Att se två matcher är att se ingen, och eftersom jag egentligen inte hade tid med fotboll i kväll så såg jag Milan–Juve och PSG–Bordeaux samtidigt. Man får inte vara dum.

Berlusconi-matchen (Juve vann på straffar efter 0–0, Thiago Silva brände) var ungefär som man kan vänta sig med en vecka kvar till seriepremiär. Det var alltså intressantare att titta åt Paris till – för det var en alldeles fantastisk fotbollsmatch. Jag tänker inte referera den, inte mer än att berätta att Bordeaux vann det här på en bön. Giuly kom in för PSG efter en timme, och Bordeaux hade problem med hans fart.

Diarra nickade in 0–1 på hörna, Giuly kvitterade efter en minioffside på Nenê – och när minuterna rann ut så stod vi där vi stod, med två lag som vräkte på för att vinna, och med ett Bordeaux som verkligen, verkligen behövde det.

För att förstå varför dammar vi av det här inlägget, från i våras (gå ner en bit). Bordeaux har svarat för ett historiskt ras de senaste nio månaderna, och nu stod de ett par minuter ifrån att gå in i en säsong med en poäng på tre matcher.

Stämningen på Parc des Princes var som förr, eller bra nära, GdB:s Nice-värvning Anthony Modeste fick ett par öppna lägen, men missade, och med 93 minuter på klockan var det fortfarande 1–1.

Med 94 minuter på klockan hade Ciani nickat in 2–1 för Bordeaux.

Säsongens första ödesmål?

Ja, och om jag nu plågar er med Ligue 1 så ska jag förstås dra upp Caen också. Jag har inte sett dem spela än i höst, så ni får nöja er med ett konstaterande. Om vi radar upp samtliga 98 lag som i år spelar i de fem europeiska toppligorna så gick Caen in i säsongen med det i särklass tuffaste matchprogrammet de tre första omgångarna.

Bologna har ett tungt program (Inter, Lazio, Roma), skandallaget Hércules också (Athletic, Barça, Valencia), och Stoke börjar tungt (Wolves, Spurs, Chelsea).

Men det är inget mot Caen. De är nykomlingar och de har öppnat sin säsong med att möta, i tur och ordning, mästarna Marseille, ligatvåan Lyon och ligafemman Montpellier (borta).

Idag kan vi summera hur de klarat uppgiften: Två vinster, en oavgjord, sju poäng, andraplats i Ligue 1.

Chapeau! som vi säger i hexagonen.

Och, just det, vi har ju en liten återkomst att rapportera från Italien också. Zdenek Zeman är tillbaka, med Foggia. Det började som det ska.

/Simon Bank

Medan vi ser hur Toon tänker klara det här så kan vi ju alltid tipsa om dagens mest givande läsning: Polly Vernons exklusiva långintervju med Vanessa Perroncel i the Observer.

Vanessa Perroncel? Kvinnan som var gift med Wayne Bridge, som hängdes ut som John Terrys älskarinna och målades ut som någon form av laggroupie i Chelsea. Hon har konsekvent vägrat att uttala sig mer än så långt som att hon dementerat affären med Terry. Nu pratar hon, i en extremt välvillig intervju – och det är en partsinlaga förstås – men det intressanta med den är, ur ett bredare perspektiv, att Vanessa Perroncel berättar om livet inne i den brittiska tabloid-torktumlarens allra vidrigaste program.

Hon förvandlades i ett slag till horan som tidningarna kunde skriva vad som helst om. Nu berättar hon om det.

Det finns förstås en mediediskussion i allt det här. Ska svenska tidningar vidarepublicera News of the World? The Sun? Daily Star? Det är omöjligt att principstyra det. Får fotbollsspelare som tjänar tre miljoner i veckan finna sig i att det skvallras om dem, till och med skrivs felaktigheter? Ja, och nej. Och, ur ett spelarperspektiv: England är det land i världen där avståndet mellan spelare och medier, spelare och vanligt folk, är störst i världen.

Har det verkligen gett en bättre, mer respektfull journalistik? Eller en större respekt bland vanliga människor?

/Simon Bank

Vid närmare eftertanke så är det ju just sånt här som ska lyftas upp från kommentatorsfältet och in här. Eller plockas ner, beroende på hur man nu ser det.

