Arkiv för tagg om

- Sida 1 av 1

Tour de France

av Simon Bank

Just som Gotland och Kessiakoff utfört alldeles nya storverk i Italien så vänder vi blickarna norröver:

19.00: OGC Nice–Marseille.

21.00: Valenciennes–Bordeaux.

– Ni kan förstå att det är två klubbar som betyder enormt mycket för mig. Å ena sidan har du OM, klubben från Marseille där jag växte upp – å andra sidan har du Bordeaux, där jag utvecklades under ett par säsonger.

– Oavsett vilket, för intresset för Ligue1 är den här passionerade duellen tvivelsutan en god sak. Det är hyperspännande. Mellan de här två lagen kommer det att vara hett hela vägen. Jag tror att alla som älskar fotboll är extremt nöjda med en sån utveckling och en så oviss avslutning på säsingen, för de senaste sju åren har Lyon tagit för vana att dominera ligan.

– Det är bra för alla som älskar fotboll, men i synnerhet för mig, för den här duellen står mellan två klubbar som jag älskar.

– Jag måste erkänna att mitt hjärta slår lite mer för OM. Det är helt normalt. Marseille är min födelsestad, jag är säker på att les bordelais inte håller det mot mig. De känner väl till hur fäst jag är vid mina Marseille-rötter.

Some words from the president.

I kväll går Ligue1 in i sista sväng. OM i ett skållhett sudiste-derby mot Le Gym i Nissa la Bella, Bordeaux borta mot välorganiserade Valenciennes.

Zizou håller alltså på OM. Jag lider över att vara på fel plats. Stade du Ray tar bara in 17 000, bara 800 OM kommer vara där, Cyril Rool är skadad – men det kommer att vara ett fruktansvärt tryck.

Le Gym skulle fullkomligt älska att sätta krokben för storebror, även om det handlar mer om hetta än hat. I vintras åkte jag spårvagnen hem efter en hemmamatch, hemmaklacken BSN var där och sjöng så det skakade, när någon fick för sig att – ett par dagar bara före höstderbyt – skrika så att alla hörde:

– Allez l’OM!

Det var exakt den sorts situation som hade lett till kravaller på många ställen. I Nice leder den till hundra pekande händer mot ett busleende ansikte:

– Ta geule! Ta geule! Håll käft! Håll käft!

Det kommer att finnas ett par hundra säkerhetsvakter och poliser kring Ray i kväll. Jag tror inte att de kommer att ha särskilt stora problem.

Men jag räknar med att Marseille kommer att få det.

/Simon Bank

Taggar bordeaux, ligue1, om, zizou

Ballboy, ballboy, give us a dance

av Simon Bank

Jo, det är klart att vi ska fördjupa oss i Marseilles väg mot titeln. Jag tror det blir så nu, det var den sortens vändning i Lille igår.

OM var inte särskilt tryggt, de har sina defensiva problem även om det blivit bättre i vår, men de kan spela enklare fotboll sedan brunbjörnen Brandão anlände med sitt huvudspel och sin fysiska närvaro (å andra sidan så skulle Henry Bronett se ut som en expert på huvudspel och fysisk närvaro vid sidan av Valbuena).

Jag lovar er något matigt om hela OM:s säsong, från den halvdana starten via bråket med Louis-Dreyfus och vintervärvningarna och fram till den sagolika våren. Men det där kommer i tidningen vad det lider.

Här och nu nöjer vi oss, på vägen in i annat, med att konstatera att eftersnacket till Lille handlat om två saker: OM-spelare som försöker ta ner pressen (”det här är bara ett steg mot titeln, vi får inte segla iväg”) och lite sidosnack om vad som egentligen hände med Santos Mirasierra.

Ni som varit med oss ett tag kan ju historien om Santos. Därför förstår ni också varför det är intressant att han igår greps på stationen i Lille, tillsammans med två andra OM-supportrar som påstås ha förolämpat och slagit en supporter med… Paris Saint-Germain-tröja.

