Förstasidesslagsmål på Wembley, upplopp i Newcastle, gatustrider i Bukarest, bakhåll i Milano, stormningar i Aten… Nä, den så kallade fotbollsfamiljen har inte haft sin allra bästa helg.
Men om ni nu har tvivlat eller om ni har misströstat eller om ni har låtit era sinnen svärtas – gör inte det. Det här är fortfarande ett fenomen som lyser upp så ohyggligt mycket mer än den förmörkar, en sport som förenar mycket mer än den splittrar.
I morgon är det årsdagen för Hillsborough-tragedin. Precis 24 år har då gått sedan 96 människor åkte för att se en FA Cup-semifinal och sedan aldrig kom hem igen.
Fotbollsfamiljen har inte glömt, och kommer inte att göra det heller.
Borussia Dortmund
Inter
Olympiakos
Celtic
Everton
Fotbollen rymmer alltjämt en hel del våldsfascistoida dårar – det går inte att förneka – men jag förblir alltjämt övertygad om att det finns klart mycket fler av oss än det gör av dem.
När Champions League-kvartarna nu ska avgöras så saknas det som bekant engelska lag i turneringen. Däremot saknas det inte engelska fans på matcherna. Uppemot 3000 supportrar har följt med Málaga till Tyskland för den största kvällen i klubbens historia. Ungefär en tredjedel av dem är britter.
För en vecka sedan skrev jag att ett inlägg om hur Galatasaray-supportrarnas paraplyorganisation blivit ett sorts världsomspännande fenomen. Historien om Málagas fans kan tyckas snarlik, men är i själva verket så annorlunda som den bara kan bli. De finns någonstans längst bort i andra änden av fotbollens globaliseringsskala.
Fotbollsvärlden tog först notis om den här unika supportersammansättningen när Málaga mötte Leeds i Uefa-cupen för drygt tio år sedan. Lee Bowyer stampade motståndare i huvudet, Julio Dely Valdés avgjorde för Málaga – och bortafansen som flugit in från den spanska solkusten hånade ett sjunkande Elland Road med nordengelska dialekter.
– De kunde inte förstå varför vi inte höll på ett brittiskt lag. Och de var inte särskilt nöjda med att vi inte gjorde det. Saken är bara den att vi bor här nere nuförtiden, och har gjort det i årtionden. Málaga är vår klubb nu, förklarar David Redshaw i sin bok om klubben.
Under 1900-talets sista årtionden emigrerade mer än 300 000 britter till den lilla strandremsan runt Málaga som är känd som den spanska solkusten. En del av dem var yrkeskriminella som ville tvätta svarta pengar i Medelhavet, men den överväldigande majoriteten bestod av vanliga arbetarklassfamiljer som upptäckte att deras pund räckte oändligt mycket längre på de spanska stränderna än de gjorde i Burnleys regnigaste industrikvarter.
De saknade inte vädret, de saknade inte maten och de saknade inte stämpelklockorna – men de hade förtvivlat svårt att klara sig utan fotbollen.
SkySports-sändningarna räckte bara så långt som substitut. De kunde inte ersätta riktiga matcher på riktiga arenor – men att bara annektera en stor, populär och välfungerande klubb kändes ändå inte som något vidare alternativ för fans som levt sina fotbollsliv i permanent motvind på engelska ståplatsläktare.
Vanskötta, misshandlade Málaga kunde de dock relatera till. Under den första halvan av 1990-talet gick de i konkurs flera gånger, tvingades både till namnbyte och tvångsnedflyttning. Så sent som 1995 spelade de fortfarande i fjärdedivisionen inför en snittpublik på 350 åskådare. Det var då engelsmännen började dyka upp på läktarna – och då de flesta andra bara såg elände och misär upptäckte de något som påminde dem om tillvaron därhemma.
De blev kvar.
På vissa matcher har det varit uppemot 5000 britter på La Rosaleda, och en vanlig söndagsmatch 2012-13 kommer drygt 2000. Det är ungefär en tiondel av totalpubliken, men andelen sväller kraftigt så fort det är dags för en lite mer svåråtkomlig bortamatch. Brittiska fotbollsfans har ju en helt annan resetradition än de spanska, och på Europacupmatcherna brukar de utgöra någonstans mellan 25 och 50 procent av de tillresta.
Utan att vara där själv är jag helt övertygad om att det i ungefär detta nu stäms upp i en välbekant sång på ett torg i centrala Dortmund.
– Oh Malaga is wonderful. It’s full of tits, fanny and the English. Oh Malaga is wonderful.
Och det bästa med den i grunden ganska unkna sången är att en hel del spanjorer kommer att sjunga med på bruten skolengelska. Gudarna ska veta att ölhävande brittiska solturister inte alltid har varit de allra mest populära besökarna i Andalusien – men ”The Guiri Army” är ett gäng som gjort sig både accepterade och omtyckta. De infödda fansen ser dem inte som inkräktare, utan som en speciell sorts Málaga-supportrar bland andra. Säkerligen hade det varit en annan sak ifall det hade handlat om folk som nu plötsligt hade dykt upp från ingenstans och lagt beslag på eftertraktade Champions League-biljetter – men engelsmännen har varit med sedan tiden i fjärdedivisionen och har lyckats samla ihop respekt längs vägen därifrån.
David Redshaw utvecklar.
– De allra flesta av oss kommer från arbetarområden i engelska industristäder, såna kvarter där nyanlända invandrare alltid hamnar. Vi har alltid fått höra om hur fotbollen kan fungera som den bästa sortens integrationsverktyg, men när vi var yngre och dummare förstod vi nog aldrig vad de orden egentligen betydde. Nu sitter skon på andra foten. Nu är det vi som är invandrarna – och nu begriper vi verkligen.
I förrgår åt jag lunch på en pastarestaurang i Stockholm. Utan förvarning frågade killen i kassan ifall vi skulle ses på onsdag, och först hade jag lite svårt att koppla. Kände jag honom? Hade vi bokat in ett häng? Och hade jag i så fall fixat barnvakt till Hugo?
Det tog några sekunder innan jag fick ihop det. På onsdag skulle jag ju vara i Madrid. Gå på fotboll. Och det skulle den här killen också. Han var en av de cirka 15 000 Galatasaray-fans som var på väg till den spanska huvudstaden, och han hade till och med lyckats få tag på en matchbiljett.
– Jag är med i ultrAslan. De ordnade det åt mig.
Hade jag bara varit lite snabbare i tanken hade jag frågat killen ifall han tidigare hade sett Galatasaray spela rullstolsbasket i Tjeckien eller vattenpolo i Rumänien. Det är nämligen så man förtjänar rätten till attraktiva fotbollsbiljetter inom ultrAslan, man gör besvärliga bortaresor för att stötta Galatasaray i märkliga marginalsporter och samlar på så sätt ihop en sorts lojalitetspoäng. Allt regleras i den centrala databas som även koordinerar de internationella flygplatsmottagningarna. Tanken är att Galatasarays spelartrupp aldrig ska landa utan att mötas av en stor skara entusiastiska fans, och tack vare ultrAslans globala spridning så fungerar det. Idag har de lokala underavdelningar i mer än sextio olika länder på fem kontinenter – och ändå har det bara gått drygt tolv år sedan supporterorganisationen grundades.
