Om dagen tillhörde Bremen så gick kvällen till Bordeaux.

Herregud, vilken märklig match.

Grenoble, nykomlingen, fick spela de sista 40 minuterna med elva man mot nio. 40 minuter! Alou Diarra fick sitt andra gula direkt i andra, superkantbrassen (som det heter) Wendel fick ett solklart rött kort tre minuter senare.

Laurent Blanc, näste riktigt store franske tränare om ni frågar mig, agerade direkt. Inte genom att ta ut allt offensivt han hade, utan genom att byta karaktär på sin ende forward.
Ut med Cavenaghi, in med snabbe brassen Jussiê.

Bordeaux sjönk hem, slog ifrån sig, arbetade fullkomligt heroiskt i 30 minuter.
Sen gjorde Jussiê 1–0.

Om det var ett förlamat Bordeaux ni såg på Stamford Bridge i veckan så var det här ett stenhårt jobbande, svettande, vinnande.
1–0, med nio man hela andra halvlek. Helgens bragd. Och det säger jag trots att chefen min håller på Stoke.

/Simon Bank

Häromveckan skrev jag om Olympique Marseille, om supporterbussen som krockade och de två medlemmarna ur gruppen MTP (Marseille Trop Puissant, de som en gång blåste liv i Virage Nord på Stade Vélodrome) som dog i olyckan.
Jag skrev om ceremonierna efteråt, om hur hela matchen mot Le Havre förvandlades till en uppvisning i vad fotboll är och kan vara, vad en klubb är och kan vara.

Gemenskap. Kärlek. Tillhörighet. Familj.

Och det är klart att de där orden är alldeles för stora för att inte slå huvet i taket när man skriver dem så där, platt och jävligt.

Men titta själv, så här såg det ut:
Le Havre–Marseille.

Mannen som talar till fansen – trots att han inte kan säga något – är OM:s president Pape Diouf. Kvinnan som syns är hustrun till en av supportrarna som dog dagen före matchen.

Mitt i alla perverterade uppfattningar om vad ”passion” är och hur man manifesterar den så finns det alltså motbilder.
Och motljud.
Jag grinar ytterst sällan till musik skriven efter 1860, men så är det inte så vanligt att före detta fotbollsproffs gör skivor som den här heller.

James Allan, sångaren, spelade professionellt för Gretna och Falkirk tills för bara ett par år sen. Nu sjunger han hjärtat i bitar istället.

Glasvegas är från östra Glasgow, en av låtarna handlar om mordet på Kriss Donald för fyra år sen. 15-årige Kriss kidnappades, mördades och dumpades nära Celtics träningsanläggning. Mordet var rasistiskt motiverat, det är fortfarande ett glödande, öppet sår för många i Glasgow.

När James Allan sjunger om det, om en förälders väntan på ett barn som inte kommer hem, sjunger han om ”Flowers and Football Tops”.
Det är ju det glaswegians lämnar när de vill hedra unga som dött: Blommor och fotbollströjor.

Gemenskap. Kärlek. Tillhörighet. Familj.
 
Door bell rings
Who could it be at this time
Police on my left and right
My son’s not coming home tonight

Baby, they don’t need to show
It’s over, I know, I know
Baby, they don’t need to show
Flowers and football tops, I know
Baby, baby, baby, why you?

Lyssna själv.

Dagens smak i Ligue 1: Domare som säger förlåt.

Först var det Jean-Charles Cailleux som erkände att han kanske inte skulle blåst den där stopptidsstraffen för Lyon mot Nice (om han låtit bli hade han inte behövt visa ut Cyril Rool för protest heller).
Nu är det Thierry Auriac som erkänner att han stal mål från Saint-Étiennes skyttekung Gomis i matchen mot Caen.

Domarna har alltså fått en dålig start. I år igen. I fjol var de så dåliga att L’Équipe slog på stora trumman och sammanställde ”Domarnas 85 misstag”.
Just den texten fick den fullkomligt briljanta satirtidningen Cahiers du Football (”månadsmagasinet för fotboll och färskvatten”) att kontra.

Vad de gjorde? De samlade ihop fintidningens alla faktafel, skrivfel och rena dumheter och publicerade ”L’Équipes 85 misstag”.

Vet ni vad jag kallar det?
Mediekritik, kallar jag det.

I lördagstidningen plussade jag lite extra för att min favorit-psykopat, Cyril Rool, skulle göra comeback i Nice.

”Ligue 1:s hårdaste grabb är aktuell för årsdebut mot Lyon i kväll. Allt jag äger på att han får kort” skrev jag, med den klädsamma blygsamhet som är krönikörens främsta kännetecken.

Nice hade 20 galna minuter i början, 2-0 på två blixtrande anfall.
Sen var det en match som bekräftade allt vi redan visste:
1. Juninho bekräftade att han fortfarande är världens bäste frisparksskytt: 1-2 från 30 meter, 2-2 från 45 meter.
2. Claude Puel bekräftade att Kim Källström just nu är vänsterback i OL.
3. Karim Benzema bekräftade att han är Karim Benzema, med en Jan-Guillou-säker stopptidsstraff.

Och, käre herr krönikör, hur fan gick det med Cyril Rool då?

Jodå, han gick kortfri genom 90 minuter. Sen blev han vansinnig och protesterade så vilt att han fick rött kort.

Gotta love a man like that.