Hur följer man upp en internationell succé? Hur ser man till att ta steg två i en krigsförklaring mot grannländerna?

Äh, fan vet om jag går i land med det. Men jag tänkte ägna ett par minuter så här i matchpaus åt att sticka ner en pinne i tifosi-träsket och – i linje med Erik Nivas Premier League-bashing – utse Serie A:s mest överskattade, överbetalda, övervärderade elva.

Och visst vore det roligt att såga Riise, bara för sakens skull. Eller hänga ut Poulsen på tork för en halvt misslyckad första säsong i Turin. Men vi håller oss för goda för det. For now.

Niva testade upplägget med att först stryka medhårs med en underskattad-elva, för att sedan ta fram baseballträt med sin överskattade-sågning.

Det är, som ni alla förstår, ett väldigt fegt sätt att gå till väga.

Här kör vi raka spår från sekund ett. I all sin elaka glans – och i de sista skälvande dagarna av säsongen – här är de elva mest överskattade spelarna i Serie A.

Snällheterna tar vi sen. Om vi har tid över.

Gigi Buffon, Juventus.
Jo, det är klart att han fortfarande skulle få plats i nästan vilket lag som helst i världen. Det är klart att det finns väldigt många sämre målvakter i Serie A. Och det är klart att Roma-Doni, för att ta en, är en målvakt som vore lättare att såga.
Men – om vi ser till kapacitet, renommé och status så har Buffon faktiskt stått för en av årets största devalverlingar. Från otveydigt bäst i världen 2007 till näst bäst i världen 2008 till… ”bara” en väldigt bra Serie A-målvakt 2009?

—

Christian Panucci, Roma.
En hjälte till, som alltid stått för något väldigt friskt med sina tacklingar, sin lugg, sina från-ingenstans-mål i landslaget. Men vad har han bidragit med i år? Egentligen?  Bråk, dålig moral, tjurighet, lämna-laget-hot och dåligt ledarskap. Not good enough.

Daniele Bonera, Milan.
En av spelarna som skulle generationsväxla Milan, som kom med en U21-aura färsk omkring sig. Och hur gick det? Inte alls, va?
Bonera är acceptabel som högerback, knappt ens det som mittback. Hamnar i konstiga situationer och är inte fysiskt stark nog för att lösa dem. Not fit to wear the shirt.

Philippe Mexès, Roma.
Vad hände, kejsaren? Vi som hade det så bra. Jag tyckte så mycket om dig i Auxerre, som stöttade dig under Domenechs mobbningskampanj och såg en framtida ledare bland ledare i dig i Romatröjan. Men nu? Obegåvad, obalanserad, det mest anmärkningsvärda du gjort i år är att komma överens med Panucci om att alltid bli utvisade i samma matcher.

Cristian Molinaro, Juventus.
De Ceglie, säger jag. Där har ni Juves bäste vänsterback. Han kan slå passningar. Han kan slå inlägg. Han kan bli något riktigt stort. Lägg till ett ”inte” i var och en av de fyra sista meningarna så har ni sanningar om Molinaro.

—

Clarence Seedorf, Milan.
Javafan, även öppna dörrar ska väl slås in ibland?
Clyde var och är för evigt en hjälte. Nu är han mest en bromskloss.

Sergio Almirón, Fiorentina.
Har fått sina chanser att visa att han är den dynamo ett Serie A-lag behöver. Nu borde väl rimligen alla ha sett att han inte är gjord av just den sortens italiensk deg?

Simone Perrotta, Roma
Oh, how the mighty have fallen. Italiens bäste djupledsspelare har tappat spetsen, 2009 är det Matteo Brighi som springer in syre i Romas anfallsspel.

—

German Denis, Napoli.
Okej då, han har gjort en del mål, och det är absolut inte hans fel att i partenopei rasat genom säsongen – men jag ser ingen touch, ingen fysik, ingenting som säger att han är den sorts spelare som drar ett lag med sig. Eller, för den delen, som säger att han är en riktig skyttekung i internationell tungmiljö. Fair weather striker.

Rolando Bianchi, Torino.
Svennis was wrong.

