Häromveckan skrev jag om Olympique Marseille, om supporterbussen som krockade och de två medlemmarna ur gruppen MTP (Marseille Trop Puissant, de som en gång blåste liv i Virage Nord på Stade Vélodrome) som dog i olyckan.
Jag skrev om ceremonierna efteråt, om hur hela matchen mot Le Havre förvandlades till en uppvisning i vad fotboll är och kan vara, vad en klubb är och kan vara.

Gemenskap. Kärlek. Tillhörighet. Familj.

Och det är klart att de där orden är alldeles för stora för att inte slå huvet i taket när man skriver dem så där, platt och jävligt.

Men titta själv, så här såg det ut:
Le Havre–Marseille.

Mannen som talar till fansen – trots att han inte kan säga något – är OM:s president Pape Diouf. Kvinnan som syns är hustrun till en av supportrarna som dog dagen före matchen.

Mitt i alla perverterade uppfattningar om vad ”passion” är och hur man manifesterar den så finns det alltså motbilder.
Och motljud.
Jag grinar ytterst sällan till musik skriven efter 1860, men så är det inte så vanligt att före detta fotbollsproffs gör skivor som den här heller.

James Allan, sångaren, spelade professionellt för Gretna och Falkirk tills för bara ett par år sen. Nu sjunger han hjärtat i bitar istället.

Glasvegas är från östra Glasgow, en av låtarna handlar om mordet på Kriss Donald för fyra år sen. 15-årige Kriss kidnappades, mördades och dumpades nära Celtics träningsanläggning. Mordet var rasistiskt motiverat, det är fortfarande ett glödande, öppet sår för många i Glasgow.

När James Allan sjunger om det, om en förälders väntan på ett barn som inte kommer hem, sjunger han om ”Flowers and Football Tops”.
Det är ju det glaswegians lämnar när de vill hedra unga som dött: Blommor och fotbollströjor.

Gemenskap. Kärlek. Tillhörighet. Familj.
 
Door bell rings
Who could it be at this time
Police on my left and right
My son’s not coming home tonight

Baby, they don’t need to show
It’s over, I know, I know
Baby, they don’t need to show
Flowers and football tops, I know
Baby, baby, baby, why you?

Lyssna själv.