Alliterations-nicket Chris Cabanga skickar den här länken och efter att ha tittat igenom den två gånger – jag hade inte sett det förut – är jag övertygad om att det inte bara är roligt, utan också riktigt bra konst (det liknar dessutom verkligheten, så Göran Hägglund är välkommen att titta på han också).

Konstnärskollektivet Pied La Biche har alltså gjort en exakt kopia av sista kvarten av Frankrikes semi mot Västtyskland 1982, iscensatt i Villeurbanne, på gator och torg och i affärer och ödemark. Allt ljudsatt av dels det autentiska kommentatorsspåret från matchen, dels intervjuer med människor som minns matchen.

Det handlar om fotboll, och det är fint. Men mest rör det ett kollektivt minne, ett trauma, och hur det alltid är närvarande i nutiden, i det vardagliga, som en skuggrörelse mitt i det pågående. Om jag ska dra några paralleller så är det till en fotoutställning jag såg i München häromåret, där fotografen Eva Leitolf sökt upp platser som såg helt idylliska och vardagliga ut, tagit bilder av dem – och bifogat en berättelse. Det alla de där miljöerna hade gemensamt, i all sin idyll, var att det tidigare utspelats grova rasistiska hatbrott just där.

Jag blev gripen av den utställningen, och tagen av Refait och deras 1982-video också.

Jag hoppas ju fortfarande att Giresse ska vinna.

/Simon Bank

Efter tre kommer… fyra. Efter cup och liga och Champions League kommer la Supercoppa.

Inter är alltså vinnare även efter sommaren, men om vi ska säga något om den här matchen så visade den mer på Romas svagheter än Inters styrka.

Det gick alldeles för enkelt. Inter hade sina små delar av sommarfotboll också (Lucio var arrogant, Walter Samuel såg lite rostig ut), men Roma hade det hela vägen och bjöd på tre mål. Supercupen började med en tyst minut för Francesco Cossiga, ex-premiärminister och den yngste president Italien haft, och med rätt mycket Ranieri-Roma. Sneijder och Totti turades om att slå stickpass i djupled, och just som jag noterade att ”Sneijder gör det lite bättre” så spelade Er Pupone fram Riise till 1–0, på blindsidan om både Samuel och Lucio. I takt med att Totti tappar hastighet blir han bättre på att vänta sig till ytor, han promenerar tills ingen minns honom, sen tar han fem steg och visar sig.

Inter var halvblekt, ungefär så mycket att man hann börja tänka att de saknade en galen portugisisk motivationsmästare, och lite dumt när de inte testade Cassetti – stylad som en revolverman ur en 50-talswestern – oftare. Varje gång de gjorde det kom de fram och förbi.

Men de behövde inte göra målen själva, eftersom Roma gjorde dem åt dem. De har släppt in mycket mål i sommar, och ikväll förstod man varför.

Mirko Vučinić gick till det land där ingen montenegrin-striker någonsin ska gå, och eftersom han inte hade en aning vad han skulle göra så långt ner så passade han bollen till Pandev, två meter från mållinjen. 1–1, precis före paus, och det var som om rollerna cementerades där och då.

Inter vinner på San Siro, Roma är nära men förlorar. Som det var, som det är, som det kanske blir ett år till.

Stanko kom in för Zanetti i paus, Inter hade hyfsad koll och hann med att få ett offsidemål väldigt tveksamt bortdömt innan Daniele De Rossi lät Lucio trampa igenom med en sån där Långben-löpning som han gör en gång per halvlek. Två moment senare hade Milito spelat fram Eto’o till öppet mål. 2–1. Uppresta romanisti eldade upp raketer för ett par hundra euro, uppretade interisti buade ut Adriano som blev inbytt (snabba fötter, inget flås) och innan någon visste ordet av hade Taddei gett bort ett mål till till Eto’o.

3–1, och den här sortens halvtitlar betyder alltid mer för en klubb som genomgår förändring. Rafa Benitez har fått veta av Mourinho att han aldrig kommer att vinna lika mycket, men han vann i alla fall den här. Jag vet inte vad han säger efteråt, men jag minns att Mou sa att det var ”Mancinis titel” när han vann supercupen 2008.

Så vi säger ett stort grattis till Mourinho ikväll också. En titel till, medan du satt och sippade sangria i Madrid. Inte illa.

/Simon Bank

Paris Saint-Germain

Vilka är de?
AIK. Fans som pendlar mellan det fenomenala och förbannat otäcka, klubbledningar som kommer och går, megalomaniska drag parat med begränsade framgångar.