Det verkar inte ha varit någon stor sak, det är Santos historia som ställer till det. Han behöver inte den här sortens uppmärksamhet.

Med det lämnar jag OM och Frankrike och plockar upp ett annat litet spår som förtjänar att synas i sömmarna.

Ni vet, de där som står utanför sidlinjen, ombytta och klara men som väldigt sällan får chansen att verkligen vara med.

Nej, inte Guti. Bollpojkarna.

Inatt hände det nämligen igen – en bollpojke stal rubrikerna i Argentina.

Bottenlaget Gimnasia-Jujuyjuy kom till Buenos Aires för den tuffa uppgiften att försöka stjäla poäng av RiverEl Monumental.

Sånt blir inte enklare av att bollpojkarna maskar. Och det var precis vad de gjorde. River gjorde 1–0 efter en timme, tiden rann iväg, och till sluten spårade Gimnasia-målvakten Gaston Pezzutti ur. När han efter en av alla evigheter fick bollen av en bollpojke – hämtar ur Rivers ungdomslag – markerade han helt enkelt vad han tyckte om det.

Hur? Så här.

Pezzutti åkte förstås ut. River vann med 1–0. Och bollpojksfrågan dryftas återigen i argentinsk fotboll.

Jo. Återigen. Det här är ett återkommande fenomen. Bara för ett par veckor sen hände det under el Clásico Platense, derbyt mellan Gimnasia La Plata och Estudiantes.

GLP gjorde 1–0 efter paus, och sedan blev det fars och spektakel av alltihop.

6.15 in på det här klippet ser ni hur bollpojkarna tagit sitt yrke till en helt ny nivå – genom att gömma bollen bakom avbytarbänken. 7.40 in på samma klipp ser ni hur Estudiantes, tack vare en stark domare som lyckats lägga till sex minuters bollpojkebus-stopptid, lyckas kvittera när matchklockan tickat en bit över 95 minuter.

Class acts, those boys.

Inte Sao Paulo-klass förstås, ni minns ju den här matchhjälten, som lyckades få ett mål godkänt av en… eh… rätt tveksam domare.

Å andra sidan verkar bollkallarna har ett tyngre fackförbund i Brasilien. I fjol fick ju Fla-stjärnan Toro kicken efter den här kärvänliga knuffen mot en 13-årig grabb under matchen mot Nacional. 1.42 in på klippet.

De skyddar sina bollpojkar, alltså. De är kanske för att de gör mål.

Och så minns vi den här israeliska superstjärnan. How’s that for chutzpah?

I Europa har vi ju annars vant oss vid incidenter. At Spurs, we have this little cheeky bastard, som inte tyckte att 4–0 var nog förnedring för Anorthosis Famagusta.

I Rom har Spalletti instruerat fram kontinentens snabbaste bollpojkar för att underlätta Baby Romas blixtspel (jo, de spelade så alldeles nyss) och i har BarcelonaPep Guardiola tagit efter greppet för at få ytterligare tryck i Barças bolldominerande spel.

Innan vi syr ihop säcken måste vi väl kora världens bästa bollpojkar? I en bra bollpojke söker jag ungefär samma egenskaper som hos en bra målskytt. Förmågan att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, förmågan att hugga direkt utan att tveka, förmågan att kunna använda huvudet lika gärna som fötterna.

Japp. Grimsby Town it is. Världens bäste bollkalle.

Ballboys, ballboys, give us a dance.

Nu börjar vi veckan.

/Simon Bank

French Friday

av Simon Bank

En dag på resande fot, med tid för eftertanke och sorg över missade möjligheter.

Man borde förstås vara i Frankrike.

I allmänhet, men speciellt just nu när fotbollsårets mest intressanta helg ska till att börja.

Den är upplagd så fint, som en triptyk med en thriller, ett drama och en romantisk kärlekssaga som avslutning. Fredag, lördag, söndag.

Vi kan väl jobba oss fram i tur och ordning?

