulle föda parets första son inom några timmar.

Ändå åkte han. Liverpool hade match nästa kväll. Basel borta.

När han kom till flygplatsen skakade lagkamraten Danny Murphy på huvudet.
– Du borde åka tillbaka till sjukhuset, Carra.
Men Jamie Carragher lyssnade inte. Han flög till Schweiz för att spela fotboll.

Nästan exakt då laget kom fram till spelarhotellet i Basel föddes James Lee Carragher genom akut kejsarsnitt.
– Nicola delade en avdelning med alla andra nyblivna mödrar. Det var inte så att hon använde mitt namn för att få extra uppmärksamhet genom att vara tillsammans med en Liverpool-spelare. Hon såg hur alla andra makar och pojkvänner kom dit, en efter en. När någon frågade henne var pappan var så sa hon bara att han var borta. Hennes mamma sa åt henne att sluta säga så, eftersom hon tyckte att det fick det att låta som om jag satt i fängelse, skrev Carragher i sin självbiografi.

Liverpool fick bara kryss i Basel – 3-3 – och åkte därigenom ur Champions League. När slutsignalen väl tutats började det gå upp för Carragher hur han egentligen hade valt och prioriterat.
– Jag skäms för att säga att jag satte min professionella lojalitet  framför min familjelojalitet. Jag är fortfarande skyldig Nicola en massiv ursäkt. Jag svek henne rejält. Min besatthet av fotboll påverkade mitt omdöme. Det finns inte en chans att jag skulle ha satt mig på det där planet innan James föddes.

Carra. Son. Rafa.

***

Jamen… Hallå där, folk och fä. Efter nästan ett år av upphackad föräldraledighet tänkte jag att det kanske var läge att börja blogga lite igen, och då var det minsann det här ni fick.

Ämnet har ju visserligen aktualiserats genom Anders Svenssons stundande födsel och tragedin som drabbade Mohamed Bangura – men med alla de här nya livspusselsperspektiven jag numera knallar omkring med förblir jag ändå förundrad över att det inte påverkar toppfotbollen mer än det faktiskt gör.

Varje vecka spelar tusentals unga män i den allra mest föräldraföra åldern fotboll på de stora arenorna. Varför är det inte vanligare att någon av dem tvingas utebli – eller väljer att avstå – på grund av en annalkande födsel eller ett familjeliv som helt enkelt inte går ihop?

Jag känner ju givetvis redan till svaren på de här retoriska frågorna – spelarna backas upp av självförsakande partners, gynnas av få arbetstimmar och verkar i ett sammanhang där det är socialt vedertaget att lämna barnuppfostran till någon annan – men har ändå svårt att få det att gå ihop.

Jaja, det om det, för nu. Jag har inte för avsikt att förvandla det här till ännu en sådan där bekräftelsetörstande pappablogg, utan behövde bara ta mig in i matchen igen genom att spela enkelt i början och slå den självklara passningen först. 

Nu är det visst landskamper på gång. Och grejer. Business as usual. Show shall go on.

/Erik Niva

Man åker till Amsterdam. Man går på presskonferenser, ser träningar, pratar med folk, tittar på den fenomenale övermänniskan Dirk Kuijt – men det enda som händer är att man hamnar efter med allt annat.
Fotbollen vilar ju inte, bara för att vi bestämt oss för att det ska spelas ödesmatch i Holland.

Så ja, jag får använda nätterna till sånt istället för att ränna ute och suga blod, slåss med varulvar och dejta Anna Paquin och annat som alla normala ungdomar gör.
Och vad är det nu vi missat?

Till att börja med: Totti.

Det går inte att vända ryggen till Francesco Totti utan att det händer något. I fredags, under landslagsuppehållet, hade han tränat som vanligt, men också bespetsat sig lite på en kulturhändelse han sett fram emot ett tag. U2 var på Olimpico, och Er Pupone hade fått finfina biljetter. Efteråt åkte han hem, kysste barnen godnatt, gick och la sig och… väcktes av polisen. De ringde halvtre, för att tala om att Tottis Mercedes, parkerad alldeles utanför porten, hade vandaliserats illa.

Polisen utesluter inte att det var en riktad attack, att de slog sönder bilen eftersom den tillhörde Totti.

Och spelningen? Den fick fina recensioner. Bono hade ändrat i spellistan, och överraskade fansen med att spela Bad, vilket sker rätt sällan. Den här bloggen tror inte på slump, men vi tror på Totti – och tänker att den spelades just för honom. Innan vi går vidare kontemplerar vi texten i ett par minuter.

Irland förlorade igår. 2–3 mot Ryssland, snyggare siffror än de förtjänade efter en match där de aldrig riktigt var med. Giovanni Trapattoni var ändå inte särskilt kategorisk i sina uttalanden efteråt. Han pratade om individuella misstag, om fel som var svåra att göra något åt.

Förlåtelse är en stor grej bland katoliker, vetni. Och Trap är mer katolik än de flesta ni kan tänka er. Hans syster Angela blev nunna, han skvätter vigvatten på händerna inför matcher, och när han ledde Italien i VM såg han till att en präst kom över till spelarhotellet för att hålla mässa med spelarna (and boy, did that not work out).

