Förra veckan skickade Nässjös Jonathan Peleg bollen till Malbas Niklas Sellin. 24-åringen, som trodde att karriären var över för fyra år sedan, pratar om hur han får ihop den hårda utbildningen med basketen, rädslan för att bli en ”broke baller” och avslöjar vem som är smartast i ligan. 

Du fick mycket cred av Jonathan förra veckan – lugn, smart, organiserad.
– Fredrik (Larsson) ville ju också ha med mig till en öde ö. Jag kanske har bra egenskaper om man skulle hamna där. Jag vet inte riktigt vad de har fått för sig. Men de jämför väl med sig själva och då kanske jag kan bidra med något. I och med att jag har pluggat byggteknik.
Vad pluggar du nu?
– Just nu väg och vatten på Lunds Tekniska Högskolan. Jag tog en kandidatexamen i Byggteknik med arkitektur i våras. Sen om jag skulle med Malbas en säsong till ville jag göra något annat också och alternativet var då att plugga vidare. Så nu pluggar jag två år till och tar en master. Det passar bra med basketen. Jag tror att det hade varit jävligt tufft att gå ut och jobba i den branschen och samtidigt spela basket, men det går jättebra att kombinera med skolan.
Var det tveksamt om du skulle fortsätta ett år till?
– Det var lite funderingar fram och tillbaka om jag ville fortsätta satsa för jag insåg att det skulle bli ännu svårare med skolan. Vi tränade nog lika mycket som ett ligalag förra året, men matcherna var ju på helgerna så det innebar att jag inte missade skoldagar. Nu missar man rätt mycket så det blir väldigt mycket tuffare att ta igen. Men till slut kände jag att jag inte ville missa chansen.
Du har ju spelat i ligan tidigare med Luleå, varför valde du att lämna (2012) och kliva ner till division 1?
– Jag tänkte väl ta tag i det riktiga livet. Jag insåg väl att jag inte kommer att bli miljardär på att spela basket, då får man tjäna stora pengar på andra sätt. Jag kände att jag inte ville lägga den tiden som det krävdes för att bli så pass bra att jag skulle leva gott på basket. Du lever ju inte gott på basket om du inte är Alex Wesby och spelar uppe i Luleå. Så jag kände att det var dags att börja plugga igen. Jag hade spelat två år är uppe och i princip inte gjort något annat och det ville jag inte göra. Jag ska inte säga kasta bort ett år till men jag ville komma någonstans i min civila karriär.
Trodde du att du skulle komma tillbaka till ligan, eller var den biten över för dig då?
– Jag var rätt inställd på att skorna var på hyllan. Jag spelade i Helsinborg för att det var skoj. Sen hörde Henke (Svensson, tränare i Malbas) av sig rätt snabbt och ville att jag skulle komma till Malbas, men jag valde att inte göra det. Men sen valde jag att gå dit nästa säsong. Malbas var lite mittemellan ett division 1-lag och ett ligalag och hade fortfarande folk som tjänade pengar. Även om det inte var stora pengar kunde jag slippa att ta studielån och grejer så det var en jättebra lösning för mig då. Och så tyckte jag att det var jävligt roligt jag hittade tillbaka till glädjen.
Varför förlorade du den?
– Jag vet inte. Mina år i LF var ju väldigt upp och ner. Min rookiesäsong gick det jävligt bra i början. Jag hade rätt högt förtroende från Mattias Kenttä, men sen skadade jag mig och det är tufft att skada sig i början. Då kommer du längre och längre ner på bänken och det är svårt att ta sig upp igen. Andra året gick det nästan ännu bättre på försäsongen. Vi var i Kina på någon försäsongsturnering och jag startade några matcher och det kändes jättebra. Men så skadade jag mig igen och det blev sparsamt med speltid. Sen fick jag väl något uppsving efter jul, så det gick upp och ner och var liksom inte stabil speltid.
Men i disvision 1 gjorde du succé.
– Det gick bra. Men division 1 är division 1. Alla ligaspelare kan göra damage där. Även om jag tyckte att division 1 var rätt okej, framför allt förrförra säsongen, när vi spelade mot Eagles och Umeå och de där. Men basketettan Södra, det är inte jättekvalitet på den längre. Man ska inte ta något ifrån lagen där, men det är inga superstjärnor.
Du har ett och ett halvår kvar att plugga, betyder det att ligakarriären är slut efter det?
– Jag vet inte. Vi får väl sätta oss ner efter säsongen. Jag har faktiskt inte bestämt mig alls om jag ska fortsätta eller satsa på studierna, men jag kommer i alla fall att plugga.
Varför är det viktigt?
– Jag vill ta mig någonstans. Jag har alltid varit ambitiös. Jag ville inte hamna i det här ”broke ballin”, att man vaknar när man är 35 och har förstörda knän och ingen utbildning. Man kan lätt hamna där och jag vill åstadkomma mer än det.
Så din basketframtid är rätt osäker?
– Det får man väl säga. Det är lite ovisst såklart. Men så har det nästan alltid varit för mig. Det är mycket man vill göra. Att spela i basketligan är väldigt kul, men man missar så otroligt mycket också. Du låser upp dig från augusti till april, när andra åker ut och reser kan du inte följa med för du måste träna. Det är lite det jag kan sakna, att bara kunna sticka för det kan man inte.
Vad vill du jobba med efter karriären?
– Jag vill ju jobba inom husbyggnation. Om det är som projektledare eller konsult eller på entreprenörssidan inom ”bygga hus-branschen”. Kanske starta eget och sådant. Jag pratade med Mario Blazevic och han funderar på att utbilda sig till elektriker så då sa jag att jag skulle anställa honom sen.
Varför började du spela basket?
– Jag kommer från en basketfamilj. Min syster spelade så det var väl där det började. Min pappa och min farbror har också spelat och coachat landslag så det var rätt naturligt för mig.
När blev du bra?
– Jag tror typ att jag var bäst när jag var 15, då pikade jag. Jag brukar skoja om det, när jag var 15 var jag som bäst och alla som är superstjärnor såg upp till mig, typ Andreas Person och alla de där. Men sen stagnerade jag lite.
Du var den som alla trodde skulle bli en stjärna, typ komma till NBA och så?
– Nu ska vi inte ta i. Men jag var väldigt duktig när jag var yngre. Men utvecklingen har inte gått i samma kurva, tyvärr.
Vad beror det på?
– Jag vet inte. Det är många som har en åsikt om det. Några säger att jag inte skulle ha flyttat till Luleå och gått en annan väg. Men det är ingenting man kan ändra.
Hur är det, att vara den som folk har så stora förväntningar på och sen kanske inte riktigt leva upp till dem?
– Nja, det är inget jag har tänkt på. Det är inte så att du tänker på det när du är 15. Jag var med i landslag från att jag var 15 till 20. Men jag har aldrig varit någon superstar, som Andreas (Person) Alex (Lindkvist) och Chris Cherapowitz.
Säsongen då, hur tycker du att den har varit?