I kväll kan falluckan öppnas totalt under Lyon. De senaste sju årens mästare tar emot Paris, tappar de poäng är det färdigt. Då är de inte mästare längre. Då sliter de för livet, för en Champions League-plats värd flera hundra miljoner.

L’Équipe tecknade utgångsläget för Lyon-lejonet fint häromdagen:

Bra tecknat. Dåligt fotat.

Det fanns en tid då OL vann allt hemma på Gerland. Nu har de bara vunnit två matcher (mot brögängen Sochaux och Le Havre) hemma sedan den 16 november. De krisar, de kaosar, prez Aulas protesterade inte ens mot en svag domarinsats i Bordeaux senast – och då vet man att det är illa.

– Matchen mot PSG är… ja, jag vill inte använda ett för starkt ord men… den är avgörande, ja. Om vi inte vinner så är det stor risk att vi tappar mästartiteln, säger Jean-Alain Boumsong.

Striden om titeln sätter fingret på en väldigt intressant diskussion:

Vad är egentligen bäst för fransk fotboll? Att OL kan bygga vidare på sitt imperium, behålla Benzema och satsa mot CL-titeln? Att Bordeaux vinner, så att de kan behålla ligans näst största stjärna (Gourcuff, de är beredda att dubbla hans månadslön till 3,5 miljoner)? Eller att OM, folkets lag, äntligen tar en titel så att de kan frigöra sin slumrande potential?

Jag vet inte. Men jag vet att om ett par timmar kan en dynasti ha fallit.

Och jag vet att ur fylltrattar, barns och Sidney Govous munnar får man höra sanningen. När president Aulas pratar om att vinna Champions League med Lyon så kommenterar Govou (skadad hela vårsäsongen) det så här:

– Låt oss vara realister. Bara tre eller fyra klubbar kan idag säga att deras mål är att gå till CL-final. Lyon är inte en av dem. Ledarna säger vad de vill. Oss spelare emellan vet vi mycket väl att det är omöjligt att nå semifinal.

•••
•••

Och går vi vidare så har vi alltså ligacupfinalen imorgon kväll. Bordeaux–Vannes. Les Bordelais kommer att vinna med två-tre mål. Jag var på plats när Vannes straffsköt sig till finalen, och det är inte så mycket till lag. En duktig mittback, en bra targetforward, sen är det inte mycket mer.

Vannes är, hur som helst, det första L2-laget på sju år (Gueugnon senast) som spelar final i ligacupen, och hela hexagonen kommer att heja på dem.

Intressantare är frågan om vilka som kommer att skrika fram Bordeaux.

Rätt svar: Ingen.

Den första timman kommer Bordeaux-supportrarna att hålla ”stämnings-strejk” i protest mot ligaföreningen och, egentligen, den moderna fotbollen.

Här läser ni mer om det, men protesten handlar i grunden om…

”Oöverkomliga biljettpriser, radikala säkerhetsåtgärder följda av urskillningslöst och oproportionerligt förtryck, sena avsparkstider och allmänt dåliga förhållanden”.

Droppen som ställde till det för glaset var när supportergruppen förbjöds att ta in två banderoller på Stade de France med två olika budskap riktade mot ligan:

1. ”Läktarna så som ni vill ha dem”
2. ”Läktarna så som vi lever dem”

Det finns mycket i den franska läktarkulturen som är sjukt, mörkt och våldsamt – men precis som i resten av Europa har myndigheterna och fotbollsmyndigheterna svårt att närma sig läktarna på ett vettigt sätt.

25 av de största supportergrupperna i Frankrike har gått ihop i Coordination Nationales des Ultras (CNU) för att föra deras talan – ni kan läsa deras manifest här, och ingen av er kommer att hitta något värt att protestera mot.

Mest spännande är deras inramning av vad det är i begreppet ”modern fotboll” de vänder sig mot. Ännu mer spännande är det att många av argumenten ekade igenom även i den där rapporten som The All Party Parliamentary Football Group lade fram i England i veckan.