Raffaele Palladino, Genoa.
Alltså, den här pojken gillar jag ju i grunden, OCH han har ju definitivt gjort och ickefirat ett av säsongens allra mest minnesvärda mål, OCH han har sett bättre ut nu på slitet – MEN det hindrar inte att han var ett spöke hela hösten. Och kvalitetsstämpeln han fått kräver mer än så,

Okejrå – give me your best shot.

Vad är rätt, vad är helt fel, vem ska jag be om ursäkt och vem borde jag ställt i skamvrån istället? Något säger mig att vi inte är helt överens om allt just idag.

/Simon Bank

PS. Utan att bli alldeles för privat eller okänslig tycker jag att ni dessutom förtjänar att veta att den här bloggen nu blivit halvvuxen på riktigt.
I går kväll fick den fantastiske Erik och hans dubellfantastiska Anna en grabb som bara är marginellt mindre än sin pappa. Enligt de gryniga, första bilderna ser pojken ut att vara Tottenham Hotspur FC to the bone. Eller möjligen Millwall.

Ett litet tillägg, i all sin enkelhet, till det italienska svepet från Napoli-Juventus:

När Gazzetta dello Sport betygsätter spelarna idag rankas Olof Mellberg som Juves bäste. Sjua i betyg, de noterar särskilt Hysén-tacklingen på Gargano, förstås.

Och i normala fall hade det inte varit så intressant alls. Men Det kan vara värt att notera just efter debaclet mot Cagliari senast. Mellberg har imponerat på många, men efter de senaste omgångarna kändes det som att han var två dåliga matcher från att stämplas som ett felköp.

Han behövde det här.

/Simon Bank

Eftersom det här inte är rätt dag att provocera Pudlians i onödan så får ni klara er utan länk – men i dagens the Sun får Arsenal Tsar Star Andrej Arsjavin sin första dusch av gammal hederlig engelsk tabloid treatment.

Och det är ju inte så att han gjort det särskilt svårt för dem.

The Sun har helt enkelt satt sig ner med Arsjavins självbiografi, och hittat ett par guldkorn på temat ”Män är från Mars, kvinnor från Venus”.

Andrej says:

– Om det stod i min makt att införa ett förbud mot att kvinnor kör bil, och dra in alla deras körkort – så skulle jag göra det utan att tänka två gånger.

– Enligt mig är kvinnor och män två helt olika varelser.

Se där.

Och om vi nu är inne på relationen mellan man och kvinna så kan vi ju alltid glädja oss åt att Arsjavin får spela fotboll. Annars kan det gå illa. Hörde ni om Alan Lithgow? 20-årig skotsk back, spelar i Clyde i division I men är en rätt hyfsad talang med ett par U-landskamper på meritlistan. I fjol åkte han dit för att vid upprepade tillfällen ha… eh… gjort det skönt för sig själv framför förbipasserande kvinnor.

I veckan kom domen för övergreppen. Lithow kallades för ”äckligt pervo” men slapp fängelse. Hans advokat redde ut kausaliteten:

– Alan har ingen riktig förklaring till varför brotten inträffade. Det hände vid en tidpunkt när han var skadad och inte spelade fotboll.

Ja. Och då vet man ju hur det går.

Sist då. Efter en snabbanalys av efterfrågan bland läsekretsen (fotbollsklipp – noll respons, frågesport – en miljard kommentarer) så kör vi väl en lekstund till, med italienskt tema.

Ni noterade kanske att Gazzetta dello Sport hade en stor idolspecial i sitt lördagsnummer? Jag vet att det skrevs en del om det i Sverige, särskilt om att Paolo Maldini är den meste idolen bland spelarna i Serie A. Underlaget var alltså 100 spelare från Serie A (och ett par internationella cracks) som fick tala om vem som var deras idol när de var yngre.

Maldini var ju ingen skräll. Inte tvåan (El Diego) eller trean (Baggio, Roberto) heller. Vill man ha en utmaning får man gå ner på detaljnivå och studera de individuella rösterna.

