Hur vet man att ett stort fotbollsmästerskap börjar närma sig?

Jovisst, man får veta att någon på Fifa:s avdelning för hörselgångshaverier lyckats leta upp någon av världens diplomerat fem sämsta artister, tryckt upp ett kontrakt i ansiktet på honom/henne och sen vänt tillbaka till sin chef med ett leende på läpparna:

– Mission accomplished. Job done. Vi har en VM-låt den här gången också.

Jorå, det här var gårdagens näst viktigaste, men mest deprimerande nyhet i sportvärlden.

Chelsea-supportern Akon har alltså fått jobbet som nåt slags konstnärlig ledare för Sydafrika-VM, och det ger oss ett skäl att arkeologisera en smula genom mästerskapshistorien.

Det har spelats in officiella VM– och EM-låtar sedan 1990, och vi börjar underifrån, va?

How low could they go?

11. VM 2006, The Time of our Lives med il Divo/Toni Braxton.

Lägger man ett mästerskap i Tyskland får man ta det onda med goda. Du får ett gott arrangemang, ett stort kulturland, trevliga människor, gigantisk kunskap – och en VM-låt där bröderna Lotti och syster Duktig sätter hela jävla mästerskapet i fören på Titanic och börjar leta isberg.

10. VM 2006, Celebrate the Day med Herbert Grönemeyer. (anthem)

Grönemeyer goes världsmusik. Nästa vecka: Jay-Z gör vit makt-musik.

9. VM 2002, Boom med Anastacia.

If I go away, would you follow me/
To that special place of tranquility/
Where the river flows/
And the fields are golden/
Come on, come on/
Yeah

Eftersom a special place of tranquility är det vi alla söker på en VM-arena i fotboll? Då hade vi väl åkt tll Highbury?

8. VM 1994, Gloryland med Daryl Hall och The Sounds Of Blackness.

Brolin såg till att sommaren 1994 blev den mest minnesvärda sommarne i våra liv.
Daryl Hall gjorde sitt bästa för att förändra det.

7. EM 1992: More than a game med Peter Jöback & Tove Jaarnek.

Det var 1992, Peter Jöback hade varit och sett Mio min Mio på bio, på väg därifrån såg han tre små grabbar med en fotboll och… ja, det blev vad det blev. Och rätt okej, sett till förutsättningarna? Jag menar, vi kunde valt Lasse Holm.

6. VM 2002: World Cup anthem med Vangelis.

Det är klart att varje VM ska ha en ringsignal för mobiltelefoner.

5. EM 2004: Força med Nelly Furtado.

Ett modern-fotboll-anthem. Sitt och klappa takten, se snygga tjejen dansa, köp en coke, men vad du än gör så res dig inte och skrik eller gör nåt galet.

4. VM 1998: the Cup of Life med Ricky Martin.

Anthems kan ofta mätas utifrån genomslaget de får på läktarna. Och… ja… då får man väl erkänna att det här hysteriska hispaniska juckjammandet gjorde nåt rätt.

3. EM 2000: Campione med E-Type.

Av alla inspelade anthems in the history of the world kan det vara en krusad, stureplansfjantande, vikingabåtssamlande skönhetsrådsdelegat som faktiskt bidragit med det mest kongeniala.
Ett fotbollsmästerskap är sina läktare, så E-Type började där och gav dem trummor, elektricitet och en text som alla kunde hänga med i.
Sorted.

2. EM 1996: Three Lions on the Shirt med Lightning Seeds.

Tretton år sen. New Labour. Gazza. Sorgsen defaitist-optimism. Wit. SaS-kedjan. The home of Football.

Och jag ryser fortfarande varje gång jag hör den.

1. VM 1990: Un’estate italiana med Gianna Nannini & Edoardo Bennato.

Notti magiche/
inseguendo’n goal/
sotto il cielo/
di un’estate italiana

Nej. Inte ens Olle Nordin kunde förstöra den här sommaren. Inte lika smart som Lightning Seeds, inte lika bombastisk som Martin Erikson – men först och, förmodligen, bäst.

