”Så Milan ligger först… Det var ju några år sen senast…”.
Så kommenterar Inters ägare Massimo Moratti att de rödsvarta rivalerna med segern över Napoli kört om alla och tronar i serie A-toppen.
Tror att Milan-lägret tar rätt lätt på den ironin dagar som denna.
Milans tränare Ancelotti tackar  å sin sida ”gruppen” (sammanhållningen) för att man tog sig igenom den tuffa inledningen. Han menar också att det inte bara är Inter man ska frukta i scudetto-racet:
”Napoli kommer att vara med hela vägen”.

Sen var det dags att säga  grattis till:
Göran Ljung, Degerfors
Alexander Myhran, Helmstad
Olì Juliusson, Uppsala

Ni får varsin Svennis-bok på posten. Tack alla ni som svarat, både här på bloggen och med mejl! Jättekul med all respons, önskar bara att jag haft fler böcker så att ni alla fick!

Varit hos doktorn i förmiddags och är nu frisk nog för middagen i kväll med Lagrell & Co. Lite märkligt val av datum av förbundet med tanke på att Elfsborg möter Halmstad i kväll och ju fortfarande har en teoretisk chans att ta guldet.
Men det är svårt att få ihop alla höga herrar (och liten dam) till en och samma kväll. Vi får väl dra fram tv:n uppe i Aftonbladets festvåning på 9:an.
Guldet är ju ändå redan i Kalmar…
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/allsvenskan/kalmar/article3679418.ab

Dags att gå upp och välja klänning. Måste vara skönt att vara karl: kostym och slips och så är det klappat och klart. Å andra sidan kan det nog blir rätt tjatigt. Jag är så nöjd som det är. Klädkammaren nästa.

Ja, och så blir det helnyktert i kväll, äter starkt antibiotika. Men det kan vara bra att ha huvudet på rätt plats när vi hunnit välja vår gyllene vinnare och börjar diskutera löpsedlar och annat smått och gott.
En kollega som varit nattchef här på tidningen säger för övrigt att han vet precis hur han ska få fart på bordskonversationen om det är för tyst på någon middagsbjudning.
”Jag säger bara att jag varit löpsedelsmakare på en kvällstidning.  Sen är det bara att luta sig tillbaka och vänta på att det brakar loss..”.

/Jennifer

Så vann då Milan slaget om Milano. Övertygande. Säkert. Starkt.
Inter förmådde aldrig svara.
Och Lazio leder ligan.
Serie A lever och sjuder, mindre förutsägbar än på länge.

Med det nöjer jag mig för i natt, resten kommer i morgondagens krönika.

Måndag morgon och en trevlig omgång i tv-soffan, med Chris Härenstam och Mats Olsson. Vi pratade svenska cupen, Kalmar FF; hockey och, naturligtvis, även lite om Zlatans mål i går. Vi konstaterade också att det är roligt att Mourinho och Zlatan är så förälskade i varandra och att vi hoppas att det varar.

Passade sen på att åka in till redaktionen, när man för en gång skull är ordentligt sminkad… Lugnt och stilla på sporten, slog mig ned med dagens tidning och automatkaffe. Överhuvudtaget är det rätt stillsamt på en redaktion, jag tror att många som sett amerikanska filmer där alla springer runt och skriker och viftar med papper och har bråttom, bråttom, skulle bli förvånade om de kom hit.
Nå, tillbaka till kaffet.
Simon och jag har flera gånger föreslagit att vi ska lägga ihop pengar och köpa en riktig espressobryggare till sporten. Sen får den väl kedjas fast så att ingen bär i väg med den.
Hittills är vi dock ensamma om vår längtan efter riktig, becksvart espresso och cappuccino som inte smakar syntet.

Fotbollen då.
”Det här var det verkliga Milan”, konstaterar en belåten Berlusconi efter segern igår kväll och passar också på att markera exakt hur tryggt Ancelotti sitter:
”Han är en i familjen”.

I Juventus får Olof Mellberg godkända omdömen och jag vidhåller att han kommer att ha en viktig roll att spela där, om än inte en av huvudrollerna.
Det får däremot Amauri.
Tippade i vår ligabilaga  honom som skytteligavinnare och i går mot Cagliari, precis som mot Udinese, gjorde han segermålet.
Matchen sammanfattar Amauri så här svängigt:
”Jag dansade samba, men jag led”.

Se där, lite poesi på måndagsmorgonen.

Njuter lika mycket av att vara ledig som av att se Milan svara alla kritiker, inklusive undertecknad, med fyra mål mot ett och med ett spel som mestadels burit  en stämpel av gamla dagars rödsvarta höga klass.
Laziale eller ej; serie A behöver ett Milan i form. Den italienska måltiden saknar en av sina godaste rätter om inte i rossoneri finns med vid honnörsbordet.

Direkt efter matchen går jag över till de italienska kanalerna för fotbollsprogram av en klass som inte finns i Sverige. Inte nödvändigtvis för att de svenska programmakarna är dåliga utan för att vi rör oss på gärsgårdsnivå jämfört med de italienska stekarna.

Det minst njutbara i kväll har väl annars varit att se Berlusconis stelopererade ansikte på hedersläktaren. …

Att det genast börjar pratas om Spallettis avgång medan Ancelotti ännu sitter tryggt i båten säger mycket om skillnaderna mellan Rom och Milano. Även om skilnaderna mellan Roma och Milan, självfallet, men ändå mest om städerna och hur de skiljer sig i mentalitet.
Det är alltid vanskligt att generalisera men nog är det så att det finns få ställen där kärleken till spelet, spelarna och tränarna är så stor som i Rom och därmed också ilskan och besvikelsen när den älskade tycks svika.
Spalletti tar dock skriverierna på rätt sätt och säger kallt:
”Jag tänker verkligen inte avgå. Jag trivs utmärkt här och tänker köpa hus i Rom”.

Allt medan Delio Rossi, från den ljusblå sidan av Rom, varnar Milan:
”Vi kan klara av det på San Siro. Jag vill se ett Lazio med två karaktärer: stor ödmjukhet och stort mod”.
Milans Jankulovski håller med om att romarna är en svårare munsbit att svälja än Zürich var: ”Lazio är bättre än schweizarna”.

Trista nyheter från Turin samtidigt, om Trezeguet som måste opereras.
”Jag vill inte sluta som Ronaldo”, säger fransmannen till franska L’Equipe.
Och det kan man ju förstå.
När jag tippade Juventus som seriesegrarna hade jag räknat med Trezegoal. Men, jag ska inte fega ur, utan håller fast vid mitt tips.

Eftersom jag är ledig är det nu koppla ner som gäller.
Buon finesettimana!

PS. Missa inte Europa Calling i tidningen i dag, med oss tre bloggare och mycket Europa-fotboll. Bara smakprov ligger ute på sportbladet.se.
Dessutom har ni ju Wennmans alltid lika underhållande London Calling.
Själv skriver jag om Catanias småtokige klubbdirektör Lo Monaco. Med mera, mer mera.

Det finns få saker som gör lika ont som det här, när fans utstuderat vänder sig mot det egna laget.

Det värsta jag varit med om i genren? I mars 1995, på Marassi i Genua, Sampdoria–Milan.

Det var en speciell match redan på förhand. Milans senaste besök i Genua, bara två månader tidigare, hade slutat i tragedi. Vincenzo Spagnolo, en 24-årig Genoa-tifoso, knivmördades av ett 19-årigt Milan-fan och matchen bröts. Genoa spelar fortfarande en årligt återkommande match – Trofeo Spagnolo – för att hedra Vincenzos minne.

Hur som helst. Milans ultras fick inte åka till matchen mot Samp, det var bara hemmapublik på Marassi, och vi som var där fick se ett riktigt starkt Samp (Zenga, Serena, Gullit, Mihajlovic, Platt, Mancini och gänget) bli fullkomligt förnedrade.
Fansen gillade det inte.
När Albertini skickade in 2–0-målet med kanske en kvart kvar vände sig hela publiken mot laget de älskar. Sista fem började de oléa sådär spanskt åt varje lyckad passning Milan slog. När Albertini gjorde 3–0 på stopptid var arenan halvtom. Och de som var kvar jublade. Jag har aldrig varit på en arena som känts så kall, så… passionerat kylig.

Man kan alltså ha det värre än att heta Bengt Madsen. Eller… ni förstår vad jag menar.

Och nu tar vi kväll va?

”Milan i fritt fall”. Så beskriver Gazzetta dello Sport, min andra arbetsgivare, situationen i Milan efter den andra raka förlusten. 0-2 borta mot Genoa, Ronaldinho och Sjevtjenko (jo, vi stavar det så, vi följer TT:s skrivregler) utbytta i paus.
”Ancelotti är orörbar”, säger likväl Galliani.
Konstigt, säger jag.
Jag har alltid tyckt att Ancelotti är överskattad och nu måste något hända. Milans fans och mäktiga intressater kanske köpte en mellansäsong. Men  inte en till.
Att sparka tränaren är stundtals en billig lösning. Jag kan dock känna att det skulle behövas nya krafter, nya tankar vid det rödsvarta rodret.
Milan har ändå haft mycket tålamod med Ancelotti. För att han är den han är och för att Milan är det man är.

Själv har jag sett Hammarby-Kalmar, på ett höstligt Söderstadion. Nu skriva, i morgon upp 06.50 för morgon-tv 08.15, sportpanelen i Gomorron Sverige.
Få se om vi kan klämma in något om Milan och serie A då. Jag gör alltid mitt bästa för att få med lite calcio. Hellre det än Elitserien…