Torsdagslek, helt enkelt. Para ihop rätt spelare med rätt idol:

Spelare:

a)      Daniele De Rossi.

b)      Fernando Torres

c)      Marco Donadel

d)     Javier Zanetti

e)      Christian Panucci

f)       Nicola Legrottaglie

g)      Karim Benzema

h)      Leo Messi

i)        Angelo Palombo

j)        Francesco Totti

Idol:

1)      Rudi Völler

2)      Edgar Davids

3)      Fernando Redondo

4)      Pablo Aimar

5)      Franco Baresi

6)      Lothar Matthäus

7)      Giuseppe Giannini

8)      Roy Keane

9)      Kiko

10)  Ronaldo

Knock yourselves out.

/Simon Bank

Medan en nattportier (en interista) skriker om Beckham och den andra (jag vet inte vilka han håller på) dukar borden för frukost så kan det väl vara på sin plats att summera söndagen, den italienska delen av den.

Sebastian Keta ägnade kommentarsfältet här på bloggen åt att tala om slutresultatet i Inter–Torino ett par timmar före avspark, men för er som hade bättre saker för er: Det blev mycket riktigt 1–1.

Men of the match:
•••Luis Figo.
••Nicolas Burdisso
•David Santon (för att vara snäll)
•••Alessandro Rosina
••Matteo Sereni
•Ignazio Abate

Milano var svinkallt, Inter halvljummet och Toro gjorde årets bästa bortamatch. Det blir mer om det – och om en intressant ny kille som heter David – i tidningen. Här kör vi lite rappa, raka rör om pojkarna och flickorna som inte fick plats på rosa papper:

•Davide Santon.
Tror ni att de älskar honom, eller? Juve må ha sina Ariaudo-De Ceglie-Ekdal-Marchisio-Giovinco och Fiorentina må ha ett helt lag fullt av tonårs-acne – men Inter har inte så mycket till ungt och spännande, så när det dyker upp en italiensk, elegant liten backjunior så gråter de av lycka.
Santon började matchen med en felträff från 25 meter.
Publiken applåderade som om de sett en Marslandning.

•Ekdal…
…förresten, spelade derby med primaveralaget i går. De slog Torino med 3–0. Albin var bra, sägs det, men inte tillräckligt bra för att Ranieri skulle lägga till honom på Uefas B-lista.
Det blir alltså inget CL för Abbe lelle i vår heller.

•Quaresma.
För tvåhundra år sen, när det var frid och fröjd och långt före Freud, hade vi bara dragit fram fjädrarna och tjäran.
Man får ju inte vara så här obscent usel.

Men nu… nu har ni Dr Phil och Mia Thörnkvist bladh holm, hon den där självkänslejesusen – så nu vet ni att man faktiskt kan vara trasig inuti.

Quaresma, den gamle yttersidesvirtuosen, är det. Trasig. Han skulle just nu hellre gå in i Big Brother-huset än att gå in som högerytter på San Siro. Allt han gör blir fel, varje gång bollen närmar sig blir han livrädd, och det hjälper inte att Mourinho tar på sig skulden. Efteråt gick han förbi i mixed zone med ett slags hiphop-slöja över huvudet. Stackarn.

•Rosina.
Gamle Rosinaldo var tillbaka. Överlägsen. Rörlig, ambitiös, lojal, intelligent. Han har bråkat lite med Toros fans i veckan. Tror att det är över nu.

•Urbano Cairo.
Undrar ni någonsin vad det är som får en man att investera tid, pengar, själ och hjärta i något så otacksamt som att vara president i ett fotbollslag?

Jo, det ska jag tala om.

Dom gör det för att få stå så här, i en evighet, och prata med oss journalister efter att deras klubb tagit poäng på San Siro.

•Ilary.
Kan man säga att Francesco Totti och Ilary Blasi är Italiens svar på paret Beckham?
Det kan man säkert.
Men inte när Ilary är i närhten.
I fredagens Le iene fnös hon åt liknelsen.
– Jag skrattar åt den jämförelsen. Dom, liksom vi, är ett familj med barn, det är den enda som förenar oss. Allt annat är olikt, till exempel levnadsnivån.
Det här var, som ni förstår, bara början.
– Francesco följer inte modet ett dugg. Jag gör det lite, i jobbet, men hemma har jag bara jeans och gympaskor, annars får jag ont i ryggen och fötterna. För övrigt sjunger Victoria, medan jag är ostämd som en klocka.