Bevara ståplats, bevara den demokratiska grunden, låt supportrarna vara supportrar snarare än konsummenter – och reglera deras inflytande i klubbarnas styrelser.

Och som i alla sammanhang där de som skriker ”mot den moderna fotbollen” också skriver under på ”mot fascism och våld” så är jag med dem hela vägen hem.

Allez, les Ultramarines!

•••
•••

Så till söndagen, helgens själva dessert. Lille–Marseille, och om OM vinner där, på en av Ligue1:s absolut svåraste arenor, är det jag som bokar en biljett för att åka ner och se dem bli mästare vad det lider.

Då tror jag på OM, hela vägen.

Det gör franska folket också. I en enkät som CSA gjort på uppdrag av l’Équipe ser favoritlistan till ligatiteln ut så här:
1. OM 31 procent.
2. Lyon 16 procent.
3. Bordeaux 13 procent.

Bland  de som uppger sig vara ”fotbollsintresserade” – den så kallade ”Carl Bildt-kvoten” – är OM ännu större favorit:
1. OM 43 procent.
2. Bordeaux 26 procent.
3. Lyon 18 procent.


31 procent.

På Marseille-temat känner jag också att det är min plikt att meddela att Bernard Tapie är ute och raggar igen. Nu vill han sätta tänderna i Le Gym, alltså i OGC Nice.

Herreminskapare, vad roligt det vore. En klubb med BÅDE Cyril Rool och Tapie. Sex, drugs and Cyril Rool på allvar.

– Jag älskar Nice som stad, jag kommer mycket bra överens med borgmästaren Christian Estrosi. Allt jag hört om klubbpresidenten Maurice Cohen är smicker. Han är galen i fotboll, han vill att hans klubb får så stora medel som möjligt.

– Tränaren Frédéric Antonetti är en supergrabb. Han når otroliga resultat med ett begränsat lag. Jag skulle gilla att försöka hjälpa dem. Jo, jag saknar fotbollen. Stämningen i en klubb, relationen med ledningen, spelarna, fansen…

Så med lite tur har vi nästa år ett Le Gym med Tapie som välgörare, Frankrikes sämsta arena, en korsikan som tränare och Cyril Rool som vänsterback.

What could possibly go wrong?

/Simon Bank

Lyon will finally get Toulouse

av Simon Bank

…och i Frankrike då?

Jo, det känns som att vi fortfarande inte har några svar, däremot är det hög tid att vi formulerar om en fråga.

UT: Kommer Lyon att ta sin åttonde raka ligatitel?
IN: Kommer Lyon ens att ta en Champions League-plats?

Jag hoppas verkligen att ni såg matchen i går kväll, för en bättre bild av OL:s problem är svår att tänka sig. Tidigare år har de visst haft sina brister, men de har vunnit på att kunna peta i en extra växel och köra över sina motståndare med en överlägsen offensiv.
Har inte det fungerat? Ja, då vann man på sina överlägsna spetsegenskaper; Junis frisparkar, Benzs killer moves.

Men så skriver vi 2009, Claude Puel – mannen som Sir Alex vägrade skaka hand med efter förnedringen i Lille – har kommit för att lära OL hur man spelar europeiskt. Bättre defensiv organisation, större trygghet i systemet.

Och Lyon lydde.

OL av idag ÄR ett bättre organiserat lag, klokare i defensiven och förmodligen på en del sätt bättre rustat för att gå långt i Europa. Men de har tappat det de vann ligan med.

– Jag är en ärlig man, och man måste säga att Marseille och Bordeaux har jobbat på bra de senaste två säsongerna. I år förtjänar de kanske att gå hela vägen, sa Juninho före matchen mot Bordeaux.

Sen åkte hans lag till Gironde och levde upp till det uttalandet.

De var bra i början, men mer solida än blixtrande, och när allt kom till kritan så var det Bordeaux som hade allt det OL brukade ha. De var tyngre i sitt presspel, rappare i sin offensiv, de gav understöd i anfallsspelet och de gjorde mål tack vare att de är bra på fasta.