– Det har gått över allas förväntningar, kanske våra egna också. Vi var tittade sist så det känns som att vi har bevisat många wrong. Det har gått jättebra. Klubben är helt överväldigad över hur bra det har gått. Men samtidigt tycker jag inte att vårt spelarmaterial är så dåligt som folk vill tro. Det är ganska många som har spelat i ligan ett tag. Fredrik (Larsson), Gustav (Sundström), (Kristoffer) Gaffor och Calle (Engström) är ju Calle. Han gör ju damage bara genom att stå där inne. Vi är unga som fan och vi saknar rätt mycket rutin och det syns rätt ofta, men jag tycker ändå att vi visat vad vi kan.
Vad hände mot Örebro? (Malbas förlorade mot nästjumbon med 24 poäng i söndags).
– Jag vet faktiskt inte. Men det var ett riktigt bottennapp. Men det är sådana matcher som händer ibland, synd att bara att det var en sådan viktig match för oss. Hade vi tagit den så hade vi varit väldigt nära slutspel så nu får vi se till att vinna någon match.
Kan du berätta något som folk inte vet om dig?
– Jag brukar måla tavlor. Jag är lite konstnärlig av mig. Min mamma är arkitekt så jag har alltid hållit på och målat och gjort lite konstverk och snickrat och sådant. Jag har lite tavlor här i lägenhet.
Vad målar du i för stil?
– Rätt svårt att förklara. Det är färgglatt. Typ ansiktet. Nu har min flickvän sagt ”du får inte säga Carolina Gynning”, men det är väl lite åt det hållet, fast annorlunda. Folk brukar säga ”som Carolina Gynning fast bättre”.
Vad gör du när du inte spelar basket, förutom att plugga då?
– Det blir inte så mycket tid över. Det är nästan så att jag inte hinner prata med dig. Men när jag får tid över tillbringar jag tid med min flickvän så att hon också får lite uppmärksamhet och har jag ännu mer tid över så vill jag måla. Men jag har sällan mer än någon timme. Det är inte så att jag spelar tv-spel som Fredrik (Larsson) och de här grabbarna. Dygnet har inte tillräckligt många timmar.
Det låter rätt kämpigt.
– Ibland är jag on the edge, men det går.
Det går inte ut över basketen?
– Det gör det förmodligen. Henke (Svensson) brukar säga att jag är för smart för mitt eget bästa och att jag borde sluta plugga och bara spela basket. Såklart, det vill ju han. Ibland blir man slut i huvudet, men man kan ändå slappna av på träningen och ha kul och skratta med grabbarna. Plus att idrotten gör att du planerar din tid bättre. Hade jag inte haft det hade jag kanske bara legat och slappat.
Är du smartast i ligan eller?
– Nej, det är jag inte. Gustav Sundström är smartast. Jag kallar honom ”Geniet. Han pluggar också på Lunds Tekniska Högskola så det är han och jag som är skolnördar, men han är smartast tror jag nog.
Vem i ligan är tuffast att möta?
– Rätt svårt. Men jag skulle nog ändå säga Wesby. Han är så versatile och effektiv som fan. Han gör bara små grejer, men han gör det jävligt bra. Det är ingen flashig spelare, men han kan göra allt.
Vem i ligan snackar mest trashtalk?
– Jag har faktiskt funderar på det och jag vet inte om det är för att jag är för snäll, men det är ingen som snackar skit med mig. I allmänhet tror jag inte att det är så mycket. Vi är typ alla kompisar i basketligan. Tyvärr så är det inte så mycket, media hade kanske uppskattat det, men vi är snälla pojkar.
Vad skulle du göra om du var statsminister för en dag?
– Den frågan är lite så här, på en dag hinner du inte uträtta någonting om det kommer till att förändra något. Så på en dag hade jag nog pratat med mycket folk, kända personer och försöka lära känna dem och förstå dem. Det finns många vettiga människor där ute, men vad gäller att förändra något så hinner man ju inte det. Det är lite komiskt, jag har läst vad de innan svarat, typ ”höja min lön”, hur fan ska det gå till?
Om du skulle byta liv med en känd person för en dag, vem skulle det vara?
– Kobe Bryant. Det skulle vara rätt häftigt. Att bara få ta emot stående ovationer hela dagarna. Eller Barack Obama skulle vara coolt, men rätt mycket ansvar. Men han kan ju slappna av lite nu när han inte kan bli omvald.
Vem i ligan skulle du ta med dig till en öde ö?
– Jag skulle ändå säga Gustav Sundström. Vi är rätt lika och hade skapat ett fint samhälle med fin infrastruktur. Vi hade nog klarat oss fint på den där ön.
Vem ska jag intervjua nästa vecka?
– Chrille Ryan. Han är jävigt rolig och har många roliga historier, men jag vet inte om han kommer att dela dem med dig. Han kan vara lite förvirrad och sådär, glömma lite grejer.
Vad ska jag fråga honom?
– Nu vet jag inte om det är han eller hans brorsa som har gjort alla historier. Men fråga hur han blev så jävla bra på snabba höger layups, det är hans specialitet. Och du måste skriva schhhnabba för så säger de i Luleå.

Max Johansson skickade fredagsintervjun vidare till Nässjös framtidsspelare Jonathan Peleg. 21-åringen gick från Malbas till Nässjö inför säsongen och gör sin första säsong i ligan. Men han tidigare hunnit med att göra ett år i israeliska storklubben Maccabi Tel Aviv. Det blir mycket snack om det, men också om lite annat.

Om vi tar det från början, varför började du spela basket?
– Jag började spela i Polen när jag var tio och spelade där i fyra år. Det är en lite rolig historia. Det är ett stort sammanträffande. Min mamma och en svensk väninna satt och pratade sen kom en man förbi och hörde att de var från Sverige och frågade om de hade några barn som spelade basket. Då letade vi efter en ny sport till mig så jag testade. Det gjorde det lättare att han kunde svenska och engelska och han hade en son som pratade flytande svenska. Det var ett väldigt bra sätt att komma in i det.
– Sedan flyttade jag tillbaka till Sverige och spelade i Högsbo och sedan ett år utomlands i Israel i Maccabi och sedan i Malbas.
Hur var det att spela i Polen?
– Det var väldigt annorlunda. Det gick inte så jättebra i början, det var mycket hårdare. Mycket stängare tränare och det var bra för mig. Jag lärde mig grunderna bra.
Hur hamnade du i Maccabi Tel Aviv?
– Jag är från Israel och brukar åka dit varje sommar och behövde testa något nytt. Jag var på olika tryouts och hade ett par erbjudanden. Det här laget var min bästa möjlighet och jag fick träna med A-laget.
Hur var tiden i Israel?
– Jag var 19 och det var tufft. Jag hade släkt som bodde där nere men det var första gången jag flyttade hemifrån och bytte till nu klubb och jag kunde inte språket så bra heller. Spelstilen är mycket mer fysisk och det var jättesvårt för mig att spela de första månaderna. I Sverige får man foul hela tiden, men så var det inte där så jag fick lära mig det. Det tog ett par månader, men sedan började jag förstå. Det gäller att slå tillbaka med samma medicin. Då fick jag mer respekt och blev starkare. Men det var tufft för mig mentalt.