Ni som tycker att den här sortens information är livsnödvändig är välkomna på mitt bröllop. Ni andra kan dra åt helvete Skene.

•Och så lite stövelporr* (*vad gör man inte för lite extra google-klick?).

Beckhams högerfot talas det om idag. Så här och så här såg det ut när den talade själv.

Svennis gamle superfelsatsning, Ronaldo Bianchi, visade att han kan göra mer med sitt ansikte än att se ut som en fotomodell. Han kan rycka ifrån Cordoba också.

Roma åkte till Reggina med b-laget. Ibland (som när Pizarro sköt) märktes det inte.
Ibland, som när Simone Loria försökte rensa i eget straffområde, märktes det verkligen. För rättvisans och Lorias skulle ska vi komma ihåg att han inte alltid sett sådär klumpig ut.

Dagens Van Basten-kontrolloerade avslut hittade vi annars hos talangen som Pantaleo släppte: Pazzini fick en bra start hos Samp.

Och någon start fick de alltså inte alls i Bologna, vilket var stor förbannad skam.

Fast, å andra sidan, all snö hade nog gjort det svårt att se både de gamla vännerna Mihajlovic-Mutu och exakt hur Prandellis jacka såg ut.

•••

Detta om detta. Innan jag (och ni, jag inser att det blev långt det här) somnar ska jag bara dra upp två livsnödvändiga trådar till.

1. Häromveckan kallade jag Lyons genistriker Frédéric Piquionne för ”praktnöt” här på bloggen.
Efter att ha ägnat det senaste året år att grisa sig mot sin ex-klubb St Etienne så mycket det var mänskligt möjligt skulle han upp till bevis igår.
OL–ASSE. Hatderby på hemmaplan. Piquionne från start.

Hur det gick?
15 sekunder in på det här klippet ser ni honom avsluta ett drömläge med att slå ihjäl sig. Efter att ha återuppstått fortsatte han med att klumptackla Dabo och bli utvisad.

Lyon fick 1–1, trots allt och tack vare att lille ”Juni” tröttnat på allt snack om att Del Piero är världens bäste frisparksskytt.

2. Fina, sansade mexikanska fotbollsbladet Record har hittat en lösning på problemet med att Svennis och hans rövarband har en rätt tuff ödesmatch att spela mot USA.

Tord Grip på dragspel? Nix.
Carlos Vela som målvakt? Nope.
Fri utdelning av voodoo-dockor föreställande USA? You bet!

Nu ska det ha blivit lite liv runt det där, dessutom såg dockorna rätt trista ut. Men det väcker en intressant fråga som ni kan ägna kommentarsfältet åt att reda ut:

Vilken spelare i världen skulle ni helst vilja äga i form av voodoo-docka?

/Simon Bank

Dags för minicomeback i bloggen, ett fint litet avbrott i semestern – och ni undrar förstås varför.

Är det 1) för att kommentera världsfotbollens intressantaste helg på länge?, 2) för att lämna en närvarorapport från miljard-geschäftets Milano? eller 3) för att korrigera Erik Niva?

Javafan, det ena utesluter ju inte det andra.

Milano är sitt januari-jag, med japaner och långbenta modeller och barnfamiljer som rökandas sig genom vinterkylan på jakt efter reafynd. Och i kväll spelas alltså en match som innehåller fler stora symbolfrågor än en match gjort på evigheter i den här ligan.

David Beckham gör hemmadebut (innan han åker hem till Armani på middag) och Kaká möter sitt rödsvarta folk innan han bestämmer sig för om han är en fotbollsspelare eller en pesetero på väg till Manchester.

Att Milan-fiaskot Gilardino möter sitt gamla lag igen är en stor sak, men han kommer nog inte att vara den som ”drar till sig alla blickar”.

Shejk Mansours vulgära Kakábud öppnar så många dimensioner i diskussionen om den moderna fotbollen/ekonomin, jag utvecklar ett par tankar i morgondagens tidning – men tänkte redan nu dra fram en sida.

I dagens Corriere dello Sport ställer tidningen en intressant fråga till tre romanisti, tre interisti och tre juventini: Skulle NI vilja sälja era symbolspelare (De Rossi, Ibrahimovic, Buffon) för 800 miljoner eller en miljard?

