A game of two halves? A game of three penalties.

Men först, främst och viktigast –  vi har väl begravt farhågan om ett trist, kargt och torftigt VM nu? Det är nu ingen offensivfiesta vi ser och det förblir trist att så stor andel av post-match-diskussionerna ska handla om domslut, men det är smärre skönhetsfläckar som vi får lov att uthärda.

VM lever ju. VM sprattlar och sparkar och röjer runt och för en jävla massa oväsen.

Sedan slutspelet började har vi inte haft en enda själlös match här nere i Sydafrika. Alla har de haft sin egen särpräglade karaktär, och även om de inte alltid har varit välspelade har de för det allra mesta varit både svårlästa, spännande och tårstänkta.

Det är vad som betyder något. Det är vad som ger oss något att snacka om, något att minnas.

Inget undantag här. Dramatik ända in i och förbi Iker Casillas kombinerade returtavla-fotparad i den 89:e minuten. Kontroverser av sällan skådat slag i och med den där tre minuter långa trippelstraffen.

Min känsla var väl att den guatemalanska (?) domaren fick ungefär hälften av besluten rätt, hälften fel. Jag ser båda de inititala straffsparksvisslingarna som korrekta, även om nu David Villa spelade över på ett måltjuvskalkylerat sätt. Att Spanien blev bestraffat för att ha varit inne i straffområdet på sin offensiva straff snarare än på sin defensiva – där långt många fler spelare hunnit långt mycket längre – var… konstigt. Och att inte en returjagande Cesc fick en andrastraff när han vräktes över ända av Villar var ju bara bisarrt.

Hursom, Spanien imponerar fortfarande inte, men Spanien är likafullt i sin första VM-semifinal på 60 år. Och precis som tidigare ser det bättre ut för varje gång som den tjurskallige Vicente del Bosque byter sig längre ifrån sin grunduppställning.

Kärnan i deras modell finns ju fortfarande kvar runt Xaviniesta, men med en knapp vecka kvar till VM-finalen famlar de fortfarande efter ett fullt ut fungerande spel. Del Bosque har prick fyra dagar på sig att hitta det. Sedan står de mot Tyskland i en repris på EM-finalen, och där Spanien än så länge inte spelat på samma nivå som för två år sedan har ju tyskarna höjt sig flera klasser. Om inte Spanien presterar bättre än de gjort hittills i den här turneringen så vinner de inte den matchen.

***

Och så blev det alltså Europas VM ändå till slut, det här.

/Erik Niva

Det var, exakt på dagen, fyra månader sedan. Argentina hade mött, och slagit, Tyskland i Tyskland och en upprymd Diego Armando Maradona tänkte hålla presskonferens.

När han väl kom dit satt en liten pojkslyngel i vit tröja där. Vid hans podie. Inför hans publik. Diego började vifta och undra vad det var frågan om. Skulle den där… och han? Samtidigt? Till slut lämnade en hånfull Maradona rummet och lät Thomas Müller prata färdigt.

Tja, vi kan väl säga att Müller kontrat hem den där matchen nu?

Det sista jag sa före avspark:
– De kan inte vinna VM med en sån backlinje.
Och nä, Argentinas backlinje kommer inte att vinna VM. Kausaliteten är ju alltid svår att bena ut, ingen vet om Argentina släppte in 1–0 efter tre minuter för att de är bleka, eller om de var bleka eftersom de släppte in 1–0 efter tre minuter – men det är ingen slump att Otamendi är långsammare i en löpning/läsning än vad Thomas Müller är. Och det är ingen slump att de blir förnedrade av Bayern-bataljonen Schweinsteiger , Müller, Klose och (ex-Bayern) Podolski.

They’re just not good enough. 

Ändå och trots det ska vi inte hänga backlinjen mycket högre än vi hänger Maradonas mittfältsbygge. Det ser så väldigt offensivt ut när de möter Nigeria och Grekland, när Mascherano sköter defensiven och de andra tar vid lite där de har lust. Mot Tyskland är det annorlunda. Mot Tyskland måste man slita för att ta sig in till de sista 40 meterna, där man kan göra skada.