Wendel curlade ett superskott, Alou Diarra drog in returen. Sen var det inte mer med det.

När OL var på väg ut på planen efter paus, i underläge med 0–1 i årets viktigaste match, passade Jean II Makoun på att skratta brett och busa med en tv-kamera.


Jean II. Han är glad. Alltid lika glad.

Såg det ut som ett lag som tänker vinna ligan? Nä, inte särskilt.
Såg det ens ut som ett lag som tänker ta en Champions League-plats? Kanske.

OL har PSG, OM och – i sista omgången – Toulouse kvar.

Som det ser ut nu, som det såg ut i går, så kommer tusen engelska mediekanaler att göra sig en heldag efter den där sista omgången.

After eight years, Lyon finally get Toulouse.

•••

Från övriga storligor – ett litet stat-pack att njuta av så här medan ni väntar in en allsvensk derbykväll.

England:
Robbie Keane fortsätter göra fina saker för Spurs, och det är lätt att få för sig att hela hans potential omförlösts sedan han kom hem till N17.

På sätt och vis är det ju rätt. På sätt och statistiskt vis är det fel.
Setantas intressanta januari-fönstersporr gjordes inför helgens matcher. När de avslutats kan vi enkelt konstatera att Keane nu ganska på pricken har samma målsnitt/spelminut som han hade i Liverpool.

Should’ve given the boy a chance, Rafa,

Italien:
Super-Pippo var så olycklig att han på allvar övervägde att ta sitt, domarens, linjemannens, Ancelottis och hela Piacenzas liv när han fick sitt första mål bortdömt för en solklar offside.
Sen blev han glad igen, allt som behövdes var ett hat-trick. Hans tionde i Serie A.

Ingen har gjort fler hat-tricks de senaste 20 åren. Här har ni de som försökt bäst:
1. Pippo 10.
2. Beppe Signori, van Basten 9.
3. Crespo, Roberto Baggio 8.
4. Batigol, Montella 7.
5. Abel Balbo, Trézéguet, Di Vaio 6.

Spanien:
Som ni kanske noterat så har Barça nu två spelare (Messi, Eto’o) som gjort 20 mål. Det är sjunde gången i La Ligas historia som en klubb har ett så vasst anfallspar.

De tidigare sex? Varsågod:
2002/03: Nihat, Kovacevic (Real Sociedad).
1996/97: Suker, Raúl (Real Madrid).
1960/61: Puskás, Di Stéfano (Real Madrid).
1958/59: Puskás, Di Stéfano (Real Madrid).
1951/52: Kubala, Cesar (Barça).
1941/42: Mundo, Gorostiza (Valencia).

Nöjda så?

/Simon Bank

Ce soir Roger vous met le feu.

av Simon Bank

Argentina är på ingång till Frankrike, Maradona på väg till Marseille – och det räcker för att ge hela landet en svår form av feber.

Det är intervjuer med Diego på tvären, på höjden, på bredden. Det är montage med Diego i OM-tröja (han var på väg att skriva på för 20 år sen) och det är Marseille-specialer i l’Équipe hela veckan lång.

Och då ska vi förstås lyckas skaka fram en svenskkoppling i allt det här? Jodå. Jonas Eriksson dömer matchen, men det intressantaste hittar vi i en pinfärsk opinionsmätning som utförts på gator och torg i Marseille. (Eller, jag antar att det utförts per telefon, men det är en sämre bild).

 Frågan, rak och enkel, lyder: Vilken är, enligt dig, den bäste spelaren i Marseilles historia?
 
Rätt överlägsen etta: JPP. Jean-Pierre Papin, världens bäste spelare 1991, 156 mål på 270 matcher i Ligue1.

 Ingen överraskning. Den här sortens undersökningar brukar alltid gynna de senkomna ikonerna. Minnet är kort. Men på andra plats hittar vi Josip Skoblar, 60-talets målskuytt. Trea är Champions League-kungen Basile Boli.