År 2000 var den turkiska fotbollens år noll. The best of times, the worst of times. Galatasaray vann Uefa-cupen, men två Leeds-fans mördades i centrala Istanbul inför semifinalen. En brytpunkt var nådd, saker och ting kunde inte fortsätta förbli sig lika. I stort sett alla Galatasarays fragmentiserade supporterfalanger sattes under hårt tryck från både klubb- och myndighetshåll, och i realiteten stod de inför valet mellan att reformera sig fullständigt eller att stängas ner helt.
De valde det förstnämnda. 64 olika supportergrupperingar enades om att samla sig under en gemensam banderoll, och resultatet blev alltså paraplyorganisationen ultrAslan. De framträdde för första gången på Alla hjärtans dag 2001, med ett tifo som förkunnade att deras kollekiva hjärta var vigt åt Galatasaray. Only you.
I nästa Champions League-match mötte de Milan, och ultrAslan hade varvat upp rejält.
– Ingen kan få mig att tro att det bara var 23 000 härinne. De lät som minst 100 000, sa en tagen Paolo Maldini efter 2-0-förlusten.
Självaste Real Madrid stod näst på tur. De mäktiga gästerna från Spanien tog snabbt ledningen med 2-0, men inför starten av andra halvlek kallade ultrAslan sina spelare till Kapali-läktaren och vrålade igång en ramsa:
– Vi tror, ni tror också.
Galatasaray vände och vann med 3-2. Efter det tredje målet fick vibrationerna från de jublande fansen ljusen på läktartaket att slockna.
Sedan den här internationella lanseringsvåren 2001 har ultrAslan vuxit explosionsartat. De har sett till att Galatasaray har titeln som världens mest högljudda fans i Guinness rekordbok – även om främst Besiktas-anhängare klagar på att de hade högtalarassistans – där de även krediteras för världens längsta supporterbanderoll. Men även om de själva gillar att benämna sig som kontinentens största ultrasgrupp påminner ultrAslan på många sätt mer om en sorts multinationell NGO numera. På gott och ont har ju supportersammanslutningar som till exempel Gaviões da Fiel och Ahlawy kommit att utgöra en sorts samhällskroppar i Sydamerika och Afrika, och ultrAslan är nog det närmaste vi kommer ett europeiskt parallellfall.
De är något långt mycket större än en vanlig supporterklubb. De organiserar blod- och benmärgsdonationer och de donerar regelbundet pengar till olika utbildningsprojekt. Häromåret sköt de till ekonomiska medel för att rädda en krisdrabbad lågstadieskola i Istanbul, och såg till att döpa om den efter den gamle skyttekungen Metin Oktay. Under flera års tid skänkte de alla inkomster från sin lukrativa merchandiseförsäljning till Galatasaray – det handlade om en bra bit över tre miljoner euro – och kan på så sätt sägas ha lagt grunden till en del av dagens storsatsning mot den europeiska toppen.
Långt ifrån alla gillar dem. Vissa anklagar dem för att vara för mycket ultras, andra menar att de är för lite ultras. Vissa förknippar dem fortfarande med våldsromantik, andra hävdar att de samarbetar med polis och myndigheter på ett sätt som är tabu i den läktarkultur de kommer ifrån. Vissa påstår att de har för stort inflytande inom klubben, andra säger att de borde sätta större press på ledningen för att lyfta supporterfrågor.
Klart är i alla fall att de numera utgör en högst reell maktfaktor runt Galatasaray, och att de därmed kan påverka klubbens framtidsriktning utifrån en annan logik än den som gäller i de slutna styrelserummen.
I grund och botten är jag övertygad om att det är en bra sak.
Ibland är vägen hem längre än vägen bort. Vi vaknade sent i Slovakien, snösladdade mot Wien och väntade in ett kvällsflyg norrut.
I den här sortens tidsluckor finns ju tid för eftertanke, för tidningsbläddrande och lite skrivande.
Efter ett par dagars kvalfyllt fotbollsfunderande kan vi dyka tillbaka ner i det som vi ändå vet att allt handlar om, egentligen: Pengarna.
Det intressantaste som hänt på den fronten är förstås att Serie B klubbat igenom ett lönetak enligt pseudoamerikansk modell. I en liga där hälften av klubbarna drabbats av poängavdrag den här säsongen och de ekonomiska problemen är gigantiska är det fantastiska nyheter.
En spelare i Serie B kommer hädanefter att ha en maxlön på 300 000 euro brutto per år. Om en klubb väljer att betala mer kommer de att få betala ”böter” som fördelas riktat och solidariskt tillbaka in i ligan.
Fotbollen försöker ta ansvar för fotbollen. En bra början.
Snart kanske klubbarna börjar ta ansvar för sina spelare också.
Ganska ofta sveper rubrikerna bara förbi utan att vi riktigt hinner ta in dem annat än som enskildheter. Har vi lite tid över så kan vi lägga pussel och se bilden bli lite bredare.
Ur nyhetsfloran de senaste dagarna:
•Chelseas kontrakt med Ruben Loftus Cheek blir offentligt, och visar att den 17-årige talangen kommer att tjäna runt 20 miljoner kronor innan han ens fyllt 20, alldeles oavsett om han gör en enda a-lagsmatch eller inte.
•Yohan Cabaye, Newcastles briljante lille balansspelare, berättar att han lidit av depression. Kevin Anin talar ut om sin djupa depression i France Football.
•Engelska spelarfacket presenterar sin arbetsgrupp som, i nära samarbete med Sporting Chance Clinic, ska jobba med frågor som rör fotbollsspelare och depression, i spåren efter Gary Speeds självmord.
•Franska spelarföreningen UNFP sluter ett avtal med Centre d’Accompagnement et de Prévention pour les Sports, professionella psykologer kommer att finnas tillgängliga på ett särskilt telefonnummer för att ge psykiskt stöd och rådgivning åt spelare i Ligue 1 och Ligue 2 som lider av problem.
– Numret finns nu på väggen i alla omklädningsrum, säger UNFP-basen Philippe Lafon.
Ur nyhetsfloran, sett över lite längre tid:
•I en enkät utförd av Fourfourtwo ifjol svarade 78 procent av hundra tillfrågade engelska och skotska spelare att depression är ett problem i deras yrke.
•I en stor undersökning gjord av tankesmedjan High Pay Centre i fjol har engelska spelarlöner stigit med runt 1500 procent på 20 år, jämfört med 186 procent för den vanlige snittarbetaren under samma period.
•Under samma tidsrymd har kostnaden för den billigaste biljetten på en Premier League-arena ökat med över tusen procent.
En kort lägesrapport från toppfotbollen 2013 säger oss alltså att spelarnas inkomster vulgärrusar, att unga och ofärdiga spelare blir multimiljonärer innan någon ens sett dem spela, och att psykiska besvär nått närmast epidemiska proportioner bland fotbollsspelare.
Stackars små rika pojkar?
Tja, de har ju i alla fall pengar att trösta sig med. Väl?