Och vem hade Argentina som kunde ta bollen dit? Ingen alls. De hade Messi, som fick vandra hem och hämta bollen och göra sig själv osynlig och meningslös. De har Tévez som inte kan göra mål när han har sex spelare i vägen.

I ett fungerande lag tar de där spelarna över med 40 meter kvar, nu fick de inte bollen alls eller för tidigt. Tyskland låg stilla, fint, i sitt så oerhört välskolade och talangfulla 4-4-1-1 och bara väntade på bollen.

Det var, hur vi än vrider och vänder på det, en klasskillnad så stor att den svalde hela Argentina, med man och allt. Det var en kross, ett ihopsnickrat tyskt musikstycke till en annan rytm, en förnedring på alla olika sätt. Fyra-jävla-noll.

Müller (pojken som ser så farbroraktig ut att han kommer att bli farfar innan han blir far) gjorde ett enda misstag på hela matchen, Klose gjorde sina Klose-mål hela vägen in i historien, Khedira var positionssmart på ett sätt som knappt ens Ballack hade varit och Schweinsteiger – till sist – var en titan bland titaner (och såg ni hur lycklig Frau Merkel blev när hennes älsklingsspelare ordnade sista målet?).

Innan jag går vidare vill jag dra en extra lans för domare Irmatovs helt lysande tolkning i den här matchen. Han blåste när han skulle, lät bli när han skulle, och han hade den där sortens bollsinne som man aldrig kan läsa sig till när han lät bli att lägga till någon tid på slutet.

Irmatov var fenomenal. Men han var bara näst bäst på planen.

Vi måste alltså hissa upp Bastian Schweinsteiger ett par meter till.

Efter förra säsongen tog Hoeness heder och ära av Schweini, och konstaterade att han inte gjorde rätt för sina pengar i Bayern.

– Man måste fråga honom om han vill fortsätta vara en av pojkarna, om det han visat i år verkligen är det han vill vara.

Schweinsteiger själv ville inte det. Han ville ha en defensiv position, en central position, han ville bryta och bygga och ta ansvar. I november petade van Gaal Tymotsjuk och gav honom nyckeln till FC Bayerns spel.

På de nio månader som gått sen dess har han blivit så bra att han nu på fullaste allvar slåss med Whiskey Sneijder om guldbollen.

De kan till och med mötas i finalen, Tyskland och Holland. Det nya, elaka Holland och det integrerade, blandade, briljanta Tyskland.

Schweinsteiger själv är ju inte heller helt tysk, avslöjade han i veckan.

– Nä, jag har faktiskt lite holländskt blod i mig också.

/Simon Bank

Men hörrni, vilken skickelsediger lördag vi har framför oss ändå. Och eftersom vi inte gett er den välspridda och ett par dagar gamla bilden av hur El Pibe tar sig en rök och lirar lite fotboll på en och samma gång så får vi ju kompensera er på något sätt.

Helt enkelt, och med en kvart kvar till VM:s kanske tyngsta match hittills: En lista över fotbollsvärldens bästa rökare.*

*Smoking can seriously damage your health.

1. Marcello Lippi, Italien.
Storyn bakom cigarrillerna först (var källkritiska, jag kör den här direkt ur huvudet). En tobaksbåt gick på grund utanför Toskana, lasten plockades i land och las upp på tork. När den torkat var den ju lite halvmöglig och taskig, men inte värre än att italienarna kunde testa att göra röka av den. Och se – de fick en cigarr som smakade hälften rökverk, hälften fransk ost. Och det finns ingen levande eller död människa som någonsin rökt toscani lika elegant som Paul Newman Marcello Lippi från Viareggio.

2. Cesar Luis Menotti, Argentina.
Rökning är dåligt för potensen, hyn, hjärtat, lungorna, ditt sociala liv, din kondition, andedräkten, munhålan, tänderna, smaksinnet, luktstinnet, matsmältningen och ger dig högst sannolikt cancer.
Yeah. But it’s cool.

3. Johan Cruijff, Holland.
En rökare ska ju se ut precis som Cruijff, om han är västeuropé, precis som Clint Eastwodd om han är amerikan och precis som Nebojsa Novakovic om han är superserb.

