Frågesportsfacit;
Il derby della lanterna, Nacka Skoglund, en Grip och Boca.

Hatten av för Gastrocnemius och Andreas, som spika’t.

Inte lika jävla mycket hatten av för Kanal 9. Jag trodde faktiskt inte att det var sant när jag fick höra att Genoa-derbyt inte sändes i svensk tv.

Danmark sände. Finland sände. Norge sände.

Inte Sverige.

Ni fick alltså inte se Genoas otroliga introkoreografi, Cassanos eviga diskussioner med fjärdedomaren, Sampdorias värdiga sång efter matchen, Mazzarris dirigerande vid linjen eller ens Diego Militos grymma 1-0-nick?

Fuck that.

Jo, jag är ju bekant med det här med marknadstänk och pengar, men någonstans får det ju finnas en gräns för dumheten. Sändningsrättigheter? Jo, men det finns tammefan något som som heter sändningsskyldigheter också, och om man tagit på sig att bevaka intresset för italiensk fotboll i Sverige så ska man nog se till att sända årets fjärde största match (jag håller Milano- och Romderbyt högre, liksom Inter-Juve).

Färdigskällt.

Har just skrivit klart ett slags krönikedokument om matchen/Genua/italiensk fotboll och jag kan inte påstå att jag är särskilt nöjd. Ringrost, kanske. Ni får läsa själva imorgon.

Genoa vann med 1–0, och även om Samp absolut kunde fått sitt 1–1 (Farina var en katastrof) så är det inte så mycket att säga om. De har ett bättre lag i år, Genoa.

Det finaste från Italien i helgen var annars Nedveds gulliga Giovinco-kram, och att Doni gjorde mål för Atalanta igen. Skulle inte ni gilla en spelare som säger så här om sin klubb:
– Efter Mallorca var det som att bli yngre när jag tog på mig Atalantas tröja igen, som att bli starkare. Det var som när Clark Kent tar på sig stålmannen-dräkten.

Till sist, en dag i Genua i bilder (som de ser ut när de är tagna med en mobiltelefon från 90-talet).

Laddning.

”Laddning”.

Gradinata Nord, efter slutsignalen.

Gradinata Sud, efter slutsignalen.

Simon Banks rum 430, efter deadline.

/Simon Bank

Det finns få saker som gör lika ont som det här, när fans utstuderat vänder sig mot det egna laget.

Det värsta jag varit med om i genren? I mars 1995, på Marassi i Genua, Sampdoria–Milan.

Det var en speciell match redan på förhand. Milans senaste besök i Genua, bara två månader tidigare, hade slutat i tragedi. Vincenzo Spagnolo, en 24-årig Genoa-tifoso, knivmördades av ett 19-årigt Milan-fan och matchen bröts. Genoa spelar fortfarande en årligt återkommande match – Trofeo Spagnolo – för att hedra Vincenzos minne.

Hur som helst. Milans ultras fick inte åka till matchen mot Samp, det var bara hemmapublik på Marassi, och vi som var där fick se ett riktigt starkt Samp (Zenga, Serena, Gullit, Mihajlovic, Platt, Mancini och gänget) bli fullkomligt förnedrade.
Fansen gillade det inte.
När Albertini skickade in 2–0-målet med kanske en kvart kvar vände sig hela publiken mot laget de älskar. Sista fem började de oléa sådär spanskt åt varje lyckad passning Milan slog. När Albertini gjorde 3–0 på stopptid var arenan halvtom. Och de som var kvar jublade. Jag har aldrig varit på en arena som känts så kall, så… passionerat kylig.

Man kan alltså ha det värre än att heta Bengt Madsen. Eller… ni förstår vad jag menar.

Och nu tar vi kväll va?