– Jag gick upp åtta kilo i början och mådde inte bra. Jag gjorde inget på sidan, tränade bara och åt inte jättebra. Det var väldigt ensamt, jag hade inte jättemånga vänner och de från laget gick antingen i skolan eller jobbade och jag saknade hemma. Jag lärde mig hantera det, men hela året var väldigt tufft. Basketen gick sämre och jag ville typ sluta. Men sen tänkte jag ”nu räcker det för fan” och så körde jag, åt bättre, rörde på mig mer och då gick det bättre.
Vad var det som fick det att vända?
– Ett par faktorer. Jag kände att jag hade mer att ge och tänkte bara att jag får skärpa mig. Jag gick upp en dag och kände ”Vad håller du på med? Du är här för att spel basket, visa att du är där för det”. All support från mina föräldrar hjälpte också. Min pappa kom fyra gånger under året och stöttade mig och trodde på mig. Man kände att man hade något att bevisa.
Var det nära att du åkte hem?
– Absolut. Det var jättenära att jag åkte hem vid jul. Jag tror att jag hade möjlighet att bryta kontraktet och jag var väldigt nära att göra det. Men jag tänkte nog såhär, det här är skillnaden mellan okej spelare och bra spelare. Om de skulle ge upp och komma hem eller fortsätta och försöka. Jag vill inte vara en okej spelare, jag vill vara en bra.
Jag kan tänka mig att du blev starkare mentalt efter det?
– Absolut, absolut. Mycket mentalt starkare. Det är mycket lättare nu, jag kan fokuser på annat, hur jag ska bli en bättre spelare än på hur tråkigt och jobbigt allt annat är.
Att vara en del av ett sådant storlag, hur var det?
– Det var overkligt. Jag vet inte om jag någonsin har varit så nervös med David Blatt. Men det är väl så det ska vara. Det var väldigt kul och jag lärde mig väldigt mycket. Det var en otrolig upplevelse. Varje träning var man hur nervös som helst innan. Två månader efter hade man fortfarande ont i magen, men alla var väldigt schysta och försökte göra så att man kände sig hemma.
Hur var David Blatt?
– Han var väldigt skräckinjagande. Han gillar att visa att han bestämmer. Det hände ibland att han kunde skälla ut assisterande tränaren bara för att visa att det är jag som bestämmer. Men han är en otroligt smart coach och jag lärde mig otroligt mycket på den lilla tiden. Det var otroligt faktiskt.
Fick du några utskällningar?
– Jag fick det några gånger på grund av att jag brukade ramla ner på marken när jag blev knuffad. Han hatar sånt och skrek ”ställ dig upp”. Sen dess vågade jag inte göra det. På ett sätt gjorde det att jag blev starkare i kroppen.
Var det stor skillnad att komma tillbaka till Sverige sen?
– Ja, jag märkte stor skillnad på olika situationer. Det är mycket snällare. Både efter Polen och Israel märke jag att det blev lite för fysiskt ibland så jag fick byta tillbaka till den spelstilen som passar bättre.
Borde svensk basket bli mer fysisk?
– Jag tycker ju det. Jag har vuxit upp med basket från mellanöstern så det är hur jag ser det. Där är det nästan för fysisk, men jag tycker att det kan vara bra för Sverige om det blir lite mer fysiskt.
Varför blev det bara ett år i Israel?
– Jag har israeliskt pass så om jag hade stannat längre hade jag behövt göra armén och då hade jag behövt stanna i tre år så jag bestämde mig för att åka tillbaka till Sverige. Det är fortfarande problem med armén så jag försöker fixa det nu så att jag kan åka tillbaka inom något år, kanske till och med nästa.
Vad säger du om din säsong i ligan så här långt?
– Tuff. Det är alltid tufft med första året i ligan när man inte får så jättemycket speltid. Det är en helt annan nivå från division 1 och även från B-laget i Maccabi. Det är män man spelar med och man måste vänja sig vid det och det försöker jag göra. Men jag tycker ändå att jag hanterar det bra och försöker göra det bästa av den speltid jag får.
Det har gått väldigt bra för er den här säsongen, hur långt kan ni gå?
– Det har gått väldigt bra. Sexa är det högsta Nässjö har kommit. Men det svårt att säga. Om vi fortsätter att vara fokuserade så kanske en nivå efter kvartsfinal.
Vad gör du när du inte spelar basket?
– Jag kollar väldigt mycket film, jag älskar all slags film. Mycket gamla och mycket Tarantino och sånt.
Vilken är favoritfilmen?
– Pulp Fiction måste jag nog säga.
Kan du berätta något som folk inte vet om dig?
– Jag var faktiskt väldigt duktig i hockey när jag var liten så jag hade kanske kunnat bli hockeyspelare. Det fanns ingen hockey i Polen så jag var tvungen att börja med basket och fastnade för det.
Vem är tuffast att möta i ligan?
– Corin Henry var väldigt tuff, väldigt snabb och väldigt svår att stoppa.
Vem i ligan snackar mest trash?
– Mike Joseph. Jag har inte spelat mot honom så många gånger, men han försöker snacka skit om vårt lag medan han pratar med sitt lag. Det kan vara typ ”Kom igen, skärp er, de är sämst”.
Vem i ligan skulle du ta med dig till en öde ö?
– Niklas Sellin. Han är så organiserad, lugn och smart. Han hade vetat vad man skulle göra. Samtidigt som han, till skillnad från vissa andra, hade offrat sitt liv för att försöka rädda oss båda.
Till skillnad från vissa andra? Vem hade inte gjort det?
– Fredrik Larsson hade inte gjort det kan jag säga. Han hade kastat mig och räddat sig själv.
Vad skulle du göra om du var statsminister för en dag?
– Jag har faktiskt tänkt mycket på den, men jag vet inte. Jag hade nog försökt att lyssna på alla stora problem och försöka lösa dem på bästa sätt. Det är ett tråkigt svar, men.
Vem ska jag intervju nästa vecka?
– Niklas Sellin. Han är väldigt bra och väldigt smart. Du kommer gilla att prata med honom. Fråga hur han får ihop det så bra med skolan och basketen, det kan vara bra för andra unga spelare att veta.

Förra veckan, eller om det var för tre veckor sedan, valde Fredrik Larsson Eco Örebros Max Johansson. Vi pratar om hur det är att vara rookie, hans dolda talang och skillnaderna mellan basketligan och basketettan, bland annat. 

Hur har första säsongen i ligan varit hittills?
– Den har varit spännande. Vi har haft ett väldigt tufft år hittills, men ändå kul att vara på den här nivån, man utmanas varje dag på träningarna och har lärt sig mycket från äldre rutinerade spelare. Allt är mer professionellt, det är mycket struktur och allt. Mycket är nytt, men man fångar upp rätt så lätt, sen hoppas man att man får mer minuter.
Vad är största skillnaden?
