The horror, the horror.

De var hemma, de var torra, de var klara och färdiga, de hade dödat det röda monstret, slagit sjutums spikar i kistan och begravt den sex fot under.

Lik förbannat hörde Chelsea hur det knackade och knakade och hur det där monstret ÅTERIGEN kom tillbaka från de döda.

Det går och ska förstås diskuteras och stötas och blötas länge än, men såhär direkt kan vi låta Chelseas 4–4 mot Liverpool slå fast två saker.

Båda handlar om kultur med stort jävla K.

Liverpool kom tillbaka eftersom de har kommit tillbaka förut, eftersom de har varit levande begravda många gånger förr.

Chelsea överlevde eftersom de, till skillnad från i höstas, är ett fotbollslag. Dagen före nyårsafton gjorde France Football en stor intervju med Didier Drogba, i vilken han sa väldigt många intressanta saker.

Jag färste mig särskilt vid två saker. Den ena handlade om hur det varit när han var skadad. Journalisten frågade om någon försökt väcka honom, skaka om honom, för att påskynda rehabiliteringen. Didi svarade:
– Nej. Ingen. Men vi hade bytt tränare i somras och alla tänkte mer på att ta en plats än på att hjälpa någon annan. Ingen ägnade särskilt mycket uppmärksamhet åt mig, men det är logiskt.

Chelsea knakade i fogarna och vek ner sig mot Fulham, West Ham och Roma. Under Hiddink är de ett lag som tittar ett rött, löddrigt monster i ögonen – och brottar ner det. Låt vara med fribrottning.

Den andra saken Drogba sa, och som jag fastnade för, handlade om hans egen framtid.
– 2009 kommer det att bli en del överraskningar…, sa han.

Om han syftade på just den här kvällen så fick han rätt.
4–4.
Var det det här du ville ha, Roman?

/Simon Bank

1 Man United   28 20  5  3  49-16   65
2 Liverpool       29 17 10  2  49-21   61

Så mycket att säga, så mycket att skriva – men just nu räcker det fint med att konstatera att bortaläktaren på Old Trafford står och mässar en ramsa om och om igen:

– Rafa’s crackin’ up, he’s crackin’ up, he’s crackin’ up…

Det är så man tar sina revanscher. Och när boken någon gång skrivs klart om Rafa Benitez tid som Liverpool-tränare så kommer man i alla fall att kunna läsa att han gav supportrarna ett par av de finaste stunderna i klubbens historia.

Istanbul, Real Madrid, Besiktas, ett knippe derbyn… och United away den 14 mars 2009.

Om Madrid blev manglade av ett chockartat tidigt presspel så var det mer hjärna idag. United ser slitet ut. Trött. De är inte dåliga, men de har svårt att hitta det där sprudlande löpspelet offensivt (Sir Alex verkar ha kylt ner Tevez för mycket, han har svårt att hitta tillbaka till sig själv). Framför allt ser de mjuka ut i mitten, för första gången på evigheter.

Liverpool hade rätt sorts press, gjorde rätt sorts val. Och det var rätt sorts spelare som vann matchen.

Den oerhörde Torres.

Den overklige Captain Fantastic

Och så varsitt drömmål av Fabio Aurelio och (av någon märklig anledning) Dossena.

Stevie G var överlägsen, Torres näst bäst, Alan Wiley trea.

1–4. Imorgon kommer det att blåsa ute vid Carrington.

/Simon Bank

Med en natt kvar till the Clash of the M6 Titans är det dags att summera själva uppladdningen.

Liverpool Football Club spelade den förmodligen bästa halvtimme något lag spelat i Champions League i tisdags. Manchester United Football Club kontrade med att sparka ut Inter i onsdags.

Men lik förbannat är det vår skyldighet att konstatera att det här var veckan då en tv-kanal glänste mest av alla.

MUTV är en av alla de här klubbkanalerna som mest av allt handlar om att indoktrinera supportrar (och visa dem P16-matcher från gula gräsplaner). Det hindrar ju inte att de har sina ljusa stunder.

Först har ni ju Wayne Rooneys uttalande som först släpptes igenom och sedan censurerades.
– Jag växte upp som Everton-supporter. Hela min familj håller på Everton fortfarande. Jag växte upp med att hata Liverpool och det har inte förändrats, sa Rooney.