En larmrapport som gick runt i de engelska tidningarna för bara ett par dagar sedan nyanserar till och med den bilden. XPro, en organisation som arbetar med välgörenhet och stöd till före detta spelare som fått ekonomiska problem efter karriären. Geoff Scott, vd för XPro och själv gammal spelare, hänvisade till ett färskt expertutlåtande om att upp emot 60 procent av de Premier League-spelare som slutar spela går i personlig konkurs inom fem år efter avslutad karriär.
– Det kan låta otroligt för vanliga fans, men det kan hända och det händer.
Scott pekade på förklaringsmodellerna; skilsmässor, dåliga investeringar, svaga rådgivare, en oförmåga att förändra sin livsstil.
Gordon Taylor, ordförande i engelska spelarfacket, underkände i och för sig siffrorna och sa att det i själva verket snarare rör sig om tio-tjugo procent.
Men… ändå.
Om det ”kan låta otroligt för vanliga fans” så är det för att det är otroligt, för vem fan som helst.
Snittlönen i Premier League ligger på runt 350 000 kronor i veckan. En av tio, minst, hamnar i allvarliga ekonomiska problem bara ett par år efter att de slutat spela.
– Fotbollsspelare kommer, med ytterst få undantag, inte att tjäna lika mycket pengar när de slutar spela. Vi uppmuntrar unga spelare att spara för framtiden, säger Taylor.
Jag vet inte, men det känns ju som att uteblivet sparande är ett symptom snarare än en orsak.
Lönerna stiger, priserna höjs, psykiska problem blir vanligare, de personliga konkurserna hänger med, frågorna om depression och till och med död ekar upp från Robert Enkes och Gary Speeds gravar.
Geoff Scott menar att allt pekar mot att utvecklingen skenar vidare åt fel håll, att vi kommer att få se fler spelare med ekonomiska problem. På XPros hemsida finns en flik där vi får veta precis hur vi ska göra för att skänka pengar till organisationen, så att den kan fortsätta hjälpa spelare som hamnat illa till.
Och jo, det fanns en tid då det fanns all anledning för folket på läktaren att se till att fotbollsarbetarna på planen klarade sig även efter slutsignalen.
Det här är en tid då snittarbetaren tjänar hundratusen mindre på ett år än vad snittspelaren tjänar på en vecka.
Pengarna är kanske problemet. Men bristen på pengar är inte problemet.
Svensk fotboll är känd för sin organisation, sin taktiska skolning, Zlatan Ibrahimovic.
Nåt mer?
Jo, vi kan filma. Bäst i världen.
Det här jobbet har sina nackdelar (det är ett jobb, till exempel), men det har helt visst sina fördelar också. För ett par år sedan ägnade jag en halv vecka åt att sitta i ett mörkt rum i Berlin och titta på och prata om fotbollsfilmer tillsammans med författare, filmare och fotbollsfolk från halva Europa.
Jag hade fått en stol i en jury knuten till den gigantiska tyska tv- och radiofesten Prix Europa, och trivdes med uppdraget. Ni känner ju till att den tyska kultursfären är en av de absolut främsta när det gäller att skriva om och tänka om sport. De skriver många och bra böcker, har många och intressanta magasin (frontat av de formidabla 11 Freunde) och intresserar sig för filmerna och teaterföreställningarna som tangerar der Fußball.
I veckan har den internationella fotbollsfilmfestivalen 11mm firat jubileum med sin tionde upplaga, och man har gjort det genom att under sex dagar plocka fram femtio fotbollsfilmer från hela världen för att visa dem för en bred publik, under överinseende av både genier (Jari Litmanen) och guldgrabbar från Gelsenkirchen (Olaf Thon).
När det hade tittats klart fick en omsorgsfullt utvald jury (ja, jag var ju inte med) det prestigefulla uppdraget att utse Världens Bästa Fotbollsfilm.
Ni får ju tänka er stråkslingor, trumpettoner och tacktal på egen hand, så redovisar jag i all korthet:
Bästa nutida fotbollsfilm:The Lost World Cup av Lorenzo Garzella/Filippo Marcelloni (2012).
Bästa kortfilm om fotboll:The Whistle av Grzegorz Zariczny (2012) och The Circumcision av Arne Ahrens (2013).
Jag har hittills bara sett Kusturicas film, som är fantastisk i sitt bildmaterial och sin exklusivitet, och en kanonfilm även om jag är lite allergisk (031: bollenallergi!) mot Kusturicas egenkära placering av sig själv bredvid Diego. Däremot har jag ju sett den film som enligt tyskjuryn är den bästa film som någonsin gjorts om den bästa sport som någonsin uppfunnits.
Den är nämligen svensk.
För 40 år sedan gick Bo Widerberg förbi en ungdomsmatch, och fastnade för den lille knatten Johan ”Fimpen” Bergman. En tanke blev ett manus som blev en film: Historien om hur den sexårige Fimpen tas ut i Hammarby, upptäcks av George Åby Ericsson, tas ut i A-landslaget och gör succé – innan han inser att han ju måste lära sig läsa och skriva, och väljer skolgång istället för fortsatt landslagskarriär.
Fimpen (på tyska heter den Fimpen, der Knirps, jag tänker lämna det okommenterat) är ett tidsdokument från en annan tid, en tid då landslagsstjärnor som Ralf Edström kunde ställa upp och göra film i samband med riktiga matcher, och då idolkulten användes för att göra en sött sedelärande historia om hur viktigt det är att sköta skolarbetet.
– Jag kommer ihåg hur snälla alla spelarna var mot mig. Jag blev som en maskot för dom, sa en vuxen Johan Bergman (han skötte sin skola och blev regissör som vuxen) i en intervju med Aftonbladet häromåret.
– En sån film skulle aldrig gå att göra idag.
Och det är ju sant. Tyvärr.
Fimpen gick upp 1974, Bo Widerberg gick bort 1997, och i veckan utsågs en barnslig svensk fantasi till den bästa film som någonsin gjorts om fotboll.
Från festivalfesten i Berlin meddelades bland annat att Dortmund-tränaren Jürgen Klopp är mycket förtjust i den. Allt annat hade förvånat mig mycket.
De flesta som är intresserade av skärningspunkterna där idrotten möter de jugoslaviska krigen har sett dokumentärfilmen ”Once Brothers”. Den berättar historien om serben Vlade Divac och kroaten Drazen Petrovic, två ungdomsvänner som förenades av basketen men separerades av kriget. Det är en fantastisk film, oändligt sorglig men samtidigt hoppfullt försonande.
Fotbollens version är råare.
Sinisa Mihajlovic och Igor Stimac lärde också känna varandra i tonåren. Först i de jugoslaviska ungdomslandslagen, sedan som två självklara storstjärnor i två grannstäder. Igor Stimac kommer egentligen nerifrån sydvästra Kroatien, men då han var 19 lånades han ut till Dinamo Vinkovci för att få spela seniorfotboll. Vinkovci är en järnvägsknut högst uppe i de nordöstra delarna av Kroatien, alldeles intill det som blivit den serbiska gränsen. Sinisa Mihajlovic växte i sin tur upp i Vukovar, en liten stad mindre än två mil därifrån. De två fotbollstalangerna umgicks visserligen i olika kretsar, men stötte ofta på varandra på samma barer och caféer. Visserligen hände det att deras respektive kompisar stirrade misstänksamt på varandra, men själva hälsade de alltid glatt och bytte de några ord för att stämma av läget.