– Fysiken, tempot och erfarenheten. Det är mycket knep och så som man kan avvända sig av.
Vad är det för knep?
– Lite hur man kan slå sin försvarare och stoppa spelare med lite fula knep som man kan komma undan med. Sånt som inte tilläts i basketettan. Det är mycket tuffare och knuffas lite extra här.
Vad har du lärt dig?
– Förra året var jag den som skulle göra mest poäng och ledde laget, men nu har man fått en annan roll. Man får hjälpa laget med det som krävs, man har mognat i sitt spel skulle jag säga och spelar mer för laget. Sen har man ju ökat mycket i tuffhet.
Hur har det varit att gå från att vara den som ska göra poäng till mycket tid på bänken?
– Det har varit tufft, men det var en omställning jag var beredd på. Det brukar ju vara så när man tar sig upp första året. Men självklart är det tufft, men jag får stöttning från lagkamrater som säger att det går bra och att min tid kommer.
Och att det inte gått så bra för laget?
– Det har självklart varit tufft, det går inte jättebra för oss. Men vi satsar fortfarande på slutspel och har chansen. Även fast det har gått dåligt är sammanhållningen bra, vi skyller inte på varandra, det är vi mot resten och vi vill bara bevisa oss. Det gör oss bara tajtare. Varför har ni inte fått till det?
– Vu har haft lite problem med att få vårt spel att gå igång, även vårt försvarsspel som gör att vi inte riktigt är där. Taktisk sett och sånt, det är där vi ligger efter för spelartruppen har vi. Vi måste ha viljan och steppa upp lite mer.
Var det ett större steg än du trodde att gå upp i ligan?
– Det har det faktiskt inte varit. Jag har ju spelat med många som spelat i ligan innan och då har man haft koll på det. Min bror (Jacob Johansson) spelade i Örebro förra året och även andra kompisar, som Brandon Barton. Sen har jag tränat med andra ligalag och så innan så jag visste att det skulle bli tufft, sen hade man hoppats på mer speltid, men det lär komma mer och mer.
Vad har du fått får råd från din bror och Brandon?
– De säger mest att man ska hitta sin roll och kämpa så mycket man kan och hålla självförtroendet uppe. Jag har även pratat mycket med Brandons pappa, Charles Barton, som hjälper till lite då och då och ger tips för hur man ska få mer chanser.
Vad behöver du förbättra?
– Det är mest i försvarsspelet som det ligger.
Varför började du spela basket?
– Min pappa satte en boll i min hand när jag föddes. Han spelade själv basket och var med i juniorlandslag och så så han har alltid varit en stor faktor.
När märkte du att du var bra?
– Jag märkte att jag var bra tidigt. Jag var väldigt bra med boll, kunde skjuta och dribbla mycket tidigare än andra. När jag var 11-12 blev jag och några andra, Kristoffer Gaffor och Brandons lillebror Challe uppflyttade så då visste man att man var lite före.
Ni måste ha haft ett bra lag.
– Vi hade ett jättebra lag. William Gutenius kom senare och även Fredrik Larsson så vi var rätt så vassa. Det är inte så vanligt att fem från samma lag får en chans att gå upp i ligan. Vad har du för mål med basketen?
– Målet är att försöka nå så högt som möjligt. Jag vill bli en etablerad ligaspelare och försörja mig på det och göra det man älskar. Skulle man få chansen att prova på att spela utomlands några år hade det ju varit hur kul som helst.
Vad gör du när du inte spelar basket?
– Jag jobbar som personlig tränare, sen umgås jag självklart mycket med flickvän familj och vänner. Det blir mycket bio och spelkvällar. Jag gillar att spela mycket brädspel och att resa mycket.
Kan du berätta något som folk inte vet om dig?
– Jag är ganska öppen och brukar berätta all möjlig skit egentligen.
Har du ingen dold talang?
– Jag kan prata skit om allt möjligt. Jag är mångintresserad och skulle kunna ha ett samtal med vem som helst. Jag gillar att göra knäppa grejer, lägga ut videos och få folk att skratta.
Vad är det för videos?
– Jag hade lite grejer för mig. Jag la upp en video på Facebook där jag dansar som en tomte. Bara satte på Jingle bell rock och improviserade och jag har någon video där jag hoppar hopprep runt stan och någon animerad film där jag strippar på en strippstång. Lite sådana idiotgrejer. Nu kom jag faktiskt på en bra dold talang, jag är väldigt bra på att mima och dansa till låtar.
Är du lite av lagets clown?
– Kanske inte på planen och så, men utanför planen garanterat. Det har jag varit sedan jag var liten, alltid klassens clown.
Hur är det att vara rookie, mycket bära vattenflaskor och sådant?
– Det är faktiskt inte så farligt i Örebro är alla väldigt snälla. Det är mer än en rookie och det delas ut på alla, även de äldre hjälper till. Det är mest att ta upp och ta ner korgarna efter träning, inte så mycket fylla vattenflaskor och sånt faktiskt. Det är inte så farligt i Örebro.
Tror du att det är värre på andra ställen?
– Det tror jag, det är värre. Jag hade en polare som spelade i Norrköping för några år sedan, han hade det inte så lätt. De rakade skallen på honom och sådana grejer, men jag tror att det var andra tider. Det var nog mer förut faktiskt.
Vem i ligan skulle du ta  med dig till en öde ö?
– Jag tror faktiskt att jag skulle säga Fredrik Larsson. Han är den jag har bäst förflutet med. Jag vet att vi skulle kunna överleva tillsammans utan att ta kol på varandra, bygga grejer och göra roliga grejer.
Vem i ligan är tuffast att möta?
– Väldigt svårt. Det beror lite på position och sånt. Men alltså, Christopher Cherapowitz är svårtstoppad för han är en väldig scorerer. Men också en stor spelare som Joakim Kjellbom är också väldigt svårstoppad. Och även guards som Challe (Barton), han är kvick, bra med boll, explosiv. Corin Henry i Jämtland är nästan ostoppbar också.
Vad hade du gjort om du var statsminister för en dag?
– Jag hade ändrat lagarna så att jag hade kunnat göra lite vad jag ville, bara för mig då. Jag hade fixat mig ett kort till statens pengar så jag hade haft obegränsat med cash, det hade varit drömmen.
Vem ska jag intervjua nästa vecka?
– Jonathan Peleg i Nässjö. Han är en bra polare som jag spelat med några år i Högsbo och han förtjänar mer uppmärksamhet.
Vad ska jag fråga honom?
– Fråga om hans tid i Maccabi och hur det var att bli coachad av David Blatt. Det skulle vara intressant att veta.

Senast valde Örebros dokusåpastjärna Brandon Barton Malbas Fredrik Larsson, 23. Vi snackar nykomlingens succé, underskattning och om chocken han fick när han gick upp i ligan.

Vi börjar med Brandons fråga, har du sett nya Stars Wars?
– Naturligtvis har jag sett den, den var fantastisk. Det finns inte mycket annat att säga.
Ni har bra säsong så här långt, vad säger du själv om den?