Eller hur, va?

/Simon Bank

Den nya tidens multijournalistande har sina utmaningar.

Som uppburen krönikör på stora tidningen krävs det av en att man sköter sin källkritik. Här på bloggen, däremot, sätter vi en ära i att inte göra det.

Gjorde vi det skulle vi ju inte kunna citera the Sun, till exempel. Och då hade ni inte kunnat ta del av synnerligen trovärdiga rapporter om att Cristiano Ronaldo kommit på vad han ska göra efter sin aktiva karriär.

Han ska – naturligtvis – starta ett pojkband.
Det ska – naturligtvis – utgöras av honom själv, Ronaldinho och Stor-Ronaldo.

– Någon sa åt mig för ett par år sen att det vore en fantastisk idé om jag, brasilianske Ronaldo och Ronaldinho bildade ett band som hette ”the Three Rs”, ska C-Ron ha sagt.

Enligt the Sun.

– Jag älsade tanken, det var så roligt. Jag ska ta upp det med dem när jag slutar, vi kanske till och med får en nummer ett-hit, ska C-Ron ha fortsatt.

Enligt the Sun.

Jajjemen. Och om vi ska hålla oss till saker vi håller för sant, samtidigt som vi inte tar oss så långt från vare sig Ronaldo eller musik så undrar jag om ni har koll på den här portugis-schlagern.

Sångerska? Ronalda.

– Jag vet att folk är nyfikna på att höra Ronaldos syster sjunga, och det hjälper mig. Men det viktigaste är att veta att han är mitt allra största fan, hälsar världens bäste spelares storasyrra.

Fint, va?

/Simon Bank

Alltså, det har ju alltid varit svårt att avgöra vad som är värst – fotbollsspelare som gör musik, eller musik om fotbollsspelare.

Låt oss stoppa ner våra kladdiga fingrar i arkivet som hastigast.

Ni har hört Ronaldinhos egen samba? Samba Tri drar med honom upp i sin Goleador, det är Dinho som jammar fram ett ”Eu sou da batucada/No partido ou na pelada eu digo no pé (qual é)” (Jag är en del av rytmen/i spelet eller i samban, låter jag mina fötter tala”.

Och brassarna har ju, det får man ge dem, ett naturligt förhållningssätt till musiken. Det finns hur mycket som helst skrivet om deras fotbolls släktskap både till samban och till capoeiran.

I detta anser jag att de står sig bättre än såväl de andra sydamerikaner, européer och afrikaner som gett sig på the boggaloo utanför sidlinjerna.

Det är ju inte enkelt. Den tyske komikern/fotbollsbacken/Fulham-spelaren/Tractorboyen Moritz Volz har inte bara sjungit in ståuppnumret ”I’m a German man in West London”, han har dessutom berättat om tyskarnas svårighet att förhålla sig till the beat.

– När jag spelade i U15-landslaget hade vi en viktig match mot Turkiet. Vi var alltså tvungna att vara laddade. När vi åkte buss till stadion kom Eye of the Tiger på på radion, så vi bad föraren skruva upp. Vi vevade i luften, slog mot sätena, slog varandra…
– …och Turkiet vann med 4-1. Det var sista gången vi använde musik som uppladdning i gamla Moderlandet.

Om vi hoppar de vrålkända -steg och felsteg våra lirare tagit i studion (John Barnes New Order-rap, Abdoulaye Meïtés gästspel med 3ème Oeil, Hoddle&Waddles Disco Days, Brolins piruetter med Alban) hittar vi istället en annan genre:

Hyllningslåtarna.

En så kompetent musiker som Pearl Jam-ikonen Eddie Vedder har bevisat hur svårt det är att ringa in kärleken till ett lag eller en spelare. Hans Chicago Cubs-ballad gör precis allt rätt – musiken är fin, texten på pricken – men blir ändå mest platt.