– Jag har känt Stimac sedan unga år, och han har alltid varit ett lejon. Vi hade spelat i samma juniorlandslag och umgicks en del på den här tiden, minns Mihajlovic.
•••
Kriget mellan Kroatien och Serbien tog fart i precis det gränsland där Sinisa Mihajlovic och Igor Stimac levt sina liv några få år tidigare. Att precisera en startpunkt är komplicerat, men en av de händelser som eldade på konflikten var morden i Borovo den 2 maj 1991. Tolv kroatiska poliser och tre serbiska milismän dödades efter en eldstrid i en förstad till Vukovar, några hundra meter ifrån huset där Sinisa Mihajlovic växte upp. Kriget var igång. Mindre än en vecka senare skulle det spelas jugoslavisk cupfinal på JNA-stadion i Belgrad. Röda Stjärnan mötte ett Hajduk Split som spelade i sorgband för att hedra de stupade poliserna. När den jugoslaviska nationalsången spelades valde tio av elva spelare att stirra ner i marken snarare än att vända sig mot flaggan. Igor Stimac var kapten för det kroatiska laget och Sinisa Mihajlovic spelade för det serbiska, och ingenting var längre sig likt mellan de två gamla vännerna. När lagen hälsade på varandra lutade sig Stimac fram och väste i Mihajlovics ansikte.
– Hoppas att våra killar dödar hela din familj i Borovo.
Telefonförbindelserna till Borovo hade varit brutna i flera dagar, och Mihajlovic hade ingen aning om hans släktingar levde eller inte. Nu struntade han fullständigt i cupfinalen, utan ägnade all sin energi åt att försöka skada Stimac. Matchen förvandlades till en sorts kickboxningsuppgörelse de två emellan, och båda blev också utvisade en bit in i andra halvlek. Halvt i skymundan vann Hajduk med 1-0. Igor Stimac lyfte bucklan.
– Nu är den vår för evigt. Den jugoslaviska cupen kommer aldrig någonsin att spelas igen.
•••
Bara några månader senare möttes Hajduk Split och Röda Stjärnan igen i en ligamatch i Belgrad. En obalanserad Mihajlovic framstod återigen som en tickande bomb och blev återigen utvisad. Kriget hade redan hunnit radikalisera de båda fotbollsspelarna ytterligare. Hajduk Splits träningsanläggning låg vägg-i-vägg med en kroatisk armébas, och Igor Stimac spenderade ofta mer tid med militärer och milismän än med sina lagkamrater. I oktober 1991 var Hajduk på väg tillbaka till Kroatien efter att ha spelat mot Tottenham i Cupvinnarcupen. För att komma över gränsen var de tvungna att åka buss från Österrike.
– När vi kom in i norra Kroatien så kom vi till fronten. Allt brann. Var 200:e meter detonerade det en bomb, och när vi närmade oss Zadar upptäckte vi att en av dem hade sprängt upp ett tvåmetershål i en bro. En efter en var vi tvungna att gå ur bussen och hoppa över det.
När laget till sist kommit hem till Split fastnade de i en poliskontroll. Igor Stimac blev gripen eftersom han olovligen hade burit maskingevär, och tvingades tillbringa fyra dagar i häktet.
– Det var lagledningen som hade köpt upp sig på en del vapen att ha på bussen. De gjorde bedömningen att vi behövde det.
Några månader senare var Stimac tillbaka på stationen. Polisen hade plockat in honom för förhör, på grund av sitt samröre med en grupp kroatiska nationalister som hade bränt och sprängt kaféer, butiker och bilar som tillhörde etniska serber. Stimac förnekade att inte att han umgicks med dem – en av dem var hans kusin, en annan gudfar till hans son – men även om han själv inte sade sig ha något med attentaten att göra såg han inga moraliska problem med dem.
–Mina vänner tillhör en antiterroriststyrka inom den kroatiska armén. Deras uppgift är att spränga vissa byggnader. I våra samtal pratar de alltid om hur de ska driva ut serberna ur Split, eftersom det har blivit omöjligt att leva bredvid dem.
•••
Om det verkligen finns grader i helvetet var nog kriget ännu värre för Sinisa Mihajlovic än för de flesta andra. Hans pappa var serb, men hans mamma var kroat. Hans egen familj var inbörderskriget i koncentrat.
– Alla krig suger, men ett inbördeskrig som vårt är värre än något annat. Killar som växte upp tillsammans skjuter på varandra, familjer bryts isär…
Så länge Vukovar kontrollerades av den kroatiska milisen så svävade den serbiska delen av släkten i akut livsfara. Några få dagar efter att Mihajlovic sett till att få dem evakuerade så kastades en brandbomb mot föräldrahemmet. I de utbrända ruinerna hittade några vänner sedan ett par lagbilder på Röda Stjärnan. I var och en av dem hade någon satt en kula genom Sinisa Mihajlovics ansikte.
– Vem kunde göra något sådant? Det var en fråga som jagade mig tills jag fick reda på sanningen. Det var Stipe – en av mina barndomsvänner, en kille som jag sett som min bror. Han gjorde det enbart för att han var kroat och att jag var serb. Hur är det möjligt att kriget kan svärta ner sinnet så mycket på någon som tidigare varit en vän?
Efter att de flytt till Belgrad fick Mihajlovics mamma ett telefonsamtal från sin bror, general i den kroatiska armén.
– Varför har ni flytt? Vi som tänkte döda din make, det serbiska svinet.
När Vukovar till sist föll så blev samma morbror tillfångatagen av de serbiska styrkorna, ledda av den ökände krigsherren Arkan Raznatovic. Arkebuseringen var bara några timmar bort, då någon berättade för Arkan att det här rörde sig om en släkting till Sinisa Mihajlovic.
– Då ringde han mig, och jag lyckades övertala honom att skona min morbrors liv.
•••
Sinisa Mihajlovic hade lärt känna Arkan då han flyttade till Röda Stjärnan ett knappt år tidigare. Den före detta klackledaren hade redan då fått en helt ny position och status, i och med att han låtit beväpna supportrarna i Delije-gruppen och därmed förvandlats till en sorts militär befälhavare.
– Jag träffade honom genom fotbollen. Under en kort tid umgicks vi mycket, och jag kommer alltid att tacka honom för att han sedan räddade min morbrors liv. Utifrån är det enkelt att peka fingret mot honom, men han försvarade de serber som annars blivit massakrerade i Kroatien. Jag fördömer de krigsbrott han begått, men i ett inbördeskrig finns det inget gott och ont. Det finns inget svart och vitt, utan krigets färg är alltid röd som de oskyldigas blod.
Både Sinisa Mihajlovic och Igor Stimac har kommit att bedömas utifrån sina umgängen i minst lika hög utsträckning som sina egna handlingar. De flesta kroater hatar Mihajlovic eftersom han försvarat Arkan och ställt sig bakom Slobodan Milosevic. Och många serber avskyr Igor Stimac eftersom han alltid hyllat de kroatiska krigsgeneralerna Ante Gotovina och Mladen Markac.
De två fotbollsspelarna har kommit att bli symbolfigurer för fiendesidan, och har själva eldat på situationen genom att fortsätta kasta förolämpningar efter varandra.