Svaren är de väntade. Man värderar symbolerna högre än pengarna, en del saker går utöver ekonomi, blablabla. Det är alltid lättare att fatta beslut när man inte behöver.

Men en av rösterna skär igenom.

Den tillhör, så klart, historiens snyggaste fotbollsmördare: Nicola Berti (jag skrev en krönika om honom häromåret, med rubriken ”Nicola Berti – you had me on hello”).

Skulle Berti vilja sälja Zlatan för en miljard?
Nej. Inte för att han inte är värd det – utan för att mänskligheten är bättre än så.
– Jag skulle säga nej, eftersom de där siffrorna är en förolämpning mot folket. Det är respektlöst.

Helvete, som jag älskar Nicola Berti.

Annars är det intressantaste ur svensk synvinkel förstås att Chiellini, Juves försvarschef, är skadad, vilket betyder att Ranieri antingen lär skicka in lillpojken Lorenzo Ariaudo, 19, på det djupa – eller låta Mellberg spela mittback igen.

Vi får se. Det finns värre saker än att spela högerback. Medan miljardbuden rullar genom ett perverterat Europa kan ni skänka en tanke åt landslagsspelare som Ayman Alkurd, Shadi Sbakhe och Wajeh Moshtahe eller åt en förbundsordförande som Khalil al-Jaber Hassan.

I veckan som gick sprängdes alla fyra till döds på Gazaremsan. Det kommer att dröja innan man tänker på fotboll i Palestina igen. I Israel rullar ligorna igång idag, en vecka senare än planerat – och med flera matcher flyttade till nya spelplatser. I städer dit palestinska raketer inte når.

/Simon Bank
 

Europas mest politiskt laddade strejk i veckan?

Nu sitter ni där och viftar med armarna i luften, skriker att ni vet, fräser saliv för att få säga något om generalstrejken i Grekland och kanske få lite beröm.

Och jag? Med ett överlägset leende, en korsning mellan en Fälldin-debatterande Palme och Brasse Brännström, skakar jag på huvudet och säger:
– Fel! Fel! Fel! Fel! Fel!

I Italien, serni, där händer det grejer. Ultrá-kommunisten Cristiano Lucarelli är ju inte bara olyckligt deporterad till Parma, han äger dessutom sin egenhändigt startade lokaltidning Corriere di Livorno.

Och nu strejkar journalisterna där. Tio dagars strejk har proklamerats i protest mot förlaget.

Då undrar man förstås hur Lucarelli ska hantera det här. Det är lite av ”vart går doktorn när han är sjuk” eller ”vem masserar en massör” eller ”vem bryter Materazzis kindbe…” äh, glöm det.

Min gissning är att Lucarelli, nummer 99 själv, kommer att bygga barrikader utanför sitt eget kontor och kasta molotovcocktails för att arbetstagarnas rättigheter bevakas som de ska.

Någon emot?

•••

En grej till, när vi ändå är i Italien.

Har ni sett att Milan värvat en 34-årig back från Luxemburg? En kille som haft det lite tungt i Ligue2 det sista?

Jo, nästan. Häromdagen la nämligen Milan upp Jeffs hela profil på klubbens hemsida. Med personuppgifter, tröjnummer och allt.

Förklaringen? Sidnei Strasser, en talang från Sierra Leone, var med i truppen mot Lazio – och när killarna på webbavdelningen skulle fixa till informationen så gjorde de som varje kompetent journalist: Gick in på google, hittade Strasser, la ut uppgifterna och hoppades på det bästa.

Ett par timmar senare hade de ordnat till alltihop. Tyvärr.

/Simon Bank

Frågesportsfacit;
Il derby della lanterna, Nacka Skoglund, en Grip och Boca.

Hatten av för Gastrocnemius och Andreas, som spika’t.

Inte lika jävla mycket hatten av för Kanal 9. Jag trodde faktiskt inte att det var sant när jag fick höra att Genoa-derbyt inte sändes i svensk tv.

Danmark sände. Finland sände. Norge sände.

Inte Sverige.