Watch Your Houses välförtjänta hyllning till Paul McGrath är dyngtråkig. Och att Pierre van Hooijdonk lyckades avgöra Uefacupfinalen 2002 efter att the Black and White Brothers (ehem) klättrat på Hollandslistorna med sin ”Put your hands up for Pi-ar” är inget annat än ett mirakel. Och om Jerzy Dudek vetat vad som skulle följa efter hans straffräddningar i Istanbul hade han nog gett fan i att jazza med benen och plocka straffar.

Nej, engelsmännen gör det nog bäst. Ändå och trots allt.

Och bäst görs det när det görs antingen med humor.

Alistair Griffins Mark Viduka-hyllning är så fin att ni är värda hela texten:

I heard there was a secret ball
Southgate dreamed it would beat them all
But you don’t really play the long ball, do ya?

It goes like this the full pitch width
Downing’s cross and Boateng’s flick
The baffled keeper can’t stop Mark Viduka
Mark Viduka Mark Viduka Mark Viduka Mark Viduka
 
Defence was strong but you needed Huth
Pogatetz and Woodgate too
Just to stop Ronaldo running through you
 
Well he tied mad dog to the physio’s chair
With Cattermole and Xavier’s hair
But from our team they can’t take Mark Viduka
Mark Viduka Mark Viduka Mark Viduka Mark Viduka

Did my best it wasn’t much
Was praying for Yakubu’s touch
To find the golden boot of Mark Viduka
Then even though it all went wrong
Come Saturday the special one
Be shouting to John Terry: Mark Viduka
Mark Viduka Mark Viduka Mark Viduka Mark Viduka

Sheer class, that one.

En annan som är värd sina textstudier är The Hitchers finstämda betraktelse över en relation som prövas av the genius that is… Gordon Strachan.

Lyssna, och läs texten – skriven av (tammefan) Niall Quinn.

She said ’what’s that you’re watching?’
I said ’A programme about art’
She said ’A programme about art’
I said ’A programme about art’
And then the greatest midfield artist of them all walked out onto the park. 

Och innan den här säcken blir alldeles för lång och spretig ska jag försöka knyta ihop den.
För visst tycker man att QPR, klubben som räknar Mick Jones, Glen Matlock och Pete Doherty till sina die-hards, borde ha ett rätt bra soundtrack?

Det har dom.

The Others rörde ihop QPR:s finest, och skrev den finfina röjaren Stan Bowles – en hyllning både till Londons egen George Best och till Londons egen… Pete Doherty.

You’re quoting Voltaire or Ginsberg
To the adorned in your kitchen
Sipping ice tea in the summer
Picture a park, yeah

Playing at being Stan Bowles
QPR Nineteen seventy five

Och med det tror jag att vi med gott samvete kan gå in i onsdagen.

Särskilt som vi nu vet att Carloz Tevez mamma varit och besökt honom på jobbet i Manchester.

/Simon Bank

Pessottino?

Får man plocka upp en tråd, så här några timmar före Juve–Madrid, före Cannavaros utvisslade hemkomst till Turin?

När budet kom om Pessottos fall satt jag och väntade på Spanien–Frankrike i en smällhet stadion i Hannover. Jag pratade med Rai-kollegor som försökte förklara och förstå, vi visste inte om han levde eller var död.

Det har skrivits så mycket om Juve, om Pessotto, om psykosen och om hur lagkamraterna kom hem med VM-bucklan till honom.
Men inget är lika starkt som en bild som kom till mig för ett par veckor sen, Hussfelt skickade ett filmklipp från en av Italiens alla tv-shower – och i två och en halv minut förälskade jag mig i lo stile Juve, i elegansen och sentimentaliteten. I Ciros charmiga kontroll och Ale del Pieros Ale-del-Pieriskhet.

Juves trupp sjunger Lucio Battistis 70-talsdänga ll mio canto libero, min fria sång, och 2,40 in stannar tiden.