Och visst, han kunde tänkt efter. Men det är också förbannat skönt att höra att spelare är fans, och att de inte alltid parfymerar bort minsta spår av mänsklighet och ärlighet. Wayne Rooney gillar inte Liverpool. Helt enkelt.

När det hände, när världen frossade i citatet och censuren, trodde vi ju att MUTV just haft sina femton minuter, att de långsamt skulle sjunka tillbaka in i det harmoniska propaganda-riket igen.

Did they fuck

Under ett phone-in med de gamla hjältarna Gary Pallister och Paul Parker ringde en ”Simon från Leicester” in för att berömma Pallister. Och det var, om vi säger, inte för hans huvudspel.

Av hänsyn till alla som inte fyllt arton översätter vi inte, men så här faller orden:
– Firstly, could I congratulate Gary on the size of his bulge?
– The size of his bulge. Cause it seems like he’s got a massive cock.

Lågt? Det kan man säga.

Roligt? Jag har inte sett något roligare på tv sen Anderson försökte prata, typ, engelska.

/Simon Bank

Nej, vetni, jag ska inte stjäla det analytiska nöjet från Erik Niva, som sitter och – hoppas jag verkligen – fryser på Bernabeu.

Men jag kan väl få säga att det inte finns ett enda lag i världen som är i närheten av Liverpools sätt att spela fotboll utan boll. Inte som Lyon gjorde igår, inte på det där springa-stressa-sättet, utan genom att bara döda livslusten hos sina motståndare.

Ni såg? De ligger så kompakt, är så oerhört välartat lojala och taktiksmarta. Jag vet ju vad ni tycker om en sån fiskarpojk som Dirk Kuyt. Att han är en Forest Gump. Att bollen hatar honom. Men han är ju absolut nödvändig i de här matcherna.

Det tog fem minuter för Madrid bara att rulla sig förbi första försvarsblocket (Torres, Gump), sen tog det tio minuter för dem att komma förbi block två (Mascherano, Xabi) och sen fick de antingen skjuta eller ge upp. Det är förstås ett bevis på vad Real Madrid saknar (fart, direkthet), men också ett oerhört bevis på vad Liverpool har.

Att Benayoun får göra mål på nick i en CL-åttondel tänker jag inte kommentera, eftersom jag inte är säker på att det är sant.

Uppstudstankar om resten?

Juve och Chelsea hamnade i den där psykologiska fällan som 1-0 ofta är i den här sortens matcher. Ett bra resultat för hemmalaget, ett acceptabelt för bortalaget. All bets off (även om the Tinkerman spetsade laget med Trez på slutet, av ren hämndlust antar jag). Fin Kalou-passning till Drogbas mål. Och gamla Chelsea hade inte låtit Nedved skjuta en millimiter från stolpen på stopptid. Å andra sidan hade gamle Nedved skjutit på andra sidan stolpen.

Jag noterar att det grekiska attackhotet var ungefär lika vasst som jag varnade för igår, Karagounis kan sina saker. Och det räckte alltså för Villarreal att byta Eguren mot Pires för att ordna en straff. Plus för Pana, om de klarar psykologin.

Och så darling Franck, då. Två mål, två assist, och det är inte underligt att Bayern börjar bli oroligt för att förlora honom (vad än Klinsmann sa i går – det är klart att de undrar). När France Football häromveckan spekulerade i vem som ligger bäst till för Guldbollen 2009 så konstaterade de att Messi leder solklart och att Ibrahimovic är den ende som verkar kunna utmana.

Simon says: Glöm inte eran egen Franck i FC Hollywood.

UPDATE: Franck på fransk tv i detta nu. Jodå, han funderade på att lägga en Panenka-straff igen men ”Jag tänkte att det var bättre att säkra resultatet…”.

/Simon Bank

En helgtråd som är värd att plocka upp, vrida på, kvantifiera och följa hela vägen hem:

Liverpool–Manchester City 1–1.

Det blir ju mer och mer tydligt att Rafas Liverpool är på väg att kryssa bort ligatiteln. Peter Wennman skrev om det i tidningen idag, och om José Mourinho vore Rafa nu så hade han tagit livet av sig.

Det är ju en accepterad sanning att ligaspelet, till skillnad från europaspelet, straffar lag som spelar oavgjort. Så har det varit ända sedan trepoängsreformerna på 80- och 90-talet.