Cruijff var Jarvis Cocker på en fotbollsplan, tog sig en cigg i paus, och höll på så ända tills en hjärtoperation satte stopp och han istället förvandlades till historiens bästa piratreklamkampanj. När han slutat röka skickade spanska Chupa-Chups, som då var ett rätt litet företag, en flodbåtslast full med godisklubbor till Barças tränare. Han sög och fortsatte suga – och Chupa-Chups växte över en natt.

4. Zdenek Zeman, Tjeckien.
En rökare i Clint Eastwood-genren. Ciggen var inte en njutning för Zeman, den var en kroppsdel. Han föddes med en i mungipan, och såg ingen anledning att sluta.

5. Ricardo Lavolpe, Argentina.
Mannen som kallades förrädare av Maradona häromveckan är ett fint exempel på vikten av goda förebilder. Han satt på bänken som reservmålvakt bakom Menotti i Argentina och lärde sig hur man tänder en cigg utan att släcka den som redan sitter i munnen. När han tog över Mexiko kedjerökte han på bänken, och fick en reprimand av Fifa under VM 2006.
– Jag slutar hellre med fotboll än med rökning, slog Lavolpe fast.
Sen slutade han ändå att röka på bänken.
Förrädare, som sagt.

6. Enzo Bearzot, Italien.
Lippis föregångare gjorde precis som Sant Marcello. Han vann VM på första försöket, och gjorde bort sig i sitt andra försök. Dessutom rökte han pipa.

7. John Lambie, Skottland.
Jag kommer aldrig mer i hela mitt liv skriva en lista (världens sexigaste? världens snyggaste tröjor? världens mest utrotningshotade art? mina favoritfilmer?) utan att ta med John Lambies namn.
Partick Thistles legendariske tränare rökte cigarr som om det vore enda chansen att få syre, och han har alltid varit en av de roligaste profiler som finns i fotbollsvärlden. Ni vet, det var Lambie som en gång såg sin forward slås till marken med allvarlig hjärnskakning, såg hur läkarna jobbade med honom, hur det drog ut på tiden, och blev lite rastlös.
– Hur fucking fuck är det med honom?
– Sorry, gaff. He doesn’t know who he is.
– Then tell’im he’s fuckin’ Pelé and bring him back on!

 /Simon Bank

Goder morgon, trälar och bönder.

Vad det är för dag idag? Jodå, det är Diego-dag.

Ni behöver hjälp att komma i stämning? Jag ger er ett klipp från Napolis första Scudetto-firande 1987, när hela laget sjunger i omklädningsrummet.

Oh mama, mama, mama. Sai perchè mi batte il corazon? Ho visto Maradona, ho visto Maradona. Oh, mama, innamorato son. Vet du varför mitt hjärta bultar? Jag har sett Maradona. Oh, mama, jag har blivit kär.

/Erik Niva

Galenskap över alla jävla galenskaper.

Baggio? Baresi? Miroslav Djukic? Nä. Det räcker inte. Om någon har missat en tyngre, mer värdeladdad straffspark så kommer jag inte på det nu.
När Ghanas ex-president John Kufour ombads att tippa den här matchen häromdan var han säker:
– De kommer att vinna. När man väl klarat att gå till semifinal kommer Afrika att ha etablerat sig som ett av världens stora fotbollsländer.

Jo. Han kallade Afrika för ”ett land” och han gjorde det medvetet, lika medvetet som när de sydafrikanska tidningarna skrev om BaGhana Baghana och om ett ”Vi” istället för ett ”De”.

Det här var Afrikas stora chans, och till slut låg den vid en 24-årig Asamoah Gyans fötter med en sekund kvar av förlängningen. I de första 20 minuterna såg det inte ens ut som att Ghana skulle vara med i den här matchen, de var passiva och deras påtvingat defensiva kanter (utan Ayew och Jonathan fick de köra med Sulley Muntari och backen Inkoom) bidrog inte med något framåt.

De kom igång, de kom in i matchen, de tog ledningen på ett märkligt långskott från Muntari, de tappade på en ännu märkligare frispark från den formidable Forlán. Uruguays defensiva block fick sig en törn när giganten Diego Lugano (chefen, den som presidenten ringer till efter matcherna, en av VM:s bästa mittbackar) gick sönder, men de stod upp hela vägen till förlängningens sista sekund.