Pessottino.

Se hans ögon, se den embryomatiska smärtan, draget över ansiktet.

Vad han sjunger?

ma sai
che ovunque andrai
al fianco tuo mi avrai
se tu lo vuoi

Men vet, att vart du än går
finns jag vid din sida
om du vill.

Just då vill jag bara hålla om honom och säga att fotbollen alltid kommer att finnas där för honom. Och låtsas som att det vore så. Som om hjältar aldrig ramlade eller föll.

/Simon Bank

Jo, en sak till. Rubriken ovan är från ett sms jag skickade till en fotbollsskribent från Malmberget vid åttasnåret i går kväll.

Referensen? Fotbollsskribenten från Malmberget må vara tungt nere med gitarrbaserat helvetesskrän, men han spikade den på två röda och svarade ”Caravan of Love”.

Happy Hour hade varit ett bättre svar, men likafullt: Housemartins.

”Hulls fjärde bästa band” debuterade 1986 med albumet London 0, Hull 4 och när det kommer till pop var det kanske årtioendets bästa skiva. Det hade, hur som helst, alla årtiondens bästa slogan: ”Take Jesus. Take Marx. Take Hope”.

Men… tråden, var har jag lagt min tråd?
Jo, just det. Housemartins, fotboll, musik, fotbollsmusik.

Den som lyckats bäst med sin karriär post-Housemartins är förstås Norman Cook (han som heter Fatboy Slim när han säljer triljarders dansskivor), och när jag läste Jennifers inlägg om fotbollslåtar kom jag på att jag glömde att tipsa er om en Cook-intervju i samband med Brightons hallelujah-seger mot Man City i ligacupen.

Norman Coom sitter i Brightons styrelse – men här berättar han varför han aldrig kommer att skriva en fotbollslåt.
– I’m not a big fan of football songs. ”World In Motion” and ”Three Lions” are the only ones I’d cross the road to spit on if they were on fire.

Undantaget lite fransk rap (klicka, för guds skull) är vi rätt överens där, Fatboy och jag.

/Simon Bank
PS. Visst är den där läktarfilmen från Albions-City magisk? Jag är inte så förtjust i de där värdelösa youtube-läktar-grejerna i vanliga fall, men den fångar verkligen nåt.

Efter första halvlek av Milan-Lazio (i vilken Seedorf spelat vägg med Lazioförsvaret, Zarate kvitterat och Zambro skjutit som Arie Haans och Franck Sauzees okända kärleksbarn) kikar jag in och hittar en läsarkommentar som är en så god debattstart som någon:

Yeahns skriver, apropå inlägget om hiphop, Zlatan och svensk fotboll:

Att överdriva är kul och i vissa fall bra men i somliga fall så blir det bara helt fel, som nu.. Visserligen så är svensk fotboll dålig men inte som Gyllene Tider! Gyllene Tider är mer som fotboll från Saint Kitts & Nevis (jag antar att den är usel alltså).

Sen vet jag inte om svensk fotboll är så trallig och naiv som GT (inte drinken) med profiler som Wernbloom, Rydström och Rubarth. Ett sämre men roligt punkband då kanske, typ Rävjunk?

Därmed har vi alltså en diskussion.

Vilken musik är svensk fotboll? Jag håller fast vid Gyllene Tider – Allbäck, Alexandersson, Ljungberg, absolut inte Mellberg, men Chippen och Isaksson – men inte den sena gubbturné-varianten av Halmia-pop. Mer de tidiga GT, och det är inte så illa alla gånger. Gediget pophantverk, fyllt av självinsikt och uthållighet men med enstaka drag av ren och skär jävla briljans. Själv håller jag de dadaistiska raderna ur Ljudet av ett hjärta för en konstnärlig höjdpunkt:
Kom och kom- kom- kommunicera
Kom och kom lite mera
Kom och kom lite mer

Hur som helst, välkommen in och kom-kom-kommunicera.
Vilken musik är svensk fotboll 2008? Bästa förslaget-motiveringen vinner något olagligt!