Igor Stimac:
– Han påstår att jag sagt jag önskade att hans familj skulle dö, men jag uttrycker mig inte på det sättet. Mihajlovic existerar inte längre för mig. Eftersom hans mamma är kroat är det som att han alltid har försökt bevisa något, att han är en större serb än någon annan.
Sinisa Mihajlovic:
– Att han inte ens står för vad han sagt gör honom ännu mindre i mina ögon. Han borde bara försvinna. Jag tror inte på våld, men Igor Stimac är den enda människan jag faktiskt skulle vilja döda.
•••
Sinisa Mihajlovic har inte varit i Vukovar sedan 1991, men han har i alla fall varit tillbaka till Kroatien en gång. Det var i oktober 1999, och landslaget som alltjämt hette Jugoslavien spelade EM-kvalmatch mot det fortfarande färska Kroatien.
– Arenan i Zagreb var som en vulkan. Polis överallt. Alla hade fortfarande kriget i kroppen. På planen var det många lagkamrater från det gamla jugoslaviska landslaget, men den här gången stod vi mot varandra.
Sista gången Mihajlovic var i Vukovar kände han inte ens igen sig. Hela gator och hela kvarter var borta. Återstod gjorde bara skelett av hus och människor. Han upplevde det som att det överhuvudtaget inte fanns några fåglar i luften längre.
– När jag gick ut på planen för att möta Kroatien i den där kvalmatchen såg jag återigen namnet på min hemstad. En gigantisk flagga hängde i den kroatiska kurvan: ”Vukovar ’91”. Jag knäbad och gjorde korstecknet för att minnas alla de serber som fallit där. Arenan höll på att störta in av vreden som fanns kring mig då.
Matchen 1999 slutade 2-2. Kroatien missade EM, Jugoslavien gick dit. Igor Stimac var avstängd, Sinisa Mihajlovic spelade fram till båda sitt lags mål. Bortaspelaren Zoran Mirkovic blev utvisad efter att ha tagit en sorts punggrepp på Robert Jarni. På vägen av planen gjorde han det oerhört laddade serbiska trefingerstecknet mot publiken.
– Jag kommer aldrig att glömma den matchen. Det var den största matchen jag någonsin spelade, säger Mihajlovic.
•••
Igor Stimac var i Vukovar så sent som i november ifjol. Några dagar tidigare hade krigsförbrytartribunalen i Haag behandlat de överklaganden som de kroatiska generalerna Gotovina och Markac gjort gentemot de 24- respektive 18-åriga fängelsestraff de tidigare dömts till.
Inför utslaget var Stimac nervös. Han vakade in beskedet tillsammans med militärernas anhöriga, och på sin Facebook-sida hade han uppmanat hela det kroatiska fotbollsfolket att visa sitt oreserverade stöd för dem.
– Jag ber er att förena er i en bön för dem och att gå ut på gatorna för att visa att vi inte har glömt dem. De är inspärrade för att de försvarade oss andra, och vi får aldrig glömma det.
Efter att en oenig jury valt att fria Gotovina och Markac åkte fler än 60 000 kroater till Vukovar för att fira. Igor Stimac var en av dem.
– De är de största hjältarna i vår historia. Jag hoppas verkligen att de kan komma till vår nästa landskamp och göra en symbolisk avspark.
Vilken som var den nästa landskampen? Den som spelas på fredag. Den första landskampen någonsin mellan Kroatien och Serbien. Den där Igor Stimac är förbundskapten på den ena bänken och Sinisa Mihajlovic på den andra.
•••
För ett par år sedan var Igor Stimac gäst hos den kroatiske talkshowvärden Aleksandar Stankovic. Tv-profilen frågade sig igenom hela fejden med Mihajlovic innan han kryddade med en överraskning – ett förinspelat telefonsamtal med serben.
– Jag har redan blivit gammal och är far till sex barn. Kanske har det blivit dags att gå vidare från vissa saker. Alla kan göra misstag i livet. Stimac gjorde ett stort misstag och han vet förmodligen om det. Jag kan förlåta honom – men på villkor att jag får två, tre flaskor vin. Och då ska det vara riktigt dalmatiskt vin. Det som är sött som sirap, det med en smak jag aldrig glömmer. Jag är redo att träffa Stimac, att kyssa honom och krama honom och dricka vin tillsammans. Enbart för det dalmatiska vinets skull är jag beredd att förlåta honom.
Sinisa Mihajlovic försökte avdramatisera situationen med sin skämtsamma ton, men Igor Stimac var inte det minsta road. Han reagerade ilsket, fräste ifrån sig.
– Vad kan jag säga om en man som gått ut och sagt att jag är den enda han skulle vilja döda i kallt blod? Han frågade aldrig efter sina gamla vänner under kriget. Han undertecknade kampanjbrev för Arkan och han argumenterade för ett Stor-Serbien, trots att hans mamma är kroatiska. Nej, Mihajlovic, jag accepterar inte ditt erbjudande. Jag kan förlåta honom, men jag tänker aldrig krama honom eller dricka tillsammans med honom.
•••
I höstas var det så en Uefa-konferens i Warszawa. Förbundskaptener från hela kontinenten var inbjudna för att diskutera aktuella fotbollsfrågor och lösa en del administrativa frågor.
Plötsligt stod Sinisa Mihajlovic och Igor Stimac öga-mot-öga med varandra ute på verandan. De tvekade några ögonblick, men sedan slog de sig ner tillsammans vid ett bord med varsin kopp kaffe. En halvtimme senare reste de sig.
De två kommer knappast någonsin bli vänner igen, de kommer förmodligen aldrig ens respektera varandra – men de tycks i alla fall ha kommit överens om att låta fredagens möte förbli en fotbollsmatch.
– När jag var en ung man tog jag inte alltid de smartaste besluten, men jag är mognare idag. Nu förstår jag att vi måste förhindra att matchen mot Serbien blir en fortsättning på kriget. Om publiken på Maksimir-stadion börjar skandera ”Döda serberna” eller sjunga Ustasja-sånger så kommer jag att ta mitt lag av planen. Framförallt måste vi skydda barnen och ungdomarna på arenan från att tryckas ner av samma krig som förstört så många liv i våra generationer.
Sinisa Mihajlovic instämmer i det Igor Stimac sagt.
– När jag accepterade att bli förbundskapten var en stor anledning den här matchen. Jag skulle ge tre år av mitt eget liv för att kunna spela den, och jag hoppas kunna förmedla något av den hungern till mina spelare. Men – både jag och mina spelare kommer att applådera den kroatiska nationalsången, eftersom vi alltid gör det utav respekt för våra motståndare. Och om någon av mina spelare blir utvisade för osportsligt uppträdande eller för att ha uppviglat publiken så kommer han aldrig att spela för landslaget igen. Världen tittar på oss. Det är dags att glömma det förflutna, att sträcka ut en hand och gå framåt istället. Den här matchen är inte en fortsättning på kriget. Vi har redan levt igenom det riktiga kriget. Det var förbannat blodigt och smutsigt och vi bär fortfarande på sår och ärr därifrån. Men om jag som tvingades leva igenom det kan släppa det och gå framåt – då borde väl pojkar som inte ens var födda då också klara av det?