Men strunta i det, för det kommer alla att göra i evig tid.

Det här var en match för straffar och en straff.

När Asamoah Gyan klev fram för att slå en straff med ingen tid kvar var det en inverterad bild av historien. För 20 år sedan gick ett afrikanskt lag till kvartsfinal i VM för första gången någonsin. Världen älskade Kamerun, och de tog England hela vägen till förlängningens slutminuter – och förlorade på en Lineker-straff.

Nu hade Gyan chansen att, å hela landet Afrikas vägnar, vrida klockan tillbaka och framåt och skriva ett bättre slut.

Ribban lät honom inte.

Jag måste be Uruguay om ursäkt, för de har förstås förtjänat sin plats i alla semifinaler som finns efter den här hjälteinsatsen – men den som inte höll av Gyan när bollen tog i ribban är död inuti.

Det blev fler straffar, med fler missar.

John Mensah gjorde Sócrates-missen, med för kort ansats. Perreira gjorde Baresi-missen och sköt rakt upp i himlen. Adiyiah gjorde alla missar som finns och rullade bollen rakt i famnen på Muslera.

Till slut stod näste man där med avgörandet i händerna. Sebastian Abreu har spelat i fler klubbar än någon vill räkna till, han kallas för El Loco och han har slagit exakt den här straffen förut, i en Rio-final mot Flamengo.

Det sägs att Uruguays landslag inte ska landa på flygplatsen i Montevideo när de kommer hem från VM. Enligt rykten planerar man att styra om planet till Duazno, arton mil norr om huvudstaden.

Varför?

För att så många som möjligt ska få chansen att hylla dem under de där arton milen. Jag börjar mer och mer tro att det där är sant. En vanlig kortege kommer inte att räcka för att tacka dem.

Och inga korteger i världen kommer att kunna få en 24-åring från Accra att glömma sekunden då han skulle skjuta Afrika till semfinal i VM – och missade.

/Simon Bank

Vad hände, Brasilien?

Total dominans fram till pausvilan. Kontroll på matchbilden, överlägsna på alla delar av planen. De såg till att utnyttja luckorna i det nykomponerade holländska försvaret och hade Arjen Robben nerstoppad i bakfickan. De borde gjort 2-0, hade mycket väl kunnat göra 3-0.

Men därefter… ingenting.

Någonstans har det väl alltid funnits en liten misstanke om att de inte blivit riktigt pressade såhär långt in i turneringen, att motståndarna visat dem för stor respekt och mer eller mindre förutsatt att det är ett självmordsrecept att gå framåt.

45 minuter från eliminering såg inte holländarna längre något annat alternativ än att försöka. De klev högre upp i planen, ökade intensiteten i presspelet – men även om de ju gjorde det bra så är det omöjligt att komma ifrån känslan av att de fick matchen gratis, att Dungas lag helt enkelt vek ner sig på ett fullständigt okaraktäristiskt sätt.

Felipe Melo funkar ju fint som illustration över ett lag som rätt och slätt tappade greppet. En titan i första halvlek – sedan först det oförklarliga individuella misstaget som tiltade till matchbilden, därefter den idiotiska trippelfoulen krönt med stämplingen som i praktiken skickade ut Brasilien ur VM.

Under detta VM har det varit väldigt svårt att förstå hur Melo gjort sig avskydd i Turin under sin tid i Juventus. Just nu är det tyvärr lite mer begripligt.

Identitetskrisen som följer på detta – ett brasilianskt landslag som vare sig spelar vackert ELLER vinner – kommer att skaka en hel nation i månader.

I Holland – det omvända. Fram till och med nu har ju Holland visserligen burit runt på ett storhetsvansinne gentemot resten av Europa, men samtidigt alltid dragits med ett mindervärdeskomplex gentemot Brasilien. De accepterade förlusterna 1994 och 1998 på ett nästintill resignerat sätt, som en del av en konstant världsordning att tolerera.