Vad behöver vi veta?
Att PSG är mitt i ett gigantiskt experiment. Efter att inbördeskrigen på läktarna – vulgärt kan vi säga att de stått mellan rasister och förortskids – skördat offer både bildligt och bokstavligt bestämde sig Paris för att testa något helt nytt, att bygga om hela demografin på Parc des Princes. Det normala är att man prissätter och bygger bort ståplatspubliken, men PSG-ledningen har istället bjudit in familjepubliken. Kvinnor har fri entré i kurvorna, supportergrupperingarna har splittrats upp och förbjudits, biljettpriserna har sänkts, på första hemmamatchen greps 250 ultrás under oroligheter.

Följderna? Sämre stämning, förstås. Inte samma puls. Lite lägre publiksiffror. Men om man nu ska ge upp tanken på en viss sorts läktarkultur så är det oändligt mycket mer sympatiskt att göra det med de metoder som PSG nu använder än de som använts i England.

Det är ingen trygg klubb, det här. Ledningen har för ofta haft andra intressen än att bygga en stark fotbollsorganisation, och det har märkts. Nu kan de äntligen vara på rätt väg.

Truppen?
Som balsam för trötta ögon. För en gångs skull har PSG sett över truppen på ett begåvat och lugnt sätt, sett vad man behöver och skaffat det – utan att bli av med spelare. Bodmer är ingen värvning som får fans att köpa tröjor, men en klok värvning. Och Nenê ger dem två av ligans absolut bästa kanter (inläggs-experten Sessegnon finns till höger), bakom monstret Hoarau och Erding. Lägg till att Sakho fått ett år till att mogna på så förstår ni att det finns kvalité här.

Tränare?
Antoine Kombouaré får ett år till på sig att visa att han är den lugna, enande kraft som PSG behöver. Han bar hem en cuppokal i våras, men ligafiaskot svärtade ner lite för mycket. Jag gillar hans framtoning, han är bekant med klubben (han spelade back i PSG:s fina lag på första halvan av 90-talet) och det vore bra för fransk fotboll om han lyckades.

Tipset?
Jag säger som Kim Källström: ”Ja, och så är PSG farligt också… fast det säger vi ju varje år”. Man har vant sig vid att det ser bra ut på papper, sämre på gräs – men om de får ihop bitarna och slipper för mycket skador är det inget snack om att vi har ett lag som kan slåss allra högst upp. Femma.

Lille OSC

Vilka är de?
Elfsborg. Mönsterklubb som gjort snart sagt allt rätt de senaste åren – men utan att vinna så mycket som alla tycker att de borde. 

Vad behöver vi veta?
Att Lille är laget som kanske borde vunnit ligan i fjol. Klubbledningen gav bort all form av lugn och ro när nye vd:n Xavier Thuilot sparkade urpopuläre tränaren Rudi Garcia, blev överkörd av president Seydoux – och det är klart att det kaoset påverkade ligastarten. Lille vann en av sina första sju matcher, och när de väl fått ordning på allt så var de ligans bästa lag i de återstående 31 omgångarna.

Det finns möjligheter här, både på kort och lång sikt. I juli 2012 flyttar de in i nybyggda Grand Stade Lille Métropole, som ska ta in 50 000 åskådare. Då kan Lille vara en riktig storklubb.

Truppen?
Till skillnad från de senaste säsongerna har Garcia fått behålla sin trupp. Ingen stjärna har lämnat, trots att många trodde det. Rami styr försvaret, Mavuba ankrar mittfältet, Gervinho och Hazard röjer loss på kanterna och Tulio de Melo och Frau turas om att dra loket på topp. Nytt? Inte mycket heller. Moussa Sow, Rennes senegales, kommer som Bosman och tillför bredd om inte annat.

Tränaren?
Rudi Garcia spelade själv på Lilles mittfält på 90-talet, och han har byggt ett anfallsskickligt och väldigt modigt 4-3-3 som faktiskt spelar just så offensivt. Lille var urstarkt i våras, särskilt var jag imponerad av hur de kunde mala på i matcherna, och aldrig bli desperata. Den sortens självförtroende och trygghet är ett bevis på att en tränare lyckats.

Tipset?
Återigen står Lille längst fram i kön av utmanare. Fyra.

