Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar.

Av alla första meningar som skrivits i alla romaner på svenska språket så tror jag att det är den allra bästa. Jag tycker om när Arne Sand börjar sin Väderkvarnarna med ”Låt en konstkritiker heta Donald Johansson” också, men inte lika mycket.

Det var Willy Kyrklund som skrev om människolivet, i Mästaren Ma som kom ut 1952.

Och det här inlägget handlar inte ett dugg om fotboll, bara om Willy Kyrklund eftersom han dog idag och eftersom jag är väldigt ledsen över det. Genuint och på allvar, mycket mer än jag trodde.  Jag refererade till honom i en krönika för en vecka sedan, i en text om hur vi ser på moral.

Det finns ingen som skrivit om moral som Kyrklund gjort, och det finns ingen som skrivit så fjäderlätt blytungt om religionen eller kärleken som han gjort.

Jag tror inte att han skrivit något om idrott, även om han snuddade vid den i Om Godheten, när han diskuterar (med bland andra Gud) vad som är rätt och fel:

Vad som är en god sak bestäms av det personliga tycket. En god sak kan vara vilkensomhelst idé eller dess materiella hypostas, till exempel kodyrkan, Adolf Hitler, Josef Stalin, Coca-Cola, sexuell avhållsamhet, Hammarby ishockeylag, kvinnosaken, solbad, vinterbad, gyttjebad, dusch.

Willy blev 88 år, trots att han rökte flitigt i nästan 50 år. Han bodde i Uppsala (”Helst hade jag velat bo i ett hus, med öknen åt en hållet och havet åt det andra. Nu lär det inte vara möjligt, så då kan jag lika gärna bo här, i Uppsala”) och Jag har inget annat skäl att berätta om det här än att jag tycker att man levt ett fattigare liv om man inte tagit sig tid att läsa honom (Solange, Om Godheten, Mästaren Ma, den vidunderliga Polyfem förvandlad).

Så läs.

Och om ni inte läser, så kan jag – som ett ursäktande led in i något som handlar om fotboll och varför vi är fanatiska supportrar – fritt ur huvudet citera Willy Kyrklunds förklaring till varför han egentligen började röka någon gång i 40-årsåldern. Han berättade om det i en SVT-dokumentär, där de följde honom till hans barndoms Karelen. Reportern frågade om hur det kom sig, om det inte var en märklig sak att börja med i den åldern.
–  När man börjar komma upp i di där åldrarna så börjar det bli allt svårare att få sina behov tillfredsställda, sa  Willy.
– Så då har man två alternativ. Antingen skaffar man sig ett behov som låter sig tillfredsställas – eller så går man och hänger sig.

Konstpaus. Willy drar ett bloss.

– Och här sitter jag nu… med min cigarett.

Och här sitter vi. Med våra fotbollslag.

/Simon Bank

Så, här igen. Jag måste dock erkänna att det var länge sen jag landade här med en sådan förväntan inför en match. Redan på planet ner stötte jag på svenska fans som valt att fira sportlov på det bästa av sätt.
Mötte även Mats Olsson, min före detta kollega som jag gjort många jobb med på Expressen-tiden. Han kom fram på Arlanda då jag satt och kollade på ”vår” Sportpanel i Gomorron Sverige på en vägg-tv Har många minnen med Mats, som då vi 1999 varit på derby i Glasgow som avslutades med att vi irrade runt i skotskt snålt regn och letade taxi en halv livstid…

Här i Milano härskar dock mild vårsol och jag ska ut och luncha med några vänner/kollegor från Gazzettan innan vi går upp på redaktionen och jobbar. Ni får mer rapporter med fokus på fotboll lite senare.
Dock, mitt i all hets och förväntan inför Inter-Manchester United i morgon, är det till en redaktion som har sorg som jag kommer.

 I går morse tystnade en stor penna, stannade ett ivrigt hjärta. Candido Cannavò är död och i dag är det sorge-mottagning på tidningen. Från hela världen strömmar hälsningarna in. Jag har själv bytt om till svart nu och kan inte låta bli att beröras när jag läser om hur Candido dog, in i det sista med tankarna på tidningen. Han som levt ”una vita in rosa”, ett liv i rosa, för sin älskade tidning. Efter den första hjärnblödningen i fredags bad han att få datorn till sjukhussängen så att han kunde skriva klart sin krönika till lördagstidningen.
Men så, klockan 17.15, kom den andra, massiva hjärnblödningen, och Candido Cannavò fick aldrig skriva klart sin sista text.
Han skulle gått på matchen i morgon och jag vill gärna tro att det, var han nu än är, finns en hedersläktare där.

/Jennifer