En vanlig dag i Vinterland? Jodå, men det betyder ju inte att det är samma dag för alla.
För de iransktalande är det här inte mitt i mars, utan början på något nytt. Idag firas nouroz, nyår, och vi har fler skäl än det att prata om Iran.
Vi har ju fotbollen, till exempel.
Den som undrar över fotbollens betydelse i Iran får en god vägledning av bilderna från de klassiska Teheran-derbyna mellan Persepolis och Esteghlal, som alltjämt spelas inför över 100 000 hyperengagerade åskådare. En kompletterande bild gav den förre förbundskaptenen (2009-2011) Afshin Ghotbi i en färsk intervju med Al-Jazeera:
– Min erfarenhet från tiden som förbundskapten är att fotbollen spelar en stor roll i de politiska, sociala och ekonomiska vägval som landet gör, och att de som styr den riktningen konstant utnyttjar fotbollen för sin politiska agenda.
Ghotbi, som är amerikansk-iranier, är inte helt okontroversiell, men bilden han ger av den politiserade fotbollen är det.
Tack vare Wikileaks läckor från amerikansk ambassadskorrespondens kan vi ju faktiskt göra en ganska välriktad analys av hur viktig fotbollen är, inte bara för det iranska folket utan också för president Ahmadinejad, som…
…”har investerat ett stort politiskt kapital i iransk fotboll”. ”Som supporter och tidigare spelare har Ahmadinejad vid ett flertal tillfällen deltagit i offentliga träningar med Team Melli (landslaget)… i ett försök att dra nytta av fotbollens stora popularitet”, hette det i rapporten.
Den skrevs inför det iranska valet 2009, där fotbollen antogs ha en roll att spela hela vägen in i vallokalerna. Med ett par dygn kvar till valet spelades ju en delikat placerad kvalmatch.
”Resultatet i fotbollslandslagets VM-kvalmatch mot Förenade Arabemiraten kan öka väljarnas missnöje med Ahmadinejad, med bara 36 timmar kvar till valet. President Ahmadinejad har arbetat hårt för att koppla sig till Irans älskade landslag, en taktik som slog tillbaka i mars när han anklagades för att ’jinxa’ laget när de förlorade i slutminuterna mot Saudiarabien, precis efter att Ahmadinejad kommit in på arenan”.
Det gick som det gick sedan, som bekant. Den fortsatta händelsekedjan gav en bra bild av hur komplext förhållandet mellan Team Melli, folket och politiken egentligen är.
Mittfältslegendaren Ari Karimi ordnade tre poäng mot Förenade Arabemiraten med ett mål tidigt i andra halvlek, men valet blev blodigt och Teheran stod och skakade mitt i en grön revolution när landslaget ett par dagar senare fortsatte kvalet med match mot Sydkorea.
Mahmoud Ahmadinejad sitter fortfarande vid makten, han slåss fortfarande mot en inhemsk kritik – och han följer fortfarande fotbollen.
Tre år efter symbolmatchen 2009 möttes Iran och Sydkorea på nytt i oktober, inför matchen passade presidenten på att avlägga besök bland spelarna.
– Det är min fasta övertygelse att Iran hör hemma i världseliten, vi har både talangen och kunnandet för att göra det, förklarade han.
Afshin Ghotbi är ersatt som förbundskapten, portugisiska tungnamnet Carlos Queiroz har tagit över och ett av hans mest märkbara drag har varit att dammsuga europeisk fotboll på jakt efter iranska spelare.
Ett exempel: Ifjol knackade Queiroz på en dörr i skånska Vintrie för att försöka övertyga Omid och Amin Nazari om att spela för Iran. Omid har redan debuterat, och gjort det bra. Amin har debuterat för Sveriges U21.
Iran är inget enkelt land att förhålla sig till, inget enkelt landslag heller. Idag är det nyår, vi önskar alla iranier gott nouroz och noterar samtidigt att det iranska fotbollsförbundet just presenterat en nyhet på sin hemsida.
William Atashkadeh, 20 år och anfallstalang i Örebro SK med ett förflutet i IFK Göteborg, har besökt landslagslägret och förklarat att det alltid varit hans dröm att spela för Iran. William har varit lite skadad, men på tisdag spelar Iran kvalgruppfinal mot Kuwait i asiatiska mästerskapen. Det sägs att det finns en liten chans att han tar en plats i truppen.
Och nej, jag syftar då inte nödvändigtvis på Erik Niva, även om det helt visst händer lite då och då, utan på att det finns tillfällen då det är både möjligt och lämpligt att klumpa ihop Sveriges landslagskapten, bosnisk grafik och det moderna franska kulturlivet.
Zoran Lucić (med c) är en grafiker/konstnär/skulptör som bor och verkar i Bijeljina, där uppe i nordöstra Bosnien. Sverige och svensk fotboll har, som bekant, den där landsändan att tacka för väldigt mycket. Det är därifrån Sefik Ibrahimović kommer, det är där som hans bror Ibrahim Ibrahimović fortsatte bo kvar.
– Fotbollsspelare är superpopulära här. Flera stora har sina rötter här, som Safet Susić, Blaž Slišković, Edin Džeko, Zlatan Ibrahimović…, säger Zoran Lucić till la Lucarne.
Lucić har plockat upp bollen och för den vidare. Hans senaste, och mest uppmärksammade, projekt heter Sucker for Soccer, och har ställts ut både i London och Paris. I 32 grafiska porträtt skildrar han några av de spelare som format fotbollsvärlden de senaste 50 åren.
– Jag vet att Totti, Del Piero och Sir Bobby Charlton har sett mina verk. Och nyligen bad Karl-Heinz Rummenigge mig skicka hans porträtt.
Zlatan Ibrahimović släntrade inte in och kikade när Paris-galleriet Sergeant Paper(den här franskfonetiska fäblessen för engelska ordvitsar ska vi undvika att fördjupa oss i) ställde ut Lucićs tavlor, men vore jag er skulle jag lägga en minut eller två på lite grafikgluttande. Jag tycker inte Zlatan-bilden är fantastisk, men det finns en del andra som är fina.
Och apropå fint:
Har ni läst Zlatans självbiografi – och det har ni ju – så vet ni att det tydligaste politiska ställningstagande han lanserar i boken, är det för rätten att vara den man är. Eller, ännu mer specifikt: För barns rätt att vara ”lite udda och annorlunda”.
Zlatan Ibrahimovićs unicitet som fotbollsspelare bygger på fysik och teknik, men ibland undrar jag om inte det viktigaste han har är sin fantasi. Att han alltid, även för sig själv, hävdat rätten att vara totalt annorlunda. I intervjuer, framför allt från tiden före alla filter, har han pratat om fotbollen som lek och om hur han tolkar spelsituationer på ett sätt som uppstår där och då, utifrån ingivelse snarare än invanda mönster.
Det är väl det, antar jag, som gjort att det gått att se honom som en konstnär. Det är väl det som gjort att det känts naturligt att placera in honom i samma fack som andra mönsterbrytare och fantiserare.
Det är kanske barnsligt att fundera så, men i så fall är det barnsligt på det där sättet som den geniale dokumentärfilmaren Eric M Nilsson sagt:
– Att leka som ett barn är att leka på allvar.