Och det jag tänkte att vi skulle ta reda på är vilka som sölat bort flest poäng. Någonsin. Vilka lag är de mest oavgjorda av alla i toppligorna?

Ni får exakt tre rader på er att fundera och gissa – sen kommer facit.

En rad.

Två rader.

Tre rader.

Facit:

Bundesliga (sen poängreformen 1995)
1. Borussia Dortmund 139
2. Hamburger SV 135
3. Schalke 04 130
4. VfB Stuttgart 128
5. Bayer Leverkusen 116
6. Bayern München 101
7. W Bremen 99

Ligue 1 (reform 1994)
1. Bordeaux 161
2. Monaco 160
3. PSG 158
4. Lyon 146
5. Auxerre 144

Serie A (reform 1994)
1. Roma 152
2. Lazio 144
3. Milan  135
4. Inter 134

Premier League (reform 1981)
1. Arsenal 294
2. Everton 293
3. Manchester United 285
4. Liverpool 284
5. Tottenham  279

När ni filosoferat klart över själva tyngden i siffrorna så kan ni, som ren generös bonus, lika gärna få listan över de mest perverterade krysslagen under den här perioden:

1. Bordeaux (säsongen 04/05) – 20 oavgjorda.
2. Inter (04/05) och Kaiserslautern (95/96) – 18 oavgjorda.

Nu ska jag skriva lite Champions League, tänkte jag. Vi ses i tidningen imorgon – vore jag ni skulle jag se till att köpa den.

/Simon Bank

Ibland slarvar vi kanske med våra referenser.

Det slog mig när jag läste en av kommentarerna här nedanför, där någon undrade vad jag menade med att Milans fans sjöng ”sin” You’ll Never Walk Alone.

Det är klart att inte alla är bekanta med den historien, och det är arrogant att ens tro det.

Så, okej, i korthet: Hillsborough-katastrofen känner ni till. Den 15 april 1989 klämdes och trampades 96 Liverpool-supportrar till döds i Sheffield. Det blev, på sikt, starten på den nya fotbollsvärlden med Premier League-revolutionen, men just då var det inget annat än ett enda stort krossat kollektivt hjärta utan ärr, ett som aldrig skulle sluta blöda.

Och hur förhåller man sig till sånt? Vad gör man? Hur visar man medkänsla när man inte kan föreställa sig hur den känslan, den desperationen, ser ut?

Fyra dagar efter Hillsborough var det matchdag i Europa, och påbjuden tyst minut. Milan mötte Real Madrid på San Siro, och den tysta minuten respekterades på italienskt vis, med applåder och raka ryggar. I en halv minut. Sedan inträffar det oerhörda, och ni hör det själva en bit in på Rais sändning:

– You’ll neeeeveeer waaaalk alooone…

Jag kan ha sett det klippet tvåhundra gånger, men jag går fortfarande sönder varje gång. Det låter mig förstå varför Milan och Liverpool alltid kommer att vara vänföreningar, och det låter mig förstå varför låtsasfascismen i delar av svensk supporterkultur är så småaktig och död.

/Simon Bank

Ja, om man nu ändå är vaken alldeles för tidigt. Och om man nu ändå sitter på ett SJ-tåg. Och om man nu ändå har glömt Gombrowiczs Pornografi hemma på nattduksbordet…

…så kan man väl lika gärna försöka underhålla er.

Ni såg ju att Robbie Keane äntligen fick göra sitt första och andra ligamål för Liverpool. Men veckans nyhet från Merseyside handlar om en gammal vana.

Liverpool är en ny stad nu, kulturhuvudstad med ett Tate Modern, fräscha fasader, shoppingcenter i världsklass.
Men den gamla fina mytbilden av scouser-världen har sina försvarare, den också.

Ni vet: Liverpoolbor är dockers, arbetslösa, kriminella eller alltihop samtidigt. Fördomarna hörs fortfarande i läktarsånger om ”it could be worse, you could be Scouse, eating rats in your council house” eller ”sign on, sign on – and you’ll never get a job”.

Och, ja, om man nu inte lyssnar på läktarsånger så läser man tidningen.

Nu har det nämligen hänt igen, för sjunde gången på två år – att en Liverpoolspelare har inbrott i sin villa medan han är iväg och spelar match.