Girondins de Bordeaux

Vilka är de?
Utan att pricka riktigt rätt så… Helsingborg, kanske? En elegant klubb med tydlig talangpolicy, som haft sina stora epoker och nu är tillbaka som ett absolut topplag – och som ska återhämta sig efter en katastrofsäsong.

Vad behöver vi veta?
Att Bordeaux, relativt sett, är den europeiska toppfotbollens formsvagaste fotbollslag de senaste nio månaderna. De gick från att ha allt vid årsskiftet – regerande mästare, serieledare, kvar i CL – till att landa en bit utanför Europaspel, utan sin supertränare och sin viktigaste forward.

Tiden är en faktor här, det gäller för les Girondins att hålla i fram till att de flyttar in i en nybyggd stadion lagom till EM 2016. De har bra ägare (M6-gruppen), en driven och pålitlig president (Jean-Louis Triaud) och en gemensam klubbidentitet som går från styrelserummet och ner till tränaren. Gott så. Men de har också ett lag som slutat vinna fotbollsmatcher, och som måste påbörja en ny era utan Lolo Blanc och utan Chamakh. Klarar de att häva sig upp ur depressionen är de fortfarande ett av ligans absolut bästa lag.

Truppen?
Chamakh är borta, som sagt, men annars har det inte hänt så mycket. Ett gäng småkillar är tillbaka från lån, man har köpt Nice-talangen Anthony Modeste, som är ett lite bättre steg ifrån att vara en riktigt bra spelare, och man ger Cavenaghi förtroendet att ersätta Chamakh. Intressant att se: Hur hanterar Gourcuff VM-psykosen?

Tränaren?
Jean Tigana är tillbaka i ”sin” klubb, efter en resa till England, Turkiet och ingenstans. Han är hård och oerhört engagerad (spelarna kallar honom ”nummerupplysningen” eftersom man kan ringa till honom 24 timmar om dygnet), och han har lovat att satsa på de unga spelarna. 

Tipset?
Bra klubb, bra trupp – det är mest psykologiska och taktiska bitat vi har att fundera över. De är, hur som helst, ett lag för toppstriden, särskilt som de slipper slita på sig i europaspelet. Trea.

Olympique de Marseille

Vilka är de?
En kombination av Malmö FF och IFK Göteborg. Hamnstad och immigrantstad, där fotbollen betyder oerhört mycket. Har varit kaos i föreningen länge, men den har återhämtat sig efter en etisk skandal och blivit mästare igen. Och så är de populärast i landet.

Vad behöver vi veta?
Att OM bytt ut i stort sett hela sin ledning på bara ett par år. Ägaren Robert Louis-Dreyfus dog, presidenten Pape Diou fick kicken, tränaren Gerets drog till Chippen. Kvar fanns sportchefen José Anigo. I fjol lyckades han och Dede Deschamps jaga ut alla spöken under ett avgörande vinterläger, där de fick truppen att dra åt samma håll. Sen gick OM och vann sina två första titlar på arton år.

I år budgeterar OM för 128 miljoner euro, och satsar på att ta sig långt i Champions League parallellt med sitt titelförsvar.

Truppen?
Som jag skrev i den där ligabilagan vi gav ut i veckan: Den breda truppen är både tillgång och förbannelse. OM måste sälja spelare. Den ende riktigt tunge de sålt är tyvärr lagets viktigaste spelare de senaste åren: Niang flög till Fener, och lämnar ett hål efter sig.

OM försöker täta det med Loïc Rémy (som jag tror är mer en ny Baki Koné än en ny Niang), Gignac från Toulouse (som jag i och för sig gillar) och lill-löparen André Ayew som kommer tillbaka för att testas på det djupa.

Tyngsta värvningen? Ingen av dem. Jag ser verkligen fram emot att se Azpilicueta pröva vingarna som nyckelspelare i en ny liga. Han kan lyfta både sig själv och OM med sitt högerbacksspel. Tyngste spelaren? Lucho Gonzalez har fått sitt år nu, den här säsongen är det bara att gå ut och visa hur bra han är.

Tränaren?
Världsmästaren. Ledaren. Didier Deschamps är tillbaka i fransk fotboll, och han vann förstås direkt. Det finns ingen (som inte heter Hatem) som vågar säga emot när Deschamps spänner blicken, och det finns förstås ett värde i det. Ännu mer värdefullt är det att han klarade att vara ödmjuk i vintras, och ändra stil litegrann. OM hade inte vunnit ligan utan det.