Ni fick alltså inte se Genoas otroliga introkoreografi, Cassanos eviga diskussioner med fjärdedomaren, Sampdorias värdiga sång efter matchen, Mazzarris dirigerande vid linjen eller ens Diego Militos grymma 1-0-nick?

Fuck that.

Jo, jag är ju bekant med det här med marknadstänk och pengar, men någonstans får det ju finnas en gräns för dumheten. Sändningsrättigheter? Jo, men det finns tammefan något som som heter sändningsskyldigheter också, och om man tagit på sig att bevaka intresset för italiensk fotboll i Sverige så ska man nog se till att sända årets fjärde största match (jag håller Milano- och Romderbyt högre, liksom Inter-Juve).

Färdigskällt.

Har just skrivit klart ett slags krönikedokument om matchen/Genua/italiensk fotboll och jag kan inte påstå att jag är särskilt nöjd. Ringrost, kanske. Ni får läsa själva imorgon.

Genoa vann med 1–0, och även om Samp absolut kunde fått sitt 1–1 (Farina var en katastrof) så är det inte så mycket att säga om. De har ett bättre lag i år, Genoa.

Det finaste från Italien i helgen var annars Nedveds gulliga Giovinco-kram, och att Doni gjorde mål för Atalanta igen. Skulle inte ni gilla en spelare som säger så här om sin klubb:
– Efter Mallorca var det som att bli yngre när jag tog på mig Atalantas tröja igen, som att bli starkare. Det var som när Clark Kent tar på sig stålmannen-dräkten.

Till sist, en dag i Genua i bilder (som de ser ut när de är tagna med en mobiltelefon från 90-talet).

Laddning.

”Laddning”.

Gradinata Nord, efter slutsignalen.

Gradinata Sud, efter slutsignalen.

Simon Banks rum 430, efter deadline.

/Simon Bank

Pessottino?

Får man plocka upp en tråd, så här några timmar före Juve–Madrid, före Cannavaros utvisslade hemkomst till Turin?

När budet kom om Pessottos fall satt jag och väntade på Spanien–Frankrike i en smällhet stadion i Hannover. Jag pratade med Rai-kollegor som försökte förklara och förstå, vi visste inte om han levde eller var död.

Det har skrivits så mycket om Juve, om Pessotto, om psykosen och om hur lagkamraterna kom hem med VM-bucklan till honom.
Men inget är lika starkt som en bild som kom till mig för ett par veckor sen, Hussfelt skickade ett filmklipp från en av Italiens alla tv-shower – och i två och en halv minut förälskade jag mig i lo stile Juve, i elegansen och sentimentaliteten. I Ciros charmiga kontroll och Ale del Pieros Ale-del-Pieriskhet.

Juves trupp sjunger Lucio Battistis 70-talsdänga ll mio canto libero, min fria sång, och 2,40 in stannar tiden.

Pessottino.

Se hans ögon, se den embryomatiska smärtan, draget över ansiktet.

Vad han sjunger?

ma sai
che ovunque andrai
al fianco tuo mi avrai
se tu lo vuoi

Men vet, att vart du än går
finns jag vid din sida
om du vill.

Just då vill jag bara hålla om honom och säga att fotbollen alltid kommer att finnas där för honom. Och låtsas som att det vore så. Som om hjältar aldrig ramlade eller föll.

/Simon Bank

Det finns få saker som gör lika ont som det här, när fans utstuderat vänder sig mot det egna laget.

Det värsta jag varit med om i genren? I mars 1995, på Marassi i Genua, Sampdoria–Milan.

Det var en speciell match redan på förhand. Milans senaste besök i Genua, bara två månader tidigare, hade slutat i tragedi. Vincenzo Spagnolo, en 24-årig Genoa-tifoso, knivmördades av ett 19-årigt Milan-fan och matchen bröts. Genoa spelar fortfarande en årligt återkommande match – Trofeo Spagnolo – för att hedra Vincenzos minne.