– Resultaten har sett bra ut, sen tycker jag inte att vi spelar på den nivå vi kan göra. Men det har varit på rätt väg, absolut. Vi är unga, alla är hungriga, vi är välcoachade och det är en bra grupp tillsammans som spelar bra ihop. Det är väldigt roligt att spela, speciellt när man är underdogs.
Ja, ni har överraskat mig och många andra.
– De enda som faktiskt trodde det var vi och det känns ju bra. Men nu när vi har bevisat att vi kan spela slår man lite ur en annan situation. Nu kan man inte förvänta sig tt folk ska underskatta oss så det gäller att leva upp till det nu.
Hur långt kan ni gå?
– Jag tycker absolut att vi ska till slutspel, det är ingen tvekan om. Det är prio ett och sen får vi väl se hur det väl ser ut då. Jag är optimistisk och tror att vi kan komma väldigt långt.
Varför började du att spela basket?
– Det var min brors polare som coachade ett lag i Stenungssund när jag var liten. Jag var ganska lång på den tiden också så han tyckte att jag skulle komma och testa och jag fastande direkt.
Var du bra redan från början?
– Nej, jag var helt värdelös. Det har kommit stegvis. Jag gav inte upp och blev bättre till slut. Det tar jag tid. Jag var 12 år när jag började så jag var äldre än de flesta. Jag är en vinnarskalle och tycker inte att det är kul när man inte är bra på det så det var tufft i början, men det gick väl ganska fort ändå.
Vad gör du när du inte spelar basket?
– Samma svar som Brandon, det är tv-spel, serier och allt vad det heter. Sen är det polare, familj och allt sånt också.
Inget jobb på sidan om?
– Jag jobbar lite extra nu på Burger King, det är inte dröbbjobbet kanske. De tär mest för att det är skönt att ha lite extra pengar, man kan bli rätt seg på dagarna om man bara tränar och sen sätter sig i soffan.
Jag bad en person om lite info om dig fick: ”Kallas Jake. Är en slö jävel. Svensk mästare i streetball. Krökt nacke och bra spänst”, vad svarar du på det?
– Bra spänts stämde för några år sedan, den har nog försvunnit lite nu. Men det andra stämmer vä till vis del.
Du är lat?
– Ja, alltså det är väl mest att jag tränar två gånger per dag och då tycker jag att det är fruktansvärt skönt att inte göra något resten av tiden. Då kan jag nog uppfattas som slö.
Var kommer smeknamnet ifrån?
– Det var faktiskt Yannick Trott (också basketspelare) som började för många år sedan. Det var första träningen i division 1 Kvarnby och så sa han att jag såg ut som Jake Harper i Two and a Haft Men. Jag vet inte hur mycket det stämmer, men det fastnade. Det är bara att acceptera, det är inget man kan göra åt det.

                                                               Lika som bär?
Vad har du för mål med karriären?
– Jag ser på detta väldigt mycket som ett äventyr och det vore ett enormt stor äventyr att spela utomlands och göra hela den grejen. Men målet är att spela den sporten jag älskar så länge det går. Men sen allt det där klyschiga, spela i NBA, EuroLeague och allt, men främst är det bara att göra det så länge det går.
Vad säger du om din egen säsong så här långt?
– Jag är väldigt självkritisk av mig. Jag tycker att jag kan göra väldigt mer än vad jag gör. Men det har väl gått bra än så länge. Jag fokuserar mest på hur det går för laget, det andra får komma naturligt, inget jag går och tänker på. Men det har gått överlägset bäst denna säsong om man jämför med andra.
Tror du att folk har underskattat er?
– Oss eller mig?
Ta båda.
– Oss tror jag absolut att alla har underskattat. Det var mycket snack innan säsongen att vi inte skulle vinna några matcher, men det är väl slut på det nu förmodligen. Det är kul att vi har bevisat att vi är bättre än många trodde. Mig personligen tror jag inte att någon har snackat om innan.
Vad är det jobbigaste du varit med om under karriären?
– Det har inte haft så mycket negativt. Det är småsaker som man inte har någon anledning alls att gnälla över egentligen. Att man är onöjd över speltid och sånt som alla klagar på jämt.
När var det som tuffast?
– Det var tuffast i Borås första året i ligan. Man var 18 och trodde att man var bäst i världen och trodde att man skulle dominera och så var man jättemissnöjd med sin speltid. Men nu när man kollar tillbaka så var det självklart.
Det var ett större steg än du trodde att gå upp i ligan?
– Ja, jag hade spelat i division 1 sedan jag var 15 och trodde att jag skulle klara av ligan ganska enkelt, men det är ett betydligt större steg en många tror. Ligan är på en ganska bra nivå, se bara vad Borås och Södertälje gör och hur bra det går ute i Europa. Det är ett väldigt stort steg och det slog en i ansiktet lite första gången.
Vad är det bästa du har varit med om i karriären?
– När jag blev uttagen i U18-landslaget i sommar, det var en väldigt stor grej. Sen kanske det inte gick så jättebra som man hoppades på. Jag var med på ett läger och blev inte uttagen till EM och det blev man lite besviken på såklart, men så är det. Det var jättekul att bara få prova på.
Kan du berätta något som folk inte vet om dig?
– Många kanske inte vet att jag kan sjunga, men det kan jag helt okej.
När sjunger du?
– I duschen, när jag går hemma i lägenheten, i princip hela tiden. Alla som har varit hemma hos mig vet att jag sjunger.
Får vi se dig i Idol nästa säsong?
– Nej, inte än på ett tag. Jag gör det mest för att det är roligt.
Vem i ligan är tuffast att möta?
– Då får man väl ge det till Toni Bizaca. Man får ta med sig lim till hallen och limma fast skorna för att inte flyga i väg, den skottfinten den är farlig.
Vem i ligan snackar mest trash?
– Det är väl Omar (Krayem) kanske, men jag tror inte att det är så jättemycket trash. Det är mest lite småsaker, men det är väl han i så fall.
Vem i ligan hade du tagit med dig till en öde ö?
– Då hade jag nog Niklas Sellin Han hade nog byggt ett bra hus som vi kan bo på. Han är bra på att laga mat och allt sånt så hade jag kunnat liga och sola.
Vem i ligan skulle du inte vilja möta i en mörk gränd?
– Jag skulle svara Calle Engstrand, men han är så svensk av sig, han är så snäll. De är ganska sköna allihopa tycker jag när man pratar med dem.
Vem ska jag intervjua nästa vecka?
– Max Johansson i Örebro. Det är hans första år i ligan, vi i har känt varandra väldigt länge så jag skulle vilja höra vad han säger.
Vad ska jag fråga?
– Vilken som är hans favorit-Pokemonfilm.

Jesper Eliasson valde förra veckan BC Luleås Adam Rönnqvist. 25-åringen har många strängar på sin lyra och vi pratar om stridspilotplanerna, Ninja Warrior-uttagningen och smeknamnet han försökt begrava. Vi pratar också om att tappa gnistan och om att komma tillbaka när man tror att det är över.

Ska vi börja med Jespers fråga, varför kallad du ”the white chocolate”?