Tipset?
Ja, det har ju inte börjar så rosigt, direkt, men OM ska vara med däruppe. Vore det inte för CL-satsningen och problemen med alla spelare som inte sålts så hade jag tippat dem etta.

Olympique Lyonnais

Vilka är de?
Finns ingen svensk motsvarighet. En klubb som högg direkt när spelplanen ändrades och den moderna ekonomin gjorde sitt intåg. Oerhört stark president, sju raka ligatitlar, och så en svacka efter det.

Vad behöver vi veta?
Att Lyon står lite i en mellanfas i sin utveckling. Nya arenan dröjer, de har för första gången spelat en semifinal i CL, men de har inte tagit en titel på två år och har fått många fler konkurrenter på hemmaplan. Vad kan de göra nu? Vad kan president Aulas göra som han inte redan gjort?

Inte så mycket.
Lyon får sitta still i båten och hoppas att fjolårsvärvningarna börjar bli så bra som alla hoppats – och vänta in alla talanger som väller fram ur ungdomslagen. När Frankrike vann U19-EM var sex av spelarna från OL.

Truppen?
Jimmy Briand är det enda köpet, och han kostade bara 60 miljoner. Firma Aulas-Lacombe litar på att investeringarna från förra sommaren (Lisandro, Cissokho, Bastos, Gomis) ska kunna bära laget nu. Det är en rätt tunn trupp, särskilt som Lisandro – lagets ledare – visat sig skadebenägen och kan bli borta ett tag. Under finns bara tonåringarna och 21-åringarna, och frågan är om de kan hålla den höga, jämna nivå som krävs.

Tränaren?
Claude Puel går in i sin tredje säsong som OL-tränare, och han gör det alltså utan att ha burit hem en enda buckla. Kravbilden kunde alltså inte vara tydligare: Det är dags att vinna nu. 

Tipset?
Det bygger förstås på att Lisandros häl läker, snart, men om den gör det så har OL ett oerhört kompetent lag med en högstanivå som bara två-tre lag i den här ligan är nära. Det är dags för Lyon att bli mästare igen. 

/Simon Bank

Ja, jävlar.

Dagar som den här dyker man ner i den engelska forumfloran, bara för att se vad de har att skriva om Johan Elmander. BBC kallade honom ”prolific”, och det måste man ju bara älska. Alla övriga som sett mer än två matcher de senaste två åren ägnar sig åt sarkasmer.

Ny säsong, nya insatser, och nya målskyttar. Fantastiskt skönt för Johan, hur som helst. Han pratade väldigt gott om både sig själv och Owen Coyle när vi sågs senast, men jag trodde honom inte riktigt, han glittrade inte riktigt.

Något säger mig att han gör det ikväll.

Annars? En dag för kaniner. Theo Walcott såg ut som man vill att Theo Walcott ska se ut, som Snurre Sprätt som finns överallt samtidigt och är kall när han får chansen. Annars var det en träningsmatch. Det är lätt att peka på utvisningen, men herregud – Blackpool såg ihåligt ut redan före den.

Viktigt mål för Chamakh, han kommer att göra nytta för det här laget. Han vill göra mål, och är lite mer tuff och lite mindre läcker än RvP. Och undrar ni varför Arsenal inte gjorde sju, åtta eller nio så berodde det på att jag hade spelat på att Arsenal skulle göra sju, åtta eller nip.

Tottenham? Bale och Kanin-Lennon skiftade kant lite som de ville före paus, Lennon chippade fram till ett grismål och ett konstverk. Spurs försökte vara tätt utan att lägga ner särskilt mycket energi, och det gick sådär. Palacios är inte Palacios än i höst, och Stoke pressade sig fram till att vara värda en poäng minst efter paus. Men bollen ville in. Och även om jag inte tycker att den var inne ens när Walters nickade så var det där mest av allt ytterligare ett bevis på att det där med målkameror, det vore nog grejer.

Nu ska vi se vad Raúl och van Nistelrooij kan tänkas ha för sig. Och skriva klart en fransk ligaguide före omgång tre.

/Simon Bank

Jorå, vi harvar vidare med ligagenomgången. Tänk att vi är klara redan innan den tredje omgången inleds.

Och den här gången vill jag puffa lite extra för en grej, även för er som inte är helt nere med Ligue 1: Kolla Salma Hayek-klippet i Rennes-analysen. Hon är värd det:
– You think that you’re kidding, but I really should.
In the words of Sara Carbonara: Madre mia.