Nu har Bert van Marwijk slutligen övertygat de orangea om att det kanske är roligare att vinna än att spela vackert – att det finns en rätt stor poäng med spelare som Dirk Kuyt och Mark van Bommel – och ett långt ifrån komplett holländskt landslag har därigenom nått höjder som klart mer talangfulla förlagor inte varit i närheten av. Egentligen utan att ens imponera sådär överdrivet mycket.

Holland i semifinal mot Uruguay eller Ghana. Supersmurfen Wesley Sneijder och hans Yolanthe kanoniserade. Och Brasiliens första ordinarie-speltids-förlust i ett VM utanför Europa på 60 år.

That was quite something.

/Erik Niva

Ja, vi är här för att rädda regnskogen, rädda fotbollen och kanske slå en straff eller två. Inga konstigheter.

Så varför kräver jag er uppmärksamhet nu då? Jo, jag behöver hjälp med en banderoll inne på Mandela-stadion här i Port Elizabeth, helt apropå Erik Nivas lilla wag-spotting förut idag. Den är orange, den är skriven på ett hittills oidentifierat språk som varken är portugisiska eller holländska, och den lyder:

YOLANTHE – HED ÛM GÈR.

Om vi vill veta så låt oss.

Ja, och så finns det en fin liten banderoll till. Den har en finsk flagga, en nederländsk, och så en liten text i versaler:

LITTI 10, WISH YOU WERE HERE.

För att gammal kärlek aldrig rostar.  (den kan däremot få en kapsyl i ögat, men det är en helt annan sak)

Nu tycker jag att vi slår oss ner framför en supermatch.

/Simon Bank

Jag är inte mycket för att citera pressmeddelanden, men när det nu kommer ett sånt här meddelande från Greenpeace halvtimmen innan Brasilien ska möta Holland i en VM-kvart är jag ju inte en större man än att jag kan ompröva mina principer.

”Tisdagen den 6 juli ska den brasilianska kongressen rösta om att lätta på den lag som begränsningar regnskogsavverkning i Amazonas. Förslaget öppnar för att ytterligare minst 85 miljoner hektar regnskog skövlas, hundratals arter hotas. Sådan skövling skulle skapa ytterligare koldioxidutsläpp på upp till 37 miljarder ton.

MEN – tisdagen den 6 juli är även den dag då semifinalerna i fotbolls-VM spelas. Idag kl. 16 spelar Brasilien mot Nederländerna. Vinner Brasilien går de vidare till semifinal på tisdag – alltså samma dag som regnskogsomröstningen.

Spelar Brasilien semifinal kommer inte den brasilianska kongressen sammanträda, och möjligheten att rösta bort regnskogsskyddet försvinner! Därför är det av yttersta vikt, för regnskogen i Amazonas och för klimatet, att alla hejar på Brasilien idag!”

(För övrigt visade det sig att pressekreteraren som skickade ut kommunikén är en gammal musiker som jag jobbade med för drygt tio år sedan. Han spelade bas i Kristinehamns barska hardcorepluton Burst, jag var någon form av urusel marknadsföringsman på deras skivbolag. Those were the days – this was a stickspår).

/Erik Niva

Den här morgonen har jag blivit kommenderad att skriva en artikel om vänsterbackarnas nedärvda bögighet, men tja… Det får bli en text om det populärkulturella fenomenet Wesley Sneijder istället.

Vi har ju varit och småtafsat på hans återuppståndelse några gånger tidigare, men aldrig riktigt gått till botten med det, såsom holländska tv-ankaret Johan Derksen har gjort.
– Uppenbarligen spelar Wesley mycket bättre sedan han fick tillfredsställelsen att träffa Yolanthe. Och då är ju frågan, vore det inte en bra idé ifall hon tillfredsställde hela gruppen?

Wesley Sneijder var… inte road av det skämtsamma förslaget.
– Normalt sett så skrattar jag och Yolanthe åt den här sortens skit. Men nu har han gått för långt. Han implicerar att min fru ska uppträda som någon slags hora. Vad i helvete? Jag fattar inte det. Jag har aldrig sagt något negativt om honom. Jag skulle inte säga att hans fru ska prostituera sig själv. Jag hoppas bara att han är lika cool och macho när jag står framför honom, i verkliga livet. Det är så lätt att säga de här sakerna bakom en kamera eller en laptop, jag skulle vilja se honom i ögonen när han säger de här sakerna.