Och varför i hela världen ska vi tänka på det nu?
Tja, för att vi kan behöva lite fantasi här i helvetesvintern. Och, framför allt, för att det som gör mig så vintervarm i hjärtat är att jag precis blivit påmind om den finaste, vuxnaste barnbok som någonsin skrivits. Antoine de Saint-Exupéry flög flygplan, filosoferade och försvarade fantasins oerhörda kraft i den fantastiska lilla boken Lille Prinsen.
Jo, och den boken kom jag att tänka på just precis nu. Varför? Äh, inget särskilt. Jag råkade bara se ett foto som alldeles nyligen tagits utanför Paris Saint-Germains träningsanläggning i Paris.
/Simon Bank
PS. If you want your children to be intelligent, read them fairy tales. If you want them to be more intelligent, read them more fairy tales. (Albert Einstein)
Han samlade kraft i tre månader för en bloggcomeback som alltså varade en knapp vecka. Nu har Simon Bank försvunnit tillbaka in i det skrivslöa skuggland där produktionstakten på det löpande bloggbandet överhuvudtaget inte når mätbara nivåer.
Jaja. Det är inget vi inte sett förr.
För oss med lite större uthållighetskrav gäller det däremot precis som vanligt att inte tappa fokus, att fortsätta hålla blicken på horisonten och strävsamt streta sig ditåt.
Med den nya veckan inleds landslagsåret 2013 på allvar, och därmed börjar det också vara på sin plats för en lite mer övergripande inventering av den fotbollsvärld som ska göra upp i Brasilien nästa sommar.
Mycket kommer ju att bli som det alltid blir. Sisådär två tredjedelar av kvartsfinalisterna kommer vi att hitta i den traditionella G8-gruppen som alltjämt förblir de största pjäserna på spelplanen: Spanien, Tyskland, Italien, Frankrike, Holland, England, Argentina och Brasilien.
Men de andra då? De som ruskar om och sätter färg och kör in sina kilar i den världsordningen som ibland kan tyckas orubblig?! Överraskningslagen. Jodå, de finns därute, och de finns i alla hörn av den ständigt expanderande fotbollsvärlden.
Utan vidare longörer presenterar jag därför min kontinentalt uppdelade kandidaturslista över landslag med förutsättningar att få de stundande världsmästerskapen i fotboll att skaka. Landslag med kapacitet att nå semifinal, att bli det Sverige och Bulgarien var ’94, det Kroatien var ’98, det Turkiet och Sydkorea var ’02 och det Uruguay var ’10.
Sydamerika – Colombia
Det var i september i fjol och det kändes oundvikligt att dra slutsatsen att Uruguay tappat sin position som Sydamerikas – och hela världsfotbollens – främsta tronskakare. De ljusblå hade åkt upp till ett stekhett Barranquilla och blivit fullständigt söndersmälta av ett hungrigt, talangfullt Colombia. 4-0-resultatet innebar ekon från den historiska 5-0-segern över Argentina knappt 20 år tidigare – resultatet som fortfarande får räknas som det största i colombiansk fotbollshistoria och som gav så mycket tillförsikt inför VM ’94. Tragiskt nog försvann allt det i krutröken som omgärdade ”The Two Escobars”, men den colombianske fotbollens ideologiska överhuvud Francisco Manturana menar nu att dagens landslag har goda möjligheter att uppfylla de drömmar som 90-talets gyllene generation aldrig lyckades förverkliga. ”Det här laget har minst lika mycket talang, men dessutom en tydligare vinnarmentalitet”. Naturligtvis är Radamel Falcão den stora stjärnan, men offensivt sett är alternativen skräckinjagande många. Där finns den blixtrande skickliga Porto-doun James Rodríguez och Jackson Martínez och där finns enorma råämnen i form av Luis Muriel (Udinese) och Victor Ibrabo (Cagliari). Kvar i den latinamerikanska fotbollen finns en pålitlig målskytt i Teófilo Gutiérrez (Cruz Azul) och en spelskicklig kreatör i Macnelly Torres (Atlético Nacional). Och längre bak i planen? Även där finns gott om kvalitet, främst härdad i Serie A. Fredy Guarín (Inter) och Juan Cuadrado (Fiorentina) driver på från mittfältet, Cristián Zapata (Milan), Mario Yepes (Milan), Juan Zúñiga (Napoli) och Pablo Armero (Napoli) finns alla tillgängliga i försvarslinjen. Ansvarig för att få ihop allt är den gamle argentinske häxmästaren José Pekerman, som ägnat största delen av sitt år på jobbet åt att införa ett mer tempostarkt, vertikalt spelsätt.
Asien – Japan
De var bara en straffspark ifrån att nå kvartsfinalen redan i Sydafrika, och sedan dess har Japan blivit långt mycket bättre. ”Laget vi har nu är det bästa vi någonsin har haft”, skrävlar förre förbundsordföranden Saburo Kawabuchi, ”och det är för att alla våra bästa spelare spelar och presterar i Europa”. Det är lätt att se relevansen i hans resonemang. Just nu har Japan hela nio spelare i Bundesliga, och därutöver väletablerade representanter i både Premier League, Serie A och Eredivisie. Och så den störste av dem alla, som än så länge är kvar i Ryssland. Det vore lätt att tro att laget byggs runt Shinji Kagawa, men så är det inte. Det är fortfarande Keisuke Honda som det japanska landslaget kretsar kring, det är han som dikterar villkoren, sätter speltempot och i förlängningen kanske definierar de japanska VM-chanserna. I takt med att Hondas vilja att lämna Ryssland har ökat har hans utvecklingstakt bromsats. Får han igenom sin flytt till en av de västeuropeiska storligorna har han potential att bli en av turneringens stjärnor nästa sommar. Fortsätter han däremot muttra sig igenom tillvaron kan hela det japanska laget komma att bli lidande.
CONCACAF – Mexiko
Då både Colombia och Japan förklarar sina framgångar med en ständigt stegrande spelarexport är det välgörande att ha Mexiko som kontrast, som exempel på att det fortfarande går att utgå ifrån sin egen fotbollskultur. Av de 45 spelare som tagits ut till landslagstrupperna det senaste året spelar 39 i den mexikanska ligan. Det var de inhemska spelarna som Sven-Göran Eriksson aldrig litade på då han var förbundskapten här, och det var i förlängningen också den bedömningen som gav honom sparken. Mexiko är en av hela världens stoltaste fotbollsnationer, och just nu har de också mycket att vara stolta över. OS-guldet förra sommaren var bara kulmen för en talanggeneration som tidigare vunnit U17-VM två gånger och gått till semifinal i U20-VM. Tittar man på pappret så ser truppen ändå inte särskilt skräckinjagande, men det här är killar som i stort sett alltid höjer sig både tre och fyra snäpp då de drar på sig den gröna tröjan och gör den där märkliga militärsaluten mot nationsflaggan. Det tydligaste exemplet är såklart Gio dos Santos – en halvfigur i den europeiska proffsfotbollen, men en världsspelare i landslaget. De dras visserligen med ett svårforcerat mindervärdeskomplex gentemot Argentina, men slipper de bara det motståndet kan det här laget uträtta precis vad som helst.