Toulouse FC

Vilka är de?
Örebro. Gammal storklubb som aldrig blivit mästare, som tvångsnedflyttats för dåliga finanser under 2000-talet men tagit sig tillbaka till toppen med flera spännande spelare.

Vad behöver vi veta?
Att TéFéCé räknar sekunder innan de blir av med lagets självklara stjärna och fokuspunkt. André-Pierre Gignac, anfallaren som bara gör mål med högerfoten, är på väg till Marseille – buden haglar fram och tillbaka as we… eh… write – vilket betyder att Toulouse helt enkelt måste ge sig ut för att handla.

Vilket inte behöver betyda att de gör det.

President Sadran har gjort fina saker med ett fotbollslag i en rugbystad (Stade Toulousain vann Heiniken Cup i fjol) och han har ett sjuhelsikes självförtroende. Därför har både han och tränaren Alain Casanova sagt att de tror på den trupp de har, trots att det finns visst finansiellt utrymme för att förstärka. Spelsättet har blivit snäppet mer offensivt än under Elmander-åren, men är fortfarande baserat på ett hårt arbetande, väl samlat försvar och ett par löpare längst fram.

Truppen?
Problematiskt, som sagt. I fjol hade TFC stora problem med skador (Gignac var borta halva året) och såg genuint slitet ut under långa perioder av säsongen. Och sedan dess har de knappt förstärkt alls. Framför allt anfallssidan är tunn, med Gignac på väg bort, Xavier Pentecôte korsbandsskadad, Ben Yedder oprövad och Sören Larsen långt från att få något förtroende.

Men Casanova är nöjd, och litar på tonåringar som Adrien Regattin och Amadou Soukouna. Spännande, intressant – och inte helt tryggt. Är det trygghet man letar efter så finns den längre bak – mittfältsjätten Moussa Sissoko är en av Europas bästa 21-åringar och portugisen Paulo Machado har ett jättefint långt spel i sina fötter.

Tränaren?
Alain Casanova bygger vidare på det som Elie Baup försökte med, ett rustikt 4-5-1 med defensiv balans. Första året hade han en briljant Gignac som sköt dem till en tredjeplats, andra året hade han en skadad Gignac och blev 14:e. I år har han förmodligen ingen Gignac alls, och det ska bli spännande att se om han gör rätt som litar på att hans småkillar ska kunna fylla luckan.

Tipset?
Mycket grundkapacitet, och ett bra försvar. Ska vi tro att det räcker till en plats på övre halvan? Stort ansvar för Machado, Sissoko och Braaten – och jag tror att de tar det. Åtta.

Montpellier HSC

Vilka är de?
Kalmar FF. Jojo-klubb från södern som kommit tillbaka med en smäll, och sticker upp tack vare en blandning av fenomenala egna produkter och ett par tunga utlandsförvärv.

Vad behöver vi veta?
Att det är en snäll klubb styrd av en galen man. Lolo Nicollin är en sopåkningsmagnat som väger en bra bit över hundra kilo, som saknar bildning och klass och hyfs och som kallar folk för ”bögjävel” till höger och vänster om det inte passar. En lite… anakronistisk profil, om man säger. Ni minns när AIK mötte lilla Nîmes i cupvinnarcupen i mitten av 90-talet? Nîmes låg i tredjedivisionen då och kvalade in genom att slå ut Montpellier (som spelade i Ligue 1) i semifinalen. Inför den där matchen lovade Lolo Nicollin att han skulle ”rida hem till Montpellier på en häst om vi förlorar”. Det gjorde han inte, men Ricoune skrev en sång till honom för att ingen skulle glömma löftet.

Nicollin älskar i alla fall sin fotboll, och i fjol var det mycket att älska. Nykomligen MHSC slog Marseille och Lyon, de toppade ligan ett tag, slutade femma och kvalade in till europaspelet. Och de gjorde det med stundtals riktigt underhållande spel.

Truppen?
Montpellier är ingen jätterik klubb (budget på 33 miljoner euro), och efter succén i fjol var det naturligt att de tappade lite spelare. Skyttekungen Montano hamnade i Rennes, playmakern Tino Costa i Valencia – och sportchefen Jean-François Domergue har inte lyckats ersätta dem. Men det finns ändå en fin balans i truppen, de har fått ihop det där som alla vill ha: rutinerade ryggradsspelare (Spahić, Pitau, Camara, Jeunechamp) och egenproducerade supertalanger (Aït-Fana, El-Kaoutari, Yanga-Mbiwa, Belhanda, Saihi). Nyckeln blir hur nye chilenaren Marco Estrada klarar att staga upp mittfältet.