 Så långt är resultatet identiskt, oavsett om man räknar alla röster eller enbart dem som säger sig vara intresserade av fotboll. Bland fotbollsfansen följer sen en ganska skön trio:

 4. Didier Drogba.
5. Franck Ribéry.
6. Roger Magnusson.

Geniet från Blomstermåla är – tror jag att man objektivt kan säga, om man sorterar bort aktualitetshetsen – alltså en av de tre största som någonsin spelat i den gigantiska, sönderälskade, brinnande fotbollsklubben Olympique de Marseille.

Tycker ni inte att det är stort så är vi inte samma sort.

Gunnar ”Säffle” Andersson, det vackra, svarta livsödet, knallar in på en elfte plats på listan. Strax före Cantona. Och när l’Équipes redaktion tar ut tidernas OM-elva så ser den ut så här:

Barthez – Boli, Trésor, Mozer – Magnusson, Deschamps, Francescoli, Waddle – Drogba, Skoblar, Papin. Tränare? Salig Raymond Goethals, förstås.

Men jag skrev det här mest för att påminna om hur stolta vi ska vara över konstnärer som Gunnar och Roger. Vi har inte så många större.

/Simon Bank

 

Frankrike, frisörer, foton, frågesport

av Simon Bank

Först av allt ska vi förstås gratulera Deportivo San Martin, som sensationellt nog blev peruanska mästare i kväll. De misslyckades med att förlora, men klarade att inte vinna, och nu är de mästare i landet som är hem för hela Englands favoritklubb.

Och här i Lyon?

Äh, ni får tåla er lite med de långa, djuplodande rapporterna från Stade Gerland och nattmanglingen mellan Les Gones och Les Phocéens till måndagstidningen. Men eftersom jag antar att många av er valde Serie A(mauri) istället så kan ni få ert OL–OM-facit i fråga-svar-form.

1. Hur många renodlade spetsanfallare har Marseille? Svar: En. Men Mamadou Samassa är oprövad och satt på bänken.

2. Hur mycket visslingar och rop möttes Hatem Ben Arfa av på sin gamla hemmaarena? Svar: Så mycket att jag fick tinnitus.

3. När förlorade Lyon senast en ligamatch hemma? Svar: November 2007. Mot Marseille.

4. Var Santos Mirasierra på plats? Svar: Har Santos Mirasierra en lustig frisyr?

5. Vad får Lyon-fansen läsa om i sin L’Équipe i dag? Svar: Inget alls, eftersom OL-fansen bojkottar L’Équipe. De tycker att tidningen driver kampanj mot deras klubb.

6. Sågs några supportermanifestationer till? Svar: Jodå, dels mot l’Équipe, men Virage Sud protesterade också mot fängslandet av Nantes-supportern Anthony.

7. Vem var bäst? Svar: Ederson, i första halvlek.

8. Vilken var dagens bästa läktarbanderoll? Svar: Lyons ”Liberté pour le coiffeur de Santos!”. ”Frige Santos… frisör!”.

Och så lite bildkalas:


Virage Nord hälsar välkommen.
Virage Sud också.


Qui ne saute pas n’est pas Marseillais.


Hatem Ben Arfa pratade i telefon, och stannade kvar i Lyon efter matchen.

That’s it and that’s that. Nu gör jag upp eld och slår läger för natten.

Tills vi hörs igen – och det dröjer nog tills 2009 – kan ni få en enfrågas frågesport.

Karim Benzema, 21, har spelat 17 matcher i Champions League/Europacupen och han har redan gjort tolv mål.

Hur många spelare i fotbollshistorien har lyckats göra så många mål, så snabbt? Hänger ni dit namnen också får ni guldstjärnor.

Annars säger jag bara god jul och det.

/Simon Bank

Taggar ligue1, lyon, om, wanka

London 1, Hull 2.

av Simon Bank

Jo, en sak till. Rubriken ovan är från ett sms jag skickade till en fotbollsskribent från Malmberget vid åttasnåret i går kväll.