I det här skedet är det väl lika bra att återvända till basen. Ibizafödda 25-åriga Yolanthe Cabau van Kasbergen har blivit utsedd till sexigaste holländska tre av de fyra senaste åren. Det fjärde året drog hon sig ur tävlingen för att ge de andra tjejerna en chans. Wesley Sneijder tyckte att hon verkade… trevlig. Han skickade henne ett sms. Föreslog att de skulle bli tillsammans. De blev tillsammans. Wesley friade. Nu ska de gifta sig.

Så har alltid saker och ting funkat i Wesley Sneijders universum, och det var därför det blev en sådan chock mot hans självbild när han blev utsparkad från Real Madrid.

Men precis då – precis när hans karriär hade tappat riktningen – träffade han alltså denna Yolanthe. Och sedan dess har Wesley Sneijder hittat ett nytt fokus, kombinerat med någon sorts nytt inre lugn. Han har dessutom gått och konverterat till katolicism.
– Yolanthe är totalkatolik. Jag bestämde mig för att läsa mer om det, och pratade mycket med henne om det. Jag har alltid varit troende, men inte katolik. Jag pratade även med många Inter-spelare och klubbprästen om det – och nyligen döpte jag mig i Italien.
Nu sitter Wesley Sneijder nere i Sydafrika och ber varje morgon.
– Yolanthe gav mig en rosenkrans som var välsignad av någon präst i Italien. Vi ber med det varje morgon. Nu när jag är här får vi göra det per telefon. Före varje match ber jag på hotellrummet. Jag är rätt allvarlig och dedicerad med det här, och jag måste säga att det funkar. Livet är lättare för mig nu.

Sneijder noterade givetvis att Robin van Persie krävde att förbundskaptenen Bert van Marwijk skulle bytt ut honom i åttondelsfinalen mot Slovakien – han orkade bara inte hetsa upp sig särskilt mycket över saken.
– Omedelbart efter matchen var jag tvungen att gå framför tv-kamerorna, och det var då jag fick höra vad van Persie hade sagt. En gång i tiden hade jag reagerat starkt och sagt något dumt. Inte längre. Det finns ingen anledning att ställa till problem.

Hemma i Holland har nu Wesley och Yolanthe uppnått den där kändisstatusen som enligt obligatorium måste jämföras med den som David Beckham och Victoria Adams en gång hade i England. Och frågan är om inte deras genomslag är ännu kraftigare. Holland är ett mindre land, där det är ännu svårare att gömma sig för ett fotbollslandslag som ska spela VM-kvart.

Gamle fotbollsproffset Björn van der Doelen – gjorde bland annat ett 100-tal matcher för PSV på 90-talet – tyckte att det var dags att säga ifrån. Han skrev rätt och slätt en protestsång, ”Wesley en Yolanthe, goeie god hou toch op”, ”Wesley och Yolanthe, gode gud, sätt stopp för det”.

/Erik Niva

Man är ung, man blir äldre, och snart ska vi alla dö.

Det är ju fan också.

Alldeles nyss fyllde ju den här Nirvana-babyn från Nevermind-omslaget 19 år. Och det kändes ju sådär. Nu, medan jag sitter nere i Port Elizabeth och känner in vibbarna inför sydamerikanska brassar vs europeiska brassar imorgon så kommer nästa smäll.

Ni minns hur det såg ut när Brasilien manövrerade ut Holland i VM 1994, och nyblivne pappan Bebeto invigde en målgest som var briljant då men som skulle bli återanvänd till förbannelse av varenda division III-spelare världen över.

Gossebarnet som Bebeto firade döptes till Mattheus. Det är sexton år sen nu – och tror ni inte att gossen gått och blivit sexton år gammal?!
– Idag är jag väldigt stolt över vad min pappa gjorde, och att det var i ett så stort sammanhang som ett VM, säger han till Globo.

Numera spelar Mattheus själv anfallare i Flamengos juniorlag och ser ut så här:
 

Bom, bang, så gick sexton år. Och snart ska vi dö. Och mitt kaffe har blivit kallt.

/Simon Bank