Tränaren?
René Girard är en fransk fotbollslegendar. Som spelare säkrade han mittfältet bakom Giresse och Tigana under Bordeaux guldålder på 80-talet, med Aimé Jacquet som tränare. Jacquet plockade sedan in honom i förbundet efter VM-guldet -98, och under EM 2000 var han Lemerres assistent. Han jobbade inom FFF i tio år, tills Nicollin lyckades få honom till Montpellier, och där har han nytta av sin vana vid unga talanger. I ett modigt 4-3-3 har han fått varenda en att blomma ut.

Tipset?
Ibland får man gå på känsla. Det här är det svåra andra året, Montpellier har tappat flera viktiga spelare och de kommer inte att få något gratis. Men jag gillar Girard, jag gillar deras sätt att spela, och jag tror på deras ynglingar. Sjua.

Rennes

Vilka är de?
Svårplacerat. En klubb med en stenrik ägare i ryggen, en toppfin akademi, halvdana historiska resultat och stora framtidsdrömmar. Har vi nåt sånt i Sverige?

Vad behöver vi veta?
För att förstå vilka möjligheter Rennes har ska man veta att klubben ägs av Pinault-gruppen, med gamle François Pinault vid rodret. Msr Pinualt är trea på listan över Frankrikes rikaste människor, 77:a i världen, och har byggt sitt imperium på lyxkonsumtion (Gucci, Balenciaga, McQueen, YSL). Hans son har barn med Salma Hayek, och han rör sig i den sortens kretsar. Rennes har alltså pengar, men de tokspenderar inte längre utan bygger smart och långsiktigt, med en akademi som år ut och år in rankas som landets bästa.

Nåt mer? Jo, vi ska veta att de är från Bretagne, och därmed inte tänker ge sig förrän de nått den yttersta toppen.

Truppen?
Rennes är, fram tills dess att OM vaknade efter Niang-affären, den enda klubben i L1 som verkligen handlat i sommar. Briand gick till OL för sex miljoner euro, Hansson och Bocanegra drog söderut, men de har fått in mycket kvalité. Apam är en (lynnig) kanonback, Georges Mandjeck har sett spännande ut och Montano (Montpellier) kommer att göra sina 10+ mål. Det verkar som att de får behålla superstjärnan Gyan också, liksom evighetsmaskinen/landslagsmannen Fanni (den ende i Ligue 1 som spelade varje sekund i fjol), och om vi lägger till ett koppel ynglingar från de egna leden så… jo, det ser spännande ut.

Tränaren?
Kojak-look-aliken Frédéric Antonetti har varit runt en hel del (Japan, ASSE, Nice), men han är och förblir en korsikan. Det betyder att han en match av tio får ett frispel och skäller som en bandhund. Det hindrar inte att han redan gjort fina saker med Rennes, och fått dem trygga i ett 4-3-3-systemet.

Tipset?
Är det här året då… varje år undrar vi, varje år slutar Rennes på plats 4-9. Så – är det här året då…? Ja, jag utesluter verkligen ingenting. De kan vara topp tre. De kan till och med vara bättre än så. Men om vi ska gissa? Sexa.

/Simon Bank

Liverpool v Trabzon 1–0.

Roy v Turkisk Journalist 1–0.

Där den här klubben befinner sig just nu är lugn och glädje på insidan en av de viktigaste framgångsfaktorer man över huvud taget kan tänka sig. Och, nä, Hodgson har inte glömt sitt lugn i London. Inte sin humor heller. Good fun.

/Simon Bank

…och nej, det är klart att det inte var allt.

William Gallas kommer, om han nu inte är knäskadad eller har något hjärtfel, att skriva på för Tottenham Hotspur FC imorgon, och därmed bli – såvitt jag vet – den förste som gått den direkta vägen Chelsea-Arsenal–Tottenham. Han kommer också att hamna lite lätt i fokus i vissa matcher i norra London.

Å, så många ingångar.

Om vi tar den enkla: En fenomenal värvning rent sportsligt, förstås. Gallas är en hövding, en krigare, en fajter, en fysisk modern mittback som vill väldigt mycket med sin fotboll. Och han kommer ”gratis”, om man nu inte räknar en mega-sign-on och en rejäl lön (en miljon i veckan är också pengar, som mamma brukar säga).