Hur som helst. Milans ultras fick inte åka till matchen mot Samp, det var bara hemmapublik på Marassi, och vi som var där fick se ett riktigt starkt Samp (Zenga, Serena, Gullit, Mihajlovic, Platt, Mancini och gänget) bli fullkomligt förnedrade.
Fansen gillade det inte.
När Albertini skickade in 2–0-målet med kanske en kvart kvar vände sig hela publiken mot laget de älskar. Sista fem började de oléa sådär spanskt åt varje lyckad passning Milan slog. När Albertini gjorde 3–0 på stopptid var arenan halvtom. Och de som var kvar jublade. Jag har aldrig varit på en arena som känts så kall, så… passionerat kylig.

Man kan alltså ha det värre än att heta Bengt Madsen. Eller… ni förstår vad jag menar.

Och nu tar vi kväll va?

Napoli slår Fiorentina, med Mutu i laget,  är det dagens stora syd-nord-historia i Italien?
Nja.
Jag tänker mer på en Fiat-fabrik i Pomigliano d’Arco, strax utanför Neapel. Det är en av de allra största, 15 000 anställda, de tillverkar några av de finaste av Alfa Romeos personbilar.
I våras investerade Fiat 700 miljoner i en grundlig modernisering av fabriken, några månader senare skickade man väck 316 av arbetarna som inte gjorde sitt jobb – med vilda strejker som följd. Arbetarna fruktade för sina egna jobb, och det finns inte så mycket att välja på i Kampanien.

Och vad i hela världen har det här med Serie A att göra?
Rätt mycket, för just i kväll möter Fiats lag Juventus Udinese och det enda som talar emot Juve är Antonio Di Natale – född och uppväxt i… Pomigliano.

Det här är ingen tydlig, politisk analogi. Jag antar att många av Fiat-arbetarna håller på stora Juve snarare än på de små zebrorna från Friuli. Det vore naturligt. Jag drar parallellen mest eftersom jag tycker om Di Natale.

– Han är som Kung Midas, allt han rör vid blir till guld, sa Claudio Ranieri i veckan.
Själv tänkte jag mest på var Di Natale kommer ifrån. Han har ju inte alltid varit en landslagsstjärna som slår pezzo di merda-straffar mot Spanien och gör drömmål i Serie A.

Pomigliano är inte mycket. Slitet, litet, bara 40 000 invånare. De har Fiat-fabriken och en ATR-fabrik som tillverkar flygplansdelar (det är samma franska företag som dominerar Toulouse).
Men de kan fostra fotbollsspelare. Det mest kända flygplan som tillverkats här är, trots allt, ett litet: L’Aeroplanino Vincenzo Montella.

Hur som helst. Antonio Di Natale:
Hans familj bor fortfarande kvar i Pomigliano, de kallar honom aldrig annat än Antonino, lille Antonio. När Antonino åkte norröver som liten, för att lära sig fotboll i Empolis akademi, fick han så mycket hemlängtan att han rymde.

Familjen löste problemet genom att ordna en middagssittning ihop med Montella, som då redan hade slagit igenom i Empoli. Montella övertalade Antonino att satsa vidare.

Udinese är tacksamma över det.

Familjen Pozzo, en av de bästa ägarfamiljerna i Serie A, har fått Di Natale att skriva långtidskontrakt och stanna i Friulien trots att storklubbar vill ha honom och trots att Udinese aldrig brukar stoppa spelare som vill därifrån.

Di Natale, Serie A:s bäste anfallare just nu, vill vara kvar.

Under tiden följer familjen honom nerifrån Kampanien.
Mamma dog för ett år sen, i oktober. När Antonino besökte henne sista gången bad hon honom att inte ta med sig nyfödda dottern Diletta, eftersom det ”inte är säkert i vissa delar av Neapel”. Hur ont i hjärtat kan det ha gjort?

Jag vet inte vad allt det här har för bäring på kvällens match. Kanske ingen. Kanske allt, egentligen.

Men jag vet att familjen di Natale lär följa matchen med hjärtat i handen, förmodligen på tv som vanligt eftersom – som brorsan Paolo säger – ”Vi arbetar, och tiden räcker inte till”. ”Siamo operai” (”Vi är arbetare”).

Matchen börjar halv nio, i Sverige sänds den i Canal Plus.

Och i morgon lär arbetarna på Fiat-fabriken vara rätt nöjda, oavsett om Juve eller Kung Midas vinner.