/Simon Bank

Ett kort apropå om den där La Stampa-intervjun där Zlatan Ibrahimovic hyllar Rosengård och pratar om att ”spela fotboll i ghettot”.

Jo, jag vet ju att Oliver Bierhoff och Kaká har annan bakgrund, men visst finns det en poäng här: den allra mesta och bästa kreativiteten kommer från dem som lyckas kombinera kamp med lek.

Och om vi ska sätta ett soundtrack till just den tanken, och samtidigt hylla alla världens Zidanes, Ibras, Ronaldos och Ronaldinhos så är det förstås IAM, Marseilles allra finaste, som gör det bäst.

Varsågod:
Bleu, blanc, rouge sur le drapeau français
Ça vient de la rue
Toucher une balle de fou de Ronaldinho
Ça vient de la rue

Blått, vitt, rött i den franska flaggan
Det kommer från gatan
Galen bollkänsla som Ronaldinho
Det kommer från gatan

Jag var på en superb spelning på Mosebacke häromåret med OFX (Féniksi och Vicelow ur Paris-kollektivet Saïan Supa Crew). Tätt, svettigt, hysteriskt tryck, och mitt i konserten drog ett gäng kids upp på scenen. En av dem blev kvar och dansade besatt, lyckligt, besjälat – jag kommer ihåg det mest eftersom han hade en PSG-tröja på sig och att det kändes fullkomligt logiskt.

Fransk fotboll, parisisk fotboll har sin exakta motsvarighet i hiphopen.

Svensk fotboll? Fortfarande mest Gyllene Tider, va?

/Simon Bank

Häromveckan skrev jag om Olympique Marseille, om supporterbussen som krockade och de två medlemmarna ur gruppen MTP (Marseille Trop Puissant, de som en gång blåste liv i Virage Nord på Stade Vélodrome) som dog i olyckan.
Jag skrev om ceremonierna efteråt, om hur hela matchen mot Le Havre förvandlades till en uppvisning i vad fotboll är och kan vara, vad en klubb är och kan vara.

Gemenskap. Kärlek. Tillhörighet. Familj.

Och det är klart att de där orden är alldeles för stora för att inte slå huvet i taket när man skriver dem så där, platt och jävligt.

Men titta själv, så här såg det ut:
Le Havre–Marseille.

Mannen som talar till fansen – trots att han inte kan säga något – är OM:s president Pape Diouf. Kvinnan som syns är hustrun till en av supportrarna som dog dagen före matchen.

Mitt i alla perverterade uppfattningar om vad ”passion” är och hur man manifesterar den så finns det alltså motbilder.
Och motljud.
Jag grinar ytterst sällan till musik skriven efter 1860, men så är det inte så vanligt att före detta fotbollsproffs gör skivor som den här heller.

James Allan, sångaren, spelade professionellt för Gretna och Falkirk tills för bara ett par år sen. Nu sjunger han hjärtat i bitar istället.

Glasvegas är från östra Glasgow, en av låtarna handlar om mordet på Kriss Donald för fyra år sen. 15-årige Kriss kidnappades, mördades och dumpades nära Celtics träningsanläggning. Mordet var rasistiskt motiverat, det är fortfarande ett glödande, öppet sår för många i Glasgow.

När James Allan sjunger om det, om en förälders väntan på ett barn som inte kommer hem, sjunger han om ”Flowers and Football Tops”.
Det är ju det glaswegians lämnar när de vill hedra unga som dött: Blommor och fotbollströjor.

Gemenskap. Kärlek. Tillhörighet. Familj.
 
Door bell rings
Who could it be at this time
Police on my left and right
My son’s not coming home tonight

Baby, they don’t need to show
It’s over, I know, I know
Baby, they don’t need to show
Flowers and football tops, I know
Baby, baby, baby, why you?

Lyssna själv.