Det är därför jag med viss glädje – man gillar ju gubb-Trap – noterar att han nu fått ett nytt, fint jobb. Den 23 oktober spelas en match mellan ett lag från Guardia di Finanza, den italienska finanspolisen, och Vatikanens ”landslag”, ett urval av de bästa spelarna från Clericus Cup. Polislaget kommer att coachas av Roberto Donadoni, Vatikanens lag kommer att ledas av Trapattoni.

Matchen kommer att spelas under temat Un altro calcio e’ possibile, en annan fotboll är möjlig – och det är förstås en stor sak för Trap att bli ledare för Påvens lag. Och av alla goda skäl att berätta det här så vill jag särskilt lyfta fram att det ger mig möjlighet att låna en bild från suveräna maglia rossonera, tagen efter guldsäsongen 1961-62. Det är Angela Trapattoni som står längst till vänster, det är Traps mamma Romilda som är trea från höger i bakre raden, och om ni inte hittar Paolo Maldinis ögon någonstans – även om de sitter på mamma Marisa – så får ni skylla er själva.

Så. Nu ska jag skriva en text till morgondagens tidning. Med lite tur blir jag publicerad också, det är alltid en speciell känsla.

/Simon Bank

Visst är det så att historien ibland rullar upp sig utan att vi kan göra något? Att manus är klart och att vi inte kan göra så mycket mer än att sitta och titta på?

När Mesut Özil, återigen: född och uppvuxen i Gelsenkirchen, spelar mot sitt Turkiet, inför 30 000 turkar i Berlin, så kan det förstås bara sluta på ett sätt. När han blir ifrågasatt, utbuad, utvisslad och ställd mot väggen så kan det förstås bara bli så här.

Prandellis Italien trampar vatten, Serbien är inte värda vatten, Holland gjorde sitt, BiH kom inte längre än en rammad ribba i Tirana och San Marino får det svårt att gå till EM den här gången också. Men det här var Mesut Özils kväll, och både vi, han och Turkiet kommer att minnas den när han är gammal och lallar runt i tofflor på hemmet.

Tyskland–Turkiet 3–0
2–0 (79) Özil.

/Simon Bank

Halvbesatt hotellbar i världens näst bästa fotbollsland, ett par minuter före avspark mellan Moldavien och Holland.

– Kan ni sätta på matchen?

– Nä.

– Nä?!

– Det är ingen här som vill se landslaget. Vi är trötta på dom.

/Simon Bank

Jo, det drar ihop sig, och även om jag själv kommer att sitta jobbupptagen med att se Holland slå rekord genom att vinna sin sjunde raka bortamatch i ett kval så är jag ju varken dummare eller mindre girig än att jag erkänner att det inte är i Chisinau man skulle vilja vara just den här kvällen.

Tyskland–Turkiet i Berlin är en av de största kvalmatcher som spelats i Europa, sett till laddning och politisk relevans. 30 000 turkiska fans på läktaren, och man behöver inte heta Günter Wallraff för att förstå signifikansen i att ett turkiskt lag ska möta Tyskland mitt i Tysklands hjärta.

Drygt två miljoner turkättlingar lever i Tyskland, arbetskraftsinvandringen efter andra världskriget har förändrat både liv och land och fotboll. Det turkiska förbundet har ett kontor i Köln (har ni språket så läs 11 Freundes reportage därifrån), de senaste tio åren har mer än 200 tyskboende turkar spelat för turkiska ungdomslandslag och enligt beräkningar finns det över 200 000 tyska fotbollsspelare som skulle kunna spela för Turkiet. Kicker skriver att 24 tyskbaserade turkar spelar för turkiska landslag, medan 18 turkfödda spelare finns i tyska landslag.

Lüdenscheid-födde Nuri Şahin valde att spela för Turkiet. Gelsenkirchen-födde valde att inte göra det.

Det finns ganska många matcher som det är svårt att få ihop en text om. Den som spelas på Olympiastadion i Berlin i kväll är värd en bok.
– Tredje generationen turkar är väl integrerade nu, säger Sahin till AFP. Och vem vet – näste tyske förbundskansler kanske kommer ur den fjärde generationen.

Den nuvarande, Angela Merkel, sitter på läktaren ikväll, bredvid Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan. De är det minst politiska på Olympiastation just den här gången.

Fick jag välja en match att se skulle jag välja den i Berlin. Fick jag välja en till skulle jag scanna in det som händer i Tirana. Dels för att den här bloggen gillar Bosnien väldigt mycket och för att det ska bli intressant att se vad Pape Sušić tänker hitta på med sitt mittfält och – som alltid – vad Džeko har på gång. Men också för att se hur Albaniens bänk ser ut när Himna Bosne spelas före matchen.

För en vecka sen drabbades förbundskaptenen Josip Kuže av en stroke och fördes akut till sjukhus.

Kuže kommer inte att leda Albanien.

Det kommer Džemal Mustedanagić att göra. Mustedanagić är rätt färsk i den albanska ledarstaben, och han säger att han lovar att göra allt för att Albanien – som leder gruppen – ska vinna matchen i kväll för Kužes skull.

Men han erkänner också att det kommer att kännas speciellt. Mustedanagić är född i Novi Grad. Han är bosnier.

Så, vi kan väl kalla det lite ytlig lucköppning inför en europakväll som heter duga. Ni får gärna berätta mer om hur matchen i Berlin ter sig, så ska jag se hur läget är med Whiskey och grabbarna.

/Simon Bank