– Det var Jakob Törnell (basketprofil) när han hade sin blogg på svensk baskettelevision. Han slängde ut lite nicknames till höger och vänster och såg någon match när vi spelade med BG mot Uppsala. Jag tror att det var semifinal i U18-SM och där kom det väl då. Jason Williams var ju väldigt spektakulär att se på och en väldigt duktig passningsspelare, en showman så att säga, men jag vet inte riktigt om jag kunde leva upp till det där smeknamnet när man gick tvåan på gymnasiet.
Så det är inget du vill ska leva vidare?
– Nja, jag skulle inte säga att det lever kvar. Jag försökte ta död på det, det är inget jag ställer mig bakom. Jag skulle inte säga att jag spelar som han för fem öre.
I samma intervju fick du frågan om Håkan Larsson och sa att du ville bli som honom, hur har det gått?
– Det har väl inte gått så jättebra precis. Håkan har varit en av de största spelarna i svensk basket så det är svårt att ta den rollen, men ah, jag vet inte, det är heller inget riktigt som jag själv tänkt.
Vad vill du med din basket?
– Man vill väl fortsätta lira och utvecklas och bli så bra man kan. Sen har jag inte riktigt sätt upp några mål med basketen så där vart man hamnar och framtiden visar.
För några matcher sedan sa Peter (Öqvist, tränare i BC Luleå): ”Jag är riktigt glad att vi har Adam i dag. Han är stridspilot, Ninja Warrior och sätter 41 treor i rad”. För dem som inte vet bakgrunden, kan du förklara?
– Det var journalisten här uppe i Luleå som frågade om kommande säsong. Det var väl som inte riktigt klart vad som hände och jag hade suttit och kollat på stridspilotutbildning. Jag har en kompis som går det och det hade varit kul.
Var du seriös med det?
– Nja, inte riktigt. Det hade varit kul, men inte så.
Ninja Warrior då?
– Jag var och gjorde tester och så och blev uttagen att tävla. Men inspelningsdagarna föll samtidigt som vi hade träningsturnering upp i Luleå så då kom vi väl fram till att Ninja Warrior kanske kan vänta.
Hur hade det gått?
– Det hade gått bra. Jag hade stått som segrare och fått åka till Japan och kättra i berg.
Det känns som att man måste vara rätt bra fysiskt för att komma med, har du alltid haft den biten?
– Jag är rätt stark i gymmet och så där. Det kom väl mycket förra året. Jag och Tim Kearney körde på rätt hårt och jag har blivit mycket starkare. Men det är mycket smidighet också. Jag har alltid varit ganska duktig på att klättra och på hinderbanor och så där.
Är du med nästa år?
– Ja, jag vill ju ha min tv-debut.
Du har blivit norsk mästare också.
– Ja, med Bærum Basket. Jag och en till som gick på basketgymnasiet åkte dit med en kompis för att spela basket och de fixade lägenhet och jobb. Jag fick inte spela så jättemycket och det är inte den bästa basketupplevelsen jag varit med om. Basketen är inte så stor i Norge, det var typ 50 pers på läktarna varje match.
När visste du att du ville satsa på basketen?
– Gymnasiet kanske. Jag kom in på basketgymnasiet och kände att man var ganska duktig och så fick man spela med Plannja sista året på gymnasiet och då kändes det som att man vill göra det här och spela basket. Sen dog det lite. Jag tappade gnistan och började spela i division 3 i Luleå efter Norge. Sen hittade jag glädje igen och ville satsa på det igen.
Varför tappade du gnistan?
– Det var inte så jättebra situation i Norge och tränaren var inte den bästa och då kände jag att bara ville spela för att jag tyckte att det var kul och jobba och tjäna pengar.
När fick du tillbaka glädjen?
– Jag tror att det var när jag spelade i Höken. Jag gick ner några nivåer, kände mig duktig igen och gjorde mycket poäng. Säsongen efter i (LF) Future gick det ganska bra och efter halva säsongen fick jag kliva upp i LF och då kände jag väl att jag skulle satsa.
Trodde du att du skulle komma tillbaka till ligan?
– Det trodde jag nog inte. Jag trodde att jag skulle stanna i division 3. Jag blev övertalad att spela med Future och det var kul att jag valde att satsa på det igen.
Och nu får du spela rätt mycket.
– Ja, det är första gången jag verkligen får spela. Förra året var det inte så mycket kontinuitet, men jag har blivit mycket bättre själv så.
– Det är ingen stor förändring, men jag har blivit en bättre basketsspelare på allt. Lite smartare, lite bättre på att ta det lugnt och att ta bollen till korgen och bara skjuta.
Det låter som att du känner dig bättre än någonsin? 
– Ja, det kan man säga att jag gör.
Ni var ju favorittippade inför säsongen, men har inte fått någon superstart, vad säger du om inledningen?
– Vi var väl favorittippade, nu tror jag inte att vi är det. Vi har fått en tung start., men samtidigt mötte Södertälje två gånger som alltid är laget att slå. Samtidigt förlorar vi mot Umeå vilket vi inte ska göra. Vi tänker väl inte längre än nästa match nu. Vi mötte Örebro i tisdags och då fick vi väl till spelet lite grann. Inte fullt ut, men anfallsspelet liknade hur vi vill spela. Det var ett steg framåt.
Vad är det som inte riktigt fungerat?
– Det är svårt att sätta fingret på det. Vi blir stillastående rätt mycket i anfall och det händer inte så mycket. Vi gör inte det vi ska och det är svårt att säga varför det blir så. Det är det vi tränar på nu för att försöka lösa.
Vad är det värsta du har varit med om under karriären?
– Jag har inte varit med om så mycket, men förra året, tre raka förluster mot Sundsvall var inte det roligaste. Det var rätt tufft ändå. Vi hade ett bra lag och vi hade 4-0 på dem under säsongen och så blev det slutspel och så vinner vi inte en match. Det var tufft. Jag och många andra trodde nog att vi skulle gå vidare.
Blir det revansch i år?
– Det tror jag. Vi har ett bättre lag i år. Vi svenskar är bättre och vi har fått in Toni (Postran) som är väldigt duktig på att spela point guard och Nikita från Vitryssland som kämpar och spelar stenhårt och aldrig ger upp. Det är kanske sådant vi behöver.
Vad gör du när du inte spelar basket?
– Jag umgås mycket med min sambo och på somrarna gillar jag att vara ute med båten och åka wakeboard och vattenskidor. Sen nu på vintern är Luleå ganska kallt. Jag är ingen vintermänniska och det blir ganska tråkiga, långa, mörka och kalla vintrar.
Kan du berätta något som folk inte vet om dig?
– Det värsta jag vet är att se när djur, hundar och sådant, dör i film. Det är det sorgligaste jag vet. Det är nästan så att det faller en tår varje gång. Det rör upp lite känslor.
Vem är ligans värsta trashtalker?
– Det finns inte så mycket i ligan. ”Kino” (Jaraun Burrows) i vårt lag kanske. Han är ganska duktig på att prata. Han brukar skrika på rätt mycket, men jag försöker att inte lyssna så mycket.