Referensen? Fotbollsskribenten från Malmberget må vara tungt nere med gitarrbaserat helvetesskrän, men han spikade den på två röda och svarade ”Caravan of Love”.

Happy Hour hade varit ett bättre svar, men likafullt: Housemartins.

”Hulls fjärde bästa band” debuterade 1986 med albumet London 0, Hull 4 och när det kommer till pop var det kanske årtioendets bästa skiva. Det hade, hur som helst, alla årtiondens bästa slogan: ”Take Jesus. Take Marx. Take Hope”.

Men… tråden, var har jag lagt min tråd?
Jo, just det. Housemartins, fotboll, musik, fotbollsmusik.

Den som lyckats bäst med sin karriär post-Housemartins är förstås Norman Cook (han som heter Fatboy Slim när han säljer triljarders dansskivor), och när jag läste Jennifers inlägg om fotbollslåtar kom jag på att jag glömde att tipsa er om en Cook-intervju i samband med Brightons hallelujah-seger mot Man City i ligacupen.

Norman Coom sitter i Brightons styrelse – men här berättar han varför han aldrig kommer att skriva en fotbollslåt.
– I’m not a big fan of football songs. ”World In Motion” and ”Three Lions” are the only ones I’d cross the road to spit on if they were on fire.

Undantaget lite fransk rap (klicka, för guds skull) är vi rätt överens där, Fatboy och jag.

/Simon Bank
PS. Visst är den där läktarfilmen från Albions-City magisk? Jag är inte så förtjust i de där värdelösa youtube-läktar-grejerna i vanliga fall, men den fångar verkligen nåt.

Blommor, fotbollströjor

av Simon Bank

Häromveckan skrev jag om Olympique Marseille, om supporterbussen som krockade och de två medlemmarna ur gruppen MTP (Marseille Trop Puissant, de som en gång blåste liv i Virage Nord på Stade Vélodrome) som dog i olyckan.
Jag skrev om ceremonierna efteråt, om hur hela matchen mot Le Havre förvandlades till en uppvisning i vad fotboll är och kan vara, vad en klubb är och kan vara.

Gemenskap. Kärlek. Tillhörighet. Familj.

Och det är klart att de där orden är alldeles för stora för att inte slå huvet i taket när man skriver dem så där, platt och jävligt.

Men titta själv, så här såg det ut:
Le Havre–Marseille.

Mannen som talar till fansen – trots att han inte kan säga något – är OM:s president Pape Diouf. Kvinnan som syns är hustrun till en av supportrarna som dog dagen före matchen.

Mitt i alla perverterade uppfattningar om vad ”passion” är och hur man manifesterar den så finns det alltså motbilder.
Och motljud.
Jag grinar ytterst sällan till musik skriven efter 1860, men så är det inte så vanligt att före detta fotbollsproffs gör skivor som den här heller.

James Allan, sångaren, spelade professionellt för Gretna och Falkirk tills för bara ett par år sen. Nu sjunger han hjärtat i bitar istället.

Glasvegas är från östra Glasgow, en av låtarna handlar om mordet på Kriss Donald för fyra år sen. 15-årige Kriss kidnappades, mördades och dumpades nära Celtics träningsanläggning. Mordet var rasistiskt motiverat, det är fortfarande ett glödande, öppet sår för många i Glasgow.

När James Allan sjunger om det, om en förälders väntan på ett barn som inte kommer hem, sjunger han om ”Flowers and Football Tops”.
Det är ju det glaswegians lämnar när de vill hedra unga som dött: Blommor och fotbollströjor.

Gemenskap. Kärlek. Tillhörighet. Familj.
 
Door bell rings
Who could it be at this time
Police on my left and right
My son’s not coming home tonight

Baby, they don’t need to show
It’s over, I know, I know
Baby, they don’t need to show
Flowers and football tops, I know
Baby, baby, baby, why you?

Lyssna själv.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande sportredaktör: Fredrik Pettersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB