Så, här igen. Jag måste dock erkänna att det var länge sen jag landade här med en sådan förväntan inför en match. Redan på planet ner stötte jag på svenska fans som valt att fira sportlov på det bästa av sätt.
Mötte även Mats Olsson, min före detta kollega som jag gjort många jobb med på Expressen-tiden. Han kom fram på Arlanda då jag satt och kollade på ”vår” Sportpanel i Gomorron Sverige på en vägg-tv Har många minnen med Mats, som då vi 1999 varit på derby i Glasgow som avslutades med att vi irrade runt i skotskt snålt regn och letade taxi en halv livstid…

Här i Milano härskar dock mild vårsol och jag ska ut och luncha med några vänner/kollegor från Gazzettan innan vi går upp på redaktionen och jobbar. Ni får mer rapporter med fokus på fotboll lite senare.
Dock, mitt i all hets och förväntan inför Inter-Manchester United i morgon, är det till en redaktion som har sorg som jag kommer.

 I går morse tystnade en stor penna, stannade ett ivrigt hjärta. Candido Cannavò är död och i dag är det sorge-mottagning på tidningen. Från hela världen strömmar hälsningarna in. Jag har själv bytt om till svart nu och kan inte låta bli att beröras när jag läser om hur Candido dog, in i det sista med tankarna på tidningen. Han som levt ”una vita in rosa”, ett liv i rosa, för sin älskade tidning. Efter den första hjärnblödningen i fredags bad han att få datorn till sjukhussängen så att han kunde skriva klart sin krönika till lördagstidningen.
Men så, klockan 17.15, kom den andra, massiva hjärnblödningen, och Candido Cannavò fick aldrig skriva klart sin sista text.
Han skulle gått på matchen i morgon och jag vill gärna tro att det, var han nu än är, finns en hedersläktare där.

/Jennifer

En bit ner tar Erik Niva er tillbaka i tiden, till igår. Alltså blir det min uppgift att se framåt, mot i kväll.

Milano är fantastiskt i dag, isblått och rent med hög luft som smeker med ena handen och ger dig en örfil med den andra.

I går var det vernissage på Corso Como. Guy Bourdins nära-Newton-foton från 70-talet. Prosecco, snygga människor och fotografier som åldrats sämre än dem som tittade på.

I dag? I dag är det derby.

Lasse Anrell har gett er det mesta om förutsättningarna kring bänkarna och i tankarna i dagens tidning. För mig återstår att kika närmare på den felande länken mellan Hells Angels, Coop i Motala och fotbollsstjärnornas Louis Vuitton-handväskor.

Yes, siree – det är tatueringsdags igen!

Gazzetta dello Sport ägnar en halvsida åt en gaddfajt mellan den onde Marco Materazzi och den gode David Bläck… förlåt Beckham (Göteborg, throw your hands in the air!). Här har ni facit – avgör själv vem av dem som är den fule:

Materazzi:
Nacken: Dottern Annas namn, i skrivstil, ovanför en liten blomma.
Vänster skuldra: En… eh… indian.
Höger skuldra: En drake.
Höger överarm: En viking.
Höger underarm: Ett hjärta.
Höger hand: En dödskalle.
Vänster överarm: En sol och en tribal-gadd.
Vänster underarm: En fjäril.
Vänster handled: Frun Danielas namn i skrivstil.
Ryggen: Änglavingar (varumärkestouchen där går inte alls hem i Frankrike).
Magen: Leonardos vitruviska man.
Benen: Ett lejon och VM-bucklan, med datering ”Berlino”.

Beckham:
Nacken: Ett bevingat kors. Och sonen Romeos namn.
Höger överarm: En skyddsängel.
Höger underarm: En liten kerub (eller ”liten”, den täcker hela jävla armen).
Vänster arm: Victorias namn skrivet i hindi. Eventuellt felstavat. Latinska frasen ”Ut Amem Et Foveam” (”Så att jag älskar och håller av”). Och så en 60-talsinspirerad bild av Victoria, bredvid fraserna ”Forever by your side” och ”Til death do us part”. Oklart om de syftar på tatueringarna eller på Victoria själv.
Höger arm: Den romerska siffran VII, 7. Latinska frasen ”Perfectio In Spiritu”, ”Andlig perfektion”. Änglar, eldar och grejer.
Ryggen: En skyddsängel med gigantiska vingar. Och sonen Cruzs namn. Och sonen Brooklyns namn.
Bröstkorgen: Kinesiska tecken, med betydelsen ”död och liv har bestämt möte, rikedom och ära beror på himlen” (undrar vilka alternativ han valde bort?).

Ska vi säga 1–1?

/Simon Bank

Sent i säng, som vanligt, efter att ha lämnat min sida. Upp tidigt och har just kört det vanliga dagis-racet med lämning av galonklätt barn på grusig gård.
En väninna i Italien berättade att barnen inte är ute där på förskolan om det är dåligt väder. Alla små bambini går i fina ullkappor och söta, rena skor i den milda solen. Hahaha. Hon är välkommen hit och hämta hem min älskade dynghög någon dag när det ösregnar, släpa hem barnet och sen stå med grusig vagn och en sandlåda i hallen. Svenska barn skulle ju få vara inne 300 dagar om året om de bara skulle vara ute då det är torrt och fint. Typ.

Nu väntar i alla fall Europa Calling-skrivande till vårt EC-uppslag till tidningen i morgon. Återkommer lite senare med annat smått och gott och klockan 12.00 är det Laul Calling, nytt avsnitt ute på webben.
Tills vidare får ni en inblick i den italienska fotbollstelevisionen som jag ju skrivit lite om tidigare. En bekant till mig i Rom, Federica Fresa, som jobbar med PR för flera av de största tv-bolagen och även ordnar ”events” i Rom (naturligtvis känner hon Svennis och tycker att han är fantastico) fixade in mig bakom kulisserna på Quelli che il calcio.
Jag var där en hel söndag och det var så att man baxnade. Flera hundra personer jobbar med produktionen, vi bjöds på en lunchbuffé som var av det slag de bara är i Italien. Naturligtvis med vin till, trots att alla skulle jobba. Och efter inspelningen var det utgång i Milano by night.

Jag var med där några gånger till sen. En gång för att intervju Markus Schenkenberg, killen som en gång prydde min lillasyster Johannas flickrumsvägg.
http://www.marcus-schenkenberg.net/

Den gamle hunken var manlig motsvarighet till de kvinnliga kuttersmyckena men gjorde även intervjuer och andra inslag. Han var betydligt trevligare och mer lättpratade än vad jag fördomsfullt förväntat mig på förhand. Jag träffade honom då han var med i en pool i Milano, omgiven av en massa badnymfer.
Vad gör då en pool i ett fotbollsprogram undrar ni kanske?
Jo, det förstår ni om ni läser nedanstående text av mig.
Den gick på Expressens kultursidor, senhösten 2001. (finns ingen länk)

/Jennifer

Full koll på fotboll? Brudar, komiker och stora ormar – det är fotbollskväll på italienska

Tjejer i behå, kortkort och lårhöga stövlar.
Män utklädda till kvinnor.
Komiker som låtsas vara olika tränare och spelare, ormar i studion
och tittarsiffror på fyra miljoner.
Det är Italiens fotbollskväll, ”Quelli che… il calcio”.

MILANO. Romas stjärnanfallare Marco Delvecchio sitter smokingklädd i strålkastarljuset och väntar på nästa fråga.
Den perukprydde intervjuaren fyrar av:  – När hade du sex senast?
Delvecchio svarar lydigt: – För två dagar sedan.

Det är en bit ifrån Mats Nyströms och Thomas Wernersons frågor om
spelupplägg och hörnstatistik i svenska ”Fotbolls-kväll”, om man säger så.
I Italien rullar fotbollsprogram varje kväll i rutan. Det största går på söndagar under matcherna i statliga RAI2, från tidig eftermiddag till midnatt, och är uppdelat i flera program. Inledningen är ”Quelli che… aspettano”, ”de som… väntar”. Det följs av ”Quelli che… il calcio”, ”de som… fotbollen”. Avslutningen är ”Quelli che… lo smoking”, ”de som… smokingen”, följt av ”Domenica Sportiva”, ”sportsöndag”. Det sistnämnda visar målen och höjdpunkterna från helgens ligamatcher – matcher som går i betalkanalerna. ”Quelli che…” visar följaktligen inte en sekund fotboll under den
fem timmar långa sändningen. Men lyckas ändå med att ha cirka 30 procent av tv-tittarna, runt fyra miljoner.

Programmet går för nionde säsongen och programdirektören, Carlo Freccero, anses vara ett geni. Det senaste genidraget var värvningen av programledare Simona
Ventura från Berlusconis kanaler till RAI. Den 37-åriga programledaren är sport-journalist från början, har vunnit alla upptänkliga tv-priser och går hem hos alla.
– De italienska män som inte är på stadion på söndagen tittar på tv.
Vi vill locka även en stor kvinnlig publik, och har lyckats, säger Carlo Freccero.
Under hela sändingen sitter han i ett litet rum bakom studion och följer allt på en tv-skärm, röker cigarett på cigarett och klappar i händerna och skrattar.
– I dag är det bra, eller vad säger du?
Frecceros och regissör Paolo Beld s teori är att kvinnor förstår mindre av fotbollssnacket, men uppskattar underhållningen i programmet.
– Det här är ett program som ger dig möjlighet att följa vad som händer i matcherna, samtidigt som du får en massa nöje, säger Beld .
Ute på arenorna finns tunga fotbollskommentatorer, med spelarfruar och andra piffiga damer som bisittare. I studion underhåller gästartister och komiker som Gene Gnocchi.
– Simona, tittarna mejlar att du ska ta av dig det där myggnätet du har på dig, ropar han och syftar på programledarens genomskinliga topp.
– Mål för Lazio, ropar någon. Till Rom, till Rom!
Lazios hymn spelar upp i högtalarna, publiken applåderar, kommentatorerna i Rom jublar. Så tillbaka till studion och en sketch där en komiker utklädd till
Milans turkiske tränare Fatih Terim står med bössa och skjuter och pratar bruten italienska. Plötsligt springer fyra av Milans storstjärnor på 60-talet in i
matchdräkt.
– Mina nya stjärnor! ropar ”Terim”.
Tillbaka till studion, en stor boaorm bärs in, så över till New York för senaste nytt från maraton där. Men då:
– Straff i Udine, straff, över dit, till stadion!
Straffen läggs, nytt försök med New York. En ny sketch, i ett rosa rum med små rosa pantrar sitter vad som ska föreställa direktören för La Gazzetta dello Sport, Italiens största – och rosa – sporttidning.
Musik, boaormen bärs ut, mål i Verona för Juventus, över dit, bisittare donna Buffon klappar i händerna. Så fort det blir mål på någon arena går man över dit och bryter den ordinarie sändningsplanen.
– Det är ett tufft program att leda, fem timmar live i högt tempo.
Men det är roligt, säger Simona Ventura innan hon springer för att byta om till klänning för kvällssändningen. Hon är gift med spelaren och snyggingen Stefano Bettarini, och har därmed uppfyllt en dröm för många italienska unga flickor: fånga en
spelare och jobba på tv. I den senare delen av programmet finns varje vecka ett ”ironiskt” inslag med sju unga flickor som tävlar om att bli spelarfruar. De dansar runt i behå och minikjol och berättar om sina talanger i köket -och i andra rum. Marco Delvecchio, kvällens spelargäst, är dock redan upptagen. Vid sin sida har han gamla filmstjärnan Gina Lollobrigida, skrudad i leopard och paljetter.
– Se till flickor, att vem ni än får, så ska ni inte ha något äktenskapsförord, råder Gina Lollobrigda och berättar sedan om en fotbollsflamma i ungdomen.
– Över till Torino, straff för Milan! ropar Simona Ventura.
Filippo Inzaghi bränner straffen, uppror i studion. Boaormen kommer in igen och håller på att skrämma slag på Gina Lollobrigida. Flickorna dansar, experten Massimo Caputi gör ett tungt inlägg, Simona gör ett reklaminslag, Torino gör mål.
Ormen bärs ut, programmet är slut. Domenica Sportiva börjar – nu blir det fotboll.
Simona Ventura sjunker ner i en studio-stol.
– Jag skulle vilja lansera programmet utomlands, som i England med
Premier League, och även i andra länder. Det här är ett unikt program, eller hur?
Kanske något att fundera på för SVT:s sportchefer inför nästa säsong av ”Fotbollskväll”.
Jennifer Wegerup

FAKTA/”Quelli che… il calcio”
”Quelli che…” är det största italienska sportprogrammet och går på
söndagar i RAI2, en av de tre statliga kanalerna.
Programmet går för nionde säsongen och lockar 29-30 procent av av
söndagseftermiddags-tittarna, runt fyra miljoner.
”Quelli che… började som ett enkel fotbollsprogram, där
underhållningen fått en allt större roll.” Konkurrerande program i de privata kanalerna är bland annat ”Controcampo” i Italia 1, men ”Quelli che…” har högre
tittarsiffror. Bland de mest populära fotbollsprogrammen någonsin finns RAI:s
”Mai dire goal”, ”Säg aldrig mål”, som blivit en modern klassiker, mest för de elaka imitationerna av utländska spelare.

Källa: Expressen * * * * *

Många trevliga och intressanta mejl i dag och sen ett ännu trevligare möte med några läsare, nu på eftermiddagen. De kom fram när Modin och jag var ute på Milans gator och gjorde tv-jobb och ville ta en bild och prata. På dialekten lät det som om grabbarna var från Göteborg och de hade också sett Juve-matchen i går uppe i Turin och var allt annat än missbelåtna.

För egen del väntar nu Inter-Anorthosis och det var en hel del fans från det senare laget som tjoade och sjöng på Piazza Duomo.

Milanos gator ja. Att David Beckham nu ska ha gästspela i Milan lär nog fru Posh inte ha något emot. Tvärtom har hon nog haft ett diamantprytt finger med i spelet, hon är ju ofta i modemeckat Milano och frossar loss på Via Montenapoleone med omnejd.
Själv nöjde jag mig med ett besök i en fotbollbutik där man kan köpa allt från tröjor och overaller till Juve-serviser, Roma-nappar, Lazio-nappflaskor, Inter-kalsonger till Milan-bikini. Sms:ade käre Simon som går där hemma och städar och påminde honom om när vi var där senast, under EM, då jag köpte en Azzurri-overall eftersom jag tagit med för kalla kläder.

Olof Mellberg är förresten skyldig mig en timme av mitt liv och lite slitage på mitt hjärta då jag i natt fick stressa med texterna efter att ha väntat förgäves på honom i mixade zonen. Han gick aldrig igenom den.
Å andra sidan lyckades jag i det slagfält som zonen utgör nå fram till Del Piero, Amauri, Manninger, Ranieri, Molinaro med flera. Nedved gick tyvärr heller aldrig igenom. Nedved är, liksom Pippo Inzaghi som jag tidigare nämnt, en spelare jag alltid skulle vilja ha i mitt lag.
Dessutom minns jag när Lazio var i Göteborg 2000 på träningsläger, och jag var där några dagar, att Nedved hade med sig en kudde i spelarbussen, den lille tuffe tjecken. Med Nalle Puh-motiv på… You gotta love him.

Om Mellberg är meingarna delade, det märkte även Modin då hon körde ett race bland fansen med frågor om vår svenske Juve-back. Italienske kollegan Nicola Cecere fällde kanske den roligaste kommentaren:
”Han är inte bra längre. Men det är un bel ragazzo, en vacker pojke”.
Jag berättade att Mellberg prisats av gay-magasinet QX (bra tidning för övrigt, de få nummer jag läst) för just sin skönhet och det tyckte italienarna var intressant.

Folk undrar om Albin Ekdal och i morgon får ni höra mer om honom, i Laul Calling. Det var i alla fall stort när vi i går såg spelarbussen med FC Juventus-emblemet och där längs bussen löpte en rad med flaggor och namn på alla spelarna och där fanns två svenska flaggor brevid varandra samt namnen Mellberg och Ekdal.

Någon mejlade om ett inlägg jag skrivit om kunskap för ett tag sen, och undrade ifall jag inte tycker att det är viktigt. Kunskap är oerhört viktigt. Ingen börda är lättare att bära än kunskapens. Jag hade inte studerat i tolv år om jag inte värdesatt kunskap.
Allt jag ville säga vara att det finns folk som kan ha 13 rätt på tipset varje vecka och vinna Sport-Jeopardy varenda dag utan att för den skull klara sig mer än en förmiddag i jobbet som sportjournalister.
Precis som det finns en rad yrken mina kollegor och jag inte skulle klara.

Inte minst att kunna ta folk är oerhört viktigt. Det finns en, tyvärr sann, berättelse om en reporter och fotograf på en tidning (spelar ingen roll vilken) som var ute på jobb och intervjuade ett våldtäktsoffer. Känsligt, känsligt och reportern jobbade hårt på att gå varligt fram med intervjuobjektet som berättade om våldtäkten. Allt går bra tills fotografen säger:
”Men lite skönt var det väl…”.
Behöver jag säga att han aldrig mer fick träffa folk på känsliga jobb.

Nå, fotboll nu. Inter vinner i kväll, allt annat än fiasko och pannkaka. Vi åker till San Siro (ni får mig aldrig att säga Giuseppe Meazza) alldeles strax. Modin har aldrig varit där och är mer än glad över att vi fick två ackrediteringar.
Ni missar väl inte att titta på alla hennes tv-inslag här nerifrån också!

Vi hörs efter matchen.

/Jennifer

Söndag eftermiddag, flödande oktobersol mot mitt hotellrums fönster,  inne i rummets skuggor Napoli som hyllas på min tv i RAI Sport medan Panucci, tre zapp bort, intervjuas i Canale 5, i ett underhållningsprogram.

Neapel och Juventus, ja, apropå hyllningarna och en viss ung man som gjorde debut för Juventus.
”Ha una bella testa”. Han har ett vackert huvud, alltså en bra personlighet.
Så säger Claudio Ranieri om Albin Ekdal. Jag förde ett resonemang kring detta redan i  inspelningen av senaste Laul Calling där jag deltog på länk då jag inte kunde vara med i studion. Jag pratade också  om hur högt Mellberg står i kurs hos Ranieri.Men tyvärr är programtiden begränsad, det klipptes bort.
Just beträffade den biten föredrar jag morgonsoffan i SVT där vi kör direktsändning och man vet att det man säger, det kommer med. Vi har en kvart och kör kort, komprimerat och konkret.
Nå, med tanke på att Ekdal gjorde debut i går kändes Ranieris ord extra intressanta.
Jag är inte förvånad. Alla hemma i Bromma, med BP-koll, säger ju dessutom samma sak. Därmed inte på något sätt sagt att Ekdal är en man (yngling) för Juves startelva än, men varje inhopp är förstås ett viktigt steg på vägen.

Juventus åkte dock på en ny förlust, mot Napoli, och kommer allt annat än stärkta i självförtroendet mot Real Madrid i övermorgon. Ligan är dock en sak, CL en annan och spanska lag har historiskt haft svårt att slå Juve på hemmaplan. Ja, inte bara spanska lag för den delen…
Själv har jag i alla fall fått ackreditering, fick beskedet av Juves pressavdelning i går. Ibland lönar det sig att vara besvärlig och inte ge sig. Eller, vad säger jag? Ibland? Alltid.

Den andra goda nyheten är att Jenny Modin kommer ner i morgon för att göra web-tv.  Även om jag har många vänner här och dessutom själv är här för att jobba, inte roa mig, så är det inspirerande att miss Modin kommer. Vi kan göra bra jobb och det är roligt med någon som kan bidra till att jag ser min italienska vardag med nya, hungriga  ögon.

Det kan behövas. Själv sitter jag i skrivande stund på det hotell där jag bor i Milano då jag inte bor hos vänner. Första gången jag övernattade här var våren 2002 och om jag blir sömnlös i natt kan jag ju ligga en stund och fundera på hur många nätter jag sovit här totalt. Hur som helst är det ett bra hotell, i trendiga Brera-området. Centralt och bara ett inkast från Gazzetta dello Sports redaktion dit jag nu ska gå om en stund. Simon Bank är bara en av alla kollegor jag introducerat till detta hotell och jag minns att vi sen frossade loss i just Brera, med shopping och italiensk lunch.

Annars är Milano som vanligt. Taxifärd från Linate där jag aldrig kan landa utan att minnas flygolyckan som jag hårdbevakade hela hösten för exakt sju år sen.
Slarv och vanskötsel och sen är allt för sent; 118 döda och sju år av sorg, en sorg som aldrig tar slut, för de som blev kvar.

Nu: Viale Corsica in mot stan, de brandgula spårvagnarna, solglasögonprydda, söndagsflanerande milanesi, de välbekanta reklamskyltarna, musiken på radion, barerna, gathörnen, piazzorna, alla fulla av mina minnen av möten med kollegor, intervjuobjekt, vänner, män.
Såg Eriks ord om trattorior och liknande, men sådan uppenbara turistfällor har aldrig varit mitt Italien. Visa mig en gatumusikant och jag håller för öronen. För mig är Italien fotbollprogrammen som nu går på min hotell-tv, lukten av en viss sorts rengöringsmedel, det speciella diset över Milano soliga höstdagar som denna, den vassa dialekten hos baristan där jag tar två små kaffe på raken, i uppvärmd kopp, som sig bör.

Det är lustigt hur man aldrig riktigt är i fas med livet. När cheferna säger ”du får vara hur mycket i Italien som du vill i höst och vinter” så är det ett underbart erbjudande i teorin och omöjligt för mig i praktiken att nappa på. Som att få en stor portion tiramisu men sitta med munkavel. Hade det kommit för sju, åtta år sen däremot när man var fågelfri… Nå, jag är så nöjd som det är, men just bara fascinerad av att erbjudanden, vad de än gälla månde, nästan aldrig kommer när man vill ha dem eller kan ta dem.

Som tur är har vi Niva som snart är i dateline-klass med Andreo Unosoli (en historia för nästa blogginlägg) men som dock i motsats till Unosoli verkligen existerar och är på plats.
Att Erik är i min gamla hemstad Rom, dit jag som sagt tyvärr inte hann åka i denna omgång, gör i alla fall att jag har en ledig kväll i Milano. Få se vad det blir av den, börjar i alla fall med ett besök på redaktionen och slutar gärna med gnocchi (uttalas njokki, inte gnotchi som många svenskar säger, sagt i all välmening) på Pizzeria al Teatro om någon har tid att hänga på. Annars får jag dra med Jenny dit i morgon kväll.

/Jen

Äntligen dags för en liten Italien-tripp.
Fick i går ett mejl från en läsare vid namn Janne, i och för sig trevligt och även med beröm i, men han undrade varför jag skriver så mycket om bara Italien, då jag ju bott och jobbat även i andra länder och följt andra ligor.
Svar: för att det är min specialitet och det tidningen vill att jag gör.
Men jag ser även bortom den italienska horisonten. Som i Nedslagen och på min sida på fredagar. Länk kommer senare till dagens.

Nåväl, nu bär det i alla fall av till Milano och Turin. Ser fram emot att dyka ner i min gamla italienska vardag, träffa alla vännerna och så, inte minst, se superb fotboll.
Skulle först till Rom också, för Roma-inter söndag kväll, men valde sen att bara åka direkt till Milano, hinner inte med Rom i denna sväng. Det blir italiensk tv på Via Solferino på söndag kväll i stället.
Apropå Roma-Inter, ni minns väl nedanstående:

http://www.youtube.com/watch?v=8Ugd3KkEWXA&NR=1.

Mer om Roma-Inter och annat italienskt, i morgondagens tidning, i Europa Calling på papper.

Nu hoppas jag bara att det löser sig med ackreditering till Juventus-Real Madrid. Har haft intensiv kontakt med Juves pressavdelning. Ackrediteringen är ju journalistens biljett till pressläktaren och det som ger access till mixad zon och presskonferenser efteråt.
Eftersom Juve just nu inte är på Stadio delle Alpi (ska bli skönt när allt är klart) har man bara Turins Olympiastadion som bekant och pressläktaren där är liten.
När sen Uefa-folket väller in tar de många platser.
Lägg därtill att de spanska journalisterna är otaliga. Så de har det svettigt på Juves presskontor nu med att fördela platserna…
Pratade med mina italienska kollegor och de har fått färre platser än vanligt. Vi är glada om vi får en, har aldrig hänt mig förr att jag inte fått någon.
Jo, en gång vid ett Rom-derby, men då var det mitt eget fel, var för sent ute.

/Jennifer

Milano-förorten Bovisa är inget särskilt.
Den ligger bara en kort pendelstågfärd från innerstan och stationen Milano Cadorna. Ändå världar bort från modekvarteren, galleriorna och barerna där de betydelsefulla cirkulerar. De som bor i Bovisa är inte fotbollsstjärnor och modeller, inget vackert folk som lever sitt liv i paparazzo-blixtarnas sken.
I Bovisa bor de till synes betydelselösa i trista höghus mellan grå betongmurar, täckta med klotter och grafitti som ropar ut sina budskap i stumma men ändå talande protester som ”Berlusconi, vai a caccare”: ”Berlusconi gå och skit” eller ”Inter padroni d’Italia”: ”Inter, herrar över Italien”.

I Bovisa bor folk som mina vänner Pino och Cinzia, ett par i dryga 40-årsåldern. Han polis, hon säljare på ett försäkringsbolag. De jobbar sex dagar i veckan, Pino ibland sju. De  lämnar och hämtar sonen Riccardo på skolan, handlar på stormarknaden Carrefour, äter sin pasta på kvällen, inte så sällan utbytt mot milanesisk risotto. Ibland tar sig Pino en liten whisky till sena tv-nyheterna.

Som de flesta italienare tycker de om på fotboll, ser den som en fundamentalt element i vardagen, följer den utan att vara överdrivet passionerade. Att ha på bilradion på söndagens utflykter för att höra hur det går i serie A-matcherna är lika självklart som att köpa en liter mjölk på väg hem från jobbet. Det är något man gör bara.
Fotbollen är alltid där. I snacket vid espresso-stunden runt bardisken, den italienska varianten på vårt svenska fikabord. I samtalen kring middagsbordet på söndagarna när släkten samlas med milanisti på ena sidan bordet och interisti på den andra. I sonen Riccardos matcher på innergården där pojkarna titt som tätt håller på att skjuta huvudet av den hårt prövade Madonna-figur som häckar mellan de glesa buskarna som är tänkta att ge lite färg åt arbetarbarnens gråbeiga vardag.

I morse ringde jag Pino och Cinzia för att höra hur de har det. Vi pratade om vädret, livet och, naturligtvis, fotbollen. Om huruvida Milan ska gå igenom ännu en förlorad säsong eller bara hade en dålig dag på jobbet förra helgen, om vår egen ”Ibra” kommer att vinna skytteligan och om de nya förslagen på hur våldet ska stoppas. 
Pino slutade i flera år att följa fotbollen. I sitt arbete som polis mötte han så mycket av våldet kring spelet att han fick avsmak. Nu har han försonats med ”Il calcio” men hans blodtryck stiger fortfarande från noll till hundra på två sekunder när han börjar prata om vad fotbollsvåldet kostar samhället.

”Ska du se Inters match i kväll?”, undrade vi i munnen på varandra.
Det skulle vi båda, naturalmente.
Jag för jobb med förnöjelsen på köpet, han bara för det senare.
”Ska du till San Siro?”, frågade jag, fastän jag visste svaret.
No, no, det har familjen inte råd med, biljetterna är för dyra. Något ska ju betala spelarlönerna på 100 miljoner kronor om året… Men Pino har lärt sig att rycka på axlarna, han bor trots allt i Italien, där premiärministern är en av landets rikaste.
”Vi ser machen på tv, fast vi har fan snart inte råd med abonnemanget heller. Sky rånar oss. Men någon glädje ska man ju ha. Och så korkar vi upp en prosecco ,  det är ju lördag. Så skålar vi för dig med”.
Jag säger att det låter bra och jag tänker att jag velat vara där, i Bovisa, i lägenheten med den rosa tv-soffan och så lite materiellt överflöd men så mycket värme. Bubbel i glasen, risotto på faten och Inter-Catania på tv.
Mycket mer kan inte begära.

/Jennifer