Peter (Öqvist) sa inför säsongen att ni hade många sköna karaktärer i laget, vem är skönast?
– Jag skulle säga att det är ”Kino” där också. Han är aldrig tyst. Han kommer från Bahamas och har många roliga historier därifrån.
Vem i ligan hade du tagit med dig till en öde ö?
– Jag hade nog tagit med Erik Edin i BC, han har en riktig överlevnadsaura. Han går omkring i snickarbrallor och snickarshorts på sommaren och hade byggt en hydda och sett till att vi överlever.
Vem är tuffast att möta i ligan?
– Vi mötte Örebro i tisdags och Ahmad Starks, han sätter sjuka skott. Så jag skulle nog säga honom.
Vem ska jag intervjua nästa vecka?
– Brandon Barton, fråga varför han tackade nej till ett liv som dokusåpakändis.

I går slängde jag ut frågan på Twitter, vem ni helst ville läsa om när fredagsintervjun gör comeback. Jag fick superförslag och hoppas hinna med alla under den här säsongen. Valet föll på den jag själv velat intervjua under en längre tid.
Han får inte mest speltid eller rubriker, men Uppsalas Oliver Jonsson är intressant av massa anledningar.
Förhoppningsvis håller ni med efter veckans intervju.

Jag har väldigt höga förväntningar på dig nu.
– Legendariska fredagsintervjun, wow, vilken ära. Det känns inte alls pressat. Jag ska försöka leverera.
Om vi börjar med förra säsongen, det var ganska mycket upp och ner, hur skulle du sammanfatta den?
– Jag tycker att du sammanfattade den ganska bra, det var mycket upp och ner, kanske framför allt mycket upp. Det kanske är lätt att glömma det. Visst, det var lite turbulent och sådär, men i slutet av säsongen gick vi ändå till final första gången på aslänge. Det var en häftigt, en upplevelse, ett minne för livet. Det vill vi såklart göra igen.
Vad kan du säga om missnöjet mot Kelly (Grant), hur mycket av det som skrivits är sant?
– Kelly var ändå vår tränare och vi lyssnade på honom naturligtvis och han var en del av gänget. Det blev jobbigt när det blev som det blev och när det skrevs saker som skrevs. Saker som var främmande för oss. Det var otroligt kämpigt för, även för oss. Men det var såklart värst för Kelly. Men det har skrivits så otroligt mycket som inte var sant.
Du har spelat i ligan i fem säsonger, men har inte fått speciellt mycket speltid. Hur är det att sitta så pass mycket på bänken?
– Både och. Det är roligt naturligtvis att få vara med. Men jag skulle inte spela basket om jag inte ville vara ute på planen. Det har varit tråkigt naturligtvis, men det beror på hur man tar det. Man kan sitta på sidan och vara bitter, men det tänker inte jag göra någonsin. Jag har jobbat arslet av mig och vill visa att jag förtjänar att vara med. Den har säsongen förväntar jag mig att få spela mer. Jag fick starta mot Jämtland och det har jag gått och väntat på. Att få vara där när det händer.
Du förväntar dig att få ditt genombrott i ligan den här säsongen?
– Absolut, det räknar jag med. Jag känner mig mycket starkare, snabbare och smartare och i år kan jag bidra till laget.
Eftersom du inte fått så mycket speltid, har du funderat på att kanske gå till något sämre lag?
– Det hade varit naivt att inte tänka på det, men jag har trivts och min situation har varit så bra. Jag har kombinera med att studera på universitetet och hela den lösningen har varit fantastiskt bra.
Ibland är det nästan roligare att följa dig på bänken än själva matchen, du har ganska mycket energi.
– Absolut, många andra på bänken också. Vi har roligt tillsammans. När vi väl är där varför inte ge laget allt vi kan med energi och sådär. Det blir roligare om man hoppar och gör målgester och grejer.
Psykande för motståndarna också kanske?
– Absolut. Vi har mycket roligt för oss. Har du sett Lukas Friberg-videon när han kör ”Thug Life” mot Adam Darboe? Bollen åker utanför planen, Lukas Friberg får den rakt i famnen. Darboe kommer och vill ha bollen. Lukas spelar iskall, håller kvar bollen lite för länge så att det blir lite för pinsamt. I stället ger han honom tre snabba high-fives. Det blev väldigt stel stämning. Det är därför vi kallar honom Lukas ”Thug Life” Friberg.
Du är den enda ligaspelaren som twittrar om politik, hur insatt är du?
– Ganska. Jag är inte så jättepolitisk egentligen. Jag har bara väldigt svårt för Sverigedemokraterna. Den där Jimmy är inget vidare, det är mest det jag twittrar om.
Du har hamnat i lite bråk med SD också…
– Ja, med hela partitoppen. De har en sådan debatteknik att de blockar folk så fort de diskuterar. Jag är blockad av de tio högsta, Linus Bylund, Erik Almqvist, Kent Ekeroth. Jag har inte mycket till övers för dem och det verkar inte ha det för mig heller. Men det gör inget. Det är många anonyma nättroll också. Mycket konstigt, men också intressant. Man måste ta diskussionen för annars får de stå oemotsagda och det är mycket värre. Jag tycker att det är väldigt viktigt och att fler borde göra det.
Du är inte rädd för att ta debatten?
– Nej, den debatten tar jag gärna. Sverigedemokrater har en förmåga att gömma sig bakom ett anonymt användarnamn så det är inte ofta de kommer fram till mig och tyvärr.
Jag har ofta uppmanat dem jag debatterar mer och skulle gärna ta en fika, kebabtallrik, falafel eller vad som helst, men inget har velat det. Men det är inte bara med dem, vi pratar mycket i politik och så omklädningsrummet också. Det händer nästan varje dag.
Är det bara i Uppsala eller snackas det politik även i Luleå och Södertäljes omklädningsrum tror du?
– Det vet jag inte, kanske inte Södertälje vad det verkar. Vi gör det i alla fall och framför allt i år har vi gjort det väldigt mycket. Våra coacher hade förberett ett frågeformulär om saker som man kanske inte pratar om i vanliga fall. Var man står politiskt, vad man tycker om kvotering och det var en kul icebreaker att diskutera andra frågor. Det öppnades upp en jättelivlig diskussion som har pågått i flera veckor. Det är många i laget som är intresserade.
Vilka hörs mest?
– Alex Lindqvist har mycket bra idéer så det var kul att han kom till oss. Axel (Nordström) har alltid mycket spännande att komma med, Odin (Lindell) likaså.
Är du feminist?
– Ja, det är jag. Precis som Zara Larsson är jag det, hon är tveklöst bäst. Jag tycker att det är självklart att alla ska ha samma möjlighet, oavsett kön, hudfärg, vart man är född. Att någon kan ifrågasätta det över huvud taget är konstigt.
Du blev färdig ekonom i somras, har du börjat jobba?