Jerzy Dudek var först, direkt efter att han ordnat Champions League-titeln (juni 2006), sen följde Daniel Agger och Peter Crouch under en intensiv vecka (september 2006). Pepe Reina fick inbrott samma kväll som han straffräddade Pool till CL-final (maj 2007), Dirk Kuyt och Steven Gerrard åkte dit förra vintern.

Den här veckan var så turen kommen till Lucas Leivas.

Inbrotten har sett lite olika ut, Steven Gerrards fru var till exempel hemma när rånarna slog till, vilket gjorde alltihop ännu mer otäckt. Men om ni vill ha en hyfsad bild av en proffsspelares materielle liv räcker det en bit med att kika på vad som, bland annat, försvann från Dudeks hus den där kvällen för två år sen:

1 Champions League-medalj.

Över 100 målvaktströjor han bytt till sig.

Tio par målvaktshandskar med Dudeks namn på.

Medaljer från Uefas Supercup, Ligacupen med mera.

Exklusiva fotografier från Champions League.

En liten plasma-tv.

En exklusiv Liverpool-tröja, numrear 1/10 000.

Två guldringar.

En Franck Muller-klocka, med inskriptionen ”Champions League-mästare”. En av 36 stycken som tillverkats.

En Rolex-klocka med låda, värd 40 000 kronor.

En Cartier-klocka med inskriptionen ”Hollands fotbollsförbund 100 år”.

En Amiga-klocka i guld.

En Gucci-klocka.

En svart Porsche Carrera (med polska reg-skyltar) värd 900 000 kronor.

/Simon Bank

Ska jag nu börja någonstans så gör jag det gärna här.

Detta egensinniga Liverpool, med ryggen mot resten av England, och ansiktet riktat mot Irland och Atlanten. Detta tjuriga Liverpool, där nasarna nere vid Albert Dock säljer speciella ”Scouse passports”. Detta unika Liverpool, som knappt är större än Göteborg, men ändå lyckas rymma en klubb i den yppersta världseliten och en annan som egentligen hör hemma där.

Jag vet inte exakt hur många gånger jag varit här, men det är minst tio.

Vi har dels de professionella besöken. Efter EM 2004 var jag här och skrev ett reportage om Croxteth, Wayne Rooneys familjära ghetto där man ena stunden fruktar för sin hälsa och i nästa ögonblick funderar på att flytta dit. Året efter följde jag Rafa Benitez under halva hans första mirakelsäsong, den som kulminerade med Istanbul. Och inför VM 2006 satt jag i stadens filmstudios och gjorde exklusiva intervjuer med Steven Gerrard och Xabi Alonso.

Sen har vi de privata resorna, som nästan alltid inneburit att jag åkt upp för att följa Spurs. Jag var här hösten ´97, när Michael Owen gjorde sitt första a-lagsmål på Anfield i 4-0-massakern som ledde till att Gerry Francis fick gå. Säsongspremiären 2002, när en 16-årig Wayne Rooney debuterade för Everton och passade fram Mark Pembridge till 1-0-målet. Och så våren 2005, när Erik Edman fick för sig att det var en bra idé att vräka in en boll i The Kop-krysset från 40 meter.

I dag skrivs det nya historier, när The Republik of Mancunia väller in från M62:an. I min värld är Liverpool och Man United de klart största klubbarna i England, och även om de aldrig skulle erkänna det själva så är de också två klubbar som påminner extremt mycket om varandra. De bygger på samma nordengelska outsidermentalitet, samma styvnackade arbetarklasstolthet och samma vördnad för historiska triumfer och tragedier.

Keane och Berbatov ska dra på sig nya kappor på var sin sida, The Spirit of Shankly ska tåga mot Hicks&Gillett och ett i stort sett ordinarie Liverpool ska försöka bevisa att de faktiskt är på riktigt den här gången.

Sedan blir det någon sorts Phileas Fogg-rush till bussar, tåg, taxibilar, pråmar och elefanter för att hinna hela vägen upp längs The Manchester Ship Canal innan den lokala tiden blir 17.30. Det är ju då det är avspark i en helt annan match, i en halvt annan fotbollsvärld – men det blir också en historia för ett helt annat blogginlägg.

Let´s roll.