Och de svårare? Med Gallas i laget har vi en backlinje med i alla fall två spelare som öppet inte bryr sig ett dyft om vad en klubb är eller vad en supporter tänker. Gallas var kapten i Arsenal, nu går han som Bosman till N17. Han blev utskickad av Kenyon i Chelsea, den här gången var det Wengers kontraktspolicy (inga längre kontrakt till äldre spelare) som gjorde att han ville dra.

Gallas är ingen Sol Campbell – det är historielöst att påstå det – men han är en legosoldat som ser till sitt och de sina. Igår spelade han i Arsenal, imorgon spelar han i Spurs, i övermorgon kan han vara tillbaka i Arsenal igen. I princip. Sådana spelare har väldigt långt till att vinna några hjärtan. Jag höll på Daniel Levy den här gången, jag höll på styrelserummet och inte på Redknapp (det här är förstås en affär helt i hans linje, ett amoraliskt fynd).

Jag hade hellre velat ha en annan mittback. Jag hade velat ha Sakho.

/Simon Bank

Här hemma har vi haft 80-tal igen. Gjorde ett par tappra försök att hitta vettiga streams, men gav upp skärmstirrandet efter en halvtimme och accepterade förlust.

Det blev en livescore-kväll istället, och därför får ni gärna fylla i luckorna, jag noterar bara fakticiteter från resultatraderna:

•AIK höll nollan, det är alltid det viktigaste. Jag hoppas verkligen att Miller satsar på planen i Sofia, och inte bara i tanken som i Trondheim. AIK behöver mål.

•Elfsborg… jag såg inte matchen, men det låter som att de hängde mot repen och gjorde det med den äran? Mest har det känts bra att höra den unge Magnus Haglund prata in självförtroende i laget inför matchen nere i Neapel. Inte arrogant, bara smart. Ett Elfsborg utan erfarenhet och självförtroende hade förlorat den här matchen med 4–0 inför 40 000. Nu förlorade de i och för sig Ishizaki, men resultatet är riktigt, riktigt bra.

•Något har hänt med turkisk fotboll och jag har inte riktigt rett ut det än. Galatasaray lyckades Bastos-rädda 2–2 hemma mot ukrainska Karpatij Lviv, Fener förlorade grekturk-mötet mot Paok med 1–0.

•Tysk fotboll dansade armkrok under hela försäsongen, och radade upp vinster mot engelska och italinska klubbar. Det ser inte ut att vara en slump. Leverkusen (Ballack 1), Stuttgart och Dortmund är uppe i totalt 8–0 nu – att lägga till Werder Bremens 3–1 mot Samp igår.

•Imponerande säsongsstart av PSG. Toksäkra 2–0 efter en kanonmatch mot Maccabi Tel-Aviv. Det verkar ha varit lugnt utanför Park des Princes också, vilket inte var helt garanterat – för fyra år sen var Hapoel Tel-Aviv i Paris under matchen som slutade med att PSG-supportern Julien Quemener sköts av polis.

•Pastore målskytt för Palermo. Fick jag välja ut de 20 spelare i Europa jag helst skulle följa den här säsongen så är elva av dem Spurs startelva och Pastore en av de övriga nio.

•Mario Balotelli har börjat fint i City. Lekt med en katt (de hade fina bilder av det i dagens Gazzetta dello Sport), gjort mål, sett harmonisk ut.

•Joe Cole… inte lika fint. En utvisning, en avstängning, en missad straff. 1–0 är inget man sover gott på om man ska till Trabzon. My Man Özgür är nog nöjd.

•Sporting–Bröndby 0–2 – en bra vecka för dansk fotboll det här. Och en sämre för portugisisk. Och en katastrofal för Sporting, som förlorade ligapremiären mot Paços de Ferreira i helgen.

•Säg vad ni vill om den nyrika ryska fotbollen, men det är rätt kul att de plockar upp ynglingar från väst och ger dem chansen: Tosić och Doumbia gjorde två var i dag.

•Ja, och så är det värt att notera att Bonucci gjort sitt första av många nickmål för Juve. Och att Amauri kan annat än att gaffla med polisen. Dagens bästa Juve-nyhet? Krasić är klar. Underbart roligt.

Det var det det, eller?

/Simon Bank