– Nej, inte än. Jag letar jobb och ska hitta något, men basketen tar såklart mycket tid. Tyvärr kan man inte ha ett vanligt åtta till fem-jobb. Men jag ska inte bara vara basketspelare, jag ska vara lite ekonom också.
Du kan inte leva på bara basketen?
– Absolut inte. Nu när jag har pluggat har jag haft CSN och en liten basketlön. Men just nu lever jag på att panta burkar.
Vad har du för mål med basketen?
– Att alltid fortsätta utvecklas på många olika plan, precis som utanför planen. Som människa, rent fysiskt, psykiskt, intellektuellt. Basketspelandet är det roligaste jag vet och jag vill verkligen bli så bra som jag någonsin kan bli. Basketen är jättebra om man vill ta sig någonstans, berätta var man står och vara en bra förebild.
Så du kommer inte att tagga ner nu när du är utbildad ekonom?
– Absolut inte. Basketen är viktig för mig. Man kan nå ut till människor, sprida sunda värderingar om att ta hand om sig själv, om andra, ha respekt för motståndare, för lagkamrater, publik, domare, för allt sånt. Det kommer många bra värderingar med basketen. Det spelar ingen roll vart du kommer från, vilket kön, sexuellitet, hud- eller hårfärg du har. På basketplanen handlar det bara om att prestera och ha respekt för varandra. Det borde man se på många andra platser utanför också och basketen är bra på att visa det.
Ja, det pratas ju mycket om att basketen är bra på integration och jämställdhet.
– Basketen har inte gjort några riktade insatser för tjejer, killar, invandrare eller de precis som kommit hit. Det är bara självklart att alla är välkomna, är du en bra lagkamrat är du välkommen. Basketen är inget integrationsprojekt, basket är basket. Sen råkar det vara självklart att alla är välkomna.
Kan du tänka dig att bli politiker?
– Ja, varför inte. Men jag vet inte, basketspelare är mycket bättre än vara politiker. Man kan nå ut till fler, är man politiker blir det mer polariserat och känsligt. Man kan inte spela basket hela sitt liv så jag kanske blir det.
För dem som inte har sett dig spela så mycket, hur skulle du beskriva dig själv som spelare?
– Som mitt bench game, ganska mycket energi, bra returtagare, snabb i fast break. Jag har utvecklat skyttet väldigt mycket och kan skjuta rätt bra nu. Det har varit min akilleshäl.
Hur går det för Uppsala i år?
– Vi kommer att bli bra. Vi siktar på topp fyra i år, men med det sagt tror jag absolut att vi kan gå längre. Vi har varit i final och det är dit vi vill igen. Vi har ett jättehärligt gäng med bara unga spelare i laget. Men vi är ändå rutinerade och har spelat i ligan många år. Sen har vi en fantastisk coachduo i Anders Jonsson, Kevin Gaines. De är helt fantastiska. Vi har varit otroligt välcoachade och kunnat byta försvarsspel och testa olika anfallsspel och kunnat överraska motståndarna på olika sätt. Det är väldigt roligt.
Det är inte så många som tror på er den här säsongen, ni kan överraska många alltså?
– Ja. Vi älskar när folk tvivlar på oss, det är det bästa vi vet.
Vem spelar tuffast i ligan?
– Jag får inte säga Odin Lindell i mitt eget lag va? I så fall Dino Cinak i Jämtland, han var rätt tuff. Dino och Srjan Vukovic, de har många kilo muskler. Men det finns många tuffa i ligan, det är svårt att ta ut en.
Vem i ligan skulle du ta med dig till en öde ö?
– Min kompis Sebastian Norman, vi är bästa kompisar. Vi skulle inte vara så effektiva på ön, men vi skulle i alla fall ha roligt.
Kan du berätta något folk inte vet om dig?
– Det finns nog ganska mycket. Att jag pratade sjukt bred norrländska när jag flyttade till Uppsala. Jag skäms när jag åker tillbaka till Luleå, de verkar lite besvikna. Det är som att jag helt förnekar min bakgrund, men det gör jag verkligen inte. Jag är stolt över att vara från Luleå.
På tal om Luleå, du är uppväxt där (Olivier flyttade till Uppsala när han var 16), vill du spela med dem?
– Jag fick faktiskt den frågan från Norrbottenskuriren i våras. Då sa jag att när Sunderbyn går upp i ligan är jag där. Då kommer jag hem, de lovar jag. Många bra basketspelare kommer från Sunderbyn, John Rosendahl, Mattias Kenttä, Dennis Phil. Det finns mycket basketkultur så en dag kommer Sunderbyn att gå upp.
Det lär ta några år.
– Det gör nog det. Det är därför jag säger det också. Jag har inga direkta planer på att flytta till Luleå den närmsta tiden. Det har jag svårt att se.
Vem ska jag intervjua nästa vecka och vad ska jag fråga?
– Daniel Eliasson. Han är också från Norrland. Om du är från Umeå och jag från Luleå och tycker att det är långt norrut, är han från Sockenträsk. Fråga hur det är att växa upp i där och bli basketspelare. Jag har funderat mycket på det, han är från Sockenträsk där det bor 30 pers och då överdriver jag inte ens. Han fick åka hur långt som helst för att åka till träning. Först spelade han i Kuivakangas, sen slogs de ihop med Polcirkeln och sen slogs de ihop med Kalix för att de fanns för få spelare. Han fick åka flera timmar varje kväll för att ta sig till träning och det är helt fantastisk, vilket driv. Frågan honom om det.

Jurgita Kausaite utsågs till ny förbundskapten för två veckor sedan. Nu har hon valt sina assisterande coacher och det är meriterade namn som presenteras. Alviks tränare Francisco Pinto, som i fjol blev årets coach i basketligan, och förre storspelaren Dennis Aulander presenterades på tisdagen.
Det blir alltså en helt ny trio som ska leda landslaget mot EM i Tjeckien. Redan i november är det skarpt läge när Sverige ställs mot Spanien i EM-kvalet.

En som inte fick frågan om att bli varken förbundskapten eller assisterande är Jens Tillman. Många spekulerade i att skulle bli den nya förbundskaptenen, men Luleås och U20-landslagets coach fick aldrig frågan.
Nu har han gjort sitt i landslaget.
– Jag var kanske inte helt besviken att det inte var jag för jag tycker att Jurgita är ett bra val. Jag skiter i att hon är tjej, jag tycker att hon är bra för att hon är bra basketmässigt. Sen om hon är tjej eller kille det tycker jag är helt oviktigt. Jag gillar inte grejen som man gjorde att det är så bra att det är en tjej. Det är otroligt skitsamma. Jag tycker att det är ett bra val, men jag hade gärna på något sätt varit med i diskussionen. Även om man inte trodde att det gick för Eurocup och allt det där, säger han och fortsätter:
– Jag är inte skittjurig, men jag är inte så intresserad av att vara med med i något landslag nu överhuvudtaget. Vad ska jag göra det för?
På grund av att du inte var med i snacket? 
– Lite, men inte helt. Också att det tar rätt mycket tid och man har varit med ganska många år nu, äh, det finns annat som är kul också.