Europa – Belgien
Det allra mest fascinerande med den här otroliga belgiska spelargenerationen är att det inte finns någon förklaring till den. Några av dem växte upp tillsammans, några gjorde det inte. Några flyttade tidigt till utländska akademier, några gjorde det inte. Det finns ingen kraftfull ungdomssatsning bakom den här spelarexplosionen, ingen tillväxt bland landets stora klubbar, ingen spirande nationell enighet eller någon generell belgisk fotbollsfeber. Belgien förblir samma politiskt splittrade, svalt fotbollsintresserade land som det varit i årtionden – de råkar bara ha träffats av talanglotteriets blixtnedslag. Kraften i smällen var enorm. Ser man enbart till de individuella kvaliteterna måste nog dagens belgiska startelva hållas som den tredje starkaste i hela Europa, enbart bakom Spanien och Tyskland. Frågan är bara om lagets kollektiva utveckling hinner växa lika snabbt som förväntningarna. Vi närmar oss punkten där VM-kvartsfinal ses som en sorts minimikrav för detta Belgien – men än återstår lång väg innan de ens har stångat sig förbi ett erfaret Kroatien och kvalificerat sig för turneringen. Tittar vi runt lite i resten av Europa så hoppas jag ju att Bosnien knyter ihop kvalificeringssäcken den här gången – men ska jag hitta ytterligare ett lag som jag tror kan göra rejäla avtryck i Brasilien, då pekar jag mitt knotkrokiga finger mot Schweiz.
Afrika – Ghana
Skulle man tro Pelé så hade alltså ett afrikanskt landslag ha vunnit VM för länge sedan, men man ska som bekant inte tro på Pelé. Tråkigt nog är det ganska oundvikligt att konstatera att den afrikanska fotbollen generellt sett har stagnerat, att det är svårare att se deras representanter uträtta stordåd idag än det var för 20 år sedan. Jag hoppas att jag har fel – men min misstanke är att den där Asamoah Gyan-straffen kommer att vara det närmaste ett afrikanskt landslag kommer en VM-semifinal på väldigt länge. Ska jag få chansen att tänka om tror jag att det är samma Ghana som ger mig anledning att göra det – eller kanske snarare nya Ghana. Kraften i den där triumfen från U20-VM 2009 har inte klingat av riktigt ännu. Det finns fortfarande hopp för den spelargruppen, för Ayew, Agyemang-Badu och Inkoom, och för Asamoah och Atsu bakom dem. Men hur länge räcker egentligen vattnet i den där hoppfullhetskällan? Det måste hända ganska mycket på de 15 månader som återstår före VM – och det måste hända rätt sorts saker som leder både spelare och lag i rätt riktning. Och det sistnämnda är tyvärr långt ifrån säkert inom en afrikansk fotboll som blir strukturellt svagare för varje VM-cykel som passerar.
Vissa hamnar vid de glittrande glamourmatcherna i solen nere vid Medelhavet. Vi kan kalla dem Simon Bank-typerna. Andra hamnar vid bangården i Gelsenkirchen, i ett isvindskyligt Ruhr där vintern fortfarande håller greppet och där till och med den nyfallna snön är genomgrå.
Erik Niva-typerna.
Eller för all del – Hamit Altintop-typerna.
När jag gnetade mig genom minusgraderna och snöfallet utanför järnvägsstationen gick jag förbi hyreshuset där han växte upp. En ensamstående mamma och fem syskon i en 80-kvadrats trerummare på fjärde våningen. En familj som levde sina liv här i Tyskland, men som aldrig någonsin blev tysk.
Trots att mamman Merydem bott och arbetat i Ruhr-området i mer än 40 år har hon fortfarande inte lärt sig tyska. Precis som i många andra gruv- och industristäder finns det ett parallellt samhälle här i Gelsenkirchen. Det är en stad-i-staden med nästan 20 000 invånare. Där pratar både grönsaksahandlaren, försäkringsförsäljaren och tv-installatören turkiska – och där håller man på Trabzonspor, Fenerbahce eller Galatasaray.
Det var i det samhället som Hamit Altintop växte upp. Han ser Gelsenkirchen som sin hemstad, men sig själv som turk.
– Det går att vrida på det hur som helst, men vi kommer alltid att vara utlänningar i Tyskland. Jag är väldigt, väldigt tacksam mot det här landet som har lärt mig så mycket, men min pappa var från Turkiet och min mamma är från Turkiet. Det är i den kulturen jag vuxit upp och det är där jag har lärt mig att äta och dricka, att andas och att leva. När allt kommer omkring så är vi turkar.
Nästan tio år har nu gått sedan en 20-årig Hamit Altintop debuterade för sin hemstadsklubb. Det var en solig augustidag, och i Schalke 04:s kungsblå tröja gjorde han två drömmål i derbyt mot Borussia Dortmund. Över en enda natt blev han Bundesligas hetaste spelare, och det rapporterades om hur en dragkamp om hans landslagslojalitet omedelbart rullade igång. Det var bara det att det inte fanns någon dragkamp. Hamit Altintop hade redan bestämt sig för att representera Turkiet.
Men det som var självklart för honom var inte självklart för andra. När Hamit Altintop var i tonåren lärde han känna en liten, bollskicklig kille från kvarteret bredvid. De hade samma bakgrund, umgicks i samma kretsar och brukade kicka boll i samma inhägnade ”apbur”. Altintop förstod tidigt att Mesut Özil skulle gå hela vägen till toppen. Han kunde bara inte föreställa sig att han skulle göra det i en tysk landslagströja.
– Jag känner honom väl och har pratat med honom tillräckligt mycket för att veta det i slutändan enbart har handlat om hur han har sett på sin egen utveckling och sina egna möjligheter. Min fotboll utgår ibland fortfarande från hjärtat, men för så många andra är det bara business. Mesut bedömde det som att han skulle få högre marknadsvärde och tjäna mer pengar som tysk landslagsspelare. Hade han valt Turkiet så hade han inte spelat VM 2010 och därmed inte skrivit på för Real Madrid. Så enkelt är det. Jag är en tolerant person, men även om jag respekterar hans beslut kommer jag aldrig att gilla det. Jag tycker att man tidigt måste bestämma sig för vilket landslag man tillhör, oavsett om man blir uttagen eller inte, oavsett om chanserna att lyckas är bättre eller sämre. Det är inte samma sak som att byta klubb – det gäller flaggan på ditt bröst.
För ett par år sedan gjorde självaste Angela Merkel ett utspel där hon raljerade över hur hon ansåg att det multikulturella Tyskland visat sig vara ”ett fullständigt misslyckande”. Själv har jag svårt att bestämma mig för om Hamit Altintops historia är ett bevis eller ett motbevis för den ståndpunkten. Oavsett vilket blir jag i alla fall ändå glad nu när jag hör hur Erkan Zengin våndats över sitt landslagsval och till sist valt blågult utifrån en enkel grundmotivering: ”Jag är svensk”.
Hamit Altintop bodde här i Gelsenkirchen i mer än 20 år utan att någonsin känna sig tysk. När han spelar Champions League-match här ikväll så gör han det i Galatasarays gulröda tröja. Det finns något sorgligt i att han har behövt åka så väldigt långt för att komma hem.
